BISKOP
De 12 första i Svenska kyrkan
Catharina h elmersson o C h n inna Birkoff [red.]
Verbum AB
Box 22543, 104 22 Stockholm
08-743 65 00 verbum.se
Utgiven med stöd från Jämställdhetsmyndigheten.
Boken är ett samarbete mellan Verbum och Forum för prästvigda kvinnor i Svenska kyrkan.
Styrelsen 2024 som tog initiativet till utgivningen bestod av: Catharina Helmersson, Ninna Birkoff, Eva Katarina Agestam, Britt Berg, Hanna Holmlund, Sofie Halvarsson och Kim Rehnman.
Styrelsen 2025 som fortsatte arbetet bestod av:
Catharina Helmersson, Ninna Birkoff, Jacqueline Daneberg, Sofie Halvarsson, Hanna Holmlund, Emma Jansson och Sarah Lantz.
© 2026 Författarna och Verbum AB
Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet
© Respektive fotograf
Vi har försökt att spåra rättigheter till alla bilder så långt det är möjligt, vid eventuella anspråk vänligen kontakta förlaget.
Omslag och inlaga: Anna Larsson Design
Textredaktör: Lina Mattebo
Första upplagan, första tryckningen
Tryck: ADverts, Lettland 2026
ISBN 978-91-526-0155-6
Kopieringsförbud! Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lag om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av Verbum AB, Stockholm. Förbudet avser såväl text som illustrationer och gäller varje form av mångfaldigande. Verket får inte användas för analys av text och data, till exempel för att utveckla AI-system och -tjänster eller för att skapa nytt material, såsom texter, bilder, filmer och ljud.
Genom att återvinna denna bok bidrar du till papprets kretslopp. Riv av pärmen/omslaget och sortera som brännbart. Resten lägger du i pappersinsamlingen, så blir det till nya pappers produkter. Ett alternativ är att ge boken vidare till någon annan som vill läsa den.
f örord
Solen har just gått upp och några kvinnor står vid en grav, en grav som visar sig vara tom. Den uppgift de har gått dit för att utföra morgonen efter sabbaten blir ogjord, i stället ställs de inför ett uppdrag som är så mycket större, som spränger gränser och ekar genom tid och rum: Gå och berätta om att Jesus har uppstått!
Att förkunna evangelium från en predikstol, att döpa människor, att förvalta den centrala mötesplatsen mellan Gud och människa i nattvardens sakrament har för kvinnor varit en möjlighet i Sverige sedan 1958. De tre första pionjärerna prästvigdes 1960. Att iklädd mitra och kåpa och med herdestaven i handen verka som biskop blev en realitet för kvinnor 37 år senare, då Christina Odenberg vigdes till biskop för Lunds stift i Uppsala domkyrka år 1997.
Tolv kvinnor har nu blivit biskopar i Svenska kyrkan. I den här boken skriver de varsitt kapitel utifrån de valspråk som var och en har valt som biskop. Syftet är att lyfta fram den teologi som har legat till grund för deras ledarskap. En biskop är en andlig ledare och hennes teologi ska fungera som sammanhållande i det stift hon verkar i. Den teologi som hon skriver fram anger riktning och fokus i ett stift och inspirerar församlingarna i arbetet med hur kristen tro kan aktualiseras just i den tid och på den plats som är nu.
Kapitlen visar tydligt att det inte finns ett sätt att vara kvinna och ledare i Svenska kyrkan. Inte heller finner vi en gemensam teologi för kvinnor, eller ett gemensamt sätt för kvinnor att utforma och uttrycka teologi. Kapitlen är lika olika som de biskopar som har axlat den ledande rollen. Trots detta ser vi ett värde i att de kvinnor som har axlat och axlar ledande positioner får berätta, så att vi vidgar bilderna och förståelsen av vad det är att vara kvinna och leda i en så i grunden patriarkal institution som kyrkan är.
Att vara kvinna och präst är ett relativt nytt fenomen om man ser till kyrkohistorien och till den större kristna gemenskapen i världen. Att vara kvinna och biskop är fortfarande en position i minoritet också i Svenska kyrkan, en av världens mest jämställda kyrkor. Från 1997 har vid sidan av de tolv kvinnorna tjugotvå män vigts till biskopar. Fortfarande har fem stift i Sverige ännu inte haft en kvinna som biskop: Strängnäs, Västerås, Växjö, Karlstad och Visby.
Den här boken – och en stor nordisk-baltisk konferens med temat «Women who proclaim the good news« – har möjliggjorts av ett ekonomiskt bidrag från JÄMY (Jämställdhetsmyndigheten) till Forum för prästvigda kvinnor i Svenska kyrkan.
Forum för prästvigda kvinnor i Svenska kyrkan startade 1994 för att ge präster och teologistuderande möjlighet att dela erfarenheter och stödja varandra. Vi värnar kvinnors rätt till vigningstjänsten och vill uppmärksamma när kvinnors rätt till prästämbetet ifrågasätts samt synliggöra den diskriminering som sker mot kvinnor i prästämbetet, både i Svenska kyrkan och i den världsvida kyrkan.
Forum för prästvigda kvinnor i Svenska kyrkan är också en plats för att lyfta och dela den kompetens, erfarenhet och teologi som finns bland kvinnor i ämbetet, samt ge påfyllnad, kraft och mod för att fortsätta uppdraget med att sprida evangeliet om den uppståndne Jesus till alla människor.
I en kyrka som viger både män och kvinnor till präster är det av vikt att detta också syns bland dem som väljs till att bli biskopar, de som blir de andliga ledarna i en kyrka som fortsätter det uppdrag som den tomma graven gav. Vi hoppas att den här bokens berättelser om hur kvinnor har erhållit och bejakat Guds kallelse till
positioner som kan ge makt och inflytande, men också innehålla utmaningar och utsatthet, kan ge mod till kvinnor att bejaka alla kallelser till positioner och roller som tidigare innehafts av män.
Kvinnor har ända sedan den där tomma graven i gryningen blivit ifrågasatta när de har predikat om den uppståndne Jesus.
Kvinnorna vid graven – Maria från Magdala, den andra Maria, som är Jakobs mor, Johanna och Salome, olika namn beroende på vilket evangelium vi läser – blev ifrågasatta på vägen därifrån. Och fortfarande, tvåtusen år senare, blir kvinnor ifrågasatta, ifrågasättanden som har att göra med deras kvinnliga kön. I en omvärld som tar konservativa vägar ligger en alldeles särskild utmaning för en kyrka som kallar både kvinnor och män till präster, att uppmärksamma de kvinnor som trots fler utmaningar än sina bröder tar på sig mitran och fattar kräklan, skriver sina valspråk på sköldar och leder sina stift med auktoritet från en påskdagsmorgon.
NINNA BIRKOFF OCH CATHARINA HELMERSSON, FORUM FÖR PRÄSTVIGDA KVINNOR I SVENSKA KYRKAN
oM BISK o P ar I Sven SK a K yr K an
Biskopen är den högsta kyrkliga ledaren i stiftet
Svenska kyrkan är indelad i tretton stift – och varje stift har en biskop. Biskopens huvuduppdrag är att leda och ha tillsyn över stiftets församlingar. Ordet biskop kommer från det grekiska ordet epískopos, som betyder till exempel »över-seende« och »en som vakar«. Svenska kyrkan är alltså en episkopal kyrka, en kyrka som styrs av biskopar.
En viktig uppgift för biskopen är att göra regelbundna längre besök, visitationer, i stiftets församlingar. Det är ett sätt för biskopen och stiftet att utöva tillsyn, men också att främja och stärka församlingslivet.
Biskopen ska själv förkunna evangelium i ord och handling, och har ansvar för att evangeliet förkunnas rent och klart i stiftet samt att sakramenten förvaltas enligt kyrkans bekännelse och ordning.
Det är biskopen som antar och viger stiftets präster och diakoner. Biskopen har sedan också ett särskilt ansvar att stödja och vägleda prästerna och diakonerna i sina uppdrag och kallar dem till överläggningar.
I varje stift finns en stiftsstyrelse och ett domkapitel. Biskopen är ordförande i båda. Stiftsstyrelsen består av förtroendevalda och har ett övergripande ansvar för att främja församlingslivet. Domkapitlet har tillsyn över hur stiftets församlingar utför sina grundläggande uppgifter samt hur präster och diakoner utövar sina uppdrag och efterlever sina vigningslöften.
Biskopen har ett ansvar för att vårda och värna kyrkans enhet, och arbetar med detta tillsammans med de andra biskoparna och ärkebiskopen. Tillsammans utgör biskoparna biskopsmötet, som tar ställning i frågor som rör teologi och ekumenik, samt uttalar sig om angelägna ämnen och särskilda händelser i världen, samhället och kyrkan. I biskopsbrev pekar biskoparna ut riktningen i viktiga, aktuella ämnen. Alla biskopar har också olika uppdrag nationellt och internationellt för Svenska kyrkan och får ofta företräda kyrkan och uttala sig i olika frågor.
Kvinnor som vigts till biskopar i Svenska kyrkan
Chr ISTI na o den B er G för Lunds stift
a n T je j a CK elén för Lunds stift
e va Brunne för Stockholms stift
e va n ordun G By ST rö M för Härnösands stift
Carol I ne Kroo K för Stockholms stift
för
Tuul IKKI Ko I vunen Bylund
Härnösands stift
Su S anne r a PPM ann för Göteborgs stift
Kar I n j ohanne SS on för Uppsala stift
åS a n y ST rö M för Luleå stift
Tere SI a Bo ST rö M för Härnösands stift
Mar IK a Mar K ov ITS för Linköpings stift
u lr IC a f r IT z S on för Skara stift
Biskopen väljer ett personligt valspråk och en vapensköld
Biskopen väljs i ett biskopsval
Alla biskopar i Svenska kyrkan väljer ett personligt valspråk när de tillträder. Det berättar vad biskopen vill ha fokus på och tycker är viktigt i sin tro, sin teologi och sitt ledarskap. Valspråket är oftast ett bibelord, men kan också vara hämtat från en psalm, en dikt eller dylikt.
Varje biskop får också tillsammans med en statsheraldiker utforma ett ämbetsvapen. En biskops vapensköld är en sammansatt sköld som består av stiftets vapen och biskopens personliga vapen, där alla bilder och färger symboliserar något som är viktigt för biskopen.
Skölden är krönt med en mitra – biskopsmössan med två spetsar uppåt och två band neråt som enligt en tolkning symboliserar de eldslågor som vid den första kristna pingsten stannade över apostlarnas huvuden. Banden sägs även symbolisera Bibelns två testamenten. Bakom skölden finns en kräkla – biskopsstaven som symboliserar herde- och ledaruppdraget. Ärkebiskopen i Uppsala och biskopen i Lund har även en korsstav bakom sin sköld. Kvinnor har traditionellt ovala ämbetsvapen, medan män har runda. Vapenskölden innehåller även valspråket.
När ett stift behöver en ny biskop anordnas ett biskopsval. De som har rätt att rösta i valet är de präster och diakoner i stiftet som har en tillsvidareanställning eller som varit anställda i stiftet under minst sex månader samt lika många särskilt utsedda förtroendevalda. Dessutom får ledamöterna i stiftsstyrelsen och domkapitlet rösta.
Det första steget i valet är ett nomineringsval där minst fem biskopskandidater röstas fram. Efter nomineringsvalet anordnas en offentlig utfrågning av kandidaterna. Sedan sker en första omröstning. Om någon kandidat får mer än hälften av rösterna under den första valomgången är valet klart. I annat fall genomförs en andra valomgång med de två kandidater som fick flest röster i den första omgången.
Stift som har haft en eller flera kvinnor som biskopar
l uleå STI f T
Åsa Nyström (2018–)
h ärnö S and S STI f T
Tuulikki Koivunen Bylund (2009–2014),
Eva Nordung Byström (2014–2024),
Teresia Boström (2024–)
uPPS ala STI f T
Antje Jackelén, ärkebiskop (2014–2022)
Karin Johannesson (2019–)
S T o CK hol MS STI f T
Caroline Krook (1998–2009),
Eva Brunne (2009–2019)
S K ara STI f T
Ulrica Fritzson (2024–)
lI n K ö PI n GS STI f T
Marika Markovits (2023–)
Gö T e B or GS STI f T
Susanne Rappmann (2018–)
l und S STI f T
Christina Odenberg (1997–2007),
Antje Jackelén (2007–2014)
Et gaudium vestrum impleatur.
för aTT er Glädje SKall BlI fullSTändIG. �joh ��:���
f oto jan nordén
Christina Odenberg
f ödd: År 1940
Prästvigd: År 1967 i s to C kholms stift
Bisko P svigd: År 1997 för l unds stift
g i C k i P ension: Å r 2007
När telefonen ringde från Regeringskansliet och de meddelade att jag skulle få träffa kyrkoministern några dagar senare förstod jag fullt ut. Jag skulle bli biskop i Lunds stift. Jag tog min hund Tjabo och gick ut i skogen. Där satte jag mig på en sten och grät. Inte ville jag lämna min församling, som jag älskade, alla mina vänner där. Inte heller mitt härliga lilla atriumhus som jag just byggt ut.
Detta kunde väl ändå inte vara meningen?
Där satt jag och tyckte synd om mig själv. Då kom plötsligt minnet från min prästvigning i Storkyrkan i Stockholm, den 17 december 1967, för mig. Jag mindes glädjen. Glädjen över att ha fått kallelsen att stå i kyrkans tjänst. Att få finnas med som ett redskap. Att mitt liv skulle få bli använt. Glädjen av tillhörighet i ett uppdrag som jag inte behövde uppfinna, utan tolka i relation till mina medmänniskor.
Så kunde tårarna torka. Förutom nervös spänning kunde jag just känna glädje över kallelsen att i en annorlunda tjänst än församlingsprästens få vara med att föra ut det glada budskapet tillsammans med nya arbetskamrater i ett nytt och för mig då okänt stift.
f ör STa K v I nnan a TT v IG a S
TI ll BISK o P
Jag skulle nu bli den första kvinnan att vigas till biskop i Svenska kyrkan. När utnämningen blev verklighet blev det stor glädje runt om i kyrkan och i vårt land. Äntligen efter lång tid hade nu kyrkan kvinnor som präster på alla nivåer. Men det var inte bara glädje. Det var också många, främst inom kyrkan själv, som sörjde beslutet och menade att det var fel. Även för dem var jag kallad att vara biskop.
Detta var de faktiska förhållanden som gällde inför min vigning till enhetens ämbete. Uppdraget formuleras i vigningsritualet: »Biskopen skall tjäna enheten i Kristus till kyrkans uppbyggelse och förnyelse i Anden, så att Guds kärlek blir synlig i världen.«
Det som nu skulle ske var kontroversiellt. Vigningen kunde ses som ett drastiskt traditionsbrott i förhållande till en mer än tusenårig tradition. Den kunde också uppfattas som utveckling av en tradition som inte försvagades utan tvärtom stärktes och breddades. Känslan att få bli vald som en länk i en urgammal tradition var inte bara obegripligt märklig och stor. Den fyllde mig också med en inre glädje och tacksamhet och en självklar vilja att stå till förfogande för uppdraget som biskop. Det var som att vara en del av en traditionsutveckling.
Detta bekräftades i vigningsgudstjänsten i Uppsala. Jag fogades in som en länk i den långa kedjan av biskopar och blev så Lundastiftets biskop nummer 67. Det var som att gå in i beredda gärningar. Kyrkans vigningsritual med bön och handpåläggning och löften, iklädande av skrud, biskopskors, mitra och mottagande av kräklan var densamma. Bara med den enda skillnaden att ordet han på några ställen var utbytt mot hon.
Ändå blev det en skillnad vid vigningen i Uppsala. Jag citerar en god vän till mig. Hon sade: »Jag hade varit präst i 13 år. Hade kvinnor som kollegor. Verkade i en miljö där detta var självklart. Var helt enkelt van vid kvinnliga präster. Aldrig trodde jag att det skulle vara så starkt att se den första kvinnan i biskopsskrud i vår kyrka. Det tredelade ämbetet med diakon, präst och biskop blev helt när vi nu också hade en kvinna som biskop.«
C hristina oden B erg
Pe K a M o T l I ve TS G lädje
o C h ho PP
Det nästan första som en ny biskop ska göra är att välja ett valspråk och ett vapen. Det fanns anledning att fundera noga över detta.
Vad betyder det att välja ett valspråk? Vem är ett valspråk egentligen riktat till? Är det tänkt som min programförklaring till stiftet?
Eller är det något som vänder sig in mot mig själv? Frågorna var inte lätta att besvara. Ändå tecknade jag utan tvekan ned mitt valspråk från Johannes evangelium 15:11: »För att er glädje skall bli fullkomlig.«
Johannes 15 är för mig ett av de viktigaste kapitlen i evangelierna.
Det ger mig själva nyckeln till det liv som jag tror att Gud vill hjälpa oss in i, ett liv i glädje också genom det svåraste man som människa kan tvingas uppleva. En glädje som inte handlar om mänsklig framgång och ytlig rikedom utan om något mycket djupare. Den glädjen kan bara knytas till Gud och finns bara hos honom som är fullkomlig. Men vi är kallade att redan här och nu ana och vandra mot den fullkomliga glädjen hos Gud.
Jag tror inte att man som människa kan uppleva glädje om den inte rymmer vissa beståndsdelar. Bland dem finns gemenskap, att uppleva sig sedd, och att få vara någon. Att känna att man blir använd, att mitt liv faktiskt betyder något för någon annan, att det finns relation. När jag blev biskop hade jag redan varit präst i 30 år. Det som gång på gång under åren slagit mig i möten med människor både inom och utanför kyrkan var att väldigt många talade just om ensamhet och meningslöshet när livet av någon anledning krisade. I sådana stunder är det så lätt att livsglädje och självförtroende försvinner. Andra känslor infinner sig: »Jag duger ingenting till. Jag är ensam och betyder inte något för någon.« Den upptäckten gör vi egentligen alla när vi känner att den glädje vi själva sökt bygga upp i våra liv inte är hållbar och konstant. Att den inte är till någon riktig hjälp när svårigheterna kommer. Det visade sig vara en kortvarig glädje som försvann i livskrisen.
C hristina oden B erg
Kan vi då som kyrka vara till hjälp och stöd? Kan vi visa på en annan slags glädje förankrad någon annanstans än i oss själva? Ja, jag tror det, och jag menar att kyrkans och varje människas kallelse och ansvar är att peka mot livets glädje och hopp. Jag önskar att Johannes 15, med mitt valspråk placerat nästan mitt i kapitlet, kan få oss att se med nya ögon på livet och tillvaron. I texten finns just det som kan ge oss en annan slags glädje än den vi skapar själva. Den rymmer tillhörighet, erfarenheten av att vara sedd och medräknad, att bli använd som ett redskap i relation till andra.
Jesus börjar Johannes 15 med orden »jag är den sanna vinstocken« och fortsätter »bli kvar i mig, så blir jag kvar i er«. Den ömsesidiga relationen och hemhörigheten hos Kristus har givits oss i vårt dop. Vi blir sedda och nämnda vid namn. Vi får våra namn inskrivna i Livets bok. Vi blir kallade till tjänst att gå ut som lärjungar, hans lärjungar, i förhållande till vår nästa och världen. Allt detta berättar för oss något om den djupa glädjen, som inte på något sätt är bunden till vad vi själva är eller kan prestera utan till den Gud som ser oss och räknar med oss. Senare i kapitlet står det »Liksom fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.« Sedan kommer orden: För att er glädje skall bli fullkomlig. Så handlar vårt liv på väg mot den fullkomliga glädjen om att söka fördjupa vår närhet till livets och kärlekens Gud. Den djupa glädjen hör ihop med att vara rotad i Gud.
j e S u S S o M u TG ån GSP un KT o C h G u I de
Mitt valspråk har aldrig varit menat som en stor och tjusig programförklaring för Lunds stift. Det har funnits med på tryckta agendor av skilda slag, och jag har naturligtvis använt det i predikningar och vid andra tillfällen då jag har talat. När jag kom till stiftet, okänd för de flesta, hoppades jag att orden skulle säga något om vad jag som biskop ville ha som utgångspunkt för min tjänst, nämligen glädje. Den fullkomliga glädjen skulle bli något som vi, med olika
C hristina oden B erg
f oto janerik henriksson/tt
När Christina Odenberg vigdes till biskop år 1997 var det inget mindre än ett historiskt genombrott. För första gången hade Svenska kyrkan en kvinna som biskop.
I den här boken skriver alla de tolv kvinnor som har vigts till biskopar i Svenska kyrkan sin historia. Hur var det att få och bejaka Guds kallelse till biskopsämbetet – ett både inflytelserikt och utsatt uppdrag? Utifrån sina valspråk beskriver biskoparna den teologi och de erfarenheter som har format deras ledarskap och tjänst. Kvinna och biskop är en angelägen bok för alla som är intresserade av ledarskap, teologisk fördjupning och kvinno historia. Efterordet är skrivet av ärkebiskop Martin Modéus.
