9789152357583 by Smakprov Media AB

zz iCK

ACK

LÄ SR UM ME T

Pernilla LUndenmark Karin Lönnqvist Anna Modigh

Textsamling

Åk

SANOMA UTBILDNING Postadress: Box 38013, 100 64 Stockholm Besöksadress: Rosenlundsgatan 54, Stockholm

www.sanomautbildning.se info@sanomautbildning.se

rsion ingår i ve

2 av

Zi c k Za c k

Order/Läromedelsinformation Telefon 08-587 642 10 Redaktion: Kristina Hoas Projektledare och redaktör: Karin Lönnqvist/Långnäs Bokprojekt Grafisk form: Feri Fazeli/Fazeli form & illustration Illustrationer: Feri Fazeli förutom: s. 13–16: Ole Kirkegaard Lund, Gusten Grodslukare, Originaltitel Orla Frø-Snapper, 2017 s. 29–31: Björn Berg, Emil i Lönneberga, ©Bildmakarna Berg AB, 1966 s. 32–45, 95: Karin Södergren s. 66–69, 88–93, 155: Anette Hedberg Bildredaktör: Susanna Mälarstedt/Sanna Bilder Korrekturläsning: Ulf Ivarsson/Förlagskonsult

Kopieringsförbud! Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt. Kopiering utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt Bonus Copyright Access avtal, är förbjuden. Sådant avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner/universitet. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnares huvudman eller Bonus Copyright Access. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare. Tryck: Livonia Print, Lettland 2022

Välkommen in i Läsrummet! Överallt omkring dig finns det olika typer av texter som du behöver läsa – skyltar, meddelanden, notiser, artiklar, reklam, mejl, brev, faktatexter, berättelser, manualer, låttexter och mycket mycket mer. Ibland läser du för att få reda på något eller lära dig saker, ibland för att få uppleva ett äventyr eller lära känna olika människor, ibland för att njuta av fina, kloka eller viktiga tankar. I den här boken har vi samlat olika typer av texter. De berättar spännande historier för dig, återberättar vad någon varit med om, beskriver vad något är, förklarar vad något beror på eller hur det går till, instruerar dig hur du ska göra eller argumenterar för en åsikt. Så, varsågod! Res till olika platser och tider! Lär känna nya människor! Försök förstå hur de tänker! Ta reda på och lär dig nya saker! Skratta eller gråt! Bli arg, glad, ledsen eller nyfiken! Trevlig läsning!

Pernilla LUndenmark Karin Lönnqvist Anna Modigh

Det kom mer att bli spä nna nde, roligt , int ressant, lärorikt, läs kigt och ibla nd till och med lite sorgligt.

Innehåll tema

rätt kul Inte rätt men 7 Somliga dagar sid. h vidrig syn sid. 8 En skrämmande oc aken sid. 12 Den värsta bråk st

tema

Att handskas med hästkrafter

18 Ny i klassen sid. d. 22 gick till historien si Jakthistorien som t är frågan sid. 24 Sant eller inte, de

Den vita hästen dansar i sin hage sid.

En omöjlig uppgift sid. 28

Vild, vacker och klok sid. 32 På besök i hästarnas land sid. 38 Hästen i människans tjänst sid. 46

Var t går din drömresa? sid. 50

tema

Att söka och att finna Rimgåtor sid. 54 Fyndet i grottan sid. 56 Jakten på guldmasken sid. 62 Skatten i slot tsruinen sid. 66 Dina fingrar avslöjar dig sid. 70

Kryptering med hjälp av chif fer sid.

tema

Mot okänt mål mot sin vilja Håll mig nära sid. 77 Hekja och Snarf tvingas resa norrut sid. 78 Ett land av snö sid. 82 Dit vi ska sid. 88 Ett stekhett väntrum sid. 94 Esmats väg till Sverige sid. 98

tema

Otursliv, kärlek sfeber och hemligheter Kom till mig sid.

tema

d nöd och näppe Nära ögat och me Iblan

d. 135 d är man sorgsen si

a sid. 136 Robbie kan inte vakn a sid. 144 Möte med en mamb

n? sid. 148 Röd varning för orka 154 hur bildas den? sid. Vad är en orkan och 6 Grön mamba sid. 15

105 Nisse Bergs jul si d. 106 Brevet från Nisse sid. 114 Öppna ditt hjär ta sid. 118

At t ställa till rätt Från gråt till pirr

a sid. 124

i magen sid. 130

tema

ätt men r e t rä In tt kul

Somliga dagar av

Britt G. Hallqvist

Somliga dagar

går allt så lätt. Solen skiner

och talen blir rätt. Spelar man kula

vinner man bums. Rasten är rolig

och maten är mums. Andra dagar

går allt på sne.

Försöka med något är ingen idé.

Man glömmer och tappar, blir sist och sämst.

Man ramlar på gården och slår sig hemskt. Nu hoppas jag

på en somlig dag!

En skrämmande och vidrig syn ur Häxorna | av Roald Dahl

Trots att det är svårt att känna igen häxor, finns det några saker som kan avslöja dem. Det har Bruno Jenkins fått lära sig av sin mormor.

äxorna har handskar på sig året runt, både utomhus och inomhus, för att dölja sina kloförsedda fingrar. häxor behöver även dölja sina fötter. De har nämligen inga tår, så fötterna är alldeles fyrkantiga. För att ingen ska lägga märke till det gömmer häxorna sina fötter i spetsiga högklackade skor. en annan sak som kännetecknar häxor är att de ofta kliar sig i håret. De har nämligen alltid peruk på sig för att dölja att de egentligen är flintskalliga och eftersom undersidan på en peruk är hård och stickig kliar det något fruktansvärt i hårbotten på dem.

B E R ÄT TA N D E T E X T

häxor har också stora näsborrar och ett fantastiskt luktsinne som de använder för att nosa upp barn. en häxas pupill skiljer sig från en människas på så vis att häxans pupill ändrar färg och är full av dansande iskristaller och eld. det sista kännetecknet på en häxa är tänderna. Om du skulle titta riktigt noga, skulle du se att tänderna har en svagt blå ton. Det beror på att deras spott är blått. Allt det här visste Bruno och han hade därför undvikit häxor i hela sitt liv. Men när han och hans mormor var på semester råkade han komma alldeles för nära. Av misstag hamnade han i samma lokal som häxorna när de hade sitt årsmöte. Varje år samlades nämligen häxorna för att hålla ett årsmöte och för att lyssna på när deras härskare, den fruktade överhäxan, höll föredrag.

B E R ÄT TA N D E T E X T

lla kvinnorna, eller snarare häxorna, satt nu orörliga på sina stolar och stirrade som hypnotiserade på någon som plötsligt hade dykt upp på podiet. Denna någon var en kvinna. Det första jag lade märke till hos henne var hennes storlek. Hon var så liten, antagligen inte mer än strax över en och trettiofem. Hon såg ganska ung ut, jag gissade på så där en tjugofem, tjugosex år, och hon var väldigt vacker. Hon var klädd i en ganska elegant, lång, svart klänning som nådde ända ner till golvet och hon hade svarta handskar som gick ända upp till armbågarna. Till skillnad från de övriga hade hon inte hatt. Jag tyckte inte alls att hon såg ut som någon häxa, men det var ju omöjligt, för vad i hela fridens namn skulle hon annars göra uppe på det där podiet? Och varför i himlens namn stirrade alla de andra häxorna på henne med en sådan blandning av beundran, vördnad och skräck? Den unga damen på podiet förde nu mycket långsamt händerna mot ansiktet. Jag såg hur hon hakade av något bakom öronen med sina behandskade händer, och sedan … sedan tog hon tag i sina kinder och lyfte helt enkelt bort sitt ansikte! Hela det där vackra ansiktet lossnade! Det var en mask! Medan hon tog av sig masken vände hon sig åt sidan och placerade den mycket försiktigt på ett litet bord bredvid sig, och när hon vände sig mot oss igen, höll jag på att skrika högt av förfäran. Hennes ansikte var det förfärligaste och hemskaste jag någonsin har sett. Blotta åsynen av det gjorde att jag började darra i hela kroppen. Det var så skrynkligt och rynkigt, skrumpet och hopfallet att det såg ut som om det hade varit inlagt i ättikslag. Det var en skrämmande och vidrig syn. Det såg inte alls ut som ett ansikte, det såg skämt och ruttet och förmultnat ut på något vis. Det såg faktiskt ut som om det hade börjat ruttna i kanterna och mitt i ansiktet, runt munnen och kinderna, såg jag att skinnet var sönderfrätt och maskätet, som om det vore fullt av larver där inne. Ibland händer det att något är så förfärligt att man blir helt förtrollad av det och inte kan låta bli att titta. Så var det med mig. Jag var helt trollbunden av det fasansfulla i den där kvinnans anletsdrag. Men det var inte bara det. Hennes ögon liknade ormar när de blixtrade ut över församlingen.

B E R ÄT TA N D E T E X T

Jag insåg naturligtvis med en gång att det där var ingen mindre än överhäxan själv. Jag insåg också varför hon hade burit mask. Hon skulle aldrig ha kunnat visa sig för folk, än mindre ha kunnat ta in på ett hotell, med sitt eget ansikte. Alla som hade fått syn på henne skulle vrålande av skräck ha sprungit sin väg.

B E R ÄT TA N D E T E X T

Den värsta bråkstaken ur Gusten Grodslukare | av Ole Lund Kirkegaard

Den värsta bråkstaken vi har heter Gusten. Några kallar honom Gusten Grodslukare. Det beror på att han en gång har ätit en levande groda, säger de. Men det är nog inte sant, för det finns inte en människa som vågar äta en groda när den är levande. Inte en hel i varje fall.

usten är smal och lång och vit i ansiktet. Kanske beror det på att han har ätit den där grodan. Men några av dem som känner honom säger att han är så vit i ansiktet för att han röker cigaretter. Och det kan nog stämma, för han går alltid och blåser ut rök när man möter honom. Men det värsta med honom är inte hans magra, vita ansikte. Nej. Det värsta med honom är hans små gula ögon och hans långa smala fingrar. Med de fingrarna går han och rycker hårtussar från våra huvuden. Han drar oss också i öronen och sticker oss i ögonen och en gång slog han ut en av Jakobs framtänder. Men det gjorde inte så mycket, för tanden var lös i alla fall och Jakob har fått en ny och större tand nu som är mycket snyggare. Ingen av de små killarna i vår stad vågar komma i närheten av Gusten. Inte jag eller Jakob eller Tore eller någon annan i andra klass heller. Vi är allihop livrädda för Gusten Grodslukare. I början kände inte Gusten Grodslukare mig så bra. Han hade bara ryckt lite hår från mig ett par gånger. Men en dag mötte jag honom i alla fall. På allvar, alltså.

B E R ÄT TA N D E T E X T

Jag satt bakom smedens verkstad och plockade maskrosor till mina kaniner och jag såg honom inte förrän han stod bakom mig och sa: – Vad är du för en liten skit? Jag blev så rädd att jag hoppade minst tre meter upp i luften. Och medan jag stod där och hoppade lite upp och ner tänkte jag på hur jag skulle komma undan. Får han tag på mig rycker han av mig allt hår, tänkte jag, för jag hörde med en gång att det var Gusten. Kanske drar han av mig öronen och slår ut tänderna på mig också. Det var vad jag tänkte medan jag hoppade upp och ner som en känguru. Jag kunde höra hur han skrattade bakom mig, och det var nästan så jag kunde känna hur han började dra av mig mitt ena öra. Jag blev så rädd att jag höll på att tappa byxorna. Men precis då fick jag syn på ett litet hål i häcken. Hålet ledde in till smedens trädgård, och smeden var stor och svart och farlig, men jag fick hellre spö av smeden än allt hår och mina två bra öron bortslitna. Så jag smet in genom hålet som en mus. Ha, tänkte jag. Nu kan du stå där och flina bäst du vill, din långa kluns.

B E R ÄT TA N D E T E X T

Mer hann jag inte tänka förrän en stor, svart hand grabbade tag i min tröja. – Vad gör ett sånt litet busfrö i min trädgård, hördes en röst. Och när jag tittade upp såg jag högt, högt där uppe smedens svarta, skäggiga ansikte. Det är verkligen farligt att vara liten. Smeden skakade mig fram och tillbaka och ute på vägen kunde jag höra Gusten skratta när han gick sin väg. Jag hörde hur han försvann längs grusvägen. – Hmmmm, brummade smeden. Vet du vad jag gör med äppeltjuvar? – Urgh, sa jag, för tröjan höll på att kväva mig och jag fick inte fram ett enda vettigt ord. Urgh, urgh. – Vet du vad jag gör med dem? brummade smeden och svängde mig fram och tillbaka bland brännässlorna. jag ger dem stryk. Åh nej, tänkte jag, för smedens händer är lika stora och hårda som brädor. Golvbrädor, alltså. Såna händer kunde säkert ge ordentligt med stryk, och om jag inte hade haft hängslen i byxorna skulle jag säkert ha tappat dem av pur förskräckelse. – men, sa smeden och brummade nästan som en björn. Jag har aldrig sett så små äppeltjuvar som du, så jag ger dig inte stryk den här gången. Puh, tänkte jag. Då kanske han låter mig gå. – Istället, sa smeden, istället för stryk får du gräva mask till mina höns i en timme. – Argh! skrek jag och sprattlade med benen. argh, arhg! Men det hjälpte inte det minsta. Jag for på huvudet rätt in i hönsgården, och när smeden hade stängt grinden så att jag inte kunde smita sa han: – Spaden står vid gaveln på hönshuset. Gräv upp ett par hundra maskar till mina höns. Om en timme kommer jag tillbaka och ser vad du har gjort. Och så gick han sin väg med några väldiga kliv, minst lika långa som ett tåg. Det är en väldigt stor smed vi har i vår stad.

B E R ÄT TA N D E T E X T

Skatten Jag hittade spaden vid hönshuset och började gräva. Hönsen stod tätt runt omkring mig och kacklade och kluckade i munnen på varandra. kackel, kackel skrek de och knuffades och trängdes för att få tag på maskarna jag grävde fram. kuckel, kuckel, kaaaackel. Det var ett väldigt liv i smedens hönshus den eftermiddagen. När jag stod där i solskenet och grävde mask fick jag syn på Gusten som kom smygande ute på vägen. Han rökte en cigarett och såg väldigt lömsk ut. Usch, tänkte jag och såg på hans elaka min. Om jag bara var stor. Då skulle jag ge honom på käften. Jag stod och tänkte på vad jag skulle göra om jag hade varit lite större. Det är inte rättvist att några ska vara större än andra. Gusten kom närmare. Först tänkte jag slänga ett spadtag med jord i huvudet på honom. Bara ett litet – så klart. Men så fick jag en mycket bättre idé. En fantastiskt bra idé. Jag började gräva rakt ner i jorden. Som när man gräver en grop. Jag grävde och grävde så jorden yrde runt öronen. – He, he, sa Gusten och kom fram till hönsnätet. He, he. Du har visst fått jobb, din lilla skitunge. Jag svarade inte. Jag låtsades bara som om jag inte hörde och grävde vidare som en galning. – He, he, sa han. He, heee … Jag grävde så att spaden nästan gick av. – He, sa han, men han flinade inte så mycket längre. Öh … he … Jag bara grävde och grävde och till sist flinade han inte alls, han bara stod där och stirrade.

B E R ÄT TA N D E T E X T

Efter en stund sa han: – Hörru, din skit. Varför har du så bråttom? Jag slutade gräva och tittade på honom. – Sch, viskade jag. Var tyst. det är en hemlighet. Jag får inte säga något. – Jaså, sa han och blev så nyfiken att han höll på att välta hönsnätet. Vem säger det? – Smeden, sa jag. Han sa att jag inte fick berätta det för någon. Gusten stirrade med öppen mun, så att man kunde se långt ner i halsen på honom. – Berätta för mig, sa han. Annars klår jag upp dig när du är klar. Jag låtsades bli väldigt rädd. – Du får inte säga det till en enda människa, viskade jag. Smeden blir rasande om han får reda på det. – Nej, nej, sa Gusten. Berätta nu, grabben. – Jag gräver upp en skatt, viskade jag. En som smeden har grävt ner i jorden. Den som gräver upp den får halva skatten. Oj, vad jag ljög. Men Gusten trodde på det för han blev alldeles grön i ansiktet av avundsjuka, och ögonen höll på att ploppa ut ur hans fula huvud. – Det var det värsta, sa Gusten. Är det en stor skatt? – En jättestor, sa jag. Med guld och ädelstenar och allt möjligt. – Låt mig gräva upp den, sa Gusten och flinade vänligt. Du är förresten alldeles för liten. Det är synd att en så liten kille ska jobba så. Jag kan göra det mycket snabbare. – Det vågar jag inte, viskade jag och såg mycket rädd ut. – Du får en krona om du låter mig gräva, sa Gusten och tog upp en smutsig enkrona ur fickan.

B E R ÄT TA N D E T E X T

Jag stod en stund och tittade på kronan. – Nåja, sa jag. Det kan du väl få. – Bra, sa Gusten och störtade fram och öppnade grinden till hönsgården. Ro hit med spaden. Gusten slet spaden ur händerna på mig och började gräva. Han glömde helt bort att ge mig kronan. Men det gjorde inte så mycket. Jag hade fullt upp med att komma ut ur hönsgården och sätta på haspen på grinden. Så sprang jag ut ur trädgården och klättrade upp i ett träd en bit bort, för jag ville gärna se vad som hände när smeden kom. Oj oj oj vad han blev galen när han såg gropen som Gusten hade grävt. Jag kunde inte riktigt se vad som hände, men jag hörde en hel del. – va! skrek smeden. Vad i hela friden är det du gör, pojk? – Gräver, sa Gusten nerifrån gropen han hade grävt. – ja, det märker jag! ropade smeden. Vad menar du med att förstöra min hönsgård? – Han den där lilla killen sa att jag skulle hjälpa dig att gräva upp skatten, sa Gusten. Han var för liten. – Ja, han var liten! röt smeden. Men det är inte du. Du är alldeles lagom stor för att få ett duktigt kok stryk. Och så hördes ett par ordentliga smällar – och några högljudda vrål från smedens trädgård. Det lät nästan som när man drar en gris i svansen. En stund senare kom Gusten springande ut från trädgården. Han var illröd i ansiktet och höll sig om baken. – Vänta bara! väste han. Han ska nog få, den lilla skiten. Det var mig han menade. Ja, det är farligt att vara liten. Men som tur var såg inte Gusten mig. Inte den dagen i alla fall.

B E R ÄT TA N D E T E X T

Ny i klassen ur Dårfinkar och dönickar | av Ulf Stark

När jag öppnade dörren stirrade hela klassen på mig som om jag var någonting som ingick i undervisningen, en uppstoppad fågel eller något. Där satt alla dom som jag inte visste namnet på – Sleven och Blötan, Sofia, Nettan, Pära, Danne, Pepsi, Klara, Myran, Skunken och Isak och Bersa och Katti och de andra – och kollade in mig.

B E R ÄT TA N D E T E X T

ärarinnan var lite äldre och såg tjock och trevlig ut. Hon hade en gräddvit, fluffig sommarklänning på sig och såg mest av allt ut som en bakelse. Hon log med små jordgubbsröda läppar. ”Det är väl du som ska börja här i vår klass?” sa hon. ”Jag antar det”, sa jag och försökte låta lagom nonchig. ”Du skulle ha kommit redan igår. Eller hur?” Vad skulle jag svara på det? Jag kunde inte komma dragande med att morfar hade kommit från Långvården i ett par damstövlar för att få dö i vårt hus igår! Det skulle nog inte gå hem. Så var det jämt. Sa man som det var så var det ingen som tog det på allvar. Man måste ljuga för att bli trodd. ”Jag gick väl fel väg”, sa jag lite lamt. Jag hörde på en gång hur löjligt det lät. Satan! Det första man gjorde var att framställa sig som världens supertönt. Jag hörde hur man flinade och fnissade och vred sig i bänkarna. Det här startade inte bra. ”Om du har gått så långt, är det kanske bäst att du sätter dig och vilar”, sa fröken och lät riktigt rar. ”Du kan sätta dig där vid fönstret.” Jag hade hoppats på en plats längst ner i hörnet, där jag skulle kunna ta det lite lugnt och spana in dom andra. Men icke. Jag skulle sitta nästan längst fram. Dessutom bredvid den som hade sett stroppigast och mest överlägsen ut av alla. Det var en ganska storvuxen kille med ljust, rufsigt hår, ljusblå ögon och ansiktet nerstänkt av en massa fräknar som inte hade kommit igång riktigt för säsongen. Det var Isak. ”Jag heter Isak”, sa han och log. ”Vad flinar du åt, din idiot!” fräste jag tillbaka.

B E R ÄT TA N D E T E X T

Så småningom blev det tyst i klassrummet. ”Jaha”, sa lärarinnan som hette Gudrun Ärling. ”Då får vi väl hälsa den nya pojken, Simon Kroll, välkommen till klassen. Jag hoppas att du ska trivas här, både med mig och dina kamrater.” Den nya pojken! Simon! Plötsligt gick det upp för mig att det var mig hon talade om. Det var det där konstiga namnet jag hade, Simone, som hade ställt till det för mig. Jag var så trött på det så jag ville tjuta. Alltid måste jag upprepa det när jag skulle säga vad jag hette. Varför hade jag inte kunnat få heta Frida eller Anna eller Stina eller Linda istället? ”Simone är ett mycket vackert franskt namn”, brukade Morsan säga när jag beklagade mig. Det var möjligt. Men jag ville inte ha ett vackert franskt namn. Jag ville ha ett normalt, svenskt namn som inte gjorde att folk frågade om och tittade extra på en och som man måste vara någonting särskilt för att passa ihop med. Jag ville ha ett namn som man kunde få vara grå och trist och ful tillsammans med. Nu hade någon tydligen hört fel eller skrivit galet. Simone hade tappat sitt ”e” på slutet. Här hade man väntat sig en kille vid namn Simon. Och så kom jag! Vad skulle jag göra nu? För att vara vanlig hade jag en ovanlig otur att råka ut för otroliga saker. Skulle jag säga som det var: ”Ursäkta, men det måste vara ett misstag. Jag är faktiskt en flicka. Jag heter inte Simon utan Simone.” Det kändes omöjligt. Jag visste vad som skulle hända. Man skulle vika sig över bänkarna av skratt. Jag skulle vara bortgjord för alltid. Och jag skulle ändå få heta Simon eller ”lilla pånken”, eller något annat lika lustigt. Jag kände försiktigt över de kortklippta lockarna och försökte komma ihåg hur jag sett ut i hallspegeln. Håret var nog tillräckligt kort och utan hårklämmor eller band eller något annat som kunde avslöja mig. Tur att man inte hade börjat få bröst som en del andra! Eller att man inte hade dragit på sig en klänning i morse! Kläderna skulle lika gärna vilken kille som helst ha haft. Utom trosorna förstås, men dom syntes ju inte som tur var. ”Tack”, sa jag så skrovligt och pojkaktigt jag kunde. ”Jag tror säkert att jag kommer att trivas.” Gräddtårtan där framme log nådigt med sina jordgubbsläppar. 20

B E R ÄT TA N D E T E X T

”Smöris!” väste han som satt bredvid mig och hette Isak. ”Pissråtta!” viskade jag. ”Babianaschle!” sa han och jag kände mig motvilligt imponerad av hans slagfärdighet. ”Skunkfjärt!” fick jag fram. ”Paddlort!” kom det blixtsnabbt. Då avbröt fröken det hela. Och det var lika så gott. Jag anade att han skulle ha bräckt mig ordentligt om det hade fått fortsätta. Och jag kände att jag skulle komma att avsky den killen. ”Jag förstår att ni är ivriga att bekanta er med varandra”, strålade hon. Hon hade bara sett hur munnarna rörde sig och trodde väl att vi viskade små älskvärdheter i varandras öron. ”Men ni får fortsätta att prata på rasten.” ”Förresten”, la hon till, ”så vore det fint om du Isak ville visa Simon lite tillrätta här i skolan, eftersom ni redan verkar komma så bra överens.” Isak nickade godmodigt åt fröken till och försökte se ut som Den Snälla Storebrodern, samtidigt som hans hand letade sig under bänken och gav mitt lår ett tjuvnyp som sved som tusen getingstick. Mitt i smärtan kände jag en ljuv glädje. Jag hade lurat dom allesammans. Dom hade gått på det! Ingen tycktes tvivla en sekund på att jag verkligen var den de trodde. Jag hade snabbt och behändigt befriats från att vara den där tjejen Simone som alltid råkade i trassel, och istället blivit en elak bråkstake vid namn Simon. Om jag bara då hade vetat vad det skulle föra med sig! B E R ÄT TA N D E T E X T

Jakthistorien som gick till historien Håkan Dahlmark hette en man som tyckte om att berätta jakthistorier. Ofta berättade han dem på Hotell Knaust i Sundsvall. Den mest kända av hans historier handlade om en jakt i Lunde skog utanför Timrå år 1874. Under jakten hade Håkan Dahlmark, enligt vad han själv påstod, skjutit ett mycket märkligt djur. Ja, tro det eller ej, men det var en hare med vingar! ”Dess mor var en hare medan en tjäder var fadern.” Därför borde djuret kallas för en skvader, tyckte Håkan Dahlmark. Var det sant? Nej, det var det inte. Men när man berättar en historia tillräckligt bra och tillräckligt många gånger så känns den till slut nästan sann. Här hade historien om skvadern kunnat sluta, men det gör den inte. Hos Håkan Dahlmark arbetade nämligen en kvinna som hette Lova Lindahl. År 1907, när Håkan Dahlmark fyllde år, bestämde hon sig för att ge honom en tavla i födelsedagspresent. Lova bad sin systerson, Halvar Frisendahl, att göra målningen. Vad tavlan skulle föreställa? En skvader förstås!

ÅT E R B E R ÄT TA N D E T E X T

Även här hade historien om skvadern kunnat sluta, men det gör den inte. Håkan Dahlman tyckte att det var en fin present han hade fått, så strax före sin död donerade han målningen till Medelpads Fornminnesförening. Där bestämde man sig för att utifrån målningen försöka skapa en ”riktig” skvader. Uppdraget gick till en konservator, det vill säga en person som kan stoppa upp djur, och år 1918 var den ”riktiga” skvadern färdig. Historien om skvadern fortsatte att berättas och till slut blev den en skröna, alltså en påhittad historia som lever vidare. Även om det aldrig har funnits en skvader så ”lever” historien om den vidare, och den utvecklas hela tiden. Skvadern har med tiden fått ett latinskt namn, det har gjorts skulpturer av den och det finns skyltar som varnar för den. En skola i Sundsvall har döpts efter skvadern, en likör likaså, ja till och med ett fordon bär dess namn – skvaderbussen. Så kan det gå när en riktigt bra historia går till historien.

ÅT E R B E R ÄT TA N D E T E X T

Sant eller inte, det är frågan Att avgöra vad som är sanning och vad som är osanning är inte alltid helt enkelt. Om information presenteras på ett skickligt sätt är det ännu svårare. Ni ska få läsa en recension av en bok som presenterar 23 fantasidjur på ett så övertygande sätt att man nästan tror att de finns. Och det är precis vad bokens författare vill.

Doktor Proktors sensationella samling av d.d.s.ö.i.f – Djur du skulle önska inte fanns av

Jo Nesbø

den norske författaren Jo Nesbø har skrivit ytterligare en bok i serien om uppfinnaren Doktor Proktor. I bokens förord avslöjar Doktor Proktor att det finns hemligheter som polis och myndigheter inte vill att du ska känna till. Hemligheten är att det finns djur som du aldrig någonsin har hört talas om och som du skulle önska inte fanns.

ARGUMENTER ANDE TE X T

i boken presenteras djur som noshörningsgroda, flodhästskalbagge och varmblodig kastanjegnagare. Jo Nesbø beskriver på ett roligt och målande sätt vilken typ av djur det är, var du kan hitta det och hur det ser ut. Varje beskrivning avslutas med en förklaring om varför du skulle önska att djuret inte fanns. För att förtydliga hur djuren ser ut finns det verklighetstrogna illustrationer till texterna. De är gjorda av Per Dybvig och Taylor White. innan jag läste baksidestexten trodde jag att boken skulle handla om Doktor Proktor och hans vänner, Bulles och Lises, påhitt och äventyr. Men där hade jag fel! Jag tycker i och för sig om att läsa om den tokroliga trion, men jag blev ändå inte besviken. Den här boken handlar om något helt annat! Texterna liknar beskrivande faktatexter mer än skönlitterära berättelser. Men de är fantastiskt roliga att läsa, för Jo Nesbø beskriver djuren på ett realistiskt, men fantasifullt och humoristiskt sätt. Bilderna består både av fotografier och illustrationer och de förstärker beskrivningarnas trovärdighet. De gör att man ännu mer tror att det här är sant, att de här djuren verkligen finns. det är nog inte bara jag som tycker om den här boken, för i Norge har den blivit så populär att man har gjort en utställning om djuren i boken. Utställningen har visats på olika museer under namnet ”Dyr du skulle ønske ikke fantes.” Där fick besökare i alla åldrar möjlighet till närkontakt med Jo Nesbøs fantasidjur. Den utställningen skulle jag ha velat besöka. jag hoppas att doktor proktor kommer att berätta om ännu fler djur som du skulle önska inte fanns, för jag vill mer än gärna läsa uppföljaren. Bara jag slipper träffa djuren på riktigt! William 5a ARGUMENTER ANDE TE X T

I den här textsamlingen finns olika typer av texter, både skönlitteratur och sakprosa. Syftet med texterna varierar. Det finns berättande, återberättande, beskrivande, förklarande, instruerande och argumenterande texter. I de skönlitterära berättelserna får du möta människor från olika tider och skilda delar av världen. Texterna belyser människors olika livsvillkor, identitets- och livsfrågor. Sakprosatexterna består av instruktioner, artiklar, recensioner, resuméer och faktatexter. Texterna är indelade i sex teman. Varje tema består av en dikt, tre skönlitterära texter och två sakprosatexter. Inte rätt men rätt kul Att handskas med hästkrafter Att söka och att finna Mot okänt mål mot sin vilja rsion ingår i ve

2 av

Zi c k Za c k

Otursliv, kärleksfeber och hemligheter Nära ögat och med nöd och näppe