9789151987712

ELISABETH BERGLUND

Utgiven av Possibilia AB www.possibilia.se info@possibilia.se Copyright © Elisabeth Berglund 2022 Första utgåvan Possibilia AB 2022 Omslag Lena Fredén Art & Illustration AB Sättning 1:e Tant Orange AB Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2022 ISBN 978-91-519-8771-2

”Luta dig tillbaka och låt orden skölja över dig.

Lita på att jag för dig dit du ska.”

Aleta Morgonstjärna

Glädjeryttaren

G

ryningssolen kämpade för att nå ner mellan husen. En dörr slog upp, studsade i väggen och fick sig ytterligare en spark av gumman som var på väg ut. Hennes kinder var rosiga av värme och nästippen mjölig. I famnen bar hon en stor korg med bröd som hon omsorgsfullt ställde upp utanför sitt lilla bageri medan den dåsiga staden lojt mornade sig. En dörr på glänt, fladdrande ­gardiner i halvöppna fönster och en smal strimma rök från en skorsten. Solen kittlade ivrigt de nattkalla kullerstenarna, men husen somnade likväl om. Genom de morgontrötta gränderna strosade en lyckligt ovetande ung kvinna på väg hem. Hon drog sin vackra men skrynkliga klädnad tätare runt kroppen och gäspade nöjt. På ena axeln dinglade några stenar i lösa trådar som släppt från det rikligt utsmyckade tyget. Rufsigt kopparrött hår trasslade sakta men säkert in sig i dem, men det bekymrade henne inte alls. Hennes steg var lätta och säkra, som om hon ägde världen. ”Skriv upp det på Glädjesalarna!”

Bagerskan såg överraskat upp när den unga kvinnan nappade åt sig en nybakad kringla, gick baklänges några steg och viftade med den i luften. Gumman höjde handen som för att säga något, men slog den istället för munnen och skakade på huvudet. Vivya vände sig om och skrattade. Hon var Den Svarta Glädjeryttarens dotter och gjorde som hon ville. Det var inte långt kvar hem, där frukost väntade, men varför inte passa på när något gott så lägligt placerades i hennes väg? Magen kurrade uppfordrande när hon 7

tog ett bett av det varma, salta brödet. Hennes mor brukade sova så här dags, men om hon mot förmodan var vaken skadade det inte att vara förberedd med en passande ursäkt. Kvällen innan hade hon smitit iväg från Glädjesalarna så fort hon fått nys om att ett extra stormöte skyndsamt skulle äga rum. Alla förväntades närvara, men det var ju så tråkigt. Och vad kunde vara viktigt just nu? Inget nytt hade hänt sedan invasionen för flera månvarv sedan.

Tanken på dagen då soldaterna kom fick henne att stanna till och rysa. Hotfulla och allvarliga. Soldat var en yrkeskategori som helt saknades i det sorglösa Juokilu. Hon tog en tröstande tugga av brödet. Den där allra första timmen hade oskyldiga juokiluer mist livet och minnet av dem trängde sig på. Med en skakning på axlarna blundade hon och fokuserade på glädje och styrka som hon fått lära sig. En av de lösa stenarna på klädnaden gav upp och föll ner på gatan. Hon hörde den landa och såg sorgset hur den rullade ner i en springa mellan gatstenarna. Frånvarande trasslade hon loss sitt hår från trådarna på axeln och fler glittrande stenar gjorde den första sällskap på marken. Vivya fortsatte gå och tänkte på det allra första stormötet hon varit på. Efter invasionen hade folket vänt sig till Glädjeryttarna, deras källa till tröst, vägledning och även nöje. Det som hänt var ofattbart för den fredliga nationen.

Stormötet hade samlat alla Juokilus Glädjeryttare och givetvis var även Vivya på plats. Trots allt hade det varit spännande och de hade alla tagit på sig rollen som Juokilus hopp, men mötet efter det var annorlunda. Där hade det istället diskuterats långsiktiga strategier och när de äldre Glädjeryttarna började prata om uråldriga legender hade hon tröttnat och slunkit undan. Minnet från det hon istället hittat på fick henne att le. Just den natten hade blivit lyckad, med en lång krogrunda och en hel svans av beundran­de följare. Hennes mor hade suckande accepterat hennes ursäkter efteråt, så det borde gå bra den här gången med. Läget var stabilt.

Allt flöt på. Hon, liksom så många andra, ignorerade helt enkelt soldater­na och levde som om de inte fanns. Det fungerade ganska 8

bra och ingen hade blivit dödad eller bortförd sedan den där första dagen. Inte så vitt hon visste.

För säkerhets skull gick hon igenom den kommande konversationen i tankarna. Modern skulle sitta på favoritdivanen med frukosten uppdukad. Överdådig, men som vanligt nästan orörd.

Kanske plockade hon med några brödbitar medan hon gick igenom dagens sysslor och uppdrag. Hon skulle bekymrat titta upp när Vivya kom in. ”Var har du varit? Jag kallade alla Glädjeryttare till stormöte igår – ALLA – det innefattar även dig! När ska du ta ditt ansvar? Min dotter, av alla Glädjeryttare måste alltid …”

Här skulle hon avbryta sin mor: ”Jag försökte verkligen komma till mötet, Svarta Glädjeryttare.” Moderns officiella titel borde få Vivya att låta mer ansvarsfull. ”Men på väg till Glädje­salarna blev jag omringad av några förtvivlade medborgare.” Det gick säkert att hitta några om hon krävde bevis. ”En hel familj behövde omedelbart stöd och hjälp. Jag tog med mig en gycklare till och med. Familjen har haft det mycket svårt ända sedan invasionen.” Här passade det nog att sorgset skaka på huvudet. ”De tappra stackarna var för stolta för att be om hjälp själva. Det var ren tur att någon slog larm.” Eller vänta, det var kanske dumt att nämna gycklare? Det var inte första gången hon smitit ifrån tråkiga plikter för att istället roa sig. Hon skrattade lätt. Bäst att istället säga …

Skrattet förvandlades till en rosslig inandning när hon vek av runt hörnet. Kroppen stelnade, blev seg som kall honung. Tankarna splittrades i tusentals bitar, föll till marken och blev till damm i rännstenen. I slutet av paradgatan var allt fel. Hon stirrade oförstående på en spräckt och sotig fasad, genomborrad av mörka hål.

Solen speglade sig i rött, gult och blått från utspridda glasskärvor.

De tidigare så livfulla Glädjesalarna gapade mot henne likt ett tomt kranium. På gatan utanför stod en täckt vagn parkerad och vakter med hårda ansikten jagade undan några juokiluer som försökte komma närmare. Ett par av soldaterna släpade ut ett oform9

ligt bylte från byggnaden. De snubblade sig igenom ruinerna av den raserade portiken och en av dem svor när en lös sten rullade undan. Han tappade taget och skynket som täckt deras börda föll åt sidan. Långt ljusrött hår, tovigt av blod, släpade i marken – det gick inte att ta fel på Den Gula Glädjeryttaren. En man lösgjorde sig ur skaran av åskådare som hjälplöst såg på. Han rusade fram och grep tag i hennes livlösa arm samtidigt som soldaterna hivade upp kroppen på vagnen. ”Lavinia! Nej!” Mannen skrek och grät. Han fäktade med armarna mot solda­ terna, men de slog honom enkelt till marken och sparkade undan honom från vagnen. Några juokiluer som hukat en bit bort tog mod till sig. Hopkrupna och med höjda, avvärjande händer närmade de sig sakta. Soldaterna backade undan och lät dem ta mannen med sig. De hjälpte honom på fötter medan de kastade skräckslagna blickar in i vagnen. En av dem kräktes. Deras varma, andliga ledare var nu endast en stapel kallt kött. Den sorgliga skaran avlägsnade sig klumpigt och försvann längs parad­gatan. Trots att de passerade alldeles intill Vivya såg de inte på henne.

Vivya började andas igen. Marken svajade till när hon vände sig om efter personerna som precis gått förbi. De hade inte sett den sista Glädjeryttaren som stått mitt framför ögonen på dem.

Hon insåg att hon instinktivt vävt en magisk illusion omkring sig.

Vanligtvis använde hon sina krafter för att väcka uppmärksamhet med sin skönhet men även för att sprida lyckokänslor och inspiration. Nu såg hon enbart oansenlig och tråkig ut. Hon började gå.

En fot framför den andra. Utan mål.

9 Hon stannade inte förrän solen åter dragit tillbaka sitt ljus från gatstenarna. Framför henne porlade en liten fiskformad fontän och plötsligt kände hon hur tungan torkat fast i gommen. Med 10

håret samlat i ena handen, böjde hon sig fram och drack girigt av de svala vattnet. Upplivad såg hon sig förvånat omkring. Detta var en helt annan del av staden, långt ifrån Glädjesalarna. Dagen var nästan över och hon kände sig tom. Magin, vilken hon fort­ farande använde, tog på krafterna. Hon gick vidare men tog nu in sin omgivning. Ögon och viskningar. Det oerhörda. Det kan inte vara sant. Detta händer inte. Sorg. Skräck. Förvirring. Utan Glädjeryttarna var folket utan ledning, utan stöd och utan nöjesbringare. De var alla så bortkomna och där gick hon mitt ibland dem, den enda som var kvar, ännu vilsnare än de. ”Ur vägen!”

Ordern träffade som ett knytnävsslag i magen. Vivya kröp ihop och sneglade över axeln. Folkmassan bakom henne delade fogligt på sig och släppte fram soldaterna. De var på väg åt hennes håll. Smälta in, det var det viktigaste just nu. Hon sträckte på sig och sänkte axlarna i ett försök att se oberörd ut. Kanske ett avslappnat leende? Nej, det gick inte. Munnen kändes stel och det brände i ögonen. Hon sänkte blicken och lät sig fösas åt sidan av de som klev undan för patrullen. Snart stod hon längst bak i ledet och tryckte sig mot en av stadens målade väggar. Solvarma stenar värmde hennes rygg, ljumma och trygga trots att kvällens skuggor höll på att ta över. Soldaterna var klädda i dystert grått.

Broughans färg. Mörka fläckar syntes på uniformerna.

Patrulledaren klev åt sidan och lät sin grupp passera. Han granskade noga stadsinvånarna som lydigt radat upp sig längs gatan. De mörka ögonen, så mörka att de kattlika pupillerna bara kunde anas, nådde Vivya och dröjde kvar några evighetslånga ögonblick. Så torkade han otåligt svetten från pannan och föll in bakom de andra.

Gatan vaknade till liv igen så snart patrullen försvunnit. Var och en fortsatte med det de hållit på med. Alla utom Vivya.

Hon stod som fastfrusen och såg på folket som nu gjorde sitt bästa för att ignorera soldaterna. Det stack till av ilska över att 11

de inte sprang runt i panik eller skrek ut sin sorg. Glädjeryttarna hade ­funnits där för sitt folk. De hade hjälpt dem att leva igen efter ­invasionen. För vad var livet utan glädje? Men nu? Vem skulle hjälpa dem denna gång? Förstod de inte att alla Glädjeryttare var borta? Hennes mor och de andra hade gjort ett alldeles för bra jobb när de lugnade ner befolkningen. Vivya suckade tungt. Tröttheten började ta över – hon behövde skydd, mat och sömn, och det snart.

Den trånga gatan mynnade ut i ett gigantiskt torg. Muolin’ja, stadens hjärta, alltid fullt av liv och rörelse. Här brukade folket ­rådslå, vadslå och köpslå från morgon till kväll. I skymningen samlades merparten av stadens invånare här för att äta och umgås, men det var fortfarande lite för tidigt på kvällen. Torget var ännu i full färd med att genomgå sin myllrande metamorfos från handels­ plats till nöjesfält. I kaoset på Muolin’ja kände hon sig med ens säker. En välkomnande eld brann en bit bort och hon drogs mot den likt en nattfjäril till ett ljus. I en trefot över värmen dinglade en stor täckt panna där några funarer tillagade sina populära pajer.

Hon slog sig ner på en av mattorna, vävda av långt, naturligt blått gräs, från deras hemvärld Funar. Mönstret i mjuka, blå toner gav henne en känsla av den gamla världen. Den med sång och skratt som fanns så sent som igår. Eller var den redan förlorad så snart soldaterna kom till Juokilu? Hon suckade tungt och strök fingrarna över den flätade ytan. Här kunde hon vila en stund. Ingen skulle lägga märke till henne så länge hon orkade hålla skenet uppe. En funar med karakteristiska, gula ögon ställde utan ett ord en korg med läckra, ångande pajer framför henne. Försiktigt tog hon upp en, rädd att bränna sig, men den var precis lagom varm. Hon ­blundade, tog ett bett och lät smakerna och synerna ta över.

En äng med böljande blått gräs bredde ut sig framför henne. Hon kunde nästan känna den svaga brisen mot kinden. Vid horisonten gömde sig den ena av Funars röda tvillingsolar till hälften.

Det var en bra paj, stark och riktigt god. Hon tog ett 12

bett till. En svag smak av aprikos trippade oväntat förbi bland de traditionella kryddorna som dominerades av snalört och drakonia. Hon blundade igen.

Tre allvarliga funarer stod framför henne vid en hydda.

Med sina slanka armar gjorde de eleganta gester och bjöd henne att stiga in bakom det guldbroderade skynket.

För säkerhets skull tog hon ett bett till av pajen för att hålla visionen vid liv.

Därinne, på ett mindre berg av kuddar, satt en ung, kvinnlig funar bekvämt tillbakalutad. Runt hennes smäckra hals hängde rader av dyrbara pärlor som återspeglade ljuset från fyra gulaktiga, pulserande glober. Hon klappade på en av kuddarna bredvid sig.

Vivya tog fascinerad ett nytt bett av pajen och synen lät henne slå sig ner.

Funaren strök med graciös hand undan sitt långa raka hår och började fläta det. Synen var mycket avslappnande. Fingrar­na förvandlade flinkt hårsvallet till en mängd gyllengula flätor medan de intensivt brandgula ögonen lugnt betraktade besökaren.

Plötsligt svajade synen till och upplöstes i små vågor. Vivya tog snabbt ett bett igen, ivrig att hålla kvar funaren som skänkte ett sådant lugn, men det var för sent. En ny syn ville ta över, men hon avvisade den bestämt. ”Kan jag få tillbaka synen jag nyss hade?” frågade hon funaren som serverat pajen. Han ställde ner en ny korg framför en annan gäst och satte sig på huk framför henne. Utan ett ord sträckte han fram handen och nickade. Vivya antog att han ville ha betalt och höll fram ett mynt. Funaren skakade på huvudet och hans smidiga fingrar slöt sig runt både myntet och hennes hand. Hon försökte dra åt sig handen, men hans grepp blev fastare och höll henne kvar. Oroligt stirrade hon intensivt på honom. Kunde han se igenom hennes kamouflage? Om han upptäckte vem hon var, 13

skulle han då avslöja henne? Funaren anade hennes oro och log lugnande. De gula ögonen såg djupt in i hennes.

Vivya ville dra sig undan, men något hindrade henne – en oför­klarlig känsla av trygghet och längtan efter synen hon nyss haft. Funaren drog lätt i hennes hand. Hon tvekade, kunde hon lita på honom? Vaksamt spanande hon ut över Muolin’ja innan hon lät sig ledas iväg. Inga soldater syntes men stämningen var dämpad. Musiken saknades och det uppsluppna sorlet var ikväll förbytt till ett hest mumlande. Funaren flätade samman sina långa fingrar med hennes och visade henne till ett oansenligt tält. Med en kvick gest, lik den hon nyss sett i synen, bjöd han henne att stiga in. Då hon tvekade drog han raskt undan skynket som täckte den låga ingången och knuffade milt in henne. Tyget föll tillbaka och Vivya drog häpet efter andan. På en hög med trasor satt den unga kvinnan från synen hon nyss haft. Borta var överdådet, kuddarna och pärlorna som lekfullt glittrat. Funarkvinnan satt på en sliten filt med en oljelampa som enda ljus. Kläderna var enkla och passade henne illa, som om de var någon annans avlagda paltor.

Smyckena hon bar var av flätat gräs, intrikata, men oansenliga.

Håret däremot skimrade som guld i oljelampans ljus. Granna gyllengula flätor rörde sig lätt när kvinnan klappade på filten och bjöd Vivya att sätta sig. ”Jag ser dig”, sade hon och öppnade sin hand. Ett vitt sken spred sig i tältet och Vivya kunde inte hålla tillbaka tårarna. I handen låg en mjölkvit, skinande sten infattad i elektrum. Dess låga ­falnade så att den vackra gyllene inramningen gick att urskilja. Kedjan dinglade mellan funarens fingrar och rasslade svagt när Vivya tog emot halsbandet. Hon såg in i stenen där ljuset sakta virvlade runt. ­Mandrions sten, som hennes mor burit den sista gången de sågs. ”Hur?” var allt hon fick fram. Hur var det möjligt att den här funarkvinnan hade halsbandet? Det var ingen kopia, det var hon säker på. Alla snirkliga detaljer satt stadigt inpräntade i hennes minne. Varje gång hon som barn krupit upp i sin mors knä hade 14

hon lekt med stenen. Nu, när hon höll den i sin hand, kände hon moderns armar omsluta henne i ett viskande minne. ”Jag är Celestasia, Minns tredje prästinna.” ”Minnprästinna?” Vivya slet ögonen från Mandrions sten och såg misstroget på kvinnan.

Minn, gudinnan på systervärlden Funar. Hennes mor hade berättat att de som vigde sitt liv åt Minn alltid var begåvade med stora krafter och endast de allra starkaste blev prästinnor. Dessa var därför få och levde mycket skyddade i Funars djupaste skogar.

Aldrig hade hon hört talas om att de skulle lämna skogarna, än mindre Funar helt och hållet. Hon måste mena att hon var en blivande prästinna, en adept. ”Nej, det är sant”, sa Celestasia som om hon kunde läsa Vivyas tankar. ”Jag måste visa dig något.”

Hon sträckte fram sin slanka hand och tog Vivyas. När Celestasia slöt fingrarna, bleknade det dammiga tältet bort.

Celestasia och Vivya stod hand i hand och blickade ut över ett blått fält där axen sakta gungade i vinden. Tvillingsolarna stod högt på Funars ljusgula himmel, det var en strålande dag.

Allt såg ut som en vanlig syn från någon av pajerna som såldes på Muolin’jas torg, ett vackert funariskt landskap, inget speciellt. ”Se”, sa Celestasia och pekade mot en stor grönaktig sten­ bumling till höger i synfältet. Vivya kunde inte se något ovan­ ligt. Hon skulle precis påpeka det när luften bredvid stenen började skimra och vibrera. En portal, som hon först inte lagt märke till, var på väg att öppnas. Spänd väntade hon på att få se vad eller vem som kunde tänkas passera. En hummande ton talade om att portalen nu var redo för passage och strax bröt någon igenom den skälvande luften. Med blek hy och mörka ögon, färglösa och känslokalla kom de. En efter en, Broughans grå soldater. Vivya ville huka sig och finna skydd trots att det 15

bara var ett minne, inte något som hände här och nu. Celesta­ sia kramade hennes hand och Vivya kunde känna hennes för­ tvivlan när soldaterna samlades på fältet i legion efter legion.

Det blå gräset trampades ner under tunga stövlar och en grå dimma dolde de två solarna.

Så Broughan hade invaderat Funar också. Hon hade inte hört om det, men å andra sidan var Funar avlägset och efter att hennes egen värld, Juokilu, hade fallit var alla porta­ ler bevakade av graymväktare. Kommunikationen med de andra världarna hade tvärt klippts av och de som råkade vara på besök kunde inte återvända hem.

Juokilus folk var av ett lättsamt släkte. De tyckte om skämt och skoj och hade inte mycket till övers för allvar.

När Broughans män kom hade de nästan inte mött något motstånd. De glada juokiluerna vägrade först inse att de faktiskt var angripna och att någon på allvar ville dem illa.

Namnet Broughan var endast en bortglömd saga. Gamla krig för hundratals år sedan. De grå legionerna högg grymt ner några av de välkomnande gycklarna och alla i det styrande rådet som mötte dem i tron att det var ett statsbesök.

Chockade hade befolkningen drivits ihop och några av de starkaste hade sorterats ut och förts bort genom portalen.

Ingen visste vart, men förmodligen behövde Broughan slavar för att underhålla sin krigsmakt. Vivya rös vid tanken på att även det fredliga Funar hade fallit.

Fältet med soldaterna ersattes av en ny syn. Framför dem stod urskogen i brand. Djur och funarer flydde undan lågorna bara för att effektivt slaktas av väntande graymväktare som patrullerade skogsgränsen. Röda ögon glänste och blod drop­ pade från långa, böjda klor. Raggen som täckte ansikten och ryggar var mörkt brun och sträv. En av dem vände sig mot Vivya och log sitt grymma leende så att de kristalliknande hugg­ tänderna gnistrade. I klorna dinglade en livlös hare.

16

RUSKENGRUPPEN Elisabeth Berglund är en författare i Ruskengruppen