KUNGENS HEMLIGA RESA
Kungens hemliga resa Johan Gyllenswärd
Johan Gyllenswärd
Kungens hemliga resa
© 2020 Johan Gyllenswärd Förlag Box 12007 102 21 Stockholm Hemsida www.gyllensward.com Email info@gyllensward.com Layout inlaga och omslag: Daniel Åberg/Åbergs stilus et forma Omslagsbilder: | Gustav II Adolf, Okänd konstnär, Nationalmuseum | Drottning Maria Eleonora, Kopia efter Michiel Jansz. van Mierevelt, Nationalmuseum | Karta över Europa, Busbequii Avgerii Gislenii – 1620, Wikipedia Commons. Bilder inlagan: | Gustav II Adolfs frieri till Maria Eleonora, Niclas Lafrensen d.y., Nationalmuseum. Tryckt: Bulls Graphics, Halmstad 2020 Första utgåvan, första tryckning ISBN 978-91-519-6481-2
Innehåll Innehåll P ro l o g .. . . . . .......................................................... 8 M o t W i s mar ............................ ......................... 1 4 M o t B erl i n ....................................................... 52 Den s nö p l i ga slu t st ri d en ................................. 1 02 Vä n ta n på brev......................... ........................ 1 3 4 Avg ö ra n d et .. ............................ ....................... 224 Hem .. . . . . . . ........................................................ 23 8 Ef tero rd . . ................................ ....................... 246 K ä l l o r . . . . . ....................................................... 250
Prolog
8
Riga, december 1621 Det snöblandade regnet piskade över Burkhoff i vinternatten när budet kom. Major Erik Hand hörde bankandet på porten genom vindens vinande. Han reste sig tungt från bordet där han som vanligt superat i all ensamhet. Hundarna morrade dovt och han greppade ett ljus och ställde sig vid dörren. ”Vem där?” sa han på tyska. Han la örat mot det skrovliga ekträt och hörde en röst ”Snälla herrn, öppna, kapten Johan Hand ligger för döden”, svarade rösten på svenska. Bultandet avtog sakta. Det var som om kylan förlamade budbäraren. Major Erik Hand drog ifrån reglarna och spände musklerna. Värjan stod bredvid. En soldat med huvudet lindat med trasor hukade i vinden. ”Vad vill ni?” ”Jag kommer med bud från er bror, kapten Johan Hand. Han ligger för döden och har sänt mig för att allra ödmjukast begära att majoren ska besöka honom. Snälla goa herrn, släpp in mig. Jag är korpral i Östgöta regemente till fots.” Erik slog igen dörren utan ett ord. Han förbannade tyst sin kung som skickat ut dem på krigståg utan ordentliga kläder. I tre månader hade hären dragit omkring i Livland och Kurland och sökt batalj medan höstregnen sköljt över soldaterna.
9
Missmodet hade växt i takt med att svälten och kylan brett ut sig och krigsframgångarna uteblivit. I veckor hade de tvingats marschera med lera och vatten upp till knäna medan höstregnen gjorde den sumpiga marken allt sumpigare. Sjukdomarna grasserade och soldaterna dog som flugor. Så kom det då. Det besked han väntat och fruktat så länge hade till sist anlänt. Hans bror som envetet velat vara med sina soldater hade slutligen fått betala priset. ”Ända in i döden”, hade han sagt. Trogen och lojal in i det sista. Lojal med en kung som gett honom förmåner och befordran som tack för hjälpen för en lyckosam friarfärd. Privilegier som nu inte var värda en sekin. Med tungt hjärta gjorde sig Erik redo för en färd i vinternatten. Han klädde sig och satte på den trekantiga hatten över de svallande svarta lockarna. När han klev ut på trappan såg han soldaten sitta ihopkrupen i den flammande facklans sken. ”Seså, upp på fötterna. För mig till min bror.” Synen som mötte Erik Hand i det dragiga värdshuset övergick hans vildaste fantasi. I stora salen brann en brasa som kastade sitt fladdrande ljus över tio dussin människospillror på golvet. Det luktade död och förruttnelse och trots att Erik Hand var en krigare fick han kväljningar och förde reflexmässigt upp handen för munnen. ”Kom goa majorn, kom.” Korpralen drog i hans rockärm. De kryssade mellan pestangripna kroppar, kvidande soldater och kallnande lik. Mannen drog honom allt längre in i värdshuset. Här var det mörkt och Erik kände då och då händer som försökte greppa om stöveln; han fick dra sig loss med våld. Lukten av död stack i näsan. ”Här inne finns hanses bror, goa majorn. Kan man tänka sig en belöning nu? En brödbit, eller en sup?” sa Korpralen. Han öppnade en gisten dörr och, där, där i den minimala kammaren satt Johan i sängen. På bordet fladdrade ett vaxljus. Bredvid låg en bibel
10
och en hög med papper ombundna av ett skinn i älgläder. När han rosslande andades kom en stank ur den tandlösa munnen som fick Eriks nackhår att resa sig. Ansiktet var anfrätt av koppor, håret låg smetat i testar längs den svettiga pannan. Munnen var som en rund fågelholk mellan de insjunkna vita kinderna, toviga av enstaka ljusa skäggstrån. Trots att pesten mejslat sitt signum i hans anlete skymtade den vanliga Johan igenom. Erik såg inte sjukdomen, han såg bara sin blonde fryntlige broder bakom kopporna. Han kände inte avsmak, bara värme. Erik tryckte ett par mynt i korpralens hand. ”Här, försvinn nu.” Johan blinkade mot sin bror och försökte le. ”Dyre och vördade storebror, det gläder mig oerhört att se dig.” Hans röst var svag som en viskning och svår att urskilja från stönandet i salen intill och stormens larm utanför. Erik klev in och knäföll bredvid sin yngsta bror. Hans favoritsyskon. Som han alltid försökt hjälpa och stötta. Som hade en stor plats i hans hjärta. När han lutade sig fram kände han igen de varma ögonen i det sargade ansiktet. Han fick anstränga sig för att höra. ”Jag ska snart möta min skapare. Snart är det slut på vandrandet i jämmerdalen. Jag ser så fram emot att få möta far och Knut i Guds himmel.” Johans klarsynthet förvånade Erik. Tårarna rann nerför deras kinder. ”Käraste lillebror. Du ska veta att jag alltid hållit av dig, att du är mitt hjärtas allra varmaste vän. Det smärtar mig att se dig i dödens väntrum.” Han knäppte sina händer och bad en tyst bön. En bön att Gud skulle ta emot hans bror och ge honom ro och stillhet. Johan hade alltid velat så väl. Alltid levt i Guds sanna mening. Aldrig velat ont. Aldrig förhävt sig. Johan blundade. Han andades lugnare. Så började han prata igen. Svagt. ”Jag har något till dig käre bror. En sak jag lovade innan jag for iväg
11
med kungen till Tyskland. Något vi pratade om den där gången vi träffades ute på havet.” Han drog plågat på munnen som om han försökte le av minnet. Så tystnade han igen. Andades nästan inte alls. Utanför ven stormen. I salen skrek någon högt och gällt. Sedan stillnade skriket med ett bubblande ljud. Ljuset på bordet fladdrade och fräste, det var nästan helt utbrunnet. ”Vad menar du käre lillebror, vad är det du har till mig?” Johan gjorde en svag nickning mot bordet. Han sa någonting ohörbart. Erik lutade sig fram mot den döende brodern. ”Där, där på bordet ligger min dagbok. Den jag lovade er bröder att skriva för att berätta om kungens hemliga resa till Tyskland, hans friarresa. Du kommer väl ihåg? Det var kravet för att ni skulle bönfalla kungen att jag skulle få följa med. Det är svårt att tänka sig att det bara är ett och ett halvt år sedan.” Erik nickade sakta. Nog mindes han. Johan tog sats. Som för att ta fram sina sista krafter. ”Den vill jag att du ska ta hand om käre bror. Och jag vill att du ska minnas mig som en man som alltid gjorde det han lovade.” Erik lyfte upp dagboken från bordet och la den i knät. Höll om den som om den var ett litet barn. Deras blickar möttes. Johan andades grunt och häftigt. Utanför tystnade stormen. Tog en paus. Stönandet från hans kompanikamrater stillnade och blev till ett svagt sus. Ett uttryck av salighet spred sig över hans sargade ansikte och med ett milt väsande försvann den sista gnuttan liv ur Johans illa tilltygade kropp. Den plötsliga tystnaden ringde i Eriks öron. Det var som om världen stannade ett ögonblick för att Gud skulle kunna hämta hem sin son, Johan Hand.
12
13
Mot Wismar
14
26 april 1620 Jag kunde fortfarande känna kungens hand mot mina läppar där jag stod på kajen och väntade på att få kliva ner i båten. Doften av hans parfym stack i mina näsborrar och hans förmaningsord ringde i öronen. ”Det är inte många ynglingar som får en chans att resa på kungligt uppdrag. Om Hand tar chansen och visar på ära och dygd ska vi se till att han blir gott befordrad.” Stockholm visade sig från sin bästa sida. Morgonsolen sken och den klara luften bådade om värme och vår. Vinden blåste i ansiktet samtidigt som den fläktade bort odören från gränderna bakom mig. Jag stod med min packning på kajen och väntade tålmodigt på min tur att kliva ner i den båt som gungade vid kajen. ”Men hallå, där står han vår gamle vän och kungens nya gunstling”, hörde jag en skrattande röst säga. Jag vände mig om och fick se min regementskamrat, Ulric Cederkrona. Min nervositet var som bortblåst och jag uppfylldes av ett glädjerus. ”Godmorgon min allra bästa vän, så härligt att se dig och så vänligt att komma hit för att ta farväl.” ”Ja, inte kan jag lämna dig utan att säga adjö. Och så är jag oerhört nyfiken på att veta varthän det bär.” Jag skruvade på mig och vred mina händer.
15
”Det kan jag inte berätta för det ville kungen inte yppa ett ord om. Det enda han sa var att jag är utvald junker för en resa till Tyskland med hans furstlige nåd Johan Kasimir.” Ulrics ögon vidgades. ”Ett hemligt uppdrag. Jo jag tackar jag. Och med Pfalzgreven vid Rhen. Gift med kungens kära syster. Han tystnade och tittade på mig med uppfordrande blick. ”Har du träffat honom? Har du blivit godkänd?” ”Nja, han var bara med en stund hos kungen. Sedan skulle han dra sin kos till fartyget.” ”App app app, dåligt omen. Han är omtalad för att vara en elak räkel. Speciellt med unga lovande officerare.” Ulric skakade på huvudet och viftade med pekfingret. Jag såg på honom med uppspärrade ögon. ”Är det verkligen så?” frågade jag och började känna efter om alla knappar i min rock var ordentligt knäppta. Jag tystnade och studerade min kamrat och såg att hans ögon var blanka och ansiktet blekt. ”Är det så att du rumlade om igår kväll?” frågade jag mer självsäkert. Han ryckte på axlarna och slog ut med händerna. ”Ja, och vi saknade dig. Det var dig och den kungliga välviljan vi skulle fira.” Jag strök mitt hår åt sidan i en hastig gest. ”Kungen deklarerade att jag skulle vara dygdig. Så jag stannade hemma för att vara alert inför resan.” ”Min käre vän, ta väl hand om dig. Akta dig för papister och pesten.” Vi föll i varandras armar och han önskade mig all lycka på färden och gratulerade mig än en gång, trots att ansiktet lyste av avundsjuka. Därmed gav jag mig till båts. Farkosten gungade lätt när jag klev ner. Vattnet räckte nästan upp till relingen av allt bagage och folk de redan lastat på. Några av dem var adelsmän med figursydda jackor och byxor knutna under knäna. Sex
16
matroser satt på bänkar i mitten med årorna sträckta mot himlen. Styrmannen längst bak vid styråran gav mig order att ta plats i fören. Jag såg oförstående på honom och de andra i båten brast ut i skratt. ”Han menar att herr Hand ska sitta längst fram”, sa en av adelsmännen. Jag nickade som om det var självklart att alla vet vad fören betyder och snubblade över bänkar och kistor till min utsedda plats. På ett givet kommando sänktes årbladen ner i vattnet och i perfekt samklang började matroserna sitt monotona arbete och båten sköt fart. Vi kryssade mellan koggar och fartyg med gods och soldater. Stadsholmen krympte för mina ögon ju längre bort vi kom. Slottets ståtliga torn reste sig högt över husen som trängdes längs gränderna. Det glänste och glittrade i de tre kronorna som prydde det runda tornet. Kyrktornen stack upp som pilar mot himlen, som ville de visa vägen till himlen. Sankt Gertrud, Sankt Franciskus och Sankt Nicolai, de tre helgonen som blivit förärade att ge namn åt kyrkor i kungens egen stad. Spirorna var det sista jag såg när båten rundade en udde och det som varit mitt hem i flera veckor försvann ur min åsyn. Det kändes både vemodigt och spännande på samma gång. Försiktigt såg jag mig om i båten. Adelsmännen skrattade och stojade som om de känt varandra länge. Styrmannen blickade stadigt framåt och svängde då och då för att undvika gistna roddbåtar och mäktiga örlogsfartyg. Vågorna dansade mot bordläggningen och stänkte upp i mitt ansikte. Matrosernas kraftiga ryggar pendlade fram och tillbaka som stammar i storm. Med jämna tag gled vi allt längre bort, mot äventyret och det väntande Tyskland. När vi rott igenom ett trångt sund öppnade sig åter en fjärd och en grå massiv borg tornade upp sig. Styrmannen pekade med hela handen. ”Där ser herrarna Waxholmens kastell. Det var det som räddade oss från dansken 1612.” Adelsmännen tystnade och stirrade mot byggnaden som likt en svamp sköt upp från en liten holme.
17
Solen dalade och jag huttrade i aftonbrisen, svepte rocken tätare om mig och såg upp mot de små öppningarna i murverket där gevärspipor stack fram. Styrmannen manövrerade vår roddbåt med bestämda order. ”Stryk på styrbords åror.” Omedelbart började matroserna på höger sida att ro baklänges och båten svängde elegant in i ytterligare ett sund. Hur han kunde hitta här mellan öar och sund är mig en gåta. När vi kom ut ur det sista sundet öppnade sig en fjärd med skummande vatten, grått som fästningen vi just passerat. Det var då vi fick se våra skepp. Som två eleganta damer låg de och ryckte i ankartrossarna. Det var kungens egna örlogsskepp som han ställt till vårt förfogande. Det större hette Scepter och var försett med artilleri. Inalles 38 halva kartoger, fältslangor och stormstycken. Jupiter inte lika många, ty det var mindre. När vi kom närmare såg jag till min fasa hur Pfalzgreven stod ovanför lejdaren och inspekterade vår ankomst. Med armarna i kors stod denne herre och tittade ner på oss när vi klättrade upp för den knarrande repstegen. Som nyanlända rekryter bildade vi ett led framför honom. ”Jaha, vem har vi här?” Hans korthuggna ord skar igenom brisen, det lät likt en terrier som fått korn på en råtta. Den förste i vår rad stirrade lika härsket tillbaka. ”Mitt namn är Johan Banér och jag är utsedd av kungen att följa ers nåd till Tyskland.” Banér. Jag studsade till. Han var redan vida omtalad i krigsmakten, sin unga ålder till trots. Pfalzgreven hummade och gjorde en menande gest med huvudet att han skulle gå vidare. Han var godkänd. Nästa man stegade fram. ”Erik Kagg till er tjänst, ers nådighet”, sa han och bugade så djupt hans mage tillät. ”Herr Kagg, angenämt. Kungens gamla vänner är alltid välkomna”, sa Pfalzgreven, ”ni kan ta era saker och gå ner i kajutan.”
18
Kagg strök undan sitt böljande svarta hår och vred till mustaschen och gick mot nedgångsluckan. Nu var det bara två före mig i kön och jag var glad att jag var sist så de andra inte skulle få möjligheten att se nesan när Pfalzgreven avslöjade mig som bedragare och skickade mig tillbaka. Jag torkade diskret mina fuktiga handflator på rocken. Pfalzgreven spände ögonen i nästa man. ”Otto Taube, jaha. Vi hade en lång och trevlig pratstund på slottet. Trots ert magra anlete verkar ni vara frisk och stark.” ”Jo, nog är det så”, svarade mannen som uppenbarligen kom från Finland. Pfalzgreven hämtade andan för att få krafter till nästa kandidat. ”Och ni, vem är ni?” Mannen framför mig sträckte på sig och log med en min som om han ägde världen. Han hade böljande blont hår, som låg som slickat när han bugade djupt. ”Min bäste Pfalzgreve, det är ett sant nöje att se er i egen hög person. Jag har bästa hälsningar från min far, lantrådet Jürgen Sperling till Rübow och Slagesdorf. Han gläder sig att få träffa ers nåd greven vid första lägliga tillfälle, greven har en stående inbjudan till våra slott och herresäten. Själv är mitt namn Casper Otto Sperling.” Han bockade åter och gick så med självsäkra steg mot nergången till kajutan, som om han bott på skeppet i hela sitt liv. Pfalzgreven såg på honom med gapande mun, men hämtade sig snabbt och spände ögonen i mig. Som om han intalade sig att göra en bättre utfrågning med den siste av kungens rekryteringar. ”Nå?” Jag försökte titta lika stint in i hans bruna tättsittande ögon som jag sett Sperling göra. Tungan kändes som en torr skinnbit i munnen. Jag svepte av mig hatten och bugade lätt. ”Jag är Johan Hand, ers nåd. Son till Håkan Knutsson Hand. Bror till Knut, Arvid och Erik.” Han ryckte på axlarna och stirrade på mitt slätrakade ansikte.
19
”Jaha.” Jag tittade frågande på honom. ”Vad vill ers nåd mer veta?” Han tog ett djupt andetag. ”Bäste herr Hand, på denna resa kan vi bara ha med ädla ynglingar med ett manligt sinnelag och ett sinne för diplomati och hyfs. Det är för mig viktigt att veta hans anor och status”, fräste han. Jag kände hur svetten rann under mina armar. ”Självklart ers nåd, självklart. Jag är fänrik i Livgardet. Och mina bröder Arvid och Erik har utverkat tillstånd av kungen att jag ska få följa med.” Jag stammade och såg mig omkring för inspiration. I aktern fladdrade den kungliga flaggan för brisen och ett ljus gick upp för mig. Jag sträckte mig och såg greven i ögonen. ”Och så är jag släkt med kungen. På håll. Min morfar var salige kung Erik och min mormor var…” Jag tystnade och letade efter det tyska ordet för frilla. ”…kung Eriks älskarinna Agda Persdotter, så min mor är kusin med majestätet”, sa jag inte helt utan stolthet. Den store mannens ansikte klövs av ett brett leende och han klappade mig likt en broder på axeln. ”Men käre vän, varför sa han inte det från början. Många är avkomlingarna till gamle kung Erik. Han sådde sin vildhavre ymnigt, men kungligt blod är alltid kungligt blod. Hjärtligt välkommen ombord.” ”Tack, tack herr greve, det är en ynnest och en ära att få vara er eskort på denna seglats.” Jag skyndade mig därifrån innan han skulle ändra sig. Första hindret avklarat. Jag gav mig själv en klapp på axeln. Äntligen skulle resan börja.
20
27 april 1620 1620 kliver Gustav II Adolf förklädd till Den 29 april handelsman ombord på sitt fartyg Scepter, för att inkognito Omsider började jag bekanta mig med vårt skepp som slet i förtöjningta sig till Berlin och fria till Maria Eleonora. arna som en jakthund i koppel. Redo att ge sig av. Redo för äventyr.
En holländsk kogg komatt seglande motdags oss och fortavgörande. de fick syn på vår Kungen hade bestämt det var försåett kungliga flagg bärgade de segel och drejade bi. Skepparen rodde över till För att bli framgångsrik fanns det inte något annat sätt oss som den goda svenska seden föreskriver. Han hälsade underdånigt på än att själv bege sig till slottet i Brandenburg och be om vår kapten, herr Foratt, som noga frågade ut honom var han kom ifrån och hennes hand. vad han hade för last. Sedan kom ett danskt skepp och därefter ett lybiskt.
Bägge avlade rapport hos vår kapten som bröstade upp sig på akterdäck. Han färdas med endast en handfull följeslagare som Annat var det med en tvåmastare från Danzig. Foratt stod i aktern och oförväget lotsar honom genom ett Tyskland präglat av gav akt när hon närmade sig. upptakten till trettioåriga kriget. De bor på värdshus och ”Dreja bi och avge rapport”, ropade han när fartyget var så nära att härbärgen. Aldrig får de stanna, aldrig får de ro. Risken vi såg färgen på matrosernas skjortor. för upptäckt är stor. ”Det tänker jag inte alls göra”, skränade den andre skepparen på en
grötig plattyska.
Kungens nyfikenhet leder dem till slott, kyrkor, avlägsna Vi hovjunkrar vädrade bråk och drog oss mot relingen. släktingar och mäktiga protestantiska furstar. Som är de ”Äntligen händer det något”, ropade Banér och hoppade på stället. på en upptäcktsresa. Vi får följa honom in i prinsessans Hans vita hosor lyste ikapp med vårsolen och med den blanka ami han kammare på nattligt besök, långt borta från familjens bar nonchalant runt halsen. Så mycket elegantare än någon av oss andra. vakande ögon. Och visom fårhade varahalvsovit med påpå slottet i Berlin, Till och med Taube däck reste sig stönande när han till sist övertygar Maria Eleonora och hennes och omständligt och anslöt till vårt sällskap. mor”Vad om händer?” sin sanna kärlek. gäspade han. ”Det är vår kapten som leker överbefälhavare”, svarade Sperling vil-
Boken Kungens hemliga resa är baserad på en av följeslagarnas ligt och makade sig så Tauben kunde få plats. egenhändiga journal, bevarad på Carolina Rediviva i Uppsala. Banér, vars öknamn var speldjävulen på Stockholms krogar, såg möjGenom Johan Hands ögon och penna får vi dag för dag följa ligheter. resan. Debutförfattaren Johan Gyllenswärd har bearbetat och ”Jag sätter en daler på att den där Danzigern inte kommer att vika utvecklat dagboken till en historisk roman i stormaktstidens ner sig och komma till Foratt, vem vågar bjuda emot?” Europa. Sperling tittade ut på måsarna med spelat intresse. Jag stod bakom de andra men ingen räknade med att jag skulle våga. Taubes mörka ögon glimmade till.
21