9789151949581 by Smakprov Media AB

Per Werner

Halvvägs...och sedan? Roman

La vie, voyez-vous, ça n’est jamais si bon ni si mauvais qu’on croit. Jeanne, i Une vie av Maupassant

Näckrosorna låg blickstilla i solgasset på den av mossiga klippor och skog skyddade lilla insjön, och temperaturen var behagligt ljum, fastän solen ännu ej stod i zenit, denna försommardag fylld av förväntan, då allt fortfarande var möjligt - utan att det för den skull brådskande att förverkliga någonting. Dagsländorna strök på måfå över vattenspegeln och de nästan omärkligt guppande näckrosbladen; friden stördes endast då och då av det metalliskt sjungande ljudet av sommarvattenledningpumpens bryska från- eller tillslag, vars tryckvåg, i tvenne rostiga järnrör framdragna längs vattenytan, kom vattnet i det grönmålade, i lummig grönska inbäddade pumphusets närhet att

krusa sig och sländorna att i

förskräckelsen stanna upp ett ögonblick i flykten. Nej, här fanns ingen anledning att söka skynda på tidens gång. Tvärtom, jag skulle för alltid ha velat ligga kvar här på min mjuka filt i näckrosviken, i det behagliga medvetandet om att framtiden ännu låg framför mig: jag var en yngling på femton år. Och ändå…, och ändå tycktes mig allt vad ”framtid” hette vara något helt onödigt! Framtid för att uppnå vad?… jag var ju redan fullständigt lycklig här på min filt: vilande i det varma solskenet och omsluten av naturen, befann jag mig redan i paradiset! (......) Alla de gamla trävillorna låg inte isolerade utan tillfartsväg. En av de största av dem, belägen långt från vatten och kallad ”Gråa Huset", hade å södra långsidan en trädgård i sluttning och grind mot vägen, och vette å den norra mot en öppen, kal ljunghed, en sorts liten högplatå utan träd, där vi barn brukade plocka styvmorsvioler, alltunder det att vi med en blandning av lockelse och obehag betraktade fladdermössen, som i skydd av den ständiga skuggan under det utskjutande taket, här på norrsidan, hängde sig fast i svarta klungor mot den grå väggen, i väntan på nattens ankomst. Mittemot mitt föräldrahem, på andra sidan den ringlande grusvägen, vid pass tvåhundra meter bort och längre ned på bergssluttningen, låg ännu en av dessa gamla sommarvillor, gul med vita knutar och väl tilltagen gårdsplan på framsidan mot vägen, där grinden om vårarna inramades av det ymnigaste gullregn. Baksidan vette mot Ekuddssundet, över vilket man uppifrån huset hade en hänförande utsikt. Brevlådsraden under gullregnet ute på backkrönet var lång, med namn som Martini, Lindström , Pylkkänen och Ceccato, ty den gamla villans ägare var ingen annan än det stora företaget Skandi-Diesel, som här så gott det gick inhyst 4

fjorton från när och fjärran nyinflyttade familjer: det var skicklig importerad arbetskraft från Venezien och Toscana, arbetsvilliga finnar och en ingenjör från Borgå…. Vackra sommarsöndagar brukade de nyinflyttade italienarna få besök av andra, sedan några år tillbaka i Sverige etablerade landsmän; vissa av dem kom från Västerås och andra bara från Nacka. De stoltserade på gårdsplanen i sina linjesköna Alfa Romeo, med samtidigt vasst och mulligt avgasljud. Männen diskuterade olika bilmodellers för- och nackdelar, under det att kvinnorna ägnade sig åt matlagning eller pratade sömnad eller barnuppfostran. Ingenjör Lindström från Borgå med fru, som likt de övriga finnarna och finländarna bodde på andra våningen (enär markplanet i det kalla, föga vinterbonade huset benäget överlåtits till italienarna), beblandade sig ej med övriga hyresgäster. På vilodagen, svepte fru Lindström med en stolt gest minkstolan över axlarna, kopplade de bägge långörade jakthundarna, vilka hon tycktes njuta av att kommendera i barsk ton samtidigt som hon ryckte och slet i kopplen eller lät dem smaka spöt, seglade ned på gårdsplanen utan vare sig en blick eller hälsning för någon, och ställde sig med myndig min bredvid ett fallfärdigt garage av masonit invid grinden, i väntan på att den blide och tilltufsade maken skulle köra fram den ägandes automobilen: en blänkande svart Armstrong-Siddeley Saphire, enkom införskaffad för söndagsturen, veckans clou. Man skulle ha kunnat tro, att det rådde solidaritet bland dessa människor, som alla bodde under samma tak och fått uppleva olyckan att till följd av brist på utkomstmöjligheter behöva lämna sitt hemland och långt från invanda förhållanden söka skapa sig en ny tillvaro, men icke så! Även här, bland olycksbröder, etablerades en hierarki mellan familjerna, trots att de i stort

sett

delade

samma

öde:

trångboddhet

och

godtyckliga,

provisoriska

lägenhetsindelningar voro således vardagsmat för dem alla, då den gamla grosshandlarvillan, som förr varit sommarbostad för en enda familj, plötsligt och på några dagars varsel fått göras om till åretruntbostad för fjorton familjer. Jag brukade leka både med de italienska och de finska barnen, och kom och gick därför ofta i den stora, gula trävillan. Vid ett tillfälle, då jag lärt känna ingenjör Lindströms dotter Marie, talade vi om bilar, trots att mor alltid nogsamt varnat mig för att samtala om dylika med flickor. -Vad har ni för bil? -Vi har en ”Anderssons sill”. -Så finns det ingen bil som heter! -Jo, för vi har en!

Mor hade rätt, här gjorde jag ingen succé med mina bilfrågor, men vi måtte senare ha kommit att bli bättre vänner, Marie och jag, ty jag minns att hon och min bror under de följande åren ibland brukade sitta på toalettgolvet och läsa sagor för mig, medan jag själv klarade av vad jag skulle på ”tronen”. För att komma till Lindströms en trappa upp, fick man först gå igenom stora hallen i bottenvåningen. På hallens vänstra sida, stod nästan alltid dörren öppen in till paret Martinis enda rum med kokplatta. De medelålders Martinis kunde inte svenska värst bra, men log alltid hjärtligt mot oss barn, där de stod på tröskeln till sitt rum, när vi passerade förbi, han vanligtvis iklädd undertröja utan ärmar och hon i småblommig städrock. Alltid stod där på kokplattan bakom dem någon kastrull och puttrade, så att en härlig doft spreds i hela hallen. Maries mamma däruppe, var av betydligt barskare slag, en riktig finnkärring! Inte så konstigt, om de båda lägren inte fraterniserade! I en ekbacke med god jordmån ett stycke från huset,

hade några av de italienska

familjefäderna anlagt små köksträdgårdar; här odlades framförallt sallad av olika fasoner och storlekar. Det var en vacker plats de utvalt åt sig, belägen på södersluttningen av en skyddad dalsänka, där ekarnas fjolårslöv bildade en tobaksbrun matta på marken, mellan ett nätverk av om varandra jordsvarta och gröna salladssängar, alltefter hur mycket som skurits bort av grödan. Längs dalsänkans botten, ringlade en smal skogsväg fram, och då männen påtade sina land, fylldes den förbipasserandes näsborrar av doften av den fuktiga, nyvända svarta myllan, och gjorde sig denne då bara besvär att lyfta blicken, belönades han rikligen i form av den scen som mötte honom: den talade om idog arbetsamhet och ödmjuk kärlek till jorden. Här i arbetet tvangs männen för ett kort ögonblick glömma saknaden efter fosterjorden: myllan lika litet som solen eller vattnet är någon enskild nations egendom.

Hon vill inte veta av mig, tänkte jag förtvivlat, min mamma vill inte veta av mig… Men driven av hoppet om ett mirakel, om en oförutsägbar omsvängning hos mor, följde jag på avstånd först efter henne, och gensköt henne därpå genom att ta skogsstigen istället för vägen. När jag kom fram till Centralplan, hade bussen redan kört upp framför väntsalen, inför avgången några minuter därpå. Vart hade nu mamma tagit vägen? Hade jag tappat bort henne genom att springa skogsvägen? Hade hon hunnit ta en tidigare buss? Hjärtat klack till i bröstet på mig, vid tanken på att allt hopp om försoning innan mor for, nu kanske var ute. Nej, där satt hon i den gula bussen, i närheten av ett fönster man öppnat i den trots den tidiga morgontimman redan tryckande sommarvärmen. Jag sprang fram, sträckte upp armen mot rutan bakom vilken mor satt, men nådde inte riktigt upp, och knackade därför istället ivrigt och full av hopp på bussidan i jämnhöjd med hennes plats. Ingen reaktion från mor. Hon måtte inte ha sett mig, tänkte jag, eller… Jag hann inte tänka tanken ut, förrän en äldre dam med en svart tax i famnen, som satt bakom mor, fick syn på mig och sade, tillräckligt högt för att jag trots bussmotorns slammer på tomgång skulle höra det genom det öppna fönstret: -Det står en liten pojke utanför och vinkar till damen! Mor gjorde inte minsta ansats att vända sig mot fönstret, utan fortfor stelt att hålla blicken fästad framför sig, rak i ryggen som en soldat. Strax kom far, som var hemma på semester och förmodligen anat sig till vart jag tagit vägen, insvängande på Centralplan med bilen, för att hämta mig. Under vägen hem, stod jag bredvid min bror på golvet invid framsätet, och grät krampaktigt med en tom blick irrande omkring mig, under det att den varma luften som blåste in genom den nedvevade rutan långsamt torkade mina tårar och gråtkramperna undan för undan blev glesare. Smärtan i hjärtat förblev däremot. Den finns ännu där oförminskad, i den dag som är. Om far ändå när vi kom hem hade slutit mig i sin famn! Men se nej, sådant var han i likhet med större delen av det svenska släktet ur stånd till. Så gör man inte i Sverige! Senare på dagen, fick jag genom benägen förmedlan av tant Johansson, som talat med mor i telefon, reda på att jag genom mitt beteende förstört mors hela dag. Och så måtte verkligen ha varit fallet, ty under två veckors tid vägrade hon att tilltala mig. Saken rann därpå ut i sanden, men utan att det kom till en förklaring oss emellan, än mindre uttalades några uppriktigt förlåtande ord beseglade med en kram. Aldrig någonsin har mor helt enkelt förlåtit 7

mig, utan bägaren skulle alltid grumlas av något ”eventuellt”, ”kanske en gång”, ”om jag kan komma över det” eller liknande. Nåja, jag var van vid att ha det på detta sätt, även om jag med sorg i hjärtat avundades bättre lottade kamrater det förtroende, den ömhet, den ömsesidiga beundran och den glädje över att ha varandra, jag noterade i deras förhållande till sina föräldrar. Jag både hade och inte hade en mor. Nog fanns hon där, men mer som en obekant och skrämmande stenstod än som en varelse av kött och blod, med förmåga att se även sina egna fel och brister. Jag kände henne inte stort mer än mina kamrater, som endast träffade henne sporadiskt, och hon syntes både mig och dem hård och otillgänglig, ytterligt mån om sin ställning som ofelbar vuxen. En del trodde hon var tyska. Där måtte ha funnits en stor osäkerhet hos henne, stackarn, bakom denna fasad. Människor som vid denna tid kände henne, minns henne som en sort general. (......)

Vid tre års ålder visste jag att det var något fel på far, det kände jag ”i luften”. När jag föddes, var han fyrtiotvå år fyllda, men verkade äldre till följd av för tidig mage, smala axlar och något allmänt ”slappt” i kroppen. Han var intelligent i ren intelligens räknat, men ack så hämmad och blyg! Han sade i princip aldrig någonting i större sällskap, och då han vid enstaka tillfällen tvingades därtill, skedde det med en blick och en frustande andning likt ett vilddjurs, då det föres till fångenskap; familjens kontakter med yttervärlden omhandhades mestadels av mor. Så mycket större blev allas vår förundran följaktligen, då far en höst började vilja visa sig ute på bygden i olika sammanhang: på auktioner, vid villaägareföreningens möten (med anledning av en ny stadsplan, som skulle innebära att månget hem jämnades med marken) etc…, etc… ”Klyfthyddan” var en av dessa sommarvillor från seklets början, som var så karaktäristiska för femtiotalets Ekudden, men som nu skulle rivas för att ge plats åt jag vet ej vilket kommunalt byggprojekt. Auktion på villans möbler, skulle en lördag förrättas av farbror Ståhl, fastighetsmäklare och tillika ordförande i Båtklubben, vilken enligt fars utsago var en ”riktig karl”, till skillnad från flertalet andra familjefäder i det lilla samhället, fick man förmoda. Mor och far hade redan tidigt på lördagsmorgonen varit på plats för att bese möblemanget som skulle avyttras, och då vi hemma samlades till lunch, var stämningen tryckt: det rådde tydligen inte enighet mellan mina föräldrar om vilka föremål de skulle söka ropa in under eftermiddagen. Så var stunden inne. Större delen av grannskapet var närvarande, om inte för att köpa något, så för att se vad andra inhandlade, kuriosera bland bråten och träffa folk. Efter ett kort inledningsskede, då endast småföremål såldes, kom man till möblerna: -Vad får jag för den här utsökta gamla kommoden i körsbärsträ, i mycket gott skick frånsett en liten lagning på ena kortsidan?… inledde professionellt farbror Ståhl. Ett eller annat bud mumlades blygt fram. -Hundra riksdaler, tvåhundra… tre, fyra… femhundra, femhundrafemtio, sexhundra…, sexhundrafemtio… och sjuhundra! Såld för sjuhundra riksdaler till herr Valentin! Mor ser sig om i salen, med ett ansträngt leende utifall att någon skulle iaktta henne. -Den var ju söt, den här kommoden, Ruben, men den luktar väl inte illa? Var ska vi ha den nånstans? Har vi plats för den? 9

-Det skall du snart bli varse att vi har, lilla Vendela! -Och denna stilfulla soffa från förra seklet, i Karl-Johansstil, med intarsia på gavlarna…, behöver endast poleras en aning! Vad bjuder ni, mitt herrskap? -Hundra,

tvåhundra,

tvåhundrafemtio…,

trehundra,

trehundratjugofem…,

trehundrafemtio! -Förståndigt, Ruben, att du inte bjuder på den soffan, i alla fall…, viskar mor till far. Men se, det skulle hon inte ha sagt, för nu kastar far min sig in i leken, där buden redan kommit över tvåtusen kronor, och hjälper gubben Ståhl, som om han varit dennes handgångne man, att pressa upp priset med ytterligare en tusenlapp. -Första, andra, tredje, såld! Den ypperliga Karl-Johanssoffan gick även den till herr Valentin! konstaterar auktionsförrättaren med snålvattnet i mungipan. -Nu får det räcka, Ruben lille, säger med ansträngt oberörd ton min mor, som nu börjar bli röd i ansiktet av att ha hamnat i centrum för uppmärksamheten och kanske till och med blivit till åtlöje. Auktionen fortskrider som den börjat, och till mors stora förskräckelse, köper far på sig än det ena, än det andra gamla föremålet, vars nytta inte tycks henne uppenbar. Handlaren Lind är med på auktionen, nästan alla medlemmarna i Båtklubben och alla tanter mor brukar skvallra med i affären likaså, och i centrum för uppmärksamheten står inte längre föremålen på podiet, som nu endast ägnas förströdda blickar, utan herrskapet Valentin, som inte tycks ha annat att göra än att strö pengar omkring sig… Far och mor har nu allas blickar på sig, och själv skulle jag på måndagen, då jag kom till skolan, från kamraterna mötas av frågan: -Varför köpte din pappa allt det där skräpet? Vad ska ni med det till? Ett vackert vitrinskåp bärs in på podiet. -Vad ger ni mig för det här? Händerna lyfts och budgivningen kommer så sakteliga igång. Far pressar dock raskt upp budet till tvåtusen kronor, de övriga hamnar på efterkälken och möbeln blir hans. -Första, andra, tredje… Vitrinskåpet är sålt till herr Valentin!… det också… Vitrinskåpet i jugendstil är det enda förnämliga föremål som dittills gått under klubban, men det lönar föga vad gäller att trösta mor, som dock sammanbitet fortsätter att utåt hålla masken. Hemma blir atmosfären vidrig, total tystnad råder vid matbordet och mor släpar sig till hushållsgöromålen med minen hos en korsfäst. Nu har vi fått auktionsmöblerna hemkörda, med resultat att övre och nedre hallarna är så fulla av allsköns smutsiga och illaluktande gamla föremål, att vi är tvungna att klättra oss 10

fram över dem, då vi skall ut och in. Varför?… är den allt annat överskuggande fråga vi övriga familjemedlemmar ställer oss inför detta spektakel, alltunder det att vi då och då förstulet kastar en blick fylld av fruktan åt fars håll, i hopp om ett svar. Men icke, far är som förbytt: hans panna ligger i djupa veck ovan en hård och överlägsen blick, och varje framstöt om förklaring möts av sarkasmer. Han kommenderar mor som vore hon en slavinna, än skall hon hämta den eller den pipan med den eller den tobaken, än beordras hon ned i källaren att hämta ”lejondricka”, det vill säga Löwenbrau Dunckel, som sedan en tid tillbaka blivit fars livdryck. Inför min inre syn, seglar bilden av en Hitler på Bierstube upp, då far som i delirium håller långa haranger för oss på kvällarna, under det att han slår sig för bröstet och ryter som det lejon han tror sig vara. Far har blivit galen. (......)

Så kom dagen för uppropet, som skulle hållas klockan elva i Maria Magdalena Församlingssal, enär prosten var skolans vän och tillika ledamot av dess styrelse. Med hjärtat i halsgropen inför de nyheter som väntade mig, gav jag mig iväg i god tid hemifrån denna soliga måndagmorgon i början av september, ty från de gula bussarnas ändhållplats vid Borgmästargatan, återstod ett gott stycke att gå till fots: först uppför trappan, vid Hantverkshuset, från Renstjernas gata till den lilla rest av Fjällgatan, benämnd Mäster Mikaels gata, som ensam och övergiven ligger kvar väster om Renstjernas gata, sedan denna i seklets början anlades genom uppsprängning av en öppning i Stigberget; därpå i fortsatt riktning västerut på raska ben snett genom Katarina Kyrkogård, ut på Högbergsgatan under några få meter, och så till höger uppför Östgötagatan till Mosebacke Torg, den högsta punkten på min väg, där jag fundersamt - nästan som hade jag ångrat beslutet att byta skola dröjde ett slag att lyssna till det pulserande, adrenalinstimulerande larmet av tusentals förbränningsmotorer i arbete därnere i staden under mig. De olikfärgade taken

koppargröna, svarta, bruna, silverfärgade, tegelröda... - bredde så långt ögat nådde i soldiset ut sig som ett oändligt lapptäcke, här och var genomstunget av en kyrkspiras graciösa nål i silhuett mot himlen. Därborta, till vänster om den i upphöjd oberördhet roterande NKklockan, låg Hötorgshusens kuber i glas och betong, vilka likt ett barns kvarglömda byggklossar på en plats där de ej hör hemma, såg ut att ha lämnats åt sitt öde efter nyss avslutad lek. Nej, här finns ingen återvändo, tänkte jag: har man sagt "A", får man säga "B", och nu tvangs jag ta konsekvenserna av mitt första egna beslut i livet. Ty hur skulle det ha sett ut, att gå hem till far och mor och berätta att jag inte vågade gå till uppropet i nya skolan, efter allt mitt tjat om skolbyte? Sålunda resonerade jag fram och åter med mig själv under ytterligare en stund. Tänk om kamraterna fryser ut mig?... Tänk om si, tänk om så?..., endast för att återigen slå huvudet mot väggen där jag börjat, och tvingas inse att jag var fången i den situation jag själv, genom att böna och be därhemma, försatt mig i; så fortgick rundgången innan jag till slut trotsigt knöck på nacken, svalde ned klumpen i halsen, kastade en sista blick ut mot det avgasbemängda soldiset över staden, undrade hur många människor där nere i gyttret inte i denna stund befann sig och så länge staden existerat befunnit sig i ett dilemma liknande mitt, drog ett energiskt andetag som fyllde näsan med bensindoft och störtade mig utför Urvädersgränds glatta stenläggning... mot det okända! 12

Ett stycke bort på St-Paulsgatan, mötte jag två män och en gosse med kalott på hjässan, som just steg ut från en ruffig byggnad, med skylten "Synagoga", i diskret fina guldbokstäver mot svart botten, anbringad vid porten; ynglingen skulle senare visa sig vara en av mina nya klasskamrater. De trånga kvarteren sydost om Mariatorget var småhandlarnas, kolkällarnas, lump- och antikbodarnas och en och annan finmekanisk verkstads hemvist. Här kom specerihandlarens ännu kvarvarande kundkrets av till åldern komna fruar ned i affären för att köpa "det vanliga", ännu långt frampå förmiddagen iförda papiljotter och morgonrock, i bästa fall redan med lösgommen på plats och de nedgångna tofflorna utbytta mot kippande bottiner;

här skaffade sig innehavarna av ved- eller koleldade bostäder fortfarande sitt

buffertlager av bränsle inför vintern, och den förbipasserande gångaren fick, då dessa affärsidkares luckor ned till den svarta underjorden stodo öppna för lastning av en på den trånga gatan väntande skåpbil, om han eller hon härför var tillräckligt mager, försöka tränga sig förbi på mindre än knappa halvmetern gatubredd som återstod - alltid för säkerhets skull beredd att omedelbart rädda sig undan, ifall en kolsäck just i detsamma råkade komma uppflygande ur luckan, beledsagad av ett bullrande skadeglatt skratt från ett vitt tandgarnityr och två ögonvitor där nere i beckmörkret; här skymtade judiska profiler diskuterande vem vet vad i bodkamrarnas dunkel; här kunde den otröstlige lille parveln få sin trasiga Schucco-bil reparerad för en blygsam penning på den finmekaniska verkstaden, där innehavaren med luppen i ögat och skärmen i pannan om vintrarna gjorde sitt bästa för att, iförd vargskinnspäls och läderstövlar mot kylan och med stela fingrar efter att just ha besökt den iskalla "bekvämlighetsinrättningen" över gården, med koncentrerad min söka sätta på plats pyttesmå, bångstyriga fjädrar, hjul och rullar, vilka då de väl en gång sluppit ur sitt fängelse sökte spritta iväg, istället för att lydigt låta sig återbördas till sina platser som anonyma kuggar i ett leksaksmaskineri. Jag var nu framme vid församlingssalen, och hade inget annat val än att stega in och slå mig ned på en plats i den jättestora lokalen, där en pulpet med mikrofon var installerad på scenen. Där var idel nya ansikten omkring mig, som jag dock var för blyg att alltför öppet mönstra med blicken; själv hade jag intrycket av att alla de övriga betraktade mig ur ögonvrån och nyfiket, om än inte illvilligt, undrade vad jag var för en, ty genom sig själv känner man andra och så hade även jag förr om åren gjort med nykomlingar. (......) Efter uppropet gick var och en till sitt och endast de elever som redan kände varandra bytte några ord om sommarlovet och semestern. Denna första dag, fick jag inga nya kamrater. 13

Bagnoles-de-l'Orne, Domfront...,

nu nalkades vi undan för undan grönsaksodlarnas rike

bakom kustlinjen, där det milda klimatet intensiva odlingsmetoder)

(och efter krigsslutet omedelbart anammade

tillät flera årliga skördar av kronärtskockor, blomkål, ärtor,

haricots-verts, morötter, potatis, purjolök, rädisor, sparris och jag vet ej allt, för vidarebefordran till handlarnas stånd landet runt, där de med kännarmin skulle fingras, klappas och luktas på av kräsna husmödrar, innan de eventuellt kunde befinnas värdiga att anrättas och serveras på middagsbordet i den franska familjens vid denna tid ännu trygga hägn. Jod och salt i atmosfären började här redan så smått upplivande kittla från inlandet kommande resenärers ovana näsborrar: luften var stark. Vart vi än vände blicken - ut över fälten, runt en grå granitknut, in över förbirusande stenmurar och granhäckar (vilka då de byggts eller anlagts under en epok som ej kunnat förutse vår tids resvanor, ej gjorts höga nog att utgöra värn även för turistbusspassagerarnas indiskreta blickar) eller in i skuggan av ett bakom en kurva plötsligt uppdykande, majestätiskt gammalt vårdträd, föll den på avdelningar av den armé av garvhudade, tandlösa bönder som i dessa dagar gått man ur huse för blomkålsskörden, som nu skulle bärgas i rödaste rappet. De slet ont under skördearbetet och plägade då och då, under de långa dagarna, styrka sig med ett glas vin eller en klunk Calvados, vilket hos dem gjorde sitt till, tillsammans med den starka luften, för att förhöja ansiktsfärgen. Icke förty, uppfylldes denna lantbefolkning, skulle jag med tiden få erfara, av äkta kärlek till jorden och stolthet över det tunga men ädla värv ödet reserverat dem i livet: föda en hel nation och mer därtill, ty primörerna av deras anletes svett uppskattades vid de främsta tafflar världen över. -Titta, titta på´rom va! Som grisar gåróm själva i dyngan på åkern och plockar sin blomkål..., me róm riktiga grisarna runtomkring sig! Nä, va äckligt! Sover róm tillsammans med grisarna också, kanske? Å vicka händer... röda å torra! och naglarna sen..., ja spyr! Hemma är det inte så, flinade nedlåtande något ljushuvud i gruppen, utan att lärarna gjorde min av att söka tillrättalägga begreppen för snorvalpar som fått sig sin världsbild snedvriden av Sveriges påstådda modernitet och överlägsenhet... De var ju själva hjärntvättade! Mina kamrater och jag uppfattade tydligen på helt skilda sätt det stycke dagligt liv på den bretagnska landsbygden vi kunde betrakta utanför bussrutorna. Låt vara, tänkte jag, att Bretagne anses vara en eftersatt del av Frankrike, men de glömmer, att dessa bönder 14

producerar högt skattade råvaror, och de saknar, i sin från barnsben itutade tro på den nordiska överlägsenheten, förmågan att se det nobla och upphöjda i den till andaktsfullhet gränsande kärlek till jorden och dess gåvor, varmed dessa människor mellan sina fingrar fattar en potatis eller ett blomkålshuvud! Som du ser, min läsare, var jag för egen del redan i dessa unga år helt ”såld” på Frankrike, efter åratal av ensligt slukande av all litteratur om landet jag kunnat komma över… Närheten till oceanen började allt starkare göra sig påmind, i det att de ända till för bara ett ögonblick sedan sporadiska pustarna utifrån havet nu blivit till en obruten vind som förde med sig doften av salt och tång upp till landsvägen, där den till slut tog överhanden över avgaslukten. Det kunde inte vara långt kvar till havet, och stämningen i bussen blev med ens förväntansfull. Så plötsligt, bakom ett backkrön, fick vi vid foten av det svagt sluttande landskapet syn på den fria oceanen, som därnere - det fattades säkert ännu vid pass trettio kilometer till stranden - i sommarsolens på eftermiddagen ännu starka sken, bredde ut sin underbart smaragdblå spegel framför oss, vars färg gradvis övergick till djupblått glitter i fjärran, där silhuetterna av ett par fartyg och ett och annat småbåtssegel oändligt långsamt i motljuset sågs sträva fram över horisontlinjen. Häruppifrån den högt belägna landsvägen, hade vi utsikt över en kustremsa där havsvik låg vid havsvik och milslånga sandstränder, i mjukt svängda bågar, skildes åt av klippor, mot vilka havets bränningar slogs till rykande vitt skum. På detta avstånd, fick man intrycket av ett stycke vild natur, som blott på ett ställe bar spår av människohand: Mont-Saint-Michel:s gracila spira där långt bort i fjärran. Den fick för en god stund fylla funktionen av riktmärke åt oss, på samma sätt som katedralen i Chartres hade gjort samma dags förmiddag. (......) Resterande kilometrar av resan, genom de små kustsamhällena, skulle komma att ta sin tid, ty trots att turistsäsongen i juni ännu ej på allvar tagit sin början, sinkades vi oavlåtligt av den livliga kommersen längs färdvägen: klockan hade hunnit slå sex och affärsruschen pågick som bäst i minsta håla. Stoppades vi inte av köer och röda ljus, var det husmödrarna med korgen på armen eller fullastade nätkassar, som livligt samtalande trängde sig fram mellan de långsamt krypande bilarna; mekanikern som sökte få igång en Lillcittra som fått motorstopp mitt i gatan, under det att dess förare - en äldre nunna från ett internat i grannskapet, med tre elever i släptåg - stod bredvid och försökte förstå mekanikerns förklaringar (vilka hon dock, så snart tillfälle därtill bjöds, föredrog att överge till förmån för samspråk med bekanta 15

ansikten på trottoaren); den framgångsrike fruktgrossistens distingerade fru som fick hjälp att lasta bilen av specerihandlaren, vilken därvid med sin bakdel upptog en alltför stor del av den smala gatan för att vår buss skulle kunna passera, alltunder det att övriga kunder otåligt väntade på sin tur inne i butiken och gjorde tecken åt vår chaufför, att han gott kunde köra fram ytterligare ett stycke och puffa undan specerihandlaren; polisen som dirigerade trafiken i korsningen, men lät alla fyra körriktningarna vänta medan han mödosamt sökte förklara vägen till Dinard för en flegmatisk engelsk turist i en öppen, grön Singer av förkrigsmodell, vilken oförstående höjde på ögonbrynen inför signalhornskonserten bakom sig; lastbilen som upptog halva gatan sedan chauffören kört rakt in i ett propert korsvirkeshus för att undgå en fatal blondin, dotter till någon av traktens slottsherrar, som med sin Delahaye Cabriolet svängt rakt ut på huvudgatan utan att se sig om; de två franskt racerblå R8 Gordini med längsgående trikolorband över hela karossen, vilka dubbelparkerats utanför en bar, medan de unga förarna därinne vid disken, med varsin Ricard i näven, underhöll varandra med sina senaste bedrifter bakom ratten... och annorstädes.

Vi var nu framme i början av augusti och säsongens höjdpunkt, Marie Himmelsfärd den femtonde, med procession på stadsmurarna, närmade sig med stormsteg. Denna sommar hade madame Joubert tre italienska flickor boende hos sig, vilka, när värdinnan plötsligt i sin konversation oupphörligen börjat nämna "Raoul som skulle komma", diskret hade utbytt frågande blickar sinsemellan. -Vad kan den där Raoul, hon tjatar om, va för en, tro? hade flickorna sagt till varandra, då madame Joubert befann sig utom hörhåll. (......) Bäst som jag satt där i halvdvala och sökte slappna av efter den långa anspänningen bakom ratten, öppnades matsalsdörren och jag återkallades till medvetande av ett nyfiket: -Ah, c´est vous, le Suédois? uttalat med den mildaste röst. Framför mig i dörröppningen stod en flicka, vars drag var som hämtade från en pompejansk väggmålning: hon hade lätt krusigt, tillbakastruket kolsvart hår över en intelligent men ej oproportionerligt hög panna;

frisk olivfärgad hy;

mörka fjun på överläppen; liten,

uttrycksfull vacker mun kring små, små docktänder; ytterst lätt böjd, ordentligt tilltagen men välformad näsa av det slag som skvallrar om karaktär, inramad av två varmhjärtade, brunsvarta ögon, om vilka jag omedelbart tänkte, att ingen levande varelse förr måtte haft eller framgent skulle komma att ha maken till. De var speciella för henne. De avspeglade intelligens, godhet, tolerans, välvilja och avsaknad av förutfattade meningar, kurage, frimodighet, passion och trohet; kort sagt, de lät förstå, att där fanns ett Guds mästerverk till karaktär i en tilldragande, nätt figur, vars ungdomliga framtoning - med sina små men fast plutande bröst - säkert skulle komma att bestå och av andra kvinnor avundas henne livet ut. Det var en flicka som förstod sitt värde utan att förhäva sig, ty därtill var hon för intelligent, och den lugna vänlighet där stod som en aura omkring henne, kunde ibland, det förstod man, också slå om till helig vrede, i det ögonen då säkert svartnade och begynte spruta eld - kall kunde hennes blick aldrig bli, ty i hennes inre fanns ingen kyla . Dessa var de reflektioner som, då jag fått syn på henne, flickan i ljusblå manchesterbyxor och marinblå stickad tröja, med blixtens hastighet flugit genom mitt huvud, utan att jag egentligen hunnit göra reda för dem. Det var intuitionen som satt till sina klutar, detta vår 17

intelligens´ sätt att snabbehandla inkommen information, vilket självmant träder i funktion då tid ej finns för logiska resonemangs longörer, och tillåter hjärnan att på några sekunder, med hjälp av i dess innersta skrymslen från tidigare händelser lagrade erfarenheter, raskt och osvikligt bedöma den varelse eller situation vi har framför oss. Jag var redan erövrad. Men vad hette hon? Ett ögonblick senare, visade det sig att hennes namn var Fleur; ett ovanligt och behagligt namn som jag vände fram och tillbaka på tungan flera gånger, för att bättre inom mig pröva dess klang: Fleur, Fleur, Fleur ... Vi satte oss till bords: Fleur, jag, madame Joubert och de två andra flickorna (Lucia och Marianne, hette de visst), vilka för mig ej var annat än en grå och konturlös bakgrund. Jag hade endast ögon för Fleur, som där jag satt på monsieur Joubert:s plats (han var ute i något ärende på landsbygden) vid bordets kortända, hamnat omedelbart till vänster om mig på långsidan. Våra blickar möttes därför så snart vi samtidigt såg upp. Till förrätt var det nätmelon, vars brandgula, just lagom mogna fruktkött smälte som honung på tungan och färgade våra läppar brandgula... Vad söt hon var Fleur! där hon log mot mig med melonkladdig mun, så att små smilgropar bildades i de höga, ännu ungflicksfylliga kinderna, medan hon följde min berättelse om resan eller talade om sitt eget liv i Milano. Det var första gången i mitt liv, någon med sant intresse lyssnade till vad jag hade att säga, och som jag inte kände mig skrämd av en person av motsatta könet. Madame Joubert kom och gick, då hon samtidigt lagade mat och satt med vid bordet. I det närmaste all konversation ägde rum mellan Fleur och mig - det var som om de båda övriga flickorna inte vågat blanda sig i, och Fleur och jag, å vår sida, märkte nätt och jämnt att vi inte var ensamma vid bordet. Fleur lyssnade alltså vänligt och utan förutfattade meningar till mig, men samtidigt - det märkte jag - utan att varken låta sig imponeras eller konfunderas, till skillnad från andra unga flickor, som av osäkerhet blev fnittriga och tillgjorda i mitt sällskap. Nej, det ville mer till, för att denna personlighet skulle rubbas ur sitt lugn, än att en ung man med inte alltför oävet utseende och intellektuell framtoning tycktes intresserad av henne..., därtill var hon för trygg i sig själv. Jag kände omedelbart att hon var uppriktig, rättfram och pålitlig, och därtill besatt ovanliga inre kvaliteter. Ett var då säkert: hon var inte vem som helst, denna mörka skönhet! De följande dagarna, levde jag som i ett lyckorus. Om förmiddagen, väntade jag otåligt på att Fleur skulle komma tillbaka från skolan, då jag inte for ned till Saint-Malo för att hämta henne direkt efter lektionernas slut. En gång, då hon till fots kom hem till lunchen, var jag i färd med att rensa körsbär på en tidning jag brett ut på marken framför mig. Plötsligt dök hon upp ur intet bakom hörnet av trädgårdsmuren, och jag blev varse henne ur grodperspektiv, där 18

jag barbent stod på huk bakom min hög av röda bär: hon bar en kopparbrun, knälång manchesterkjol som underströk hennes kvinnligt vaggande höfter då hon närmade sig mig... När hon kom inpå mig, möttes våra blickar: luften mellan oss dallrade av sympati och fysisk lockelse. Det gick runt för mig, inom mig höll något omtumlande på att ske, och ändå var det som om det samförstånd som genast fötts mellan oss, vore den allra naturligaste sak i världen, som om vårt dittillsvarande liv ej varit annat än en transportsträcka fram till detta möte. -Men ser du inte, att han har ögon bara för dig, att han är förälskad i dig, överraskade jag en dag väninnan Lucias kommentar, då hon och Fleur satt och språkade i salongen, efter att vi alla tre just återkommit från en eftermiddagsutflykt med bil till Mont-Saint-Michel, vilken jag själv, som aldrig förr gjort annat än aktat mig för kvinnfolk, tagit initiativet till. -Tror du?... hade Fleur svarat.

Plikt och ansvar ingav mig olust och uppfostrarens roll accepterade jag, trots att våra vänner högstämt sjöng dess lov, bara därtill nödd och tvungen. Men jag kunde däremot leka och flamsa med barnen på deras nivå..., vilket avundades mig av Fleur, som istället var mera för att få dem att resonera likt vuxna. -Ge dig iväg, och kom inte hit och spela upp dem då de skall gå och lägga sig! sade hon när jag stojade med Saga och Uriele i sängkammaren. Vår favoritlek var "Stora Stygga Vargen och de små grisarna". -Pappaa! ... kan vi inte leka "de små grisarna"? brukade de förväntansfulla komma och fråga mig - de var väl vid denna tid fyra à fem år gamla. Jag var sällan svårbedd, utan tog genast upp jakten på de små liven. Det blev en hejdundrande vild förföljelselek runt hela lägenheten: ut ur barnkammaren, genom syrummet, upp på bänken i serveringsgången och ned på golvet igen, för att med all kraft de fnittrande små keruberna var förmögna, storma den förbjudna, låsta dörren till pappas arbetsrum: Pang!!!... Upp på vid gavel far den med en smäll mot mormors chiffonjé - här får förbuden alla ge vika! - ; tvärs över skrivbordet med dokumenten virvlande vida omkring; duns ned på golvet så att ärvt porslin och handblåsta glas i vitrinskåpet avge ett orosbådande klirr, och så raskt ut i salongen, där mamma med handen för pannan i sista sekunden räddar undan vasen från Limoges som står och väger på soffbordskanten; ned som mullvadar under soffdynorna, vilka bli kvar i små högar efter oss då vi ta en sekunds andrum under matsalsbordet; så upp till språngmarsch under den vajande kristallkronan, förbi pianot, som i förbifarten väcks ur sin slummer med ett schwungfullt svep över klaviaturen av min hejdlöst skrattande Saga. Gång på gång låtsar jag

nästan... nästan..., men bara nästan..., under allt olidligare

spänning - fånga de knubbiga kultingarna, tills de, enligt ständigt samma ritual, så blir uppslängda på mammas och pappas mjuka dubbelsäng, medan jag kittlar dem och med munnen formad till en strut, blåser på deras barnamagar, så att de skrika som stuckna... grisar. Och så om och om igen, runtikring den för var gång alltmer förödda våningen, till dess att vargen äntligen lyckas stoppa dem i grytan (ett gammalt täcke jag hårt knyter om dem) och "koka" dem under ännu ytterligare kittlingar, skrik och flams. Så kommer mamma och säger, att nu får det vara nog, varvid vi gapflabbande faller ned på sängen under det att grannfrun på våningen under ilsket stöter käppen i taket.

Då vårt skrattanfall efter långt om länge lagt sig, brukade vår gulhårige lille son komma och sträcka ut sig vid min sida på sängen, för att prata en stund. Vi drog en filt över oss och lekte koja, och jag hörde hur hans småbarnshjärta hastigt slog inne i bröstet, där den lille parveln låg och andades på mig med sin mjölk- och skorpparfymerade andedräkt. Så lade han sin korta, tjocka arm om min hals, såg mig djupt i ögonen och sade: -Papà, te sei lite knasig! Però sei mio! Det var ord som värmde fadershjärtat!