Sedan 2012 har jag tack vare min utbildning hos Michael Newton Institute fått möjlighet att erbjuda Livet mellan liven-själsregressioner i Sverige. När klienter kontaktar mig för att boka en session, säger nästan alla att de läst Själarnas resa. De blev inspirerade att under djuphypnos möta sin egen själ i livet mellan liven. De vanligaste frågorna de önskar få svar på är: Varför är jag här och hur kan jag använda mina gåvor på bästa sätt? Rita Borenstein Medlem i Michael Newton Institute och utövare av metoden i Sverige

www.spiritualregression.se

Om livet mellan liven Dr Newton beskriver i sina böcker Själarnas resa samt Själarnas öde hur det är möjligt att under djup hypnos inte bara minnas tidigare liv, utan även livet mellan liven i icke-fysiskt tillstånd. Det du får ta del av i hans böcker kommer att vända upp och ner på dina föreställningar om döden. Dr Newton tog under flera decennier med sig 7 000 klienter på resor in i andevärlden. De tjugonio fallstudier som presenteras i den här boken omfattar både djupt religiösa människor och personer med en reserverad hållning till andliga frågor, samt skalan däremellan. Samtliga visade anmärkningsvärd enighet när de besvarade frågor om andevärlden. Boken hjälper dig förstå syftet bakom dina livsval, samt hur och varför din själ – och dina närståendes själar – lever för evigt.

Michael Newton

När Rita Borenstein kontaktade mig under våren 2020 angående planerna på en nyutgåva av Själarnas resa och möjligheten att använda Kerstin Kennedys – min mors – befintliga översättning även denna gång blev jag innerligt glad. Jag minns så väl när mor arbetade med översättningen – hur hon kastade sig in i en för henne främmande värld och hur hon hoppades kunna göra både boken och läsarna rättvisa. Området var nytt och främmande för henne och hon la ner stor kraft för att sätta sig in i och förstå den värld och tankestruktur boken representerar. Även om mor idag lämnat jordelivet vet vi – hennes efterlevande – hur mycket det skulle betyda för henne att det arbete hon gjort uppskattas

Michael Newton var grundare till det som numera heter Michael Newton Institute for Life Between Lives® hypnotherapy. Institutet har i dags läget registrerat 65 000 LBL sessioner utförda genom sina 200 medlemmar som är utbildade i metoden. Dessa medlemmar är listade på institutets hemsida www.newtoninstitute.org

och fortfarande kommer till nytta. Med värme! Anna Kennedy

ISBN 978-91-519-4349-7

Fallstudier om livet mellan liven

MICHAEL NEWTON

Själarnas

resa

Fallstudier om livet mellan liven Översättning: Kerstin Kennedy

Translated from Journey of Souls. First edition Copyright © 1994. Fifth Revised Edition Copyright © 1996 by Michael Newton Published by Llewellyn Publications Woodbury, MN 55125 USA www.llewellyn.com Tidigare utgiven på svenska av Ica Bokförlag, Massolit Förlagsgrupp 2008. Svensk utgåva copyright © 2020 Rita Borenstein Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller all form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc. Originalets titel: Journey of Souls Översättning: Kerstin Kennedy Översättning av förordet: Ann-Christine Magnusson och Rita Borenstein Grafisk form: Lilla blå tornet Tryck: Latgales Druka, Lettland 2020 ISBN 978-91-519-4349-7

FÖRORD AV PETER SMITH TILL NYUTGÅVA AV SJÄLARNAS RESA PÅ SVENSKA

et har nu gått 25 år sedan denna uppmärksammade bok gavs ut första gången. Miljoner människor över hela världen har berörts av verket och det har översatts till mer än 20 olika språk. Det är många som anser att boken har bidragit till ett själsligt uppvaknande för dem. I detta ögonblick håller du i din hand något som är så betydande att det har kraften att ändra riktningen i mänsklighetens historia. Om vi alla förstod att döden är en myt, att vi är här av en gudomlig anledning och med kärleksfullt stöd från andevärlden, så kunde mänsklighetens kollektiva medvetande höjas på ett ögonblick. Det är en stor gåva att ha haft privilegiet att arbeta med författaren och att leda det globala arbetet baserat på hans verk. Det har bidragit till makalösa upplevelser som det är svårt att finna ord för. Jag känner en ödmjuk tacksamhet inför detta. Dr Michael Newtons originalversion är baserad på 7 000 klientfall sedan hans första Life Between Lives session 1968. The Michael Newton Institutes medlemmar har utfört ytterligare 65 000 LBL sessioner i 40 länder och på 20 språk. Processen håller i snabb takt på att bli banbrytande inom det transpersonella området. Mitt budskap till dig, kära läsare, är att det här verket är på riktigt. Att på första parkett bevittna den stora gåva som dessa inre själsresor visar oss genom våra klienters upplevelser, ger elever och även erfarna utövare en möjlighet att stå till livets förfogande på ett sätt som vi alltid drömt om. Ibland får vi nypa oss själva i armen när vi undrar om det vi upplever är en dröm. På ett sätt känner jag att det är det - en dröm som blivit verklighet. Michael har berört hjärta och sinne hos miljoner människor över hela världen och det har utvecklats vidare utifrån två aspekter. Den första aspekten är verkets djup och bredd, som är utfört på ett omsorgsfullt och testat sätt i en anda av kärleksfullt tjänande under 35 år. Han valde t. ex. att endast redogöra för något som han sett upprepas minst 100 gånger i sessioner med klienter.

Den andra aspekten är hans personlighet. Det är mycket ovanligt att hitta en person med den dedikerade forskarens intellekt kombinerat med passionen hos en andlig vägvisare. Michael var en man med mycket ödmjukhet, humor och visdom. Hans minne var exceptionellt bra och han brukade ofta citera fall som han hade haft för 20 år sedan och som han använde då han besvarade en fråga från en elev som belyste någon viktig poäng i vår metodik. Michael hade studerat de traditionella religionerna i världen för att förstå deras principer och nyanser. Han utvecklade en metod som passade in bland dem alla för att höja sig över rädslan för döden, som vi konfronteras med. Han pratade ofta och mycket om den kraftfulla upplevelsen när våra själar befrias från kroppen och reser till den plats där vi verkligen hör hemma. Ibland berättade han för mig att vårt hem i andevärlden är vårt rätta hem och att livet här på jorden är vårt ”liv mellan liven”. Michaels bortgång år 2016, några månader efter hans 85-årsdag, var en förlust för mänskligheten. Men säkert fick han ett stort välkomnande vid hemkomsten på ett sällan skådat sätt. Han var den första ambassadören för platsen i livet mellan liven. Det finns numera 200 fler ambassadörer inom Michael Newton Institute. Hans passion har blivit så meningsfull för många. I mitt sista samtal med honom gav han mig detta som en summering av hans livsverk: ”Vi har något att erbjuda människor vad gäller inre mening, något som de annars inte kan få.” När du läser denna bok, så beträder du den väg som så många gått före dig i och med att de har hittat en djupare mening med livet när deras själar känt en dragning till den här boken. Deras resa inåt har därmed börjat och väckt minnen av deras sanna jag. Du är en evig varelse som har en upplevelse av att vara människa, du är magnifik bortom dina häftigaste drömmar och du kära läsare, kommer att leva för evigt. Med mycket ljus och kärlek ... Peter Smith President MNI (2009–2019) The Michael Newton Institute

Innehåll Döden och hemfärden.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19 Andevärldens port. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31 Hemkomsten. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 41 Den vilsna själen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 61 Orienteringssamtalet. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 71 Övergångsstadiet. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 91 Placeringen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 107 Våra guider. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 127 Nybörjarsjälen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 145 Den andliga mellannivån. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 167 Den avancerade själen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 193 Att välja liv. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 227 Att välja värdkropp. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 249 Återfärden förbereds. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 279 Återfödelsen.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 295 Avslutning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 305 Om författaren.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 311

Vi färdas till den dolda värld där alla själar bor. Resan dit går genom dödens disiga dalgång. På avstånd kallar oss ett ljus som vi har glömt men minns i trans. M.N.

Inledning

r du rädd för döden? Undrar du vad som kommer att hända efteråt? Är det möjligt att du har en själ som kommit hit från en annan plats och som ska återvända dit när kroppen dör eller är detta bara önsketänkande som beror på din rädsla? Det är en paradox att vi människor är de enda varelserna här på jorden som måste övervinna vår dödsskräck för att kunna leva ett normalt liv, samtidigt som vår biologiska instinkt aldrig låter oss glömma att det alltid finns faror som hotar vår existens. Medan åren går växer insikten om att döden väntar på oss alla. Även troende människor känner rädsla vid tanken på att lämna jordelivet. När skräcken kommer smygande är det dödens intighet som skrämmer oss – att vi aldrig mer ska få träffa våra nära och kära. Vid den tanken framstår allt vi strävar efter här på jorden som fullkomligt meningslöst. Om döden verkligen innebär att allt är slut, då vore livet sannerligen meningslöst. Någonstans inom oss finns emellertid en kraft som hjälper oss att föreställa oss en fortsättning och känna ett samband med en högre makt och en evig själ. Men om vi har en själ, vart tar den då vägen när vi dör? Finns det verkligen något slags himmel bortom vårt fysiska universum, en plats där det vimlar av kloka själar? Hur ser det ut där? Vad ska vi göra när vi kommer dit? Finns det en allsmäktig gud som regerar där i paradiset? De här frågorna är lika gamla som mänskligheten själv och de förblir obesvarade för de allra flesta. Hos nästan alla människor finns svaren bakom en andlig barriär eller inbyggd minnesförlust som döljer vår andliga identitet. Kopplingen mellan själ och hjärna främjas emellertid när vårt övermedvetna sinne aktiveras. Under senare år har många hört talas om människor som dött men efter en kort stund återvänt till livet. De här personerna berättar att de har sett en

lång tunnel och ett intensivt vitt ljus och även haft korta möten med vänliga andar. Men inget av de här vittnesbörden, som förekommer i många böcker om reinkarnation, har gett oss mer än en liten skymt av allt som väntar på oss efter döden. Min bok är en utförlig rapport från den andra sidan. Den presenterar en lång rad genuina fallbeskrivningar som i detalj avslöjar vad som händer med oss när jordelivet tar slut. Du får följa med mig genom den långa tunneln och själv bevittna vad själarna har för sig där borta i andevärlden innan de återföds till jorden i en ny värdkropp. Jag är skeptisk till min natur, även om min bok kan tyckas motsäga det påståendet. I min verksamhet som rådgivare och hypnoterapeut ägnar jag mig i huvudsak åt beteendemodifikation för att avhjälpa psykiska störningar. En stor del av mitt arbete går ut på att behandla mina klienter med temporär kognitiv omstrukturering, vilket främjar deras förmåga att skapa kontakt mellan tankar och känslor, en förutsättning för ett sunt beteendemönster. Med gemensamma krafter tar vi reda på vilken betydelse och funktion klientens egen inställning har och vad den får för konsekvenser, eftersom jag anser att psykiska problem alltid har en orsak. I början av min yrkesverksamhet tog jag inte emot klienter som ville undersöka sina tidigare liv, eftersom jag tänkt ägna mig åt traditionell terapi. Jag använde visserligen hypnos och terapitekniker som hjälper klienten att återkalla barndomsupplevelser, för att identifiera vad som ger upphov till plågsamma minnen och barndomstrauman, men jag ansåg att det var oetiskt och stred mot kliniska normer att leta efter tecken på tidigare liv. Mitt intresse för reinkarnation och metafysik handlade enbart om intellektuell nyfikenhet tills dagen kom då jag arbetade med en klient som behövde lära sig att hantera fysisk smärta. Den här unge mannen berättade att han ständigt hade mycket ont i höger sida. Ett av hypnoterapins redskap för smärthantering är att visa patienten hur smärtan kan intensifieras men också lindras och på så vis ge honom eller henne förmåga att påverka den. Vid ett av de behandlingstillfällen då vi tränade smärtstegring, sa den här unge mannen att smärtan kändes som att bli knivhuggen. När vi gick på djupet för att hitta källan till det här, upptäckte jag så småningom att han i ett tidigare liv varit soldat i första världs-

kriget och stupat på ett slagfält i Frankrike, genomborrad av en bajonett. Sedan kunde vi eliminera smärtan helt och hållet. Sporrad av mina klienter började jag experimentera med att förflytta några av dem bakåt i tiden, före deras nuvarande liv på jorden. Till en början oroade jag mig för att klientens aktuella behov, rädslor och inställning i trosfrågor skulle generera fantasibilder av tidigare liv. Det dröjde emellertid inte länge förrän jag insåg att det inom oss finns djupt rotade hågkomster av upplevelser som är så genuina och sammanhängande att de helt enkelt inte kan ignoreras. Undan för undan växte min övertygelse om hur viktig den här terapeutiska länken är för att skapa jämvikt mellan kroppen, minnen av tidigare liv och det liv man lever just nu. Sedan råkade jag göra en upptäckt av enorm betydelse. Jag insåg att det var möjligt att få en inblick i andevärlden – under hypnos beskrev klienterna vad det är som sker mellan de liv vi har här på jorden. När jag första gången upplevde det här var min klient en medelålders kvinna som visade sig synnerligen mottaglig för hypnos. Hon fick kontakt med det liv hon haft precis före sitt nuvarande jordeliv; att skildra något sådant är ofta emotionellt påfrestande för hypnosobjektet, och hon tillade att hon kände sig mycket ensam och isolerad. Sedan fortsatte hon nästan av sig själv till den allra högsta medvetandenivån. Utan att förstå det hade jag yttrat ett kortkommando när jag föreslog att hon skulle söka efter orsaken till den här känslan av isolering. Jag hade tydligen begagnat ett av de nyckelord som triggar andliga hågkomster och dessutom hade jag frågat om det fanns en grupp vänner som hon saknade speciellt mycket. Då brast hon plötsligt i gråt. När jag frågade varför, utbrast hon: ”Jag saknar några vänner i min grupp och därför känner jag mig så ensam här på jorden.” Jag förstod inte vad hon menade och bad henne tala om var de här vännerna fanns. ”De finns här, i mitt riktiga hem, och jag ser dem allihop nu!” När jag lyssnade på bandet jag spelat in under behandlingen gick det upp för mig att kontakten med andevärlden kan uppstå när klienten söker sig bakåt i tiden till sina tidigare liv. Många böcker har skrivits om tidigare liv, men jag kunde inte hitta en enda bok som handlade om var själen befinner sig mellan våra vistelser på jorden eller beskrev hur man kan få kontakt med människors hågkomster av den här själsliga tillvaron. Jag beslöt att

undersöka saken själv och med tiden ökade min förmåga att få kontakt med andevärlden genom mina klienter. Jag började också förstå att de hade mycket större behållning av att finna sin plats i andevärlden än av att skärskåda sina tidigare jordeliv. Hur är det möjligt att få kontakt med själen genom hypnos? Föreställ dig det mänskliga sinnet som en helhet bestående av tre koncentriska cirklar, det vill säga cirklar som har en gemensam medelpunkt, och cirklarna som representanter för medvetandets olika nivåer. I det yttersta skiktet finns medvetandet, människans analytiska, resonerande redskap. I det mellersta skiktet finns det undermedvetna, det som vi får tillgång till under hypnos och där alla minnen från våra tidigare liv finns lagrade. I det tredje och innersta skiktet finns det som (numera) brukar kallas för övermedvetandet, en kombination av individens unika själ och minnen; på den nivån kommer en högre kraft till uttryck genom oss. I det övermedvetna finns alltså vår sanna identitet, och den förstärks efterhand genom undermedvetna minnen av erfarenheter vi gjort under många jordeliv. Vårt övermedvetande är kanske i grund och botten inte bara ett skikt utan rent av själen i sig, för här finns visdom och insikt på den allra högsta nivån, och all information jag har inhämtat om livet efter döden kommer från denna allvetande energikälla. Hur effektiv är hypnosterapi när det gäller att nå fram till sanningen? Det som människor upplever under hypnos är varken drömmar eller hallucinationer. I våra drömmar sker ingenting i kronologisk ordning och hallucinationer kan inte framkallas utifrån. När en person försätts i trans övergår hjärnans aktivitet från det vakna så kallade betastadiet till en allt lugnare rytm, förbi det meditativa alfastadiet till någon av nivåerna inom thetastadiet. Då befinner man sig i trans. Det är först på deltastadiet som sömnen slutligen infinner sig och då skickas budskap från hjärnan till det undermedvetna och kommer till uttryck i drömmar. På thetanivån fungerar medvetandet emellertid fortfarande; då är alla minneskanaler öppna och därför kan vi inte bara sända utan också ta emot budskap. När människor befinner sig i ett hypnotiskt tillstånd förmedlar de synoch hörselintryck som kommer direkt ur deras eget undermedvetna. Om man frågar dem något får man sanningsenliga svar, men de kan naturligtvis

missförstå något som de ser i det undermedvetna, precis som vi kan göra på ett medvetet plan. Under hypnos har människor svårt att förhålla sig till allt som verkar osant. De som har en kritisk inställning till hypnos menar att den som är i trans konstruerar minnen och förvanskar sin respons för att anpassa den till hypnotisörens teoretiska ramar. Jag anser att den här generaliseringen är falsk. I mitt arbete behandlar jag varje enskilt fall som om jag hörde informationen för första gången. Om klienten på något sätt kunde undvika att påverkas av hypnosen och med avsikt konstruera fantasier om andevärlden, eller bygga dem på sina egna idéer om livet efter detta, då skulle deras svar snart skilja sig från mina andra fallstudier. Vikten av att ställa noggranna frågor är något jag lärde mig redan i början av min verksamhet och jag har inte funnit belägg för att någon förvanskat sina andliga erfarenheter för att jag skulle bli nöjd, tvärtom; människor som är i trans avstår sannerligen inte från att rätta mig när jag missförstår deras utsagor. Allt eftersom mina fallstudier utökades lärde jag mig sakta men säkert hur och i vilken ordningsföljd frågor om andevärlden bör ställas. När människors övermedvetna sinne är aktivt är de inte särskilt motiverade att förmedla heltäckande information om själens tillvaro i andevärlden. Man måste ha tillgång till de nycklar som låser upp individuella dörrar. Så småningom lyckades jag utforma en metod som gav mig tillgång till människors minnen av andevärldens olika aspekter – jag hade lärt mig när tiden var mogen att öppna en viss dörr. Efterhand som jag blev säkrare på min förmåga kände människor instinktivt att jag hade ett naturligt förhållande till livet efter detta och att det var okej att prata med mig om det. Mina fallstudier inkluderar en del män och kvinnor som var mycket religiösa, medan andra inte alls var intresserade av trosfrågor. Flertalet klienter befann sig någonstans mitt emellan och uppvisade en blandad kompott av livsfilosofier. Medan min forskning framskred gjorde jag en märklig upptäckt: när klienterna väl försatts i trans och fått kontakt med själen uppvisar samtliga en anmärkningsvärd samstämmighet när de besvarar mina frågor om andevärlden. De använder till och med samma ord och ger grafiska beskrivningar på ett vardagligt språk när de talar om sina liv som själar.

Den erfarenhetsmässiga homogenitet jag kunde konstatera hos så många klienter hindrade mig emellertid inte från att hela tiden försöka verifiera deras påståenden och identifiera själens individuella beteendemönster. Det fanns en del olikheter från fall till fall, men det berodde mer på att de befann sig på olika nivåer i sin själsliga utveckling än på olikheter i deras intryck av andevärlden. Min forskning framskred oerhört långsamt, men mina fallstudier växte i antal och till slut hade jag en fungerande modell av den evighet där våra själar vistas. Jag insåg att människors uppfattning om andevärlden omfattar universella sanningar. Det var detta, att så många olika slags människor förmedlar liknande erfarenheter, som övertygade mig om att deras berättelser var trovärdiga. Jag är inte religiös, men jag började förstå att vi efter döden färdas till en plats där det finns struktur och bestämda riktlinjer, och jag har kommit att inse att det finns en övergripande plan både för våra jordeliv och för det som väntar på andra sidan. När jag funderade på hur jag skulle presentera mina upptäckter kom jag fram till att fallstudiemetoden var den som skulle ge läsaren störst möjlighet att utvärdera klienternas utsagor om livet efter detta. Samtliga fallstudier som presenteras i boken återger dialogen mellan mig och en klient och baseras på bandinspelningar. Tanken är inte att boken ska handla om klienternas tidigare liv utan snarare utgöra en dokumentation av deras upplevelser i andevärlden i relation till dessa tidigare liv. För de läsare som kanske finner det svårt att skapa sig en abstrakt bild av själen kan fallstudierna som jag tagit med i de första kapitlen förklara hur själarna visualiserar sig och hur de agerar. Varje fallstudie har kortats något, dels av utrymmesskäl och dels för att läsaren ska få en lättillgänglig inblick i hur själen agerar. Kapitlen beskriver hur själarna brukar förflytta sig in i och ut ur andevärlden och ger samtidigt information om andra andliga aspekter. Mina insikter om själens resa från dödsögonblicket till nästa inkarnation bygger på tio års erfarenhet av arbetet med mina klienter. Till en början förvånade det mig att somliga klienter hade tydligare minnesbilder av sin andliga tillvaro mellan inkarnationer som inträffat långt tillbaka i tiden än av liknande perioder för relativt kort tid sedan. Emellertid kunde ingen av

klienterna erinra sig hela det själsliga händelseförloppet så som jag beskriver det i boken. Klienterna har ganska tydliga minnen av vissa aspekter medan andra förblir otydliga. Jag insåg att de tjugonio fall jag valt ut inte skulle räcka för att ge läsaren en fullständig bild av all den information jag samlat om andevärlden. Därför innehåller boken detaljer från fler fall än de tjugonio jag har preciserat. Läsaren kommer kanske att uppfatta de frågor jag ställer till en del klienter som ganska krävande. När jag försätter en klient i trans måste jag se till att han eller hon håller sig till saken. När arbetet inriktas på den andliga tillvaron ställs högre krav på frågeställaren än när man fokuserar på tidigare liv. Flertalet klienter tenderar att under hypnos ge sig hän åt de intressanta bilder som själen råkar presentera. Då vill de helst att jag ska hålla tyst med mina frågor så att de ostört kan ägna sig åt bilderna och bara njuta av sina själsliga erfarenheter. Jag försöker vara hänsynsfull och inte pressa dem för mycket, men eftersom jag vanligen träffar klienten endast en gång är det mycket som måste avhandlas under de tre timmar vårt samtal pågår. Somliga klienter har gjort en lång resa för att träffa mig och får kanske aldrig tillfälle att komma tillbaka. Det är enormt tillfredsställande att se klientens förundrade min när jag väcker honom eller henne ur hypnosen. Den som har fått möjlighet att med egna ögon bevittna sin odödlighet vinner fördjupad självinsikt och kraft. Innan jag väcker klienten ur hypnosen brukar jag ofta befästa minnesbilder som bör finnas kvar efteråt. När klienten bevarar kunskaper om själens existens i andevärlden och om en fysisk tillvaro på jorden eller andra planeter främjar det insikten om hur livet bör levas och ger dem kraft att förverkliga tanken. Slutligen bör jag nog påpeka att det du nu står i begrepp att läsa kan vända upp och ner på det du hitintills föreställt dig om döden. Det jag skriver här motsäger kanske din filosofiska och religiösa inställning. Somliga läsare kommer att finna stöd för sina åsikter, men för andra kommer informationen i fallstudierna att framstå som subjektiva skrönor i stil med science fiction. Oavsett din inställning hoppas jag att du funderar på vilken betydelse det skulle ha för mänskligheten om det som mina klienter berättar om livet efter detta visar sig vara sant.

Kapitel 1

Döden och hemfärden FALLSTUDIE 1 K (Klienten): O, herregud! Jag är väl inte död – eller är jag det? Jag menar, min

kropp är död – jag kan se den under mig – men jag svävar … jag kan titta ner och se min kropp där den ligger på rygg i en sjukhussäng. Alla i rummet tror att jag är död, men det är jag inte. Jag vill skrika, hallå, jag är inte alls död! Det här är fullkomligt otroligt … sköterskorna drar lakanet över mitt ansikte … mina anhöriga gråter. De tror att jag är död, men jag lever fortfarande! Det är egendomligt, för min kropp ser livlös ut när jag betraktar den ovanifrån. Jag lever! Orden yttras av en man som befinner sig i djuphypnos; han återupplever sin egen död. Orden kommer i korta, upprörda flämtningar när han ser och känner hur det är att vara en själ som nyss har skilts från kroppen. Mannen är min klient; han ligger bekvämt tillbakalutad i en vilstol och jag har precis hjälpt honom att återskapa en minnesbild av ett dödsögonblick han upplevt. För en stund sedan, då jag hade försatt honom i ett hypnotiskt tillstånd, lotsade jag honom tillbaka i tiden till hans barndom. Hans undermedvetna upplevelse av barndomsåren framträdde allt tydligare medan vi tillsammans närmade oss skedet då han ännu var ett foster i sin mammas kropp. Sedan förberedde jag honom på den fortsatta nedstigningen i tidernas dunkel genom att be honom visualisera ett skyddande hölje. När vi hade tagit detta viktiga steg som mental förberedelse lotsade jag honom genom en imaginär tidstunnel till livet före hans nuvarande jordeliv. Det var ett kort liv eftersom han dog ung i influensaepidemin 1918. När den första chocken avtar efter att han har sett sig själv dö och känner

hur själen svävar upp från kroppen får han lättare att ta till sig bilderna som passerar för hans inre syn. Eftersom en liten del av det medvetna sinnets kritiska aspekt fortfarande är aktivt förstår han att det han ser är en återskapelse av en tidigare erfarenhet. Det hela tar lite längre tid än det brukar eftersom den här klientens själ är ganska ung och inte lika van vid födelsens, dödens och återfödelsens cykler som många av mina andra klienter. Men efter en liten stund kopplar han av och besvarar mina frågor med större tillförsikt. Jag skyndar mig att höja hans undermedvetna hypnostillstånd till den övermedvetna nivån. Nu är han redo att tala om andevärlden, och jag ber honom beskriva vad han ser. K:

Jo … Jag svävar uppåt … högre och högre … ser tillbaka ner på min kropp. Det är som att se en film som man själv är med i! Läkaren tröstar min hustru och min dotter. Min fru gråter (klienten rör sig oroligt i stolen). Jag försöker få kontakt med hennes inre … förklara att jag har det bra. Men hon är så ledsen och upprörd att jag inte når fram. Jag vill säga henne att mitt lidande är över nu … att jag har befriats från min kropp … att jag inte behöver den längre … att jag ska vänta på henne. Jag vill att hon ska veta det … men hon … lyssnar inte på mig. Å, nu svävar jag bort från rummet …

Med ledning av mina instruktioner fortsätter klienten därefter sin resa in i andevärlden. Den resan har många andra gjort, i trygghet på min mottagning. Medan minnesbilderna strömmar till på hypnosens övermedvetna nivå får de flesta klienter efterhand allt lättare att vänja sig vid den andliga resan. Ju längre den pågår desto lättare har klienten att formulera sina mentala intryck i ord. Korta beskrivande fraser leder fram till detaljerade förklaringar om hur det känns att träda in i andevärlden. Det finns en stor mängd dokumentation, inklusive observationer som gjorts av vårdpersonal, där ”ut ur kroppen”- och ”nära döden”- upplevelser beskrivs av personer som råkat ut för olyckor och blivit svårt skadade. Läkare hade konstaterat att i klinisk mening var de här patienterna döda innan man lyckades återkalla dem från andra sidan. Själen har en förmåga att tillfälligt lämna människokroppen i livshotande situationer då döden är

nära. Många, i synnerhet sjukhuspatienter, berättar om hur de svävat ovanför kroppen och iakttagit läkarnas återupplivningsförsök. När de återvänt till livet bleknar de här minnena bort efter en tid. På ett tidigt stadium under hypnosen när man tillsammans med klienterna söker efter deras tidigare liv skiljer sig deras beskrivning inte från det som rapporterats av nu levande personer som under några minuter verkligen upplevt sin egen död. Skillnaden mellan de här två grupperna är att de som befinner sig i ett djupt hypnostillstånd inte återger minnen av en kortvarig dödsupplevelse – de beskriver faktiskt vad som sker efter den slutgiltiga fysiska döden. Har minnesbilderna av livet efter detta som skildrar en människas utomkroppsliga upplevelse efter en svår olyckshändelse några likheter med det som en person under hypnos berättar om sin egen död i ett tidigare liv? Båda grupperna rapporterar att de svävar utanför den egna kroppen på ett märkligt sätt och att fasta föremål löses upp och försvinner när de försöker ta på dem. Båda säger också att de försöker prata med människorna som är närvarande vid dödsbädden, men utan resultat. Gemensamt för båda grupperna är också att de upplever en längtan bort från platsen där de befinner sig och att de känner sig avslappnade och vetgiriga snarare än rädda. Samtliga berättar om en intensiv lyckokänsla och säger sig vara omgivna av ett starkt ljus. En del av mina klienter säger att det här vita ljuset omger dem helt i dödsögonblicket medan andra menar att de är på väg genom en mörk passage och att ljusskenet finns i passagens andra ände. Den upplevelsen brukar kallas för tunneleffekten och är numera välkänd. Mitt andra fall kommer att föra oss längre in i dödsupplevelsen än det första. Nu är klienten en man i sextioårsåldern som berättar om sin död i ett tidigare liv, då han var Sally, en ung kvinna som dog år 1866 när Kiowa-indianer anföll prärievagnen hon färdades i. Det här fallet behandlar i likhet med det som jag beskrev inledningsvis en dödsupplevelse som inträffade närmast före personernas nuvarande liv, men den historiska tidpunkten har ingen större betydelse. När det gäller hågkomster av den grafiska andevärlden eller kunskaper som förmedlas i samband med dem finner jag inga markanta skillnader mellan avlägsen och nyare tid. Jag bör också påpeka att flertalet hypnosobjekt har en otrolig förmåga att

sätta fingret på tidpunkter och geografiska platser i många tidigare liv. Det gäller också när dessa liv utspelats för mycket länge sedan då de nationella gränserna och ortsnamnen skilde sig från dem vi känner i dag. Namn, tidpunkter och ortsnamn från ett tidigare liv kan ibland vara svåra att erinra sig, men beskrivningen av hur det känns att återvända till andevärlden och upplevelsen av att befinna sig där är alltid lika levande. Scenariot i fallstudie 2 inleds på den amerikanska prärien strax efter det att en pil träffat Sally i halsen. Jag går alltid försiktigt fram när ett tidigare liv slutat på grund av kraftigt våld eftersom upplevelsen ofta finns kvar i klientens undermedvetna. I det här fallet kom klienten till mig för att han under alla år haft problem med sin hals. För det mesta krävs terapeutisk lindring och avprogrammering i sådana fall. När klienten under hypnos närmar sig ett tidigare liv strävar jag alltid efter att hågkomsten av dödsögonblicket ska präglas av stressbefriade återblickar och att han eller hon ska observera händelseförloppet på avstånd för att därmed lindra smärtan och sorgen.

FALLSTUDIE 2 Dr N: Gör det mycket ont där pilen träffade dig? K:

Ja … spetsen har borrat sig in i min hals … jag dör (klienten pressar händerna mot halsen och börja viska). Jag kvävs … blodet forsar fram … Will (maken) håller om mig … smärtan … olidlig … nu ger jag mig av … det är slut.

Notering: I de flesta fall lämnar själen sin värdkropp några sekunder innan döden inträffar om den fysiska kroppen plågas svårt. Och vem kan klandra den? Den stannar emellertid kvar i närheten av den döende. När jag lugnat klienten med hjälp av terapi lyfter jag honom upp ur hans undermedvetna till den övermedvetna nivån för att han ska få kontakt med sin andliga upplevelse av händelseförloppet. Dr N: All right, Sally, du har accepterat att indianerna dödade dig. Vill du

vara snäll att så noga som möjligt beskriva det du känner när döden inträffar?

Som … en kraft … av något slag … som pressar mig ut ur min värdkropp.

Dr N: Pressar dig? Hur menar du? K:

Den pressar mig uppåt, ut genom hjässan.

Dr N: Och vad är det som kommer ut? K:

Det är … det är jag själv!

Dr N: Berätta vad du menar med ”jag själv”. Hur ser den ut, den där tinges-

ten som kommer ut genom hjässan? K:

(tvekar ett ögonblick) Som en … ljuspunkt … en lysande punkt …

Dr N: Varifrån kommer ljuset? K:

Från … min energi. Jag är liksom vit och genomskinlig … min själ …

Dr N: Den här ljusenergin, ser den likadan ut när den lämnat kroppen helt? K:

(tvekar) Jag tycks bli lite större … medan jag rör på mig.

Dr N: Hur ser du ut nu, när lyskraften expanderar? K:

En … tunn … tråd … som svävar …

Dr N: Hur kändes det när du lämnade kroppen? K:

Som att ömsa skinn … som att skala en banan. Som att lämna kroppen bakom sig med ett enda ryck!

Dr N: Var det obehagligt? K:

O, nej! Det är underbart att befrias från smärtan, men … jag är … förvirrad … jag var inte beredd på att dö … (Nu börjar klienten låta sorgsen och jag vill att han ännu en liten stund ska vara fokuserad på sin själ, inte på kroppen som ligger på marken.)

Dr N: Jag förstår, Sally. Du är inte van vid att själen befinner sig utanför

kroppen. Det är fullkomligt normalt att vara förvirrad efter det du precis har gått igenom. Nu ska du lyssna och besvara mina frågor. Du sa att du svävade. Kan du röra dig fritt nu när döden är ett faktum? K:

Det är konstigt … det känns som att hänga i luften, och ändå är det inte luft … det finns inga gränser … ingen gravitation … jag är viktlös.

Dr N: Menar du att det känns som om du befinner dig i ett vakuum?

Ja … ingenting omkring mig har fast form. Det finns inga föremål som står i vägen … jag svävar …

Dr N: Kan du styra dina rörelser – bestämma riktning? K:

Ja … till en del … men det finns … en dragningskraft … mot ett vitt ljus … det lyser så starkt!

Dr N: Är ljusskenet lika intensivt överallt? K:

Ljusare … på avstånd … det är lite mindre vitt … grått … i närheten av min kropp … (klienten börjar gråta) o, min stackars kropp … jag är inte beredd att lämna den än. (Klienten trycker sig mot stolsryggen som om han försöker undvika något.)

Dr N: Det är ingen fara, Sally, jag är hos dig. Jag vill att du ska slappna av

och berätta för mig om den där kraften som förde dig ut genom hjässan när döden inträffade. Fortsätter den att dra dig bort från kroppen? Kan du hindra den? K:

(tänker efter) När jag befriats från kroppen avtog dragningskraften. Men nu känns det som om något pressar på … drar mig längre bort från kroppen … jag vill inte gå än … men något vill att jag snart ska göra det …

Dr N: Jag förstår, Sally, men jag misstänker att det börjar gå upp för dig att

du har ett visst mått av kontroll. Kan du beskriva kraften som drar i dig? K:

En … sorts magnetisk … kraft … men … jag vill stanna kvar lite längre …

Dr N: Kan din själ stå emot dragningskraften så länge du vill? K:

(Det blir en lång paus medan klienten, det vill säga Sally, tycks föra en inre diskussion med sig själv.) Ja, det kan jag, om jag verkligen vill stanna kvar. (Klienten börjar gråta.) O, det är så hemskt att se vad de där vildarna har gjort med min kropp. Det är blod över hela min fina blå klänning … min man håller om mig och försöker samtidigt hjälpa våra kamrater att hålla stånd mot indianerna.

Notering: Jag förnyar hans visualisering av skyddshöljet, en mycket betydelsefull grundval för lugnande åtgärder. Sallys själ svävar fortfarande ovanför

hennes kropp när jag flyttar händelseförloppet till tiden då indianerna jagas på flykt av gevärselden från männen kring prärievagnen. Dr N: Sally, vad gör din man nu när indianerna är på väg bort? K:

O, tack och lov … han är oskadd … men (mycket sorgset) han håller min kropp i sina armar … han gråter … det finns inget han kan göra för mig, men det verkar som om han inte förstår det ännu. Jag är kall, men han håller mitt ansikte mellan sina händer … kysser mig.

Dr N: Och vad gör du i det här ögonblicket? K:

Jag svävar ovanför Wills huvud. Jag försöker trösta honom. Jag vill att han ska känna att min kärlek finns kvar hos honom … jag vill att han ska förstå att han inte har förlorat mig för alltid och att vi ska träffas igen.

Dr N: Uppfattar han budskapet? K:

Hans sorg är så överväldigande, men han … känner min närvaro … jag vet det. Våra kamrater flockas runt honom … och till slut lyckas de få honom att släppa taget om min kropp … de vill ställa vagnarna på led igen och fortsätta färden.

Dr N: Och vad händer nu med din själ? K:

Jag försöker fortfarande stå emot kraften som vill föra mig bort … för jag vill stanna kvar.

Dr N: Varför vill du det? K:

Jag vet ju att jag är död … men ännu är jag inte redo att lämna Will och … jag vill se på när de begraver mig.

Dr N: Kan du se eller känna något annat andligt väsen i din närhet just nu? K:

(efter en stunds tystnad) De finns intill mig … snart kommer jag att se dem … jag känner deras kärlek, så som jag önskar att Will ska känna min … de väntar på mig tills jag är beredd.

Dr N: Hur går det? Lyckas du trösta Will? K:

Jag försöker få honom att uppfatta mitt budskap.

Dr N: Når du fram till honom? K:

(eftertänksamt) Ja, till en del … tror jag … han känner min närvaro … han förstår … kärlek …

Dr N: Okej, Sally, nu ska vi röra oss framåt i tiden igen. Ser du dina kamra-

ter lägga din kropp i något slags grav? K:

(stadigare på rösten) Ja, de har begravt mig. Nu är det dags att ge sig av … de kommer och hämtar mig … jag är på väg nu … in i ett starkare ljussken.

Till skillnad från vad vissa människor tror visar själen sällan något intresse för vad som händer med den döda kroppen. Det innebär inte att själen är likgiltig för vad som händer med kroppen och för människorna den lämnar bakom sig på jorden, utan är helt enkelt själens sätt att acceptera den fysiska dödens slutgiltighet. Själen längtar efter att få ge sig iväg till andevärldens fullkomlighet. Det finns emellertid själar som vill dröja några dagar i närheten av den döda kroppen, vanligen tills efter begravningen. Det förefaller som om tiden går snabbare för själarna och kanske känns en dag på jorden som några minuter för dem. Det finns allehanda orsaker till att själen dröjer sig kvar. Om en människa blivit mördad eller mist livet genom en olyckshändelse vill själen för det mesta inte ge sig av omedelbart. Jag har lagt märke till att de här själarna ofta är förvirrade eller arga. Så är det i synnerhet när människor dör unga. Att brådstörtat skilja sig från den fysiska gestalten är trots allt en chockupplevelse för de flesta själar och det kan bidra till att de känner motvilja när döden inträffar. Det finns en symbolisk själsaspekt beträffande den tre till fem dagar långa period som behövs för begravningsarrangemangen. Själarna hyser visserligen ingen morbid nyfikenhet efter att bevittna begravningen, för känslorna i andevärlden skiljer sig från dem vi upplever här på jorden. Men det verkar som om de uppskattar den respekt som anhöriga och vänner visar minnet av deras fysiska existens. Som vi såg i det senaste fallet finns det ett grundläggande skäl till att många andar inte omedelbart vill lämna platsen där värdkroppen dog. Orsaken är själens önskan om att med tankens kraft trösta de efterlevande innan den fortsätter resan in i andevärlden. De som precis har dragit sitt sista andetag är inte förkrossade över att de dött, för de vet att deras nära och kära ska få träffa dem igen i andevärlden och förmodligen också i an-

dra liv på jorden. De som står sörjande vid graven brukar däremot uppleva att de för alltid har förlorat en älskad människa. Under hypnos erinrar sig mina klienter hur frustrerande det var att inte till fullo kunna utnyttja sin mentala energi för att nå en närstående som är så chockad och sorgsen att receptiviteten blockeras. Det känslomässiga traumat kan överrösta de sörjandes emotionella centrum till den grad att deras mentala kommunikationsförmåga hämmas. När själar som nyss lämnat kroppen trots allt lyckas trösta de sörjande – om än bara för en kort stund – brukar de nöja sig med det och sedan skynda sig bort från den jordiska sfären. Jag har personligen upplevt ett typiskt exempel på andlig tröst. Min mor avled hastigt på grund av en hjärtinfarkt. På begravningen var min syster och jag så förtvivlade att vi var mentalt förlamade. Ett par timmar senare återvände vi med våra respektive till huset där mor inte längre fanns. Vi kände att vi behövde vila oss en stund. Min syster och jag har troligen uppnått den receptiva alfanivån ungefär samtidigt, för trots att vi inte befann oss i samma rum framträdde mor i våra undermedvetna sinnen som en drömlik vit gestalt ovanför våra huvuden. Hon sträckte fram händerna och log, som om hon ville visa att hon hade accepterat sin död och hade det bra. Sedan svävade hon bort. Ögonblicket varade bara i några sekunder men upplevelsen gav oss båda ett betydelsefullt avslut som resulterade i att vi båda två sjönk in i deltatillståndets djupa sömn. Vi har förmåga att känna den tröstande närvaron av älskade människor som gått bort, i synnerhet vid eller strax efter begravningen. För att den andliga kommunikationen ska kunna tränga igenom den första chockartade sorgen måste vi försöka slappna av och låta tankeverksamheten stillna, åtminstone under korta tidsperioder. I sådana ögonblick är vi mer mottagliga för en utomjordisk upplevelse och kan ta emot positiva budskap som förmedlar kärlek, förlåtelse, hopp, uppmuntran och som försäkrar oss om att den vi sörjer och saknar är väl tillfreds där hon eller han befinner sig. När en änka med små barn säger till mig: ”När jag har det svårt känner jag att en aspekt av min man kommer till mig”, då tror jag henne. Klienterna säger att deras själar kan hjälpa dem som fortfarande lever att få kontakt med andevärlden. Som någon så klokt har sagt: Så länge någon fortfarande

minns oss finns något av oss kvar på jorden. I de kapitel som följer visar det sig att specifika minnen är en återspegling av vår individuella själ, medan de kollektiva minnena består av den rena energi som utgår från alla själar. När någon vi älskar dör och hennes fysiska kropp är borta kvarstår förbindelsen med hennes odödliga själ. Själarna är inte sysslolösa i den andliga sfären, men de kan kommunicera med oss om vi har behov av det. Då och då händer det att en själ inte vill lämna jorden när den fysiska kroppen dör. Det beror på att något olöst problem håller den kvar. I sådana fall finns det hjälp att hämta hos en högre kärleksfull instans som från andra sidan kan underlätta anpassningsprocessen. Även här på jorden finns möjligheter att assistera vilsna själar. Jag återkommer till det här i kapitel fyra, men vill redan nu påpeka att den spektakulära skildring av spöken som förekommer i böcker och filmer är oerhört överdriven. Hur förbereder man sig bäst för sin egen död? En människa kan få ett kort eller långt liv, vara frisk eller sjuk, men en sak har vi alla gemensamt – förr eller senare måste vi dö. Om döden kommer efter en längre tids sjukdom är själen mentalt förberedd när den första chocken, förnekelsen och nedstämdheten väl har lagt sig. Kommer döden plötsligt måste anpassningen ske snabbare. När slutet närmar sig har vi alla förmåga att få kontakt med en högre medvetandenivå. Vår andliga medvetenhet här på jorden är som starkast när döden närmar sig; då känner vi verkligen att själen har förbindelse med evigheten. För en del döende människor är det visserligen lättare att resignera än att acceptera faktum, men vårdpersonal som arbetar med patienter i livets slutskede menar att nästan alla förefaller lugna och rofyllda när slutet är nära förestående. Jag tror att de döende får kontakt med en gränslös, icke-jordisk medvetenhet, något som ofta manifesteras i deras ansikten. Många döende inser att något universellt väntar på andra sidan och att detta något är av godo. En döende människa genomgår en metamorfos när själen skiljs från sin värdkropp. Många ser döden som förlusten av sin livskraft, men i själva verket är förhållande det motsatta. När döden kommer mister vi vår fysiska kropp, men vår odödliga livsenergi förenar sig med kraften hos universums gudomliga själ. Döden är inte mörker utan ljus.

När mina klienter har återupplevt tidigare dödsögonblick berättar de efteråt att känslan av befrielse från den fysiska kroppen var så stark att de längtar efter att ännu en gång få göra den andliga resan till platsen som genomsyras av fridfullhet och hemkänsla. I nästa kapitel får du veta mer om hur de upplevde vistelsen där.

www.spiritualregression.se

Michael Newton

och fortfarande kommer till nytta. Med värme! Anna Kennedy

ISBN 978-91-519-4349-7

Fallstudier om livet mellan liven

Smakprov Media AB

Published on Nov 9, 2020

9789151943480

Published on Nov 9, 2020

smakprov

Go explore