Stefan Hรถgberg
SVENSKA
KVINNOR HISTORIEN
GLร MDE
Innehåll 1. Förord
9
2. Emerentia Pauli
15
3. Drottning Filippa
31
4. Maria Christina Bruhn
53
5. Ingela Gathenhielm
73
6. Sophie Sager
93
7. Ingeborg Håkonsdotter
115
8. Ulrika Eleonora Stålhammar
133
9. Eva Dickson
151
10. Efterord
177
Källförteckning Bildförteckning
181 189
2 Emerentia Pauli Gullbergs försvarare
Det är den 25 januari 1612, och krigstillstånd råder mellan Sverige och Danmark. En dansk armé är i språngmarsch på väg norrut från det danska Varberg för att överraska de svenska styrkor som bevakar Göta Älvs mynning. När den kommer fram ska det visa sig att det framför allt är en person som står i vägen för den danske kungens planer – en kommendantshustru vid namn Emerentia Pauli. Sverige 1612 var ett outvecklat och starkt lutheranskt bondesamhälle i Europas utkant. Under sin nykrönte kung Gustav II Adolf hoppades man på att bli stormakt, men hade inte riktigt kommit till skott ännu. En av de mest omstridda delarna av landet låg på västkusten, vid Göta Älvs mynning. Kusterna norrut och söderut därifrån var norska och danska, och Göta älv var därmed Sveriges enda väg ut mot väster, oerhört viktig för handel och sjöfart. Älven gav också fiender möjligheten att segla trupper rakt in i hjärtat av Sverige, och det var inte ett omöjligt 15
scenario. Efter en lång tid av pyrande konflikter hade den danske kungen Kristian IV föregående år rekryterat tyska legosoldater, samlat sin armé och skickat in den i Sverige. Danskarna erövrade Kalmar, och under vintern härjade delar av de svenska styrkorna i gengäld nere i det danska Skåne. Andra styrkor försökte driva tillbaka erövrarna i de småländska skogarna. Nu var alltså en ny dansk armé under kung Kristians personliga ledning på väg mot älvmynningen. Området kring älvens nedre lopp skiljde sig drastiskt från hur det skulle komma att se ut under 2000-talet. Den som seglade uppför älven denna vinterdag 1612 såg tre och en halv kilometer från älvmynningen den massiva Älvsborgs fästning på höger hand, med runda torn och ett system av vallgravar och bastioner som bildade en taggig stenstjärna omkring anläggningen. Mitt emot över älven, på Hisingen, låg en ung stad. Den hade anlagts bara åtta år tidigare och hade ett hundratal hus, flera kyrkor och ett rådhus, men inga försvarsverk ännu. Tanken med platsen var att locka in utländska köpmän, särskilt nederländare, för att Sverige skulle komma åt den internationella handeln här där man nådde fram till västerhavet. Staden kallades Göteborg, men det var inte den ort vi idag kallar Göteborg. Ytterligare fem och en halv kilometer uppströms, efter att vår tänkte seglare passerat snöiga strandängar, små bergknallar och en och annan gård, uppenbarade sig det mindre Gullbergs fäste på toppen av en klippa på högra älvstranden. Efter två kilometer till hade seglaren kommit till Nylöse, den stora inhemska handelsstaden – älvmynningen kunde alltså ståta med en internationell och en svensk handelsstad – men vi stannar vid Gullbergs fäste. 16
Där levde nämligen den kanske trettio år gamla Emerentia Pauli. Hon var hustru till den högste befälhavaren på Gullberg, kommendanten Mårten Krakow, eller »Mårten Kråk« som han kallades av bönderna i trakten. Vi vet inte så mycket om hennes bakgrund, men med tanke på att hon gift sig med en officer kom hon förmodligen från en någorlunda välbärgad familj. »Pauli« bör vara en latinisering av Pålsdotter eller kanske snarare Påvelsdotter, för med tanke på att en av Emerentias söner döptes till Påvel kan det röra sig om ett familjenamn. En osäker uppgift säger att hon var dotter till prästen i Nylöse, Paulus Pauli den yngre, som detta år utnämndes till biskop i Skara. Det har jag inte kunnat bekräfta, så det kan vara ett rent antagande, men ett sådant släktskapsförhållande skulle passa med Paulus och Emerentias respektive åldrar, med närheten mellan Gullberg och Nylöse och med att en prästdotter mycket väl kunde gifta sig med en kommendant. Mot det hela talar att Skara stifts herdaminne räknar upp biskopens barn, och inte säger något om en Emerentia. Om hennes make vet vi desto mer. Mårten hade varit svensk officer i Baltikum tills han fått halva sitt högra ben bortsprängt under strider på Dagö 1603. Efter det hade han förflyttats till en mer passiv tjänst som kommendant på Gullberg, och det verkar ha varit strax före eller efter att han anlände till fästet som den enbente kommendanten gifte sig med Emerentia. Paret fick flera barn; Cecilia, Catharina, Påvel, Hans – barnaskaran kan ha varit ännu större, för källorna är knapphändiga. Det fäste som Mårten förde befäl över hade stått på sin klippa i sjuttio år, men jämfört med Älvsborg med alla dess bastioner, murar och vallgravar var det inte en 17
vidare stark fästning. Den bestod av två delar, dels en enkel huvudborg uppe på klippan, kanske ett par blockhus omgivna av en jordvall och en mur med plattformar för kanoner, dels en förborg på eller nedanför klippans sydvästra sluttning. Förborgen spärrade vägen upp till huvudborgen och var tillräckligt stor för att bland annat innehålla en bakstuga, så här fanns tydligen de ekonomibyggnader som inte fick plats uppe på klippan. Möjligen hade förborgen stöd av ett par framskjutande bastioner vid klippans fot, och det fanns en palissad där nere som spärrade vägen fram till huvudporten, men det var inte fråga om några massiva befästningsverk. Det fanns med andra ord anledning till oro när mörkret föll den 25 januari, och flera tusen danska soldater och tyska legoknektar till sist nådde fram till Göta älv. Det är svårt att säga exakt hur stor den danska armén var, men kung Kristian hade med sig fem fanor fotfolk och fyra kompanier ryttare, kanske 2 500 man till fots och 800 till häst. Han hade som sagt redan erövrat Kalmar i öst, och nu var planen att ta Älvsborgs fästning i väst. Med båda dessa fästen i ryggen skulle två danska arméer sammanstråla i Jönköping för att därifrån rikta ett dråpslag mot Stockholm. Älvsborg var dock starkt befäst. Det kunde krävas en längre belägring för att erövra fästningen, och det dög inte att lämna andra svenska soldater fria att störa belägrarna. Kristian var inte dum – han började inte med att anfalla det starka Älvsborg, utan det svaga Gullberg. Var det någon som såg danskarna närma sig och varnade Mårten Krakow, eller kom angreppet som en chock? Det vet vi inte, men i och med att Kristian anföll mitt i 18
natten bör avsikten i alla fall ha varit att ta försvararna på sängen. Strax före klockan två tog sig danska soldater tyst fram till Gullberg och skruvade fast en petard, en bronscylinder fylld med krut, vid den palissad som utgjorde det första hindret för att storma fästet. Stubinen tändes, trästockarna sprängdes i småbitar, och senast vid den knallen måste försvararna ha insett vad som var på väg att hända. Medan Mårtens soldater grep sina vapen och rusade till murarna rusade angriparna fram till porten som ledde in i förborgen. De bar med sig tre nya petarder, och fäste dem vid porten. Två detonerade utan att göra någon skada, men den tredje slog upp ett stort hål. Sedan stormade danskarna – men stormningen riktades inte mot den trasiga porten, utan mot murarna. Det nattmörker som hade låtit Kristians trupper smyga fram till palissaden verkar nu ha dolt för dem hur svårt skadad porten faktiskt var. Istället reste man stegar mot förborgens murar och började klättra. Troligen handlade det inte om vanliga murar, utan den sorts stenklädda jordvallar som kunde stå emot artilleribeskjutning. Försvararna var redo, och hivade ner bommar som knäckte stegarna och slog ihjäl många av de som var på väg upp. Folket i fästet visste att om Gullberg föll skulle de troligen massakreras. Det var så det brukade gå till när en befästning erövrades. Mårten och Emerentia hade vid det laget satt sina barn i säkerhet i förborgens bakstuga, och rörde sig båda runt i förborgen för att hålla stridsmoralen uppe. För de flesta kommendanter hade det naturliga nog varit att placera även sin hustru i bakstugans relativa säkerhet, och att 19
Emerentia istället gjorde gemensam sak med maken tyder på att hon hade någon del i hans ledarroll. Kanske kom detta av att hon brukade fungera som den enbente Mårtens förlängda arm i fästet, eftersom han själv måste ha haft svårt att röra sig upp och ner mellan huvudborg och förborg, klättra upp till kanonplattformar, och så vidare. Först i mitten av 1500-talet hade Gustav Vasa fört Sverige in i den moderna militärhistorien genom att organisera en nationell här, och på sextio år hade man kommit långt på vägen från medeltida folkhop till disciplinerad arméorganisation, men man var ännu inte framme. Det fanns utrymme för egna initiativ, och det kan ha låtit kommendantens hustru i ett mindre, avsides beläget fäste bistå sin make vid behov. Detta är bara en hypotes, men när Mårten nu förde befäl över försvaret av murarna satt han till häst, vilket styrker misstanken om att han hade svårt att röra sig till fots. Danskarna drevs tillbaka, omgrupperade och stormade en andra gång, men slogs tillbaka med musköteld och stenar som slungades ner från murarna. Nu insåg någon skarpögd dansk att den sista sprängladdningen faktiskt hade öppnat porten, och att vägen låg fri in i fästet. En tredje stormning riktades mot portvalvet. Försvararna skyndade dit, men för Mårtens del visade det sig vara ett misstag att driva på hästen i januarimörkret. En olycka inträffade, hästen föll, och Mårten bröt sitt andra, friska ben. Nu kunde han inte längre leda försvaret, och den första vågen av danska soldater hade just trängt in genom den sprängda porten. Omkring trettio av dem rusade mot en av de största byggnader de såg därinne – bakstugan. 20
Försvararnas eldgivning drev tillfälligt tillbaka fienden från porten, och nu blev det Emerentia som tog över ledningen. Hon tycks som vi såg ha haft del i makens ledarskap, kanske för att hon var van vid att föra hans talan, och Mårtens officielle ställföreträdare befann sig som vi kommer att se uppe i huvudborgen. Hur som helst fanns det ingen tid till att diskutera eller ifrågasätta. Emerentia kommenderade soldathustrur att hjälpa henne spärra portvalvet med kar, tunnor och all annan bråte de kunde hitta, för det skulle inte dröja länge innan fienden återvände. Andra av fästets kvinnor fick koka upp lut av aska och kalk. Som vi redan har sett var det inte lätt för någon av sidorna att ha överblick över situationen. Försvararna verkar inte ha insett att trettio danskar hade tagit sig till bakstugan, och där inne blev läget minst sagt spänt när fiendesoldaterna strömmade in. Så visade det sig att soldaterna bara hade ett enda mål: mat. De hade inte fått något att äta på två dagar, den tid det tog att göra en blixtmarsch från Varberg i slaskigt töväder för att överraska svenskarna. Såvitt de visste hade man erövrat porten, saken var klar och deras kamrater redan på väg in i fästet. Själva tänkte de äta. En piga som också befann sig bakhuset, kanske för att se till kommendantparets barn, plockade fram bröd åt danskarna. Samtidigt försökte en ny våg av angripare röja undan bråten i portvalvet. Emerentia såg till att två kanoner rullades upp på taket till en av förborgens byggnader, och när de var på plats lät hon avfyra gamla hästskor och annan metallskrot in i valvet. Danskarna där dödades eller lemlästades; ett par föll ner i en brunn. Angriparna 21
skickade fram nytt manskap för att släpa ut bråten, men nu var den kokande luten färdig, och Emerentia lät hälla den över de danska soldaterna så att de skållades. Danskarna drog sig tillbaka, men samlade sig för ännu en stormning. Det innebar en ny kris, för det fanns en anledning till att man använt lut istället för kanoneld vid det andra försöket att röja valvet – krutet var nästan slut nere i förborgen. Det stora krutförrådet fanns uppe i huvudborgen, och den som förde befäl där, en viss Sven i Ramnköv, hade låtit stänga porten mellan de två delarna av fästet. Förmodligen trodde han att slaget vid klippans fot redan var förlorat; fienden hade trots allt trängt in genom huvudporten. Emerentia tog trappan upp till porten till huvudborgen, och ropade åt vakterna där att det inte hjälpte dem att hålla stånd mot danskarna, för om förborgens försvarare dödades för att de inte fått krut skulle alla i huvudborgen hängas när det hela var över. Det argumentet tog skruv. Porten öppnades, krutet hämtades och försvararna lyckades hålla stånd även mot nattens sista stormning. Strax före gryningen, när klockan var sju eller åtta på morgonen och striderna hade pågått i ungefär fem timmar, drog sig den danska styrkan tillbaka till ängarna nedanför fästet. Gryningsljuset måste ha fallit över en otäck scen. En källa säga att de soldater som fått kokande lut över sig »lågo i valvet och kring porten som skållade svin«. Det var senast nu man insåg att det satt trettio danskar i bakstugan, en upptäckt som måste ha kommit som en chock, och man satte vakter kring byggnaden för att hålla dem under kontroll. Vi vet inte om man lyckades få ut barnen, 22
pigan och andra som eventuellt hade sökt skydd i byggnaden, eller om dessa hölls som gisslan. Uppe i huvudborgen passade Sven i Ramnköv, befälhavaren där, på att gå på toaletten. Det visade sig vara ett misstag. Emerentia var fortfarande ursinnig över att han spärrat porten till förborgen, och enligt en uppgift störtade hon in på avträdet, skällde ut Sven och »tog honom vid både fötterne och huvudet, och stötte honom neder i sitt eget skarn«. När det blivit ljust och man spanade mot de danska trupperna på ängarna såg man en ryttare på en vit häst som man antog var danske kung Kristian. Emerentia bad en musketör att skjuta ner honom. Det gjorde skytten också, men det var inte kungen som satt på hästen. Han beordrade istället sina trupper att marschera de två kilometrarna till Nylöse, den inhemska handelsstaden, som intogs. Därifrån skickade Kristian en förhandlingsdelegation till Gullberg, och bad om fri lejd för att begrava de omkring tvåhundra danskar som stupat. Emerentia, som behållit kontrollen, vägrade. Det kan verka kallsinnigt, men vi ska komma ihåg att Gullberg var ett svagt fäste till att börja med, och om angriparna förlorat tvåhundra soldater hade förmodligen försvararna också lidit stora förluster – kanske så stora att man inte hade råd att ta några som helst risker. Ett annat tecken på det var det öde som drabbade de trettio danska soldaterna i bakstugan. Emerentia gick och pratade med dem, och soldaterna bad om mer mat. Hon sa att de skulle få mat om de gav sig godvilligt, och så leddes de en och en ut ur byggnaden – och varje soldat som kom ut avrättades så tyst som möjligt genom ett slag för pannan med en muskötkolv eller ett vedträ. Det var 23
uppenbarligen viktigt att danskarna som fortfarande befann sig i bakstugan inte insåg vad som hände utanför, och det kan bero på att fästets styrkor var så försvagade att även ett trettiotal fångar skulle vara ett hot om de satte sig till motvärn. En annan förklaring är att danskarna höll Emerentias barn, pigan och kanske andra av fästets invånare som gisslan, och att man ville undvika en strid av den anledningen. Den siste dansken skonades, troligen för att man ville fråga ut honom om den danska krigsansträngningen. Hur vet vi då så mycket om fem timmars anfall mot en avsides belägen militäranläggning för fyrahundra år sedan? Mårten Krakows rapport till sina överordnade är bevarad i sammandrag, danska arkiv innehåller brev och rapporter som bidrar med knapphändiga uppgifter från angriparnas perspektiv, och det finns en anonym dagbok skriven på tyska som tar upp anfallet från samma synvinkel. Huvudkällan är dock en annan. Den härrör från Cecilia Krakow, en av Emerentias och Mårtens döttrar, som när hon började bli till åren skrev ned en redogörelse för angreppet mot Gullbergs fäste. Det är där vi hittar de flesta av detaljerna i den föregående skildringen. Men kan vi lita på Cecilia? Hon skrev långt i efterhand. Att hon hela tiden kallar Emerentia för sin »saliga moder« visar att texten skrevs först efter moderns död, tidigast omkring fyrtio år efter angreppet. Man hinner glömma en hel del på fyrtio år. Dessutom var Cecilia själv högst nio när händelserna utspelade sig, och hon befann sig enligt vad hon själv skriver i bakstugan. Hon var i så fall ögonvittne till de trettio danska soldaternas kortvariga ockupation av byggnaden, men i övrigt kan 24
hon inte ha varit särskilt insatt i alla omständigheter kring försvaret. Däremot bör hon ha hört berättelsen om natten då Gullberg anfölls under resten av sin uppväxt. En så pass stor händelse som dessutom slutade i triumf har sannolikt återberättats, och framför allt återberättats av Emerentia, för Mårten avled bara några år efter striden om fästet. Som historikern Lars Gahrn har påpekat förklarar det några uppenbara fel i Cecilias text – hon tar till exempel miste på datumet, precis den sortens detalj som lätt blir fel när uppgifter ska skrivas ner långt i efterhand – och det förklarar varför berättelsen har ett sådant fokus på Emerentia. Vi får ju inte reda på vad som hände på andra håll i fästet, till exempel uppe i huvudborgen. Enligt ett bevarat brev från slottsprästen på Varbergs fästning till kyrkoherden vid S:t Nicolaikyrkan i Köpenhamn förlorade danskarna fyra hästar när artilleriet på Gullberg sköt sönder både isen och en brygga i älven, eller möjligen en bro över den närliggande Mölndalsån. Det verkar alltså som om det danska kavalleriet genomförde en förflyttning, och hamnade under beskjutning. Det står det inte ett ord om i Cecilias text, rimligen för att hon återger Emerentias berättelse så som hon minns den, och Emerentia berättade rimligen bara om vad hon själv kom ihåg. Huvuddragen i berättelsen styrks i alla fall av de danska källorna och Mårten Krakows sammanfattade rapport, så på det hela taget är den trovärdig. Fästet hade klarat sig för den här gången, men både Nylöse och Göteborg plundrades och brändes av danskarna. De som brände den senare gjorde det med eftertryck; staden jämnades fullständigt med marken, och det 25
var först under 1900-talet som man skulle hitta några få spår av denna första stad med namnet Göteborg. Efter att danskarna lämnat området förflyttades Mårten till det mycket viktigare Vaxholms fästning i Stockholms skärgård, vid den här tiden ett runt stentorn omgivet av vallar och andra försvarsverk. Emerentia och barnen följde med, och enligt Cecilias text tog man även med sig den siste danske soldaten, den ende som inte slogs ihjäl utanför bakstugan. Det är oklart vad det berodde på – kanske ville militärledningen i huvudstaden förhöra honom? Familjen var snart tillbaka i hetluften, för den danska flottan genomförde ett anfall mot Stockholm, och Vaxholms fästning spelade en viktig roll då angreppet slogs tillbaka. I slutet av maj 1612, drygt fyra månader efter det första angreppet, återkom danskarna till Göta älvs mynning. Älvsborg kapitulerade, och sedan belägrades Gullberg. Efter några dagar gav den nye kommendanten upp i utbyte mot fritt avtåg, det vill säga att alla i fästet fick ge sig av utan att utsättas för några våldsamheter. Man kan nästan se Emerentia ta sig för pannan när hon hörde talas om detta, men vi ska komma ihåg att fästet nätt och jämnt hade överlevt angreppet fyra månader tidigare. I och med att danskarna tagit Älvsborg dominerade de området, och skulle Gullberg falla i strid var det vanliga som sagt att alla innanför murarna avrättades. Det är inte konstigt att den nye kommendanten tog chansen att leda sitt folk därifrån. Gullbergs fäste totalförstördes. Månaderna gick. Kriget drog ut på tiden, och Kristian IV började få ont om pengar att betala sina tyska legosoldater med. Året efter att alla dessa händelser utspelade sig slöt man till sist fred, en fred där Sverige skulle betala 26
ett krigsskadestånd på den svindlande summan en miljon riksdaler. Först därefter skulle svenskarna få tillbaka Älvsborgs fästning, och Nylöse, Lödöse samt sex erövrade härader i området. Ingen trodde att det skulle vara möjligt att få fram pengarna. Mårten pensionerades, och intressant nog nämns även Emerentia i pensionshandlingarna – paret fick tillsammans vissa gods och gårdar i Västergötland som tack för sina insatser. Mårtens hälsa var dock starkt försämrad. Tre år efter freden upprättades ett nytt dokument där det framgår att han har avlidit, och att Emerentia trots det ska få behålla ett antal gårdar och hemman. Dem fortsatte hon att förvalta under resten av sitt liv, vilket var tillräckligt länge för att hon skulle få se området kring Gullberg förändras. Efter väldiga ansträngningar fick man nämligen fram den miljon som krävdes för krigsskadeståndet. Det gick så långt att man smälte ner stora delar av aristokratins och kungafamiljens silverserviser, men i januari 1619 var summan betald. I mars var kungen, Gustav II Adolf, på plats med sitt följe, och han bestämde att man inte längre skulle sprida ut sig på en internationell och en inhemsk handelsstad. Man skulle slå ihop dem till en enda stad, och ge den så fruktansvärt starka befästningar att den aldrig skulle gå att inta och bränna. Platsen som pekades ut var strandängarna mitt emellan Gullberg och Älvsborg på den södra älvstranden. Enligt legenden sköttes pekandet av kungen själv, men det är osäkert om det ligger någon sanning i detta. Berättelsen gav i alla fall upphov till en ståtligt pekande staty på Gustav Adolfs torg i Göteborg, för den nya staden var förstås den ort som idag bär detta återanvända namn. 27
Emerentia såg den nya staden växa upp, och på sin ålders höst såg hon Gullbergs fäste återuppstå – 1643 reste man nämligen huvudborgen igen för att ge extra skydd åt det unga Göteborg, vars östra port nu låg en kilometer från fästet. Hon verkar ha kunnat se allt detta på nära håll, eftersom hon ägde hus i grannskapet. Enligt en uppgift låg huset i elfte roten, vilket skulle innebära Masthugget, en liten förstad som vid den här tiden växte upp väster om Göteborgs murar och bastioner. Emerentia Pauli avled 1648. Att hon tagit över kommandot vid Gullberg nämns första gången i ett historieverk från 1662, och detaljerna i dotterns berättelse dyker upp första gången i en gravskrift över Cecilia vid hennes död 1683. Cecilia hade vid sin andra makes frånfälle tagit över hans affärsrörelse, något åtskilliga borgaränkor gjorde vid den här tiden, och drivit den med stor framgång. Vid sin död var hon vad vi skulle kalla för en affärsprofil, och hennes gravskrift författades av lektorn och konrektorn Lars Forselius, som alltså tycks ha haft tillgång till redogörelsen för anfallet mot Gullberg. Denna publicerades första gången i tidningen Götheborgska Magasinet år 1760, och anges då vara inlämnad till tidningen av vicepastorn Johan Swarthen. Det är denna tryckta version som har överlevt till våra dagar, och det vore intressant att veta om tidningen redigerade texten, men det vet vi tyvärr inte. Gullbergs fäste omvandlades på 1680-talet till en modernare befästning, skansen Lejonet. Idag har staden vuxit sig så stor att Gullberg ligger långt innanför stadsgränsen, och älven flyter numera långt från klippan, men skansen finns kvar och påminner om de befästningar som genom århundradena har rest sig på platsen. Försvararen av ett 28
av dessa fästen påminns vi av genom namnet på vägen som leder upp till skansen, en väg som kallas för Emerentias Backe.