9789151121536

Rektorers yrkeskunnande och vetenskapliga lärande

Niclas Rönnström & Pia Skott (red.)

Författarpresentationer

Niclas Rönnström (red.) är docent i pedagogik vid Institutionen för pedagogik och didaktik, Stockholms universitet. Han forskar om skolledarskap, skolutveckling, kapacitetsbyggande och utbildningens övergripande målsättningar. Niclas leder forskargruppen Skolors organisering, utveckling och ledning (SOUL) och är initiativtagare till Stockholms universitets forskarnätverk för skolutveckling. Han undervisar inom rektorsprogrammet och fortbildning för rektorer samt leder nätverk för rektorer i socioekonomiskt utsatta områden.

Pia Skott (red.) är docent i pedagogik vid Institutionen för pedagogik och didaktik, Stockholms universitet, där hon forskar om skolans styrning, skolledarskap och skolors hälsofrämjande arbete. Pia leder forskargruppen Skolors organisering, utveckling och ledning (SOUL). Hon undervisar också inom rektorsprogrammet, fortbildning för rektorer och magisterprogrammet i skolledarskap.

Rebecca Adami är docent i pedagogik vid Institutionen för pedagogik och didaktik, Stockholms universitet. Hon forskar om demokrati och mänskliga rättigheter i utbildning samt kritisk barnrättsteori. Rebecca är sammankallande i forskargruppen Filosofi och kritiska studier om (ut)bildning samt programansvarig för interdisciplinär magister i barnets rättigheter. Hon har undervisat om etik och juridik i ledarskapspraktik på rektorsprogrammet.

Eva Amundsdotter är universitetslektor i pedagogik vid Institutionen för pedagogik och didaktik, Stockholms universitet. Eva forskar om förändringsledarskap med särskilt fokus på genus och jämställdhet inom utbildningsorganisationer, ofta i forsknings- och utvecklingsprojekt med chefer och ledare. Hon är utbildningschef för rektorsprogrammet vid lärosätet och undervisar om skolledarskap på rektorsprogrammet och inom fortbildning för rektorer.

Ulrika Bennerstedt är fil.dr i pedagogik och universitetslektor vid Försvarshögskolan. Hennes forskning rör ledarskap, professionellt lärande och beslutsfattande i arbetsplatsmöten och ledningspraktiker, samt spelbaserat lärande och lärande i digitala miljöer med fokus på hur deltagare utvecklar kunskap och samordning i komplexa praktiker.

Anton Borell är doktor i företagsekonomi med inriktning mot redovisning och ekonomistyrning vid Stockholm Business School (SBS), Stockholms universitet. Hans forskning har framför allt handlat om hur ekonomiska modeller och begrepp har tagit sig in i den offentliga sektorn och vilka konsekvenser och möjligheter detta medför, med särskild inriktning på grundskoleverksamhet.

Anton undervisar i redovisning och ekonomistyrning på både kandidat- och masterprogramnivå samt på rektorsprogrammet.

Marianne Döös är professor emeritus vid Institutionen för pedagogik och didaktik, Stockholms universitet. Mariannes forskning rör delat ledarskap mellan chefer, kompetensbärande relationer och lärorienterat ledarskap. Hon har tidigare medverkat som lärare vid rektorsprogrammet grundat i egen forskning med organisationspedagogisk inriktning.

Anders Fredriksson är legitimerad gymnasielärare och fil.dr i samhällsvetenskap med utbildningsvetenskaplig inriktning. Han arbetar som analytiker och expert på skolans styrning och organisering vid analys- och rådgivningsföretaget Vilna AB. Tidigare har han varit verksam vid Skolverket och Regeringskansliet (Utbildningsdepartementet). Anders undervisar även på rektorsprogrammet och i rekryteringsutbildningen för blivande rektorer i samarbete med Stockholms universitet.

Karin Gunnarsson är docent i pedagogik vid Institutionen för pedagogik och didaktik, Stockholms universitet. Karin forskar om skolans värdegrundsuppdrag i bred mening och har de senaste fem åren fokuserat på sexualundervisning. Hennes forskningsintresse omfattar även vetenskapsteoretiska frågor. Hon undervisar på rektorsprogrammet samt på magisterprogrammet om utbildningsledarskap.

Olle Högberg är docent i företagsekonomi vid School of Business, Stockholms universitet. Hans forskning fokuserar på beslutsfattande och verksamhetsstyrning. Olle har författat läroböcker i kalkylering, nyckeltal och personalekonomi och undervisar på rektorsprogrammet och i rekryteringsutbildningen för blivande rektorer.

Malin Jemander är adjunkt vid Institutionen för pedagogik och didaktik, Stockholms universitet. Malin har tidigare arbetat som rektor. Hon ansvarar för och undervisar i rekryteringsutbildningen för blivande rektorer. Inom rektorsprogrammet undervisar hon om skolledarskap och skolutveckling samt leder professionshandledning med rektorer.

Annica Källebo är legitimerad förskollärare och doktorand i pedagogik vid Institutionen för pedagogik och didaktik, Stockholms universitet. Annica forskar om förskolans system och praktik utifrån internationella och jämförande perspektiv. Hon medverkar i nationella skolutvecklingsinsatser och leder tillsammans med andra det nordiska forskarnätverket för internationell och jämförande utbildningsforskning (NOCIES).

Germund Larsson är fil.dr och forskare vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningssociologi, Uppsala universitet. Han disputerade 2018 på en avhandling om bestraffningssystemet i de svenska läroverken under 1900-talet. Därefter har han bland annat bedrivit forskning om olika former av skoldisciplin, motståndet mot folkskolan, SIA-utredningen och friskolornas införande.

Larissa Mickwitz är doktor i pedagogik och arbetar vid Institutionen för pedagogik och didaktik, Stockholms universitet. Här undervisar hon inom rektorsoch lärarprogrammen. Larissa forskar om lärarprofessionen och professionsutveckling samt frågor om lärares bedömningsarbete och elevernas lärande och utveckling. Dessutom arbetar hon med skolutveckling i samverkan med huvudmän och skolor.

Anita Nordzell är fil.dr, senior forskare och lärare och har tidigare arbetat vid Institutionen för pedagogik och didaktik, Stockholms universitet. Anitas forskning har främst varit inriktad på skolledarskap och skolledares samtal. Hon har undervisat i ledarskap på rektorsprogrammet, inom fortbildning för rektorer och på andra ledarskapskurser. Hon har haft olika ledaruppdrag vid institutionen och i andra verksamheter.

Jon Nyhlén är docent i statsvetenskap vid Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, med inriktning på offentlig förvaltning. Han forskar och undervisar om policy- och styrningsfrågor samt organisering av den offentliga förvaltningen. Särskilt fokus har riktats mot den kommunala nivån. Jon undervisar om politisk styrning av skolan på rektorsprogrammet.

Anders Parment är ekonomie doktor och arbetar som forskare och lärare i företagsekonomi vid Stockholm Business School, Stockholms universitet. Han är också verksam som rådgivare kring att utveckla hållbara strategier, där prestationsmätning, nyckeltal och metoder för att integrera medarbetare och kunder som tillhör nya generationer används för att öka konkurrensförmågan. Anders har skrivit ett 50-tal böcker och är en ofta anlitad föreläsare av organisationer i offentlig sektor, civilsamhälle och näringsliv.

Michaela Ribbing är lektor i offentlig rätt vid Juridiska institutionen, Stockholms universitet. Michaela forskar om förvaltningsrätt, särskilt förvaltningsprocessrätt. Hon undervisar om skoljuridik och myndighetsutövning på rektorsprogrammet och i rekryteringsutbildningen för blivande rektorer.

Johanna Ringarp är docent i historia och docent i pedagogik. Hon är verksam vid Stockholms universitet och Uppsala universitet. Hennes forskningsintressen rör bland annat svensk och tysk utbildningspolitik, utbildningshistoria, professionsteorier samt styrning, ledning och utvärdering av skolsektorn.

Max Scheja är professor i högskolepedagogik vid Institutionen för pedagogik och didaktik, Stockholms universitet. Hans forskning handlar särskilt om studenters lärprocesser i högre utbildning. Max har lett och medverkat i flera forskningsprojekt finansierade av Vetenskapsrådet och har tidigare arbetat som forskare och chef för Centrum för undervisning och lärande vid Karolinska Institutet samt även verkat som gästforskare vid University of Edinburgh i Skottland. Han har under flera år arbetat med fortbildning av rektorer där han handlett skrivprocesser och arbetat med att stödja rektorers professionsrelevanta skrivande.

Matti Skoog är professor i företagsekonomi med inriktning mot redovisning och styrning vid Åbo Akademi. Matti forskar om styrning i olika typer av orga nisationer och har de senaste åren fokuserat extra mycket på hur olika typer av hållbarhetsaspekter kan integreras i organisationers styrsystem och styrprocesser. Han leder delämnet ”Redovisning och styrning” på Handelshögskolan vid Åbo Akademi och undervisar även på chefsprogram vid universitet i olika länder, till exempel rektorsprogrammet vid Stockholms universitet.

Sara Utku är doktorand i pedagogik med inriktning mot utbildningsledarskap vid Institutionen för pedagogik och specialpedagogik, Göteborgs universitet. I sin forskning undersöker hon de praktiska villkoren för rektorskap inom kommunal vuxenutbildning, med särskilt fokus på frågor om styrning, ledning och organisering.

Lena Wilhelmson var tidigare docent och lektor vid Institutionen för pedagogik och didaktik, Stockholms universitet. Lena har medverkat som lärare vid rektorsprogrammet grundat i egen forskning om dialogkompetens och med organisationspedagogisk ledarskapsinriktning.

Innehåll

Inledning

Niclas Rönnström & Pia Skott

DEL 1

REKTORERS ORGANISATORISKA OCH

LEDARSKAPSORIENTERADE YRKESKUNNANDE

1. Delat rektorskap – om samarbete byggt på förtroende

Marianne Döös & Lena Wilhelmson

2. ”Varför gör de inte bara som vi säger?” Utmaningar i att leda holistisk skolutveckling

Larissa Mickwitz & Pia Skott

3. Att leda för jämställdhet – framkalla, mobilisera och förändra

Eva Amundsdotter & Pia Skott

4. När beslut pratas fram – kommunikation och inflytande i skolledarskap

Ulrika Bennerstedt & Anita Nordzell

5. Ekonomiskt tänkande i skolans värld – dimensioner, möjligheter och utmaningar

Anton Borell, Matti Skoog, Olle Högberg & Anders Parment

33

49

67

87

105

DEL 2

REKTORERS JURIDISKA OCH ETISKA YRKESKUNNANDE

6. Rättssäkerhet och förtroende – rektors formella skyldigheter vid beslut om avstängning

Michaela Ribbing

127

7. Vad händer med etiska och pedagogiska frågor i skolan när skolledare håller ryggen fri rättsligt? 151

Rebecca Adami

8. Omsorgsfulla möten: perspektiv på omsorg i förskola och skola

Karin Gunnarsson

DEL 3

REKTORERS KONTEXTFÖRMÅGA OCH KONTEXTBEROENDE YRKESKUNNANDE

9. Kontextens betydelse för skolledarskap i skolor med socioekonomiska utmaningar

Malin Jemander

10. Förskolerektorers komplexa uppdrag

Annica Källebo

11. Rektor inom komvux – praktiskt yrkeskunnande och vetenskapligt lärande i en komplex organisation

Johanna Ringarp & Sara Utku

DEL 4

REKTORERS HISTORIEMEDVETNA YRKESKUNNANDE

12. Den moderna rektorns tillkomst och utveckling

Germund Larsson & Johanna Ringarp

13. Rektorsrollen i centraliseringens tidevarv: om kontinuerlig reformering av det svenska skolsystemet

Jon Nyhlén & Anders Fredriksson

171

191

207

223

245

263

DEL 5

REKTORERS LÄRANDE OCH UTVECKLING

14. Skolledarskapsförmåga bortom den individburna skolan 283

Niclas Rönnström

15. Att utveckla sin yrkesidentitet – i mötet mellan person, kontext och utbildning 303

Pia Skott

16. Att skriva sig till ett bättre ledarskap: hur utvecklandet av ett professionsrelevant skrivande kan stärka skolledarskapet 323

Max Scheja & Pia Skott

Inledning

Niclas Rönnström & Pia Skott

Vad behöver en rektor kunna och göra för att axla sitt ansvar och lyckas med sin yrkesutövning? Finns det något entydigt svar på den frågan som kan fungera som ledstjärna när rektorer ska rustas för sin yrkesutövning? I drygt 15 år har vi på Stockholms universitet anordnat det statliga rektorsprogrammet, den befattningsutbildning som är obligatorisk för alla nytillträdda rektorer i alla läroplansstyrda skolformer. Denna bok har vuxit fram utifrån att forskare och rektorsutbildare fördjupat sig i vad det innebär att utveckla rektorers yrkeskunnande med hjälp av utbildning, forskning och samverkan. En fråga har handlat om vilken roll som forskare och forskning kan och ska spela när det gäller att rusta rektorer för vad de behöver kunna och göra i sin yrkesutövning. Ska vi utgå från nationella regelverk och sedan informera dem om ändamålsenliga strategier för ledarskap som har stöd i allmängiltiga forskningsresultat? Eller ska vi utgå från en mer komplex syn på rektorers yrkeskunnande som kräver en bred och djup kunskapsbas och som väsentligen beror av de lokala kontexter i vilka yrkesutövningen sker? Den första strategin är enkel och tilltalande, men givet den komplexitet som präglar rektorers ansvar och yrkesutövning är det mycket som talar för att den är alltför enkel och alltför knapphändig för att rusta rektorer för yrket.

I en tid när skolledaryrket växer fram som en egen profession är frågan om yrkeskunnandets karaktär och yrkets kunskapsbas väsentlig. Att knyta ett yrke till forskning är av största vikt för att en yrkesgrupp ska kunna räknas som professionell, men det är en grannlaga uppgift att göra detta eftersom det kräver noggrann analys av såväl vetenskapernas som yrkets karaktär och villkor. Forskaren Linda Evans argumenterar till exempel för att om professioner huvudsakligen styrs och utvecklas uppifrån och utan de yrkesverksammas inflytande så riskerar yrkesgruppen att uppleva låg grad av ägarskap av och relevans för det faktiska yrkeskunnande som behövs för att verka som professionella aktörer (Evans, 2008). För att vara relevant för professionella skolledare bygger den här boken på samspel med tusentals rektorer som vi mött i utbildning, forskning eller samverkan. Dessa möten har stärkt vår egen forskning och vårt intresse för att fördjupat förstå rektorers och andra skolledares yrkesutövning, arbetsvillkor,

utmaningar och kunnande. Det har också bidragit till att vi idag kan formulera det vi uppfattar som väsentliga aspekter av rektorers yrkeskunnande med rötter i en flerdisciplinär kunskapsbas. Inte som en bestämd produkt utan som ett bidrag till en pågående diskussion av stor betydelse för landets skolledare. I den här boken fokuserar vi primärt rektorers yrkeskunnande, men eftersom skolledarskap utövas av fler individer och grupper än rektorer belyser den skolledares yrkeskunnande och skolledarskapets villkor i en bredare mening.

Boken är i första hand en kursbok och samtidigt ett bidrag till en diskussion om yrkeskunnande som är angelägen för rektorer, skolmyndigheter och rektorsutbildare. Den handlar om hur man kan förstå rektorers yrkeskunnande och den vetenskapliga bas som detta yrkeskunnande hämtar näring från. Den uppmärksammar också det vetenskapliga lärande som är nödvändigt för att utveckla detta kunnande. En huvudpoäng är att rektorers yrkeskunnande inte kan utgå från snäva beskrivningar som undflyr rektorers ansvar och arbete i dess helhet, och inte heller från kontextlösa forskningsresultat utan djupare vetenskaplig förankring. Rektorers yrkeskunnande behöver förankras i kunskapsområden och vetenskapliga discipliner som ger det djup och professionell stadga. Vår avsikt är inte att slutgiltigt avgöra frågan om vad kunskapsbasen innefattar. Vi vill snarare väcka frågan om kunskapsbasen till liv, i en tid där enkla lösningar framförs som svar på komplex problematik, och där forskningsresultat ofta anförs som tillräcklig grund för yrkeskunnande. Bokens olika kapitel exemplifierar vad vi menar med en bred och djup kunskapsbas som äger relevans för och ger näring till rektorers komplexa yrkeskunnande.

Som en introduktion till de diskussioner om rektorers yrkeskunnande som pågår såväl nationellt som globalt inleder vi med en beskrivning av de ökade krav som kommit att ställas på yrkesgruppen. Därefter problematiserar vi vad en alltför snäv vetenskaplig bas riskerar att få som konsekvens. Avslutningsvis visualiserar vi relationen mellan yrkeskunnande och vetenskapligt lärande och kunskapsbas, i form av en metafor, som också strukturerar bokens upplägg.

Ökade krav på och ny-erkännande av skolledare som agenter för skolframgång

Under 2000-talet har nationer världen över gjort omfattande investeringar för att rusta rektorer och andra skolledare för de krav som ställs på dem och för det ökade erkännande de åtnjutit i policy och forskning (Bøje & Frederiksen, 2021; Grissom m.fl., 2021; OECD, 2009). Rektorers ökade erkännande såväl i rättsliga regler och utbildningspolicy som i forskning om skolledarskap bidrar till att skapa delvis nya men också höga krav och förväntningar. Dessa har bland annat att göra med att utbildning av god kvalitet erkänns som en lagstadgad rättighet som omfattar varje barn och elev utan undantag (Rönnström & Roth, 2023),

att vi har ett utbildningsklimat där produktion av resultat förhärskar samt att den decentraliserade organisering som kom att ersätta den statligt organiserade skolan i slutet av 1900-talet medförde att rektorer hålls ansvariga för utbildningens kvalitet och resultat vid en skolenhet (Rönnström, 2024; Skott, 2024). Det finns fog för att tala om en förskjutning i den svenska parollen ”en skola för alla” (Rönnström, 2025; Skott m.fl., 2015). Under 1900-talets framväxt av en enhetsskola innebar den att säkerställa tillgång till utbildning för alla, men under 2000-talets erkännande av skolelevers rättigheter, betoning av marknadsstyrning och ökade internationella jämförelser av nationers skolor har den kommit att innebära en förväntan på framgång i utbildning oavsett skolelevers olika behov, förutsättningar och varierande funktionsförmågor.

Att ställa krav på och att erkänna rektorer som agenter för skolframgång är inte enbart knutet till rättsliga regler, styrning och policy. Det är också kopplat till ett ny-erkännande av skolledares betydelse i frågor som traditionellt primärt har setts som lärares och reformgivares angelägenheter, men som idag har ett omfattande stöd i internationell forskning om yrkesskickliga rektorer och framgångsrikt skolledarskap (Leithwood, 2021; Leithwood m.fl., 2004; Rönnström, 2018a). I internationell forskning framställs rektorer som nyckelaktörer för elevers lärande och utveckling, inkluderande och likvärdig utbildning, lärares lärande och professionsutveckling, skolutveckling samt för effektiv implementering av reformer som utan rektorers ledning riskerar att förlora kraft (Hallinger & Wang, 2015; Leithwood, 2021; Leithwood m.fl., 2019; Wei, 2017). Om rektorer ska kunna axla dessa krav och fylla dessa funktioner är det dock uppenbart att skolledarskap inte kan stanna vid något som enbart rektorer ägnar sig åt. Det är väsentligen något som sker i samspel med många andra.

I takt med denna utveckling har det också blivit allt vanligare att forskare framställer allmängiltig kunskap om skolledarskap, och i synnerhet om framgångsrikt pedagogiskt skolledarskap. Den så kallade generiska forskningen, som bygger på sammanställningar av många studier, har bidragit med kunskap om de övergripande ledarskapsstrategier som har stöd i forskning, och som rektorer i allmänhet nyttjar för att främja skolans undervisning och elevernas lärande. Den forskningen avser att lyfta fram vad rektorer generellt gör för att nå framgång, och inte vad de gör och hur de går tillväga i enskilda fall. Generisk forskning kan ses som viktig för rektorsyrkets kunskapsbas eftersom den genererar kunskap om vad som äger giltighet i de flesta kända kontexter. I många länder har denna forskning använts för att formulera standarder som används i styrning och utbildning av rektorer. I det följande ger vi exempel på hur såväl sammanställningar som standarder kan se ut, innan vi övergår till att diskutera begränsningar med denna utveckling och hur en bredare och djupare kunskapsbas framstår som ett alternativ.

na grundas i vetenskapliga discipliner. Yrkeskunnandet behöver också innefatta professionell omdömesförmåga och en vilja att förstå den lokala kontextens och kapacitetens karaktär, möjligheter och begränsningar.

En annan utgångspunkt som bokens författare delar är att de skolenheter som rektorer leder och ansvarar för kännetecknas av organisatorisk komplexitet som gör att deras förmåga att uppfatta och hantera komplexa skeenden behöver tas på allvar. Komplexitet innefattar att förstå skolor som historiskt situerade fenomen och praktiker i rörelse, vilket motiverar att placera nutidens skola och aktuell utveckling i ett historiskt sammanhang. Det innefattar också att uppfatta skola och skolledarskap som beroende av och i ständigt samspel med kulturella, samhälleliga, ekonomiska och politiska krafter som formar och påverkar dem, och det innefattar dessutom att förstå skolledarskap som ett kollektivt och interaktivt fenomen och inte enbart som individuellt handlande bland formella ledare. Det är med denna utgångspunkt vi har valt att illustrera relationen mellan skolledares yrkeskunnande, kunskapsbas och vetenskapliga lärande i form av ett träd (figur 1).

3

skolkontexter

skolformer

Organisatoriskt och ledarskapsorienterat yrkeskunnande

Juridiskt och etiskt yrkeskunnande

Kontextförmåga och kontextberoende yrkeskunnande

Historiemedvetet yrkeskunnande

Lärande och utveckling av yrkeskunnande

Rättsliga regler och principer Yrkesetik Vetenskapliga discipliner

Figur 1 Rektorers yrkeskunnande och rektorsyrkets kunskapsbas.

Skola 1

Lokala

Olika

Skola 4

Skola

Skola 2

Trädets rötter uppfattar vi som den kunskapsbas ur vilken rektorers yrkeskunnande har möjlighet att växa och består metaforiskt av olika källor till näring. Här finns de rättsliga regler och principer som konstituerar skolan och rektors myndighetsutövning, liksom den normativa grund för yrkeskunnandet som rör rektorers agerande, dilemman och ansvar i en bredare mening än den juridiska. Vi fokuserar här särskilt på den vetenskapliga kunskapsbas som ger näring till yrkeskunnandet. Det handlar om olika vetenskapliga discipliner som tillsammans möjliggör en stabil vetenskaplig grund för rektorsyrket, utifrån det kunnande som rektorer i sina sammanhang identifierar som nödvändigt att aktivera och utveckla. Här finner man discipliner som pedagogik, didaktik, utbildningsvetenskap, företagsekonomi, statsvetenskap och juridik med flera. Rötterna behöver vara gedigna, för att ge relevant substans och näring. Därför inrymmer boken också bidrag som möjliggör utvecklande av ett vetenskapligt lärande i relation till dagliga utmaningar.

Trädets krona symboliserar de olika skolformer, huvudmannaorganisationer och skolenheter där rektorsyrkeskunnande formas och utövas. Trädets grenar symboliserar hur rektorers yrkeskunnande kommer till uttryck och formas i skilda skolformer bland olika huvudmannaorganisationer i varierande lokala kontexter. Trädets löv och lövverk uppfattar vi som skolenheter som leds av rektorer och andra skolledare som arbetar i förskolor, grundskolor, gymnasieskolor och inom vuxenutbildning, samt inom specialskolor och anpassade skolformer. Det är i lövverket som yrkeskunnandet väsentligen kommer till uttryck i vardagens yrkesutövning. Trädmetaforen fångar det ömsesidiga beroendet mellan rötter och krona, där rötterna förser lövverket med näring samtidigt som trädets krona förser rötterna med bränsle, och här spelar trädets stam en avgörande kommunicerande och stabiliserande roll.

Trädets stam uppfattar vi som rektorers samlade yrkeskunnande. Stammen hämtar sin näring från trädets rötter och utgör den synliga delen av rektorers yrkeskunnande. Om stammen förlorar kontakten med rötterna riskerar den att urholkas på substans och näring, och detsamma gäller om den förlorar kontakten med sin krona. I stammen möts näring från vetenskapliga rötter och bränsle från kronan så att yrkeskunnandet kan ta form och utveckla sin särart. Stammen består av fem övergripande aspekter av rektorers yrkeskunnande, vilka också utgör bokens fem delar. I boken presenteras fem övergripande aspekter av rektorers yrkeskunnande som sedan exemplifieras av innehållsliga bidrag från författare som verkar inom olika vetenskapliga discipliner med relevans för rektorers yrkeskunnande.

1. Rektorers organisatoriska och ledarskapsorienterade yrkeskunnande handlar om att leda, organisera, följa upp och utveckla skolverksamhet i olika skolformer som varierar vad gäller lokal kontext och kapacitet.

2. Rektorers juridiska och etiska yrkeskunnande handlar om att förstå och ta ansvar

för normativa krav och förväntningar, och att agera på ett professionellt och ansvarsfullt sätt i relation till dessa samt att hantera dilemman när krav krockar med varandra.

3. Rektorers kontextförmåga och kontextberoende kunnande handlar om att förstå, förhålla sig till och samverka med lokal kontext och intressenter i närmiljön med relevans för skolverksamhet samt att bygga upp kapacitet för att bedriva skolverksamhet som passar den lokala kontextens förutsättningar.

4. Rektorers historiemedvetna yrkeskunnande handlar om att förstå skolans historiska utveckling, reformrörelser och ideologiska strömningar som framställer skolverksamhet som fenomen i rörelse i såväl lokala som nationella sammanhang.

5. Rektorers lärande och utveckling av yrkeskunnande handlar om att kontinuerligt reflektera, lära, ompröva och utvecklas genom erfarenhet, forskning och kollegiala utbyten.

En viktig poäng vi vill göra i den här boken är att rektors yrkeskunnande innefattar flera aspekter, till skillnad från den standardisering som vi ser i allt fler länder som huvudsakligen uppehåller sig vid den första aspekten. Den första aspekten har under 2000-talet huvudsakligen handlat om rektorer som agenter för skolframgång i termer av måluppfyllelse, undervisningskvalitet och kunskapsresultat. Rektorer och andra skolledare behöver dock hämta näring från olika vetenskapliga rötter om deras yrkeskunnande ska ges den bredd och det djup som spänner över hela deras yrkesutövning, och dessutom behöver relationen mellan kunskapsbas och yrkesutövning vara ömsesidig och ge utrymme för kritiska förhållningssätt och perspektiv (Norqvist & Isling, 2020).

Rektorers yrkeskunnande kan te sig homogent om man enbart ser till det ansvar de tilldelas i lagar och styrdokument, men i verkligheten varierar det beroende på en rad omständigheter.

Det kunnande som rektorer utvecklar behöver ta hänsyn till och formas i skilda skolformer bland olika huvudmannaorganisationer i varierande lokala kontexter. Att leda och organisera en liten förskola organiserad som ett föräldrakooperativ innebär sannolikt en ledarskapspraktik som skiljer sig från en storskalig entreprenadstyrd vuxenutbildning med fokus på integration i samhälle och arbetsliv. Den huvudmannaorganisation rektorerna verkar i påverkar också hur skolledarskapet kommer till uttryck. En del huvudmän organiserar skolverksamhet utifrån antagandet att skolenheterna sköter sig själva, medan andra ser skolledning som ett kollaborativt fenomen som sträcker sig över organisatoriska gränser. Att leda en kulturellt heterogent sammansatt grundskola i ett strukturellt missgynnat område i en storstad innebär sannolikt skilda villkor i jämförelse med en mer homogent sammansatt skola i en småstad. Att verka inom en större fristående koncern som bygger på en gemensam affärsidé ter

sig också annorlunda än att verka i kommunala landsbygdsskolor som opererar utan nämnvärd samverkan med andra skolor. De varierande förutsättningar som råder i trädets grenverk gör att yrkeskunnandet formas och aktualiseras på olika sätt och i olika grad beroende på skolform och huvudsammanhang. Att bygga sin verksamhet på vetenskaplig grund handlar med denna utgångspunkt inte om att alla rektorer inhämtar samma kunskaper och tillämpar dem på samma sätt. Yrkeskunnandet handlar snarare om att rektorerna själva måste känna till det generella, för att sedan kunna agera i det specifika. De måste också kunna identifiera det specifika för att kunna söka vetenskaplig kunskap ur helt andra rötter än dem som erbjuds generellt. Rektorer leder, organiserar, följer upp och utvecklar skolor tillsammans med många andra. I detta arbete är inte endast forskningens resultat av betydelse. Vetenskapliga förhållningssätt, procedurer och analytiska förmågor är också av stor betydelse. I sitt yrkeskunnande kan rektorer inkludera vetenskapliga förhållningssätt för att till exempel kunna stödja och utmana skolverksamheten, för att förstå och analysera enheten med hjälp av data och empiriska underlag, för att mobilisera medarbetare för förändringsarbete, för att kritiskt granska beslut och krav som ställs på enheten, för att leda medarbetarnas lärande som kritisk vän, för att argumentera i pedagogiska frågor och för att fatta kunskapsbaserade beslut.

Vår trädmetafor för rektorers och skolledares yrkeskunnande ska därmed inte ses som statisk, enkelriktad och individuell. Trädets grenar beskärs, böjs och växer, och nya förgreningar i rotsystemet kan ge ny näring till trädet vilket innebär att rektorers yrkeskunnande behöver få vara dynamiskt. Näringen i trädet flödar också i två riktningar: från rötter till lövverk, och från lövverk till rötter. På samma sätt förstår vi rektorers yrkeskunnande som en produkt av samspel mellan profession och akademi, mellan yrkesverksamma rektorer och forskare som möts i rektorsutbildning och på andra arenor i ett ömsesidigt lärande.

Bokens struktur

Boken är indelad i fem delar i linje med trädstammen i figur 1:

• Del 1: Rektorers organisatoriska och ledarskapsorienterade yrkeskunnande.

• Del 2: Rektorers juridiska och etiska yrkeskunnande.

• Del 3: Rektorers kontextförmåga och kontextberoende yrkeskunnande.

• Del 4: Rektorers historiemedvetna yrkeskunnande.

• Del 5: Rektorers lärande och utveckling av yrkeskunnande.

Varje del inleds med en introduktion till den aspekt av yrkeskunnandet som ska belysas. Introduktionen innefattar lärdomar från tidigare forskning med relevans för rektorer och den pekar på varför aspekten är väsentlig för rektorers

yrkeskunnande. Varje kapitel blir sedan ett exempel på hur forskning utifrån olika perspektiv kan bidra till yrkeskunnande men också till att göra läsaren nyfiken på och börjar undersöka sin praktik och sitt ledarskap.

Kapitlens innehåll exemplifierar delar av rektorers yrkeskunnande som förtjänar uppmärksamhet eftersom de berör rektorers faktiska yrkesutövning.

Kapitlen är också originalverk och inte enbart sammanställningar av tidigare studier utförda av de medverkande forskarna. Vi gör det till en huvudsak att försöka fördjupa synen på rektorers yrkeskunnande och möjliggöra ett brett vetenskapligt lärande som äger relevans för rektorers och andra skolledares arbetssituation och ansvarsområden i deras helhet. Vi vill synliggöra aspekter av och olika inslag i rektorers yrkeskunnande och lämna ett bidrag till såväl den politiska som den vetenskapliga diskussionen om rektorsyrkets kunskapsbas och rektorers vetenskapliga lärande – utan att för den skull göra anspråk på att vara uttömmande i våra aspekter och exempel.

I de inledande delintroduktionerna presenterar redaktörerna det centrala innehållet i kapitlen. Vad är det författarna avser belysa i kapitlet, vilket fenomen ska behandlas? Redaktörerna lyfter också fram det forskningsarbete som kapitlen bygger på. Hur gör forskaren för att undersöka fenomenet? Görs det med hjälp av en genomgång av dokument, summering av hela utvecklingsprojekt, intervjuer, studier av tidigare studier, teoretiska perspektiv som ställs mot varandra etc.? Redaktörerna anger också de teoretiska perspektiv och begrepp som forskaren använder sig av för att få den kunskap som kapitlet erbjuder att framträda. Det är inte endast slutsatserna av kapitlen som är relevanta, utan hela det vetenskapliga arbetet och förhållningssättet i sig. Ambitionen är att synliggöra olika relevanta ansatser, teoretiska perspektiv och metodologiska utgångspunkter, för att uppmuntra vetenskaplig nyfikenhet, vetenskapligt lärande och fortsatt utforskande av den egna praktiken.

Referenser

Bøje, J. D. & Frederiksen, L. F. (2021). Leaders of the professional and professional leaders. School leaders making sense of themselves and their jobs. International Journal of Leadership in Education, 24(3), 291–312. Creagh, S., Thompson, G., Mockler, N., Meghan, S. & Hogan, A. (2023). Workload, work intensification and time poverty for teachers and school leaders: a systematic research synthesis. Educational Review, 77(2), 661–680. Evans, L. (2008). Professionalism, professionality and the development of educational professionals. British Journal of Educational Studies, 56(1), 20–38. Grissom, Jason A., Egalite, Anna J. & Lindsay, Constance A. (2021). How Principals Affect Students and Schools. A Systematic Synthesis of Two Decades of Research. New York: The Wallace Foundation.

Delat rektorskap – om samarbete byggt på förtroende

Marianne Döös & Lena Wilhelmson

Förtroende byggs över tid och det byggs mellan personer. För rektorer och andra chefer som arbetar i delat ledarskap är det avgörande att utveckla ömsesidigt förtroende för att lyckas leda tillsammans (Döös & Wilhelmson 2021). Det finns dock ingen självklarhet i att förtroende växer fram – snarare kan vägen till fullt förtroende mellan två eller flera personer vara kantad av hinder och bristfälliga organisatoriska förutsättningar. Förtroende är en av tre nödvändiga delar som utgör den grund, den bottenplatta, som delande chefer behöver ha tillsammans. De andra två är gemensamma värderingar och prestigelöshet (Wilhelmson & Döös 2019).

I detta kapitel redogör vi för forskning om delat rektorskap och fokuserar särskilt på förutsättningar som beskrivits empiriskt i tidigare forskning samt hur de kan bidra till förtroendefulla samarbeten och goda resultat för dem som delar sitt ledarskap. Syftet är att bidra med kunskap om delat rektorskap. Som ett led i detta bidrar kapitlet med en teoribaserad grund för att förstå vad förtroende är och hur det begreppsligt kan skiljas från tillit. En anpassad definition av förtroende i jämbördiga samarbeten avslutar kapitlet. Vi lyfter fram förtroende eftersom vetenskapliga studier om delat rektorskap (eng. co-principalship) ofta betonar vikten av förtroende samtidigt som de saknar teoretisk grund för hur förtroende kan förstås. Denna frånvaro av teori i studierna resulterar i en tämligen ytlig förståelse av förtroende, dess tillkomstprocesser och svårigheter vid delat rektorskap. Utöver att förtroende är väsentligt för delat ledarskap har det relevans för ledarskap allmänt, inklusive i framgångsrika skolor (se t.ex. Hällsson 2024; Tschannen-Moran 2014). Det är till exempel i relationen till skolans medarbetare som förtroendet för rektor skapas, och det finns ”många olika sätt att i handling visa sig värdig förtroendet som ledare” (Hällsson 2024, s. 8). Förtroende fungerar både som lim och som smörjmedel (Tschannen-Moran 2014), det håller saker samman samtidigt som det reducerar friktion och därmed underlättar att en verksamhet fungerar smidigt. Rektorers förmåga att bygga relationellt förtroende har betydelse för elevers studieresultat (Bryk & Schneider 2002; Robinson m.fl. 2009).

Rektorers uppgifter beskrivs som svåra att klara av med bibehållen hälsa (Beausaert m.fl. 2021). De har dagligen att hantera många motstridiga krav, och ”idévärldens visioner drunknar lätt i sinnevärldens förtretligheter” (Jacobsson & Svensson 2018, s. 4). Samtidigt framhålls återkommande att rektorers ledarskap är avgörande för effektivitet och elevers lärande (t.ex. Böhlmark m.fl. 2012; Huber & Muijs 2010; Leithwood m.fl. 2020; Robinson m.fl. 2008). Kombinationen av allvarliga svårigheter och stor vikt skapar ett dilemma där olika lösningar eftersöks som exempelvis distribuerat respektive pedagogiskt ledarskap (Hallinger 2005; Harris 2013; Neumerski 2012; Svedberg 2016) eller delegation (Örnberg 2016). Den lösning vi i det här kapitlet berör är i stället delat rektorskap som ett sätt att bidra till goda verksamhetsresultat och samtidigt avlasta rektorer. Vi menar att delat rektorskap – under rätt förutsättningar – erbjuder möjligheter för rektorer att i vardagsarbetets interaktion utveckla organisation och verksamhet i ett gemensamt ansvarstagande.

Några begrepp att uppmärksamma

Chef och ledare används ibland synonymt, men ordens grundbetydelser är väsensskilda. Chef är en formell position (t.ex. rektor), en funktion tillsatt uppifrån i organisationen, medan att vara ledare avser en relation där ledarskap tilldelas informellt av dem som låter sig ledas. Rektorer och andra chefer i dagens Sverige har vanligen till uppgift att leda medarbetare och verksamhet.

När det gäller kollektiva ledningsformer skiljer vi mellan distribuerat ledarskap, som är utfördelat till många medarbetare (se kapitel 2), och delat ledarskap, som endast inbegriper chefer själva (Döös & Wilhelmson 2021). Detta kapitel handlar om det senare och mer specifikt om rektorers delade ledarskap.

Med delat ledarskap avser vi ett förtätat samarbete där chefer på ett eller annat sätt tar gemensamt ansvar för en organisatorisk helhet. Sådana samarbeten kan bygga både på hög grad av uppdelning av arbetsuppgifter och på hög grad av gemensamma arbetsuppgifter. Vi har identifierat fyra olika former av delat ledarskap: samledarskap, funktionellt delat ledarskap, vertikalt inviterat ledarskap och horisontellt inviterat ledarskap (se t.ex. Wilhelmson & Döös 2019, 2020). Delat rektorskap är en delmängd av delat ledarskap. I texten använder vi båda uttrycken. Vi använder delat rektorskap respektive rektor när vi enbart rör oss inom skolans värld och delat ledarskap respektive chef när vi inte specifikt refererar till skolforskning.

Skollagen (SFS 2010:800) föreskriver att det enbart får finnas en (1) rektor per skolenhet respektive förskoleenhet. Därmed reduceras utrymmet för delat ledarskap för rektorer i Sverige. Det lagen förhindrar är dock bara en viss form av delat ledarskap, så kallat samledarskap. Samledarskap karakteriseras av både likställdhet i organisationshierarkin och gemensamma arbetsuppgifter snarare

än uppdelade (Wilhelmson & Döös 2019). Lagen innebär att en rektor kan dela sitt ledarskap till exempel med en biträdande rektor eller med en rektor på en annan skolenhet.1 En rektor kan även dela likställt, så länge den likställda chefen inte kallas rektor (utan t.ex. administrativ chef) och inte har ansvar och arbetsuppgifter som enligt skollagen reserverats för rektor. Biträdande rektorer kan också dela likställt med varandra. I övriga världen handlar delat rektorskap ofta om att två rektorer delar likställt med varandra för samma skola.

De samarbetsprocesser som sker inom en konstellation där två eller flera personer delar ledarskap kännetecknas av att vara rörliga och växlande; utifrån kompetens och intresse turas man om att både ge och tilldelas legitimitet i att ta ansvar och fatta beslut. Delat rektorskap kan även användas till maktspridning, dels genom att ledningsformen i sig utgör en maktdelande förebild för såväl medarbetare som elever, dels genom att det visat sig att rektorer och andra chefer som redan delar makten med varandra ofta även släpper in andra i sitt samarbete (Döös m.fl. 2003b; Wilhelmson & Döös 2016). Därmed finns inte någon motsättning mellan delat rektorskap och mer utfördelade, distribuerade ledningsformer.

Förtroende – med teori

som utgångspunkt

I vår forskning om delat ledarskap mellan chefer fann vi tidigt (t.ex. Döös m.fl. 2003a) att framväxt av förtroende mellan dem som delar ledarskap är avgörande för möjligheten att lyckas leda tillsammans. På senare år har det blivit allt vanligare att i samband med organisation, ledarskap och styrning i stället tala om tillit (se t.ex. Björk & Tengblad 2023; SOU 2018:47), vilket väcker frågan om förtroende och tillit är samma sak. Vi menar att trots att orden ligger nära varandra i betydelse, går det att mejsla ut vissa begreppsliga skillnader som är relevanta för detta kapitel. Nedan belyser vi detta och drar slutsatsen att det för delat ledarskap mellan chefer är relevant att hålla fast vid att använda begreppet förtroende. Därefter ger vi en teoribaserad definition av förtroende samt redogör för förtroende som framväxt och innehåll.

Förtroende kontra tillit

Begrepp kan naturligtvis definieras på olika sätt, och ett och samma ord kan ges olika begreppsliga innebörder inom ramen för olika teoretiska sammanhang. Avsikten här är att skriva fram en praktiskt användbar förståelse av förtroende och därmed avgränsa det begreppsligt från tillit. Inledningsvis konstaterar vi att den betydelsebärande skillnad vi väljer att göra handlar om att förtroende

1 I Sverige kan en skola vara uppdelad i flera skolenheter och därmed ha flera rektorer.

Kontextens betydelse för skolledarskap i skolor med

socioekonomiska

utmaningar

Malin Jemander

Såväl i rektorsutbildning som i skollagen beskrivs rektorer enhetligt. Alla rektorer går samma utbildning och har samma uppdrag, men verkligheten för rektorer skiljer sig avsevärt, inte bara utifrån skolform, elever och huvudman utan även i förhållande till en mängd andra externa och interna kontextuella faktorer. Kontexter är inte statiska och de formas av och formar fortlöpande de handlingar som sker i samspel med dem. Även om skolor har liknande kontextfaktorer är varje kontext unik beroende på den specifika sammansättning av individer, relationer och de kulturella samt strukturella villkor som råder. Rektorer skapar förutsättningar för utbildningspraktiken genom att kunna hantera det dynamiska samspelet mellan resurser, elevsammansättningar och lokala förutsättningar. Samtidigt är rektor själv en del av denna dynamik och kontexten formas också genom rektors och andras agerande. Alla dessa faktorer är också föränderliga över tid, vilket gör tid till ytterligare en kontextfaktor att förhålla sig till. Att förstå och agera utifrån att både påverkas och påverka kontext är avgörande för framgångsrikt pedagogiskt ledarskap (Gurr m.fl. 2021).

I det här kapitlet riktas blicken mot rektorer i grundskola som leder skolor i områden med socioekonomiska utmaningar. Fokus är på hur rektorerna verkar i, påverkar och påverkas av den socioekonomiskt utmanande kontexten i förhållande till några för kapitlet utvalda och väsentliga kontextfaktorer. Syftet med detta kapitel är att belysa hur kontext är en del av skolledarskapet och hur det kan ta sig uttryck.

Rektorsprogrammet och Institutionen för pedagogik och didaktik vid Stockholms universitet har i samarbete med flera huvudmän byggt ett nätverk för rektorer som leder grundskolor med socioekonomiska utmaningar i Stockholmsområdet. Nätverket består av cirka 50 rektorer. Det leds av forskare och lärare verksamma vid Institutionen för pedagogik och didaktik samt inom rektorsprogrammet.

Kapitlet inleds med en beskrivning av vad socioekonomiskt utmanade skolor kännetecknas av i denna text. Därefter sätts kontext i förhållande till skolledarskap. I nästföljande avsnitt ges fördjupande exempel på hur skolledarskapet tar sig uttryck på dessa skolor. Exemplen bygger på observationer av och regelbundna fokusgruppsintervjuer med de nätverksdeltagande rektorerna och erfarenheter från en studie (Jemander 2023) av rektorer på skolor som ligger i områden som återfinns i polisens förteckning över särskilt utsatta områden.

Socioekonomiskt utmanade skolor

En vedertagen definition av begreppet socioekonomi saknas, men inom forskning mäts socioekonomisk bakgrund eller socioekonomisk status ofta med variabler kopplade till inkomst, utbildning, välstånd och yrkesstatus (Delmos 2021). Skolverket (2024) använder sig av socioekonomiskt index som Statistiska centralbyrån (SCB) har tagit fram vid sin fördelning av statsbidrag. Modellen beskriver elevernas förutsättningar utifrån socioekonomiska faktorer. Variablerna i den modellen är:

• vårdnadshavarnas utbildningsnivå

• året när eleven invandrade till Sverige

• vårdnadshavarnas inkomst

• elevens kön

• ekonomiskt bistånd till vårdnadshavare

• om eleven är folkbokförd på samma adress som båda vårdnadshavarna

• antal syskon som är folkbokförda i hemmet

• socioekonomisk status på bostadsområdet där eleven är folkbokförd.

Inom nätverket definieras skolorna av att huvudmannen gjort bedömningen att dessa skolor har särskilda utmaningar till följd av den socioekonomiska sammansättningen av elever likt den modell som Skolverket (2024) använder.

Denna kategorisering ligger även till grund för huvudmannens resurstilldelning till skolorna. Ett annat vanligt förekommande sätt att avgränsa vilka områden som avses är att hänvisa till polisens förteckning över särskilt utsatta områden.

Det är geografiskt avgränsade områden som kännetecknas av parallella samhällsstrukturer, hög kriminalitet och en allmänt låg benägenhet hos boende i området att anmäla brott (Polismyndigheten 2021).

Kontext som en del av skolledarskap

Rektorer lär sig att förhålla sig till sin kontext, inte i första hand genom utbildning, utan genom sina egna och kollegors erfarenheter (Brauckmann m.fl. 2023).

De flesta moment i utbildning och fortbildning för rektorer belyser inte olika kontexter. De är snarare utformade utifrån att stöpa alla i samma form och likrikta rektorers kunnande för att anpassas till nationella mål och riktlinjer än utformade för varierande lokala kontexter (Brauckmann m.fl. 2023). Denna tendens inom rektorers utbildning och fortbildning är olycklig eftersom rektorer i sin utbildning ges knappa förberedelser för den aktuella kontext de verkar i givet den betydelse för ledarskapet som kontexter faktiskt har.

Undersökningar av kontextens betydelse har gjorts tidigare (Leithwood 2012). Genom att dela upp kontexten i en personspecifik kontext och en delad social kontext ges en möjlighet för rektor att förhålla sig till och positionera sig i kontext. Å ena sidan beaktas vad som beror på personliga kompetenser, förmågor och erfarenheter som ledaren för in till verksamheten. All information och alla problem och möjligheter filtreras genom ledarens erfarenheter och personliga resurser och blir personspecifika kontextfaktorer. Å andra sidan beaktas det som formas i samspelet mellan individer och grupper i organisationen som en delad social kontext, som exempelvis kan bestå av arbetsmiljö, skolkultur och organisatoriska aspekter.

Som en del i den personspecifika kontexten kan man se att rektorer positionerar sig i sitt ledarskap i förhållande till deras påverkansriktning: world-to-person eller person-to-world (Bamberg 2022). En world-to-person-orientering innebär att rektorerna ställer sig som passiva mottagare till skeenden i världen. Detta kan innebära att en rektor ser sin organisation som given, sina resurser som givna eller det omgivande samhället som villkor det inte går att rucka på. Med en person-to-world-orientering ser man sig själv som en som kan påverka omvärldens betingelser och världen blir en produkt av ens handlande. Detta betyder att rektorer i en sådan positionering ger uttryck för att de i sin roll har mandat, kraft och inflytande att påverka eller till och med bygga världen. En rektor med en sådan orientering ser sig som förmögen att bygga upp sin organisation, att påverka resurser och att intervenera i närsamhället i syfte att forma delar av det. En rektor med en sådan orientering undviker att bli ensidigt offer för omständigheterna och kan erkänna ansvar för såväl framgång som misslyckanden. I den delade sociala kontexten är skolkultur och klimat inom skolan viktiga delar. Dessa påverkar rektors möjligheter att driva utveckling och ha inflytande över elevernas resultat. Den delade sociala kontexten kan ses som ett system med ett ömsesidigt beroende av givande och tagande. Detta påverkar rektor och ledning, men det som är avgörande är hur ledningen kan använda sin kompetens, sina personliga erfarenheter och sina värderingar i detta system (Gurr m.fl. 2021). Genom att betrakta skolledarskap ur ett distribuerat ledarskapsperspektiv flyttas fokus från rektor och den personspecifika kontexten till den delade sociala kontexten. I ett distribuerat ledarskapsperspektiv riktas blicken mot att förstå en mängd ledarskapshandlingar som bidrar till att nå verksamhetens

Skolledarskapsförmåga bortom den

individburna skolan

Niclas Rönnström

Syftet med det här kapitlet är att bidra med kunskap om skolledarskapsförmåga och dess väsentligaste aspekter utan att för den skull uttömma begreppet. På så sätt belyser kapitlet frågan om vad rektorer behöver kunna och göra i sin yrkesutövning för att lyckas med sin huvudsakliga uppgift att förverkliga utbildning av god kvalitet för varje barn och elev utan undantag. I kapitlet tas ett helhetsgrepp på skolledarskapsförmåga. Att leda, organisera, följa upp och utveckla skolor i rollen som rektor är en komplex och mångfacetterad uppgift.

Det medför att det är lätt att värja sig från att diskutera rektorers yrkesutövning och skolledarskap med helhetsgrepp för att i stället avgränsa sig till någon enda aspekt. Detta är dock olyckligt i en tid där det behövs kunskap om rektorers hela arbetssituation och i synnerhet som en uppsjö av rapporter visar att rektorers arbetssituation kännetecknas av alltför mycket att göra med alltför få resurser. I det här kapitlet avgränsar jag dock diskussionen till att handla om vad rektorer och andra skolledare behöver kunna och göra för att lyckas med sin huvudsakliga uppgift.

Kapitlet tar stöd i samhällsvetenskaplig teori om agens och i generisk forskning om skolledarskap, men också i lärdomar från ett flerårigt nätverkssamarbete med rektorer som leder skolor med socioekonomiska utmaningar i Stockholmsområdet (se kapitel 9). Med hjälp av enkäter, intervjuer och verksamhetsbesök har data samlats in för analys och kunskapsproduktion. Rektorer som verkar i socioekonomiskt utmanade områden är en viktig källa till kunskap om skolledarskap eftersom de ofta behöver upprätta och adressera sådant som andra rektorer många gånger tar för givet. Det gör det möjligt att lära något generellt om skolledarskap med hjälp av dessa rektorer, och i synnerhet i en tid där alla barn och elever oavsett bakgrund och förutsättningar förväntas nå framgång i utbildning. En väsentlig utgångspunkt för att förstå skolledarskap är att bryta med den tradition som framställer skolor som individburna organisationer eftersom den reducerar ledarskap till enskilda individers agens och förmågor. I kapitlet utvecklas därför en förståelse för skolledarskapsförmåga i skärningen

mellan rektorers agens eller handlingsförmåga, skolors gemensamma kapacitet och de omgivande villkor som främjar, försvårar eller framstår som neutrala till skolledarskap och gemensamt arbete med uppgiften. Kapitlet inleds med en diskussion om skolans huvudsakliga uppgifter och det ökade erkännandet av rektorer som agenter för skolframgång. I kapitlets resterande avsnitt utvecklas innebörden och väsentliga aspekter av skolledarskapsförmåga.

Skolors huvudsakliga uppgift och rektorer

som agenter för skolframgång

Det har skett en förskjutning i den svenska parollen ”en skola för alla”. Under 1900-talets framväxt av en enhetsskola innebar den att säkerställa tillgång till utbildning för alla, men under 2000-talet har den i allt större utsträckning kommit att innebära en förväntan på framgång i utbildning för elever med olika behov, förutsättningar och varierande funktionsförmågor (Rönnström, 2025). Rektorers huvudsakliga uppgift är idag att leda, organisera, följa upp och systematiskt utveckla skolors arbete med att förverkliga utbildning av god kvalitet för alla barn och elever utan undantag. Den uppgiften omnämns ofta som rektorers pedagogiska ledarskap och utgör en del av men inte hela det ansvar en rektor har som företrädare, chef och ledare för en skolenhet. Uppgiften är inte tagen ur luften. Den kan återföras till skollagen och innebär i korthet:

• ett löfte om tillgång till en utbildning av god kvalitet för varje barn och elev

• att utbildning erkänner mångfald bland individer och tar hänsyn till olika elevers behov, förutsättningar och funktionsförmågor

• att barn och elever ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt

• att de som verkar inom utbildning strävar efter att uppväga skillnader i barns och elevers förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen

• att skolans yrkesverksamma tar särskilt ansvar för barn och elever som riskerar att inte nå målen för utbildningen eller på annat sätt hamna i utanförskap eller ohälsa (SFS 2010:800; SPSM, 2022).

De krav som ställs på skolor och rektorer är inte enbart knutna till skollagen och att utbildning erkänns som en rättighet. Den empiriska grunden för ökade krav på framgång i utbildning hämtas idag från studier som visar på starka samband mellan ohälsa och exkludering i samhälls- och arbetsliv, och utanförskap eller misslyckande i skolan (European Commission, 2022). Att inte lyckas med eller på annat sätt fara illa under sin skolgång begränsar möjligheter i livet. Det medför ofta stigmatisering, ohälsa och negativ självbild, och det ökar risken för utanförskap och en destruktiv livsstil. Forskare varnar också för att den

exkludering som sker i skolor medverkar till en ond cirkel där villkoren för de sämst lottade i samhället befästs eller förvärras (European Commission, 2022; IFAU, 2021; Rahmani m.fl., 2024).

Erkännandet av rektorer som agenter för skolframgång kan förstås i ljuset av förskjutningen från tillgång till framgång. Det medför ansvar för och förmåga att ta hänsyn till olika barns och elevers förutsättningar att tillgodogöra sig den utbildning de har rätt till oavsett vari dessa skillnader består. Rektorers betydelse uppmärksammas numera i frågor som tidigare ofta lämnades åt lärare och reformgivare, men som idag ges stöd i internationell forskning om skolledarskap (Grissom m.fl., 2021; Leithwood, 2021; Leithwood m.fl., 2004; Rönnström, 2018). Forskningen framställer rektorer som nyckelaktörer för elevers lärande och utveckling, inkluderande och likvärdig utbildning, lärares lärande och professionsutveckling, skolutveckling samt effektiv implementering av reformer som utan rektorers ledning riskerar att förlora kraft (Grissom m.fl., 2021; Leithwood m.fl., 2019). Forskningsöversikter som publicerades kring millennieskiftet sammanfattade rektorers inverkan på elevers skolframgång som marginell eller måttfull (Hallinger & Heck, 1998; Marzano m.fl., 2003), medan senare studier ofta framställer rektorers inverkan som signifikant (Grissom m.fl., 2021; Håkansson & Sundberg, 2018; Leithwood, 2021).

Förskjutningen i synen på rektorers betydelse för barns och elevers skolframgång hänger ihop med antaganden om vad som kännetecknar skolorganisationer. Skolor har traditionellt setts som individburna organisationer där den enskilda lärarens förmågor och yrkesutövning har framställts som den enskilt viktigaste faktorn för elevers skolframgång (OECD, 2005). Samtida krav på att barn och elever utan undantag ska lyckas i skolan gör det allt svårare att försvara den individburna skoltraditionen. En sådan syn bygger på att individer kan dela upp utbildningsuppdraget mellan sig för att sedan utföra det i olika klassrum utan nämnvärd samverkan med kollegor, och att dessa individer fortbildar sig själva utanför skolans väggar utan nämnvärt lärande tillsammans med de yrkesverksamma som verkar på samma skola. Det som är svårt att försvara är inte att individer är betydelsefulla. Det är att skolverksamhet, professionalitet och kvalitetsfrågor i alltför stor utsträckning bärs upp av den enskildes förmågor, föreställningar och egen vilja till utveckling.

Den individburna skolan har sitt ursprung i skolsystem som primärt erbjuder tillgång till utbildning. När varje barn och elev ska erbjudas reella möjligheter att lyckas med sin skolgång framstår den individburna skolan som allt mindre livsduglig. Allt fler skolor strävar efter att bygga upp gemensam förmåga för att bedriva utbildning. Skolors yrkesverksamma arbetar i allt mindre utsträckning enskilt och avskilt från kollegor. De lär ofta tillsammans och de arbetar i större utsträckning kollektivt och kollaborativt med utbildning och undervisning som en gemensam angelägenhet (Jarl m.fl., 2017; Kools & Stoll, 2016). Det är när

Rektorers yrkeskunnande och vetenskapliga lärande

Niclas Rönnström & Pia Skott (red.)

Vad krävs av en rektor för att lyckas i yrkesrollen? Vilka kunskaper behövs och hur kan rektorers lärande stärkas? I den här boken tar forskare och rektorsutbildare sig an dessa viktiga och aktuella frågor. Intresset för frågorna är stort, inte minst eftersom rektorsyrket i allt högre grad betraktas som en egen profession och eftersom staten utvecklar nya professionsprogram för både lärare och rektorer.

Att ett yrke vilar på forskning är avgörande för att det ska kunna betraktas som professionellt. Därför är den här boken ett unikt bidrag till den pågående diskussionen om vad rektorers yrkeskunnande innebär och vilken kunskapsbas som behövs i rollen. Den utgår från en fördjupad analys av rektorsrollen och rektorers yrkesutövning och från insikten att även om ansvarskraven i lagstiftningen är likartade, skiljer sig rektorers yrkesutövning åt beroende på skolform, huvudman och lokala förutsättningar.

Boken synliggör både hur rektorers yrkeskunnande kan förstås och den vetenskapliga bas som rektorsyrket hämtar näring från. Författarna ger en nyanserad bild av det komplexa kunnande som rektorer behöver för sin praktik. Detta beskrivs bland annat genom rektorers

• organisatoriska och ledarskapsinriktade yrkeskunnande

• juridiska och etiska yrkeskunnande

• kontextförmåga och kontextberoende yrkeskunnande

• historiemedvetna yrkeskunnande

• lärande och utveckling av yrkeskunnande.

Boken är relevant för rektorer, andra skolledare, rektorsutbildare och skolmyndigheter. Den bidrar till en fördjupad förståelse av rektors roll och kompetens utan att ge anspråk på att ha alla svar på vad rektorer behöver kunna eller göra.

Niclas Rönnström och Pia Skott är båda docenter i pedagogik vid Institutionen för pedagogik och didaktik, Stockholms universitet, med mångårig erfarenhet av att undervisa rektorer. Bokens övriga författare är också forskare och rektorsutbildare.