Per Holmberg, Kajsa Thyberg och Anna-Malin Karlsson
Skolgrammatik med betydelse
2.2.1
2.2.2
2.2.3
2.2.7
3
3.1 Att bygga ut nominalfraser
3.2 Utbyggda fraser som uppträder självständigt
3.3 Avslutning och förslag till undersökningar
4 Grammatiken för språkhandlingar
4.1 Tre språkhandlingar: fråga, uppmaning och påstående
4.2.1 Frågornas basgrammatik: interrogativa satser
4.2.2 Uppmaningarnas basgrammatik: imperativa satser
4.2.3 Påståendenas basgrammatik: deklarativa satser
4.3 Språkhandlingarnas alternativa grammatik
4.3.1 Frågornas alternativa grammatik: deklarativa och imperativa satser
4.3.2 Uppmaningarnas alternativa grammatik: deklarativa och interrogativa satser 73
4.3.3 Påståendenas alternativa grammatik: interrogativa och imperativa satser 76
4.4 Avslutning och förslag till undersökningar 78
5 Grammatiken för modalitet 81
5.1 Tre modalitetsbetydelser: sannolikhet, förpliktelse och villighet 82
5.2 Basgrammatik för modalitet 83
5.2.1 Basgrammatik för sannolikhetsmodalitet 85
5.2.2 Basgrammatik för förpliktelsemodalitet 86
5.2.3 Basgrammatik för villighetsmodalitet 89
5.3 Alternativ grammatik för modalitet 90
5.4 Avslutning och förslag på undersökningar 95
6 Grammatiken för aktioner 97
6.1 Aktioner i språket 98
6.2 Basgrammatik för aktioner 99
6.2.1 Grammatik för aktionens kärna: huvudverb 100
6.2.2 Grammatik för förstadeltagare: subjekt 101
6.2.3 Grammatik för andradeltagare: objekt och predikativ 102
6.2.4 Bisats som deltagare 103
6.2.5 Grammatik för omständigheter: fria adverbial 104
6.2.6 Bundna adverbial som deltagare 105
6.3 Basgrammatik för olika slags aktioner 105
6.3.1 Grammatik för materiella aktioner 105
6.3.2 Grammatik för verbala aktioner 106
6.3.3 Grammatik för mentala aktioner 108
6.3.4 Grammatik för relationella aktioner 109
6.3.5 Grammatik för existentiella aktioner 111
6.3.6 Passivering 112
6.3.7 Sammanfattning av aktioners typiska drag 112
6.4 Alternativ grammatik för aktioner: nominalisering 113
6.5 Aktioner i text och tal 115
6.6 Avslutning och förslag till undersökningar 120
7 Grammatik för relationer mellan satsers betydelser 123
7.1 Betydelsesamband 124
7.1.1 Typer av betydelsesamband 126
7.1.2 Bas och alternativ i betydelserelationernas grammatik 129
7.2 Anföring 131
7.2.1 Anföring med huvudsats 132
7.2.2 Anföring med bisats 134
7.2.3 Bas och alternativ i anföringarnas grammatik 135
7.3 Informationsstruktur 137
7.4 Avslutning och förslag till undersökningar 142
1 Inledning
Det här är en grammatikbok. Den är både alldeles vanlig och väldigt ovanlig. Det alldeles vanliga är att den tar upp precis samma begrepp som grammatikböcker brukar göra. Det väldigt ovanliga är att den beskriver grammatiken utifrån hur den skapar betydelser. Vi människor kan inte låta bli att skapa betydelser: argumentera för vår sak, berätta vad vi varit med om, diskutera våra framtidsplaner, förklara vår kärlek, tipsa om något nytt, ljuga ihop en rövarhistoria, bjuda in till kalas … Den här boken beskriver hur det är genom grammatiska val – ord, fraser och satser – som vi kan göra allt detta.
Boken vänder sig i första hand till lärare eller blivande lärare i svenska eller svenska som andraspråk på högstadiet eller gymnasiet, men också till lärare som vill arbeta med språk- och kunskapsutveckling i skolans andra ämnen. Den vänder sig även till andra läsare som är intresserade av att lära sig mer om svenska språkets grammatik, för att fördjupa sin egen förståelse.
I detta inledande kapitel introduceras bokens perspektiv och uppläggning. Bokens titel – Skolgrammatik med betydelse – väcker tre frågor. Varför grammatik? Varför skolgrammatik? Och varför en skolgrammatik med betydelse? Efter att dessa frågor diskuterats avslutas inledningen med ett avsnitt som förklarar hur boken är disponerad.
Varför grammatik?
Möjligheten att göra grammatiska val handlar på ett plan om små detaljer, alltså om ord, fraser och satser. Men med dessa små medel kan vi människor – själva eller tillsammans – uttrycka sådant som minnen, föreställningar, önskningar och fantasier. Det är med grammatiska val som vi kan forma såväl korta meddelanden som vindlande berättelser och abstrakta redogörelser. Möjligheten att göra grammatiska val ligger på så vis till grund för kultur, religion, politik, rättsväsende, handel och vetenskap, men också för vardaglig samvaro. Och inom varje sådant område utnyttjas grammatiken på ett speciellt sätt. Grammatik är kunskapen om dessa valmöjligheter.
En vanlig modell för att tala om olika kunskapsformer är Aristoteles uppdelning i teoretisk kunskap (episteme), praktisk färdighet (techne) samt omdömesförmåga ( fronesis). Grammatisk kunskap finns i alla dessa former, även om grammatik som teoretisk kunskap nog är det första man kommer att tänka på när grammatik kommer på tal.
Den här boken, liksom alla språkvetenskapliga introduktioner till grammatik, bjuder in läsaren till en teoretisk förståelse av grammatik. Grammatik blir på så vis ett metaspråk, ett språk om språket, genom vilket vi kan få nya insikter om hur vi fungerar som tänkande och sociala varelser. För att bygga upp en sådan teoretisk förståelse introducerar boken en uppsättning grammatiska begrepp. De utgör metaspråkets speciella ordförråd. Meningen med dessa begrepp är att de ska fungera som analytiska verktyg i undersökningar av vad man kan göra med svenskans grammatik i tanke, tal och skrift. Bokens poäng är emellertid att grammatikkunskaperna får sin kraft först när de omsätts i praktiken. Den grundläggande praktiska grammatikkunskapen på sitt förstaspråk tillägnar man sig tidigt i livet, men kunskapen om olika grammatiska alternativ kan stödja fortsatt utveckling, inte minst när det gäller den komplexa grammatiken i specialiserat skriftspråk. Grammatisk omdömesförmåga är medvetenheten om vilka alternativ som kan vara strategiska i en viss situation. Det handlar om förmågan att reflektera kring för- och nackdelar med att göra ett visst val i en specifik kontext. Utvecklingen av grammatisk omdömesförmåga visar
sig alltså inte främst i att man i förväg vet vilken grammatik som är bäst, utan i att man blir bättre på att överväga olika alternativ. Denna utveckling pågår hela livet, allt eftersom man hela tiden får anledning att engagera sig i nya slags kommunikationssituationer. Därför är den grammatiska omdömesförmågan central för den här boken, som hela tiden återvänder till frågor om vilka olika grammatiska alternativ som används i specifika fall och varför.
En viktig distinktion för bokens perspektiv är åtskillnaden mellan basgrammatik och alternativ grammatik. Basgrammatiken är den grammatik vi lär oss först, när vi tillägnar oss vårt förstaspråk. Den är enkel och har en nära och direkt relation mellan betydelse och form. Den alternativa grammatiken är mer komplex, och ett sätt att göra andra och svårare saker med språket. Vi behöver alternativ grammatik för att hantera sociala situationer men också för att uttrycka och förstå avancerad kunskap. Att behärska alternativ grammatik är helt enkelt nyckeln till att kommunicera preciserat i utbildning och arbetsliv, men också till att använda språket strategiskt för olika syften. Den som kan urskilja när alternativ grammatik har valts av andra blir också kritiskt medveten hur språklig manipulation kan se ut. Detta är ett bra exempel på hur teoretisk grammatisk kunskap hänger tätt ihop med den praktiska kunskapen och med den grammatiska omdömesförmågan.
Varför skolgrammatik?
Skolgrammatik är helt enkelt den grammatik som lärs ut till elever i skolan. I svensk skola görs detta främst i ämnena svenska, svenska som andraspråk, engelska, moderna språk, modersmål och de nationella minoritetsspråken, även om samtal om grammatik i princip kan dyka upp i vilket skolämne som helst. Den här boken utgår från skolgrammatikens innehåll i svenskämnena så som det beskrivs i de aktuella styrdokumenten för grundskolan (Lgr 22) och gymnasieskolan (Lgy 25).1 Det är förstås ett avstamp som passar väl för den som går en utbildning för att under-
1 Snarlika formuleringar finns även i styrdokumenten för ämnet Svenska för döva.
visa i någon av dessa skolformer, eller för den som redan undervisar och känner ett behov av att fortbilda sig. Men det är en bra utgångspunkt även för den som av andra anledningar vill skaffa sig grundläggande kunskap om grammatik och stärka sin grammatiska omdömesförmåga.
Kurs- och ämnesplaner för engelska och moderna språk knyter inte oväntat grammatik till den praktiska kunskapsformen, det vill säga elevers möjligheter att förstå, tala och skriva dessa språk. Styrdokumenten för svenska och svenska som andraspråk ringar däremot in grammatikkunskaper på ett sätt som påminner om alla de tre kunskapsformer som diskuterats ovan.
Teoretiska grammatikkunskaper anges genomgående vara en del av ämnenas centrala innehåll. Återkommande formuleringar för detta är att undervisningen ska ge eleverna möjlighet att utveckla kunskaper om språkets uppbyggnad, eller att de ska lära sig att urskilja språkliga strukturer. På några ställen i riktlinjerna för grundskolans olika stadier och gymnasieskolans nivåer används mer precisa formuleringar om den teoretiska grammatikkunskapen. Som en del av undervisningens centrala innehåll för årskurs 4–6 nämns huvudsatser, bisatser samt ”ords böjningsformer och ordklasser”. För årskurs 7–9 anges även att eleverna ska få undervisning om satsdelar. I redogörelsen för det centrala innehållet i svenska och svenska som andraspråk i gymnasieskolan är det på nivå 2 som de teoretiska grammatikkunskaperna får sin tydligaste formulering. Här framgår det att grammatikundervisningen ska ta upp hur ord, fraser och satser samspelar i språket. I ämnet svenska som andraspråk ska undervisningen på samma nivå även erbjuda möjligheter att jämföra svenskans grammatik med andra språk som eleverna kan.
Praktiska grammatikkunskaper framhävs framför allt i grundskolan. Det sker genom att de mest explicita formuleringarna av grammatiskt innehåll nämns under rubriken ”Läsa och skriva”. För grundskolans tidigare åldrar kopplas huvudsatser och bisatser till skriftspråkliga normer för interpunktion i och mellan grafiska meningar. Även om barn redan före skolstart tillägnat sig praktiska grammatikkunskaper om hur svenskan formar huvud- och bisatser, behövs undervisning om hur sådana grammatiska strukturer byggs upp i skrift.
4 Grammatiken för språkhandlingar
Det här kapitlet handlar om hur språklig interaktion möjliggörs av tre språkhandlingar som ständigt återkommer i både tal och text: påståenden, frågor och uppmaningar. Först behandlas svenska språkets basgrammatik för var och en av dessa grundläggande språkhandlingar, men sedan diskuteras även andra grammatiska alternativ. Avslutningsvis följer förslag på uppgifter som kan fördjupa förståelsen av språkhandlingarnas grammatik.
KAPITLETS VIKTIGASTE GRAMMATISKA BEGREPP
Ordens grammatik
Finit verb (2.1.1)
Tempusböjning: presens, preteritum (2.1.1)
Modusböjning: imperativ (2.1.1)
Frasens grammatik Satsens grammatik
Subjekt (2.3)
Huvudsats (2.4): deklarativ, interrogativ och imperativ (2.5)
4.1 Tre språkhandlingar: fråga, uppmaning och påstående
Varje gång vi talar eller skriver utför vi olika språkhandlingar, men det är när vi engagerar oss i dialoger med andra som denna sida av språket framträder tydligast. Då fungerar interaktionen som ett spel
där man kan följa hur varje språkhandling blir ett drag som påverkar andra personers möjligheter att göra nya drag.
Låt oss titta på ett enkelt exempel (4.1). Det är ett kort samtal som utspelar sig mellan två personer på en busshållplats. En del av det som händer genom talarnas kroppsspråk anges inom hakparenteser. Interpunktionen är vald för att antyda yttrandenas intonation.
Exempel 4.1. Samtal på busshållplatsen
Person 1: Är det här bussen till Eriksberg? [nickar mot bussen som kommer]
Person 2: Nää. [skakar lätt på huvudet]
Person 2: Gå över dit! [pekar mot annan hållplats]
Person 1: [börjar gå i riktning mot den andra hållplatsen]
Person 2: Det är 99:an.
Person 1: [vänder sig om och ler] Ok!
Samtalet inleds med att en person ställer en fråga om bussen som just kör in på hållplatsen, och precis som förväntat leder frågan till att den tilltalade svarar. Efter svaret ger samma person en uppmaning att gå till en annan hållplats. Med andra ord utgår den som svarat på frågan från att den frågande inte bara är intresserad av bussens färdväg i största allmänhet, utan faktiskt vill komma till Eriksberg. När uppmaningen åtlyds formulerar den tilltalade ett påstående om vilket nummer rätt buss har. Antagligen behövs informationen för att det stannar många busslinjer vid den andra hållplatsen. Det sista som händer är att den som inlett samtalet ropar ett glatt ok för att bekräfta att informationen är uppfattad.
Det som sker i det här samtalet följer välbekanta mönster. Frågan leder till svar, uppmaningen till åtlydnad, påståendet till bekräftelse. Talarna utnyttjar många olika ledtrådar för att tolka varandras repliker. De har erfarenhet av vad som brukar hända i liknande situationer; de lägger märke till varandras kroppsspråk, mimik och intonation. Till detta kommer att grammatiken tillhandhåller en satstyp för respektive språkhandling. En huvudsak i detta kapitel är att presentera den grammatiken, men först ett exempel på hur samma språkhandlingar fungerar i en kort skriven text.
Exemplet nedan (4.2) återger texten från en liten skylt i ett arbetsrum på ett konferenshotell.
Exempel 4.2. Skylttext
Letar du efter Wi-Fi?
Välj nätverket XGuest
Lösenord krävs ej
Också i detta exempel varierar språkhandlingarna. Texten inleds med en fråga, fortsätter med en uppmaning och avslutas med ett påstående. En stor skillnad i jämförelse med samtalsexemplet är att språkhandlingarnas respons inte syns i texten. Som ofta i mötet med skrivna texter är det upp till varje ny läsare om hen vill interagera på det vis som texten öppnar för. Den som svarar ja på den inledande frågan (Letar du efter Wi-Fi?) kommer förmodligen att försöka följa uppmaningen (Välj nätverket XGuest) och notera informationen som ges i det avslutande påståendet (Lösenord krävs ej).
I vissa situationer är det lätt att gissa hur språkhandlingsspelet ska spelas. Den som är van att åka buss kanske kan gissa vilket spel som inleds bara av att någon med osäker min pekar på en buss. På samma sätt kanske den som är van att vara på konferenshotell kan gissa, redan utan att läsa, vad de små tavlorna i arbetsrummen har för ärende. Men i andra situationer är vi mer beroende av rent språkliga ledtrådar för att skilja mellan olika språkhandlingar. Det är dessa språkliga ledtrådar, språkhandlingarnas grammatik, som nu ska undersökas.
4.2 Språkhandlingarnas basgrammatik
Språket erbjuder i regel flera olika slags grammatik för en typ av betydelse. Så är det med språkhandlingsbetydelser. Det kan därför vara bra att skilja mellan språkhandlingarnas basgrammatik och alternativa grammatik. I många situationer är det en fördel att entydigt göra skillnad mellan påståenden, frågor och uppmaningar. Basgrammatiken uttrycker språkhandlingar just så entydigt. Men i andra situationer kan det faktiskt finnas fördelar med att dra mindre skarpa gränser mellan
6 Grammatiken för aktioner
Det här kapitlet handlar om hur vi i språket uttrycker aktioner, det vill säga anger hur något sker eller hur saker och ting förhåller sig. Det är framför allt genom verb och deras grammatik som vi konstruerar betydelser om vad som sker i världen. Kapitlet inleds med basgrammatiken för aktioner. Först visas hur denna grammatik handlar om hur verb knyter olika deltagarroller till sig och hur detta hänger samman med satsdelar som subjekt och objekt. Därefter visas hur basgrammatiken ser lite olika ur för olika kategorier av verb. Kategorierna är lexikala, så här blir det särskilt tydligt att grammatikbegreppet sträcker sig till att också omfatta lexikon.
Efter basgrammatiken följer exempel på alternativ grammatik för aktioner som utnyttjar andra resurser än verb. Kapitlet avslutas med en undersökning av hur verb bygger upp och gestaltar innehållet i en text, och förslag på andra liknande undersökningar.
KAPITLETS VIKTIGASTE GRAMMATISKA BEGREPP
Ordens grammatik Frasens grammatik Satsens grammatik
Verb (2.1.1)
Passiv (2.1.1)
Nominalfras (2.2.1)
Adverbfras (2.2.3)
Prepositionsfras (2.2.4)
Subjekt (2.3)
Predikat (2.3)
Predikativ (2.3)
Objekt (2.3)
Adverbial (2.3)
Bisats: nominal, attributiv, adverbiell (2.4)
6.1 Aktioner i språket
I språkandet uttrycker vi idéer om vad som sker omkring oss eller inom oss. Man kan likna detta vid bilder av världen som bygger på våra mänskliga erfarenheter om vad som sker och som representeras av det vi säger. Erfarenheter av världen kan vara fysiska och konkreta – saker händer omkring oss som vi har behov av att uttrycka. Men det kan också röra sig om mer abstrakta tillstånd och relationer av olika slag som vi behöver kunna resonera om. En tredje typ av erfarenhet är den inre, som handlar om vad vi känner och tänker, ser och hör.
På en specifik nivå finns det förstås en oändligt stor mängd möjliga betydelsebilder: ’Jag ser en spindel’, ’katten är vit och svart’, ’när kommer bussen?’ Men det finns några återkommande, generella typer av betydelse som verkar komma till uttryck i alla språk och som ansluter till de olika slag av erfarenhet som beskrivits ovan. Dessa betydelser kallar vi aktioner. En aktion innebär alltså en typ av skeende som konstrueras i språkandet. Kapitlet utgår från fem huvudsakliga aktionstyper: materiell, verbal, mental, relationell och existentiell. 8
Materiella aktioner uttrycker att något görs eller händer i den yttre, fysiska världen. Betydelsen uttrycks med verb som springer, målar, faller och så vidare. Ofta är det materiella förknippat med det konkreta och direkt iakttagbara i en situation, men materiell betydelse kan också vara av mer abstrakt karaktär när verbet i själva verket förpackar en rad olika handlingar som inte specificeras utan är underförstådda: påverkar, utvecklar, förändrar, arbetar.
Också verbala aktioner är kopplade till den fysiska världen omkring oss. De innebär att något yttras i tal eller skrift. Betydelsen uttrycks med verb som säga, tala, fråga, skriva och så vidare.
8 Denna uppdelning i aktioner är inspirerad av den systemisk-funktionella grammatikens indelning av processtyper (Halliday & Matthiessen 2014, Holmberg & Karlsson 2006). En delvis liknande men mer generell indelning görs i Svenska Akademiens grammatik (Teleman, Hellberg & Andersson 1999) efter aktionens dynamik eller så kallade aktionsarter: tillstånd, avgränsad och oavgränsad process samt punkthändelse.
Mentala aktioner representerar, till skillnad från materiell och verbal betydelse, skeenden i den inre känslovärlden. Att något framställs som att det händer i det inre, innebär att någon tänker, tycker eller känner.
Relationella aktioner uttrycker tillstånd och förhållanden i världen. Den relationella betydelsen befinner sig ofta på ett abstrakt plan och är viktig för att kunna resonera om hur världen är beskaffad: något är något, något beror på något eller något är svårt eller spännande. Men relationell betydelse kan även vara konkret och handla om ett tillstånd som observeras i den fysiska världen, exempelvis bilen där borta är rostig, eller i den inre känslovärlden, som jag är jätteglad. Det som skiljer det relationella från det materiella är att betydelsen är statisk, medan materiell betydelse innebär rörelse och förändring.
Den sista aktionstypen är existentiell. Den liknar den relationella eftersom den också innebär tillstånd i världen. Skillnaden är att existentiell betydelse innebär att något finns, medan relationell betydelse inbegriper en relation mellan två deltagare: något är något. Nästa avsnitt beskriver hur grammatiken för existentiella och relationella aktioner skiljer sig åt.
Det är viktigt att förstå att de aktioner som språket kan uttrycka utgör ett kontinuum och har vaga gränser gentemot varandra. Man kan förstå betydelserna som att det finns skalor mellan mer typiska och mindre typiska uttryck för varje aktion.
6.2 Basgrammatik för aktioner
Den huvudsakliga grammatiska resursen för att uttrycka aktioner är språkets verb. I satsen är det följaktligen predikatet, eller närmare bestämt dess huvudverb, som uttrycker den centrala aktionsbetydelsen. Med predikatet uttrycker vi det som sker – omkring oss eller inom oss. I satsen jag gillar glass är det alltså verbet gillar som främst avgör att det är en mental aktion som uttrycks. I det följande beskrivs verbets funktion närmare och de deltagarroller som är bundna till verbet. Både verb och deltagarroller är avgörande för att förstå skillnader mellan olika aktioner, vilket förklaras närmare i avsnitt 6.3.
För att introducera aktionernas basgrammatik i de följande avsnitten använder vi ett textutdrag från en lärobok i historia som handlar om bondesamhället. I textutdraget är huvudverben understrukna och uttryck för varje enskild aktion markerade med hakparentes.
Exempel 6.1. Text ur ”PULS historia”
[I början av 1800-talet kom det nya lagar], [som tvingade bönderna att samla all sin jord på ett och samma ställe]. [Därför splittrades nästan alla byar] och [bondgårdarna spreds ut]. [De större åkrarna gav större skördar] och [Sverige behövde inte längre köpa brödsäd och andra odlade växter från andra länder].
6.2.1 Grammatik för aktionens kärna: huvudverb
Den centrala aktionsbetydelsen, aktionens kärna, uttrycks i satsen av predikatets huvudverb. Beroende på hur predikatet ser ut kan huvudverbet ha olika form. Dels kan det utgöras av ett finit verb, när predikatet enbart består av ett ensamt huvudverb. I texten om bondesamhället (exempel 6.1) ser vi de finita verben kom, tvingade, splittrades, spreds, gav och odlade. Dessa är ensamma huvudverb och uttrycker den betydelsemässiga kärnan för var sin aktion.
I predikat som består av hjälpverb och huvudverb har huvudverbet infinit form, och står sist av verben. I slutet av texten hittar vi predikatet behövde köpa (notera att satsadverbialet inte längre står mitt emellan predikatsdelarna). Här är det infinita verbet köpa huvudverb. Hjälpverbet behövde är inte relevant för satsens aktionsbetydelse eftersom dess funktion snarare är att modifiera satsens språkhandlingsbetydelse (se kapitel 4).
Man kan lägga märke till att just den här texten är präglad av verb som uttrycker materiella aktioner. Hur texter kan utmärkas av olika kategorier av verb, som bidrar till att uttrycka olika aktioner, ska beröras senare i kapitlet.
100
6.2.2 Grammatik för förstadeltagare: subjekt
Till huvudverbet knyts en eller flera deltagare, som har olika betydelsemässiga roller i förhållande till verbet. Verbet ge förutsätter till exempel att det finns någon som ger (de större åkrarna i texten) och något som ges (större skördar). Dessa deltagare uttrycks i satsen av subjekt och objekt. En del grammatikmodeller beskriver detta som att verb har valens, det vill säga att de ställer krav på vissa roller som verbet täcker in semantiskt.9
Subjektet har nästan alltid en roll som aktionens förstadeltagare, vilket innebär att subjektet uttrycker vem eller vad som står bakom det som sker. På så vis korrelerar satsens grammatiska subjekt för det mesta med aktionens förstadeltagare. I exempel 6.2 visas hur subjektet de större åkrarna fungerar som förstadeltagare:
Exempel 6.2.
De större åkrarna gav större skördar
subjekt: förstadeltagare
predikat: aktion objekt: andradeltagare
Det är dock inte alltid subjektet korrelerar med förstadeltagaren, som i exempel 6.2. I satser med passivt verb har subjektet i stället rollen som andradeltagare. Ett exempel från texten är satsen därför splittrades nästan alla byar, som visas i exempel 6.3:
Exempel 6.3.
Därför splittrades nästan alla byar
predikat: aktion subjekt: andradeltagare
9 Semantisk valens finns bland annat beskriven i Svenska Akademiens grammatik (Teleman, Hellberg & Andersson 1999, vol. 1, s. 236) och i Lyngfelt (2021, s. 298 f.).
Skolgrammatik med betydelse
Per Holmberg, Kajsa Thyberg och Anna-Malin Karlsson
Den här boken handlar om grammatik. Den handlar om att analysera språk teoretiskt, men också om hur man kan utveckla sin egen grammatikanvändning och om hur man får syn på och vässar sin grammatiska förtrogenhetskunskap – sin grammatikkänsla.
Det som är speciellt med den här boken är att grammatiken ses utifrån hur den skapar betydelse. Då blir det tydligt hur mycket vi gör med hjälp av grammatik. Med grammatiken förhåller vi oss till andra människor, beskriver skeenden och resonerar om komplicerade sakförhållanden. Att förstå grammatikens möjligheter och att tränas i att utnyttja dem är därför en viktig del av att lära och utvecklas som människa.
Grammatiken är alltså central för skolan – för svenskämnena och de andra språken, men också för alla ämnen där man har språket som arbetsredskap. En grammatikförståelse med fokus på betydelse hjälper elever att bli nyfikna språkanalytiker, kompetenta skribenter, kritiska läsare och väl förberedda inlärare av nya språk – kort sagt: rustade för ett alltmer kommunikativt krävande samhälle.
Boken vänder sig till lärarstudenter och lärare i svenska och svenska som andraspråk (och andra ämnen där språk har betydelse) i högstadiet och gymnasiet, som själva vill utveckla sin förståelse av grammatik och hjälpa sina elever att göra det.
Per Holmberg är professor i svenska med inriktning mot språkbruksforskning vid Göteborgs universitet, Kajsa Thyberg är lektor i svenska språket vid Linköpings universitet och Anna-Malin Karlsson är professor i svenska vid Stockholms universitet
