9789151108735

Feminism och konvivialitet SAMEXISTENS, OENIGHET, HOPP

Lena Martinsson & Diana Mulinari (red.)

Innehåll

1. Vi skriver tillsammans för att vi hoppas att ni läser – ­en introduktion

9

Lena Martinsson & Diana Mulinari

2. Solidaritet i samexistens – om ett begrepp värt att värna

25

Linda Berg & Hanna Bäckström Olofsson

3. Marginaliserings­processernas moteld – om 1900-talets ­sexualpolitiska gemenskaper

37

Pia Laskar

4. Klimatkris och begäret ­efter det moderna

59

Lena Martinsson

5. Regnbågsflaggan – om ­sårbarhet och solidaritet.

Och om att (inte) orka

73

Cathrin Wasshede

6. Att bjuda på kanelbullar med Lille Prinsen som sällskap Diana Mulinari

91

7. Den smutsiga jämställd­heten – om vikten av att leva med ­motsättningar

105

Mikela Lundahl Hero, Lena Martinsson & Diana Mulinari

8. Both sides now

125

Mikela Lundahl Hero

Källförteckning och referenslista

141

1. Vi skriver tillsammans för att vi hoppas att ni läser – ­en ­introduktion Lena Martinsson & Diana Mulinari Överallt lever människor tillsammans i ömsesidigt beroende trots upplevda såväl som tillskrivna skillnader sinsemellan. Att leva tillsammans är en praktik och en kunskapsform som gör många av oss arga eller besvikna ibland, och trötta för det mesta. Att leva tillsammans kan uppfattas som ett tvång, en kontinuerlig och tröttsam förhandling där andras behov och drömmar står i fokus. Många finner oavsett all trötthet och ilska också njutning, kreativitet och glädje i detta; ett skapande av gemenskaper. Vi kallar detta skapande av sammanhang med andra för konvivialitet eller samexistens, och i den här boken utgår vi från att sökandet efter samexistens, gemensamt ansvarstagande och jämlikhet är viktigare än någonsin. Vi kommer att föreslå teoretiska perspektiv, begrepp och metoder för att kunna studera tillblivelser av konvivialitet och det som hindrar eller hotar dess tillkomst. Vår ambition är att läsaren ska kunna ha användning av våra texter i egna undersökningar.

Vi hoppas också att boken både kan inspirera till motstånd mot olika former av ojämlikheter och till att skapa sociala sammanhang med hopp om en framtid för alla.

9

Lena Martinsson & Diana Mulinari

Ömsesidigt beroende och ansvar Att skriva om kulturer, tillhörigheter och gemenskaper har gjorts länge; det är inget nytt. Vi uppfattar dock situationen i Sverige och i världen som förändrad och det gör att utforskandet av sammanhang och att leva samman fått en annorlunda innebörd. Skälen till denna förändring är naturligtvis komplexa, men vi kan konstatera att efter decennier av nyliberalism har det gemensamma ansvaret för det kollektiva och sociala undergrävts, och runt om i världen har auktoritära etnonationalistiska rörelser och styrelseskick vuxit fram (Brown 2019). I dessa föraktas svaghet, och gränserna har skärpts mellan ett nära vi och de konstruerade farliga andra. Ansvarstagande inför det sociala och solidaritet med andra har försvagats både här i Sverige och transnationellt. Denna förändring ses i exempelvis migrationsfrågor och i under­grävandet av asylrätten. En växande konservatism har också brett ut sig och med den följer en nostalgisk strävan efter ett förr med föreställda fasta, heteronormativa genus- och sexualitetskategorier.

Ett uttryck för detta, som vi har intresserat oss för, är det förändrade förhållandet till regnbågsflaggan. För många kommuner i Sverige har den länge varit ett tecken på progressivitet, modernitet, liberala värden, inkludering och stolthet. Nu vill flera kommuner, inte minst i Skåne, förbjuda den på offentliga flaggstänger, byggnader och på bussar. De auktoritära rörelserna avfärdar också klimatkrisen som ett reellt hot mot vår existens eller förklarar den med att det är undergrävandet av det förment homogena samhället som är roten till problemet. En ekofascism hotar i denna tid av kris. Klimatkrisen har därför en given plats i diskussionen om ansvarighet, solidaritet och samexistens. Populism, auktoritära rörelser och nyliberalism präglar vår samtid och våra samhällen. Det är en politik som splittrar, och som motverkar samexistens och gemensamt ansvarstagande för jämlikhet och miljö.

Utgångspunkten i denna antologi är därför att det krävs ett akut ansvarstagande för det sociala och för klimatkrisen – kort sagt för det som är det gemensamma.

Vårt intresse för konvivialitet bygger bland annat på den svartbrittiske kulturkritikern Paul Gilroys (2004a, 2004b) arbeten. Han började 10

1. Vi skriver tillsammans … använda begreppet på 1980-talet för att ifrågasätta tesen från höger­ populistiska rörelser om att multikulturer inte fungerar. Gilroy påpekade att även om multikulturalism som statsideologi var problematisk så kännetecknas alla samhällen av heterogenitet och hybriditet och det är inte något nytt. Europa har alltid varit multikulturellt, och det har alltid skapats möjligheter för samexistenser och berikande erfarenheter att leva med skillnader utan att dessa skillnader människor emellan fungerar som klassificeringssystem för skapande av ojämlikhet. I vår forskning har vi sett hur gemenskaper ständigt skapas i sociala rörelser och mellan olika grupper av människor som arbetar för olika former av social rättvisa. Gemenskaper som överskrider olika former av skillnader uppstår och formas naturligtvis också på arbetsplatser, i fritidsliv eller hemma i bostadsområdet. Vi har kommit att känna hopp när vi har sett hur allianser och solidaritet skapats mellan grupper, och hur alternativ till ojämlikhetsskapande exkludering och individualisering har möjliggjorts (Alm m.fl. 2021). Konvivialitet är alltså inget tillstånd, ingen essentiell kultur där harmoni råder, utan det handlar snarare om att studera hur konvivialitet görs på en mängd olika platser och parallellt eller i kontrast till skillnadsskapande processer och splittrande politik.

Vi är långt ifrån de enda som följt i Gilroys fotspår och som har börjat intressera sig för att studera konvivialitet. Precis som andra som arbetat med begreppet (Hemer m.fl. 2020) har vi sökt efter en korrekt översättning till eller tolkning av conviviality. Inte enbart den rätta språkliga översättningen, utan den form av förståelse som ger liv och mening till ett begrepp så att det inte enbart kan användas utan också andas och förkroppsligas i visioner och praktiker. I sitt kapitel om solidaritet diskuterar Linda Berg och Hanna Bäckström Olofsson begreppet konvivialitet, och de väljer att översätta det från det spanska begreppet convivencia som just betyder att samexistera. När männi­ skor i all sin olikhet kommer samman, eller ”kastas ihop” som Berg och Bäckström Olofsson kallar det med inspiration från feministiska kulturgeografen Doreen Massey (2005), skapas friktion och konflikter. ”Målet är dock”, skriver de, ”knappast att utplåna dessa, utan att finna strategier för samexistens med utrymme för differens.” Det handlar om 11

Lena Martinsson & Diana Mulinari skillnader mellan människor, men även om liv bortom det mänskliga och i relation till den jord som alla delar för vår och framtida generationers överlevnad.

Gilroy introducerade konvivialitet i en tid då termen multi­ kulturalism hade approprierats av statliga institutioner i Europa, och översatts i fixerade antaganden om olika kulturer och ”minoriteter” baserat på diskurser om att veta och förstå den ”andra kulturen”, vars representanter erbjuds att stå för ”etnisk mat” (gärna billig) och etnisk dans (gärna exotisk). Med begreppet pekade han ut en annan väg att förhålla sig till skillnader. Konvivialitet står också för något radikalt annorlunda än ordet mångfald, som kom att slå igenom inte minst i näringslivet under 00-talet. Det nyliberala mångfaldsbegreppet skulle signalera att olikheter var något positivt för affärer och för vinstmaximering. Mångfald i grupper gav olika perspektiv på exempelvis produktutveckling. Marknaden skulle fixa problemet med diskriminering eftersom mångfald var bra för den (de los Reyes 2001; Martinsson 2006). Med begreppet mångfald skapades därför ett hopp som byggde på en marknadslogik – politik blev mindre viktigt. I den här förståelsen av mångfald var skillnader människor emellan fasta och givna. Det innebar att grupper av människor framställdes stereotypt.

Kvinnor och de som hade migrerat ansågs exempelvis mer känsliga och impulsstyrda än den moderne, rationelle, vite svenske mannen.

Dessa stereotyper befäste maktskillnader snarare än öppnade för fler förståelser av att vara människa, samtidigt som maktskillnader mellan grupper inte erkändes. Med begrepp som konvivialitet och samexistens vill vi komma längre, få syn på och berätta om möjliga sammanhang och vikten av att tänka om för att nå dit.

I kapitlen utvecklar vi begreppet på olika sätt. Om Paul Gilroy exempelvis använde begreppet konvivialitet för att beteckna en acceptans och bekräftelse av multikultur som inte upprepar kollektiva föreställningar om rasifierade skillnader, så applicerar Pia Laskar begreppet på en acceptans och bekräftelse som inte upprepar kollektiva föreställningar om köns- respektive sexuella skillnader. Hon betonar, inspirerad av Magdalena Nowickas och Steven Vertovecs (2014) förståelse av konvivialitet, att det kan fungera som ett analytiskt verktyg 12

1. Vi skriver tillsammans … för att undersöka på vilka sätt och under vilka förhållanden som marginaliserade människor på ett konstruktivt sätt har försökt skapa möjligheter för samexistens trots skillnader. Även Cathrin Wasshede arbetar med att utveckla konvivialitet som analytiskt redskap. Hon lyfter fram hur sårbarhet kan ses som en potential för solidaritet och ställer sig frågan om det finns solidaritetspotentialer i erkännandet av och reflektioner kring sårbarhet. Ett tredje exempel på hur vi har inspirerats av begreppet är Lena Martinssons text om klimatfarliga praktiker. Hon skriver om betydelsen av att utveckla samexistens med andra livsformer än de mänskliga i klimatkrisen. Här blir ett villkor för konvivialitet att det mänskliga inte centreras. Genus och kulturforskare uppmanas att använda sig av, men också vidareutveckla, sina teoretiska redskap för att kunna bidra med kunskap om klimatkrisen.

Konvivialitet och pluralistisk kunskap Konvivialitet uttrycks och bearbetas på teaterscener, i konst eller i litteraturen, som i boken om den lille prinsen, som Diana Mulinari skriver om i sitt kapitel. Boken gavs ut under nazismen och handlar bland annat om hur den lille prinsen tålmodigt skapar relationer. Boken har fått stor betydelse för generationer av läsare. Men konvivialitet görs naturligtvis också i vardagslivet, på arbeten, i hem, i politik, på institutioner eller i fackföreningar. Den kan studeras på en pridefestival som i Cathrin Wasshedes kapitel, eller i arkivmaterial som Pia Laskar gör i sitt bidrag. Flera av oss tar också hjälp av autoetnografisk metod, det vill säga att vi utgår från egna erfarenheter och minnen som vi analytiskt betraktar och kontextualiserar. Ytterligare ett sätt att jobba med de här frågorna har varit att sätta ett begrepp i centrum. Linda Berg och Hanna Bäckström Olofsson studerar begreppet solidaritet och hur det kan användas i de här sammanhangen. Mikela Lundahl Hero skriver om identitetspolitik i ett kapitel och i ett annat fokuserar Lundahl Hero, Martinsson och Mulinari på jämställdhet och feminism. Alla dessa anslag är utmärkande också för boken i sin helhet.

Konflikter väjer vi inte för, de måste mötas för att samexistens ska vara möjlig och för att kunskap om samexistens ska vara möjlig.

13

I följande kapitel står begreppet solidaritet i centrum för vår undersökning. Det är en term som ofta uppfattas som entydigt positiv, men den kan användas på olika sätt. I tidigare forskning har vi studerat sociala rörelser och grupper som ofta tar ordet i bruk, och vi har slagits av den bredd av betydelser som solidaritet tillskrivs.

I en samtid när ordet är populärt att använda inom politiken och i vardagligt tal, ser vi det som angeläget att uppmärksamma risker med ett oreflekterat bruk och manar till att se solidaritet som ett begrepp att värna och omsätta i praktik. I antologin utgör denna del således ett bidrag till hur vi som forskare kan stanna upp och reda i till synes självklara ord. Det är nödvändigt att visa på komplicerade dimensioner i något till synes enkelt. Men inte för att göra något onödigt krångligt, utan för att erbjuda kunskap som kan tas i bruk.

Vi har därför samlat några definitioner av ett viktigt begrepp, och reflekterar över effekterna av olika sätt att använda det. I detta kapitel har vi valt att diskutera solidaritetens mångtydiga innebörd i relation till bokens röda tråd: konvivialitet, att leva tillsammans.

2. Solidaritet i samexistens – om ett begrepp värt att värna Linda Berg & Hanna Bäckström Olofsson Det är viktigt att hitta former för att nå transnationell solidaritet när det gäller sådant som delar upp och delar in människor. Under covid19-pandemin betonades återkommande vikten av solidaritet med särskilt utsatta grupper i det offentliga samtalet. Dåvarande statsminister Stefan Löfven vädjade i sina ”tal till nationen” om att hjälpa var­andra genom krisen och att ”vi efteråt ska minnas solidariteten. Minnas känslan av gemenskap och känslan av att göra rätt” (Regeringskansliet 2020, vår kursivering). Uttrycket solidaritet är värdeladdat och kan fyllas med olika betydelser. Det betraktades länge som en relik från sjuttiotalets vänsterretorik, till att det i dag ofta ses som ett modernt fenomen med positiv laddning. Fram till början av 2000-talet var begreppet främst förknippat med arbetarrörelsen och internationell solidaritet, och har därefter blivit ett ledord för sociala rörelser, däribland för migranters rättigheter och social rättvisa inom Europa (Bauder & Juffs 2020). I feministiska och antirasistiska rörelser används begreppet ofta som själva motorn för allianser och gemensam kamp för delade intressen (se t.ex. Keskinen 2021). Formerna för solidaritet blir allt fler, och i takt med en global digitalisering har det blivit något som kan uttryckas via snabba tekniska manövrer, som hashtaggar, användarprofiler och gillamarkeringar (se t.ex. Chandra & Toor 2014; Berg & Carbin 2015). Solidaritet kan därmed betraktas som populärt och lätt att omsätta. Samtidigt är fenomenet som praxis ömtåligt i en tid som 25

Linda Berg & Hanna Bäckström Olofsson främjar individualism, exkluderingar och selektiv hjälp. Solidaritet kan förstås både som ideal och som praktik, där solidariska handlingar, visioner och affekter kan uttrycka gemenskap – men även dra upp gränser. Begreppet utmanar genom att synliggöra människors ömsesidiga beroende, men också genom en uppmaning om att skifta fokus från självet, till att se andras intressen.

I det här kapitlet stannar vi upp i begreppet solidaritet för att diskutera dess mångtydiga, och ibland motsägelsefulla, innebörd i relation till bokens röda tråd: konvivialitet, att leva tillsammans. Vi kommer att argumentera för att det spänningsfält som solidaritetsbegreppet aktualiserar är centralt för en förståelse av mänsklig samexistens som inte osynliggör skillnader och konflikter.

I boken After Empire beskriver Paul Gilroy (2004a) en samtid präglad av stora sociala och ekonomiska skillnader i kölvattnet av kolonisation, migration och transnationalism. Människor som lever tillsammans talar skilda språk, har olika trosuppfattningar, värderingar och en rad olika identiteter. Skillnader omtalas ofta i termer av splittring, men överallt i världen håller samhällen ihop. Gilroy använder begreppet konvivialitet, på engelska conviviality, för att beskriva denna samlevnad. Termen har plockats upp och utvecklats inom framför allt interkulturell och antirasistisk forskning, men vi vill här pröva att expandera dess användningsområde. Om det bara är samlevnad trots så kallade kulturskillnader som måste teoretiseras och studeras närmare, så riskerar man att bekräfta de processer av rasifiering och religiös andrafiering som skapar föreställningar om omöjlig likhet. Inte desto mindre har begreppet ett viktigt budskap: vi kan och måste leva tillsammans. Det kan utgöra en motpol till nationella politiska debatter om brottsbekämpning och om att landets territorium kan riskera att fyllas till brädden av flyktingar (Wise & Noble 2016). Att existera samtidigt på en plats innebär sällan att leva i fullständig glädje och harmoni – men det behöver heller inte präglas av främlingskap och rädsla för den andras olikhet.

Det är dock viktigt att erkänna förekomsten av olika typer av konflikter i det sociala. Det är snarast en förutsättning. En teori om samlevnad som ignorerar intressekonflikter och spänningar riskerar 26

2. Solidaritet i samexistens … att göra sig själv en otjänst, eftersom främlingsfientliga krafter kan nyttja det politiska tomrummet för sin egen berättelse om ”vi” och ”dem”. För att ett samhälle ska inrymma en levande demokrati krävs, som Chantal Mouffe (2005) kallar det, agonism – tydliga ideologiska skiljelinjer som synliggör både konflikter och möjligheter till förändringar. Eftersom engelskans conviviality kan föra tankarna till en glad och festlig samvaro, föreslår vi att konvivialitet i stället förstås som en översättning av det spanska begreppet convivencia, vilket kort och gott betyder att samexistera. Vi kan då tala om konvivialitet – inte i termer av harmoni, utan som något liknande vad Doreen Massey (2005, s. 140) benämnt ”throwntogetherness”. När människor ”kastas ihop” på samma plats kommer det sannolikt även att åtföljas av friktion och konflikter. Målet är dock knappast att utplåna dessa, utan att finna strategier för samexistens med utrymme för differens. Det handlar om skillnader mellan människor, men även djur, objekt och i relation till den jord som vi alla delar för vår och framtida generationers över­ levnad. Konvivialitet i bemärkelsen convivencia pekar snarare än fest och glädje på en praktisk gemenskap som också innefattar möda, ibland kanske till och med hårt arbete för att fungera (Noble 2009). Det handlar om att leva samtidigt, med betoning på en krass praktik som kräver kontinuerliga förhandlingar (Noble 2013; Wise & Velaytham 2014). Samexistens, att finnas samtidigt och i någon bemärkelse leva tillsammans. Det handlar inte om att tvingas att ge upp en religiös tro eller förneka åsiktsskillnader, utan om att samarbeta för en gemensam mänsklighet – erkänna olikheter, utbyta kunskap och hjälpa varandra.

Det innefattar förhandlingar som ofrånkomligen kommer att beröra intressekonflikter och kontinuerliga gränsdragningar kring vilka som ingår i gemenskapen. Solidaritet är, som både ideal och praktik, ett sätt att begripliggöra och handla utifrån just intressen och gemenskaper.

Solidariska handlingar kan på samma gång bekräfta och destabilisera innebörden av gemenskap, behov och beroenderelationer. Det kan därför vara ett användbart begrepp för att förtydliga villkor och strategier för praktisk samexistens.

27

Linda Berg & Hanna Bäckström Olofsson

En term i rörelse Solidaritet är ett tvetydigt begrepp, på vissa sätt ett flytande tecken som kan fyllas med olika innehåll beroende på sammanhang och användarens intentioner (Lévi-Strauss 1987). Det kan handla om alltifrån sympati med utsatta till politiska protester mot orättvisor (Schiller 2012; Bauder & Juffs 2020). Inom juridiken beskriver begreppet det delade ansvaret att betala gemensamma skulder. Den som tillsammans med andra är solidariskt ansvarig för en skuld kan avkrävas hela beloppet av borgenären. Att betala skatt kan betraktas som ett solidariskt ansvarstagande för samhällets delade kostnader för till exempel vård och skola. I fackliga sammanhang syftar begreppet på sammanhållningen mellan arbetare som baseras på delade intressen: om de lägsta lönerna höjs, blir konsekvenserna en dräglig tillvaro för fler. En arbetares yrkessituation på ett företag står i relation till gruppen arbetare på företaget. Nationalencyklopedin (u.å.) definierar begreppet solidaritet som ”sammanhållning mellan människor inom en grupp, klass, nation eller i hela världen med beredskap för inbördes hjälp”. I sin vidaste betydelse handlar solidaritet med andra ord om relationen mellan individen och kollektivet – begreppet syftar både på kollektivets ansvar för den enskilda, och på individens ansvar för det gemensamma (Scholz 2015). Som den juridiska definitionen pekar på kan dock solidaritet också innebära en sorts risk, eller rentav uppoffring: Tänk om det i slutändan bara är jag som får betala? För den enskilda kan det vara mer lönsamt att sköta sina egna ange­lägen­ heter – men det är knappast solidariskt.

Det finns alltså olika tolkningar av solidaritet. För att tydliggöra möjligheter och utmaningar med detta begrepp, ska vi kort försöka teckna upp centrala konfliktlinjer som delvis är politiska och delvis inneboende i begreppet. Vi har inte för avsikt att landa i en korrekt definition eller praxis, eftersom det ofta kan vara svårt att välja en väg – solidaritet innebär ofta ett mått av risktagande. Men hur?

Solidaritet beskrivs ibland som något människor ”innehar”, som en ”känsla av samhörighet”. Denna definition klargör inte om det finns en skillnad mellan verklig samhörighet och en upplevelse av densamma.

28

5. Regnbågsflaggan – om ­sårbarhet och solidaritet.

Och om att (inte) orka Cathrin Wasshede Kan en symbol som regnbågsflaggan, som kommit att bli så väl använd av etablissemanget – politiska partier från vänster till höger, företag, idrottsföreningar, kommuner och stater – fortfarande ha någon som helst radikal politisk kraft? Tittar vi på hur vårt samhälle utvecklats de senaste åren, där ett populistiskt parti med rötter i nazismen blivit ett av Sveriges största politiska partier, så är svaret ja. Gränser förstärks, människor utvisas, välfärden krymps, kulturella institutioner läggs ned och genusvetenskapen attackeras. ”Vi” ställs emot ”dem”. Som ett av många tecken på denna politiska förändring kan vi se hur ett antal kommuner runt om i landet har försökt förbjuda hissandet av regnbågsflaggan på offentliga flaggstänger. Samtidigt betraktas den av queeraktivister som överanvänd, nedsolkad och därmed ofarliggjord och oanvändbar. För andra, till exempel många lhbtqi-personer7, står 7 I denna text används lhbtqi för att beskriva personer eller grupper som identifierar sig som lesbiska, homo- eller bisexuella, transpersoner, intersexuella eller queera. Queeraktivister syftar på de queera grupper som uttrycker kritik mot lhbtqi-rörelsen/homorörelsen och menar att den bl.a. är för assimilationistisk. I stället förordar de en mer radikal intersektionell kamp. När jag säger homorörelsen så syftar jag på den sociala rörelse som drivit frågor kring lhbtqi-frågor, inte bara ”homosexuella” frågor.

73

Cathrin Wasshede den för erkännande och rätt att existera.

I detta kapitel kommer jag att diskutera hur en färgsammansättning, en bit tyg, har kommit att laddas med en mängd olika betydelser och användas av vitt skilda aktörer för olika syften. Jag gör några nedslag i situationer där regnbågsflaggan blivit en het politisk fråga: för etablissemanget, främlingsfientliga krafter och gräsrotsaktivister inom lhbtqi-rörelsen samt andra rörelser, och visar hur den blivit en symbol för både lokala och transnationella politiska gemenskaper.

I syfte att förstå hur solidaritet och gemenskap – det som i denna bok diskuteras i termer av konvivialitet – kan byggas kommer jag att uppe­ hålla mig vid sårbarhet. Hur kan sårbarhet som blottläggs i samband med analys av regnbågsflaggan länkas samman med andra gruppers sårbarhet, utan att dessa sårbarheter ses som identiska och utan att skillnader i erfarenheter suddas ut? Väl medveten om dessa fallgropar och trots risken att verka naiv vill jag utforska solidaritetspotentialer i erkännandet av och reflektioner kring sårbarhet.

Men jag vill inte. Vill inte skriva om regnbågsflaggan. Orkar inte.

Varför är det svårt för mig att skriva om detta? Vad är det som tar emot? Varför känns det inte lustfyllt och angeläget? Varför känns det gammalt och unket samtidigt som farligt och utsatt, nästan explosivt?

Exakt samma känslor rör sig i mig som i det jag ska skriva om: den är överanvänd, gammal och unken, den är intetsägande eftersom den används av ”alla”. Samtidigt: att skriva om hur den faktiskt blivit sprängstoff igen gör det läskigt – jag måste ut och positionera mig, blotta strupen, ta ställning. Uttala mig om sverigedemokrater, nazister och populistiska partier som jag är rädd för. För inte så många decennier sedan gasade de ihjäl sådana som mig i sina koncentrationsläger.

Jag tillhör en av alla de grupper som ända inpå skinnet, djupt in i min benmärg, vet att jag inte är önskvärd, att jag ses som en sämre sort – smutsig, fel eller syndig. Jag tillhör en av de grupper som ständigt går omkring med beredskap. Jag har varit med om några spottloskor och en man tog en gång strypgrepp på mig utanför klubben B ­ acchus i Göte­ borg i slutet på 80-talet, med orden: ”Sådana som du borde inte få finnas.” Men ändå, jag har inte erfarit särskilt många illasinnade handlingar. Men det spelar ingen roll. Vi som tillhör en eller flera 74

5. Regnbågsflaggan … sårbara grupper, vi vet. Det tär. Det gör oss så trötta. Vi kroknar. I alla dessa grupper är ohälsotalen högre än för genomsnittet. Oavsett vad vi faktiskt har varit utsatta för.

När jag använder ordet ”vi” här vill jag göra klart att jag är medveten om att detta ”vi” inte gör oss lika. Att identifiera sig som lhbtqi är inte detsamma som att leva som till exempel papperslös, på flykt från krig, som hemlös eller som en som bryter mot vithetsnormer eller funktionalitetsnormer. Jag använder ”vi” som en del av denna texts försök att utforska sårbarhet som grund för solidaritet och olika sårbarheters potential att tala med varandra.

Hoppfullhet, kritik och rädsla Detta att människor i sårbara grupper har införlivat vetskap om sin egen status som icke-önskvärda gör att de ständigt får kämpa för att hålla ryggen rak, se sig som värdiga medborgare, lika okej som vem som helst. Lhbtqi-personer kämpar mot destruktiva tankar om att vi är äckliga. Därför tar vi fram våra färgglada regnbågsflaggor och svingar dem med strålande leenden och högljudda sånger och rop om att vi är många och stolta och så vidare. Därför blåser vi så hårt i våra vissel­pipor i prideparaderna. För att överrösta de inre rösterna som vill skicka hem oss, skicka ned oss, ned i mörka gropen. För att tala om för de som står bredvid att vi minsann är okej. Därför älskar vi regnbågsflaggan; den står för vår rätt att få finnas, att ha en plats. Därför blir jag tårögd när vi går längs paradgatan Avenyn i Göteborg i juni varje år (förutom under pandemiår) och ser alla hissade regnbågs­flaggor.

Därför stod jag rörd och fotograferade när en båtsman hissade regnbågsflaggan på båten ut till Öckerö Pride i maj 2019. Därför känner jag samhörighet när båten lägger till i Hönö Klåva och jag ser det lilla pridetåget. Oavsett vilka som går i den där lilla paraden. Det är lhbtqi-personer som är olika mig, det är också allierade heterosexuella barnfamiljer, det är företagare som kommit på ett smart sätt att göra sitt varumärke populärt. På ett sätt är det helt absurt att jag känner gemenskap med alla dem. Men flaggan säger till oss: ”Du är okej. Du är helt enkelt okej. Du hör hit.” Bland annat därför kämpar aktivister 75

Cathrin Wasshede världen över för sin rätt att hissa flaggan, gå i pridetåg och få leva sina liv som de vill/kan/behöver. Så ja, flaggan står för hopp, gemenskap och liv (för vidare läsning om identitetspolitik se Lundahl Heros kapitel 8 och Laskars kapitel 3 i denna bok).

Om jag hade orkat skriva denna text om hur regnbågsflaggan tillskrivs olika betydelser i olika sammanhang hade jag lyft hur queer­ aktivister i Göteborg år 2010 uppmanade oss att bränna regnbågs­ flaggan och hur det då kändes så provokativt men samtidigt uppfriskande. De ville – och vill fortfarande – se en mycket större förändring än tolerans och assimilering. Assimilering till vad? Normalitet, Svensson-liv, Sverige och mellanmjölk. Queeraktivisterna förespråkar en samhällsförändring som är så mycket större och djupare, som handlar om allt: kapitalism, rasism, sexism, funktionsmaktordningar etcetera.

De anordnar Reclaim Pride över hela världen, som ett alternativ till den av etablissemanget omhuldade vanliga priden (Wasshede 2021).

Om jag hade orkat skriva denna text så skulle jag också skriva om hur Black Lives Matter genom en sittdemonstration stoppade en prideparad i Toronto 2016 och hur det ställer frågan om regnbågs­ flaggans inkluderings- och exkluderingsmekanismer på sin spets (Holmes­2017). Pride kritiseras för att ha glömt sina rötter i 1960-­talet: ­Stone­wall­upproret på Stonewall Inn i New York, Compton’s Cafeteria Riot i San Francisco och New Year’s Black Cat-protesten på Black Cat Tavern i Los Angeles, då polisen med våld attackerade dessa samlingsplatser och då de som befann sig där – framför allt svarta, transsexuella och sexarbetare – stod upp och försvarade den queera gemenskapen. När uniformerad polis deltar i prideparader blir paraderna exkluderande för dem som fortfarande (riskerar att) drabbas av polisvåld. Polisens närvaro normaliserar, enligt Black Lives Matter, våldet mot svarta. Pride anklagas för att vara lierad med statsmakten och kapitalismen, och att genom logiken ”vi med dem” snarare än ”vi mot dem” ha förlorat sin radikala potential. Pride å sin sida försvarar sig med att många i paraden upplever trygghet och skydd mot attacker och terrorister i och med polisens närvaro (Holmes 2017, 2021). Andra argument är att det finns lhbtqi-personer också inom polisen som vill delta (och för all del inom Migrationsverket, vars närvaro i svenska 76

5. Regnbågsflaggan … prideparader utsätts för liknande kritik). Motargumentet här är förstås att alla, även personer som arbetar inom polisen, Migrationsverket etcetera, är välkomna att delta i prideparader, som enskilda personer, utan uniformer och institutionell ”reklam”. När statliga myndigheter eller regionala och kommunala instanser deltar i institutionell form sker något särskilt. Deras maktutövning legitimeras och den som drabbas av den – ibland under väldigt våldsamma former – fråntas sin trygga plats.

Men jag orkar faktiskt inte skriva om detta. Jag är trött. Trots att jag lever ett mycket privilegierat liv som inte kan jämföras med många andra utsatta gruppers. Speciellt i dessa dagar känns det förmätet och som ett verkligt i-landsproblem att prata om potentiella risker för mig med att skriva en text som denna – om sårbarhet.

I juni 2020 blev George Floyd mördad av en polisman i Minnea­ polis, USA; en polisman som med sitt knä och sin kroppstyngd på den handfängslade Floyds nacke långsamt kväver honom medan han till synes oberörd har sina egna händer i fickorna. Vi läser vittnesmål efter vittnesmål från människor vars vardag präglas av att bli stoppade av polisen, ordningsvakter och säkerhetspersonal och bli misstänkta för brott – enbart för att de bryter mot vithetsnormen. Hur våld och rädsla för våld är en del av vardagen, och att vistas ute kvällstid väljs bort alltmer. Runt om i världen sker våren 2020 massdemonstrationer mot rasistiskt och polisiärt våld, mitt i pandemitider. Med ansiktsmask som skydd för covid-19-virus samlas folk på gatorna. Tårgas, polis, militär, rop på rättvisa. I februari 2022 invaderar Ryssland Ukraina och folk lever i skräck och tvingas på flykt. Mitt i denna smärtsamma tid står jag vid mitt hemmaskrivbord och skriver en text på betald arbetstid och är rädd. Rädd för att bli kritiserad eller föraktad, rädd för publikt förtal och rädd för att bli hotad eller attackerad. Är det destruerande för kampmoralen att vidkännas vår sårbarhet, trötthet, vår rädsla och vår sorg? Eller är det just detta som studenter, aktivister och andra som kämpar för ett bättre samhälle behöver få läsa? Jag vet att vi delar dessa känslor. Vi har redan kämpat så mycket, i så många årtionden, århundraden. Ändå måste vi fortsätta kämpa emot förtryck, orättvisor och hat. Jag fattar ibland inte hur vi ska orka. Men det är då gemenskap 77

Cathrin Wasshede kommer in. Tillsammans kanske vi kan orka. Vi kan hjälpas åt, trots våra olikheter, bära varandra när vi inte orkar gå längre, gråta i varandras armar när vi är förbi av trötthet, flippa ut och vara galna i varandras åsyn och flabba oss förbi alla gränser. Det är här gemensamma symboler kan ha ett värde. Och det är här begreppet konvivialitet kan bli användbart (för vidare läsning om trötthet och kamp se Mulinaris kapitel 6 i denna bok).

Queera och dekoloniala perspektiv på konvivialitet och sårbarhet Om jag hade orkat skriva om begreppet konvivialitet hade det kunnat se ut så här: I boken Conviviality at the Crossroads: The Poetics and Politics of Everyday Encounters (Hemer m.fl. 2020) tar redaktörerna avstamp i Paul Gilroys (2004a) definition av konvivialitet genom att säga att det handlar om att acceptera och bekräfta mångfald/olikhet utan att använda och därmed återskapa skillnader som har med etnicitet och ras att göra. I denna text vill jag utvidga detta till att omfatta även andra sårbara grupper. I The Convivialist Manifesto: A Declaration of Inter­dependence (Clarke 2014) som skrevs på franska 2013 och översattes till engelska 2014 lyfts att konsten att leva tillsammans inte utesluter konflikter; de är snarare produktiva och nödvändiga delar av livet när de utgår från en gemensam förståelse om att vi delar denna värld med varandra. Tankegångarna är inte nya utan har rötter i feministisk och postkolonial intersektionell forskning och i forskning om konflikt­ hantering. Konflikter och skav är en viktig del av mänsklig sam­varo och ingenting vi kan processa bort för att sedan befinna oss i ett sömlöst, smidigt och harmoniskt socialt tillstånd. Kanske handlar begreppets aktualitet om hur vårt samhälle har kommit att ta form, där uppdelningar i ”vi” och ”dem” görs med förnyad kraft. Många av oss reagerar med att förkasta det som upplevs som främmande, som annat, som skav. Genom förkastandet görs det ”främmande” till abjekt/smuts (Kristeva 1982; Douglas 1984), vilket kan ses som ett sätt att försöka oskadliggöra skillnaden/det olika/det främmande inom oss själva. Det politiska läget där grupper alltmer öppet och skamlöst görs till abjekt 78

Feminism och konvivialitet Samexistens, oenighet, hopp Lena Martinsson och Diana Mulinari (red.)

I den här boken utgår vi från att sökandet efter samexistens, gemensamt ansvarstagande och jämlikhet är viktigare än någonsin. Vi kallar detta skapande av sammanhang för konvivialitet och vi möter det i arbetsliv, konst, litteratur, på museer, i aktivism och fritidsverksamheter. Det kan vara en tröttsam uppgift att skapa konvivialitet samtidigt som det kan finnas en stor glädje i att göra just det.

Att (lära sig att) leva tillsammans är den mest nödvändiga strategin för människor och för planeten. Det är också den svåraste utmaningen. En rad feministiska forskare/aktivister talar om global omsorg eller ömsesidigt beroende. Vi talar om görande av konvivialitet, för att fånga den vardagspraktik och den utopi som skapar ett vi utifrån vad som är det gemensamma och behöver vårdas: människor och naturen. Ett vi som ifrågasätter gränsdragning mellan människor utifrån föreställda biologiska, etniska, religiösa och nationella skillnader. Vi talar också om hopp, ett hopp som skiljer sig från aningslös optimism och från passiviserande pessimism.

Med utgångspunkt i skilda teman som solidaritet, regnbågsflaggan, klimat, jämställdhet och identitetspolitik lyfter vi i boken fram perspektiv, begrepp och metoder för att kunna utforska och reflektera över görandet av konvivialitet och det som hindrar eller hotar dess tillkomst.

Lena Martinsson är professor i genusvetenskap och docent i etnologi vid Göteborgs universitet. Diana Mulinari är professor i genusvetenskap vid Lunds universitet.

9 789151 108735