9789151105581

Therése Fridström Montoya (red.)

Juridik för socialt arbete

4 UPPL.

Åsa Alfvengren, Therese Bäckman, Ann-Christine Petersson Hjelm, Pernilla Leviner & Anna-Sara Lind

Innehåll 1. Socialt arbete i det allmännas tjänst

13

Anna-Sara Lind & Therése Fridström Montoya 1.1 Vem behöver kunskap om socialrätten?

1.2 Kommunens relation till enskilda 1.3 Socialt arbete som rättslig verksamhet 1.4 Disposition

13 15 16 21

2. Socialtjänstens statsrättsliga förankring

25

Anna-Sara Lind 2.1 Inledning 2.2 Centrala principer och begrepp 2.3 Lagstiftning, regler och normhierarki 2.4 Rättigheter och grundläggande rättsprinciper 2.5 Kommunen och det sociala ansvaret 2.6 Något om domstolsorganisationen och instansordningen 2.7 Kontrollen av förvaltningens ansvar – några påpekanden 2.8 Avslutande ord

3. Introduktion till socialtjänstlagstiftningen Therése Fridström Montoya 3.1 Inledning 3.2 Socialtjänstlagens karaktär – både ram och norm 3.3 Utgångspunkter för det sociala arbetet enligt SoL 3.4 Mål och övergripande principer enligt SoL 3.5 Närmare om kommunens ansvar för socialtjänsten 3.6 Socialnämndens uppgifter 3.7 Utredning och dokumentation – frågor om integritet och rättssäkerhet 3.8 Socialtjänsten i andra författningar än SoL 3.9 Avslutande ord

25 25 27 31 38 45 46 53 55 55 55 59 63 69 75 77 84 93

4. Rätten till bistånd enligt SoL Therése Fridström Montoya 4.1 En individuell social rättighet 4.2 Biståndsrättens konstruktion 4.3 Försörjningsstöd 4.4 Bistånd för livsföringen i övrigt 4.5 Särskild avgift i relation till bistånd enligt SoL 4.6 Avslutande ord

5. Socialtjänstens ansvar för barn och unga Pernilla Leviner 5.1 Stöd och skydd till barn och unga mellan frivillighet och tvång – ett föränderligt rättsområde 5.2 Barn och föräldrar 5.3 Uppkomst av ärende 5.4 Principer och krav som styr handläggning och utredning 5.5 Rättsliga verktyg och befogenheter i utredningsarbetet 5.6 Omhändertagande med stöd av LVU 5.7 Genomförande av insatser – särskilt om placeringar utanför hemmet 5.8 Avslutande av utredning, överklagande och tillsyn 5.9 Avslutande ord

6. Socialtjänstens ansvar för vuxna missbrukare Åsa Alfvengren 6.1 Missbrukssynen i lagstiftningen 6.2 Ansvaret enligt socialtjänstlagen 6.3 Lag om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) 6.4 Gränsdragningen mellan LVM och LPT 6.5 Handläggningsprocessen – från uppkomst av ärende till eftervård 6.6 Omedelbart omhändertagande 6.7 Vården 6.8 Ansvarsfördelningen 6.9 Avslutande ord

95 95 97 103 113 118 119 121

121 125 134 140 147 152 161 168 170 173 173 176 179 184 187 191 193 195 196

7. Socialtjänstens ansvar för äldre Ann-Christine Petersson Hjelm 7.1 Äldre människor som särskild grupp 7.2 Ansvaret för äldres behov 7.3 Insatser för äldre 7.4 Handläggningsprocessen: en fallstudie 7.5 Skydd och tvång gällande äldre 7.6 Val i äldreomsorg – privata alternativ 7.7 Arbeta med äldres omsorg 7.8 Tillsyn 7.9 Äldres situation under coronapandemin 7.10 Avslutande ord

8. Socialtjänstens ansvar för personer med funktionsnedsättning Therese Bäckman 8.1 En särskild lag för personer med funktionsnedsättning 8.2 Funktionshinderpolitiska mål och mänskliga rättigheter 8.3 LSS personkrets 8.4 De särskilda insatserna 8.5 Rätten till stöd och service 8.6 Rätten till personlig assistans 8.7 Barns rätt till insatser 8.8 Stöd och service efter 65 års ålder 8.9 Förhandsbesked 8.10 Individuell plan 8.11 Dokumentation 8.12 Tillsyn 8.13 Anmälan om missförhållanden 8.14 Särskild avgift i relation till stöd och service enligt LSS 8.15 Avslutande ord

197 197 204 209 217 226 227 229 230 231 233

235 235 239 241 245 250 253 259 261 262 262 263 265 266 266 268

Referenser

271 Offentligt tryck 271 Rättsfall 278 Litteratur 279 Webbadresser 283

Register

285

Författare Therése Fridström Montoya (red.) är socionom, jur.dr i offentlig rätt, docent och biträdande lektor i civilrätt. Hon är verksam som forskare och lärare vid Juridiska institutionen, Uppsala universitet. Hon har lång erfarenhet av under­ visning i det sociala arbetets juridik både inom och utanför akademin. Hen­ nes avhandling från 2015, Leva som andra genom ställföreträdare – en rättslig och faktisk paradox, handlar om ställningen som rättssubjekt och självbestämmande subjekt i rätten för personer med utvecklingsstörning. Avhandlingen fokuserar på rätten till insatser och självbestämmande i SoL och LSS samt reglerna om god man och förvaltare i FB. Hennes senare forskning har handlat om person­ rätt i bred bemärkelse samt sekretessfrågor. Åsa Alfvengren är adjunkt vid Umeå universitet sedan 2009 och under­ visar i social­rätt och civilrätt på socionomprogrammet och juristprogrammet samt på polisutbildningen. Hon har tidigare erfarenhet av arbete vid både all­ män domstol och förvaltningsrätt och driver, vid sidan av arbetet som adjunkt, en juristfirma där hon i huvudsak tar uppdrag som offentligt biträde i mål om omhändertagande av barn och unga enligt LVU. Therese Bäckman är jur.dr i offentlig rätt och arbetar som universitetslektor vid Juridiska institutionen, Handelshögskolan, Göteborgs universitet och vid polisutbildningen, Högskolan i Borås. Hennes avhandling rör tillämpningen av principen om gynnande besluts negativa rättskraft inom området för SoL och LSS. Förutom forskningen undervisar hon huvudsakligen i förvaltningsrätt och socialrätt och har erfarenhet av arbete inom social förvaltning.

Pernilla Leviner är docent och universitetslektor i offentlig rätt vid Juridiska fakulteten samt biträdande föreståndare för och styrelseledamot i Barnrätts­ centrum vid Stockholms universitet. Hon undervisar i bland annat förvalt­ ningsrätt, socialrätt, familjerätt och barnrätt. Hennes forskning ligger inom och i gränslandet mellan offentlig rätt och familjerätt – närmare bestämt social­ rätt och barnrätt – och rör på olika sätt relationen mellan staten, familjen och individen, ofta med fokus på myndigheters ansvar och befogenheter och inte sällan med jämförande och empiriska inslag.

Anna-Sara Lind är professor i offentlig rätt vid Juridiska fakulteten, Uppsala universitet. Hon disputerade i konstitutionell rätt vid samma fakultet med av­ handlingen Sociala rättigheter i förändring – en konstitutionellrättslig studie. Sedan 2003 undervisar hon i offentlig rätt, EU-rätt och mänskliga rättigheter. Dessa områden är också i fokus för hennes forskning, som bland annat behandlar frågor om hur fri- och rättigheter på nationell och regional nivå interagerar med varandra och vilka konfliktytor som uppstår i mötet mellan internationella och nationella regelverk.

Ann-Christine Petersson Hjelm är jur.dr och verksam som universitetslek­ tor i rättsvetenskap vid Företagsekonomiska institutionen, Uppsala universitet och vid Juridiska institutionen, Umeå universitet. Hon disputerade 2002 vid Uppsala universitet på avhandlingen Fängelset som välfärdsbygge: Tre studier om behandlingstanken. Hon har lång erfarenhet av undervisning av blivande sociono­ mer och jurister i förvaltningsrätt och socialrätt (utnämnd till Excellent lärare).

Hennes forskning rör sig mellan social- och straffrättsliga frågeställningar när det gäller svaga gruppers rättsliga ställning, i synnerhet applicerade på barns och äldres situation samt metodologiska och rättshistoriska angreppssätt på rättsvetenskap.

Förord till fjärde upplagan Juridiken på socialtjänstens område har sedan år 2018, då upplaga tre av denna bok gavs ut, varit föremål för ett stort antal utredningar och förändringsförslag.

Många regelförändringar har också genomförts, medan det i skrivande stund inte är möjligt att veta om ytterligare förslag – redan lagda eller under pågående utredning – kommer att genomföras. Bakgrunden till de många förändringarna av socialtjänstlagstiftningen varierar; ändringar på barnskyddsområdet har sin grund i det tragiska fallet ”Lilla hjärtat”, medan ändringar vad gäller rätten till personlig assistans har sin grund i en flerårig debatt om hjälpbehoven för perso­ ner med mycket svåra funktionsnedsättningar, skenande kostnader, misstänkt fusk och godtyckliga bedömningar. Samhället och de sociala stödsystemen har också prövats hårt under covid-19-pandemin, vilken visat hur stort behovet är av trygghetssystem som håller för påfrestningar – inte minst ur ett rättssäker­ hetsperspektiv och för de grupper i samhället som är i störst behov av hjälp och stöd från det allmänna.

I den fjärde upplagan av denna bok har vi beaktat ändringar i socialtjänstens centrala lagar som genomförts fram till den 1 september 2021. Andra nyheter är nytillkommen rättspraxis och nya handböcker från Socialstyrelsen avseende vissa områden av socialtjänsten samt ett utökat avsnitt i kapitel 2 gällande EU-rättens och konventioners betydelse i svensk rättstillämpning på det social­ rättsliga området.

Oaktat alla dessa förändringar är dock författargruppens förhoppning allt­ jämt densamma som i tidigare upplagor: att vi kan bidra till kunskaper om och förståelse av det sociala arbetets rättsregler och därigenom en kvalitativ rättstillämpning på ett rättsområde som har mycket stor betydelse för många människor i utsatta positioner.

Västerås i oktober 2021 Therése Fridström Montoya

3 Introduktion till socialtjänstlagstiftningen Therése Fridström Montoya

3.1 Inledning I detta kapitel presenteras grunderna i socialtjänstens rättsliga reglering. Cent­ ralt i framställningen är grundläggande principer och socialtjänstlagstiftningens karaktär samt regleringen av det kommunala huvudmannaansvaret för social­ tjänst. För en övergripande förståelse av rättsområdet presenteras översiktligt, förutom socialtjänstlagen (2001:453), SoL, även övriga vårdlagstiftningar inom socialtjänsten samt viss annan relevant lagstiftning på socialtjänstområdet, med avsikten att förklara hur de olika reglerna hänger samman med varandra.

Fördjupad kunskap om andra vårdlagstiftningar i socialtjänstens verksamhet än SoL finns i de efterföljande kapitlen i denna bok om socialtjänstens ansvar för särskilda målgrupper.

Värt att känna till är att SoL nyligen har varit under utredning. Utred­ ningen med namnet Framtidens socialtjänst lämnade sitt slutbetänkande i SOU 2020:47. I skrivande stund bereds förslagen på Regeringskansliet och det går inte att veta om förslagen om en ny socialtjänstlag, med bland annat ett förtyd­ ligat förebyggande- och tillgänglighetsuppdrag, kommer att genomföras. Den föreslagna nya lagen ska emellertid ha samma karaktär som dagens SoL, vilken närmare beskrivs i nästa avsnitt.

3.2 Socialtjänstlagens karaktär – både ram och norm 3.2.1 Socialtjänstlagen som ramlag Socialtjänstlagen, SoL, karakteriseras, bland annat, som en målinriktad ramlag.

Inom den så kallade speciella förvaltningsrätten, det rättsområde som samlar speciallagar för olika förvaltningsmyndigheters verksamhet, är ramlagar van­ ligt förekommande. Dessa kännetecknas av att de föreskriver just ramar för en myndighets verksamhet, vanligen i form av målsättningsstadganden, men 55

Therése Fridström Montoya saknar detaljerade handlingsdirektiv för vad som ska utföras och hur, eller vad enskilda kan förvänta sig av myndigheten.80 Som kommer att framgå i senare avsnitt i detta kapitel innehåller SoL även rättighetsstadganden som är av en annan karaktär än målregleringen, men för närvarande ska vi uppehålla oss vid vad det innebär att SoL karakteriseras som en målrelaterad ramlag.

Den som ska tillämpa en ramlag ska fatta beslut målrationellt, vilket betyder att reglerna ska tolkas på så sätt att det blir möjligt att genom deras tillämp­ ning uppnå de angivna målen. Exakt hur målen ska nås anges inte, vilket i sin tur betyder att tillämparen av lagen har en stor frihet att ta ställning till hur måluppfyllelsen ska ske baserat på sakkunskaper inom det område som den målrelaterade ramlagen reglerar. Som exempel kan nämnas att socialnämnden enligt 5 kap. 9 § SoL aktivt ska sörja för att en missbrukare får den hjälp och vård som han eller hon behöver för att komma ifrån missbruket. Den enskildes frihet från missbruket är alltså målet, men det anges inte närmare hur miss­ bruket ska gestalta sig för att den enskilde ska få hjälp, och inte heller vilken hjälp eller vilket stöd som ska ges eller i vilken omfattning. Sådana bedömningar har av lagstiftaren lämnats över till rättstillämparna – socialtjänstens tjänste­ män och de beslutande politikerna i kommunens socialnämnd.81 Målrationellt beslutsfattande ska jämföras med det annars vanligen förekommande sättet att fatta rättsliga beslut normrationellt, vilket innebär att de i lagen angivna förut­ sättningar (kriterier) som ska vara uppfyllda för regelns tillämplighet prövas mot den faktiska situationen. Är kriterierna uppfyllda ska den rättsföljd inträda som lagen anger.82 SoL anger olika slag av målsättningar, både allmänna och mer specifika för vissa målgrupper i socialtjänstens verksamhet, men föreskriver inte hur dessa mål ska nås. Följaktligen finns en stor flexibilitet för socialtjänsten att välja de insatser och åtgärder som bäst gagnar måluppfyllelsen, vilket bland annat innebär att behovsstrukturen i kommunen får bestämma vad socialtjänstens verksamhet ska inriktas på. En annan effekt av ramlagskonstruktionen är att nyss nämnda flexibilitet gör det möjligt med anpassning i enskilda ärenden utifrån individuella behov hos de personer som kommer i kontakt med social­ tjänsten. Samtidigt innebär ramlagstiftningstekniken att det är svårt att förutse 80 Prop. 2000/01:80:1, s. 82f.

81 Som klargörs i kapitel 2 behöver inte den kommunala socialnämnden lyda under namnet ”socialnämnden”. Detta beror på den fria nämndorganisationen enligt kommunallagen (2017:725). Det är vanligt att socialtjänstens verksamhet är uppdelad på flera olika nämnder, exempelvis benämnda ”individ- och familjenämnden”, ”nämnden för omsorgsfrågor”, ”barnoch ungdomsnämnden” eller liknande. Varje enskild nämnd är i sådant fall att betrakta som en egen förvaltningsmyndighet.

82 Se Hydén, H. (2002) Rättssociologi som rättsvetenskap, s. 146f., se även Alexius, K., i Hol­ lander, A. & Alexius, K. (red.) (2009) Juridik och rättsvetenskap i socialt arbete.

56

3. Introduktion till socialtjänstlagstiftningen hur socialtjänsten kommer att ställa sig till vissa behov eller vilka åtgärder som kommer att vidtas i enskilda fall, eftersom målsättningsstadgandena ger ett stort tolkningsutrymme. I förlängningen innebär detta att samma typ av behov kan bemötas olika, beroende av i vilken kommun en individ söker hjälp eller kanske till och med beroende av vilken handläggare som individen möter.

Ur ett rättssäkerhetsperspektiv är förstås detta mindre tillfredsställande. Vid en avvägning mellan för- och nackdelar med ramlagskonstruktionen har ändå lagstiftaren valt att behålla SoL:s karaktär som ramlag.83 Vissa rättsvetenskapliga författare menar att det beskrivna förhållandet, där rättstillämpningen delvis styrs av andra faktorer än vad som enligt rätts­ källeläran anges som rättskällor, skapar rättsosäkerhet för enskilda och att socialtjänstlagstiftningen genom bruket av målstadganden förlorar i rättslig legitimitet.84 Andra beskriver ett ofrånkomligt ”pluralistiskt” rättsläge, där rättens innehåll inte bestäms av ett normgivningssystem med en rättskällelära, utan av flera parallellt verkande.85 I det här sammanhanget ska vi inte närmare fördjupa oss i dessa frågor, utan nöjer oss med att konstatera att rättsområdet ibland kritiseras av dessa anledningar och att det är viktigt att vara medveten om vilken typ av argument man stödjer sig på i sin rättstillämpning. Även om exempelvis kommunala riktlinjer kan uppfattas som auktoritativa, är dessa inte bindande i rättslig mening. Formell bundenhet, i betydelsen att man som rättstillämpare måste följa det som föreskrivs, föreligger endast i för­ hållande till vad som anges i författningar, lite slarvigt ofta kallat lagtext, men i själva verket räknas som påtalats i denna boks första kapitel, såväl lagar som förordningar och föreskrifter som bindande författningstexter. Vid tolk­ ningen av lagtext är det i första hand rättskällor med formell rättskällestatus som ska användas, det vill säga förarbeten, prejudikat från högsta instans och doktrin. Först om dessa inte har något svar, kan andra källor komma till an­ vändning för att lösa den rättsliga frågan, men med medvetenhet om – och en kritisk inställning till – vilken typ av argument man stödjer sig på.

83 Prop. 1996/97:124, s. 42f., prop. 2000/01:80, s. 85f. Se även förslaget om en ny SoL i SOU 2020:47 s. 288 som föreslår att även den nya SoL ska vara en målinriktad ramlag.

84 Se t.ex. Vahlne Westerhäll, L. (red.) (2007) Legitimitetsfrågor inom socialtjänsten, en an­ tologi som ur olika perspektiv ifrågasätter bruket av ramlagstiftning vad gäller reglernas legitimitet inom socialrätten. Se även Svensson, G. (2000) Skälig levnadsnivå och goda levnadsvillkor, för fördjupning i frågan om rättighetsstadgandens tillämpning inom socialtjänsten.

85 För en redogörelse av olika forskares synvinklar på rättens pluralistiska karaktär inom socialrätten, se Gustafsson, H. (2002) Rättens polyvalens, s. 158f. Gustafsson lanserar själv en tes om rättens ”polyvalens”, s. 161ff., särskilt s. 169.

57

Therése Fridström Montoya

3.2.2 Socialtjänstlagen som skyldighetslag med rättighetsinslag Förutom som en målinriktad ramlag karakteriseras SoL även som en skyldighetslag med rättighetsinslag. Med en skyldighetslag menas att socialnämnden genom sociallagstiftningen är ålagd en rad skyldigheter, som exempelvis att under angivna förutsättningar utreda individers behov av hjälp eller åtgärder från nämndens sida. Angivelser av sådana skyldigheter i SoL är dock inte nå­ got som kan ligga till grund för att enskilda personer kan utkräva något från socialnämnden. Även om skyldigheterna i SoL i många fall innebär ett krav på socialnämnden att agera på något sätt i förhållande till enskilda, ska inte skyl­ digheten förstås på annat sätt än att lagen är bindande och att socialnämnden är skyldig att följa lagen. Skyldigheten ska med andra ord förstås som ett ansvar för socialnämnden att fullgöra det som lagstiftaren bestämt att nämnden i sin egenskap av förvaltningsmyndighet, det vill säga en del av det allmänna, ska ta ansvar för.

Av betydligt större värde för enskilda hjälpbehövande är istället de stadgan­ den i SoL som är utformade som individuella materiella rättigheter; närmare bestämt de bestämmelser som avser rätten till bistånd (se närmare om rätten till bistånd i kapitel 4). Rättigheterna är knutna till de individer som uppfyller de förutsättningar som anges i 4 kap. SoL, och de är utkrävbara. Det sista betyder att rättigheten är sammanbunden med en möjlighet för den enskilde att få en ny prövning av sitt ärende genom överklagande till förvaltningsdomstol.86 För att en rättighet ska ha verklig tyngd bör lagen ha en precis formulering vad gäller såväl förutsättningarna för att rättigheten ska föreligga som vad den består i.87 Vad som avses med begreppet rättighet har närmare beskrivits i kapitel 2 i denna bok.

Sammanfattningsvis kan sägas att det innebär en stor skillnad för enskilda om lagstiftningen har rättighets- eller skyldighetskaraktär. Skyldighetslagstiftning innebär att den enskilde är eventuell mottagare av eller föremål för något som socialnämnden tolkar (eller inte tolkar) som sin skyldighet att erbjuda eller göra.

Rättighetslagstiftning innebär att den enskilde är rättighetsbärare med makt att genom överklagandeinstitutet, det vill säga möjligheten att överklaga beslutet till domstol, kunna utkräva något som han eller hon har rätt till från socialnämnden.

86 Se 16 kap. 3 § SoL angående vilka beslut enligt SoL som får överklagas till förvaltnings­ domstol. För en problematisering av möjligheten att få ändring till stånd av ett förvalt­ ningsbeslut, se Warnling-Nerep, W. (2018) Solidariteten i förvaltningen – Hur ändrar man beslut? I: Erhag, T., Leviner, P. & Lind, A-S., (red.) (2018) Socialrätt under omvandling – om solidaritetens och välfärdsstatens gränser.

87 Vad som ska krävas för att en individuell social rättighet ska anses föreligga har varit föremål för diskussion inom rättsvetenskapen. Se Lind, A-S. (2009) Sociala rättigheter i förändring. En konstitutionellrättslig studie, s. 34ff. för en översikt över denna diskussion, och t.ex. Hollander, A. (1995) Rättighetslag i teori och praxis, s. 27ff.

58

5 Socialtjänstens ansvar för barn och unga Pernilla Leviner

5.1 Stöd och skydd till barn och unga mellan frivillighet och tvång – ett föränderligt rättsområde Som har beskrivits i bokens tidigare kapitel ansvarar varje kommun för alla som vistas i kommunen, och enskilda kan ansöka om bistånd i olika former från socialnämnden och dess förvaltning, socialtjänsten, för att därigenom uppnå skälig levnadsnivå (4 kap. 1 § SoL). Utöver detta övergripande ansvar för enskilda i kommunen har socialtjänsten ett särskilt ansvar för olika grup­ per i samhället, däribland barn och unga.176 Detta framgår i 5 kap. 1 § SoL som anger följande: Socialnämnden ska 1. verka för att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden, 2. i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och unga, 3. bedriva uppsökande verksamhet och annat förebyggande arbete för att för­ hindra att barn och unga far illa, 4. aktivt arbeta för att förebygga och motverka missbruk bland barn och unga av alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel eller beroendeframkallande medel samt dopningsmedel, 5. aktivt arbeta för att förebygga och motverka missbruk av spel om pengar bland barn och unga, 6. tillsammans med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs, uppmärksamma och verka för att barn och unga inte vistas i miljöer som är skadliga för dem, 7. med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och unga som har visat tecken till en ogynnsam utveckling, 176 Vad som avses med begreppet ”barn” uppfattas i många sammanhang som självklart, nämligen personer under 18 år, då myndigheten infaller. Detta är också den definition som ges i både barnkonventionen och den socialrättsliga regleringen. Densamma används här.

Ibland används dock även termen ungdomar eller unga, och då avses barn som generellt sett kan anses ha viss själv- och medbestämmanderätt, såsom tonåringar.

121

Pernilla Leviner 8. i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och unga som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om barnets eller den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet, 9. i sin omsorg om barn och unga tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som kan finnas sedan ett mål eller ärende om vårdnad, boende, umgänge eller adoption har avgjorts, och 10. i sin omsorg om barn och unga tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som kan finnas sedan vård och fostran utanför det egna hemmet upphört eller sedan verkställighet av sluten ungdomsvård enligt lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård upphört.

Här stadgas en allmän målsättning för barn och unga i vårt samhälle som social­ tjänsten ska verka för, ett ansvar att arbeta förebyggande samt ett särskilt ansvar för barn och unga som av olika skäl riskerar att fara illa. Att barn och unga ska ges drägliga uppväxtvillkor, skydd från utsatthet i sina hem samt stöd för att komma ifrån missbruk, kriminalitet och annat destruktivt beteende stadgas, förutom i den refererade bestämmelsen i SoL, även i föräldrabalken (1949:381) och lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Samhäl­ lets ansvar för barn och unga regleras övergripande även genom vår grundlag, regeringsformen (1974:152), RF, och internationella konventioner, bland annat Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,177 Europakonventionen, som exempelvis anger rätt till liv och rätt att inte bli utsatt för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. En viktig konvention i detta sammanhang är förstås också Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter,178 barn­ konventionen, som anger att konventionsstaterna ska vidta åtgärder för att stödja barn och ungdomar. Sedan januari 2020 gäller barnkonventionen (art.

1–42) som svensk lag,179 vilket enligt regeringen bland annat ska innebära att domstolar och rättstillämpare ska beakta de rättigheter som följer av konventio­ nen samt ska skapa en grund för ett mer barnrättsbaserat synsätt i all offentlig verksamhet.180 Vilken närmare betydelse inkorporeringen av barnkonventionen har är en fråga som har diskuterats och som i hög grad kommer att bero på hur konventionen som lag kommer att tolkas och tillämpas framöver av domsto­ larna i deras prejudikatbildning, men också av andra rättstillämpare, exempelvis 177 Se lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

178 FN:s generalförsamling antog barnkonventionen i november 1989 och den underteck­ nades av Sverige i januari 1990. Konventionen ratificerades och antogs sedan av riksdagen genom förslag i prop. 1989/90:107 Godkännande av FN-konventionen om barnets rät­ tigheter.

179 Lagen (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter.

180 Prop. 2017/18:186 Inkorporering av FN:s konvention om barnets rättigheter.

122

5. Socialtjänstens ansvar för barn och unga socialtjänsten.181 Det handlar helt enkelt om en pågående utveckling som är beroende av att rättstillämparen tar till sig det grundläggande budskapet i kon­ ventionen: att barn är självständiga rättighetsbärare.

Socialtjänstens särskilda ansvar för barn och unga skiljer sig från ansvaret för andra grupper i samhället på två grundläggande sätt. För det första därför att barn som huvudregel inte har egen bestämmanderätt, utan står under sina vårdnadshavares ansvar. Även om barn och ungdomar i takt med ökad ålder och mognad får allt högre grad av själv- och medbestämmande, har vårdnadshavaren den yttersta rätten att bestämma. Detta innebär att socialtjänsten i arbetet med barn och unga ska samarbeta med vårdnadshavaren som en slags ”mellanhand”.

Insatser kan vara inriktade på barns och ungas behov, men generellt kan social­ tjänstens ansvar för barn och unga beskrivas som ett komplement till föräldra­ ansvaret genom att myndigheten ska finnas som ett stöd för vårdnadshavare för att dessa ska kunna ta sitt ansvar. Det andra sättet som socialtjänstens ansvar för barn och unga skiljer sig från ansvaret för andra grupper i samhället är att myn­ dighetens ansvar för barn och unga sträcker sig längre än det generella ansvaret för vuxnas levnadsförhållanden. När omständigheterna kring barn och unga är mycket allvarliga, kan socialtjänsten bryta mot huvudregeln om att insatser ska ges på frivillig väg och ingripa mot vårdnadshavares och beslutsmogna ungdomars vilja för att ge behövligt stöd och skydd.182 Förutsättningarna för sådana tvångsåtgärder ges i LVU och kan bli aktuella i två huvudtypfall – på grund av brister i barns hemmiljöer och/eller på grund av barns och ungas egna destruktiva beteende (2–3 §§ LVU). Insatser med stöd av LVU ges oftast genom att barn och unga placeras utanför hemmet.

Syftet med detta kapitel är att ge mer specifik och fördjupad kunskap om vad den rättsliga regleringen anger att socialtjänsten ska, kan och bör göra i ärenden som rör barn och unga, gällande både utredning och verkställighet av beslut, det vill säga genomförande av beslutade insatser. Med tanke på att socialtjänstens arbete i dessa ärenden under vissa förutsättningar kan genomföras även mot vårdnadshavares och barns vilja är det i dessa fall särskilt viktigt att handlägg­ ning och beslutsfattande är rättssäkert i både formellt och materiellt hänseende.

Kapitlet fokuserar på situationer där det kommer till socialtjänstens kännedom att barn och ungdomar kan ha behov av olika typer av insatser och särskilt på ärenden där det finns oro för barn, antingen på grund av missförhållan­ den i hemmen och/eller på grund av barns och ungas egna destruktiva beteende.

Utanför detta faller frågor gällande handläggning i familjerättsliga ärenden – 181 Se bl.a. Leviner, P. (2018) Barnkonventionen som svensk lag – en diskussion om utma­ ningar och möjligheter för att förverkliga barns rättigheter, FT, nr 2.

182 Socialtjänsten kan också ingripa med tvång i enlighet med lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, LVM, i fall som rör vuxna missbrukare, se vidare i kapitel 6.

123

Pernilla Leviner adoption, föräldraskapsfastställande, vårdnads-, boende- och umgängestvister – samt även frågor som rör handläggning av unga lagöverträdare. Inte heller behandlas frågor gällande barn med funktionsnedsättning och tillämpningen av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) här (se kapitel 8). För förståelsen av regleringen kring barn- och ungdomsärenden som beskrivs här är bokens tidigare kapitel grundläggande.

Kapitlet inleds med en närmare beskrivning av den rättsliga grunden för barns rätt och rättsliga ställning samt föräldrars rätt som vårdnadshavare. Där­ efter beskrivs regleringen om socialtjänstens ansvar och handläggning i barnoch ungdomsärenden: hur ärenden uppkommer och socialtjänstens skyldighet att inleda utredning, vilka krav och principer som styr arbetet, vilka verktyg och befogenheter som myndigheten har till sitt förfogande i utredande syfte samt vad utredningar i barn- och ungdomsärenden kan utmynna i. Slutligen behand­ las frågor och reglering kopplat till genomförande av insatser med särskilt fokus på placeringar utanför hemmet, befogenheter under placeringar, förutsättningar för att placeringar ska upphöra samt balanseringen mellan stabilitet och åter­ förening, liksom möjligheterna att överklaga socialtjänstens bedömningar och beslut samt frågor om tillsyn. Kapitlet avslutas med en diskussion angående grundläggande rättssäkerhetskrav i socialtjänstens arbete med barn och unga.

Det rättsområde som beskrivs i detta kapitel är föremål för återkommande utredningar och reformer. Detta är särskilt tydligt vid tiden för uppdateringen av denna bok – tidig höst år 2021 – då förändringar i regleringen av den sociala barnavården diskuteras mycket intensivt i kölvattnet av det fall som kallats för Lilla hjärtat,183 men också bland annat med anledning av att brister uppmärksam­ mats på de särskilda ungdomshem som drivs av Statens institutionsstyrelse. Det kan utan tvekan konstateras att den sociala barnavården är mycket politisk i den meningen att socialtjänstens ansvar och befogenheter diskuteras i den politiska debatten. Utöver det som redan nämnts diskuteras den sociala barnavårdens roll just nu även ifråga om bekämpande av gängkriminalitet, socialtjänstens befogenheter i samband med att kvinnor och barn återvänder till Sverige från läger i norra Syrien där personer med samröre med IS hållits fångna samt, med anledning av det som kallats Tim-fallet, också frågor kopplade till utvisning av barn utan uppehållstillstånd som vårdas med stöd av LVU.184 Diskussionen i dessa frågor kan mycket väl leda till fler reformer. Läsning av detta kapitel bör där­ för ske med vetskap om att det mycket troligt fortsatt kommer att genomföras ändringar och tillägg i författningar och att det kontinuerligt tillkommer nya 183 Se bl.a. artikel i Dagens Nyheter som publicerades den 8 mars 2020, https://www.dn.se/ nyheter/sverige/hon-fick-inte-fylla-fyra.

184 Se beskrivning av detta fall och de rättsliga frågor som aktualiseras i blogginlägget Tim, utvisningen och socialtjänsten på Barnrättsbloggen, oktober 2021, https://barnrattsbloggen. wordpress.com/2021/10/04/tim-utvisningen-och-socialtjansten/

124

Juridik för socialt arbete

FJÄRDE UPPLAGAN

Therése Fridström Montoya (red.), Åsa Alfvengren, Therese Bäckman, Ann-Christine Pettersson Hjelm, Pernilla Leviner & Anna-Sara Lind Socialtjänstens uppdrag är att främja människors ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhället. Det är viktigt – såväl för enskilda hjälpbehövande som av rättssäkerhetsskäl – att den som är verksam på socialtjänstens område är förtrogen med de lagar som reglerar verksamheten och kan använda juridiken som ett verktyg i det sociala arbetet. Detta gäller såväl för de som handlägger enskildas ärenden, för de som ska verkställa beslutade insatser samt för socialarbetare som av annan anledning kan behöva hjälpa enskilda att tillvarata sin rätt i kontakt med socialtjänsten.

Den här boken är en introduktion till juridiken på socialtjänstens område.

Den utgår från socialtjänstens allmänna ansvar och det särskilda ansvaret för vissa grupper. Bokens fjärde upplaga är reviderad med beaktande av ändrade regler i de centrala lagar som reglerar socialtjänstens verksamhet samt nytillkommen praxis. Nytt är också att EU-rättens och internationella konventioners betydelse för den svenska socialrättens tillämpning har förtydligats.

Författarna är jurister med gedigen erfarenhet av forskning och undervisning i socialrätt och offentlig rätt för blivande socionomer och andra studentgrupper på Uppsala, Umeå, Göteborgs och Stockholms universitet.

ISBN 9789151105581

9 789151 105581