9789151103181

Paul Tenngart

Litteraturteori

EN INTRODUKTION TILL KVALITATIVA STUDIER

3 UPPL.

InnehĂĽll Inledning

5

1. Formalism och nykritik

13

2. Strukturalism

35

3. Läsarorienterade teorier

55

4. Dekonstruktion

77

5. Marxism, kulturstudier, nyhistorism

93

6. Feminism, genusteori, queerteori

111

7. Postkolonialism

129

8. Ekokritik

151

9. Världslitteratur

167

Referenser

185

Register

197

Inledning Den här boken presenterar de mest etablerade av de olika litteraturteorier som formulerats från det tidiga 1900-talet och fram till idag.

Teorier om litteratur fanns naturligtvis även i äldre tider. Överallt där det har funnits litteratur har det också funnits idéer om vad litteratur är och hur den fungerar. Men den här boken hade blivit alldeles för tjock om den hade försökt täcka in alla tiders litteraturteori, och jag har tvingats dra en gräns någonstans. Min gräns har med aktualitet att göra. Syftet med boken är inte i första hand att berätta litteraturteorins historia utan att förklara de tankar och termer som fortfarande används för att beskriva och analysera litterära fenomen. För att dessa teoretiska verktyg ska kunna förstås och användas på bästa sätt måste de historiseras. Hur uppstod dessa idéer och i vilka sammanhang?

Men vad har abstrakta frågor om litteraturens väsen och funktion med konkret litteraturläsning att göra? Behöver man verkligen känna till teorier om litteratur för att läsa böcker? Räcker det inte med att kunna alfabetet och ha lite fantasi? Tja, det beror på vad man vill få ut av sin läsning.

Det finns många anledningar till att vi läser skönlitteratur. Vi läser för att få tiden att gå i tandläkarens väntrum. Vi läser för att vi har fått en bok i julklapp. Vi läser för att vi har blivit ålagda att läsa en viss bok.

Vi läser för att vi just nu har lust att läsa. Vi läser för att vi har lust att läsa just den här boken. Vi läser för att vi inte kan låta bli. Vi läser om sådant som vi själva har varit med om för att känna att vi inte är ensamma i världen om våra erfarenheter. Vi läser om sådant som våra nära vänner har varit med om för att lite mer förstå hur de har det. Vi läser om sådant som vi själva aldrig någonsin kommer att uppleva för att vidga våra vyer. Vi läser för att ta reda på någonting alldeles speci5

LITTERATURTEORI ellt. Vi läser för att lära oss någonting mer allmänt. Vi läser för att bli emotionellt och intellektuellt omtumlade. Vi läser för att få vår världsbild bekräftad, ifrågasatt, förkastad. Vissa av dessa läsarambitioner kräver inget fördjupat perspektiv på litteraturens väsen, funktion och förmåga. Andra har oerhört mycket att vinna på teoretisk medvetenhet.

För att ringa in litteraturteorins värde måste vi nog börja med att dela in kategorin läsare i två underavdelningar – de som läser för sin egen skull och de som läser för att använda litteraturen i ett professionellt sammanhang. För privatläsaren är det naturligtvis inte nödvändigt att ha kunskap om hur olika personer genom tiderna har definierat litteraturens väsen. En stor del av litteraturens styrka är att den har potential att nå många läsare, som sinsemellan har helt olika historiska, geografiska, kulturella, sociala och personliga bakgrunder. En förutsättning för att detta ska lyckas är att en och samma text kan läsas på många olika sätt.

Det är en gammal och omhuldad idé att de bästa litterära texterna kan läsas på olika nivåer. Den italienske humanisten Giovanni Boccaccio (1313–1375), författare till bland annat novellsamlingen Decame­ rone, liknade den lyckade skönlitterära texten med Bibeln. Liksom kristendomens heliga skrift vill nå ut till alla människor oavsett ålder, bakgrund, lärdom och intelligens, bör den litterära texten ha något att erbjuda alla typer av läsare. Så här beskriver Boccaccio en bra skön­ litterär text: I den uppenbara innebörden finns något som vederkvicker småbarn och i det fördolda bevarar den något som väcker de insiktsfulla läsarnas uppmärksamhet och beundran. Därför tycks den vara en flod, om jag får uttrycka mig så, som är både djup och grund, i vilken det lilla lammet kan gå på egna ben och den stora elefanten har gott om utrymme att simma.

(Boccaccio 1988, s. 80.)

Det är med litteraturteori som med litteraturhistoria – utökad kunskap om och kring det litterära verket leder till en djupare förståelse av texten, och därmed till en större, mer omfattande och nyanserad läsupplevelse. Idag kan vi med stor behållning läsa den grekiska poeten Sapfos kärleksdikter utan att veta ett dyft om vare sig Sapfo eller det 6

inledning samhälle hon levde i för 2600 år sedan. Om vi emellertid tar reda på fakta om kulturen i det arkaiska Lesbos blir vår förståelse av dikten mycket mer substantiell. Likadant är det med teoretiska frågor. För att bli berörda av Sapfos dikter behöver vi inte veta någonting om kärleks­ diktens genre i allmänhet och de språkliga grepp som denna typ av text ofta använder för att beröra läsaren. Men om vi känner till olika teorier om hur det går till när några svarta prickar på ett papper väcker starka känslor hos en i yttre mening totalt inaktiv läsare, så engagerar den gamla texten inte bara vårt känsloliv utan också vårt intellekt. Vi blir då inte bara berörda av dikten utan kan också reflektera över hur och varför dessa känslor uppstår.

Det finns tusentals frågor att ställa till en litterär text. För varje fråga som vi har någon sorts svar på – oavsett hur spekulativt och trevande detta svar är – har vår upplevelse av texten blivit större. Men det krävs en viss litteraturteoretisk bildning för att vi ska kunna ställa de mest intressanta frågorna och för att vi ska kunna ge dem substantiella och relevanta svar.

Alltså: litteraturteoretiska kunskaper är inte nödvändiga förutsättningar för litterära upplevelser, men ju mer vi kan om litteratur i allmänhet desto större upplevelser kan det enskilda verket leda till. Litteraturvetarna kan däremot inte välja. Deras yrkesutövning går tvärtom ut på att definiera, kategorisera, analysera och beskriva litterära fenomen. Det kan de inte göra utan att använda sig av andra experters definitioner, kategoriseringar, analyser och beskrivningar. Och alla de som vill eller måste närma sig litteraturen på ett systematiskt sätt måste skaffa sig litteraturteoretisk kunskap. Det är denna systematik som skiljer privatläsaren från den professionella läsaren. Det gäller inte bara för forskaren och universitetsläraren, utan också för kritikern, redaktören, lektören, svenskläraren och bibliotekarien – alla måste de ha självförståelse som läsare och insikter om litteraturens funktioner och verkningsmedel.

Det teoretiska perspektiv man utgår ifrån när man studerar litteratur avgör också vilken metod man använder för att analysera de litterära verken. I vissa litteraturteorier är en viss analysmetod ett självklart och tydligt resultat av teorins antaganden om litteraturens väsen.

7

LITTERATURTEORI En sådan teori har en lätt identifierbar metodologisk sida. I andra fall är det mindre tydligt vilken sorts analysmetod som teorins premisser leder till. I vissa fall kan man inom en specifik teoriram använda sig av olika metoder, i andra fall är de metodologiska frågorna outtalade men självklara för den invigde.

Den här boken är skriven för att kunna användas på flera olika sätt.

Den läsare som har för avsikt att lära sig det mesta om litteraturteori ska här finna en första station på vägen. Även för den läsare som är ute i det högst pragmatiska ärendet att hitta fungerande verktyg för att analysera en specifik text, hoppas jag att den här boken ska visa sig vara användbar.

Det är bland annat för att vara denna sistnämnda läsare till hjälp som varje kapitel avslutas med konkreta exempel på hur de olika teoretiska resonemangen kan omsättas i praktiken. Men dessa tillämpningsskisser har också som syfte att tydliggöra den abstrakta teorin, samt att illust­rera de olika teoriernas mer konkreta, metodologiska dimensioner. Den läsare som bara är allmänt intresserad av olika sätt att studera litteratur ska förhoppningsvis få en stor del av det intresset tillgodosett.

Genom att i slutet av varje kapitel återkomma till en och samma skönlitterära text hoppas jag att det blir tydligt hur mångfasetterad och rik den litteraturvetenskapliga teorifloran är. Jag hoppas också kunna visa hur mycket det valda teoretiska perspektivet styr vad det är man kommer fram till när man analyserar verket. Det faktum att en och samma text duger att analyseras från en mängd helt olika teoretiska perspektiv säger också en hel del om skönlitteraturens grundläggande egenskaper.

Varje teori har sin favoritlitteratur – teorierna är utformade utifrån vissa litterära preferenser och är därmed mest tillämpbara på en viss sorts litteratur – men jag tror att de pedagogiska vinsterna med att låta teorierna tillämpas på en och samma skönlitterära text överskuggar det man förlorar i neutralitet. Jag tror också att jag har hittat en någorlunda neutral exempeltext i Majken Johanssons dikt ”Novellette”, först publicerad i diktsamlingen Liksom överlämnad 1965 (Johansson 2002). Det är en ganska lång dikt som är ömsom berättande, ömsom lyrisk. Den är enkel att förstå direkt och spontant, men den håller också för djupdykningar, både vad gäller stil och innehåll. Så här lyder den: 8

inledning

Novellette Också på söder i den tredje staden låg isen tjock under krigsvintrarna.

På Sorgenfri spolade de vatten ur långa slangar ända från oktober; i januari var vi klara för skridskomärket i brons.

Alla hade inte helrör, en stor skruv under framfoten och breda remmar kring vristen fick hålla fästet.

Långa kvällar svepte strålkastarljus över Sorgenfri.

Pojkarna kom vinande i stora skinnhandskar med hög krage. Att bli förd några varv runt banan av ett par kraghandskade mot skulderbladen blev mera värt än lilla a i räkning.

En hette Olle och vågade ha snaggat hår när de andra började med långt.

Han gick i läroverk och vita strumpor.

Mittemot banan koktes karamellblock i flera färger och såldes marzipan ur pappersformar.

Alltihop var kupongfritt och av sackarin.

Det var Olle som bjöd, och jag gick villigt till tandläkaren hela våren.

Utom på Sorgenfri såg jag honom aldrig, men ännu i paltbrödsköerna på sommarn kammade jag håret framför varje skyltfönster ifall han skulle gå förbi.

En av vårarna läste jag tysken Sprangers ”Ungdomspsykologi”.

9

LITTERATURTEORI Den kom mig att på allvar inse hur svårt jag hade det. Sen slutade kriget: med ovilja såg vi på, hur stadens skolor återgick till det normala. Karantänoch avlusningstiden för koncentrationslägerfångarna från Tyskland var förbi, de slussades vidare. I dem hade vi ägt vår enda möjlighet att tala utländska språk när vi gav dem vår choklad och fickpengar genom taggtråden.

Många andra orsaker fanns det året att bli sig olik. Man var 15, och livet hade börjat hänga huvud.

På hösten skrev jag min första dikt, längs kanalen som rimmad brusade i höga böljor genom mitt bröst. Poemet hette: ”Höststorm”.

Gång på gång påbörjade jag mina memoarer. I en bok samlade jag aforismer ”eller andra kloka uttalanden” jag läst, som man kan ha nytta av när man författar själv.

Ett av dem var: ”Boken om sig själv kan alla skriva”.

Men jag lät mig inte nedslås, utan fyllde kollegiepärmar med berättelsen om hur jag haft det sen jag var ett halvt år.

När jag blev esperantist, var vi fem unga som inom klubben höll ihop, tillräckligt olika för att få samvaron att kännas världsomspännande.

Till omväxling byggde pojkarna en kanot till att ha på kanalen. En kväll fann vi ett bortglömt eller aldrig påträffat fallskärmshölje nära Lomma, många kvadratmeter stort och vattentätt till overaller åt oss. Nu var vi rustade för paddling ut ur hamninloppet, vilket var förbjudet.

10

inledning Återfärden gick per lotsbåt och med kanadensaren i släp, men en av flickorna som var med grät oss bötfria.

Vår röda farkost hette ”La Espero”, som på vårt världsspråk betydde ”Hoppet”. Den slutade som vrak vid en kajplats nära Kockums. Uppoch nervänd guppade den på vågorna; i vitt lyste dock på skrovet ännu ”Hoppet”, fast också det, givetvis, uppochnervänt.

11

1. Formalism och nykritik Den ryska formalismen föddes när två intellektuella sällskap bildades i Ryssland vid tiden för det första världskriget. I huvudstaden grundades Moskvas lingvistiska cirkel 1915 med Roman Jakobson som centralgestalt. I nuvarande Sankt Petersburg grundades året efter Opojaz (Sällskapet för studier i det poetiska språket) med Viktor Sjklovskij i spetsen. Under ett femtontal mycket livaktiga år hann strömningen producera ett flertal mycket inflytelserika studier. Den hann också utvecklas i olika riktningar.

Beteckningen formalism anger att dessa teoretiker var intresserade av litteraturens formella aspekter snarare än dess innehåll. Det var inte vad litteraturen gestaltar som var i fokus utan hur det gestaltas. Strömningen uppstod i nära anslutning till radikala kretsar i Ryssland åren före revolutionen 1917. Formalisternas nya idéer om litteraturforskning låg i linje med den litterära futurismens kritik mot den borgerliga kulturen, i synnerhet den då dominerande ryska symbolistiska poesin.

Man angrep vad man uppfattade som en kvardröjande romantisk syn på litteraturen, som utgick från idén om den mystiskt insiktsfulle poe­ ten. Formalisterna menade att denna romantiska forskning endast använde de litterära verken som språngbrädor för att komma åt det man egentligen var intresserad av: författarnas personligheter, politiska och sociala frågor, filosofiska spörsmål. Det var dags att rikta intresset bort från den psykologiska, historiska och filosofiska bakgrunden och mot de litterära fenomenen i sig. Istället för diktarens kunskaper och insikter lyfte formalisterna fram hans eller hennes litterära hantverksskicklighet. Synen på litteraturen som ett medel att förmedla idéer och känslor ersattes med en definition av litteratur som summan av dess tekniska grepp och effekter.

13

LITTERATURTEORI Inte minst kritiserade de ryska formalisterna den tidigare litteraturforskningens avsaknad av metodologi. Etablerandet av ett formalistiskt studium var ett försök att skapa systematik i litteraturstudiet. Den ryska formalismen har i många sammanhang framstått som ursprunget till den moderna litteraturteorin, och till viss del beror det nog på formalisternas självbild – eftersom man ansåg att den äldre forskningen helt och hållet saknade metodologi fick man skapa det systematiska studiet från grunden. I ett större perspektiv är det inte helt rätt att betrakta den ryska formalismen som det första försöket att systematiskt studera litteratur. Man kan emellertid med fog säga att grundandet av Moskvas lingvistiska cirkel och Opojaz innebar ett lika betydelsefullt som representativt första steg i 1900-talets litteraturteoretiska utveckling, som generellt sett dominerades av formalistiska utgångspunkter.

Runt 1930 upphörde den ryska formalismen som en följd av de sovjetiska makthavarnas misstycke. Dess stora inflytande på den västeuropeiska och amerikanska litteraturforskningen hade vid det laget knappt ens börjat. Till väst tog sig idéerna successivt. Utifrån den ryska formalismens grundidéer utvecklades den så kallade Pragstrukturalismen på 1920- och 1930-talet. Denna kom att utöva ett starkt inflytande på 1960-talets franska strukturalism (se kapitel 2). Vid tiden för andra världskriget emigrerade Roman Jakobson och Pragstrukturalisten René Wellek till USA. De blev viktiga för utvecklingen av den amerikanska litteraturteorin under 1940- och 1950-talet.

Men vid det laget hade en ny anglosaxisk litteraturteori, som var lika textinriktad som den ryska formalismen, redan tagit form. Den så kallade nykritiken fick sitt namn med John Crowe Ransoms bok The New Criticism 1941 (Ransom 1941), men rötterna fanns i britten I. A. Richards mycket inflytelserika idéer och i poeten T. S. Eliots poetik. Nykritiken utvecklades parallellt med den anglosaxiska modernismen, liksom den ryska formalismen stod i nära förbindelse med futurismen. Dess viktigaste metodologiska bidrag – närläsningens teknik – lämpar sig också bäst för att analysera språkligt avancerade modernistiska dikter.

Nykritiken utgjorde från 1940-talet och fram till 1970-talet det 14

1. Formalism och nykritik dominerande paradigmet vid amerikanska universitet. Dess stora inflytande på amerikansk såväl som på brittisk och skandinavisk litteraturforskning har lämnat spår som märks tydligt än idag.

Litteraritet Litteraturforskarens studieobjekt, skriver Roman Jakobson 1919, är inte de enskilda litterära verken eller ens litteraturen i sig (Jakobson 1971). Det som ska studeras är istället en specifik aspekt av de litterära texterna, nämligen de språkliga drag som gör texterna till litteratur. Forskaren ska undersöka litteraturens litteraturnost, dess litteraritet (eller litteraturhet om man så vill), det som skiljer litteraturen från andra typer av språkbruk.

Jakobson beskriver litteraritet som en speciell språklig funktion som inte har med kommunikation och förmedling att göra. Icke-litterärt språk har ett praktiskt syfte. En tidningsartikel ska ge läsaren information om vad som har hänt, en faktabok ska ge läsaren kunskap om ett visst ämne. Eftersom deras viktigaste målsättning är att bli förstådda, bör dessa skribenter använda ett språk som är så lättillgängligt, strin­ gent och korrekt som möjligt. Språket har en rent praktisk funktion.

Det bär på information. Författaren till en estetisk text – en roman, ett drama, en dikt – har däremot andra ambitioner än att bli förstådd. Den skönlitterära texten är mycket mer än ett sätt för författaren att förmedla information till läsaren. Om konkret förmedling av åsikter eller kunskap hade varit författarens syfte, hade alla litterära grepp, textens litteraritet, snarare utgjort hinder i vägen för läsarens mottagande av informationen. Litterariteten har alltså inte med förmedling att göra.

Den har en helt annan funktion än övriga språkliga funktioner. Och det är denna speciella funktion som litteraturforskaren har som uppgift att studera.

Hur kan man då hitta litterariteten? Var finns den? Jo, den finns i det litterära språkbrukets avvikelse från det praktiska språkbruket, den finns där den litterära texten frångår och omformar det praktiska språket. Litterariteten utgör ett kontrollerat våld på det praktiska språket. Det litterära språket är i grunden konstruerat, medvetet skapat 15

LITTERATURTEORI för att vara just litteratur. Det kvintessentiellt litterära språkbruket finns enligt formalisterna i poesin. Det innebär inte att andra typer av litteratur, till exempel prosa och dramatik, är mindre intressanta. Men det är i poesin som skillnaden mellan litteratur och praktiskt språkbruk blir som tydligast.

Det är lätt att se paralleller mellan den ryska formalismen och den litteraturhistoriska strömning som blomstrade i Europa på 1910- och 1920-talet: modernismen. Både den lyriska och den episka modernismen karaktäriserades vid denna tid av olika former av språklig och berättarteknisk experimentlust. För att gestalta den nya, moderna världen, menade man, måste man utveckla nya litterära grepp, ja, ett nytt litterärt språk helt enkelt. Den ryska futurismen är härvidlag inget undantag – dess målsättning var att förändra litteraturen i grunden så att den kom i fas med den nya värld som höll på att utvecklas.

Det är inte så konstigt att det vid den här tiden uppstår teoretiska resone­mang som har språkliga avvikelser i fokus för intresset. Men även om man tydligt kan spåra ett estetiskt ideal bakom de ryska formalisternas idéer om litteraritet, är dessa idéer tänkta att vara tillämpbara på litteratur över huvud taget. Ambitionen är inte bara att utveckla teoretiska verktyg för att analysera den nya litteraturen. I botten finns en uppfattning om litteraturens väsen i stort.

En av den anglosaxiska nykritikens utgångspunkter kan med fördel betraktas som en motsvarighet till formalisternas litteraritet. Utan inspiration från ryskt håll gjorde nykritikens store fadersgestalt I. A. Richards på 1920-talet en stor sak av åtskillnaden mellan vetenskapliga och estetiska utsagor (Richards 1976). De förstnämnda är referentiella till sin karaktär och därmed verifierbara. Litterära utsagor har däremot en emotiv karaktär. Dessa utsagor är inte verifierbara och har därmed en helt annan funktion än de referentiella. Litterära texter går inte ut på att ge en sann och trovärdig gestaltning av den utomlitterära verkligheten. Den litterära texten tillfredsställer snarare läsarens psykiska behov.

Här ser vi tydligt att nykritiken har en helt annan teoretisk utgångspunkt än den ryska formalismen. Istället för formalismens lingvistiska bakgrund och intresse utgår den nykritiska strömningen från en mer 16

1. Formalism och nykritik traditionell anglosaxisk humanism. Richards psykologiskt inriktade litteratursyn skulle visserligen få hård kritik av senare generationers nykritiker, som ligger närmre formalisternas fokus på det litterära språket, men hans identifiering av den litterära texten som en alldeles speciell sorts språklig utsaga är en viktig förutsättning för 1900-talets anglosaxiska litteraturteori.

Främmandegöring Om litteraturens funktion inte är att förmedla tankar och känslor till läsaren, vilken är då dess syfte? Viktor Sjklovskij är den som tydligast svarar på den frågan (Sjklovskij 1993). Litteraturen har en mycket mer konkret och grundläggande funktion än man tidigare har förutsatt, menar Sjklovskij, nämligen att påverka läsarens varseblivning, hans eller hennes förmåga att förnimma världen. Eftersom den mänskliga varseblivningen tenderar att automatiseras, behövs litteraturens överraskande språkliga grepp för att vi ska ryckas ur denna automatiserade tillvaro och se världen på nytt. Vi måste ständigt ruskas om, bli påminda om hur den värld vi har omkring oss verkligen ser ut och fungerar.

Litteraturens förmåga att avautomatisera vår varseblivning av världen kallar Sjklovskij ostranenie, främmandegöring. Med detta begrepp vänder han upp och ner på ett symbolistiskt resonemang. Den symbolistiska poetens uppgift var att med hjälp av språkliga bilder göra det okända känt, att begreppsliggöra de stora, existentiella sammanhangen. Sjklovskij menar att litteraturens uppgift är precis den motsatta: att göra det kända främmande, det vill säga att skapa distans till de föremål och företeelser vi stöter på hela tiden utan att verkligen se dem.

Först när vi har denna distans kan vi upptäcka dem på nytt. Litteraturens syfte är att ständigt bryta vår automatiserade varseblivning och göra oss medvetna om världen.

Det finns mängder av vardagsnära exempel på vad Sjklovskij menar.

Låt oss ta ett som ligger nära mig just nu. När det är fint väder brukar studenter stå utanför mitt kontorsfönster och prata i mobiltelefon. Jag ser dem nästan varje dag. Just därför lägger jag inte märke till dem. Jag 17

3. Läsarorienterade teorier Trots att 1900-talet på flera håll uppvisade en mycket stark tilltro till naturvetenskaplig sanning, präglades också seklet av relativism. På flera håll ifrågasatte man den mänskliga individens förmåga att nå en objektiv sanning om världen. Om de olika formalistiska litteraturteorierna som utvecklades under första hälften av 1900-talet – rysk formalism, nykritik och strukturalism – kan sägas motsvara den positivistiska sidan av seklet, motsvaras den relativistiska sidan av två teoretiska strömningar som kom att dominera det sena 1900-talet: läsarorienterade teorier och dekonstruktion.

De läsarorienterade teorierna utgår från det faktum att en och samma text kan ta sig ut på helt olika sätt beroende på vem det är som läser den. Lika viktigt som det är att veta vem som har skrivit en text och hur den är skriven, är det att veta vem som läser den och hur det går till när den läses. Från ett läsarorienterat perspektiv har den litterära texten ingen verklig existens innan den läses. Litteratur uppstår inte i första hand när en författare formulerar sig, när han eller hon skickar iväg sitt färdiga manus till förlaget, när förlaget gör en bok av manuset eller när den färdiga boken sprids till allmänheten. Litteratur skapas först när en läsare börjar läsa. Därmed är det också läsarens förståelse och upplevelser av den litterära texten som står i centrum för det teoretiska intresset. Först när man kan ringa in dessa fenomen kan man komma åt hur litteratur fungerar.

Utgångspunkten för 1900-talets teorier om litteratur var den fokusering på författarens bevekelsegrunder, egenskaper, villkor och position som dominerade under 1800-talet. Det var först och främst ­denna biografiska inriktning som 1900-talets formalistiska teorier protesterade mot när man satte meddelandet i sig i främsta rummet. Det är 55

LITTERATURTEORI bara genom att studera texterna i sig, menade man, som vi kan nå systematisk kunskap om litteraturens väsen, funktioner och villkor.

Förenklat kan man säga att med det sena 1900-talets betoning av läsarens roll har litteraturteorins moderna historia utvecklats längs hela den grundläggande kommunikationsmodellen avsändare – meddelande – mottagare. Med läsarintresset har det teoretiska blickfånget alltså hamnat längst till höger i modellen.

Utöver detta gemensamma perspektiv utgör de läsarorienterade teorierna ett brokigt lapptäcke som saknar bakgrund i någon enskild idétradition. Vissa läsarinriktade forskare har sina rötter i semiotiken – det systematiska studiet av tecken. Andra har en bakgrund i hermeneutiken – läran om tolkning. Åter andra följer fenomenologins tradition, det vill säga läran om hur världens fenomen visar sig för den mänskliga individens medvetande. En fjärde grupp läsarteoretiker är snarare intresserade av den psykologiska process som litteraturläsning innebär och står sålunda med ett ben i psykologin.

Textens mottagare Grundläggande för alla resonemang om läsning är att man är tydlig med vad det är för läsare man har i åtanke. Är det verkliga eller hypotetiska läsare man talar om? Är det genomsnittsläsare eller speciella läsare? En viktig sida av den läsarorienterade litteraturteorin har varit att identifiera olika typer av läsare och därmed lägga grunden för en beskrivning av läsandets mångfasetterade verksamhet.

En viktig utgångspunkt har varit att skilja mellan läsaren och den mottagare som berättaren i texten riktar sig till. På samma sätt som det är viktigt att skilja mellan en texts författare och dess berättarröst, måste man skilja mellan textens läsare och det subjekt berättarrösten vänder sig till. Den amerikanske narratologen Gerald Prince har kal­lat den sistnämnda för textens narratee, som motpol till dess berättare, narrator (Prince 1980). I brist på bättre svenskt ord får vi kalla textens mottagarinstans för adressat. Varken berättaren eller författaren har – i normalfallet – en aning om hur bokens verkliga läsare ser ut. Ingen av dem kan alltså sägas rikta sig till denna. Där berättaren vänder sig 56

3. Läsarorienterade teorier till textens adressat, som liksom berättarrösten inte är någonting annat än en instans i texten, vänder sig författaren till det som Prince kallar den virtuella läsaren, som bara finns i författarens föreställningsvärld när texten skrivs. Textens verkliga läsare kan vara mer eller mindre lika och mer eller mindre olika adressaten och den virtuella läsaren.

I vissa texter är adressaten synlig. I brevromaner är romanens adressat densamma som brevens. Ofta innehåller en brevroman flera olika brevskrivare. Då skiftar också adressaten från brev till brev. Ibland består brevromanen av en enda brevskrivare och en adressat. Så är det till exempel till stora delar i Johann Wolfgang von Goethes Den unge Werthers lidanden: vi får läsa Werthers brev till vännen Wilhelm men inte Wilhelms svar. En del romaner, särskilt från äldre tid, har en anonym berättare som vill upprätta en förtrolig relation till en tänkt läsare. Tilltal som ”Kära läsare” och resonemang kring berättarens egen position som berättare upprättar en sådan förtrolig stämning. I ett sådant tilltal och i sådana resonemang kan man ofta ganska lätt identifiera vad det är för mottagare som den där berättaren har i åtanke när han eller hon berättar sin historia. Och denna föreställda mottagare skiljer sig ju allt som oftast, förstås, från den verkliga läsaren, inte minst när det föreligger en stor historisk distans mellan tillkomsten av texten och läsningen av den. En tredje sorts synlig adressat är den som är en viktig del av textens fiktionsvärld. I den klassiska berättelsesamlingen Tusen och en natt, till exempel, riktar sig de olika historiernas berättare, Sheherazade, till den kung som håller henne fången. Det är en mycket viktig del av hela verkets struktur och betydelse att Sheherazade vänder sig till en alldeles speciell lyssnare. Samma sak gäller för A. A. Milnes barnboksklassiker Nalle Puh. Här vänder sig den vuxne berättaren till sin son, Christopher Robin. Berättelserna om de olika figurerna i Sjumilaskogen är, enligt bokens egen fiktionsram, pappans fantasier kring sonens leksaksdjur.

I de allra flesta texter är mottagaren emellertid mindre synlig. Här måste vi undersöka texten mer noggrant för att få syn på adressaten.

Detta innebär inte att adressaten är oviktig. Det är ofta mycket fruktbart att identifiera textens dolda mottagarinstans. Den verkliga läsaren befinner sig ju på adressatens plats när texten läses. Om det finns 57

LITTERATURTEORI grundläggande skillnader mellan adressat och verklig läsare är det högst väsentligt att de synliggörs. För att identifiera den dolda adressaten måste berättarens tilltal analyseras. Vilka värderingar och vilken kunskap verkar berättaren förutsätta att mottagaren av hans ord har?

Riktar sig berättaren till en viss grupp av människor? Förutsätter berättaren en viss könstillhörighet, en viss klasstillhörighet, en viss nationalitet, etnicitet eller bildningsnivå hos mottagaren?

Den virtuella läsaren och adressaten är inte de enda abstrakta konstruktioner av tänkta läsare som är fruktbara att studera för den läsarorienterade forskaren. Ett vanligt sätt att hålla de oändligt olikartade potentiella läsarna inom kontrollerbara ramar är att studera den informe­ rade läsaren. Denna läsare har kunskap om den viktigaste bakgrunden till texten och uppfattar de betydelser, referenser och konnotationer som krävs för att nå en rimlig förståelse av texten. Med denna konstruktion undviker man de läsare som saknar väsentlig kunskap och läsvana, och riktar in sig på någon slags normal läsare av den aktuella typen av text.

Om texten ifråga är en klassiker känner den informerade läsaren någorlunda till textens litteraturhistoriska placering. Om texten tillhör en specifik genre, till exempel science fiction, känner den informerade läsaren till de litterära grepp som utgör genrens konventioner.

En mer konkret version av en informerad läsare är den konstruktion som den tyske, fenomenologiskt förankrade forskaren Wolfgang Iser kallar implicit läsare (Iser 1972). Idén om denna läsare bygger på den amerikanske nykritikern Wayne C. Booths identifikation av en implicit författare – en textligt förankrad instans mellan författaren och berättaren som bär på bokens värderingar, syften och intentioner, bortom berättarrösten och all specifik information om författarens privatliv (Booth 1991). Den implicita läsaren är motsvarigheten på mottagarens nivå, det vill säga den läsare som texten skapar åt sig själv.

Iser beskriver den som ett nätverk av responsinviter som styr läsaren att läsa på ett visst sätt.

Nära Isers implicite läsare ligger den abstraktion som den italiens­ke semiotikern Umberto Eco kallar textens modelläsare (Eco 1979). Denna läsare förstår verket på det sätt som det är tänkt att förstås. ­Modelläsaren uppfattar textens hänvisningar, referenser och allusioner, 58

3. Läsarorienterade teorier uppskattar författarens tekniska grepp och kan identifiera och tolka dess symboliska innehåll på ett rimligt sätt. Modelläsaren är en superinformerad och enormt mottaglig läsare som tänker allt som texten inbjuder henne att tänka och känner till allt som texten an­tyder.

Tolkningskonventioner och tolkningsgemenskap Att en och samma litterära text kan tolkas på oändligt många sätt är en gammal sanning. En text får, menar vissa, lika många tolkningar som den har uttolkare. Detta utgör förstås ett teoretiskt problem. Hur kan man över huvud taget diskutera en texts betydelse om den betyder olika saker för varje enskild läsare? Den amerikanske teoretikern Jona­than Culler föreslår en lösning när han menar att vi bör diskutera tolknings­ konventioner snarare än specifika tolkningar (Culler 1975). Även om den enskilda tolkningen är individuell ingår den i ett mönster som gör att den liknar vissa andra individuella tolkningar. En läsare kan till exempel tolka idéinnehållet i en dikt som liberalt, medan en annan tycker sig identifiera en socialistisk samhällssyn. De båda tolkningarna är olik­ artade, men de bygger på samma tolknings­strategi: att finna likheter mellan diktens tematik och politiska ideologier. En tredje läsare av samma dikt ser kanske inget politiskt budskap i texten alls utan istället en personlig gestaltning av en individs privata erfarenheter. Denna tredje läsare använder en helt annan strategi för att förstå dikten.

Som enskilda läsare har vi en tendens att använda vissa tolkningsstrategier oftare än andra. Vissa läser det mesta utifrån en politisk grundhållning. Andra tolkar nästan allt på ett personligt och psykologiskt plan. Vi har alltså en fallenhet för att upptäcka en viss sorts betydelsedimensioner och blunda för andra. Detta har förstås med bakgrund och intresse att göra, men också sociala sammanhang. Olika kulturella platser i samhället (klassrum, kultursidor, kafferaster), olika samhällsgrupper, olika generationer, ja, olika länder och tider präglas mer eller mindre av sådana tolkningstendenser. Det finns all anledning att fundera över vad man själv är för sorts läsare. Vilka tolknings­ konventioner brukar just jag använda? Vad kan det bero på?

Man lär sig snabbt att läsa och tolka litteratur på ett visst sätt om 59

LITTERATURTEORI denna strategi belönas: med bekräftande nickar, med leenden, med intresserad intensitet, eller helt enkelt genom att man får godkänt på tentan. Så fort man tar med sig sin läsupplevelse från den privata sfären under läslampan till ett socialt sammanhang – till köksbordet, läse­cirkeln, klassrummet, tentan eller uppsatsen – är läsningen inte längre en privatsak utan en social verksamhet. De mönster som styr denna läsandets sociala sida kallar den amerikanske forskaren Stanley Fish för tolkningsgemenskaper (Fish 1980). En sådan gemenskap är en uppsättning gemensamma antaganden som gör att en grupp människor uppnår tolkningsmässig konsensus. Man socialiseras in i sådana gemenskaper, och de finns på olika nivåer: i helt och hållet privata sammanhang bland vänner, i utbildningssystemet, på ledande kultursidor. Det kommer förmodligen alltid att vara ”rätt” eller ”inne” att tycka eller tänka något visst om en given text, en given genre eller ett givet författarskap, var man än befinner sig.

Enligt Fishs sätt att se på saken är det alltså varken läsarens personliga erfarenheter eller det som faktiskt finns i texten som i första hand styr hur läsaren tolkar verket, utan snarare de konventioner för texttolkning som präglar de sociala sammanhang som läsaren och verket ingår i.

Läsarens makt De flesta är emellertid överens om att både läsarens eget bagage, som är unikt för henne och som hon tar med sig in i läsningen, och det som faktiskt står där på boksidorna utgör de två viktigaste instanserna i tolkningsprocessen. Frågan är dock hur balansen mellan dessa båda ser ut. I vad mån är läsaren fri att göra sin egen tolkning av texten, och i vad mån är hon styrd av vad som faktiskt står skrivet?

En dimension av denna fråga har att göra med vad det är för sorts text vi talar om. Umberto Eco delar in litteraturen i två olika typer av texter, slutna texter och öppna texter, som i olika grad bjuder in läsarens kreativitet (Eco 1979). Inför den slutna texten har läsaren ett begränsat tolkningsutrymme. Betydelsepotentialen är liten. Den öppna texten kräver däremot att läsaren är aktiv. Genrelitteratur och annan populär­ litteratur tenderar att vara mer sluten. En kärleksroman i Harlequin-­ 60

5. Marxism, kulturstudier, nyhistorism De litteraturteorier som hittills har presenterats har i hög grad kretsat kring två av de tre leden i den litterära kommunikationsprocessen: texten och dess mottagare. På några få ställen har även det första ledet i processen, avsändaren, utgjort fokus för intresset – till exempel hos formalisten Tomasjevskij och hermeneutikern Hirsch. Vad ingen av dessa teorier är direkt intresserade av är den litterära kommunikationens kulturella, sociala och ideologiska omgivning. De teorier som samsas i detta kapitel är på sina ställen sinsemellan mycket olikartade, men de har en sak gemensam: målsättningen är att placera författaren, texten och läsaren i deras historiska kontexter.

Marxistisk litteraturteori Karl Marx är förstås mest känd som politisk och ekonomisk tänkare, men han var också, liksom kollegan Friedrich Engels, mycket intresserad av litteratur. Som ung var han rentav själv en aspirerande poet.

Det är därför inte så konstigt att Marx och Engels skrifter i efterhand har gett direkt inspiration till en omfattande, långlivad och mycket betydelsefull litteraturvetenskaplig teoribildning. De sinsemellan olikartade, marxistiskt inriktade litteraturteoretikerna förhåller sig till den marxistiska politiska ideologin på många olika sätt. Därför är det viktigt att skilja mellan marxistisk litteraturteori och marxistisk politik.

En marxistisk litteraturteoretiker har inte per definition några som helst partipolitiska syften eller utgångspunkter.

Men Marx och Engels syn på litteratur hänger förstås ihop med 93

LITTERATURTEORI deras samhällssyn, enligt vilken samhällets bas är dess ekonomiska struktur (Marx och Engels 1982). Det är utifrån denna struktur som den juridiska, politiska och kulturella så kallade överbyggnaden skapas.

Om den ekonomiska basen förändras så förändras också hela överbyggnaden. Vad gäller relationen mellan bas och överbyggnad är det dock många som gör Marx resonemang alldeles för enkelt. Överbyggnaden är ingen passiv reflektion av den ekonomiska basen. Det marxistiska litteraturstudiet handlar i grunden om att analysera hur litteraturen, som ju är en del av överbyggnaden, är påverkad av den ekonomiska basen, men det innebär inte att man ser litteraturen som helt och hållet förutbestämd av de sociala och ekonomiska villkoren. Inte heller innebär det att litteraturen är en enkel spegling av dessa villkor, eller att författarens ideologiska uppfattningar är avgörande för verkets betydelse och kvalitet. Karl Marx var mycket kritisk till tendenslitteratur, det vill säga litterära verk som på ett enkelt sätt använder litterära grepp för att föra fram författarens åsikter. En av Marx stora litterära favoriter var istället den franske romanförfattaren Honoré de Balzac, som var politiskt konservativ. Genom sin förmåga att nå en djupgående förståelse för den ekonomiska och sociala verkligheten lyckas nämligen romanförfattaren Balzac, menade Marx, nå långt bortom sina egna åsikter.

Det viktigaste begreppet i den marxistiska litteraturanalys som direkt härstammar från Marx och Engels är klass. För Marx är relationen mellan klasser en så kallad definitiv relation, det vill säga den är oberoende av individens vilja och makt. Den mänskliga individen kan inte välja bort sin klasstillhörighet, vilket inte betyder att den är en statisk position eller skapar en fast identitet. Klass är ett relativt begrepp, och klasstillhörighet betyder bara någonting i relation till andra männi­ skors positioner i samhället.

Den marxistiska litteraturanalysen sätter fokus på den ekonomiska basen och klassrelationer även där dessa på ytan inte tycks vara de mest relevanta. De marxistiska litteraturforskarna menar inte att alla litterära verk egentligen handlar om klasskamp, eller att klassrelationer är de enda definitiva relationerna i samhället – genus, kön, etnicitet och sexualitet är i vissa sammanhang lika relevanta definitiva relationer.

94

5. Marxism, kulturstudier, nyhistorism De senaste decennierna har en alltför klassfokuserad marxism kriti­ serats, och marxistiska tankegångar har befruktats med idéer från femi­nism, genusforskning, queerteori och postkolonialism. Men en litteraturvetare som inte har klassbegreppet i centrum för sina litteraturanalyser kan inte sägas vara marxistisk.

Viktigt för den tidiga marxistiska litteraturteorin är att litterära verk ska innehålla typiska karaktärer och situationer. För att vara angelägna måste litterära karaktärer och de situationer dessa hamnar i på något sätt vara representativa för den ekonomiska och sociala verkligheten. Det typiska är inte detsamma som statistiskt medelvärde, långt därifrån. Istället kan det beskrivas som den mest historiskt signifikanta kombinationen av situation och karaktär, av individuella, ekonomiska och sociala krafter och relationer. För att den litterära gestaltningen ska vara värdefull måste den vara sann mot hur världen fun­ gerar: varje människa är fri inom vissa sociala och ekonomiska begränsningar.

Denna syn på det typiskas stora värde gjorde att den litterära realismen blev de tidiga marxisternas estetiska ideal. Så var det till exempel för ungraren Georg Lukács (Lukács 1983). Den konservative realisten Honoré de Balzac är bättre än den socialistiske naturalisten Émile Zola, menar Lukács. Där Zola säger oss hur saker och ting ligger till, gör Balzac dem levande för oss och överlämnar åt oss att bedöma dem. En typisk karaktär för Lukács är en individ som är fast i och förkroppsligar den förvirring och de motsägelser som präglar den ständigt rörliga historien.

För marxisten och dramatikern Bertolt Brecht betonade Lukács i alltför hög grad realismens förtjänster. För Brecht var den realistiska litteraturen illusorisk. Hans poetik bygger istället på motsatsen till den realistiska verklighetsillusionen: illusionsbrotten. Det litterära verket måste ständigt påminna mottagaren om att det är just ett litterärt verk och inget annat, så att publiken tar ett steg tillbaka från det som händer på scenen och reflekterar över dess betydelse, dess signifikans för det egna livet och de egna värderingarna. Brechts beskrivning av detta illusionsbrytande litterära grepp är formalistiskt grundad. Han kallar det Verfremdung, som är en tysk översättning av 95

LITTERATURTEORI den ryska formalismens ”ostranenie”, främmandegöring (se Främmandegöring, kapitel 1).

Den marxistiska teoribildningen har genom 1900-talet visat sig slitstark och lämplig att kombinera med andra litteraturteorier. Inte minst har strukturalismen bidragit en hel del till nyare marxistiska perspektiv. De senaste decennierna har marxistisk litteraturteori framförallt utvecklats av Terry Eagleton i Storbritannien (Eagleton 2006) och Fredric Jameson i USA (Jameson 2002).

Frankfurtskolan Frankfurtskolan har blivit namnet på den grupp filosofer, sociologer, litteraturvetare, ekonomer och psykoanalytiker som från 1923 utvecklade ett akademiskt centrum för social forskning i Frankfurt. Man försökte här etablera vad man kallade för ”kritisk teori”, som inte bara syftade till att beskriva och analysera sociala fenomen utan också till att förändra dem. I grunden fanns ett starkt ifrågasättande av det moderna samhället. På 1930-talet flydde rörelsen från nazisterna och flyttade först till Schweiz och sedan vidare till USA. 1949 återkom flera av medlemmarna till Frankfurt.

Frankfurtskolan hör hemma i en bredare marxistisk tradition. Den litteraturteoretiska utgångspunkten är att litterära texter också är former av social handling, och som sådana har de effekter på den historiska omgivningen. Frankfurtskolans syn på litteraturen, kulturen och samhället hör intimt samman med den europeiska mellankrigs­ tiden. Första världskrigets katastrofala resultat gav upphov till funderingar om varför teknologiska framsteg i så hög grad användes till barbari snarare än till sociala framsteg. Dessa funderingar ledde till en annorlunda variant av det marxistiska tänkandet som också inspirerades av sociologen Max Weber och psykoanalytikern Sigmund Freud.

Webers idé om att teknologiska framsteg leder till en byråkratisering av livet blev en viktig utgångspunkt, liksom Freuds syn på den moderna kulturens och det moderna samhällets hämmande mekanismer.

Man hämtade också inspiration från Georg Lukács syn på den moderna världens tendens till att avhumanisera tillvaron. Men där Lukács 96

9. Världslitteratur Sedan ett par decennier har det talats om att vi lever i en ny tidsålder: globaliseringens tid. Som aldrig förr färdas människor, varor, pengar, bilder och ord ständigt hit och dit över planeten. Genom allt effektivare möjligheter till transport och kommunikation finns hela världen inom räckhåll hela tiden – åtminstone för dem som har ekonomiska, teknologiska och språkliga resurser att utnyttja den världsomfattande infrastrukturen. Den ständiga rörligheten har fört med sig genomgripande konsekvenser, inte bara för klimatet, ekonomin, politiken och kulturen i stort, utan också för hur litteraturen fungerar. Idag sätter globala bästsäljare sin prägel på den svenska bokmarknaden, en allt större variation av engelska titlar finns tillgänglig i den svenska bokhandeln, och många svenska läsare laddar ner utländska e-böcker från internet, ofta direkt från den globala mediejätten Amazon med huvudkontor i Seattle. En stor del av den litterära aktiviteten i Sverige idag sker alltså helt och hållet bortom svenska språket och den svenska litteraturen, kulturen och bokmarknaden.

Den amerikanske forskaren Stephen Greenblatt påpekar i en text från 2010 att den interkulturella trafiken har genomgått en acceleration under det senaste halvseklet, men att kulturer alltid har varit mobila och i alla tider har överlappat och befruktat varandra. Enligt Greenblatt bör dessa två insikter leda till två viktiga förändringar: 1) den samtida litteraturen måste studeras utifrån ett brett transkulturellt perspektiv, och 2) vår syn på äldre litteratur måste fördjupas och nyanseras med hjälp av ett sådant vidgat perspektiv (Greenblatt 2010).

Om litteratur i alla tider har producerats och lästs kors och tvärs över språkliga, kulturella och administrativa gränser, kan inte studiet av den begränsas av sådana snäva ramar. Lika lite som vi kan hålla oss inom 167

LITTERATURTEORI den brittiska litterära traditionen och marknaden när vi vill förstå hur J. K. Rowlings serie om Harry Potter fungerar, eller inskränka oss till att utforska hur Stieg Larssons och David Lagercrantz böcker om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist har distribuerats, lästs och diskuterats i just Sverige, kan vi förutsätta att äldre tiders litterära texter är produkter av kulturellt och språkligt entydiga sammanhang.

En betydelsefull del av den svenskspråkiga lyriska modernismen producerades ju i Finland av finska medborgare, och August Strindberg skrev både på franska och svenska. Under flera sekler var latin det viktigaste litterära språket i Sverige, och de tre riddarberättelser som anses vara Sveriges första skönlitterära verk, de så kallade Eufemia­ visorna (Herr Ivan Lejonriddaren, Hertig Fredrik av Normandie och Flores och Blanzeflor), är översättningar från franska och tyska som dessutom skrevs på uppdrag av den tyskfödda norska drottningen Eufemia av Arnstein.

Idén att studera litteratur med hela världen i åtanke snarare än utifrån nationellt, språkligt och kulturellt avgränsade perspektiv är emellertid långt ifrån ny. Redan under 1700-talet gjordes ambitiösa försök att teckna hela världens litteraturhistoria, men den som ofta tillskrivs äran att ha myntat ordet världslitteratur (fast på tyska: Weltliteratur) är Johann Wolfgang von Goethe, som 1827 menade att nationallitteraturens era snart kommer att upphöra och ersättas av världslitteraturens tidevarv. Karl Marx och Friedrich Engels använde sedan Goethes ord i Det kommunistiska manifestet 1848 för att beskriva hur nationell ensidighet och trångsynthet blir en alltmer omöjlig hållning i den moderna världen: inte bara varor, tjänster och människor utan också intellektuella och estetiska föremål och företeelser rör sig ständigt över de gamla gränserna, som blir allt mindre betydelsefulla.

Under 1900-talet har flera litteraturhistoriker och litteraturteoretiker från olika språkområden påpekat behovet av att placera litteraturen i en världskontext och även studera det som har skrivits bortom Västeuropa och Nordamerika. Något riktigt genomslag fick emellertid inte denna vidgade syn på vad som är litteraturhistoriskt relevant förrän vid millennieskiftet. Då framträdde tre forskare som skulle bli frontalfigurer för en ny litteraturteoretisk orientering: Pascale Casanova, 168

9. Världslitteratur Franco Moretti och David Damrosch. Deras respektive utgångspunkter och metoder skiljer sig ordentligt åt, men de står på en gemensam grund: alla tre återaktualiserar Goethes idé om Weltliteratur, och de gör det i globaliseringens tidsålder. Förutom inblickar i den ekonomiska och sociala obalans som globaliseringen skapar, upprätthåller och fördjupar, utgör den postkoloniala teoribildningen en viktig utgångspunkt för 2000-talets världslitteraturforskare – ibland som en begreppslig och metodologisk verktygslåda att använda och utveckla, ibland som något att ta spjärn och distansera sig mot.

De världslitterära teorierna är en brokig samling utgångspunkter och idéer med den gemensamma ambitionen att vidga studiet av litteratur från de nationella, språkspecifika och västerländska ramar som i vår del av världen länge har styrt förståelsen av litterära fenomen. En viktig principiell skillnad mellan de olika teorierna är vilken sorts litteratur de är tänkta att belysa. Vissa av dem är utvecklade för att analysera en alldeles speciell sorts litteratur som kräver egna metoder och tankemodeller för att förstås. Andra teorier är tvärtom tänkta att vara tillämpbara på all sorts litteratur. För de senare anger begreppet världslitteratur vad forskaren har för perspektiv snarare än vad det är för texter som analyseras.

Litteraturens rum I sin banbrytande studie La République mondiale des Lettres från 1999 (publicerad på engelska som The World Republic of Letters) menar den franska forskaren Pascale Casanova att vissa litterära texter lyckas bryta sig ur sina språkliga och kulturella ursprung och ta plats bland en internationell samling texter med stort inflytande över hela världen (Casanova 2008 och 2013). Denna gränsöverskridande litteratur fun­ gerar på ett annat sätt än de nationella eller språkspecifika litteraturerna. Den har sin egen tradition och den läses och diskuteras utifrån egna villkor och värden. Den utgör ett eget, världslitterärt rum.

Det är inte den globalt spridda underhållningslitteraturen som Casanovas modell beskriver, utan den kanoniserade och konstnärligt ambitiösa litteraturen. Den litterära världsrepublikens texter är man169

Litteraturteori

TREDJE UPPLAGAN

Paul Tenngart Vilka litteraturvetenskapliga teorier har varit tongivande under de senaste hundra åren? Och hur kan de användas för att analysera en skönlitterär text?

I den här boken får läsaren en överskådlig och lättillgänglig genomgång av de stora litteraturteorierna, från det tidiga 1900-talets ryska formalism, via nykritik, strukturalism, dekonstruktion, läsarorienterade teorier, marxism, kulturkritik, feminism, queerteori, postkolonialism och ekokritik, ända fram till den senaste tidens världslitteraturforskning.

Läsaren får dessutom god inblick i hur de olika teorierna fungerar i praktiken när de i tur och ordning tillämpas i nio analyser av Majken Johanssons dikt ”Novellette”.

Här samsas teori och praktik. Boken är lika mycket en användbar introduktion till litteraturteori som den är en hjälp för den som behöver ett fungerande verktyg för att analysera en specifik text.

I tredje upplagan har texten genomgått en grundläggande uppdatering. Bland annat finns ett nyskrivet kapitel om teorier om världslitteratur, en inriktning som har fått en alltmer dominerande position inom den internationella litteraturvetenskapen.

Paul Tenngart är docent i litteraturvetenskap vid Språk- och litteraturcentrum, Lunds universitet.

ISBN 9789151103181

9 789151 103181