9789151101033

Gunilla Rehnqvist & Gudrun Svensson

Lära om språk

3 UPPL.

Innehåll Inledning 9 1 Människan och hennes språk 13 1.1 Vilka är förutsättningarna för ett verbalt språk? 15 1.2 När och varför började människan tala? 18 1.3 Hur har de specifika orden och uttrycken uppkommit? 19 1.4 Den fortsatta utvecklingen av människans språk i stora drag 21 Om du vill läsa mer 22

2 Världens språk 25 2.1 Vilka är världens språk och hur hör de ihop? 26 2.1.1 Genetisk språkklassifikation 26 2.1.2 Typologisk språkklassifikation 29 Om du vill läsa mer 34

3 Språkutveckling och språk i Sverige 35 3.1 Arvord och lånord 36 3.2 Grammatikalisering, uppkomst av formord ur innehållsord 41 3.3 Språksituationen i dagens Sverige 44 Om du vill läsa mer 48

4 Språkets beståndsdelar 51 4.1 Språkets byggstenar 52 4.2 Fonetik 55 4.3 Semantik 58 4.4 Grammatik – ordet, frasen och satsen 63 4.5 Pragmatik 67 Om du vill läsa mer 70

5 Talspråk, skriftspråk och teckenspråk 71 5.1 Varför skriver vi? 71 5.2 De huvudsakliga principerna för skriftspråk 72 5.3 Skillnader mellan talspråk och skriftspråk 76 5.3.1 Ett permanent språk och stundens språk 76 5.3.2 Skillnader mellan tecken och ljud, stavning och uttal 78 5.3.3 Skrivandets ensamma hantverk och det interaktiva talspråket 81 5.3.4 Tal och skrift i informationssamhället 84

5.4 Teckenspråket 88 5.4.1 Historisk bakgrund 88 5.4.2 Ett gestuellt, spatialt och visuellt språk 90 Om du vill läsa mer 91

6 Att lära sig ett andraspråk 93 6.1 Förstaspråk och andraspråk 94 6.2 Utveckling av grammatiska kunskaper – processbarhetsteorin 98 6.3 Utveckling av lexikala kunskaper 102 6.3.1 Ord- och begreppsutveckling – att ställa upp hypoteser, ­betydelsefält och interferens 103 6.3.2 Ord- och begreppsutveckling – innehållsdomäner, kärnord och semantisk utvidgning 107 6.3.3 Avledningar, sammansättningar och nybildningar 110 6.3.4 Fasta fraser och metaforer 113 6.4 Sammanfattning om utveckling av ett andraspråk 115 Om du vill läsa mer 115

7 Förstaspråks- och andraspråksutveckling – en jämförelse 117 7.1 Presentation av andraklassarna Emily, Nils och Minoo 118 7.2 Inlärning av förstaspråkets grammatiska regler 119 7.3 Jämförelse mellan grammatiken i Emilys och Minoos texter 123 7.4 Ordförrådet, jämförelse mellan Emily och Minoo 125 7.5 Svenska som andraspråk för Nils 126 7.6 Jämförelse mellan skrivutvecklingen hos Emily, Minoo och Nils 129 7.7 Sammanfattning om andraklassarna Emily, Nils och Minoo 134 Om du vill läsa mer 135

8 Att utveckla litteracitet utifrån sina flerspråkiga resurser 137 8.1 Somaliska är mitt språk som bär mig upp 140 8.1.1 En modell utifrån fyra resurser 141 8.1.2 Dhuxoos litteracitetsutveckling i svenska och somaliska enligt de fyra resursernas modell 142 8.1.3 Slutsatser om skrivande på andraspråket utifrån det ­praktiknära exemplet 146 8.2 Att skriva utifrån sina språkliga resurser i alla ämnen 147 8.2.1 Vad är egentligen en halvö? Om ordförståelse 148 8.2.2 Bredd och djup i språket 149 8.2.3 Litteracitetsutveckling i ett ämnesperspektiv 151 Om du vill läsa mer 153

9 Varför grammatik? 155 9.1 Lite historik om grammatik och grammatikundervisning 156 9.2 Argument i diskussionen om ­grammatikundervisning 158 9.2.1 Metaspråk och undervisning i andra språk 159 9.2.2 Metaspråk och personlig utveckling 161 9.2.3 Funderingar om grammatikundervisning 163 9.3 Grammatiska förändringar över tid samt olika sätt att beskriva grammatik 165 9.4 Olika sätt att beskriva grammatik 167 Om du vill läsa mer 171

10 Ordklasser 173 10.1 Verb 173 10.1.1 Vad är ett verb? 174 10.1.2 Tempus 176 10.1.3 Modus 181 10.1.4 Konjugationer 183 10.1.5 Verbens s-former 185 10.1.6 Transitiva och intransitiva verb 186 10.2 Partikelverb 189 10.3 Particip 190 10.3.1 Presens particip 191 10.3.2 Perfekt particip 191 10.4 Substantiv 192 10.4.1 Vad är ett substantiv? 192 10.4.2 Genus 193 10.4.3 Species 194 10.4.4 Numerus 196 10.4.5 Kasus 197 10.5 Pronomen 199 10.5.1 Vad är pronomen? 199 10.5.2 Personliga pronomen 200 10.5.3 Possessiva pronomen 201 10.5.4 Demonstrativa pronomen 203 10.5.5 Relativa pronomen 204 10.6 Adjektiv 204 10.6.1 Vad är ett adjektiv? 205 10.6.2 Adjektivens komparation 206 10.7 Adverb 208 10.7.1 Vad är adverb? 209 10.7.2 Hur skiljer man på adjektiv och adverb bildade av adjektiv? 210 10.7.3 Olika typer av adverb 211 10.7.4 Adverb för befintlighet respektive rörelse 213 10.8 Konjunktioner och subjunktioner 215 10.8.1 Konjunktioner 215 10.8.2 Subjunktioner 215 10.9 Prepositioner 217 10.10 Räkneord 219 10.11 Infinitivmärket 219 10.12 Interjektioner 220 10.13 Sammanfattning om ordklasserna 220

11 Fraser och satser 221 11.1 Fraser 221 11.1.1 Vad är en fras? 221 11.1.2 Att kunna identifiera en fras 225 11.1.3 Attribut 227 11.2 Satser 228 11.2.1 Huvudsatser 228 11.2.2 Bisatser 229

12 Primära satsdelar och primär satslösning 235 12.1 Vad menas med satslösning? 235 12.2 Vilka är de primära satsdelarna? 236 12.3 Hur går man till väga? 236 12.4 Predikat 237 12.5 Subjekt 238 12.6 Direkt objekt 240 12.7 Indirekt objekt 241 12.8 Prepositionsobjekt 241 12.9 Repetition och regler 242 12.10 TSRO-adverbial 243 12.11 Satsadverbial 244 12.12 Agent 245 12.13 Predikativ 246 12.14 Delar av satsen som inte räknas som satsdelar 250 12.15 Fullständig satslösning 250 12.16 Ordföljden i svenska 252

Litteratur 257 Facit till bokens övningar 265 Sakregister 279

Inledning Den här bokens titel, Lära om språk, är vald av flera anledningar. Den första anledningen är att den som är intresserad kan lära sig en del om språk, språkbruk och språkutveckling i allmänhet genom att läsa den här boken. Därför innehåller de första kapitlen i boken en översiktlig beskrivning av språket och om människan som språklig varelse. Efter en beskrivning i kapitel 1 om förutsättningarna för den mänskliga språkförmågan och framväxten av talspråket fortsätter det vida språkliga perspektivet i kapitel 2 med en översikt över världens språk. Detta kapitel innehåller också jämförelser mellan språken och beskriver likheter och skillnader samt släktskap mellan olika språk beroende på ursprung och struktur. Därefter inriktar vi oss på svenska språket i kapitel 3 med en kort beskrivning av några drag i dess utveckling samt språksituationen i dagens Sverige. I kapitel 4 fokuserar vi på uppbyggnaden av språket från dess minsta beståndsdelar till större textuella enheter. I samma kapitel studerar vi språk utifrån fyra traditionella infallsvinklar: fonetik, semantik, grammatik och pragmatik. Avsnittet om grammatik delas upp i två olika moment, dels morfologi, som handlar om böjningsmönster, och dels syntax, som beskriver satsbyggnad. I kapitel 5 jämför vi två lika men ändå så olika mänskliga skapelser som talspråk och skriftspråk ur ett historiskt såväl som ett nutida perspektiv. I detta kapitel beskrivs också teckenspråket. Dessa första fem kapitel är avsedda att vara en introduktion som ger en allmänkunskap om språk, språkliga strukturer och uttrycksformer med presentation av fakta som kan vara särskilt viktiga att känna till vid språkinlärning och språkundervisning.

Den andra anledningen till att vårt val av boktitel är Lära om språk handlar om att vi syftar på att lära sig mer om flera språk och tänker då på elever som har ett annat förstaspråk/modersmål än svenska och nu lär sig svenska som ett andraspråk. Termerna förstaspråk och modersmål används båda i forskningslitteraturen men syftar oftast på samma begrepp. I boken använder vi omväxlande båda termerna beroende på 9

lära om språk situationen. I kapitel 6 beskrivs utveckling av ett andraspråk vad gäller grammatiska och lexikala kunskaper som är av vikt för lärare att känna till. De två kapitlen därefter innehåller praktiska tillämpningsexempel.

Det första belyser hur man kan analysera inlärarspråk med utgångspunkt från bland annat de kunskaper man tillägnat sig tidigare i boken.

Här jämförs inlärning av förstaspråk och andraspråk ur ett utvecklingsperspektiv. Som exempel används texter som är skrivna av tre barn i skolans andra klass. De har haft helt olika förutsättningar vad gäller inlärning av svenska, och här diskuteras hur deras texter speglar deras språkliga situation från den tidiga barndomen och framåt. Därefter ges exempel på litteracitetsutveckling hos elever som samtidigt använder och också utvecklar sina övriga språkliga resurser.

Efter detta anknyter boken till den tredje anledningen till varför vi valt titeln Lära om språk, nämligen att vi associerar till den historiska benämningen språklära, som tidigare ofta var namnet på beskrivningar av olika språks grammatiska fenomen. Till exempel kallade Nathanael Beckman sin lärobok för ”den högre elementarundervisningen” år 1916 för Svensk språklära, och det hette den fortfarande vid sin nionde omtryckning 1984. Boken bestod till stor del av det som vi i dag kallar grammatik. Ordet språklära har numera fått vidare betydelse och handlar också om andra fenomen än grammatik. Från och med kapitel 9 fokuseras grammatiska fenomen. Kapitel 9 börjar med några resonemang om den mångåriga och dynamiska debatten om grammatikens betydelse både i skolans värld och i livet utanför skolväggarna. I detta kapitel presenteras också ett par av de olika teorier och synsätt på grammatiken som utvecklats under de senaste hundra åren.

Slutligen följer tre kapitel med konkreta beskrivningar av ordklasser, fraseologi och satslösning. Dessa kapitel är avsedda att vara till hjälp för den som i sitt dagliga arbete sysslar med språk och som därför oundvikligen behöver insikt i och förståelse för sitt eget språks struktur, böjningsmönster och kombinationsmöjligheter. I kapitel 10 definieras och exemplifieras ordklasserna. Genom exemplifieringar och förklaringar ges läsarna möjlighet att få insikt i termernas faktiska innebörd. I kapitel 11 presenteras språkets uppbyggnad i fraser och satser. Kunskapen om fraser och satser är förutsättningen för att man ska behärska det moment inom grammatiken som kallas satslösning och som presenteras i kapitel 12. I detta kapitel övergår beskrivningen av grammatikens enskilda delar till studium av satser och de olika delarnas funktion. Det är samspelet mellan delarna som ger satsen dess 10

inledning gripbara och förståeliga innehåll. Kapitlet avslutas med ett avsnitt om ordföljden i svenska.

Gudrun Svensson har ansvarat för kapitlen 1–8. Gunilla Rehnqvist har haft ansvaret för kapitlen 10–12. Kapitel 9 har författarna skrivit tillsammans.

Vår bok har också en undertitel, Språkvetenskaplig introduktion – begrepp, grammatik och svenska som andraspråk. Denna undertitel betonar det vi nämnt tidigare, nämligen att vår avsikt är att ge en introducerande inblick i språkvetenskapen genom att utgå från vissa termer och begrepp och med tydliga exempel och beskrivningar ge förklaringar till innebörden i dessa.

11

1 Människan och hennes språk Kapitlet börjar med en diskussion om själva ordet språk och hur det kan definieras. Sedan besvaras i tur och ordning följande frågor: • Vilka är förutsättningarna för att människan ska kunna tillägna sig ett verbalt1 språk, det vill säga ett språk som innebär att man uttrycker sig med hjälp av ord? Avsnitt 1.1 • När och varför började människan tala? Avsnitt 1.2 • Hur har de specifika orden och uttrycken uppkommit? Avsnitt 1.3 • Hur ser den fortsatta språkutvecklingen ut i stora drag? Avsnitt 1.4 Ordet språk är en mycket gammal term som kan härledas långt tillbaka till våra förfäder och som från början var ett ljudhärmande ord som är släkt med ordet spraka (Wessén 1966:404). Man kan kanske säga att människan språkar och elden sprakar och var och en av dem talar på så vis sitt eget språk. Här kan vi utgå från den grundläggande definitionen av begreppet språk, nämligen att det alltid innebär överförande av information. Att det är stora skillnader på människans språk och eldens sprak är en självklarhet för oss alla. Människans språk är för det första medvetet och avsiktligt och för det andra dubbelriktat, det vill säga vi människor kan både ge och ta emot information genom språket. Elden kan inte avsiktligt prata med oss och inte heller ta emot information.

Däremot kan vi som människor uppleva att elden överför information till oss, exempelvis kan en sprakande brasa ”tala” till oss och få oss att uppleva en varm och mysig stämning. Även i sådana sammanhang kan man alltså använda begreppet språk. Genom språket kommunicerar vi med omvärlden och använder alla våra sinnen både när vi överför och 1 Begreppet verbal kan ha flera betydelser. Övergripande innebär det oftast att man överför information med ord, det vill säga talat och skrivet språk, till skillnad från exempelvis kroppsspråk och bildspråk. Det är i denna betydelse begreppet används i denna bok. Termen verbal kommer från ett latinskt ord, som betyder just ’ord’.

13

lära om språk

teckenspråk talspråk skriftspråk

semiotik

symboliska former

symbol

tar emot information. Därför kan man också använda begrepp som bildspråk och kroppsspråk om fenomen som kan tolkas som överföring av information utan att någon använder ett talat eller skrivet språk.

Människans kroppsspråk, det vill säga sådant som gester, röstläge, hållning, ögonkontakt och markering av kroppsligt revir, är till stor del ett visuellt2 språk, som varierar mellan olika kulturer och har stor betydelse för tolkning av den information som överförs. I den här boken diskuteras inte kroppsspråkets betydelse för överföring av information utan fokus ligger på det verbala språket.

Vanligen beskrivs verbalt språk utifrån två uttryckssätt, det vill säga som talspråk och skriftspråk. Det talade ordet är det primära och skriftspråket kommer senare, både vad gäller de båda uttryckssättens historiska utveckling och utveckling hos den enskilda individen från födelsen och upp i åldrarna. Att skriftspråket är ett sekundärt fenomen syns tydligt i talade språkgemenskaper utan skriftspråk och på att barn oftast lär sig tala med lätthet och självklarhet medan inlärning av skriftspråket kräver större möda. Teckenspråk för döva och hörselskadade är ytter­ligare ett verbalspråk förutom talspråk och skriftspråk. Gemensamt för dessa tre yttringar av verbalt språk – talspråk, skriftspråk och teckenspråk – är att ord används som det huvudsakliga inslaget samt att de alla bygger på människans unika förmåga att skapa förståelse genom ­tecken.

Semiotik kallas teorier och studier av tecken och är ett samlingsnamn för en mängd olika infallsvinklar på hur man kan skapa mening och uppfatta betydelser med hjälp av tecken. Människan är en tecken­ skapande varelse som kan skapa symboliska former, skriver filosofen Cassirer (1996), och det är genom denna förmåga människan förhåller sig till världen och skapar kunskap. Detta kan låta som ett abstrakt och svårförståeligt uttalande, men om man stannar upp och tänker efter, så inser man hur träffande detta påstående är om allas våra liv.

En symbol innebär att man på något sätt använder till exempel ett begrepp eller en bild av något slag som egentligen refererar till något annat. En liggande åtta till exempel, ∞, tolkar vi inte som en åtta som trillat omkull, utan vi får andra associationer och tolkar den kanske som en symbol för evigheten eller ett livsmedelsföretag. Två punkter som hålls ihop med ett streck, , symboliserar exempelvis musik och ett hjärta, ♥, kan föra tankarna till kärlek och romantik. På samma sätt är det med verbalspråken med tecken som är ljudsymboler i tal2 Begreppet visuellt innebär att något kan uppfattas med synen.

14

1. Människan och hennes språk språket, skriftsymboler i skriftspråket och visuella symboler i teckenspråket.

Vi beskriver endast de verbala språken i den här boken och utelämnar därför diskussioner om exempelvis kroppsspråket.

1.1 Vilka är förutsättningarna för ett verbalt språk?

När ett barn i 2–4-årsåldern ritar sin första huvudfoting tycker man kanske att det är en barnslig och inte särskilt märkvärdig teckning.

Men från sin födelse fram till denna teckning, där barnet kan återge en varelse av sin egen art, har barnet genomgått en fantastisk utveckling.

En del av denna är bland annat skapandet av ett språk, vilket kan sägas börja redan innan barnet är fött. I bild 1:1 finns en schematisk beskriv-

1. Inre värld med bestående minnen

6. Språket

5. Förstå att innehåll kan refereras till språklig form

2. Reflektera över den inre och yttre världen

4. Lära sig språkliga konventioner

3. Kunna skilja på signaler och symboler

Bild 1:1 Förutsättningar för att kunna lära sig ett verbalt språk.

15

lära om språk till höger och inte från höger till vänster och inte heller uppifrån och ner eller nerifrån och upp vilket är fallet i vissa andra språk.

Det finns andra skriftsystem av äldre datum än de tidigare nämnda egyptiska hieroglyferna, sumerernas kilskrift och kinesiskan med sin ordbaserade skrift samt grekiskans ljudskrift. Exempelvis hade inka­ folket i Sydamerika en knutskrift, khiput, som var ett avancerat system där man med hjälp av knutar på snören tecknade ner berättelser och kunde skicka och utläsa förhållandevis avancerade meddelanden. Liksom det i västerlandet fanns speciellt utbildade skrivare fanns det i Inkariket i Sydamerika personer som var speciellt utbildade för att skriva, det vill säga knyta knutar enligt ett avancerat system på ett snöre, och att utläsa denna skrift. Detta skriftsystem förbjöds av tredje kyrkomötet i Lima 1583 (Pärssinen & Kiviharju 2005).

5.3 Skillnader mellan talspråk och skriftspråk 5.3.1 Ett permanent språk och stundens språk Det finns ett oräkneligt antal bevarade skrifter från vissa kulturer från de årtusenden som följt från de första skriftfynden fram till våra dagar.

Men när det gäller talspråket finns inga sådana historiska efterlämningar från äldre tid. Till skillnad från det permanenta skriftspråket är talspråket ögonblickets språk. Det finns i stunden och är sedan borta.

Så har det i alla fall varit under större delen av människans historia.

Men trots att talspråk och skriftspråk skiljer sig åt finns det ändå historiska skrifter som är mer talspråksnära än andra och som kan ge oss en fingervisning om både tidigare uttal och grammatik. Personliga brev kan exempelvis spegla talspråket på ett bättre sätt än ett formellt juridiskt testamente. Från medeltidens rättegångar i Sverige finns så kallade tänkeböcker, det vill säga domstolsprotokoll, som ibland innehåller ganska noggrant återgivna anteckningar över de olika parternas anklagelser eller försvar. Följande utdrag är ur ett protokoll från Stockholms stads tänkebok 1488. Två personer, Marten Ryaner och Jöns Matsson, står inför rätta efter ett våldsamt bråk och berättar nu vad som hänt. Utdraget nedan är skrivet av en särskilt anställd skrivare. Dessa försökte ofta notera så ordagrant som möjligt vad som sades vid rätte­ gångarna. Vi kan ju naturligtvis inte veta hur pass exakt skrivaren har återgett det som sagts vid rättegången, men det intressanta är att han ibland stavar samma ord på olika sätt. Ord som är markerade med 76

5. Talspråk, skriftspråk och teckenspråk fetstil i texten diskuteras vidare under utdraget. Den ursprungliga texten återges först och inom hakparenteserna därunder finns en översättning till ett modernare svenskt skriftspråk.

Marten Ryaner: Mich bör æn icke mykit got göre eller tale widh tigh, tet thu fich jt M fall [Mig bör en icke mycket gott göra eller tala vid dig, måtte fan ta dig (tet thu fich jt M fall = svordom = måtte fan ta dig)] Jöns Matsson: I hwad matte haffuer jach thet aff tik fortient?

[I vad måtte haver jag det av dig förtjänt] Marten Ryaner: Tet ær som jach siger, thet thw fichxt j M fall.

[Det är som jag säger, måtte fan ta dig.]

Jöns Mattson: Jag formode mik aldrich onth aff eder, Marten, eller nager myn herres suen i myna liffuedaga, for thy jach giorde thöm aldrig ord imot thet iach weth.

[Jag förmodar mig aldrig ont av eder, Marten, eller någon min herres sven i mina livsdagar, för ty jag gjorde dem aldrig emot det jag vet] Marten Ryaner: Joo, saa fickxt thu et M fall, thw haffuer mig berychtet och kalleth j skoffwoth skeffuel och en dobblare ok ey hafver een heel finger på handena [Jo, måtte fan ta dig, du har mig beryktat och kallat ett skorvigt kräk och en dobblare (= falskspelare) och ej haver en hel finger på handen (det vill säga han har svurit falskt så mycket att hans fingrar förtvinat och därför har han inte ett helt finger på handen).]

Från denna tid finns inga lagrade ljudinspelningar och vi kan därför inte veta exakt hur det lät när man pratade. När man läser skriften kan man också bli litet förbryllad över stavningen av personernas tal. Vid denna tid fanns det inte några officiella stavningsregler att förlita sig på. Sådana kom först cirka 400 år senare. Därför hade skrivare till viss del större frihet att stava än i dag.

I protokollet stavar skrivaren det som motsvarar det moderna ordet jag antingen som jach eller iach och har en dubbelteckning av konsonanten som i fich, det vill säga dagens fick. Uttalades alltså slutkonsonanten i jag och fick likadant på den tiden? Uttalades konsonanterna i fich annorlunda än i dag då de uttalas som i ok som i dag stavas och? Mig och dig stavas mic, mik och migh respektive tigh och tik. Ska det tolkas som att orden hade flera uttalsvarianter på den tiden eller är skrivaren inkonsekvent? Eller var det kanske så att alla sade mej och dej som i dag men att skrivaren följer ett konservativt skrivmönster?

77

lära om språk Intressant är också att skrivaren noterat M fall för svordomen (i ”modern” svenska ungefär motsvarande betydelsen ’måtte fan ta dig’). Så har de trätande personerna säkert inte uttryckt sig, alltså inte använt ljudet som motsvarar bokstaven m i skrift. Här kan man tänka sig att de faktiskt använt svordomen tusen eller tusan, och skrivaren har då använt den latinska bokstaven M för ordet tusen i stället för att skriva ut den svordom som uttalades. Varför gjorde han det? Ville han undvika att skriva in en svordom i domstolsprotokollet? Eller gick det kanske fortare att skriva M än hela ordet, ungefär som att använda stenografi? Eller var det helt enkelt så man brukade skriva, alltså blanda latin och svenska som det passade bäst?

Dessa frågor kan vi inte säkert svara på för vi har inga ljudinspelningar att lita till. Det vi kan svara på är att tal och skrift sedan länge har fjärmat sig från varandra och fortsätter att fjärma sig trots att vårt skriftspråk ursprungligen bygger på talet.

Det är först under det senaste århundradet man kunnat föreviga också talspråket. 1898 introducerades möjligheten att göra ljudinspelningar på den första bandspelaren där man på magnetisk väg kunde lagra analogt ljud på stålband. Efter det har det samlats in mängder av talspråksinspelningar, och det bedrivs i dagens läge mycket talspråksforskning kring exempelvis dialekter, stadsspråk, ungdomsspråk, barnspråk, slang, riksdagsspråk, samtalsspråk, språk inom olika sociala grupper och inlärarspråk, det vill säga hur man använder ett nytt språk under inlärningen av detta. Alla inspelningar till trots kan man ändå påstå att talspråket fortfarande är stundens språk, för det talade ordet är alltid flyktigt eftersom det oftast försvinner i luften så snart det är uttalat.

5.3.2 Skillnader mellan tecken och ljud, stavning och uttal Sedan man började basera de första skrivtecknen på det talade ljudet har det gått århundraden och talspråket och skriftspråket har utvecklats åt olika håll så att många skriftspråk inte längre motsvarar de talade ljuden.

Om man ser Lucys saga om kungen och prinsessan i bild 5:2 kan man genast dra slutsatsen att talspråk och skriftspråk skiljer sig åt. Annars skulle det vara så att den som knäckt läskoden också skulle kunna stava alla ord direkt och inte stava fel på de flesta ord så som Lucy gjort. Hon stavar egentligen bara rätt på en, hon, hans och sina fastän hon kan både ljuda rätt och notera ljuden. En viktig anledning till hennes och många andras felstavningar är att ord faktiskt inte skrivs så som de uttalas.

78

7. Förstaspråks- och andraspråksutveckling …

Som synes har inget av barnen skrivit felfritt, vilket man inte heller kan förvänta sig av barn på det här stadiet, men alla har gjort olika fel beroende på sina egna förutsättningar vid språkinlärning. I det följande finns en beskrivning av språkutveckling utifrån första- och andraspråksperspektiv, och i samband med detta diskuteras orsakerna till de fel som var och en av dessa tre gjort med hänsyn till deras språkliga bakgrund.

Först görs en beskrivning av inlärning av förstaspråket hos hörande barn. Fokus ligger här på Emilys inlärning av sitt svenska modersmål.

Samma förutsättningar gäller också för Minoo, men i hennes fall på persiska. Sedan diskuteras skillnaderna mellan Emily och Minoo, som båda visserligen har tillägnat sig sitt förstaspråk genom att lyssna och själva producera språkljud, men som nu befinner sig i en skolsituation där Emily jobbar utifrån sitt förstaspråk och Minoo utifrån sitt andraspråk. Först diskuteras skillnaderna mellan dem beträffande grammatiska kunskaper och sedan beträffande ordförrådet. I nästa avsnitt beskrivs hur Nils, som är döv sedan födseln, lär sig svenska som sitt andraspråk. Slutligen jämförs de tre barnens skrivutveckling och deras framtida möjligheter.

7.2 Inlärning av förstaspråkets grammatiska regler Emily och Minoo har från början haft samma förutsättningar. De är båda hörande barn och deras språkutveckling har avlöpt enligt ett visst schema. I stort sett alla barn oavsett modersmål börjar jollra på samma sätt, först som enstaka ljud, sedan som stavelser, och kommer slutligen fram till formulerandet av ord. Tidpunkten för start av jollrande och intensiteten i jollrandet skiljer sig från barn till barn men någon gång under jollrandets utveckling övergår jollret till att alltmer likna ljuden i det språk som är barnets förstaspråk. Någon gång omkring 1-års­ åldern kommer de första orden. Efter att sedan ha samlat ord under en tid börjar barnen sätta ihop orden till tvåordsmeningar av enkelt slag, exempelvis Nalle sitta och Pappa stol. Så småningom börjar barnet tillfoga ordböjningar och meningarna blir alltmer avancerade. Detta sker med accelererande hastighet och man brukar här prata om en ”språkexplosion” då barnet på en mycket kort tid börjar tillämpa alltmer avancerade konstruktioner. Även här är språkutvecklingen mycket individuell, men ungefär vid 4 års ålder brukar de flesta barn ha tillägnat 119

lära om språk sig grunderna i sitt eget modersmåls grammatik. Det innebär att de kan sitt eget språks regelbundna böjningsmönster för exempelvis verb, substantiv och adjektiv. Ett barn som säger Jag har fem hästor eller I går ätade jag fem smörgåser använder visserligen fel pluralböjning på substantiven häst och smörgås och böjer det oregelbundna verbet äta i dåtid som om det vore regelbundet, har ändå förstått vilka böjningar man ska använda i dess eget språk för att markera just plural och dåtid. Just den här formen av felsägningar, som barn aldrig har hört någon annan säga, visar att de har tillägnat sig böjningsformerna och använder dem på ett kreativt sätt. Med andra ord kan de signalera huruvida de menar ental eller flertal, syfta på rätt tidsformer, visa till vilket ord ett adjektiv ska hänföras osv. Det här stadiet i sin språkutveckling har både Emily och Minoo genomgått. Skillnaden mellan dem är att Emily tillägnat sig de svenska böjningsmönstren och konstruktionerna, medan Minoo lärt sig samma sak på persiska.

Fortfarande återstår dock en del innan de kan de mer detaljerade reglerna i sitt språk, exempelvis oregelbundna böjningar och speciella konstruktioner. Under en lång tid framöver, egentligen hela livet, pågår en finslipning av språket, men de grammatiska huvuddragen är fastlagda redan nu och både Emily och Minoo har en stabil grundval för den fortsatta språkutvecklingen.

Nedanstående är ett exempel på hur mycket grammatik man egentligen har lärt sig redan på ett tidigt stadium i livet. Detta utdrag på 1 ½ minut ur ett längre samtal utspelar sig mellan Emily, som är 2 år och 9 månader, och hennes pappa medan de står vid diskbänken och diskar glas. Samtalet är ganska enkelt, men visar trots det att Emily redan nu behärskar en stor del av sitt eget språks grammatik. De grammatiska mönster som Emily nu tycks kunna använda utan större svårigheter är just sådana som kan vara så svåra att lära sig att de inte alltid blir riktigt automatiserade hos andraspråksinlärare av svenska.

1. Pappa: Kan man se här. Ska du ha nappen i munnen hela morgonen?

2. Emily: Nää.

3. Pappa: Nä ska vi ta bort nappen nu?

4. Emily: Mm. 5. Pappa: Va ska vi göra nu då?

6. Emily: Å de e gammalt vatten.

7. Pappa: Ja det är det. Ska vi hälla ut de? E de gammalt vatten?

8. Emily: De släng ut de [krasljud när Emily slår ihop glasen].

120

lära om språk Det finns satser där prepositionen av förekommer men där satsdelen inte är agent.

Det vackra lönnlövet hittades av Alma…

s FV agent Alma skrattade av förtjusning när hon hittade det vackra lönnlövet. s FV O-al

12.13 Predikativ De flesta av oss har nog under vår skoltid lärt oss termen predikatsfyllnad för det som nu benämns predikativ och att predikatsfyllnad förekommer efter verben vara, bliva, heta, kallas, synas, förefalla, tyckas. Ett gott råd är att minnas dessa verb och att alltid vara observant när de förekommer i en mening. Ett annat råd är att vara försiktig med frågor som vad eller på vilket sätt om man misstänker att satsdelen är en predikativ. Predikativ kan lätt förväxlas med objekt eller adverbial om man inte är uppmärksam. Titta på följande två satser: a) Han blev polis. b) Äktenskapet verkar lyckligt.

Om vi i mening a) ställer frågan ”Vad blev han?” får vi svaret polis och kan tro att detta är ett direkt objekt. I mening b) kan vi frestas att fråga på vilket sätt äktenskapet verkar och notera det som ett sättsadverbial. I båda meningarna finner vi dock att det är fråga om predikatsfyllnad.

Predikativet är en bestämning till en nominalfras i satsen och förekommer framför allt vid verb som vara, bliva, heta, kallas, synas, förefalla, tyckas, verka.

Predikativet anger tillstånd eller egenskaper hos nominalfrasen.

Denna nominalfras kan antingen vara subjekt i satsen, subjektiv predikativ, eller objekt i satsen, objektiv predikativ.

Lisa Karlsson är en tjusig tjej. s s.pv

Hummern gjorde henne sjuk. s DO o.pv

246

12. Primära satsdelar och primär satslösning Predikativet kongruerar med det ord som det bestämmer eller beskriver i både numerus och genus.

Jag är snäll. s s.pv

Barnet är snällt. s s. pv

Vi är snälla. s s. pv

David ansåg honom dum.

DO o.pv

David ansåg dem dumma.

DO o.pv

Det faktum att predikativet kongruerar med sitt huvudord gör att vi ofta lätt kan skilja predikativen från adverbialen. Adverbialen är oböjliga och ändrar inte form även om vi ändrar genus och numerus hos subjektet eller objektet. Se på följande meningar: a) Sorgsen gick pojken hemåt. b) Sorgset gick pojken hemåt.

Här är det lätt att tro att båda satserna innehåller ett sättsadverbial men om vi analyserar och prövar oss fram finner vi att sorgsen i mening a) är subjektiv predikativ medan b) är sättsadverbial. a) sorgsen hör samman med nominalfrasen pojken och beskriver ett tillstånd eller en egenskap. b) sorgset hör samman med verbfrasen gick. a) Ändrar vi t.ex. på numerus i satsens subjekt förändras även formen på predikativet, det vill säga: Sorgsna gick pojkarna hemåt. b) Ändrar vi på numerus i satsens subjekt behåller sättsadverbialet sin form: Sorgset gick pojkarna hemåt.

247

lära om språk Predikativet beskriver sin bestämning, det vill säga predikativet och dess bestämning är samma sak eller tillstånd. Subjektiv predikativ är alltså samma sak eller tillstånd som subjektet, medan objektiv predikativ har samma förhållande till objektet. Lägg märke till skillnaden vad gäller satsdelen objekt i en sats som ju refererar till något annat än subjektet.

Kalles hund är en vildsint best. s s.pv Kalle har en hund som är vildsint. s DO Eleverna har ett arbete som är viktigt.

DO Arbetena är viktiga. s.pv De arbetar flitigt.

S-al De är flitiga. s.pv

Eleverna anser arbetet viktigt.

DO o.pv

Eleverna anser arbetena viktiga.

DO o.pv

248

Lära om språk

TREDJE UPPLAGAN

Språkvetenskaplig introduktion – begrepp, grammatik och svenska som andraspråk Gunilla Rehnqvist & Gudrun Svensson LÄRA OM SPRÅK är en grundbok för alla som studerar och arbetar med språk.

Författarna redogör överskådligt för den terminologi och de grundläggande begrepp som utgör basen för alla språkstudier. Boken belyser områden som språkutveckling, inlärarspråk och språkhistoria. Basala grammatiska begrepp med tillämpningar utgör en väsentlig del av innehållet.

LÄRA OM SPRÅK har också ett genomgående andraspråksperspektiv. I boken belyses, ur flera synvinklar, den process då inlärare utvecklar sina språkliga färdigheter i andraspråket. Genom att exemplifiera speciella svårigheter inom svenska språket får lärare verktyg att hjälpa elever med svenska som andraspråk på alla nivåer, från förskola till vuxenutbildning, att finna vägar till fördjupad kunskap i svenska.

Den tredje upplagan av boken har utökats kraftigt, bland annat med ny forskning om grammatikalisering och transspråkande. Avsnitt om bland annat teckenspråk har tillkommit, och avsnittet om språkutveckling har fått mer utrymme. Lästips och litteraturreferenser har uppdaterats.

Boken riktar sig främst till lärarstuderande på grundnivå, men kan med fördel användas av alla som är intresserade av de språkliga begrepp som är nödvändiga kunskaper när man studerar språkvetenskapliga ämnen.

Gudrun Svensson, docent vid Linnéuniversitetet, och Gunilla Rehnqvist, FM, har båda lång erfarenhet av andraspråksundervisning inom olika områden som Sfi, grundskola, gymnasium och lärarutbildning. De arbetade i många år vid Språk- och litteraturcentrum vid Lunds universitet.

ISBN 9789151101033

9 789151 101033