9789150978582

Chas Newkey-Burden

Översättning

Susanne Andersson

harpercollins.se info@harpercollins.se

© Chas Newkey-Burden 2014, 2024

Originaltitel: Taylor Swift. The Whole Story

Översättning: Susanne Andersson

Omslagsdesign: Emily Langford/HarperCollinsPublishers

Omslagsanpassning: Jenny Liljegren Thorsen

Sättning: Type-it AS, Trondheim

Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen 2024, med el från 100 % förnybara källor.

Utgiven på svenska av HarperCollins Nordic AB, Stockholm 2024.

This edition is published by arrangement with HarperCollinsPublishers Limited, UK. All rights reserved.

ISBN 978-91-509-7858-2

Förord

Det måste ha känts nästan overkligt för Taylor Swift att se tillbaka på år 2013 – så mycket hade hänt under de senaste tolv månaderna. Försäljningssiffrorna visade att hennes fjärde album, Red, sålts i mer än 26 miljoner exemplar. Dessutom hade hennes låtar laddats ner 75 miljoner gånger, vilket gjorde henne till den mest nedladdade artisten genom tiderna.

Jämför man Taylors bedrifter med andra artisters blir de ännu mer imponerande. Som exempel blev hon i början av 2013 den första sedan Beatles att toppa albumlistan i sex veckor med tre album i rad.

Dessa anmärkningsvärda prestationer lyckades hon med innan hon fyllde 24. Trots Taylors ålder behandlades hon som en branschveteran när hon på Country Music Association Awards i november 2013 hedrades med The Pinnacle Award, en utmärkelse som i regel brukar gå till betydligt äldre artister. Vid ceremonin visades en hyllningsvideo, där Julia Roberts, Justin Timberlake och Mick Jagger prisade Taylors talang och inflytande.

Den medelålders countrybranschen behandlar Taylor som en grand old lady, medan den unga poppubliken skriker ut sin uppskattning och ser henne som en av dem. Seriösa musiktidskrifter bemöter henne med vördnad, medan skvallerblaskorna är besatta av hennes kärleksliv. Och vem mer än Taylor skulle så obesvärat coolt kunna ta in banjon i popvärlden?

Hon är motsägelsernas mästare. Medan vissa artister känner sig hämmade av musikens och imagens begränsningar svävar hon obesvärat över dem. Förutom att prova på popmusik har hon skrivit tunga arenarocklåtar och till och med experimenterat med dubstep.

Denna enastående sångerska kan, på ett och samma album, nästan viskande sjunga berörande texter om kärlek och romantik, för att sedan spotta ur sig ursinniga refränger om hämnd, motstånd och beskyllningar. Hon är en traditionellt snygg blondin som likafullt spelar den tafatta outsiderns roll.

I en tid där artister som Rihanna och Lady Gaga har barnförbjudna scenshower står Taylor rakryggad som en uramerikansk men ödmjuk diva. Bara några veckor efter att hennes vän Miley Cyrus skapade uppståndelse över hela världen genom att ”twerka” vid en prisceremoni, skapade Taylor elegant rubriker på sitt eget sätt genom att dela mikrofon med prins William och Jon Bon Jovi på ett exklusivt välgörenhetsevenemang i Kensington Gardens.

Ett år som började med att hon kysste One Directions hjärtekrossare Harry Styles på Manhattan slutade således med att hon gjorde high five med Englands kronprins. Samtidigt utsåg inflytelserika New Yorker henne till ”världens största popstjärna”. Den respekterade – och tämligen seriösa – musiktidskriften Rolling Stone stämde också in i hyllningskören. Den beskrev hennes framträdanden under The Red Tour i översvallande ordalag: ”Att se Taylor Swift live 2013 är att se en maestro i toppform.”

På ytan kunde Taylor uppfattas som oberörd, som om dessa upplevelser var en del av vardagen. Men innerst inne måste hon ha varit överlycklig över hur spännande hennes liv hade blivit. Allt låg så långt bort från den värld i vilken hon växt upp.

Allt hade kunnat bli så annorlunda … Det var aldrig meningen att Taylor Swift skulle bli singer-songwriter.

Hon skulle ha blivit börsmäklare. Hennes föräldrar hade till och med valt hennes förnamn med den karriären i tankarna. Mamma Andrea ville att hennes dotter skulle få ett könsneutralt namn, något som skulle kunna gynna henne senare i livet. När hon som vuxen sökte jobb i den mansdominerade finansvärlden skulle ingen veta om hon var man eller kvinna.

Föräldrarna menade väl, men deras plan skulle aldrig bli verklighet. Miljontals fans över hela världen skulle komma att veta exakt vilket kön Andreas förstfödda hade, utan att egentligen ens ha träffat henne.

I Taylors låt ”The Best Day”, som på ett rörande sätt frammanar en magisk barndom, sjunger hon om sin förträfflige pappa vars styrka gör henne starkare (”I have an excellent father / His strength is making me stronger”). Den förträfflige pappan heter Scott Kingsley Swift och studerade företagsekonomi vid University of Delaware. Han bodde i elevhemmet Brown, där han fick många vänner. En av dem, Michael DiMuzio, skulle senare träffa på Taylor i sitt yrke. Scott tog examen med högsta betyg och fortsatte sedan på samma respektingivande sätt att bygga sin karriär. Kanske var det

så att affärssinnet låg i blodet. Såväl hans pappa som hans farfar arbetade i finansvärlden.

Scott grundade ett investmentbolag, Swift Group, som erbjöd sakkunnig ekonomisk rådgivning på uppdrag av finansbolaget Merrill Lynch. Han började på den världskända firman under 1980-talet och avancerade snabbt. Han reste ofta i tjänsten och det var under en sådan resa, till Harris i Texas, som han träffade den sex år yngre Andrea Gardner Finlay. Även hon jobbade med ekonomi, och var en mycket beslutsam och handlingskraftig person.

Även om de upptäckte att de hade mycket gemensamt var Andrea nog mer fokuserad på karriären än på äktenskap när hon träffade Scott. Hon hade fått jobba hårt för att ta sig fram i finansbranschen, som i slutet av 1970-talet nästan var helt mansdominerad. Men hon lyckades, något hon kunde vara mycket stolt över. I en teveintervju långt senare berättade Taylor att hennes mamma haft ”en karriär och bodde ensam” innan hon träffade Scott och att hon varit ekonomiskt oberoende. Detta var något som fick Taylor att respektera sin mamma ännu mer och det påverkade även hennes egen inställning till arbetet och livet.

Efter att ha slitit så hårt för sin framgång kan det inte ha varit lätt för Andrea att byta fokus. Men hon och Scott blev snabbt förälskade. De gifte sig i Texas den 20 februari 1988 och flyttade till Pennsylvania för att slå sig ner i West Reading i Berks County. Andrea var 30 när hon upptäckte att hon väntade sitt första barn, en flicka som föddes den 13 december 1989 i Wyomissing. De döpte dottern till Taylor Alison och kunde tidigt se hur hon visade tecken på den stjärnstatus som senare i livet skulle göra henne så berömd. Bara ett par timmar efter födseln hade den lilla flickan gjort ett stort intryck på en av sjukhusets anställda. ”Hon är en snäll bebis, men

hon vet precis vad hon vill ha och hur hon ska få det!” sa en barnläkare till Andrea. Den gången undrade hon vad i hela friden mannen pratade om. Hur kunde han veta något sådant om en bebis som bara var några timmar gammal? Senare måste Andrea hålla med om att beskrivningen av dotterns personlighet hade varit på pricken.

Om man tror på teorin om syskonordning – det vill säga placeringen i syskonskaran, om man är äldst, mellanbarn, yngst eller ensambarn, påverkar ens personlighet och yrkesval – så är Taylors status som förstfödd betydelsefull. Den som är född först får föräldrarnas ständiga uppmärksamhet fram till att ett syskon föds. Typiska egenskaper för förstfödda är en uttalad önskan om att vara alla till lags och en större benägenhet att hålla sig till reglerna. Men de förstfödda kommer också att ta ansvar eller visa ledarskap i en kris.

De kan vara omhändertagande och omtänksamma, men kan också drabbas av självkritik och svartsjuka, känslor som väcktes när de insåg att de inte längre var familjens enda barn och såg föräldrarna till viss del vända sin uppmärksamhet och tillgivenhet mot någon annan. Astrologer tillskriver Taylor vissa egenskaper som går att hitta hos hennes stjärntecken, Skytten. De som är födda i detta tecken sägs vara ärliga, generösa och karismatiska. Mindre positiva egenskaper är att de kan vara obetänksamma, ytliga och taktlösa. Nicki Minaj, Jimi Hendrix, Frank Sinatra och Brad Pitt är andra kända skyttar.

Taylors första hem var en stor gård som användes till julgransodling. Gården låg i staden Cumru och julgransodlingen gav ett välkommet tillskott i hushållskassan. Tack vare verksamheten kunde familjen leva ett gott liv under Taylors uppväxt. I hennes ögon var det ett gigantiskt ställe. ”Och det var världens bästa och mest underbara plats”, har hon sagt. Där

kunde hon springa fritt och låta fantasin flöda, vilket skulle få en avgörande roll för hennes känslomässiga och kreativa utveckling. Medan vissa i barndomen berövas alla konstnärliga förhoppningar hade Taylor en uppväxt där hennes drömmar vårdades och uppmuntrades. I sin inspirerande bok Lev kreativt nämner Julia Cameron hur viktigt just detta är för alla kreativa barn. Om Taylor hade fått sina drömmar krossade när hon var liten kunde hon mycket väl ha hamnat i finansvärlden, precis som hennes föräldrar hade föreställt sig. Ännu en blivande konstnär skulle ha slunkit igenom nätet.

När Taylor var knappt tre år fick hon ett syskon. Hennes lillebror Austin föddes den 11 mars 1992. Två år senare valde Andrea att säga upp sig från jobbet och bli mamma på heltid. Andrea fortsatte att ha ett stort inflytande på Taylor. ”Hon uppfostrade mig att bli logisk och praktisk”, har Taylor berättat. ”Att jag fick växa upp med en stark kvinna är nog en stor anledning till att jag inte vill göra något halvdant.” Taylor beskriver sina föräldrar som olika. Andreas rationella och pragmatiska personlighet balanseras av Scott, som enligt Taylor är ”en stor nallebjörn som tycker att allt jag gör är perfekt”. Andrea beskrivs som ”realistisk”, medan Scott är ”en drömmare” och en sann optimist.

Men han är ingen verklighetsfrånvänd romantiker. Taylor har haft stor hjälp av pappans ekonomikunskaper, i synnerhet sedan hon blev känd. ”Han är ett affärsgeni”, har hon sagt. Även om Taylors föräldrar stakat ut en karriär åt henne hade hon andra planer. Vid tre års ålder började hon sjunga och lyckades till och med framföra en imponerande tolkning av Righteous Brothers ganska komplicerade ”Unchained Melody”. Hon njöt av att sjunga vackra sångtexter och upptäckte att hon hade lätt för att lägga ord och melodier på

minnet. När hon gick på bio med Scott och Andrea brukade hon sjunga låtarna från filmens soundtrack på hemvägen. På något sätt hade hon lyckats memorera både text och melodi efter att bara ha hört dem en gång. Taylor har berättat för

Daily Mail att hennes musikaliska minne fick föräldrarna att ”flippa ur”. ”Jag mindes musiken mer än något annat”, tillade hon.

Varifrån kom denna magiska egenskap? För att hitta den musikaliska talangen i familjen måste vi gå tillbaka en generation, till Taylors mormor Marjorie Finlay, en karismatisk och orädd kvinna. Som framgångsrik operasångerska blev hon beundrad i flera länder runtom i världen. Hennes man arbetade i oljeindustrin och reste jorden runt i tjänsten. Marjorie följde med honom och fick därför uppträda i länder som Singapore och Puerto Rico.

När Andrea var tio år slog sig familjen Finlay ner mer permanent i USA. Där fick Marjorie en rad nya erbjudanden, bland annat av Houston Grand Opera. Hon uppträdde i operor som Rossinis Barberaren i Sevilla och Smetanas Brudköpet och i mer klassiska uppsättningar som Bernsteins West Side Story. Hon var även programledare i latinamerikansk teve för det populära programmet El Show Pan-Americano. Marjorie Finlay var en livlig och ibland lite komisk figur. Taylor berättade vid ett tillfälle för tidskriften Wood & Steel att hennes mormors spanska var så usel att vissa av tittarna tyckte att hon var ”hysteriskt rolig”.

Marjories dotterdotter skulle komma att ärva hennes charm. Scott har lagt märke till flera likheter mellan sin svärmor och Taylor. ”De båda har samma sorts magi över sig, där de kunde komma in i ett rum och minnas allas namn”, har han sagt. ”Taylor har samma elegans och kroppsbyggnad som Andreas mamma, en kvinna med en unik egenskap, nämligen

den att alla som träffade Marjorie älskade henne.” Taylor, som minns hur spännande det var att höra sin mormor sjunga, lade också märke till Marjories karisma. Och hon gillade det hon såg. ”När hon kom in i ett rum drog hon allas blickar till sig”, har Taylor berättat för Sunday Times. I Marjories personlighet såg den unga Taylor något som många barn letar efter hos de vuxna: Taylor sa att hennes mormor var ”annorlunda än alla andra” – och hon ville bli likadan.

Men trots hennes familjs rötter i en nöjesbransch som ibland kan vara destruktiv hade Taylor en sund uppväxt.

Familjen Swift är katoliker. Taylor gick i förskola på Alvernia Montessori School, som drivs av nunnor. ”Hon älskade att sjunga”, har skolans rektor, syster Anne Marie Coll, berättat i en intervju med Reading Eagle. Familjen gick regelbundet i kyrkan och gudstjänsterna gav Taylor ännu större sångerfarenhet då hon sjöng med i psalmerna. Vid sex års ålder började Taylor lyssna på musik på allvar. En artist som tidigt fångade hennes intresse var LeAnn Rimes, den amerikanska countrysångerskan och låtskrivaren som slog igenom som 14-åring.

För att upptäcka Rimes talang fick Taylor gå sin egen väg, eftersom den sortens musik inte hörde till vanligheterna hemma. Andrea till exempel, föredrog rockigare tongångar, som Def Leppard. Taylor har berättat att hennes mamma brukade lyssna på dem när hon var gravid med henne. Men familjen Swift hade ”en blandad musiksmak”, vilket innebar att Taylor kunde finna sin plats inom den. ”LeAnn Rimes var mitt första möte med countrymusik”, har hon berättat för The Guardian. ”Jag fick hennes första skiva när jag var sex år. Jag älskade att hon kunde skapa musik och göra karriär i så unga år.”

Taylor förälskade sig även i andra artister och band, som

Shania Twain och Dixie Chicks. Hon fortsatte att utforska countrymusikens historia och grävde så småningom tillräckligt djupt för att upptäcka äldre sångerskor som Patsy Cline och Dolly Parton. Hon blev ”besatt” av soundet och genrens ”berättande texter”. ”Jag kunde identifiera mig med dem. Jag vet faktiskt inte varför. För mig var det instinktivt.” När Taylor var tio upptäckte hon Shania Twain och imponerades av hennes självständiga natur och att hon ”skrev alla sina låtar”. ”Redan som tioåring betydde det så mycket för mig”, har hon berättat för Time Magazine. ”Att veta att det hon sjöng om var hennes egna berättelser.”

Samtidigt fortsatte Taylor att visa skymtar av samma starka karisma som sin berömda mormor. Andrea minns fortfarande hur familjen skulle ställa upp sig för fotografering till årets julkort när Taylor var fem år. I en intervju för Sugar erinrade Andrea sig att dottern poserade som ett riktigt proffs. Efteråt föreslog fotografen att Taylor kunde göra karriär som barnmodell i Los Angeles. Men Andrea var medveten om hur skum branschen kunde vara och kom fram till att det inte var något för hennes dotter.

I stället fortsatte Taylor på en mer artistisk bana, fast inte en enbart musikalisk. Hon har för Washington Post beskrivit hur hon redan i unga år blev besatt av att skriva. ”Skrivandet är som ett inre tvång för mig”, sa hon. ”Jag skriver precis hela tiden.” Denna besatthet började med en kärlek till poesi och ”ett försök att komma på det perfekta antalet stavelser och den perfekta rytmen för att texten ska kännas levande och personlig”. Precis som med musiken upptäckte hon att hon kunde lägga dikter på minnet. Hon brukade återge rim som hon läst och sedan hitta på egna. På skolans engelskalektioner suckade många av Taylors klasskamrater när läraren bad dem att skriva dikter. Men inte Taylor. Innan hon visste

ordet av hade hon fått ihop tre sidor med rim och flera av dem riktigt bra.

I fjärde klass ställde hon upp i en rikstäckande poesitävling med dikten Monster In My Closet (Monster i min garderob). Hon var så glad över att få vara med i tävlingen. Dikten innehöll rader som: ”There’s a monster in my closet and I don’t know what to do! / Have you ever seen him? / Has he ever pounced on you?” (”Det finns ett monster i min garderob och jag vet inte vad jag ska göra! / Har du sett honom? / Har han slagit klorna i dig?”) Det blev en lång dikt och Taylor valde omsorgsfullt ut den ur sin samling. ”Jag valde den tokigaste jag hade. Jag ville inte att det skulle bli för mörkt”, sa hon. Hon blev överlycklig när hon vann och fortsatte att bygga vidare på framgången och skriva ännu bättre versrader. Hon älskade sagor också, bland annat Och trädet var lyckligt, en bilderbok skriven och illustrerad av Shel Silverstein. Boken publicerades på 1960-talet och handlar om ett träd och en pojke som blir goda vänner. Taylor tyckte också om serien om Amelia Bedelia av Peggy Parish, på senare tid skrevs den av Peggys brorson Herman Parish. Sagor blev en passion för Taylor, hon älskade när någon läste högt för henne, men också att läsa själv. ”Jag ville bara prata och jag ville bara lyssna på sagor”, har hon berättat för Katie Couric, journalist och programledare. ”Jag gjorde mamma galen”, tillade hon. Hon brukade nämligen vägra att gå och lägga sig om ingen läste godnattsaga för henne. ”Och jag ville alltid höra en ny.”

Dessa sagostunder bidrog nog till att tända den kreativa gnistan. Andrea minns att Taylor ”skrev hela tiden” när hon var liten. Om inte dottern blivit musiker tror hennes mamma att hon skulle ha blivit författare eller journalist. Det är inte uteslutet att det fortfarande kan hända. En sommar, under det långa skollovet, skrev Taylor en roman på 350 sidor, något

hon inte har pratat särskilt mycket om. Men hon har inte uteslutit att publicera den en dag, så det är möjligt att hennes lojala fans, som kallar sig själva swifties, en dag får läsa boken. Den skulle garanterat få stor uppmärksamhet och sälja bra.

Men de potentiella läsarna borde inte bli förvånade om det visar sig att romanen är ganska mörk. När Taylor var liten hittade hon ofta på berättelser som handlade om döda ekorrar och fåglar som hade dödats av ladugårdskatten. Kanske tyder detta på att det under den välpolerade ytan finns en mörkare sida. Hon skrev även noveller, som imponerade på hennes lärare, och hennes förståelse för språk ansågs vara på en betydligt högre nivå än hennes jämnåriga. Sin fantasi kan hon nog delvis tacka sin uppväxt på julgransodlingen för. Där kunde hon ”skapa berättelser och sagor från händelser i vardagen”, minns hon.

På gården fick Taylor också sitt första avlönade jobb. Hon hade en rätt märklig uppgift, nämligen att plocka bort äggsäckarna som bönsyrsorna lade i granarna. Det var viktigt för att inte husen i närheten skulle bli invaderade av insekterna. Hon gick mellan julgranarna och plockade bort så många äggsäckar hon bara kunde. Hur viktigt detta jobb var blev tydligt när hon en gång glömde bort att kontrollera några granar och bönsyrsor började kläckas i hela traktens hus. ”De var hundratusentals”, minns hon under en intervju med Jay Leno i The Tonight Show. ”Och de fick små ungar och man fick inte döda dem för då skulle det bli en dålig jul.”

Trots missöden som detta fick hon sällan skäll som barn, främst för att hon var sin egen strängaste kritiker. ”När jag hade gjort något dumt som barn brukade jag skicka mig själv till mitt rum”, har hon berättat för Daily Mail. Andrea var ingen man körde med, långt därifrån, men hon drog sig ofta för att säga till Taylor eftersom dottern var ”så hård mot sig

själv”. På den tiden visste inte Taylor vad hon skulle bli när hon blev stor. Hon brukade säga att hon ville bli börsmäklare men har i efterhand erkänt att hon, trots att båda föräldrarna varit verksamma i finansbranschen, inte visste vad det innebar. Hennes kompisar brukade säga att de ville bli ballerina eller astronaut. ”Och jag sa att jag skulle bli ekonomisk rådgivare.”

Anpassningen till livet på landet innebar en viss påfrestning för Scott och Andrea, i synnerhet för Scott. Hans liv var fyllt av kontraster. På dagarna var han en inflytelserik höjdare i storstaden och på kvällarna hade han en bondes plikter och ansvar. Men Taylor stormtrivdes på landet. Hon red runt på små stigar, åkte traktor, byggde kojor på höloftet, strövade omkring i fruktodlingarna och adopterade husdjur bland skogens alla varelser. Detta enkla liv och kärleken till naturen skulle längre fram influera hennes musik. Men innan dess var det hennes utseende som påverkades, som att hennes hår blev alldeles trassligt och rufsigt. Taylor har senare sagt att hon är glad för att hon fick växa upp på en plats där hon fick vara ”ett knasigt barn med rufsigt hår”.

När hon närmade sig barndomens stora dag, sin tionde födelsedag, lade den countryälskande Taylor popen till sin musiksmak. Eller hon försökte i alla fall. Bland artisterna som hon lyssnade på fanns Natasha Bedingfield, Spice Girls och Hanson. Spår av dessa kan höras på hennes fjärde album, Red. Hon gillade även Backstreet Boys och Britney Spears och hittade på danssteg till deras största hitlåtar tillsammans med en kompis. Flirten med pop blev dock inte långvarig för Taylor, men det var roligt så länge det varade. Vid tio års ålder kom hon fram till att hon ville uppträda. Hon hade redan deltagit i några mindre produktioner, bland

annat hade hon spelat den manlige karaktären Freddy Fast Talk i en skolpjäs. Taylor brydde sig inte om att karaktären var kille, dessutom en elak sådan: ”Jag sa att jag skulle klä mig som en kille, att jag ville sjunga den sången.” Nästa knuff i samma riktning kom när hon fick se att en barnteater i trakten, Berks Youth Theater Academy, BYTA, skulle sätta upp Roald Dahls klassiker Kalle och chokladfabriken. Hon älskade pjäsen när hon såg den och kände nu hur hon drogs till scenen. Bara några dagar senare återvände hon till teatern för att provspela för en roll i en kommande uppsättning av Annie. Hon imponerade tillräckligt för att komma med i teatergruppen. Där träffade hon andra barn som på ett viktigt sätt var precis som hon: de drevs också av en hunger att uppträda och att lyckas med det de företog sig. Det fanns en hel del konkurrens i gruppen och ibland även avundsjuka, men de andras drivkraft hjälpte Taylor till nya höjder och såg till att hon behöll sitt fokus. Taylors ambitioner spirade inom dessa väggar.

Med tiden skulle hon upptäcka att hon hade flera egenskaper som var till hennes fördel på BYTA. För det första var hon lång, vilket gav henne den pondus på scenen som krävdes för huvudrollerna. Fast i början tyckte hon att hennes längd var en nackdel. Den fick henne att sticka ut alldeles för mycket och förvärrade den oerhörda nervositet som hon upplevde på den tiden. Lyckligtvis fick hon ändå en roll i Annie, om än en mycket liten sådan. Enligt en källa fick faktiskt praktiskt taget alla som provspelade vara med i produktionen …

Men självförtroendet som hon fick efter Annie hjälpte henne att få sin första huvudroll i den välkända musikalen

Sound of Music. Hon var så övertygande att hon fick spela i samtliga helgföreställningar, trots BYTA:s regler om att ungdomarna skulle dela på uppgiften och vila under hälften av

helgföreställningarna. Därefter fick hon ännu en huvudroll, som Sandy i teaterns uppsättning av Grease.

När hon sjöng Sandys låtar tyckte Taylor att hennes röst hade en tydlig countryklang. ”Det var allt jag lyssnade på, så det var nog helt naturligt”, har hon sagt till tevekanalen Great American Country. Det var efter detta ögonblick som hennes berättelse började. Där och då beslöt hon sig för att det var countrymusik som hon ville satsa på.

Samtidigt ville hon ge musikalerna en ärlig chans. Hon åkte till New York för att provspela för roller på Broadway och off-Broadway. För dessa uppdrag blev röstcoachen Kirk Cremer hennes inofficielle manager. Han ordnade med proffsiga porträttfoton av Taylor och fanns vid hennes sida när hon reste till Manhattan för att provspela. Under ett samtal med Inquirer Entertainment minns hon hur hon brukade ”köa i en lång korridor tillsammans med en massa andra människor”. I hemstaden fick hon ännu en huvudroll, i en uppsättning av Bye Bye Birdie. Där spelade hon Kim MacAfee, som var hemligt förälskad i en rockstjärna. Pjäsen blev inte lika framgångsrik som tidigare uppsättningar och produktionen drabbades av flera bakslag. Eftersom Taylor vid det laget hade beslutat att hennes framtid fanns i countryn tog hon inte motgången särskilt hårt.

Nu påbörjade hon en process som, i allt större omfattning, fortsätter än i dag – en jakt på tillfällen att få sjunga sina favoritlåtar inför en publik. Det började med karaoke och teaterns egen karaokemaskin. På teaterns fester valde hon låtar som hon gillade och sjöng dem för de andra skådespelarna. Hon älskade det och för henne var det ”det absolut bästa i hela världen”. Hon fick massor av beröm för dessa framträdanden. En kväll när Taylor återigen stod och sjöng en countryklassiker med hög röst kom någon fram till hennes mamma och sa att

det var detta som Taylor borde ägna sig åt – en uppfattning som Taylor och hennes familj alltmer kom att dela.

Hon behövde bara ta sig ut och sjunga inför en ny publik.

Bland annat besökte hon Pat Garrett’s Roadhouse, där hon deltog i karaoketävlingar. Denna rökiga bar var ett märkligt ställe för en snart tonårig flicka, men hennes föräldrar visste hur mycket det betydde för henne och lät henne tävla, under förutsättning att de var med hela tiden. Även om en förälder på BYTA sägs ha anklagat Taylors mamma och pappa för att vara ”krävande föräldrar”, såg Taylor deras uppmuntran som positiv och inte skadlig.

När hon långt senare pratade med Country Music Television berättade hon mer om sin syn på föräldraskap och påtryckningar. Hon hävdade då att bara säga till sitt barn att de kan bli vad de vill och att de borde förverkliga sina drömmar endast är halva processen. Den andra halvan är att föräldrarna själva måste tro på sina ord. ”Mina föräldrar gjorde faktiskt det”, sa hon. Samtidigt var hon tydlig med att hennes föräldrar aldrig tvingade henne till något. Hon tillade att om de hade gjort det hade hon kanske inte blivit lika framgångsrik.

Så hon fortsatte att uppträda hos Pat Garrett varje vecka. Hennes föräldrar kanske inte var krävande, men det var Taylor, något hon var mycket stolt över. ”Jag måste ha varit jättejobbig för dem på baren”, har hon sagt till CMT News. ”Jag vägrade att lämna dem i fred. De anordnade karaoketävlingar … och jag fortsatte tills jag vann.” Hon spelade även gitarr på flera andra scener, som kaféer och till och med på scoutmöten.

Envisheten lönade sig och ytterligare framgångar kom snabbt. En viktig höjdpunkt var när hon vann en karaoke -

tävling genom att sjunga LeAnn Rimes ”Big Deal”. Som en del av vinsten skulle hon få öppna för countrymusiklegenden Charlie Daniels. Efter att ha imponerat på karaoketävlingarnas ofta ganska glesa publik började Taylor nu sikta in sig på större folkmassor. Högt upp på hennes lista stod idrottslag som ville att någon skulle sjunga nationalsången på deras matcher. The Reading Fightin Phils, det lokala basebollaget, var ett av de första lagen som bad henne sjunga. Efter några uppträdanden för dem siktade hon ännu högre. För henne var det en enkel ekvation. ”Jag tänkte att om man kan sjunga denna enda sång kan man få stå inför 20 000 personer utan att ens ha ett skivkontrakt”, skulle hon senare säga till Rolling Stone. Hon sjöng på tennistävlingen US Open och sedan på en av Philadelphia 76ers matcher. Det var i april 2002. Taylor såg fantastiskt patriotisk ut när hon intog scenen i en tröja täckt av små amerikanska flaggor. När hon vid ett senare tillfälle tänkte tillbaka på den kvällen skrattade hon åt hur nervös hon hade verkat. Hon hade faktiskt varit lite skärrad, erkände hon, men tyckte ändå att det var en fantastisk upplevelse.

När hon lämnade arenan efter framförandet fick hon se den kände rapparen Jay-Z i publiken. När hon gick förbi honom sträckte han sig fram för att gratulera henne med en high five. Hon blev överlycklig. Hon har berättat att hon skröt om mötet i ”typ ett år”. Vilken hedersutmärkelse för en blivande artist! Att sjunga nationalsången blev allt lättare ju oftare hon gjorde det, men Taylor erkände att hon ändå var nervös när hon senare sjöng på en match mellan Philadelphia Phillies och Tampa Bay Rays. Hon sa att ”utmaningen” är den ”totala tystnaden som råder bland över 40 000 personer på en basebollarena och att man är den enda som sjunger”. Taylor minns tystnaden under de första sekunderna som

”surrealistisk”. Sedan gjorde hon det alla artister drömmer om, hur skrämmande det än kan kännas: fyllde tystnaden med sin röst.

”Det var lite otäckt först”, berättade hon för Elle Girl en tid efter. Så småningom skulle hon lära sig att det bästa botemedlet mot nervositet är att göra det igen. ”Varje gång man uppträder blir det lättare och lättare”, tillade hon. Det fungerade bättre för henne än alla andra strategier att hantera sin nervositet på. När hon provade tekniken då man ska föreställa sig att alla i publiken sitter i bara underkläderna upptäckte hon att det inte fungerade. ”Inte alls.” Att höra henne berätta om sin nervositet måste komma som en överraskning för de som kände henne på den tiden, eftersom hon alltid verkade så självsäker.

Hennes ställföreträdande manager Kirk var så imponerad av hennes framsteg att han såg till att hon fick spela in några låtar i en studio som ägdes av hans storebror Ronnie. En del var covers på hennes favoritlåtar, bland annat ”Here

You Come Again” (Dolly Parton), ”One Way Ticket” (LeAnn Rimes), ”There’s Your Trouble” (Dixie Chicks) och många fler. Taylor älskade att vara i inspelningsstudion, att få stå vid mikrofonen med hörlurarna på huvudet. Hon var osäker på vilka olika funktioner alla spakar och reglage på mixerbordet hade, men först och främst kände hon att hon var på väg att bli en riktig artist, precis som sina idoler.

Dessa idoler påverkade henne på olika sätt. Hon hämtade inspiration och lät sig vägledas av tre olika stjärnor, som hon senare skulle förklara under en intervju med Rolling Stone. ”Jag såg Shania Twains integritet och gränsöverskridande dragningskraft; jag såg Faith Hills klassiska glamour, skönhet och elegans; och jag såg Dixie Chicks egensinnighet och ’vi bryr oss inte om vad ni tycker’-attityd. Jag älskade allt som

dessa kvinnor kunde göra och tillföra countrymusiken.” Hon blev inspirerad som musiker och stärkt som tjej. Detta var girl power i countrystil.

Livet ute på vägarna var spännande men hon hade också ett tryggt och bra liv tillsammans med sin familj. Allt slit hade lönat sig. Familjen Swift bodde nu i ett trivsamt och vackert hus med sex sovrum på Grandview Boulevard 78, Reading, Pennsylvania, 19609. Enligt uppgift hade det hiss och inomhuspool med jacuzzi. Den nyklassicistiska byggnaden var stor och rymlig, nästan 500 kvadratmeter. Senare skulle en mäklarannons beskriva ett ”ljust arbetsrum”, där Taylor brukade spela gitarr. När huset kom ut på marknaden sommaren 2013 var försäljningspriset 799 500 dollar (cirka åtta miljoner svenska kronor).

Taylor bodde på vinden. Det betydde att hon fick en hel våning för sig själv, tre rum varav ett var sovrum. Det var nästan som om hon hade en egen lägenhet som elvaåring. När vänner och kompisar från teatergruppen hälsade på blev många förvånade och avundsjuka när de såg hennes lyxiga hem. Barnen kom från olika sociala bakgrunder och några visste knappt att man kunde leva i sådant överflöd.

Men Taylor var lyckligt lottad och gjorde allt för att skaka av sig deras missunnsamhet. På somrarna bodde familjen i sitt fantastiska fritidshus i Stone Harbor i New Jersey. Där flockades sommarlediga amerikaner från hela landet. New York Times har beskrivit området som ”kvarter efter kvarter med glänsande McMansions och exklusiva butiker” och staden är en av USA:s rikaste. Staden är även känd i vidare kretsar tack vare dokusåpan Jersey Shore. För Taylor spelade staden en viktig roll under hennes uppväxt. ”Det var där merparten av mina barndomsminnen skapades”, har hon sagt.

Taylor, som en gång berättade för tidskriften Sea Ray att

hon hade ”bott i en flytväst” sedan hon var fyra år, älskade badorten där familjen hade köpt huset samma år som hon fyllde två. För henne var Stone Harbor ”magiskt” och hon älskade att bada i havet och ägna sig åt vattensporter, som att åka vattenskoter och segla, trots att hon annars inte var särskilt sportig. Ibland såg de en delfin och det kändes underbart och livsbejakande att vistas i den vackra naturen. ”Det fanns så många platser att utforska, som att hitta en ny ö i inloppet eller promenera till 96th Street för att köpa glass”, har hon berättat. När hon kom in på Springer’s, glassbutiken som hon älskade så mycket, drabbades hon av beslutsångest. Hon kikade på den långa listan över glassmaker. Det var svårt att välja, men ”cookies ’n’ cream” var smaken som hon brukade bestämma sig för. Butiken, som drevs av familjen Humphreys, var ett av Taylors absoluta favoritställen. Hon tyckte också om att besöka en italiensk restaurang på samma gata, där hon oftast åt caesarsallad och pizza. Tack vare familjen Swifts långa somrar i Stone Harbor tycker Taylor att hon ”inte kunde ha haft en bättre barndom”.

Familjens hus låg mitt emot ett fågelreservat, vilket innebar att Taylor kunde beskåda våra befjädrade vänner utan att lämna huset. Hon behövde bara öppna fönstret, ta upp kikaren och glädja sig åt fåglarna. Vissa dagar gjorde hon knappt något annat, så fascinerande tyckte hon att de var. Andra dagar hittade hon på bus, i synnerhet vid den årliga båtparaden på USA:s nationaldag den fjärde juli. ”Vi brukade samlas på bryggan där båtarna skulle passera och skjuta vattenballonger på dem”, har hon berättat för Philadelphia Inquirers nätbilaga Philly.com. Men hon fann även kreativ inspiration under dessa somrar. En del artister tycker att det är magiskt att vistas nära vatten och det verkade fungera även för Taylor. ”Jag fick vara lite konstig och excentrisk och

uppfinningsrik som barn, och det var det allra bästa med att bo vid kusten”, sa hon.

En del av denna kreativa energi fick utlopp som musikaliska experiment och litterära ansträngningar, bland annat den tidigare nämnda romanen. Motivationen att skriva fick hon av att hon saknade sina kompisar. Att få ner orden på sidan fick henne att känna sig närmare dem. ”Jag brukade skicka kapitel till dem”, sa hon. Hennes kreativa sida kom även fram i hemmet. Taylor tog över rummet ovanför garaget och gjorde det till sitt privata mysrum, en fristad där hon fick bestämma. ”Jag målade rummet i olika färger och brukade stanna där hela dagen. Jag gjorde ingenting, jag satt bara där i mitt lilla klubbhus”, sa hon. ”För att det var mitt.”

Men en sak, eller närmare bestämt en person, kunde hon inte betrakta som sin, hur gärna hon än ville. En grannpojke till familjen Swift hade fångat hennes intresse. Han brukade komma hem till dem, eftersom hans föräldrar umgicks med Taylors föräldrar. Hon ville så gärna att de skulle bli ett par.

Hon ville faktiskt gifta sig med honom. Men medan Taylor önskade att han skulle bjuda ut henne plågade han henne med långa historier om andra tjejer som han hade spanat in. Att bli avvisad av sin obesvarade kärlek blev den kreativa gnista som ledde till en av hennes första låtar. ”Jag kände mig, ja, osynlig (invisible)”, har hon sagt. ”Naturligtvis. Så jag skrev en sång om det.” Som vi ska få se hamnade den på hennes första skiva, om än som ett bonusspår. Hon skrev ytterligare en låt under denna tid, ”Smokey Black Nights”. Hon beskriver sången, om livet på kusten, som ”en liten demo som jag gjorde när jag var elva”.

Trots det krossade hjärtat och den sorgliga låt som det gav upphov till kunde hon slappna av här, men hennes längtan efter nya tillfällen att uppträda för publik försvann inte under

sommarloven. Hon hittade flera bra ställen på Third Avenue och 98th Street. ”Jag brukade sjunga karaoke på Henny’s och spela akustiskt i timtal på Coffee Talk, ett litet kafé på 98th Street”, har hon berättat. ”Jag släpade med mina föräldrar till de där ställena hela tiden och deras vänner brukade komma dit och lägga några dollar i min dricksburk.” Ibland blev spelningarna riktigt långa och efter ett tag hade hon inte längre några låtar att sjunga. Eftersom hon inte ville lämna rampljuset hittade hon på nya på plats.

Liveframträdanden, delfiner, bus och obesvarad kärlek.

Somrarna var idylliska för familjen Swift och Taylor njöt av allt roligt och spännande.

Vid det laget hade även hennes gitarrspel förbättrats. Hon hade fått sin första gitarr, en elgitarr, när hon var åtta år. Då hade hon känt sig för förvirrad vilket avskräckte henne från att försöka lära sig att spela. Senare kom en man hem till familjen för att laga deras dator. När han fick syn på gitarren erbjöd han sig att visa Taylor några ackord. Hon blev snabbt bättre på instrumentet och mannen kom tillbaka för att lära henne mer. Snart noterade Andrea att Taylor övade så flitigt att fingrarna började blöda. ”Hon drevs av något större än jag någonsin hade sett tidigare”, observerade hennes mamma. Den målmedvetenhet som fanns i släkten, i synnerhet på mammans sida, brann verkligen starkt i Taylor.

Hon började fundera på att spela på en annan typ av gitarr, en akustisk tolvsträngad. När en lärare förklarade att hon aldrig skulle behärska ett sådant instrument fanns det bara en sak som Taylor ville göra – bevisa att han hade fel. ”Jag lärde mig faktiskt att spela på en tolvsträngad eftersom en man sa att jag aldrig skulle klara det, att mina fingrar var för små. Varje gång någon säger att jag inte kan göra något vill jag göra det ännu mer.” Sedan dess har Taylor haft stor nytta

av denna envisa beslutsamhet, som i ”jag ska minsann visa dem”.

När familjen kom hem till Pennsylvania igen kände hon sig ännu mer inspirerad att förverkliga sin dröm. Hon hade bestämt sig för att bli countrysångare. Men om det skulle hända måste hon få familjen att flytta nästan 130 mil hemifrån. Lättare sagt än gjort för en elvaåring, men Taylor kan vara ganska påstridig.