inte riktigt döda
3
4
thomas halling
Inte riktigt döda
alfabeta 5
Nyfiken på mer? Titta in på www.alfabeta.se Följ Alfabeta Bokförlag på Facebook och Instagram (@alfabetabokforlag)
Copyright © 2023 Thomas Halling Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm Omslagsformgivning: Niklas Lindblad Tryckt i Lettland 2023 ISBN 978-91-501-2238-1
6
1.
Det var sommarlov. Costas skulle till sin farmor i Grekland. Novas familj skulle till Gotland. Arvids till Italien, Olles till Göteborg och Liseberg, och så jag då: En vecka i en sunkig stuga i skogen! Mamma hade pratat om en sjö. Pappa om att man kunde fiska. – Finns det wifi? Mamma hade skakat på huvudet. – Det finns väl annat man kan göra än att vara ute på nätet, hade pappa sagt. Skulle han säga, han som alltid skulle kolla sina mejl! Mamma hade hittat annonsen på Blocket. ”Avskild idyll, enkelt boende nära vatten.” Vi skulle ta bussen, nästan sex timmar! – Det blir väl kul? hade pappa sagt. – Du kommer att se och uppleva mycket, hade mamma sagt.
7
2.
Dagen då vi skulle resa väckte mamma oss tidigt. På förmiddagen packade vi färdigt. Efter lunch blev det en ganska seg väntan. Bussen gick klockan 15.15. Helst ville jag stanna hemma! Vi stuvade in det mesta i bussens bagagelucka. Kassen med maten, min ryggsäck och en liten väska tog vi in. Pappa visade biljetterna för busschauffören. Bussen var nästan tom och vi valde platser ganska långt bak. Mamma och pappa satte sig tillsammans och jag på en plats framför. Sätet bredvid mitt var ledigt, jag satte ryggan där och tog upp mitt Nintendo Switch. Bussen rullade iväg. Inte helt fel egentligen med sex timmar och ett nytt spel! Jag satte på mig hörlurarna och tryckte igång spelet. Mamma hade köpt en cola till mig, den stod i hållaren på sätet framför. Jag hade lovat att spara den tills vi åkt en bit, men frestelsen att öppna blev för stor när den stod mitt framför ögonen. 8
När jag försökte öppna i smyg pyste det till och jag fick läsk i knäet. Som tur var klarade spelet sig, men inte byxor och golv. Mamma böjde sig fram. – Men Axel? sa hon bara. Pappa tog upp en hög servetter ur matkassen. – Här, sa han. Torka upp så gott du kan. Det var inte så farligt. Snart var jag igång med spelet igen. Det gick en timme, sedan en till. Mamma och pappa lyssnade på ljudbok. Det nya spelet var bara så bra! Tiden gick fort. Mindre än tre timmar kvar. Bussen saktade ner och svängde in på en busshållplats. Jag tittade upp. I busskuren stod en ensam man. Han steg på och började gå bakåt i bussen. Mannen var orakad, hade säckiga jaktkläder och ett ärr i pannan. Han gick förbi flera tomma platser. Bara han inte satte sig hos mig!
9
3.
I höjd med mitt säte stannade mannen. Typiskt, tänkte jag. Mannen iakttog mig en kort stund, sedan öppnade han munnen och blottade snusbruna tänder. Det var nog menat som ett leende, men liknade mer en grimas. – Kan du flytta den där? Han pekade på min ryggsäck. Rösten var skrovlig och det var inte så mycket en fråga utan mer en order. Snabbt drog jag åt mig ryggan. Mannen hade en sliten sportbag som han la på hyllan ovanför. Sedan satte han sig tungt. Det kändes en underlig sötsur doft kring honom, en blandning av blöt hund och gamla sopor. Jag tittade bak och fick ögonkontakt med mamma. Hon såg på mig att jag inte var bekväm. Mamma försökte le uppmuntrande samtidigt som hon tecknade ”ska vi byta plats?”. Egentligen ville jag ju inget hellre, men jag vågade inte
10
röra mig ur fläcken. Jag skakade på huvudet och mamma såg lättad ut. När jag sneglade på mobilen var det exakt två timmar och fyra minuter kvar tills vi skulle vara framme. Jag stirrade ut genom fönstret. Skog, en bensinstation och en kyrka. Var det det här mamma menade att jag skulle få se? Det började dyka upp namn som jag inte kände igen på vägskyltarna. Att fortsätta spela gick inte. Jag kände mig orolig och kunde inte koncentrera mig. Snabbt drog jag upp mobilen igen. Täckningen var redan urusel. Jag kollade lite på gamla bilder, men det blev snart tråkigt. Efter tio minuter knackade pappa på min arm. Han sträckte ett smörgåspaket mot mig, men jag skakade på huvudet. Någon aptit hade jag inte!
11
4.
Mannen stirrade lystet på smörgåsarna. Pappa såg det. – Får man bjuda på en smörgås? frågade han och vecklade upp pappret. Det hördes på pappas röst att han var nervös. Mannen sträckte fram sin hand för att ta emot smörgåsen. Det var en stor, grov hand. Utan ett ord förde mannen smörgåsen till sin mun och svalde den i två tuggor. Som en vithaj som slukade sitt byte. Det var svårt att sluta titta och jag studerade mannen i smyg. Han såg stark ut. Med handens baksida torkade han bort en klick smör från kinden. Han vände sig om och tittade på pappa. Mannen behövde inte säga något. Pappa sträckte genast fram en ny smörgås. Den försvann också i ett nafs. Sedan lutade mannen sig tillbaka. Han mumlade något som nog betydde ”tack”. Jag vände mig mot mamma. Hon tittade frågande till-
12
baka. Sedan log hon ett ansträngt leende. Jag nickade som tecken på att det var okej. Mannen stängde ögonen och det dröjde inte länge förrän det hördes snarkningar. Han verkade vara helt utmattad. Jag skymtade en stor jaktkniv som stack fram under mannens väst. Hans kängor var leriga. Var kom han ifrån och vart var han på väg?
13
5.
I en timme sov mannen. När bussen gjorde en lite tvär inbromsning vaknade han med ett ryck. Hans hand sökte sig till kniven, men han lät den sitta. Yrvaket såg han sig omkring för att sedan vända sig mot mig. – Vad är klockan? mumlade han. Eftersom jag precis tittat på min mobil visste jag. – Kvart över åtta. Min röst lät nog ynklig. Mannen nickade, men sa inget. Bussen rullade vidare. Efter tio minuters tystnad vände mannen sig mot mig igen. – Hur långt ska ni? – Svartträsk, pep jag. Mannen stelnade till. – Vad har ni där att göra? sa han och spände ögonen i mig. – Öhhh, bada och fiska, tror jag.
14
Mannen fortsatte att stirra på mig en kort stund innan han oväntat skrattade till. – I Svartträsk? Jag nickade. Mannen lutade sig mot mig. Han hade fått en arg rynka mellan ögonen. – Så Larsson hyr ut igen! sa han upprört. Hans andedräkt stank av tobak. Jag tittade nervöst mot mammas och pappas håll. De verkade ha slumrat till. – För det är väl Uddtorpet ni hyr? fortsatte mannen. Jag förstod inte varför han lät så sträng. – Jo, det stämmer, sa plötsligt mamma bakom oss. Hon hade vaknat till och hört frågan. – Det lär vara fint! sa hon glatt. Mannen vände sig om och stirrade på henne. – Känner du till det? fortsatte mamma. Mannen nickade. – Ja, sa han. Mycket väl. Ni hyr väl av Larsson, eller hur? Mamma rotade fram ett papper och tittade igenom texten. – Jo, sa hon. Leif Larsson, så heter han. Vet du vem det är? Mannen tittade ut genom bussfönstret. Sedan vände han sig mot mamma igen. Han gjorde tecken åt henne 15
att han ville se pappret hon höll i. Mamma räckte genast över det. – Är det något konstigt? sa hon. Mannen läste igenom det skrivna. Han vände på pappret länge och väl. Sedan mötte han mammas blick utan att säga något. Jag rös till. Det var något han inte ville berätta!
16