ta
alfabe
En mystisk låda Tåget lämnar Gullmarsplan och rullar ut på bron. Utanför tunnelbanefönstret syns ett disigt Årstaviken, och på andra sidan bron koloniområdet med sina röda stugor nedanför Södersjukhuset. Flyttar man blicken lite till höger ser man det gula trevåningshuset där Love bor. Love, mamma och pappa … nej, just det, inte pappa. Sedan en tid bor de på var sitt håll. Bara på prov, säger de till Love, men vem försöker de lura? Och nu måste han åka fram och tillbaka mellan dem som en pingisboll. Hur ska han någonsin kunna vänja sig? Isiga droppar slår mot fönsterglaset och smetas ut av vinddraget. Våren är sen i år, man kan ha halsduk fastän det är i mitten av mars. Det är han glad för. Eller, glad är han förstås inte. Men skönt att kunna vira tyget som en boaorm ända upp till nästippen, slippa visa sitt 3
freakiga fejs mer än nödvändigt. När de var mindre trackade Lemmie och Tobbe honom varje dag. En dag i fyran ritade Lemmie av honom och satte upp teckningen i korridoren, där alla kunde se och hånskratta. Love sprang hem och föll ihop i mammas famn, hulkade och grät så att tårarna sprutade och snoret rann. Mamma strök honom över ryggen och försökte trösta, men det blev bara värre. När han tjöt som en stucken gris föreslog mamma en massa saker de kunde hitta på eller köpa eller äta, men Love visste ända in i själen att inget i hela världen skulle kunna göra honom glad igen. Inte förrän hon sa att de kunde åka till Naturhistoriska riksmuseet. Då kände han en tunn strimma hopp. Och när hon lovade att de efter museibesöket kunde köpa senaste numret av Illustrerad vetenskap, torkade han tårarna. Det var ett specialnummer i 3D. Tema: Dödliga virus och mutationer. Tunnelbanevagnen kränger hit och dit, snart är tåget uppe på krönet. Love rättar till halsduken över munnen och kikar upp. Han förväntar sig nästan alltid att folk stirrar, men de andra i vagnen ser antingen ut genom fönstret eller ner på sina skärmar. 4
Det sprakar i högtalaren: – Ja, det var konduktören här. Vi har ett långsamt tåg framför oss, det innebär att vi kan bli stående en stund. En tonårstjej i svarta kläder, med svart hår, svart läppstift och svarta naglar suckar högt och himlar med ögonen. En äldre dam skakar på huvudet och klagar på hur usel kollektivtrafiken är i Stockholm. Svartklädda tjejen trycker in hörlurarna. Tåget stannar högst upp på Skanstullsbron. Genom diset skymtar Hammarbykanalen och längre bort Henriksdalsberget. Det sprakar till i högtalaren på nytt. Samma röst som förut, fast överdrivet käck den här gången: – Gooood eftermiddag, mina damer och herrar! Vi har tyvärr stött på ett kontaktledningsfel längs gröna linjen. Därför måste vi vänta ytterligare en stund innan vi kan åka vidare mot Skanstull. Vi på Stockholms lokaltrafik önskar er en riktigt härlig dag! I vagnen hörs fler och högre suckar. Folk småpratar tvärs över mittgången. Den äldre damen säger att hon tänker skriva till lokaltidningen och klaga. Svartklädda tjejen tar upp en spegel och plutar med läpparna. Love längtar hem. Han längtar efter att få slappa 5
i sitt eget rum, på sin egen säng. Äta ostmackor och bläddra i en vetenskapstidning. Med ens hör han ett märkligt ljud. Som ett skrapande och krafsande, alldeles nära. Han ser sig omkring, men allt är som förut. Då skrapar det igen. Det är först när han tittar ner som han upptäcker en stor kartong intryckt under sätet mittemot. Egentligen är det väl inget konstigt med det. Folk lämnar kvar alla möjliga saker precis överallt. En gång såg Love en Donald Trump-mask i gummi på en stubbe nere vid kolonilotterna. En annan gång hittade han en nagelsax på McDonald’s på Götgatan. I jämförelse med det är en brun kartonglåda knappast något att hetsa upp sig över. Om det inte vore för att den rör sig. Om det inte vore för att den skakar hit och dit. Som om det fanns något levande inuti. Love lutar sig sakta framåt. Då blir det tyst från lådan. Tyst och alldeles stilla. Han lutar sig ännu närmare, kikar försiktigt in genom ett av hålen på sidorna där man stoppar in händerna. Allt han ser är ett kompakt mörker. 6
Det måste ha varit inbillning. Ljuden kom säkert någon annanstans ifrån. Men ändå, vad är det för låda? Tänk om … det är en bomb! Vad ska han då göra? Rycka i nödbromsen? Med ens sticker något pälsigt ut genom hålet. Love hoppar till på sätet. Såg han verkligen rätt? Såg han en … nos? Han stirrar på hålet i kartongen, försöker att inte blinka. Och där tittar den fram igen! Två näsborrar och en morrhårsmustasch. Djuret vädrar i luften. För det är väl ett djur? Ett … ett slags … Det skorrar till i högtalarna. Love hade nästan glömt att de står stilla på bron. – Så där, mina damer och herrar, då rullar vi igen. Nästa station Skanstull. Nästa, Skanstull. Tåget glider framåt. Love känner hur pulsen ökar ytterligare. Om ungefär två minuter måste han kliva av. Ska han bara lämna kartongen här? Han ser framför sig hur djuret åker mellan ändhållplatserna, mellan Åkeshov och Skarpnäck, fram och tillbaka hela eftermiddagen. Och kvällen. Kan7
ske hela natten. Utan att någon endaste människa bryr sig. Nu försvinner de ner i tunneln. Det är mindre än en minut kvar tills tåget stannar. Hjärtat hamrar bakom revbenen. Det finns ingen skylt, inget brev, vad Love kan se. Inget: Snälla, ta hand om mig! Någon har tryckt in lådan under sätet, lämnat en levande varelse åt sitt öde. Kanske hoppats att någon djurvänlig människa ska upptäcka det, tycka synd om det och ta med det hem. Tåget bromsar in. Utan att tänka drar Love fram kartongen. Han petar försiktigt upp ena fliken. Och där sitter den. Och den är stor. Som en enorm … eh … någonting … Den är liksom gullig och ändå ful. Inte skrämselful, utan mer som att man vill rädda den. Stackars krake. Tåget rullar in på perrongen. Den äldre damen, svarthåriga tjejen och några andra rör sig framåt i mittgången. Love tittar ut mot plattformen, och ner på lådan. Han möts av ett par uppspärrade, bedjande ögon. Dörrarna öppnas. Det blir blankt i skallen. Han sticker händerna i hålen på sidorna, griper tag i kartongen och flyger fram i mittgången. 8
Ett hjärtslag senare rusar tåget vidare bakom honom. Den är tung, lådan. Sjukt tung. Det mystiska djuret måste väga flera kilo. Tio kanske. Så tung är den i alla fall, att han måste sätta ner den i höjd med rulltrappan och hämta andan. Överarmarna darrar av ansträngning. Lemmie och Tobbe i klassen trackar honom så fort de får en chans. Yo, säger de. Här kommer Biceps. Biiiiceps! Biceps som i den där bulan på armen som muskliga människor spänner när de vill visa upp sig och skryta och göra folk avundsjuka. Det är alltså INTE något man kan heta. Inte ens föräldrar som vill vara coola och annorlunda skulle döpa sitt barn till det: Hej, hej, här är våra tvillingar Biceps och Triceps. Det är BARA för att reta Love som Lemmie och Tobbe kallar honom för det. Och för att de är idioter. Love kämpar sig uppför rulltrappan. Vinddraget från gatan stökar till håret och sveper det bakåt. Han skakar på huvudet så att de bruna testarna faller framåt och täcker ansiktet. 9
Vid trapporna utanför Hemköp svider det i både armar och ben. Händerna har domnat bort under lådans tyngd, han känner sig yr och syrebristig. Folk går in och ut ur mataffären. Innanför de automatiska dörrarna står staplar av röda korgar på hjul, sådana där som folk drar efter sig för att slippa kånka på maten. Han hör ett ljud, ett rasslande, det kommer uppifrån. Blicken klättrar uppför trappan, han kisar mot en vägg av hårt regn. Folk trängs och stöter emot honom på väg in i mataffären, de passar på att handla medan de väntar ut regnet. Alla gör likadant: tar en röd korg, drar den efter sig och … Det är ju klockrent! Love sätter ner kartongen, smiter snabbt in genom dörrarna och ut i samma fart, med en röd korg i släptåg. Med all sin kraft lyfter han ner lådan i korgen. Den får precis plats. När han torkat svetten ur pannan gör han helt om och drar korgen efter sig mot hissen. Han är ett geni! Tunga vattendroppar dunsar mot bakhuvudet medan han går Ringvägen fram, håret klibbar mot pannan som pälsen på en dränkt råtta. 10
Han fäster blicken på den blankvåta trottoaren framför sig, släpar den röda varukorgen genom hällregnet. Medan han kämpar sig fram mot det gula trevåningshuset på Eriksdalsgatan tänker han på varelsen inuti den mörka lådan. På dess stora, bedjande ögon. Att den inte har någon, ingen i hela världen, som tar hand om den, stryker den över ryggen och säger att allt kommer bli bra. Han sveper bort några blöta hårtestar som skymmer sikten, känner hur vattnet klofsar mellan tårna. Ibland händer saker. Sådant man inte har bett om. De händer, och även om man försöker är det omöjligt att rycka på axlarna och låtsas som om man inte bryr sig. Särskilt när det handlar om ett djur.
11
Köttätare eller vegetarian Steg närmar sig hallen. Love föser in kartongen bakom ytterkläderna och täcker över den med mammas målarrock. – Schhh, väser han åt djuret som skrapar med klorna inuti lådan. Mamma kommer ut från vardagsrummet. I handen har hon ett knippe penslar och några tuber akrylfärg. Håret är stökigt, mörklila slingor ramar in ansiktet. – Men hej, gubben. Hur var det hos pappa då? – Bra. Love tvingar sig att andas normalt och inte snegla mot målarrocken på kroken. Mamma ler stelt. Hon tycker inte att han ska behöva bo hos pappa. Det gör inte Love heller. Ingenting där är som hemma. Lakanen är nya och sträva, soffbordet är en uppochnervänd flyttkartong, i garderoberna luktar det loppis. – Så det var fint … och så? fortsätter mamma. 12
En dag på tunnelbanan får Love syn på en kvarglömd låda under sätet mittemot. Inuti sitter ett djur. Ett märkligt och underbart djur som får följa med hem. Någon måste ju ta hand om det! Synd bara att Loves mamma är superallergisk och inte gillar när det ser ut som kriget hemma. Att vara ägare till ett mystiskt djur är verkligen inte det lättaste, särskilt när det visar sig att onda vetenskapsmän är ute efter att fånga den underliga varelsen. Tur att Frank har börjat i klassen – ett kickbikeproffs med vit dunjacka och dödskallering på fingret. Tillsammans gör Love och Frank allt för att rädda djuret. Men kommer de att lyckas?
ISBN 978-91-501-2173-5
alfabeta
9 789150
121735
www.alfabeta.se