9789150121629

SO

LF

A H OC ARN G AN

»En enastående debut och perfekt för alla som älskar Harry Potter.«

Ida Tufte Michelsen

alfabeta

VERDENS GANG, BETYG 6/6

KAPITEL 1

TVÅ FLYTTLASS

D

e vita husen på Evelsö badade i solljus när färjan med flyttbilen la till vid bryggan. Det var första gången Alma skulle bo på en ö, och det här verkade vara en fin ö. »Där är huvudgatan«, sa Simon, som brukade läsa på i förväg. »Den heter Evelsö Allé. Vi ska bo på nummer 22A.« Bilen rullade över färjebron och vidare uppför den branta allén. Välansade kastanjeträd stod tätt på varje sida. Inte en gren var för lång, och inte ett träd var större eller vackrare än de andra. »Se så fint, Alma. Här stannar vi nog ett tag, ska du se.« Pappa sa alltid samma sak varje gång de flyttade. Och de flyttade ofta. Så Alma visste bättre. Det behövdes inte mer än kalldrag från ett fönster, nya grannar, eller en fågel som kvittrade för högt i närheten, och vips så var flyttbilen beställd. Alma förstod sällan varför, men det fanns inte så mycket hon kunde säga. När pappa hade bestämt sig, så blev det så.

Simon rev sig i det svarta, sträva håret medan han läste 7

numren på brevlådorna längs allén. Så satte han på blinkersen. Inga andra bilar eller människor syntes till, men trafikregler var som alla andra regler för Simon Freng. De var till för att följas.

Flyttbilen svängde in genom järngrinden till Evelsö Allé 22 A. Alma öppnade bildörren och hoppade ned på gruset. Huset framför henne var vitt med mörkblå fönsterluckor på var sin sida om fönstren. Det var smalt och krokigt, nästan skevt, och hela fyra våningar högt. Ett stort äppelträd i full blom sträckte sig upp mot himlen bredvid ytterdörren. »Det där blir ditt rum«, sa Simon och pekade på ett fönster på fjärde våningen. »Husets bästa utsikt!« Alma stirrade upp mot den översta våningen. Huset var helt uppenbart för smalt för att vara så högt! »Men jag har höjdskräck, det vet du ju!« Simon vände sig mot henne och satte händerna i sidorna. Den lilla rynkan som dök upp när han tyckte hon var orimlig var tydlig mellan hans ögonbryn. »Alma Freng, ditt rum ligger inuti ett hus, tre stadiga trappor upp från bottenvåningen. Det finns inga rationella skäl att vara rädd för höjder på fjärde våningen.« Han nickade nöjt, som om det var omöjligt att inte hålla med om det han sagt, och gick runt bilen. Alma hörde honom fippla med låset. Till slut gick bakluckan upp och Burre, familjens hund, hoppade ut. Alma strök honom över öronen och stålsatte sig inför prövningarna som nu väntade. Simon hade nämligen ett system. Varje 8

rum hade en färgkod, och alla flyttlådorna var märkta med en färg och ett nummer eller en bokstav. Grön 4, till exempel, betydde fjärde kökslådan, medan Blå A betydde byrån i korridoren. När man stod i dörröppningen till ett nytt rum var det bara att börja motsols, så gick det mesta av sig själv. I alla fall enligt Simon.

Alma lyfte ut en kartong ur bilen. Bara att hålla ut, tänkte hon. Och så travade hon iväg mot sitt nya hus.

Senare den dagen, när solen hade gått ned var ännu ett flyttlass i färd med att packas upp på ön. Det flyttlasset skilde sig från familjen Frengs på två viktiga punkter: För det första var det betydligt mindre. Bara en liten fåtölj, ett smalt klaffbord, en regnjacka och tre böcker. För det andra hade flyttlasset anlänt till Evelsö i största hemlighet, väl dolt av nattmörkret.

Kvinnan som flyttade var elegant klädd. Svarta kostymbyxor och en vit skjorta utan minsta fläck eller noppa eller veck. Om hon inte hade packat upp ett flyttlass mitt i natten, och dessutom uppe på ett hustak, kunde man kanske ha trott att hon skulle på teater. Håret var samlat i en stram knut i nacken, och en bred strimma grått stack av mot de annars mörka hårstråna.

Kvinnan satte igång med att inreda taket. Hon tog god tid på sig och jobbade sakta och försiktigt på takpannorna i månljuset. Stolen ställde hon bakom skorstenen. Klaffbordet placerade hon intill, medan böckerna och regnjackan blev liggande i väskan.

9

När kvinnan var färdig satte hon sig i stolen. Även om den stod gömd bakom skorstenen hade hon utsikt över det mesta av familjen Frengs hus. Hon stirrade mot fjärde våningen och nickade när hon såg de grön- och vitrandiga gardinerna som hängde i det ena fönstret.

Kvinnan log belåtet och reste sig ur stolen. Med vana rörelser tog hon tag i en guldkedja som hon bar om halsen och drog upp den. En liten glaslåda blev synlig, inte större än en tändsticksask, och fylld med någonting som lyste starkt. Det var som om lådan innehöll en liten bit hav som glittrade i solen.

Kvinnan lyfte sin fria hand, knäppte med fingrarna, och vips var hon borta.

10

De rörde sig högre och högre upp – Alma, Elionora och solstrålen – som om de var på en lugn promenad tillsammans.

Förutom att de inte gick, utan flög. Flög!

Först över trädtopparna, och så vidare mot himlen.

Alma Freng tror att hon är en helt vanlig flicka. Ända tills hennes farmor, som hon inte ens visste fanns, dyker upp. Farmodern berättar att Alma är en solfångare, en som kan styra tiden. Och solfångare måste kunna flyga. Nu blir ingenting sig likt i Almas liv.

Alma Freng och solfångarna är ett magiskt äventyr om hjältemod, hämnd, ovanlig vänskap och kampen mot onda krafter.

»Lekande lättläst och spännande.«

alfabeta ISBN 978-91-501-2162-9

DAGBLADET 9 789150

121629

www.alfabeta.se