KLARA KRANTZ
A L FA B E TA
klara krantz
alfabeta
Nyfiken på mer? Titta in på www.alfabeta.se Följ Alfabeta Bokförlag på Facebook och Instagram (@alfabetabokförlag)
Copyright © 2021 Klara Krantz Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm Omslag, karta och vinjetter: Anneli Furmark Omslagstypografi: Maria Svedberg/Happy Book Tryck: Scandbook UAB, Litauen 2021 isbn 978-91-501-2147-6
nu
Jag är död. Det syns inte på mig, men det är så. Ingen vet det. Inte mamma, inte pappa, inte Jonas. Det är vi som är i båten. Mamma kör, som alltid. Hon har hämtat upp oss vid bilbryggan, för hon har varit på Skälmö i flera dagar redan. Havet är lugnt och hon kör fort, över djuphavsrännan. Motorn är på max, och det borde skrattkittla i min mage av det. Men jag känner ingenting. Den som är död känner ingenting. Jag kan se Skälmö nu, som en grå klump långt där framme. Mamma, pappa och Jonas. De tror att vi är på väg dit, hela familjen tillsammans. Men om jag levde. Jag hade aldrig gått med på det då. Skälmö var ju min och Alices ö.
5
ett annat nu
Jag ser inte Alice. Mamma stänger av motorn och börjar staka oss in i hamnen, men jag ser henne inte. Vi har åkt över djuphavsrännan, och havet har varit mörkblått och glittrande som det alltid är här. Ön har blivit större och större, och äntligen är vi framme! Skälmö är min och Alices ö. Det är därför jag direkt spanar efter henne. Mamma har sagt att Lydia har sagt att de ska komma idag. Fast man vet aldrig säkert med Skutan, deras segelbåt. Det beror på hur vindarna blåser, eller om de stannar nånstans för att bada. Vi glider längre in i hamnen, och mamma stöter åran i botten så att båten svänger och får fart in mot vår plats. Och där, där är ju Alice! Hon sitter på stenbänken vid klippan, och när hon får syn på oss reser hon sig och börjar vinka. Leendet är i hela hennes ansikte. 6
– Kasta, jag tar emot! Mamma slänger tampen, och Alice fångar den i luften. Det är så snyggt att jag skulle ha blivit stum, om det inte var för att jag redan är tyst. Jag skulle aldrig klara av att ta emot nånting så. Alice hoppar över stenarna och lägger fast oss i aktern, som om det var hur enkelt som helst. Sen är hon tillbaka vid båtplatsen lagom till att vi har glidit in. Hon står där och väntar. På mig. – Här, släng hit den! Det är förtampen hon vill ha. Såklart. Inte mig. Eller, först den, sen mig. Jag kastar. Det blir klumpigt, repet korvar ihop sig, det mesta hamnar i vattnet. Men hon får tag, drar upp det ur det blöta. – Snyggt, Alice! Vilken tur att du är här! Det är pappa såklart. – Visst. Hon drar in oss och jag reser mig, kan kliva ur båten utan att det är svårt alls. Jag är på land och bredvid henne. Vi ska kramas nu. Det är klart att vi ska kramas, det gör vi ju alltid, men nu när hon är såhär nära så vågar jag inte riktigt. – Men Månafåna! 7
Hon skrattar. Jag ser säkert konstig ut. Blyg, sa de när jag var liten, men vad är jag nu? Alice kramar mig. Jag har ju flytvästen på mig, den är ett vaddigt lager kring min kropp, men hon känns varm. Solvarm. Hon har väl suttit lutad mot klippan, väntat på oss och värmt upp sig mot den. Hennes armar är bruna. Det är så snyggt. Det blir aldrig så på mig, jag blir bara rosaröd av solen, eller så bränner jag mig. Mamma och Jonas har också tagit sig i land. Jonas gör nån sån där fånig hej-vissling, och mamma kramar om henne. Pappa flyttar väskor och matkassar som ska upp ur båten, men jag märker att han också är glad över att Alice är här för han håller på och hojtar en massa frågor som hon inte hinner svara på. Hur är det med Lydia, när kom de hit, och Skutan gungar fortfarande alltså, när ska den där båten skrotas egentligen? Alice skrattar och säger att probably aldrig att det händer. Väskor och matkassar langas upp, mamma tar emot, jag tar emot, jag gör allt liksom utan att tänka, för det hoppar och skuttar i mig. Vi är här nu, på ön. Alice och jag är här, tillsammans.
8
nu
Allting är likadant. Hamnen ser likadan ut. Båtarna, bryggan, stenarna. Jag visste att det skulle vara så. Mamma och pappa har gått i väg med packningen. Jag står kvar. Fyra dagar har de bestämt att vi ska vara här. Idag som är torsdag, och så fredag, lördag och söndag. Det är inte länge, har mamma sagt. Med sin bestämda röst. – Ska vi känna på vattnet? Jonas är visst också kvar. Han står visst bredvid mig och tittar mot badbryggan, den som är längst ut i hamnen. Jonas är irriterande snäll. Han borde sluta med det och bara vara en vanlig störig sjuttonåring. – Nä. Jag vill inte. Jag kan prata. Min mun kan fortfarande göra ord, och andra kan fortfarande höra vad jag säger. Trots att jag är död. 9
– Nähepp. Jonas ser sur ut. Han ser ofta sur ut när han tittar på mig. Eller så ser han ut som om jag är en stackare, och det är ännu värre. – Kommer du ihåg förra sommaren, när du och Alice … Jag tittar bort, jag tittar på måsarna som cirklar ovanför fiskebodarna. Hör bara deras skränande. Inte Jonas röst, inte vad han säger. Den som är död minns ändå inte förra sommaren. – Måna? Jonas tittar på mig tills jag måste titta tillbaka. – Mm. – Jag fattar att det är jobbigt att vara här när inte Alice är det. Jag tycker också det. Jag skakar på huvudet. Jonas fattar inte alls. Ingenting är jobbigt för den som är död. Jag skulle kunna säga det till honom. Jag tror att han kanske redan har fattat. Eller anar åtminstone. Mamma och pappa fattar ingenting, men jag tror att han gör det. Men jag är tyst. Det är bättre att vara tyst.
10
ett annat nu
Alice och jag står kvar när de andra har lassat upp all packning på kärran och börjat gå upp till huset. Det brukar vara så. Vi brukar bli kvar, och lägga oss på mage på bryggan och titta ner i vattnet, på maneter och krabbor och allt annat som finns här. Eller gå ut på badbryggan och känna på vattnet. Förra året gjorde vi det. Men nu står vi bara. Det har mest varit pappa och Alice som pratat, och lite mamma och Jonas också. Jag borde säga nåt nu. Men jag vågar nästan inte titta på Alice. Hon ser annorlunda ut. Det är håret förstås, att hon har klippt av sitt långa bruna. Nu spretar det på huvudet och tar slut precis där nacken börjar. Solbrun, den också. Ingen i min klass har så kort, ingen tjej alltså. Jag ser nog också annorlunda ut. Inte håret, det bara hänger som vanligt precis nedanför axlarna. 11
Men jag är längre än hon, så mycket längre att det märks, och det har jag aldrig varit. Och sen är det ju det där pinsamma. Det som buktar ut, hur stora t-shirtar jag än drar på mig. Fettklumparna, som William i 5C kallade dem en gång. Jag vet inte om Alice ser dem. Alices kläder är i alla fall som vanligt. Hon har ett sånt linne som hon brukar ha, och såna där shorts som ser ut som badshorts. Kläder som det går att springa och klättra hur bra som helst i. Jag tittar, i smyg. På det under. Hon är planka fortfarande. Knappast att hon har fått mens. Det är nästan ingen som har det i min klass heller. Jag får inte få det nu när vi är här. – Ska vi gå? Det är en tråkig sak att säga, det hör jag direkt när jag sagt det. Alice ser på mig. – Mm. Vi brukar springa tillsammans upp till huset när vi varit i hamnen en stund. Inte som en tävling men ändå, för att se vem som kommer först. Det är skönt att springa här på ön, för det är gräsmattestigar nästan överallt. Det finns inga bilar, bara en och annan cykel. Men nu går vi. Det känns liksom fel att springa. 12
Tror jag. Alice gör ju inte det. Vi går förbi stället där vi fiskade krabbor förra året. Vi visste väl att vi nästan var för stora för det. Precis som när man tittar på sommarlovsmorgon fast man vet att man borde sluta. Att det är för barn, och vi är inte barn längre. Även om mamma och pappa och alla andra kanske tror det. Jag vet inte vad vi är. Alice fyllde tolv förra veckan, och jag kommer vara elva i bara några månader till. Det är konstigt att hon går här bredvid mig. Jag har längtat efter henne hela hösten och vintern och våren. Och vi har ju skrivit med varann ibland, men det är inte samma sak. När jag inte har kunnat se henne, inte har kunnat höra hennes röst. Det har inte riktigt känts som hon då. Vi är framme vid björnbärssnåren. Och vi ser det precis samtidigt. Det glimmar svart! – Yes! Alice sträcker in handen bland de taggiga snåren och kommer tillbaka med ett svartlilaskimrande bär. – Det här måste ju vara moget? Innan jag hinner svara har hon slängt in det i munnen. Sekunden därpå dras hela hennes ansikte ihop i chockgrimas. 13
– Aaah! Så surt! Det ser roligt ut. Jag börjar skratta, och när jag väl har börjat kan jag inte sluta. Alices ansikte, och allt som finns i det. Alla våra somrar här, och att jag älskar att vara här tillsammans med henne. Så har det varit så länge som jag kan minnas. – Hallå du vet ju att man aldrig kan lita på ett björnbär, säger jag när jag skrattat klart. De är aldrig mogna på riktigt. Hon nickar. – Helkorkat av mig. Jag rycker på axlarna. – Man måste ju testa. Jag plockar ett jag också, och trots att jag nästan kan se att det kommer vara surt så slänger jag i mig det. Det vrider sig i munnen och säkert i hela mitt ansikte när jag mosar bäret med tungan. Nu är det Alice som skrattar åt mig. – Gott? – Mm, försöker jag. Riktigt gott. Men jag antar att mitt ansikte säger nåt annat, för hon fortsätter med det där skrattet. – Äh, säger hon sen, när hon skrattat klart. Vi ska väl bada? 14
– Ja, klart, säger jag. För hela långa bilresan har jag längtat efter det. Ingenstans är det lika härligt att bada som på Skälmö. – Nu direkt? Den där busiga blicken. Jag hade nästan glömt att Alice kan se ut så. – Men badkläder då? – Skitsamma! Kom! Hon börjar springa. Som om vi inte alls var för stora för det. Mamma och pappa kommer nog undra var vi är om vi badar utan att säga till. – Försten till Sörstran! Alice är långt framför mig nu, och hon ökar takten. Det bubblar till i mig. Ett Alice-bubbel i magen. – Du har utmanat fel person! Jag ska nog komma ikapp henne.
15
– Du får aldrig dö, säger Alice. – Nä, säger jag. Inte du heller. Det går såklart inte att lova nåt sånt, egentligen. Alla kommer ju dö nån gång. Men jag lovar ändå. Skälmö är Alices och Månas ö. Varje sommar träffas de där. När de är tillsammans vågar de allt. Klarar allt. Till och med att simma i brännmaneter och att baka bröd till en hel ö. Men vad händer om en av dem som hör ihop försvinner? FÖR ATT VI HÖR IHOP är
en berättelse om sorg och förlust, mod och livsglädje.
A L FA B E TA ISBN 978-91-501-2147-6
9 789150
121476
www.alfabeta.se