r a d Värl r e d un
n e tt va
elin Nilsson alfabeta
KLUmPeN – Tro inte att jag kommer bre dina mackor, sa Liam och korsade armarna över bröstet. Han hade gjort åt sig själv. De låg på en tallrik bredvid datorn. – Jag är inte fem år gammal, sa jag. Liam svarade inte. Det var han som bestämt att vi inte behövde någon barnvakt. Fast jag höll med. Vi behövde ingen. Pappa var mer osäker och sa att vi får se. Men när de åkte in till BB blev det ändå så. Då var det plötsligt jättebråttom. Fast så bråttom var det nog inte. För nu hade nästan hela kvällen gått och ingen bebis hade kommit. – Får jag vara med och spela? Liam suckade. Men han drog ut stolen bredvid sig.
5
Bebisen kom mitt i natten. Pappa ringde. – Nu är din lillasyster här, sa han. Han lät lite andfådd. Som att det första han gjort var att springa ut och ringa mig. Jag fattade att det inte var så. Han hade tittat på Johanna med tårar i ögonen. Och sen hade han hållit i Klumpen. – Allt gick bra, sa pappa. Jag hade inte ens tänkt att det inte hade kunnat gå bra. – Både Johanna och Lykke mår fint, fortsatte pappa. – Vem är Lykke? frågade jag. – Din syster, sa pappa. Det har vi ju sagt. Att hon ska heta Lykke. – Jag trodde den skulle heta Klumpen. Pappa skrattade till. – Det var bara ett arbetsnamn. Jag tror hon kommer bli retad i skolan om vi döper henne till Klumpen. – När får vi komma och se henne? frågade jag. – Jag tror att Johanna är lite trött nu, sa pappa. – Du vet att det är mitt i natten, va? – Oj, sa pappa. Just det. Det visste jag, men jag hade glömt det, på nåt sätt. Allt är lite upp och ner.
6
Jag svarade inte. – Jag kör hem imorgon bitti, sa pappa. – Okej, sa jag. – Jag skickar några bilder. Säg till Liam om han vaknar innan jag är hemma. Jag försökte ringa honom men han svarade inte. – Han har den nog på ljudlös, sa jag. – Mm, sa pappa. – Hejdå, sa jag. – Ska jag hälsa Johanna nåt? – Jag vet inte. – Att du är glad, kanske, sa pappa. – Visst. – Okej, då gör jag det. Hej. Jag la på. Det blev alldeles mörkt. Jag låg kvar i sängen, med täcket på och allt. Jag visste inte vad jag skulle göra. Om jag skulle gå och väcka Liam. Mobilen lyste upp igen. Där var hon. Klumpen. Jag vaknade av att Liam kom in på mitt rum. – Öh, sa han och drog undan täcket. – Vad är det, sa jag. Det lät mest som ett gurgel.
7
– Du ska upp. – Vad är klockan? – Åtta. Jag stönade. – Det är lördag, låt mig sova. – Du ska upp, sa Liam och drog bort kudden under huvudet på mig. Jag stönade igen. – Är farsan hemma? – Vad tror du själv, sa Liam. Jag svarade inte. Jag satte mig upp i sängen. – Vet du att Klumpen har fötts? sa jag. – Farsan skickade en bild, sa Liam. Jag tycker hon ser lite missbildad ut. – Det har hon nog fått från Johanna, sa jag. Liam skrattade. – Eller från dig, sa jag. – Jag är inte släkt med henne, sa Liam. – Det är vår halvsyster. – Jag är inte släkt med nån som är släkt med Johanna. Han gick ut ur mitt rum. Men sen stack han in huvudet igen. – Kom nu då, sa han. Jag har gjort frukost.
8
Att komma hem från semestern och förstå att något har förändrats för alltid. Att vara den som sviker och överger, trots att man vet att man inte borde. Att få en ny vän och upptäcka något f antastiskt. Att hitta en magisk snäcka som visar vägen. Efter den Augustnominerade och kritikerrosade Anrop från inre rymden är Elin Nilsson tillbaka med en ny samling gripande noveller. Med stark närvaro gestaltas det sköra och obarmhärtiga i livet på ett språk som gnistrar och glittrar. ”Varenda novell är suverän.” Johanna Lundin, Gokväll, SVT
”Det är ögonblick som alla vibrerar av elektricitet.” Emma Holm, Dagens Nyheter
”Pricksäkra dialoger och iakttagelser.” Johanna Lindbäck, Helsingborgs Dagblad
”Finkänsligt utformad prosa om barns glädje och sorger.” Lena S. Karlsson, Dala-Demokraten
ISBN 978-91-501-2112-4
alfabeta
9 789150
121124
www.alfabeta.se