Innehåll
Författare 9
Förord 13
Del 1 Introduktion till social hållbarhet och hälsa 16
1. Introduktion till social hållbarhet och hälsa 17
Hållbar utveckling 17
Globala överenskommelser för hållbar utveckling 19
Social hållbarhet 20
Olika definitioner av social hållbarhet 20
Teorier, modeller och ramverk för social hållbarhet 22
Centrala komponenter inom social hållbarhet 24
Hälsa och folkhälsa 25
Aktörer, strategier och initiativ för social hållbarhet och hälsa 27
Europeisk nivå 27
Nationell nivå 28
Läns-, regional- och kommunal nivå 29
Länsstyrelsernas arbete med social hållbarhet 29
Regioners och kommuners arbete med social hållbarhet 29
Avslutande diskussion 30
2. Social hållbarhet och hälsa 34
Hälsa hos individen och i en befolkning 34
Befolkningens hälsa i ett historiskt perspektiv 35
Virchow om medicin och politik 36
WHO och Alma-Ata-deklarationen 36
Hälso- och sjukvårdslagen i Sverige 37
En systemteoretisk förståelseram 38
Cannon och homeostasbegreppet 38
Selye och hälsa som anpassning till omgivningen 40
Hälsa på befolkningsnivå och hållbar utveckling 41
Brundtlandkommissionens modell för hållbarhet 41
Hälsans socialt ojämlika fördelning 43
Marmot och hälsans sociala bestämningsfaktorer 44
Hälsa i alla politikområden 46
Policy som medveten anpassning 46
Hälsa och FN:s globala mål 46
Social hållbarhet i ett systemperspektiv 46
Social hållbarhet, det sociala kontraktet och socialt kapital 47
Tillit i centrum för det sociala kapitalet 47
Tipping points i den sociala hållbarhetsdimensionen 49
Social hållbarhet och tipping points 49
Social hållbarhet och folkhälsopolicy 51
Social hållbarhet och behov som allokeringsprincip 51
Folkhälsoexpertens roll 52
Tre oskiljaktiga aspekter av hållbarhet 53
Del 2 Hälsa och social hållbarhet genom livets
olika faser 56
3. Barns hälsa och utveckling i ett socialt hållbart
samhälle 57
Barns hälsa och utveckling 57
Skydds- och riskfaktorer 58
Barnhälsovård 59
Barnhälsovårdens nationella program 59
BarnSäkert 63
Familjecentraler 63
Förskolan som hälsofrämjande arena 64
Förskolans hälsofrämjande uppdrag 65
Samverkan som förutsättning för barns hälsa och utveckling 67
Avslutande diskussion 69
4. Nyanlända elevers inkludering i svensk skola 74
Inledning 74
Teoretiska begrepp 75
Föränderlighet och hållbarhet 75
Perspektiv på eleven som individ 76
Om skolan och skolans styrning 77
Mottagande och undervisning 79
De medverkande skolorna 79
Trendkänslighet i skolans arbete 81
Trögrörlig praktik i skolans arbete 82
Avslutande diskussion 83
5. Psykisk ohälsa bland unga – en utmaning för
folkhälsan 87
Inledning 87
Ökning av psykisk ohälsa globalt och nationellt 88
Orsaker till psykisk ohälsa 89
Områden som påverkar ungas psykiska hälsa 90
Känsla av tillhörighet och gemenskap 90
Ett digitalt samhälle 91
Skärmtid och digitala medier 93
Socialt kapital, fritidsvanor och delaktighet 96
Ungas fritidsaktiviteter och sociala mötesplatser 97
Vuxen närvaro och engagemang i ungas fritid 98
Inkluderande fritidsaktiviteter för ökad psykisk hälsa 99
Utbildningens roll i att stärka psykisk hälsa 100
Ett exempel: inkludering inom högre utbildning 101
Avslutande diskussion 102
Sociala relationers betydelse för ungas psykiska hälsa 102
Digital balans för unga 102
Utbildningens roll i ungas välmående och utveckling 103
Social hållbarhet som samhällsansvar 103
Från folkhälsomål till framtidsvision – att bygga ett motståndskraftigt
samhälle 104
6. Arbetsplatsen som arena för hälsofrämjande insatser 108
Social hållbarhet i arbetslivet 108
EU-direktiv om hållbarhetsrapportering 109
Arbetsmiljöarbete i Sverige 110
Arbetsmiljöstrategi 110
Hälsofrämjande insatser på arbetsplatsen 111
Friskvård 112
Friskvårdsbidrag 113
Naturaförmåner på arbetsplatsen 115
Koncept för framtidens hållbara arbetsplats 115
Avslutande diskussion 118
7. Livet efter pension och ett hälsosamt åldrande 121
Definition av äldre 121
Åldrande befolkning 122
Förlängt arbetsliv 123
Att åldras 124
Hälsosamt åldrande 125
Exempel på projekt om äldres kost och måltider 128
Hälsosamt åldrande och social hållbarhet 129
Olika samhällsnivåer, arenor och aktörer 131
Strategier och handlingsplaner för ett hälsosamt åldrande 132
Avslutande diskussion 134
8. Physical literacy – en helhetssyn för att främja rörelse 138
Samhällsutvecklingens betydelse för fysisk aktivitet 138
Fysisk aktivitet ur ett folkhälsoperspektiv 139
Introduktion till physical literacy 140
Physical literacy som teoretiskt begrepp 141
Relationen mellan physical literacy och fysisk aktivitet 142
Physical literacy på samhällsnivå 143
Ett exempel på physical literacy på kommunal nivå 144
Physical literacy på gruppnivå 146
PLEP i skolan – ett exempel från Kanada 147
Avslutande diskussion 148
Inkludering och jämlikhet 149
Strukturer och samverkan 150
9. Digitalisering inom hälsa och välfärd för sårbara grupper 153
Digitalisering i ett socialt hållbart hälsosystem 153
Digitalt hälsofrämjande och förebyggande arbete 155
Inkludering av sårbara grupper 157
Personer med funktionsnedsättningar 158
Äldre personer 159
Nyanlända personer 160
Principer för en socialt hållbar digitalisering 161
Avslutande diskussion 163
Eftersläpning och tillgänglighet 163
Kompetens och utbildning 164
Etiska och juridiska aspekter 164
Konsekvenser för framtiden 165
Del 3 Exempel på olika aktörers och arenors sociala hållbarhetsarbete 170
10. Från teori till praktik: folkhälsoarbete i kommunal kontext 171
Inledning 171
Folkhälsans komplexitet 172
Begripliggöra och navigera folkhälsans komplexitet 173
Politisk styrning av perspektiv i en kommun 174
Eskilstuna kommuns styrning av perspektivfrågor 177
Perspektivträngsel 177
Från perspektivträngsel till perspektivumgänge 178
Hälsans bestämningsfaktorer i kommunal verksamhet 179
Social hållbarhet och rättighetsperspektiv 182
Avslutande diskussion 183
11. Ett utforskande regionalt folkhälsoarbete 187
Regionalt och lokalt folkhälso- och utvecklingsarbete 187
Utmaningar i det strategiska folkhälsoarbetet 188
Folkhälsa och social hållbarhet i regionalt utvecklingsarbete 189
Regional utvecklingspolitik och nationell folkhälsopolitik 191
Geografiska, demografiska och kulturella skillnader 192
Färre ska försörja fler 193
Exempel på utforskande arbetssätt 195
Förstärkning av det regionala folkhälsoarbetet 195
En utforskande process för kommun och region 197
Lokala utgångspunkter och vägledande principer 197
Regionala lärdomar 200
Avslutande diskussion 201
12. Civilsamhällets roll för social hållbarhet och folkhälsa med fokus på folkbildning 204
Civilsamhället är en viktig aktör i ett samhällskontrakt 204
Civilsamhällets organisation 205
Folkbildningen – en del av civilsamhället 207
Folkbildningen som stödstruktur för övrigt civilsamhälle 208
Folkbildning – en arena för social hållbarhet och folkhälsa 209
Studieförbundens pedagogik med studiecirkeln som metod 209
Folkhögskolans pedagogik och metoder 210
Verksamhetsexempel med social hållbarhet och folkhälsa som effekt 211
Åkra FC 212
Allmän kurs 213
Digi+ 215
Studiecirkeln Den ensamma manskören 216
Identifierade faktorer och förutsättningar för ett balanserat
samhällskontrakt 217
Avslutande diskussion 220
13. Samverkan för social hållbarhet och folkhälsa – mål eller medel? 223
Inledning 223
Samverkan som begrepp 224
Samverkan i välfärden 225
Navigera mellan olika organisatoriska logiker 226
Möjligheter och hinder i samverkan 228
Samverkan som lösning på elakartade problem 230
Samverkan i forskning 232
Samverkan i praktiken 233
Socialt hållbar områdesutveckling – ett forskningsbaserat exempel 234
Drömfabriken – ett samverkansexempel 235
Avslutande diskussion 236
14. Globalt partnerskap för hälsa – exemplet
OneLearns 241
Globalt partnerskap för social hållbar utveckling 241
FN och det globala partnerskapets utveckling 241
Globalt partnerskap för mänsklig utveckling 243
Sveriges internationella arbete för social hållbar utveckling 243
Utbildningsprogrammet OneLearns 244
Folkhälsonutrition och social hållbar utveckling i Afrika 245
Digitalt lärande och digital hälsolitteracitet i Afrika 246
Globalt partnerskap i OneLearns: utveckling och resultat 246
Avslutande diskussion 248
Del 4 Social hållbarhet och folkhälsa i framtiden 252
15. Social hållbarhet med fokus på folkhälsa – summering och framtidsspaning 253
Inledning 253
Social hållbarhet och jämlikhet 254
Hälsa genom livet och för framtida generationer 255
Samverkan och samhällets insatser 257
En framtidsspaning bortom år 2030 258
Vilken kunskap behöver utvecklas? 259
Hur kan politiska mål uppnås? 260
Hur kan praktiken utvecklas? 261
Avslutande diskussion 262
Register 265
1. Introduktion till social hållbarhet och hälsa
Maria Norfjord van Zyl, Robert Larsson och Christine Persson Osowski
Social hållbarhet och hälsa är två centrala begrepp av olika karaktär. De har starka kopplingar till varandra och berör alla människor. Social hållbarhet har som begrepp en relativt kort historia och har vuxit fram i samband med att begreppet hållbar utveckling formulerades för drygt 40 år sedan. Begreppet hälsa är äldre och har analyserats och diskuterats ur många olika perspektiv i skilda forum. Detta kapitel inleds med en genomgång av begreppen hållbar utveckling, social hållbarhet och hälsa. Därefter följer en kort historisk översikt av folkhälsans utveckling fram till nutid. Kapitlet presenterar definitioner av begrepp, redogör för samhälleliga förutsättningar samt beskriver aktörer och arenor som är engagerade i social hållbarhet och folkhälsoarbete. Därutöver beskrivs några viktiga strategier och initiativ för social hållbarhet och hälsa.
Hållbar utveckling
Innan den sociala dimensionen av hållbar utveckling presenteras är det relevant att ge en kort bakgrund till det övergripande begreppet. Begreppet hållbar utveckling är relativt nytt. Det introducerades 1980 av miljövetaren Lester R. Brown i ett strategidokument om bevarandet av nödvändiga levande resurser (IUCN). Ett bredare genomslag fick dock begreppet i samband med att Förenta Nationernas (FN) generalförsamling tillsatte Världskommissionen för miljö och utveckling, med uppdraget att formulera en global handlingsplan för förändring. Den syftade till att konkretisera strategier för en hållbar ekonomisk utveckling så att jordens naturresurser inte utarmades, vilket skulle ge konsekvenser för nuvarande och kommande generationer.
Norges dåvarande statsminister Gro Harlem Brundtland utsågs som kommissionens ordförande. Därför kom kommissionens slutrapport att i vardagligt tal kallas för ”Brundtlandrapporten”. Det officiella namnet på rapporten
är Our common future (World Commission on Environment and Development, 1987), på svenska översatt till Vår gemensamma framtid (1988). Det är från denna rapport som den mest välkända och erkända definitionen av hållbar utveckling härstammar:
”… att försäkra sig om att utvecklingen tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov.”
(World Commission on Environment and Development, 1988, s. 22)
I Our common future lyfts tre dimensioner av hållbar utveckling: social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Dimensionerna är ömsesidigt beroende av varandra, vilket innebär att alla tre måste beaktas. De utgör förutsättningar för och är beroende av varandras framgång i arbetet för en hållbar utveckling. Utifrån ett socialt hållbarhetsperspektiv betonade rapporten vikten av att minska fattigdom och ojämlikhet samt att tillgodose människors grundläggande behov. Ur det perspektivet är polarisering mellan låg- och medelinkomstländer samt höginkomstländer ett reellt dilemma. Hur kan social hållbar utveckling och ekonomisk tillväxt ske för alla, samtidigt som vi säkerställer en ekologisk hållbar utveckling?
Även om Our common future etablerade hållbar utveckling i bredare skala bygger begreppet på tankar som formulerats långt tidigare om planetens ändliga resurser i relation till befolkningens behov. Farhågor har lyfts om framtida utmaningar för planeten om inte hänsyn tas till de påfrestningar vår livsstil har på miljön. Ett exempel är boken The limits to growth (Club of Rome, 1972), vars budskap är fortsatt aktuellt. I boken uttrycks en oro för att fortsatt ekonomisk tillväxt inte är hållbar på sikt på grund av begränsade resurser och miljöpåverkan. Den framhåller dock att trenden kan brytas och förutsättningar för långsiktig ekonomisk och ekologisk stabilitet kan skapas. Boken kom att kritiseras för att den målade upp en dyster framtidsbild. Trots kritiken kvarstår bokens budskap om att vi människor inte kan fortsätta med överdriven konsumtion, överutnyttjande av naturtillgångar och miljöförstöring utan allvarliga konsekvenser. Det är en verklighet som vi nu måste hantera för att vända utvecklingen. Det är en komplex utmaning som kräver ett gemensamt gränsöverskridande engagemang på global nivå. Hur detta ska göras finns det dock skilda meningar kring.
Vägarna till hållbar utveckling kan variera beroende på perspektiv och vilka lösningar som föreslås beror på vem man frågar. Hedenus och kollegor (2018) betonar att hållbarhetsarbetet handlar om vad vi bör och vill bevara samt utveckla för nuvarande och framtida generationer, vilket inte alltid är detsamma som vad vi kan bevara och utveckla. För att hantera
denna komplexa utmaning har det internationella samfundet under årens lopp enats om ett antal globala överenskommelser, något vi ska titta närmare på nu.
Globala överenskommelser för hållbar utveckling
FN:s konferens om miljö och utveckling (även kallad Riokonferensen) hölls i Rio de Janeiro 1992. Den resulterade bland annat i antagandet av handlingsplanen för hållbar utveckling, den så kallade Agenda 21. Konferensen resulterade också i Riodeklarationen och dess 27 principer, bland annat att människan står i centrum för hållbar utveckling och har rätt till ett hälsosamt och produktivt liv i harmoni med naturen. Deklarationen är ett ramverk och principerna syftade till att vägleda olika aktörers arbete med hållbar utveckling.
Millennietoppmötet hölls år 2000 med syfte att enas om konkreta mål för att åstadkomma en hållbar utveckling. Millenniedeklarationen innehöll åtta mål som skulle uppnås 2015. Huvudfokus låg på sociala hållbarhetsfrågor, såsom minskad fattigdom och hunger, grundskoleutbildning för alla barn, ökad jämställdhet, minskad barnadödlighet, förbättrad mödrahälsa och minskad spridning av vissa sjukdomar. Endast ett av målen berörde miljöfrågor och ett mål tillskrevs ett globalt partnerskap för att möjliggöra utveckling.
År 2012 hölls återigen en hållbarhetskonferens i Rio de Janeiro och i samband med detta lades grunden till det som skulle ersätta millenniemålen. Vid FN:s toppmöte 2015 antogs Agenda 2030 av alla medlemsländer i FN, under namnet Transforming our world: the 2030 Agenda for sustainable development. Agendan uttrycker den övergripande önskan för utvecklingen av vår värld till år 2030 och är FN:s mest ambitiösa reformagenda hittills. Agendan innefattar 17 globala mål för hållbar utveckling (sustainable development goals, SDG), se faktaruta 1.1. De kan delas in i fem kategorier: människor (people), planeten (planet), välstånd (prosperity), fred (peace) och partnerskap (partnership). De globala målen har i sin tur 169 integrerade och odelbara delmål samt indikatorer för genomförande och uppföljning (United Nations General Assembly, 2015; United Nations General Assembly, 2017).
Till skillnad från millenniemålen, som främst fokuserade på länder med stora utvecklingsutmaningar samt sociala och ekonomiska frågor, gäller Agenda 2030 alla länder och innebär en mer omfattande och tydligare integrering av samtliga tre hållbarhetsdimensioner. Då de tre hållbarhetsdimensionerna förutsätter att respektive dimension respekteras innebär det att de
globala målen omfattar alla tre dimensioner (social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet) mer eller mindre uttalat.
De globala målen för hållbar utveckling är satta utifrån en generell nivå, men då länder kan ha olika förutsättningar och behov behöver anpassning göras utifrån ett nationellt perspektiv. Sverige har till exempel 297 indikatorer, vilket innebär att det lagts till ytterligare 66 till de ursprungliga 231. Enligt ett regeringsbeslut (Regeringsbeslut M2022/00440) är det Statistikmyndigheten SCB som sedan 2017 följer upp hur det går för Sverige gällande de globala målen och Agenda 2030. Det är viktigt att ha i åtanke att målen är satta till och med 2030, men vad som kommer därefter är inte bestämt ännu. Givet FN:s långa tradition av globala konferenser och agendor för hållbar utveckling kommer sannolikt någon form av handlingsplan efter Agenda 2030.
Faktaruta 1.1. De globala målen för hållbar utveckling
1. Ingen fattigdom
2. Ingen hunger
3. God hälsa och välbefinnande
4. God utbildning för alla
5. Jämställdhet
6. Rent vatten och sanitet för alla
7. Hållbar energi för alla
8. Anständiga arbetsvillkor och ekonomisk tillväxt
9. Hållbar industri, innovationer och infrastruktur
10. Minskad ojämlikhet
11. Hållbara städer och samhällen
12. Hållbar konsumtion och produktion
13. Bekämpa klimatförändringarna
14. Hav och marina resurser
15. Ekosystem och biologisk mångfald
16. Fredliga och inkluderande samhällen
17. Genomförande och globalt partnerskap
(Globala målen, 2025)
Social hållbarhet
Olika definitioner av social hållbarhet
Begreppet social hållbarhet saknar en enhetlig definition och används i olika sammanhang med varierande innebörd. Beroende på vetenskaplig disciplin, syfte och målgrupp kan fokus i de olika definitionerna skilja sig åt. En grundläggande skillnad i synsättet på social hållbarhet handlar om vad man uppfattar som människors behov (vad som är livsnödvändigt) och deras önskemål (vad som utgör preferenser) samt hur dessa i sin tur är relaterade
till planetens begränsade resurser, vilket är avgörande för vår gemensamma överlevnad (Vallance m.fl., 2011).
Vallance och kollegor (2011) har utifrån detta utvecklat en typologi som delar upp social hållbarhet i tre former. Begreppen har författarna översatt då det saknas vedertagna svenska begrepp.
• Överbryggande hållbarhet (bridge sustainability) handlar om att skapa sociala förutsättningar för ekologisk hållbarhet, det vill säga den sociala komponenten består i att främja och stödja ekologiskt hållbara livsstilar och bilda en brygga mellan människa och miljö. Detta kan ske genom alltifrån större förändringar av människors beteenden till mindre ingripande åtgärder såsom tekniska lösningar.
• Bevarande hållbarhet (maintenance sustainabililty) fokuserar på att bevara livsstilar, traditioner och kulturella praktiker. Fokus ligger på livskvalitet, sociala nätverk samt miljöer som främjar trivsel och välbefinnande avseende exempelvis arbete, boende och fritid. Detta synsätt kan emellertid stå i konflikt med ekologiska hållbarhetsåtgärder.
• Utvecklingsinriktad hållbarhet (development sustainability) fokuserar på utveckling och är nära kopplad till Brundtlandkommissionens definition av hållbar utveckling, med fokus på grundläggande behov, rättvisa, jämlikhet, socialt kapital och kapacitetsbyggande. Den sistnämnda formen är särskilt relevant inom folkhälsa, där sociala faktorer som jämlikhet, delaktighet och livsvillkor är centrala för att främja hälsa och välbefinnande i befolkningen.
I denna bok utgår vi dock från den definition av social hållbarhet som formulerats av Partridge (2005), i översättning av Gulliksson och Holmgren:
”Ett socialt hållbart samhälle är rättvist, jämlikt, inkluderande och demokratiskt. Det garanterar en rimlig livskvalitet för nuvarande och kommande generationer.” (Gulliksson & Holmgren, 2018, s. 92)
Denna definition har valts eftersom den tydligt sammanfattar centrala värden som är grundläggande för folkhälsan. Den speglar ett befolkningsinriktat perspektiv där social rättvisa, jämlikhet, inkludering och demokrati ses som förutsättningar för social hållbarhet. Genom sitt fokus på nuvarande och kommande generationer ligger definitionen också i linje med det långsiktiga perspektiv som speglar hållbarhetsarbetet inom folkhälsa. För
att sätta definitionen i ett tydligare sammanhang går vi nu vidare med att belysa några av de teorier, modeller och ramverk som används inom social hållbarhet.
Teorier, modeller och ramverk för social hållbarhet
Det finns flera olika teorier, modeller och ramverk som används för att teoretisera och konkretisera begreppet social hållbarhet. Valet av teori, modell eller ramverk beror på i vilket sammanhang som social hållbarhet diskuteras. De teorier, modeller och ramverk som kan knyta an till denna boks definition av social hållbarhet berör i grunden värden som social rättvisa och jämlikhet samt människans möjligheter att leva ett gott liv. Ett exempel på ett sådant ramverk är Konceptuellt ramverk för social hållbarhet (Conceptual framework for social sustainability) som identifierar fyra komponenter (Cuthill, 2010):
1. Socialt kapital. Enligt Putnam (1995) handlar detta om egenskaper i sociala sammanslutningar, såsom nätverk, samt normer och tillit som möjliggör koordinering och samordning för ömsesidig nytta. I praktiken kan socialt kapital beskrivas som gemenskapens ”osynliga lim”, som underlättar samarbete och gynnar alla. I en bostadsrättsförening blir socialt kapital tydligt när grannar litar på varandra och hjälps åt att lösa gemensamma problem, till exempel en trasig utebelysning. Enligt Cuthill (2010) utgör denna komponent den teoretiska grunden för social hållbarhet.
2. Social infrastruktur. Genom att konkretisera vad social infrastruktur innebär, det vill säga de samhällsresurser som tillgodoser människors behov inom exempelvis vård och omsorg, kan social hållbarhet göras mer ”mätbar”. Denna komponent kan sägas utgå från ett genomförandeperspektiv.
3. Social rättvisa och jämlikhet. Detta utgör den etiska grunden vid till exempel formulerande av strategier för social hållbarhet. Exempelvis bör hänsyn alltid tas till de mest sårbara i ett samhälle när handlingsplaner skrivs och insatser utformas.
4. Engagerad styrning. Detta innefattar en samverkan mellan olika aktörer, representativa för samhället i stort, för att utveckla ändamålsenliga policyer, planering och praktik inom social hållbarhet. Genom att medborgare och andra aktörer aktivt engageras i beslutsfattande kan demokratin stärkas och mer relevanta och hållbara lösningar skapas.
Ramverket utarbetades inom stadsutveckling (Cuthill, 2010), men är även relevant inom folkhälsa eftersom det fokuserar på strukturella och relationella faktorer som påverkar människors livsvillkor och hälsa.
Ett annat exempel på en modell för social hållbarhet är formulerad av Ly och Cope (2023). Enligt modellen ses social hållbarhet som en process med risk och socialt kapital som grundläggande element. Nära sammankopplat med risk och socialt kapital är följande fem sociala dimensioner:
1. Säkerhet och trygghet. Dimensionen handlar om att alla människor ska skyddas från skador och få sina grundläggande behov tillgodosedda. Säkerhet och trygghet kan till exempel handla om trygga bostadsområden med förebyggande insatser som minskar oro och brott.
2. Jämlikhet (rättvisa). Resurser och möjligheter ska fördelas jämlikt, särskilt för utsatta grupper och mellan generationer. Exempel på insatser är gratis kollektivtrafik för unga, fritidsbanker som lånar ut utrustning samt subventioner som underlättar jämlik tillgång till fritidsaktiviteter.
3. Anpassningsförmåga. Samhället ska kunna lära, organisera och förnya sig för att möta förändringar och kriser. Det kan exempelvis handla om att kommuner bygger nya varningssystem och klimatsäkrar viktig infrastruktur för att bättre kunna hantera översvämningar.
4. Social inkludering och sammanhållning. Alla sociala grupper ska kunna inkluderas, delta och känna tillhörighet, vilket stärker sammanhållningen och därmed tilliten. Ett exempel är dialogmöten med lokala föreningar och ungdomsråd som gör stadsplaneringen mer inkluderande och öppnar upp för fler perspektiv.
5. Livskvalitet. Människor ska ha möjlighet till hälsa, relationer, frihet och självförverkligande. Det kan exempelvis handla om ett lokalt kulturhus som erbjuder mötesplatser och aktiviteter som stärker invånarnas livskvalitet och hälsa.
Elementet risk kan utgöras av dels naturliga risker som ligger utanför människans kontroll, dels mänskligt skapade risker som kan kontrolleras. Det sociala kapitalet är en resurs för att hantera riskerna utifrån att det bidrar med olika former av stöd, exempelvis sociala nätverk och idéer. Utifrån risk och socialt kapital kan de fem ovanstående sociala dimensionerna diskuteras och analyseras (Ly & Cope, 2023).
Dessa två ovan nämnda ramverk visar att social hållbarhet kan beskrivas på olika sätt. Detta gäller även de komponenter eller dimensioner som ingår, vilket vi nu kommer att beskriva närmare.
Centrala komponenter inom social hållbarhet
Social hållbarhet innefattar flera komponenter och vilka av dessa komponenter som lyfts fram är beroende av kontext. Det innebär att olika komponenter kan vara mer eller mindre relevanta beroende av i vilket sammanhang social hållbarhet diskuteras. I en kunskapssammanställning gällande social hållbarhet utifrån ett hälsofrämjande perspektiv framkom att 11 komponenter identifierades i de 22 inkluderade artiklarna. De mest förekommande komponenterna var social jämlikhet, trygghet och bostadsområdets kvalitet. Endast fem av artiklarna berörde hälsa och välbefinnande. Majoriteten av artiklarna utgick från social hållbarhet i relation till stadsplanering samt arkitektur (Martinsen Ånestad m.fl., 2024).
Social hållbarhet är således kontextberoende och inom folkhälsoområdet ingår centrala komponenter som inkludering, tillgänglighet, delaktighet, inflytande, demokrati, trygghet, sociala nätverk, socialt kapital, mångfald, jämställdhet, jämlikhet, rättvisa, mänskliga rättigheter och en god hälsa. Dessa komponenter är relevanta för folkhälsa eftersom de berör både människors möjlighet att vara en del av samhället och påverka sin livssituation och betydelsen av sociala relationer för hälsa och välbefinnande samt vikten av ett rättvist och jämlikt samhälle där alla har lika förutsättningar till god hälsa.
Det finns således många komponenter, men kan man ändå säga att vissa alltid är mer viktiga än andra? Enligt Barron och kollegor (2023) är det tre nyckelkomponenter som förutsätts för att social hållbarhet ska kunna uppnås: social sammanhållning, inkludering och resiliens. Till det kommer en fjärde komponent som utgör en drivkraft för att social hållbarhet ska lyckas i praktiken: processlegitimitet.
• Social sammanhållning innefattar upplevelsen av ett gemensamt syfte, att det finns tillit till varandra och vilja att samarbeta med partners från olika samhällsnivåer för att nå syftet.
• Inkludering kännetecknas av ett samhälle där alla är del i samhällsgemenskapen med tillgång till de resurser som samhället erbjuder.
• Resiliens innebär motståndskraftiga, anpassningsbara samhällen för alla.
• Processlegitimitet innebär en acceptans för vem som beslutar och hur till exempel policyer implementeras.
Oavsett vilka komponenter som lyfts fram som särskilt betydelsefulla inom ett visst sammanhang är det viktigt att betona att dessa komponenter är ömsesidigt relaterade, även om en del befinner sig längre bort i
orsakskedjan. Allt beror på vilket perspektiv man utgår från. För att illustrera detta kan tryggheten i boendemiljön lyftas fram som ett centralt exempel. En trygg boendemiljö bidrar bland annat till att man vill och vågar gå ut. Att våga gå ut och röra sig i närområdet bidrar till, förutom fysisk aktivitet i olika grad, en ökad möjlighet att skapa sociala kontakter, vilket i sin tur potentiellt kan leda till ett ökat socialt nätverk samt att det sociala kapitalet ökar i bostadsområdet.
Det sociala kapitalet handlar således om vad våra sociala relationer genererar i form av olika resurser. Resurserna kan till exempel leda till inflytandeoch påverkansmöjligheter, att befinna sig i ett sammanhang och att ”vi hjälper” varandra när det behövs. Det förutsätter dock tillit, och det utvecklas bland annat av att man känner sig inkluderad och delaktig, vilket anknyter till inflytande. Om vi tar det resonemanget längre kan det kopplas till demokrati som utgår från jämlikhet och inflytande och hur det påverkar hälsan. Detta resonemang är bara ett exempel på komponenter som nämns i samband med den sociala dimensionen och visar på en komplexitet gällande social hållbarhet. För att ytterligare fördjupa förståelsen av social hållbarhet är det relevant att belysa dess koppling till hälsa och folkhälsa.
Hälsa och folkhälsa
Begreppet hälsa har beskrivits av många, bland annat av Världshälsoorganisationen (WHO). Den mest kända definitionen, nedan översatt från engelska till svenska av författarna, lyder:
”Hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom eller funktionsnedsättning.” (World Health Organization, 1946, s. 1)
Definitionen har fått utstå kritik och med tiden har andra beskrivningar tillkommit som har utvecklat hälsobegreppet från att vara ett idealt tillstånd till något som är mer uppnåeligt. I Ottawamanifestet från 1986 ses hälsa snarare som en resurs i det dagliga livet, med betoning på de sociala och personliga resurserna samt de fysiska förmågorna (World Health Organization, 1986). Hälsobegreppets utveckling har även tagit mer filosofiska riktningar. Inom ramen för Nordenfelts teori kan hälsa sägas möjliggöra för en person att delta i livets olika sammanhang: individen har hälsa om, under normala omständigheter, hen har förmågan att förverkliga sina mål som anses nödvändiga och tillsammans tillräckliga för hens lycka (Nordenfelt, 1987). Utifrån andra perspektiv kan hälsa också ses som en resurs och
process samt innefatta både en subjektiv upplevelse och objektiv bedömning. Det innebär att man kan uppleva hälsa trots att man har objektiva symtom på ohälsa, och tvärtom kan man uppleva ohälsa trots avsaknad av objektiva symtom. Hälsa kan också betraktas ur individ-, grupp- och befolkningsperspektiv.
Folkets hälsa, alltså hälsa på befolkningsnivå eller folkhälsa, har alltid varit av intresse för ett samhälles överlevnad. Folkhälsa belyser både nivå och fördelning av hälsotillståndet i en befolkning. Folkhälsovetenskap är den teoretiska basen och folkhälsoarbete kallas det när teorin omsätts i praktiken (Ejlertsson & Andersson, 2009). Olika definitioner av folkhälsovetenskap har presenterats genom tiderna. En välkänd definition formulerades av CharlesEdward Amory Winslow och publicerades i tidskriften Science 1920:
”Folkhälsa är vetenskapen och konsten att förebygga sjukdomar, förlänga livet och främja fysisk hälsa och effektivitet genom organiserade samhällsinsatser för sanering av miljön, kontroll av infektioner i samhället, utbildning av individen i principer för personlig hygien, organisation av medicinska tjänster och omvårdnadstjänster för tidig diagnos och förebyggande behandling av sjukdomar, och utvecklingen av det sociala maskineriet som kommer att garantera varje individ i samhället en levnadsstandard som är tillräcklig för att upprätthålla hälsan.” (Översättning av författarna från Winslow, 1920, s. 30.)
En annan, något nyare och förkortad definition av folkhälsovetenskap är att det är:
”vetenskapen och konsten att förebygga sjukdomar, förlänga livet och främja hälsa genom organiserade ansträngningar från samhället.” (Översättning av författarna från Acheson, 1988, s. 1.)
Folkhälsomyndigheten (2025) ger en mer uppdaterad beskrivning av folkhälsovetenskap som ett tvärvetenskapligt kunskapsområde med fokus på befolkningens hälsa genom att följa hälsoutvecklingen, analysera förhållanden som har betydelse för hälsan och utforma åtgärder för att främja, bevara och förbättra hälsan.
Folkhälsan, dess vetenskap och praktik bidrar tillsammans till utvecklande, stärkande och vidmakthållande av hälsa, från individer och grupper till befolkningsnivå. Själva arbetet kan utgå från olika perspektiv, såsom främjande, skyddande och förebyggande åtgärder. Folkhälsoarbete har historiskt sett alltid förekommit, om än i varierande strukturerad och systematisk form. Baserat på lärdomar om vad som fungerar eller inte fungerar, genom
försök, misslyckanden, framgångar och kontinuerlig utveckling förändras folkhälsoarbete och dess vetenskapliga grund ständigt i takt med samhällets utveckling. Det i sin tur har samband med bland annat ett lands ekonomiska utveckling och politiska klimat.
Precis som inom alla vetenskapsområden finns det vissa grundläggande begrepp som tydligt är förknippade med området, där jämlikhet är ett centralt begrepp inom folkhälsa. Det knyter an till det folkhälsopolitiska målet som utgår från att alla människor ska ha samma möjlighet att uppnå sin fulla hälsopotential och sträva efter en så god och jämlik hälsa som möjligt (Prop. 2017/18:249).
Aktörer, strategier och initiativ för
social hållbarhet och hälsa
För att det praktiska arbetet ska ske krävs också de som ska utföra det. I arbetet med social hållbarhet ingår flera olika aktörer på olika nivåer, från den enskilda individen upp till samhällsnivå med beslutsfattande institutioner, organisationer, myndigheter och politiker i toppen. Arbetet kan ske lokalt, regionalt, nationellt och internationellt och i samverkan med till exempel civilsamhället, näringslivet och vetenskapssamhället, såsom högskolor och universitet. De beslut som tas leder till olika insatser som genomförs inom olika arenor, såsom bostadsområden, skolor, arbetsplatser, hälso- och sjukvården med mera. För att dessa insatser ska vara effektiva krävs tydliga strategier som vägleder arbetet över tid för de olika verksamma aktörerna. Nedan redogörs för strategier och initiativ som berör social hållbarhet och folkhälsa på olika nivåer.
Europeisk nivå
Europeiska pelaren för sociala rättigheter
Europeiska pelaren för sociala rättigheter (European pillar of social rights, ESPR) är ett program som tillkännagavs av Europaparlamentet, Europeiska rådet och Europeiska kommissionen år 2017. Utifrån 20 principer, som alla har koppling till flera av FN:s hållbarhetsmål, handlar pelaren bland annat om lika möjligheter, rättvisa arbetsvillkor, socialt skydd och inkludering. Handlingsplanen har utformats för att förverkliga dessa sociala rättigheter. De globala hållbarhetsmålen som direkt berörs av handlingsplanen är mål 3 om god hälsa och välbefinnande, mål 5 om jämställdhet och mål 10 om minskad ojämlikhet (Europeiska kommissionen, 2021).
Nationell nivå
Folkhälsopolitiska mål och målområden
I regeringens proposition God och jämlik hälsa – en utvecklad folkhälsopolitik, som riksdagen antog 2018, anges Sveriges övergripande folkhälsopolitiska mål: ”att skapa samhälleliga förutsättningar för en god och jämlik hälsa i hela befolkningen och sluta de påverkbara hälsoklyftorna inom en generation” (Prop. 2017/18:249, s. 30). Förutom det övergripande målet finns åtta målområden, som på olika sätt berör den sociala dimensionen av hållbar utveckling, nämligen:
1. Det tidiga livets villkor.
2. Kunskaper, kompetenser och utbildning.
3. Arbete, arbetsförhållanden och arbetsmiljö.
4. Inkomster och försörjningsmöjligheter.
5. Boende och närmiljö.
6. Levnadsvanor.
7. Kontroll, inflytande och delaktighet.
8. En jämlik och hälsofrämjande hälso- och sjukvård.
Målområdena berör således centrala aspekter av människors livsvillkor, såsom tidiga uppväxtförhållanden, utbildning, arbete, försörjning, bostadsförhållanden, levnadsvanor, delaktighet och jämlik tillgång till hälso- och sjukvård. Genom att arbeta med dessa områden skapas förutsättningar för att minska ojämlikhet i hälsa och främja social hållbarhet i befolkningen.
Mötesplats social hållbarhet
Folkhälsomyndigheten har, i samarbete med Sveriges kommuner och regioner (SKR), skapat Mötesplats social hållbarhet som är ett forum för frågor som rör välfärd och social hållbarhet. Mötesplatsen samlar aktörer från offentlig sektor, civilsamhället och näringslivet och syftar till att främja samarbete inom dessa frågor. Initiativet har sin utgångpunkt i SKR:s tidigare samarbete med ett antal kommuner och regioner i arbetet för social hållbarhet och minskade hälsoskillnader. Detta arbete ledde fram till bildandet av mötesplatsen och till att fem rekommendationer för det fortsatta arbetet presenterades:
1. Se till att jämlikhet i hälsa ingår i all politik och i vardaglig styrning och ledning.
2. Kartlägg och undersök problemet och uppskatta effekterna av olika åtgärder.
3. Säkerställ att alla barn och unga ges en bra start i livet.
4. Skapa förutsättningar för att alla ska kunna försörja sig själva.
5. Utveckla hållbara miljöer och samhällen som är främjande för hälsan (Folkhälsomyndigheten, u.å.).
Läns-, regional- och kommunal nivå
För att förverkliga arbetet med Agenda 2030 krävs delaktighet från aktörer såsom länsstyrelser, regioner och kommuner (Regeringens skrivelse 2024/25:66).
Länsstyrelsernas arbete med social hållbarhet
Länsstyrelserna har fått i uppdrag av regeringen att bidra till att hållbarhetsmålen får genomslag på länsnivå i samverkan med andra aktörer såsom kommun, region och statliga myndigheter (SOU 2023:14). Samtliga 21 länsstyrelser i Sverige arbetar med social hållbarhet på något sätt. En del länsstyrelser har skapat samverkansråd för social hållbarhet, som ett forum med syfte att samordna och skapa långsiktig strategisk ledning i arbetet med sociala hållbarhetsfrågor. Det sociala hållbarhetsarbetet berör bland annat integration, jämställdhet, jämlik hälsa och mänskliga rättigheter.
Regioners och kommuners arbete med social hållbarhet
Det är på regional och kommunal nivå som det mer praktiska arbetet med social hållbarhet sker (SOU 2023:14). På regional nivå finns exempelvis Regional utvecklingsstrategi (RUS), som riktar sig till alla befolkningsgrupper och syftar till att ”vara en samlad och sektorsövergripande strategi för det regionala utvecklingsarbetet i ett eller flera län och ska innehålla mål och långsiktiga prioriteringar” (Regeringens skrivelse 2020/21:133, s. 10). Med utgångspunkt från Sveriges nationella strategi för hållbar regional utveckling i hela landet 2021–2030 (Regeringens skrivelse 2020/21:133) betonas vikten av livskvalitet och livsmiljöer där alla ska ha goda förutsättningar till inflytande. Andra viktiga områden att arbeta med är inkludering, mångfald och jämställdhet. Alla regioner arbetar med någon form av regional utveckling.
Kommunerna har fått i uppdrag av regeringen att arbeta med hållbar utveckling inom flera områden, från skola till social omsorg (Sveriges kommuner och regioner, 2025). Bland initiativen ses utveckling av kunskaps- och metodstöd samt en databas med statistik som möjliggör uppföljning och jämförelser mellan kommuner och regioner avseende arbetet med målen i Agenda 2030.
Avslutande diskussion
Detta kapitel har berört vad social hållbarhet, hälsa och folkhälsa innebär samt deras utveckling. FN:s hållbarhetsmål har beskrivits, liksom olika ramverk och komponenter som ingår i social hållbar utveckling. Kapitlet har belyst hur arbetet med social hållbarhet sker på flera nivåer, från globala överenskommelser till lokala insatser, och hur dessa nivåer är integrerade med varandra. Social hållbarhet har flera överlappande beröringspunkter med folkhälsa, inte minst då arbetet behöver ske tvärsektoriellt och genom samverkan. Internationella mål och nationella strategier behöver omsättas i människors vardag, där förbättrade livsvillkor bidrar till ett mer hållbart och jämlikt samhälle. På så sätt bildar arbetet en sammanhängande helhet, där global, nationell, regional och kommunal nivå samverkar.
Hur ser då relationen ut mellan social hållbarhet, hälsa och folkhälsa?
Enligt Folkhälsomyndigheten kan arbetet med god och jämlik hälsa placeras jämsides med arbetet för social hållbarhet (Folkhälsomyndigheten, 2025). Båda dessa parallella arbeten strävar efter jämlikhet. Sveriges folkhälsopolitiska ramverk innefattar främjande av en god och jämlik hälsa (Prop. 2017/18:249), medan social hållbarhet kan sägas ha ett bredare ingångsperspektiv med jämlikhet som en grundförutsättning för ett hållbart samhälle. Andra gemensamma beröringspunkter är exempelvis rättvisa, respekt för andra människor och för de mänskliga rättigheterna. Alla dessa beröringspunkter kan kopplas till hälsa, då de indirekt eller direkt påverkar hälsan, på både individ- och befolkningsnivå.
Det är viktigt att tänka på att social hållbarhet och folkhälsa inte bara överlappar avseende rättvisa, respekt för andra människor och för de mänskliga rättigheterna utan att de folkhälsopolitiska målet och målområdena tangerar de globala målen för hållbar utveckling på flera sätt, exempelvis hälsa, utbildning, arbete och boende. De samhälleliga förutsättningarna för både folkhälsa och social hållbarhet är föränderliga över tid, till följd av exempelvis politiska beslut, ekonomiska villkor, globala kriser och konflikter samt sociala omställningar. I sådana sammanhang blir samhällets anpassnings- och återhämtningsförmåga (resiliens) avgörande, då ett resilient samhälle kan hantera påfrestningar utan att människors livsvillkor eller hälsa försämras. Därmed bidrar resiliens till att upprätthålla social hållbarhet, både för nuvarande och för kommande generationer.
Sammanfattningsvis är social hållbarhet och folkhälsa tätt sammanlänkade, eftersom faktorer som livsvillkor och sociala strukturer påverkar både individers och befolkningens hälsa genom hela livet. För att fördjupa förståelsen av dessa samband presenterar nästa kapitel teoretiska perspektiv på
social hållbarhet och hälsa. Därefter följer en genomgång av hälsa ur ett livsförloppsperspektiv samt exempel på hur social hållbarhet tillämpas i praktiken. Boken visar också hur olika aktörer och arenor såsom skola, arbetsplats, kommun, region och civilsamhälle arbetar med social hållbarhet, och både ett globalt och nationellt perspektiv behandlas. Genom att kombinera forskning, praktik och politik lyfter boken exempel på hur vi kan arbeta för social hållbarhet inom folkhälsoområdet, där systemtänkande och samverkan utgör viktiga ledord. Slutligen diskuteras framtida utmaningar och möjligheter för att främja en mer hållbar och hälsosam samhällsutveckling.
Reflektionsfrågor
1. Vilka gemensamma nämnare kan du se mellan social hållbarhet och folkhälsa?
2. Reflektera över vad det kan bero på att det finns så många definitioner av dimensionen ”social hållbarhet”. Anser du att den kan definieras lika tydligt som den ekonomiska och ekologiska dimensionen?
3. Reflektera över vilken roll de olika komponenterna inom social hållbarhet spelar i arbetet för hållbar utveckling. Vilka av dessa komponenter anser du är mest betydelsefulla för folkhälsan och varför? Motivera ditt svar.
REFERENSER
Acheson, D. (1988). Public Health in England
The report of the Committee of Inquiry into the future development of the Public Health Function (CM 289). HSMO.
Barron, P., Louise Cord, L., Cuesta, J., Espinoza, S. A., Larson, G. & Woolcock, M. (2023). Social sustainability in development: Meeting the challenges of the 21st century. New Frontiers of Social Policy. World Bank.
Club of Rome. (1972). The limits to growth: a report for the club of Rome’s project on the predicament of mankind. Universe books.
Cuthill, M. (2010). Strengthening the ”social” in sustainable development: Developing a conceptual framework for social sustainability in a rapid urban growth region in Australia. Sustainable Development, 18(6), 362–373.
Ejlertsson, G. & Andersson, I. (2009). Folkhälsa – några begreppsdefinitioner. I: I. Andersson & G. Ejlertsson (red.), Folkhälsa som tvärvetenskap – möten mellan ämnen (s. 17–30). Studentlitteratur.
Europeiska kommissionen, Generaldirektoratet för sysselsättning, socialpolitik och inkludering. (2021). Handlingsplan för den europeiska pelaren för sociala rättigheter. Publikationsbyrån.
Folkhälsomyndigheten. (u.å.). Mötesplats social hållbarhet www.folkhalsomyndigheten.se/motesplatssocial-hallbarhet
Folkhälsomyndigheten. (2025). Om folkhälsa. https://www.folkhalsomyndigheten.se/ vara-amnesomraden/folkhalsa-ochfolkhalsoarbete/tema-folkhalsa/vad-arfolkhalsa/om-folkhalsa/
Globala målen. (2025, 30 mars). Logotyper https://globalamalen.se/material/logotyper/ Gulliksson, H. & Holmgren, U. (2018). Hållbar utveckling: teknik, samhälle och livskvalitet (3 uppl.). Studentlitteratur.
Hedenus, F., Persson, U. M. & Sprei, F. (2018). Hållbar utveckling: nyanser och tolkningar Studentlitteratur.
International Union for the Conservation of Nature and Natural Resources (IUCN). (1980). World Conservation Strategy: living resource conservation for sustainable development.
Ly, A. M. & Cope, M. R. (2023). New conceptual model of social sustainability: Review from past concepts and ideas. International Journal of Environmental Research and Public Health, 20(7), 5350.
Martinsen Ånestad, R., Andersson Nordbø, E. C. & Ihlebæk, C. (2024). Revisiting the conceptualization of social sustainability from a health promotion perspective: A scoping review. Scandinavian Journal of Public Health, 14034948241277863.
Nordenfelt, L. Y. (1987). On the nature of health: an action-theoretic approach Springer Netherlands.
Partridge, E. (2005). Social sustainability: a useful theoretical framework? Presenterad vid Australasian Political Science Association Annual Conference, Dunedin, New Zealand, 28–30 September. https://cfsites1.uts. edu.au/find/isf/publications/ partridge2005socialsustainability.pdf
Prop. 2017/18:249. God och jämlik hälsa – en utvecklad folkhälsopolitik.
Putnam, R. D. (1995). Bowling alone: America’s declining social capital. Journal of Democracy, 6(1), 65–78.
Regeringens skrivelse 2020/21:133. Nationell strategi för hållbar regional utveckling i hela landet. Regeringen.
Regeringens skrivelse 2024/25:66. Sveriges genomförande av Agenda 2030. Regeringsbeslut M2022/00440. Uppdrag att fortsatt samordna den statistiska uppföljningen av Sveriges genomförande av Agenda 2030. https://www.scb.se/contentassets/ 9c9be2a9307f462ba76288f83ebbf450/ regeringsbeslut_m2022_00440_ uppdragscb.pdf
SOU 2023:14. Organisera för hållbar utveckling.
Sveriges kommuner och regioner. (2025, 16 oktober). Agenda 2030 https://skr.se/miljoklimatochenergi/ hallbarutvecklingochmiljo/agenda2030.8200. html
United Nations General Assembly. (2015). Transforming our world: the 2030 Agenda for Sustainable Development, A/RES/70/1.
United Nations. www.un.org/en/ development/desa/population/migration/ generalassembly/docs/globalcompact/A_ RES_70_1_E.pdf
United Nations General Assembly. (2017). Work of the Statistical Commission pertaining to the 2030 Agenda for Sustainable Development, A/RES/71/313. United Nations.
Vallance, S., Perkins H. C. & Dixon, J. E. (2011). What is social sustainability? A clarification of concepts. Geoforum, 42(3), 342–348.
Winslow, C. E. (1920). The untilled fields of public health. Science, 51(1306), 23–33.
World Commission on Environment and Development. (1987). Our common future Oxford University Press.
World Commission on Environment and Development (1988). Vår gemensamma framtid. Rapport från Världskommissionen för miljö och utveckling under ordförandeskap av Gro Harlem Brundtland. Prisma.
World Health Organization. (1946). Constitution of the world health. Organization. https://apps.who.int/gb/bd/PDF/bd47/EN/ constitution-en.pdf
World Health Organization. (1986). Ottawa Charter for Health Promotion, 1986. Regional Office for Europe. https://iris.who.int/ handle/10665/349652
Register
Agenda 21 19
Agenda 2030 19, 46, 52, 75, 132, 173, 242, 260 aktionsforskning 197 allmänt anpassningssyndrom 41 Alma-Ata-deklarationen 37, 51 anpassning 35, 40 arbetsbelastning 123 arbetsliv 108, 123 arbetsmiljöstrategi 110 arena 97, 131 arbetsplats 108, 256 civilsamhället 205 folkbildning 209 förskola 64 skola 200 artificiell intelligens (AI) 156
Barn hälsa och utveckling 57 psykisk ohälsa 59 socioekonomiska riskfaktorer 58 barnhälsovård 59 barnhälsovårdens nationella program 59 barns rättigheter 57 BarnSäkert 63 Bauman, Zygmunt 75 Bernard, Claude 38 Black Report 44 Bourdieu, Pierre 97 Brundtlandkommissionen 41, 51, 242 byråkratisk logik 226
Cannon, Walter 38 Coleman, James 96 civilsamhälle 99, 198, 204, 205, 217
Depression 90 digitala medier 92 digitala verktyg äldre 159 nyanlända personer 160 personer med funktionsnedsättning 158 digitalisering 91, 139 socialt hållbar - 161
Ekologisk hållbarhet 18, 21, 42, 132, 263 ekonomisk hållbarhet 17, 18, 42, 132, 263 elakartade problem 230 ensamhet 90, 123 Europeiska unionen (EU) 242
Familjecentraler 63 flytande modernitet 75 FN:s millenniemål 19, 242, 245 folkbildning 207 folkhälsa definition 26 komplexitet 172 perspektiv 173 folkhälsoarbete regionalt 189 utmaningar 188 folkhälsopolicy 51 food insecurity 245 friskvård 112 friskvårdsbidrag 113 fritidsaktiviteter 97 fysisk aktivitet 138, 256 fysisk aktivitet i samhällsplanering i Sörmland (FASiS) 144
förebyggande arbete 196 Förenta Nationerna (FN) 17, 121, 130, 241 förskola 64 föräldraskapsstöd 58, 63, 68
General adaptation syndrome 41 globalt partnerskap 241 grundskolan 100
Hargreaves, Andy 75 health in all policies, HiAP 46 hembesöksprogram 62 homeostas 38 humanekologiskt system 41 hållbarhetsrapportering 109 hållbar utveckling 17, 42 definition 18 dimensioner 18, 42 hälsa 41 modell 51 hälsa befolkning 34, 35 definition 25 homeostas 39 hållbar utveckling 41 individnivå 34 mänskliga rättigheter 36, 45 hälsa i alla politikområden 46 hälsans bestämningsfaktorer 179 hälsans sociala bestämningsfaktorer 45 hälsofrämjande arbete 196 hälsofrämjande arena 64, 111 hälsofrämjande insatser 111 hälsolitteracitet 246 hälso- och sjukvårdslagen 37 hälsopolitik 37 hälsosystem 37
Idéburet offentligt partnerskap (IOP) 226 inkludering 99
James Coleman 96 jämlikhet 27, 255 jämlik hälsa 28, 51, 57, 62, 104, 155, 161, 190, 191, 254, 255 förutsättningar 70
Kommissionen för ett socialt hållbart Malmö 52 Kommissionen för hälsans sociala bestämningsfaktorer 44 komplexa frågor 172, 174 komplexa problem 179, 201, 223, 241, 242 komplexa samhällsutmaningar 257 komplicerade problem 172, 179 känsla av sammanhang (KASAM) 91
Makt 45 malnutrition 245 Marmotkommissionen 44 Marmot, Michael 44
Naturaförmåner 115 nudging 119 nutritionstransition 245 nätverkslogik 227
Ojämlik hälsa 43, 44, 231, 254 OneLearns 244 Open Learning Initiative (OLI) 246 organisatoriska mellanrum 229 Ottawamanifestet 108
Pensionering 124 perspektivträngsel 178 perspektivumgänge 178 physical literacy 140, 256 gruppnivå 146
Physical literacy enriched environmental design, PLEED 143
Physical literacy enriched pedagogy, PLEP 146 projekt Winnipeg 147 politisk styrning 174 professionalism 227 psykiatriskt tillstånd 87 psykiska besvär 87 psykisk hälsa 88 psykisk ohälsa 61, 87 orsaker 89 psykisk sjukdom 87 Putnam, Robert 48, 205
Riktade insatser 59 riskfaktor 58 rättighetsperspektiv 182
Safe environment for every kid (SEEK) 63 samhällskontrakt 204, 217 samhällsutmaningar 189, 217, 219, 223, 224, 230, 245, 253 samverkan 67, 257 definition 224 forskning 232 Schön, Donald 236 Selye, Hans 40 skyddsfaktor 58 skärmtid 93 rekommendationer 93 sociala relationer 96, 102 social hållbarhet 18, 42, 132, 263 definition 20, 187 socialmedicin 197 social rättvisa 255
socialt kapital 47, 96, 205 minskning 50 Putnams modell 47 socialt kontrakt 47 stratifieringseffekt 97 stressor 40 studieförbund 209 stunting 245 Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida) 244
Svenska institutet (SI) 244 Sveriges politik för global utveckling (PGU) 243 systematiskt arbetsmiljöarbete 110 sårbarhet 93
Tillit 48, 229 tipping point 49 tvärsektoriellt arbete 257
Undernäring 245 universella insatser 59
Virchow, Rudolf 36 von Wright, Moira 75 Världshälsoorganisationen (WHO) 25, 36, 67, 108 wicked problems 230
Ålderism 130 åldrande 124 hälsa 125 kost 128 social hållbarhet 129 ångest 90
Äldre definition 121
Öppna förskolan 64
Social
hållbarhet och folkhälsa – förutsättningar, möjligheter och utmaningar
Social hållbarhet utgör tillsammans med ekologisk och ekonomisk hållbarhet tre dimensioner av hållbar utveckling och innebär ett rättvist, jämlikt, inkluderande och demokratiskt samhälle för nuvarande och kommande generationer.
Boken utforskar hur social hållbarhet och folkhälsa hänger samman, både inom forskning och i praktiken, och hur dessa komplexa utmaningar kräver samverkan mellan olika aktörer för att skapa långsiktiga lösningar. Den inledande delen introducerar centrala begrepp och följs av kapitel som beskriver social hållbarhet genom livets olika faser. Därefter belyser kapitlen socialt hållbarhetsarbete hos olika aktörer och inom olika arenor, såsom skolan, arbetsplatsen och lokalsamhället. Med konkreta exempel visar boken hur socialt hållbara lösningar kan bidra till ett mer jämlikt och hälsosamt samhälle, där alla har möjlighet att leva ett gott liv utan orättvisa skillnader.
Boken vänder sig främst till studenter inom folkhälsovetenskap, beteendevetenskap, sociologi, statsvetenskap, socialt arbete samt hälso- och sjukvård. Den riktar sig även till yrkesverksamma och beslutsfattare inom kommun, region och civilsamhälle.
Huvudredaktörerna Robert Larsson, Maria Norfjord van Zyl, Charlotta Hellström-Olsson och Christine Persson Osowski är alla verksamma vid Mälardalens universitet. I boken medverkar lärare och forskare inom folkhälsovetenskap, socialmedicin, pedagogik och vårdvetenskap. Flera av medförfattarna är yrkesverksamma och arbetar med socialt hållbarhetsarbete i praktiken.
