9789147147762

Handbok i missbruksoch beroendepsykologi

Handbok i missbruksoch beroendepsykologi

Ann-Sophie Lindqvist Bagge & Malin Hildebrand Karlén (red.)

Till minne av Claudia Fahlke

Claudia Fahlke var professor vid Göteborgs universitet och huvudredaktör för den första upplagan av denna bok som utkom år 2012. Boken är ett uttryck för hennes ambition att sprida kunskap om missbruksproblem och att vidga perspektiven på området.

Claudia disputerade 1994 på en avhandling om alkohol och stresshormoner vid Göteborgs universitet. Hon blev docent 1998, och 2006 blev Claudia den första kvinnliga professorn i psykologi vid Psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet. År 2015 erhöll hon en professur i hälsopsykologi vid detta universitet, som hon innehade vid sin bortgång år 2020. Claudia var legitimerad psykolog sedan 2005. Hon riktade ständigt uppmärksamheten mot den kliniska relevansen av beroendeforskningen.

Claudia kännetecknas nog bäst för sitt biopsykosociala synsätt på alkoholoch drogberoende, vilket kom att prägla hennes deltagande i akademiska verksamheter inom såväl utbildning som forskning. Hon arbetade kontinuerligt för ökad samverkan mellan forskning och klinisk verksamhet. Vid sidan av sin forskning var hon även själv kliniskt verksam.

Claudia gjorde också stora insatser på utbildningssidan. Hon lanserade flera kurser i missbrukspsykologi på olika nivåer, och handledde ett stort antal studenter till doktorsexamen i missbruksrelaterade frågor. Hon tog flera initiativ till ökad samverkan mellan beroendeforskning och behandling, och skapade kontakter mellan företrädare för olika discipliner. Claudia deltog i grundandet och ledningen av ett tvärprofessionellt nätverk för beroende som från 2013 benämndes Centrum för forskning och utbildning kring riskbruk, missbruk och beroende (CERA). År 2014 fick Claudia motta Göteborgs universitets samverkanspris för sina insatser inom CERA.

Claudia hade genom sitt biopsykosociala synsätt en exceptionellt bred kompetens och kunskap inom beroendeområdet. Claudias bemötande av forskarkollegor, studenter och andra verksamma inom beroendeområdet präglades av hennes stora kunskapsbredd men också av vänlighet, uppmuntran och kanske framför allt av hennes stora hjälpsamhet.

Docent: Ann-Sophie Lindqvist Bagge

Docent: Malin Hildebrand Karlén

Docent: Ulf Berggren

Professor emeritus: Sven G. Carlsson

Innehåll

Förord 8

Författarpresentationer 10

Del 1. Teoretiska och samhälleliga perspektiv 15

1. Beroendeframkallande substanser – bruk och politik 16

Tom Leissner

2. Biopsykosociala modellen – beskrivning och tillämpning 29

Ann-Sophie Lindqvist Bagge, Malin Hildebrand Karlén och Sven G. Carlsson

3. Riskbruk, missbruk och beroende av alkohol – definitioner och begrepp 33

Fredrik Spak

4. Riskperioder för substansanvändning i olika faser av livet 42

Sven-Eric Alborn

Del 2. Missbruks- och beroendetillstånd 49

5. Belöning och beroende 50

Erik Nylander

6. Alkohol och beroendets mekanismer 59

Andrea de Bejczy

7. Symtom och behandling vid aktivt substansbruk och överdosering av missbruksmedel 68

Kai Knudsen

8. Läkemedelsberoende – uppkomst och behandling 79

Karin Stolare

9. Beteendeproblem 87

Elisabeth Punzi, Malin Hildebrand Karlén och Ann-Sophie Lindqvist Bagge

10. Spelberoende 95

Anders Håkansson

Del 3. Utredning och bemötande 105

11. Identifiera och samtala om beroendebeteenden med hjälp av frågeformulär 106

Anne H. Berman

12. Bemötande och relationsskapande vid utredning 115

Emma Jacobsson-Jensen

13. Therapeutic assessment: Utredning som terapeutisk process inom beroendevård 120

Lena Lillieroth

14. Drogproblem ur ett relations- och nätverksperspektiv 125

Anette Skårner

15. Terapeutisk allians och behandling av substansbruksyndrom 133

Solveig Olausson

Del 4. Samsjuklighet 139

16. Beroende och psykisk samsjuklighet 140

Sven-Eric Alborn

17. Utredning av ADHD och autism vid beroendeproblematik 147

Rickard Ahlberg

18. Substansbruksyndrom och psykos 155

Jonas Stålheim

19. Personlighetssyndrom och substansbruksyndrom 163

Malin Hildebrand Karlén och Ann-Sophie Lindqvist Bagge

20. Substansbruk och affektiva syndrom 171

Emma Jacobsson-Jensen

Del 5. Behandling 179

21. Evidensbaserad psykologisk praktik och substansbruksyndrom 180

Erik Nilsson och Ann-Sophie Lindqvist Bagge

22. Psykoterapeutiska perspektiv på behandling vid beroendetillstånd 185

Ann-Sophie Lindqvist Bagge, Malin Hildebrand Karlén och Sven G. Carlsson

23. Kognitiv beteendeterapi vid beroendetillstånd 189

Sara Wallhed Finn och Carl Gyllenhammar

24. Psykodynamisk behandling 197

Solveig Olausson

25. 12-stegsmodellen 205

Morgan Karlsson

26. Community Reinforcement Approach och Community Reinforcement Approach and Family Training 210

Anders Hammarberg och Niels Eék

27. Återfallsprevention 215

Liria Ortiz och Peter Wirbing

28. Motiverande samtal och motivationshöjande behandling 222

Johannes Lundell och Stefan Sanner

29. Interpersonell psykoterapi 231

Malin Bäck och Ann-Sophie Lindqvist Bagge

30. Nedtrappning av substanser 236

Fredrik Spak

31. Läkemedelsbehandling vid beroendetillstånd 241

Bo Söderpalm och Ulf Berggren

32. Behandling vid opioidberoende 250

John Hanson Högberg och Maj-Britt Martinsson

33. Ungdomar: missbruk och beroende 258

Johan Melander Hagborg och Karl Mogren

Del 6. Samhällsinsatser och vårdorganisation 267

34. Prevention 268

Fredrik Spak

35. Prevention – praktisk implementering och effektutvärdering 273

Tobias Elgán och Johanna Gripenberg

36. Samverkan – beroendevård 278

Sven-Eric Alborn

37. Organisation av missbruks- och beroendevård på kliniknivå och individnivå 285

Johannes Lundell

Register 293

Förord

År 2012 ledde professor Claudia Fahlke arbetet med den första upplagan av Handbok i missbrukspsykologi – teori och tillämpning. Sedan dess har kunskaperna utvecklats inom forskningsområdet missbruks- och boendepsykologi. Då Claudia oväntat gick bort år 2020 ansåg vi, som nära vänner och arbetskollegor, att hennes arbete med att sammanställa kunskap från framstående forskare och kliniker inom missbruks- och beroendepsykologi skulle leva vidare i en ny utgåva av antologin.

Under 2021 påbörjade vi redaktörsarbetet med den andra upplagan, vilket slutfördes under 2023. Till den andra upplagan har bokstrukturen reviderats och innehållet har uppdaterats med aktuella forskningsrön och kliniska observationer inom missbruks- och beroendefältet. Boktiteln har ändrats från Handbok i missbrukspsykologi till Handbok i missbruks- och beroendepsykologi. Då begreppen missbruk och beroende är kopplade till olika definitioner och värderingar så diskuteras i denna upplaga begreppen ingående för att läsaren ska få en nyanserad kunskap om deras innebörd och tillämpning.

Handbok i missbruks- och beroendepsykologi vänder sig till studenter på alla utbildningsnivåer inom högre utbildning, särskilt till studerande inom psykologi, medicin och socialt arbete. Boken är också aktuell för personer som av personliga eller yrkesmässiga skäl är intresserade av missbruks- och beroendefrågor.

Handboken är skriven av 38 författare som är experter inom sina specifika ämnesområden, och har gedigen forskningsmässig kunskap och/eller klinisk erfarenhet från missbruks- och beroendeområdet. Boken består av 37 kapitel och är uppdelad i 6 delar:

• Del 1 berör hur begreppen missbruk och beroende har utvecklats över tid i interaktion med samhällsförändringar samt hur de tillämpats i forskning och klinisk praktik.

• Del 2 beskriver grundläggande neurobiologiska och beteendemässiga aspekter av missbruks- och beroendetillstånd.

• Del 3 rör klinisk utredning och bemötande av missbruks- och beroendetillstånd.

• Del 4 berör teoretiska och kliniska aspekter av samsjuklighet och hur behandling kan behöva anpassas till olika former av samtidig psykiatrisk problematik.

• Del 5 diskuterar evidensbaserad psykologisk praktik, samt beskriver rekommenderade behandlingsinsatser vid substansbruksyndrom.

• Del 6 behandlar olika aspekter av preventionsinsatser och organisationsfrågor kring missbruks- och beroendevård. Dessutom diskuteras hur vården kan organiseras för att optimera utredning och behandling av substansbruksyndrom.

Termen SUD återkommer genom bokens kapitel och är en förkortning av Substanse Use Disorder (substansbruksyndrom). SUD är ett diagnostiskt begrepp som i dag betecknar det spektrum som löper från ett skadligt bruk till allvarligt beroende av droger och alkohol i diagnosmanualen Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-5). Enligt DSM-5 involverar SUD ett symtommönster orsakat av ett substansbruk som en person vidmakthåller trots dess negativa fysiska,

psykiska och/eller sociala effekter. Enligt diagnossystemet International Classification of Diseases (ICD-10), som används inom svensk hälso- och sjukvård, faller denna problematik under Psykiska störningar och beteendestörningar orsakade av psykoaktiva substanser. ICD-10 särskiljer diagnoserna skadligt bruk och beroende. I handboken används generellt termen substansbruksyndrom (SUD) för att beteckna ett diagnosticerat tillstånd, medan termerna skadligt bruk, missbruk och beroende betecknar olika svårighetsgrader, men också olika aspekter, av fenomenet. Beteendet spel om pengar flyttades år 2013 till DSM-5:s SUD-diagnoskategori. Efter detta har fler beteenden föreslagits som möjliga framtida beroendediagnoser I denna upplaga har huvudredaktörerna valt att lyfta fram vissa av dessa beteenden och diskuterat dessa från ett beroendeperspektiv.

Det har varit ett privilegium för oss att få samarbeta med författarna till denna omfattande och informationsfyllda antologi. Vi vill därför rikta ett varmt tack till alla författarna som valt att lägga tid och engagemang på att förmedla sin gedigna ämneskunskap till er läsare.

Ett tack riktas också till förlaget Liber AB för att ha uppmärksammat behovet av en uppdaterad antologi inom ämnet missbruks- och beroendepsykologi, samt för beslutet att genomföra detta projekt. Ett särskilt tack riktas till bokens förläggare Helena Ekholm och bokens redaktör Elisabeth Åman för deras stora engagemang och professionella stöd i arbetet med boken.

Ann-Sophie Lindqvist Bagge och Malin Hildebrand Karlén Göteborg, februari 2023

Författarpresentationer

Ann-Sophie Lindqvist Bagge (red.) disputerade år 2004 med en preklinisk avhandling om hur anabola androgena steroider påverkar beteende och monoaminergt system. Hon erhöll docentgrad år 2017 och är lektor vid Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet. Ann-Sophie blev legitimerad psykolog 2011 och är specialistbehörig i missbruks- och beroendepsykologi samt i psykologisk behandling/psykoterapi. Hon har kliniskt arbetat inom rättspsykiatrin, företagshälsovård samt inom specialiserad psykiatri. Ann-Sophies huvudsakliga forskningsområde rör missbruk- och beroendeproblematik samt samband mellan somatisk och mental hälsa. Ann-Sophie är affilierad forskare vid CELAM (Centre for Ethics, Law and Mental Health) vid Sahlgrenska akademin.

Malin Hildebrand Karlén (red.) disputerade år 2016 med en avhandling om alkoholens akuta påverkan på vittnesmål vid våld i nära relationer. Hon erhöll docentgrad år 2021 och är lektor vid Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet. Malin blev legitimerad psykolog år 2015 och är specialistbehörig i missbruks- och beroendepsykologi samt i forensisk psykologi. Hon arbetar som forskare och utredande psykolog på Rättsmedicinalverket, samt har arbetat kliniskt inom rättspsykiatrisk och beroendepsykiatrisk vård. Malins huvudsakliga forskningsområden rör substansmissbruk/-beroende, samsjuklighet, beslutsfattande i rättspsykiatriska utredningar, samt psykiatrihistoria. Hon är biträdande föreståndare för centrumbildningen CELAM vid Sahlgrenska akademin.

Anders Hammarberg är docent i klinisk beroendeforskning vid Centrum för psykiatriforskning, Karolinska institutet, samt arbetar som legitimerad psykoterapeut på Mottagningen för alkohol och hälsa på Riddargatan 1 i Stockholm. Anders huvudområden inom forskning är psykologisk behandling för beroendetillstånd, stödprogram för närstående till personer med beroendeproblem, samt preventionsinsatser för personer som injicerar droger.

Anders Håkansson är professor i beroendemedicin vid Lunds universitet, med särskild inriktning på spelberoende. Han är också överläkare på Beroendecentrum i Malmö, bland annat med ansvar för Region Skånes regionala spelberoendemottagning. Anders inriktning i forskningen handlar bland annat om klinisk bedömning och behandling av spelberoende, psykiatrisk samsjuklighet, samt hur spel om pengar kan påverkas av preventiva åtgärder och reglering av spelmarknaden.

Andrea de Bejczy är med.dr i psykiatri och läkare. Hennes forskningsfokus rör kliniska läkemedelsstudier, biologiska markörer relaterade till alkoholberoende samt samsjuklighet. Andrea är verksam inom beroendemedicin vid Institutionen för neurovetenskap och fysiologi, Göteborgs universitet, vid Sahlgrenska akademin samt på enheten Verksamhet Beroende, Sahlgrenska universitetssjukhuset.

Anette Skårner är socionom och professor i socialt arbete, verksam vid Göteborgs universitet. Centrala forskningsområden är droger och drogproblem, sociala nätverk, anhörigskap, sexualitet samt social exkludering och kontroll. Ett centralt forskningsintresse är exitprocesser från problematisk droganvändning.

Anne H. Berman är professor i klinisk psykologi vid Uppsala universitet, verksam vid Karolinska institutet som docent och forskare, samt leg. psykolog, leg. psykoterapeut och specialist i klinisk psykologi. Inom beroendefältet forskar hon om screeningverktyg och digitala insatser för alkohol, narkotika och spel. Hon har varit kliniskt verksam inom kriminal- och beroendevården, varit chef för Stödlinjen för spelare och anhöriga, och är privatpraktiserande psykoterapeut.

Bo Söderpalm är professor i psykiatri (missbruk/beroende) vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet och universitetssjukhusöverläkare i psykiatri vid Beroendekliniken, Sahlgrenska universitetssjukhuset. Bo leder en transnationell forskargrupp som bedriver djur-

experimentell och klinisk forskning med syfte att förstå neurobiologin bakom alkoholens farmakodynamik och på basen av den utveckla nya läkemedel mot alkoholberoende. Det kliniska arbetet rör behandling av beroendesjuka patienter med samsjuklighet (ADHD, affektiv sjukdom, ångestsyndrom, psykossjukdom) och behandling av alkoholberoende. Det kliniska arbetet har genererat ett forskningsintresse även kring ADHD och psykossjukdom.

Carl Gyllenhammar är leg. läkare, specialist i psykiatri, leg. psykoterapeut, f.d. studierektor och handledare vid Svenska Institutet för Kognitiv Psykoterapi. Han är också certifierad schematerapeut och har tillsammans med Poul Perris skrivit Schematerapi, en klinikers handbok. Carl har sedan mitten av 1980-talet arbetat med personer med olika typer av drogproblem, såsom alkohol-, narkotika- och läkemedelsberoende. Carl är en ofta anlitad föreläsare inom områdena kognitiv terapi, missbruk, diagnostik och schematerapi.

Elizabeth Punzi är leg. psykolog, specialist i klinisk missbrukspsykologi och i neuropsykologi. Hon är fil.dr och docent i psykologi samt lektor i socialt arbete. Hennes forskning rör missbruk av substanser och beteenden, psykisk ohälsa samt funktionsnedsättning och hon intresserar sig för hur människors subjektiva erfarenheter hänger samman med kontextuella faktorer och hur båda dessa områden behöver beaktas i behandlingsinsatser. Kliniskt har hon arbetat vid samverkansenheter som involverat både hälsooch sjukvård samt socialtjänstinsatser.

Emma Jacobsson-Jensen är legitimerad psykolog och psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi vid Utbildningsenheten för psykologer på VGR Akademin. Tidigare hade hon psykologiskt ledningsansvar på Verksamhet Beroende på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.

Erik Nilsson är leg. psykolog och doktorand i klinisk psykologi vid Göteborgs universitet. Hans forskning berör hur behovet av längd på behandling kan variera som en funktion av sam-

sjuklighetsprofiler. Erik utvärderar även behandlingsmetoden Unified Protocol i en kliniskt representativ kontext.

Erik Nylander är farmacie doktor och legitimerad apotekare. Han både leder och föreläser på kurser inom farmakologi och biologisk beroendelära vid Uppsala universitet. Erik har forskat om bland annat effekter av opioider på nervceller i hjärnan och bedriver i dag forskning vid sidan av undervisningen.

Fredrik Spak är docent, specialist inom psykiatri och socialmedicin och överläkare vid Beroendemottagning Olskroken på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Fredriks fokusområden är nedtrappning av substansbruksyndrom, bemötande, etik och prevention.

Johan Melander Hagborg är fil.dr och leg. psykolog. Han är verksam vid Göteborgs universitet där han främst undervisar på psykologprogrammet i utvecklingspsykologi och klinisk behandling av barn och unga. Johan disputerade år 2020 med avhandlingen Child maltreatment among young adolescents: Effects on mental health, academic functioning and substance use som handlar om effekter av tidig utsatthet på ungdomars utveckling under de tidiga tonåren. Johan är även verksam som handledare inom socialtjänsten samt klinisk psykolog på mottagningen Bojen där han arbetar med behandling av barn som upplevt våld i familjen.

Johanna Gripenberg är med.dr och forskargruppsledare vid Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska institutet. Hon är sedan år 2014 chef för STAD (STockholm förebygger Alkohol- och Drogproblem) vid Centrum för psykiatriforskning. Johannas expertområde är preventionsvetenskap och hennes övergripande forskningsfokus är utveckling, implementering och utvärdering av substansrelaterade problem.

Johannes Lundell är leg. psykolog och specialist i arbets- och organisationspsykologi. Han arbetar som verksamhetssamordnare på Verksamhet

Beroende, Sahlgrenska universitetssjukhuset. Johannes har utbildat och handlett i motiverande samtal sedan 2007.

John Hanson Högberg är leg. psykolog och specialistbehörig i missbruks- och beroendepsykologi. John är samverkansdoktorand och arbetar kliniskt på Substitutionsmottagningen, Beroendekliniken, Sahlgrenska universitetssjukhuset, och forskar vid Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet inom ämnena beroende, psykiatrisk samsjuklighet och metakognition.

Jonas Stålheim är fil.dr, leg. psykolog och specialist i klinisk psykologi. Hans avhandling handlar om samspel mellan psykotiska fenomen och substansbruk. Han är verksam vid Göteborgs universitet och i privat praktik, och arbetade tidigare inom psykiatri med personer med psykos och SUD.

Kai Knudsen är leg. läkare och docent vid Institutionen för de kirurgiska specialiteterna vid Göteborgs universitet och har arbetat med intensivvård och akuta förgiftningar i mer än 35 år. Han är specialist i anestesi och intensivvård vid

Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg där han arbetar som överläkare. Han har under senare år främst ägnat sig åt akuta drogförgiftningar, föreläst om detta och varit sakkunnig vid ett flertal rättegångar runt om i landet.

Karin Stolare är specialistläkare i psykiatri och är verksam vid eStöd, Beroendecentrum i Stockholm. Karin Stolare har tidigare arbetat inom läkemedelsprogrammet på Beroendemedicinska mottagningen vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Karl Mogren är leg. psykolog och specialist i klinisk psykologi. Han har arbetat som psykolog på MiniMaria i Göteborg, som lärare i beroendepsykologi på Psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet samt med utbildning av vårdpersonal i bland annat motivationshöjande behandling och ungas substansbruk.

Lena Lillieroth är leg. psykolog. I 15 år har hon varit kliniskt verksam på Beroendecentrum Stockholm och arbetat med utredning och behandling av patienter med olika beroendetillstånd. Lena var tidigare certifierad i Therapeutic

Assessment (TA) med vuxna och är ensam i Sverige om certifiering i metoden. Hon var under tio år ledamot styrelsen för TA Institute i Austin, Texas. Lena har, i både nationella och internationella sammanhang, publicerat artiklar om TA, utbildat i metoden, samt hållit presentationer om TA på konferenser.

Liria Ortiz är leg. psykolog, psykoterapeut, handledare och har masterexamina i KBT och i ACT. Hon har sin kliniska bakgrund inom den specialiserade beroendevården. Liria utbildar i återfallsprevention (ÅP), i motiverande samtal (MI) och om samsjuklighet vid substansbruksproblem.

Maj-Britt Martinsson är specialistläkare i psykiatri, inom Verksamhet Beroende, Sahlgrenska universitetssjukhuset, och har flerårig klinisk erfarenhet av substansbruksyndrom och LARO-verksamhet. Hon har också genomdrivit överdosprevention, riskreduktion, injektionsbehandling (säkrare behandling) samt ökat säkerheten och bemötande vid opioid-graviditeter samt hållit i föreläsningar om detta.

Malin Bäck är doktorand i klinisk psykologi vid Institutionen för beteendevetenskap och lärande, vid Linköpings universitet där hennes främsta forskningsintresse är förändringsaspekter inom interpersonell psykoterapi (IPT). Malin är bland annat involverad i studier kring IPT vid bulimi och angränsande tillstånd, samt i studier om internetbaserade IPT för insatser kring ensamhet och depression. Vid sidan av sin forskning är Malin verksam som leg. psykoterapeut inom specialistpsykiatrin. Hon är också lärare och handledare i psykoterapi samt ordförande i svenska IPT-föreningen.

Morgan Karlsson är leg. sjuksköterska och vårdlärare. Morgan har arbetat med missbruk och beroendeproblematik sedan mitten av 1970-talet på Lillhagens sjukhus, och från 1980 på Nordhemskliniken i Göteborg. Morgan var mellan 1987 och 2017 behandlingschef och föreståndare för Aleforsstiftelsen. Morgan arbetar i dag med uppdrag från arbetslivet kring policyer, rutiner och utbildningsinsatser.

Niels Eék är fil.dr i psykologi och specialist i klinisk psykologi. Han har forskat inom internetbaserad behandling av alkoholbruksproblematik.

Niels är i dag operativ chef på digifysiska vårdcentralen Hälsa Hemma. Tidigare initierade och drev han ePsykiatrienheten på Sahlgrenska universitetssjukhuset som verkar för att digitalisera sjukvården.

Peter Wirbing är beteendevetare med inriktning mot alkoholbruksyndrom. Peter har sin kliniska bakgrund inom den specialiserade beroendevården. Peter utbildar och handleder i motiverande samtal (MI) och återfallsprevention (ÅP).

Richard Ahlberg är leg. psykolog och doktorand i psykiatrisk epidemiologi vid Institutionen för medicinska vetenskaper, Örebro universitet. Hans forskningsområde är funktionella och somatiska utfall genom livet för ADHD och autism. Rickard har mångårig erfarenhet av arbete som psykolog inom beroendepsykiatrin. Han utbildar även blivande specialistpsykologer i utredningsmetodik.

Sara Wallhed Finn är med.dr och legitimerad psykolog. Hon arbetar kliniskt vid Riddargatan 1, mottagningen för alkohol och hälsa vid Beroendecentrum Stockholm och forskar vid Institutionen för Global Folkhälsa, Karolinska institutet. Hennes forskning handlar om alkoholinterventioner, främst inom hälso- och sjukvården – från prevention till behandling. Hon är även adjungerad till Institutionen för kliniska neurovetenskaper vid Karolinska institutet för undervisning.

Solveig Olausson är fil.dr i psykologi, leg. psykolog, leg. psykoterapeut och specialist i klinisk psykologi, behandling och handledning. Hon har varit kliniskt verksam under 40 år, varav 30 år vid Beroendepsykiatri, Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Solveig är specialiserad på kvinnor med missbruk/beroende och psykisk ohälsa vilket även var ämnet för hennes doktorsavhandling.

Stefan Sanner är leg. psykolog, leg. psykoterapeut, spec. i klinisk psykologi, handledare, medlem i MINT (motivational interviewing network of trainers) och har tidigare haft uppdrag bland annat inom ALNA-rådet, socialtjänst och på beroendeklinik. Han har också varit verksam vid Psykologiska institutionen, Göteborgs universi-

tet, vid Högskolan i Skövde och är numera pensionär.

Sven G. Carlsson är professor emeritus och leg. psykolog, samt hedersdoktor i odontologi vid Sahlgrenska akademin. Sven var verksam vid Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet. Hans forskning har främst rört hälsopsykologi, psykosomatik och psykoterapi.

Sven-Eric Alborn är leg. psykolog och leg. psykoterapeut. Han har tidigare varit kliniksamordnare vid Beroendekliniken, Sahlgrenska universitetssjukhuset, med ansvar för utvecklings- och utbildningsfrågor. Sven-Eric har arbetat inom missbruksfältet sedan början av 1980-talet med prevention, behandling, handledning, undervisning och organisationsutveckling, främst inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Han har även byggt upp samverkan mellan klinik och forskning samt universitetsutbildningar i beroende.

Tobias Elgán är fil.dr och forskare vid enheten STAD, Karolinska institutet och Region Stockholm. Hans forskningsområde är inom preventionsvetenskap med fokus på utveckling, implementering och utvärdering av interventioner för att förebygga substansbruk och relaterade problem. Främst riktar sig interventionerna till unga med eget riskbruk, unga närstående till personer med substansproblem och intermediära målgrupper som personal i nöjesmiljöer.

Tom Leissner är fil.dr i sociologi och docent i socialt arbete vid Göteborgs universitet. Tom har varit verksam som universitetslektor sedan 1975 med undervisning inriktad mot alkoholmissbruk och alkoholberoende, socialpsykologi samt vetenskapliga metoder. Under åren har hans fokus varierat: behandlingsforskning, preventionsarbete, implementeringsprocesser och under senare år könsperspektiv på alkoholbruk.

Ulf Berggren är docent och överläkare i psykiatri. Han är numera pensionär men har varit forskningsverksam huvudsakligen inom området alkoholberoende. Han har samtidigt varit verksam som överläkare vid psykiatriska kliniken, Kungälvs sjukhus.

Del 1. Teoretiska och samhälleliga perspektiv

1. Beroendeframkallande substanser – bruk och politik

Tom Leissner

Alkoholbruket och dess reglerande politik har en lång historik i Sverige, och betydande kunskap och historiska erfarenheter finns därför inom alkoholområdet. Narkotikabrukets utbredning i Sverige har expanderat framför allt under senare delen av 1900-talet, och såväl erfarenheterna som lagstiftningen på området är därför nyare. I detta kapitel beskrivs och diskuteras den historiska utvecklingen av alkohol- och narkotikabruk i Sverige, samt den politik som har förts rörande dessa beroendeframkallande substanser.

Historiskt har alkohol, droger och läkemedel behandlats i skilda diskurser, vilket skapat problem inte minst i preventionsarbetet. Eftersom samtliga är beroendeframkallande preparat som används medvetet för att påverka kroppen och dess upplevelser bör de behandlas i samma diskurs eftersom såväl legal, illegal som alegal användning (vare sig tillåten eller förbjuden i rättslig mening) ofta förekommer samtidigt, särskilt för personer med beroendetillstånd.

Alkohol: Före 1800-talet

Arkeologiska fynd har visat att redan stenåldersmänniskan utförde jäsning av alkohol, och vinjäsning är känd sedan 3 000 år f.Kr. I egyptisk, assyrisk och babylonisk bildkonst är dryckesskildringar vanliga och de har ofta ett mytologiskt innehåll (Pontén, 1967). Det är svårt att bedöma alkoholens betydelse för människorna i Sverige under stenåldern och bronsåldern, men enligt en historisk beskrivning från järnålderssamhället framhöll Tacitus 98 e.Kr. (Germania, citerad i Helling, 1987, s. 19) svionernas eller svearnas alkoholvanor på följande vis.

Att fördriva ett dygn med oavbrutet drickande länder ingen till skam. Såsom är att vänta bland rusiga män uppstå titt och tätt gräl, som sällan görs upp genom ordskifte, men oftare med banehugg och sår. (…) Om man efterkommer deras dryckesbegär genom att skaffa dem så mycket de vilja ha, komma de att besegras minst lika lätt genom sina laster som genom vapenmakt.

Ruset användes som ett medel för att uppnå extas, ett tillstånd som förmådde människan att nå kontakt med gudarna som rådde över människors och växters fruktsamhet. Fruktbarhetstänkandet tog sig uttryck i att samhället i lag (Gulatingslagen, kapitel 6 och 7, se Helling, 1987) anmodade den enskilde att hålla gästabud, det vill säga att berusa sig vid några speciella tillfällen under året. Denna föreställning levde sedan länge kvar hos germanerna och längst inom Nordens befolkning.

I och med åkerbrukets inträde kom nya drycker, såsom öl. Konsumtionen av öl blev från och med 1500-talet betydande, men merparten av den utgjordes av så kallad speiseöl eller sven-

neöl, vilket var en form av svagdricka. Vid fester förekom starkare öl som vanligtvis benämndes herreöl och fogdeöl (Helling, 1987). Dåtidens importerade vin var främst en färskvara. Genom sötning och kryddning ville man förbättra smaken. Bland kryddorna kunde finnas kanel, muskot, ingefära och nejlikor. Det påminner därmed om nutidens glögg. Mellan cirka 1550–1850 ökade vinimporten successivt från cirka 50 000 liter till cirka 500 000 liter. Redan under medeltiden blev alkoholhaltiga drycker utsatta för beskattning, framför allt genom tull på importerade drycker men även själva utskänkningen kunde skattebeläggas (Leissner, 1997).

Alkoholsituationen förändrades drastiskt i och med att man lärde sig att göra brännvin (se Helling 1987; Pontén, 1967, för beskrivningar av denna tid). Brännvinet användes från början vid tillverkning av svartkrut. Utomlands användes vin i denna process, men i Sverige brände man av restprodukter från öltillverkningen. Brännvinets (initialt olagliga) spridning i Sverige från kruttillverkningen blev dock inledningen på den svenska alkoholpolitiken. År 1494 utfärdades ett statligt förbud från riksföreståndaren Sten Sture den äldre mot att bränna och försälja brännvin till annat än just kruttillverkning (Helling, 1987). Detta förbudet upphävdes senare, och medborgare kunde därefter en tid mot en statlig avgift få tillstånd att tillverka och sälja brännvin.

Under en stor del av 1500-talet var brännvinskonsumtionen framför allt förbehållen en mindre grupp välbärgade borgare och adelsmän i Sverige. Under krigen i Ryssland så kom dock svenska soldater i utbredd kontakt med brännvin och lärde sig hur det tillverkades av spannmål (Helling, 1987). Detta bidrog till att brännvinet blev billigare i Sverige, och under 1600-talet ökade den så kallade husbehovsbränningen betydligt (se Helling, 1987 och Pontén, 1967 för översikter). Under 1600-talet så valde staten att beskatta brännvinstillverkningen, i stället för att förbjuda den, och denna skatt blev då en viktig inkomst för staten. Ute i samhället skapade dock den omfattande konsumtionen som följde på detta beslut stora problem. Vid riksmötet år 1686 framhölls från många håll de stora skador som det oreglerade brännandet medförde, men

trots detta så höjdes endast skatten på att bränna brännvin i städerna. Därefter följde försök under nödåren, 1695–1696, att minska brännvinstillverkningen ytterligare, bland annat genom att införa förbud mot all brännvinstillverkning av råg i Stockholm (Helling, 1987).

Efter denna förbudstid, under frihetstiden i början av 1700-talet, så lyftes hanteringen av brännvinsfrågan återigen tydligt fram inom samhällsdebatten, till följd av den stora spridning som fylleriet då fått i Sverige. En betydande orsak till spridningen var att potatisen hade börjat odlas allmänt i Sverige och hade börjat användas för att tillverka brännvin (SOU 1994:25, se även Helling, 1987). Trots denna tydliga spridning rådde det politiska motsättningar om huruvida man skulle reglera brännvinstillverkningen. Riksdagens Bondestånd var vid denna tid starka motståndare till alla försök att förhindra husbehovsbränningen, och de hävdade att böndernas ekonomi var alltför starkt beroende av försäljning av det brännvin de tillverkade. Konsekvensen blev att alkoholkonsumtionen fortsatte att vara hög i Sverige när 1800-talet inleddes (SOU 1994:25; se även Helling, 1987 och Pontén, 1967).

Alkohol: 1800–1955

Vid 1700-talets slut, under Gustav III, så infördes ett statsmonopol på sprittillverkning och husbehovsbränningen förbjöds, framför allt för att stärka statsfinanserna (SOU, 1994:25; se även Helling, 1987). De mycket lönsamma kronobrännerierna startade i Stockholm och från dessa så distribuerades brännvin över Sverige. Samtidigt öppnades över 3 000 så kallade officiella krogar där det tydligt framgick via skyltning att dess brännvinsförsäljning var statligt godkänd (Helling, 1987). Denna utveckling tog därmed bort brännvinet som laglig inkomstkälla för bönderna. Kungens försök att genomdriva ett landsomfattande monopol misslyckades till följd av det stora missnöjet och kronobrännerierna drogs in efter hand. Efter 1809 blev det fritt för alla att bränna eget brännvin, vilket ledde till en stor konsumtionsökning. Brännvinsdrickandet per individ och år mångdubblades under 1800-talets för-

sta decennier. År 1829 fanns cirka 175 registrerade husbehovsbrännerier spridda över landet, och enligt vissa beräkningar uppgick konsumtionen då till 45 liter 50-procentig sprit per invånare/år, jämfört med cirka 5 liter per individ/år på 1780-talet (SOU 1994:25).

Men nya tider stundade runt hörnet. Det som staten inte kunde göra drevs fram av det civila samhället. År 1830 bildades nykterhetsföreningar i flera svenska storstäder, såsom Stockholm, Göteborg och Jönköping (Helling, 1987). En svensk läkare som tidigt uppmärksammade alkoholens skadeverkningar var Magnus Huss. I sina två verk (1849, 1851) titulerade Alcoholismus chronicus (kronisk alkoholsjukdom) presenterade han begreppet alkoholism som kom att få såväl nationell som internationell spridning (se Pontén, 1967). Efter påtryckningar, den förödande konsumtionen och statens ständiga behov av intäkter antogs år 1855 Sveriges viktigaste alkoholreform: tillverkning skiljdes från försäljningen och tillverkningen skulle vara statlig (Helling, 1987). Dessutom skulle spritbolagen hädanefter avstå från hela sin nettovinst till bland annat kommunen och landstinget, vilket var ett bidrag till tanken att brännvinsförsäljningen skulle bedrivas med socialt ansvar (dvs. att vinsten skulle bidra till förbättring av socioekonomiska förhållanden) (se Pontén, 1967).

Efter 1855 började bolag att etableras med syfte att sköta om alkoholförsäljning i många kommuner, och när bolaget i Göteborg år 1865 bildades slog idén igenom helt i Sverige. Bolagsbildandet kom därför att kallas ”Göteborgssystemet” (se SOU 1994:25; Pontén, 1967). För att kunna erhålla utskänkningstillstånd enligt Göteborgssystemet upprättades ett antal ”snygga, ljusa och varma utskänkningsställen med matservering” (Pontén, 1967, s. 315). Vinsten som gjordes på mat, öl och kaffe behölls av den anställde föreståndaren, men vinsten på brännvinet skulle främja arbetarklassens bästa. Gästerna fick inte konsumera på kredit och de fick inte vara under 18 år (Helling, 1987). Några av dessa regler lever kvar än i våra dagar. De tidigare utskänkningslokalerna var oftast kvarterskrogar i arbetardistrikten. Dessa var oftast mörka, smutsiga källarlokaler. Här samlades männen för att

umgås efter arbetstiden eftersom de trångbodda hemmen knappast gav denna möjlighet. Under perioden skedde en stark befolkningstillväxt, arbetslösheten var hög och det var en omfattande urbanisering. Följden av Göteborgssystemet blev att tillfällena till oorganiserade möten minskade och drickandet försköts sakteligen mot hemmet. Under storstrejken år 1909 infördes ett tillfälligt rusdrycksförbud, och förespråkare för att permanent förbjuda alkohol blev mer framträdande i debatten. Effekterna av ett sådant totalförbud ifrågasattes dock, och den svenske läkaren Ivan Bratt förespråkade i stället individuella kontrollåtgärder där regleringens mål var att minska det skadliga alkoholbruket i Sverige (Helling, 1987; Pontén, 1967). När Bratt blev chef för det nybildade Stockholmssystemet (med samma grundprinciper som Göteborgssystemet) så infördes år 1913 i linje med detta mål om skademinimering en individuell ransonering av alkohol vid försäljning. Individens ransonering följdes upp genom att inköp registrerades i en så kallad ”motbok” i Stockholm. Mannen i familjen var innehavare av motboken. En folkomröstning genomfördes år 1921 med resultatet att motboken skulle införas i hela landet. I många andra länder, till exempel Finland, Norge, Island, USA och Kanada, infördes vid denna tid ett totalförbud.

Alkohol: Från 1955 fram till i dag

Motboksperioden var ur konsumtions- och skadesynpunkt en bra period för folkhälsan. Alkoholförsäljningen varierade mellan 3,0 och 3,8 liter/år och dödligheten i leverskador var vid mitten av 1950-talet cirka en tredjedel av vad den skulle komma att bli 20 år senare.1 År 1950 drogs

27 000 tillstånd, det vill säga motböcker, in. Men samtidigt växte kritiken mot motboken. Kritikerna ansåg att det trots allt var lätt att komma över alkohol och att motbokssystemet mystifierade alkoholförtäringen. När motboken avskaffades år 1955 ersattes den av ett försäljningsmonopol. Alkoholförsäljningen ökade från 4,92 liter/

år (1954) till 5,78 liter/år (1956). Genom prishöjningar kunde försäljningen i slutet av 1950-talet återföras till 1954 års nivå (Bruun m.fl., 1985).

År 1965 tillsattes efterkrigstidens stora alkoholpolitiska utredning, APU (SOU 1974: 90). Genom förslag från APU introducerades mellanölet. Ett försök med starkölsförsäljning i livsmedelsbutikerna genomfördes också i Göteborg och Bohuslän och Värmlands län. Mellan åren 1964 och 1976 ökade totalförsäljningen av alkohol. Den fortsatta ökningen var till allra största delen en effekt av försöket med mellanölsförsäljningen i livsmedelsaffärer under åren 1976–1977. Åren därpå minskade försäljningen av alkohol med 22 procent som en följd av att försöket med mellanöl upphörde men också på grund av offensiva informationsinsatser, till exempel ”Spola kröken” och ”En drogfri generation” som genomfördes i början av 1980-talet.

Effekterna av Sveriges medlemskap i EU år 1995 blev omfattande. Den svenska alkoholpolitiken förändrades då markant både avseende ökad tillgänglighet och billigare varor. Bland dessa förändringar ingick skattesänkningar för öl och vin, Systembolaget utökade sina öppettider och man fick föra med sig mer alkohol över gränsen från andra EU-länder. År 2009 konsumerades i genomsnitt 9,3 liter/person och år, vilket var en ökning med cirka 30 procent jämfört med 1995. Det bedöms vara den högsta konsumtionen på över hundra år i Sverige.

Sett över tid, från år 1860, så har spritkonsumtionen minskat radikalt medan konsumtionen av öl och vin har ökat sedan 1950-talet. Efter 1970-talet ökade framför allt vin och starkölskonsumtionen. Under samma period hade antalet serveringstillfällen, framför allt spritservering, ökat från cirka 3 000 till över 13 000 år 2021.2

Det är lätt att glömma att den svenska (och norska) alkoholkonsumtionen i ett europeiskt perspektiv är mycket låg (The World Bank). Totalt sett har mängden konsumerad alkohol minskat efter år 2010, vilket främst beror på minskat

1 Omräknat till 100 % alkohol per invånare över 15 år. Detta gäller för alla alkoholkonsumtionsuppgifter om inte annat anges.

2 Aktuell statistik om användning av alkohol och narkotika kan hämtas från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN.

spritbruk medan öl- och vinkonsumtion ökar långsamt. Pandemiåren 2020–2021 har troligtvis minskat både inrese- som restaurangkonsumtion. Alltmer alkoholdrycker konsumeras i restauranger/pubar etcetera. En källa som används är självrapporterad konsumtion, och även om detta mått ofta skiljer sig från konsumtion som är mätt på andra sätt, så ger det en fingervisning på förändringar och skillnader i konsumtion mellan olika grupper (Trolldal & Åström, 2021).

Alkoholintag – skillnader mellan

ålder och kön

Männens drickande har minskat markant framför allt hos yngre och medelålders män och något mindre hos kvinnorna. De äldre uppger samma konsumtionsnivå. När det gäller antalet konsumtionstillfällen ses samma trend; dessa har minskat generellt, främst hos männen medan de har ökat hos de äldre. Studerar man hur mycket som dricks uppkommer ett annat mönster. Inte i någon åldersgrupp uppger männen att de dricker mindre än 4 liter i årskonsumtion medan samtliga åldersgrupper bland kvinnor uppger att de konsumerar mindre än 4 liter (Guttormsson, 2021).

En tolkning är att männen dricker mer sällan men då lika mycket som tidigare. Den manliga dryckeskulturen har varit att dricka kraftigt vid enstaka tillfällen medan den kvinnliga utmärkts generellt av ett försiktigare drickande. I denna tolkning har männen inte närmat sig det kvinnliga drickandet, vilket man först skulle kunna tro, och männens ökade vin- och öldrickande har inte förändrat detta. Utgår man från detta så har dryckeskönsrollerna i stort inte förändrats trots livaktiga diskussioner om förändrade mansroller.

Den största alkoholkonsumtionen inträffar vanligtvis i åldrarna 20 till 30 år. Denna period utmärks av studier och karriärbygge men också av sökande av partner. För kvinnorna minskar konsumtionen mycket tidigare än för männen som gärna håller sig kvar i alkoholkonsumerande situationer. Skillnaden var störst i början och slutet av 2000-talet då män i åldrarna 17–29 år drack 8 liter medan kvinnorna drack mindre än 4 liter på årsbasis (Guttormsson, 2021).

Pojkar i årskurs 2 på gymnasiet, det vill säga yngre än 18 år, drack cirka 7 liter alkohol per år 2004 medan flickorna drack 4 liter. Konsumtionen i årkurs 9 har alltid varit betydligt lägre, till exempel år 1977 så drack pojkarna 4,0 liter. Under gymnasietiden sker således en kraftig introduktion av alkoholbruk. Från mitten och senare delen av 2000 skedde en markant minskning av samtliga köns- och åldersgruppers konsumtion vars konsumtion år 2021 låg under 1 liter. Samma nedgång finns för bruk av tobak och snus. Man kan däremot se en ökning av användningen av cannabispreparat (Zetterqvist, 2022).

Narkotika: Historiska nedslag

Ordet narkotika kommer ursprungligen från grekiskans narke som betyder sömn. Ursprungligen utvanns drogerna ur växter. Med narkotika avses numera kemiska substanser, andra än alkohol och flyktiga lösningsmedel, med missbruks- och beroendepotential. Antalet preparat är oändliga. I nedanstående presentation görs några historiska nedslag av några av de ”klassiska” preparaten (Nordegren & Tunving, 1997).

Hampa

Hampa har odlats och förädlats under åtminstone 6 000 år, både för fibrernas och för nöjets skull, samt för medicinska syften. Drogbruket, det rekreationella, religiösa och mer utvecklande medicinska bruket, uppkom i Indien efter att hampaplantan importerats från Kina och bruket omnämns i religiösa skrifter från 1 500–2 000 år f.Kr. Cannabis är en psykoaktiv produkt som utvinns ur lågväxande varianter av hampa (Cannabis sativa), även känt som marijuana eller ganja i växtform och hasch i kådform. Det innehåller ämnet THC som delvis lagras i fettvävnaden.

Kat

Kat växer främst på Afrikas horn och Arabiska halvön. Den förekommer vilt men kan också odlas. Kat skördas tidigt på morgonen och skotten lindas in i bananblad som bevarar fuktigheten.

Ruseffekten försvinner inom några dygn så transporterna till marknaderna måste vara välorganiserade. Kat betyder gemenskap och dess psykoaktiva substans är främst katin.

Opium

Opiumvallmon har odlats i tusentals år och finns dokumenterad sedan 5 000 år tillbaka i till exempel assyriska texter där både opiumplantan och medlet opium nämns. I en egyptiskt medicinsk skrift från cirka 1 550 f.Kr., Ebers Papurus, anges opiumvallmon som ett lugnande medel samt medel mot huvudvärk. I äldre farmakopéer uppges att opiumet har en lugnande och smärtstillande effekt samt är verksamt mot diarré, ormbett, astma, hosta, epilepsi, kolik, urinvägsbesvär och huvudvärk.

Antikens greker använde bland annat hampa och opium vid festliga tillfällen, men de var väl medvetna om preparatens fara. På Kreta finns en staty som föreställer en kvinna med slutna ögon och som ler. Man tror att hon är en gudinna i opiumtrans eftersom hon bär en krona med tre vallmofrökapslar. Grekiska och romerska författare som Homeros, Vergilius och Ovidius har också beskrivit opiets sömngivande effekter. Kejsar Marcus Aurelius, 100-talet e.Kr., började sin arbetsdag med en portion opium ”stor som en egyptisk böna, upplöst i varmt vin”. Den romerska staten utövade emellertid priskontroll på droger och skattebelade försäljningen. Skatteintäkterna från opium och hampa kom att utgöra 15 procent av statsbudgeten.

Medlet blev sedan känt i Kina först på 600-talet e.Kr. På 1600-talet kom de första rapporterna om ”opiumhålor” och opiumrökning som ett socialt problem, främst i Kina. Opiumrökningen spreds därefter till Europa under 1800-talet. Men redan år 1522 hade den schweiziske läkaren Paracelsus utvunnit ett läkemedel, laudanum, ur vallmo. Han använde opiumdroppar för att lindra gruvarbetares smärtor, och drogen blev mycket populär inom arbetarklassen och hos överklassen. Så tog till exempel den amerikanske presidenten Abraham Lincoln (1809–1865) dropparna. Under det amerikanska inbördeskriget, åren 1861–1865, behandlades soldaternas diarréer

med opium. Vid krigets slut återvände 400 000 soldater hem med ”soldatsjukdomen” – en beteckning för soldaters beroende av droger (Andersson, 2014).

Morfin/heroin

När ämnet laudanum togs fram skedde ett skifte från att preparaten hämtades från växtriket till att de togs fram i laboratorier. Morfinet är exempelvis ett barn av industrialiseringen och naturvetenskapens framväxt. År 1805 lyckades den tyske farmaceuten Friedrich Sertürner framställa det smärtstillande och sömngivande medlet morfin som är en produkt från råopium. Därefter kom många nya preparat, såsom kodein år 1832 och atropin år 1833.

Morfin blev populärt bland överklassen i början av förra seklet och användes ursprungligen som läkemedel mot många sjukdomar, även mot opiummissbruk, men på 1870-talet hade läkarna blivit alltmer medvetna om dess beroendeframkallande egenskaper. År 1874 lyckades den brittiske kemisten Charles Robert Wright utveckla heroin (som utvinns av morfin) i tron att det inte var beroendeframkallande. När det provades på 60 lungpatienter fann man att svår hosta och tuberkulos kunde lindras. Heroin fick sitt namn eftersom man trodde att det var en heroic drug, en säker smärtlindrare. Det blev också populärt som hostdämpande medel eftersom man trodde att det var lika säkert som kodein.

Under andra världskriget kunde Tyskland inte få tag på råopium för att tillverka morfin. Man utvecklade då ett syntetiskt ämne som under en kort tid till Hitlers ära benämndes adolfin. Efter kriget fann amerikanerna att det lindrade abstinensen hos personer med narkotikamissbruk. År 1947 registrerades ämnet under ett nytt namn: metadon.

I början av 1900-talet reglerades opiumhanteringen genom internationella avtal för att begränsa missbruket, men också för att tillfredsställa sjukvårdens och läkemedelsindustrins behov av opium som råvara till främst morfin och kodein. Man vet nu ungefär hur mycket opium som måste odlas för att täcka sjukvårdens behov. Därför har Förenta Nationerna (FN) satt

ett tak för framställningen av medicinskt opium och morfin. Grovt räknat är odlingarna i världen dubbelt så stora som detta behov (Nordegren & Tunving, 1997).

Kokain

År 1859 kunde den tyske kemisten Albert Niemann extrahera kokabladens narkotiska ämne. Det nya ämnet kokain marknadsfördes som ”näring för nerverna” och ”en ofarlig kur mot melankoli”. På 1860-talet spreds drogen när kokainhaltiga drycker lanserades. Den första hette Vin Mariani, ett bordeauxvin med kokainextrakt och därefter kom kemisten John Styth Pembertons kokaindryck Ideal Tonic. Pemberton utvecklade även Coca-Cola på slutet av 1800-talet.

Ecstasy

Kemisten Anton Köllisch fann år 1912 ett ämne som skulle kunna minska blödningar. Substansen föll i glömska till 1970-talet då de första experimenten på människa utfördes. Inom psykiatrin och av psykologer talades det då om det perfekta psykiatriska läkemedlet. Ämnet går i dag under beteckningen ecstasy och liknar det centralstimulerande preparatet amfetamin och den hallucinogena naturprodukten meskalin. Andra smeknamn på drogen är E, XTC, MDMA (Sánchez, 2022).

LSD

Folk har sedan länge känt till att mjöldryga, en svamp som växer på spannmål, har lätt hallucinogen effekt. År 1938 lyckades den schweiziske kemisten Albert Hofmann få fram ett ämne som han kallade lysergsyradietylamid (LSD). I västvärldens länder kom LSD att användas inom den psykiatriska vården på 1960-talet. Det omedelbara intaget kan leda till ångest, panik eller paranoia. De långvariga effekterna är olika typer av psykiska problem, allt ifrån psykoser och depressioner till personlighetsstörningar (Heilig, 2019). Riskerna blev snart uppenbara och i Sverige infördes ett förbud år 1966. Även LSD har på senare

tid visat sig ha relevans för psykoterapeutisk behandling (Hang m.fl., 2022).

Amfetamin

Amfetamin framställdes första gången år 1887. På 1930-talet användes det som läkemedel mot bland annat astma och vanliga förkylningar och senare som ett medel för att ”väcka” patienter med sömnmedelsförgiftningar samt som behandling av barn med hyperaktiva symtom. Det stora genombrottet kom under andra världskriget. Med hjälp av amfetamin kunde soldaternas prestationsförmåga öka, och flygplansbesättningarna använde det för att motverka trötthet vid långa nattflygningar.

I Sverige blev amfetamin lagligt 1938, men ett år senare krävdes recept. Läkarna var mycket frikostiga med förskrivning och 1942 fick 3 procent av befolkningen amfetamin förskrivet. Som jämförelse kan nämnas att år 2020 hade 1,7 procent flickor och kvinnor respektive 2,1 procent pojkar och män i befolkningen uttag av ADHD-läkemedel, totalt 146 000 personer i åldrarna 5–64 år (Socialstyrelsen, 2021a). Efter andra världskriget blev det uppskattat som bantningsmedel och uppiggande medel. En del studenter, även i Sverige, tog det för att orka vara uppe på nätterna eller för att kunna plugga länge inför en tentamen. Amfetaminbruket spreds sedan under legalförskrivningsförsök i Sverige 1965–1967 (Tops, 2009).

Det finns flera droger, såsom GHB och ketamin, som blivit populära snabbt. Ursprunget till dessa är oftast ett medicinskt syfte: som sömnmedel eller bedövning.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att bruket av narkotika har, i likhet med alkoholbruket, en lång historia och nära kopplingar till växtriket. Narkotikan kräver oftast avancerade framställningsmetoder, och denna laboratorienära utveckling har ett medicinskt syfte – att lindra.

Narkotikapolitik: Sverige och omvärlden

Sverige är med i två överstatliga sammanhang, inom EU och i FN, som har betydelse för svensk narkotalagstiftning.

FN:s tre narkotikakonventioner:

1. Allmänna narkotikakonventionen (1961) syftar till att begränsa användningen av narkotika till endast medicinska och vetenskapliga ändamål. Där regleras endast så kallad klassisk narkotika som opiater (t.ex. råopium, morfin, heroin), cannabis (hasch, marijuana) och koka (kokablad och kokain).

2. Psykotropkonventionen (1971) innehåller bestämmelser om hanteringen av nyare narkotika och psykotropa läkemedel, såsom LSD, psilocybin, meskalin, amfetamin, bensodiazepiner, barbiturater och andra sedativa/ hypnotika.

3. Narkotikabrottskonventionen (1988) har till syfte att främja internationellt samarbete mot narkotikabrottslighet. Konventionen möjliggör för stater att utlämna misstänkta för narkotikabrott till andra länder, att förstöra narkotika och teknisk utrustning som använts vid narkotikabrott, liksom beslagta vinster och egendom från narkotikabrott. Sverige har ratificerat samtliga konventioner. (FN, 1961)

Grunden för EU:s insatser på folkhälsoområdet mot narkotika finns i EUF-fördraget (EU, 2007). Enligt fördraget ska EU komplettera medlemsländernas insatser ”för att minska narkotikarelaterade hälsoskador, inklusive upplysning och förebyggande verksamhet”. Efter en trevande början på 1990-talet fattade EU sitt första beslut år 1994 om en aktionsplan för folkhälsoinsatser mot narkotika. År 2021 utkom EU:s strategiplan med främst följande inriktning:

EU:s strategiplan 2021–2025

• Minskad tillgång: ökad säkerhet

• Minskad efterfrågan på narkotika: förebyggande åtgärder, behandling och vård

• Åtgärder mot narkotikarelaterade skadeverkningar (EU, 2020).

Svensk narkotikapolitik genom tiderna

Den svenska narkotikalagstiftningen grundar sig på Sveriges internationella åtagande. Den svenska definitionen av narkotika omfattar läkemedel och andra hälsofarliga varor med beroendeframkallande egenskaper eller euforiserande effekter. Detta innefattar varor som med lätthet kan omvandlas till produkter med sådana egenskaper eller effekter och som därför är föremål för kontroll enligt en internationell överenskommelse som Sverige har biträtt, eller om det av regeringen anses som narkotika enligt narkotikastrafflagen (SFS 1968:648, 8 §). Regeringen kan således fatta beslut om vilka ämnen som ska narkotikaklassas på grundval av deras beroendeframkallande och rusgivande effekter (Svensson & Svensson, 2022).

I Sverige fanns under den första delen av 1900-talet enbart ett fåtal personer med narkotikamissbruk. En grupp var personer som i sin yrkesprofession kom i kontakt med narkotikaklassade preparat som läkare, sjuksköterskor och apotekare. Den andra gruppen bestod vanligtvis av konstnärer, musiker och författare (Svensson & Svensson, 2022).

År 1923 infördes Sveriges första enhetliga särlagstiftning på narkotikaområdet, narkotikakungörelsen (Hoflund, 1993). Denna reglerade, i enlighet med den internationella så kallade Haag-konventionen från år 1912, in- och utförsel, tillverkning, saluhållande och försäljning av narkotiska ämnen. År 1930 ändrades denna till följd av Genève-konventionen från år 1925. Då inkluderades cannabis, kokablad och ytterligare opiumderivat i lagstiftningen. År 1964 trädde 1962 års narkotikaförordning i kraft. Den utarbetades i enlighet med den internationella narkotikakonventionen från år 1961, Single Convention on Narcotic Drugs, då innehav av narkotika kriminaliserades.

Under 1960-talet ändrades konsumtionsmönstret radikalt. Den största orsaken till detta var globaliseringen. Genom kontakter med till exempel Spanien kom svenskarna i kontakt med Preludin, ett amfetaminbaserat läkemedel. Hippierörelsen, studentrevolter med mera hade också stor betydelse. Någon samlad narkotikapolitik

fanns inte vid den här tidpunkten. Vid Ulleråkers sjukhus bedrevs ett metadonprogram, men allmänhetens tveksamhet kring att använda narkotika för att behandla beroende var omfattande. Narkomanvårdkommittén lade år 1967 fram ett program som fram till i dag legat som grund för den svenska narkotikapolitiken. Programmet baseras på tre insatstyper: kontrollpolitik, behandling och preventiva åtgärder. Förslaget innebar att de rättsliga och socialpolitiska perspektiven fick större betydelse på bekostnad av hälso- och sjukvårdsperspektivet (Johnson, 2005).

Sveriges riksdag beslutade på 1970-talet att Sverige ska bli ett narkotikafritt samhälle. Åtalseftergifter skulle bara ges för ”ringa innehav” av framför allt cannabis. År 1988 kriminaliserades även bruket av narkotika. Straffsatserna skärptes alltmer och år 1993 kunde konsumtion av narkotika ge upp till sex månaders fängelse. Hiv-epidemin, med början under 1980-talet, drabbade även personer med drogmissbruk, och i den allmänna debatten ställdes frågan om vilket som var den största faran: hiv eller narkotikamissbruket. Man beslutade att erbjuda alla personer med injektionsmissbruk avgiftning och behandling. Projektet Offensiv narkomanvård innebar att vården och behandlingen av personer med narkotikamissbruk byggdes ut (Dir. 2004:164). En del av detta var det sprututbytesprogram för personer med injektionsmissbruk som började vid 1980-talets slut i Lund och Malmö.

Under 1990-talets ekonomiska kris ökade missbruket hos unga. Den av regeringen tillsatta Narkotikapolitisk kommission konstaterade år 2001 att de tre hörnstenarna kommit i obalans. Vård och behandling hade nedprioriterats. Det övergripande målet om ett narkotikafritt samhälle kvarstod, liksom delmålen att

1. minska nyrekryteringen

2. förmå personer med missbruksproblem att upphöra med sitt missbruk

3. minska tillgången på narkotika.

Ett speciellt kansli, Mobilisering mot narkotika, fick i uppgift att samordna organisationer och myndigheter. En utvärdering av verksamheterna år 2010 fann att de samlade förebyggande insatserna

inklusive opinionsinsatser hade effekt. Man efterlyste emellertid större opinionsbildande insatser på narkotikaområdet (Statens folkhälsoinstitut, 2010)

Gerhard Larsson fick år 2008 regeringens uppdrag att titta på den samlade missbruks- och beroendevården. I utredningen konstaterades att i den vanliga insatsen HVB (Hem för vård eller boende) saknade personalen rätt kompetens, att insatserna mellan verksamheterna kunde variera mycket och att behandlingsresultaten var blygsamma. Han ansåg att de 30 år gamla lagarna, exempelvis lagen om psykiatrisk tvångsvård (LTP) och lagen om vård av missbrukare (LVM) i vissa fall måste anpassas till dagens situation och kunskapsläge. En ny och tydlig lagstiftning som säger vem som ska göra vad inom missbruksvården krävs. Grunden för vården ska vara frivillighet. Eftersom bland annat samsjuklighet (se kapitel 16) inte får tillräcklig uppmärksamhet och de flesta vill ha sjukhuskontakt anser Larsson att regionerna bör ha huvudansvaret medan kommunen ansvarar för stödinsatserna. Han poängterar att vården är lönsam då en satsad krona i vård ger tre tillbaka (SOU 2011:35).

År 2022 tillsatte regeringen en särskild utredare som framför allt skulle fokusera på cannabisbruket (Dir. 2022:24). Utgångspunkten är att förbrukningen ökat kraftigt på tio år främst bland de unga, 16–34 år. Man är oroad av den allt högre THC-halten i cannabisen och de stora penningflöden som gynnar kriminell verksamhet. Det förekommer därtill att liberala politiker vill legalisera bruket, och i omvärlden sker just nu stora förändringar på den punkten. Stater i USA har legaliserat, Nederländerna tillåter begränsad försäljning och Tyskland förbereder år 2022 en legalisering. Förespråkarna för cannabis anser att bruket kan omgärdas av samma regler som alkoholen genom att framför allt minska THC-halten. Tobaksindustrin, läkemedelsindustrin och nuvarande illegala distributörer ser en ny marknad (Svensson & Svensson, 2022).

Sammanfattningsvis har den svenska narkotikapolitiken vuxit fram under 50 år. Den ses i ett internationellt perspektiv som mycket restriktiv och möter kritik från många håll. All icke-medicinsk befattning med narkotika är förbjuden, vil-

ket inkluderar tillverkning, distribution, försäljning, innehav och även bruk. Men det kan också konstateras att Sverige sedan 1990-talet kommit att, om än inom strikta former, förskriva narkotika som en behandlingsform och vi har sprututbytesprogram. Vi har på det sättet anslutit oss till filosofin om den så kallade skadereduktionen (eng. harm reduction) som är förekommande i andra länder, till exempel i Nederländerna. Detta synsätt består av olika pragmatiska folkhälsoåtgärder avsedda att minska skadliga konsekvenser associerade med användning av droger men också andra aktiviteter med hög risk.

Narkotikakonsumtion

Nedan ges en introduktion av konsumtionen av de vanligast förekommande narkotiska preparaten.

Cannabis

Cannabis, hasch och marijuana är avslappnande preparat som i vissa fall ger smärtlindring. Det är det mest förekommande narkotikapreparatet och används både rekreationellt och självmedicinerande. 7,7 procent av EU:s befolkning och 3,8 procent av personer i Sverige använde under år 2021 cannabis (EMCDDA, 2022). Under åren 2004 till 2021 har de i Sverige som uppger att de använt någon drog under året ökat från 1,8 till 2,6 procent. I åldersgruppen 19–29 år ligger andelen under dessa år på cirka 10 procent. Andelen som använt ”icke-föreskriven smärtstillande medel” är 2,8 procent. Övriga beroendeframkallande preparat är ur befolkningssynpunkt av underordnad betydelse, under 1 procent, däremot har de stor individuell betydelse. Svenska tullen beslagtog år 2021 cirka 1,2 ton cannabisämnen (Tullverket, 2022). CAN beräknar att mellan 10–20 procent av all narkotika beslagtas (CAN 2020; Tollin m.fl., 2021).

I tidigare undersökningar av svenskars användning framkommer att de flesta som har provat narkotika har använt just cannabis och majoriteten av dessa har då enbart prövat cannabis. Även bland personer med så kallat tungt missbruk, injektionsbruk eller daglig användning

av droger, har minst 60 procent använt cannabis inom undersökningsperioden, även om detta inte är deras huvudsakliga missbruksdrog (Olsson m.fl., 2001). Största andelen av den cannabis som förekommer i Sverige odlas i Norra Afrika, men även inomeuropeisk och kemisk produktion förkommer (Svensson & Svensson, 2022).

Amfetamin

Amfetamin började användas i större omfattning bland kriminellt belastade personer under 1960-talet i Sverige och 32 procent av personer med ett tungt missbruk använde amfetamin år 1998. Tull och polis gör allt fler beslag av amfetamin/metamfetamin. Under åren 2020–2021 ökade både antalet beslag och mängd; år 2021 beslagtogs 320 kilo (Tullverket, 2022).

Opiater

Heroin, morfin, kodein och andra opiater ger smärtlindring och kraftigt rus. Under 1960-talet dominerades opiatmissbruket i Sverige av råopium som sedan ersattes av morfinbas. Under 1970-talets mitt ökade intresset för heroin samtidigt som en minskning av beslagen av morfinbas och andra opiater kunde noteras. Under 1990-talet blev heroinanvändning vanligare inte minst i det tunga missbruket. Heroinbeslagen ökade länge och antog en toppnivå runt millennieskiftet. Därefter har det dock kraftigt minskat, beslagen av traditionella opiater har praktiskt taget upphört; däremot har beslagen av opiatbaserade läkemedel ökat, till exempel nära 800 000 tabletter Tramadol hittades år 2021 vid 350 beslag (Tullverket, 2022).

Kokain

Sedan mitten av 1980-talet har kokainbruket ökat inte minst på krogarna och det görs allt fler beslag. År 2021 beslagtogs 260 kilo (Tullverket, 2022).

Symboler

12-stegsprogram 205

15-metoden 194

Abstinence Violation Effect (AVE) 217

abstinens 54

abstinenssymtom 71

ACT-team 144

ADD 143

ADHD 143, 148, 247

Adolescent Community Reinforcement

Approach 212

affektiva syndrom 141

afterwork 46

Alcohol-E 112

Alcohol-Related Birth Defects (ARBD) 43

Alcohol-Related Neurodevelopmental Disorder (ARND) 43

Alcohol Use Disorders Identification Test (AUDIT) 194

alkohol 54, 160

alkoholberoende 61

alkometer 243

allians 116, 134

arbets- 134

behandlings- 134

terapeutisk 133

allostas 54

ambivalens, 107

amfetamin 22, 25, 55, 69, 72, 158

amfetamingroggande 72

amygdala 52

analgetika 46

anhörig 128

anknytningsmönster 43, 135

Anonyma Alkoholister (AA) 206

Anonyma Narkomaner (NA) 206

ansvar och mandat 282

Ansvarsfull Alkoholservering (AAS) 274

ansvarsfördelning 280

Antabus 72, 74

antisocial PD 164

antisocialt personlighetssyndrom 141

ASI 77

Assessment Intervention Session (AIS) 122

AUDIT 37, 77, 107, 194

AUDIT-C 37

autism 148

automatiska tankar 191

autonomi

självbestämmande 116

B

baklofen 72

bakslagseffekten 217

bedömningsinstrument 259

behandlingsallians 259

behandlingselement 161

Behandlingskompassen 290

behandlingsmanual i återfallsprevention 216, 218

behandlingsmetod 264

behovsanalys 274

belöningsnätverk 51

bensodiazepiner 46, 69, 70, 79, 175

beroendebeteende 107

beroendediagnos 34, 65

beroende PD 164

beroendetillstånd 260

berusningsdrickande 35

beteendeaktivering 176

beteendeanalys 172, 191

beteendeterapi 187

biopsykosociala modellen 30

bipolär sjukdom 142

bomba 72

borderline PD 164

bostad med särskild service (BmSS) 281

bromokriptin 74

brukarinflytande 281

individuell nivå 281

kollektiv nivå 281

brukarorganisation 280

brukarråd 282

Buprenorfin 70, 252

cannabidiol 74

cannabinoider 74

cannabinoidreceptoragonister 76

cannabinol 74

cannabis 55, 69, 74, 158, 175

cannabisolja 74

case management 144, 161

CBD 74

CBN 74

centralstimulantia 247

Cisordinol 72

Community Reinforcement Approach 210

Community Reinforcement Approach and

Family Training 210

compulsive sexual behaviour disorder 91

coping 135

CRA 210

CRAFT 210

D

delirium tremens 242

delta-9-tetrahydrocannabinol 74

depression 148, 175

det dubbla huvudmannaskapet 286

De tolv stegen 206

De tolv traditionerna 206

Dexedrin 72

diagnos 108

diazepam 71

dimensionell 156

disulfiram 74

dopamin 51, 60

dorsala striatum 52

drogfrihet inför utredning 150

drogproblem 125

problematisk droganvändning 126

drogtest

nykterhetskontroll 117

dryckesvanor 46

DSM-5 38

DSM-5TR 38

DUDIT 107

DUDIT-E 112

dynamisk terapi 70

E

ecstasy 22, 55, 69, 72

effektstorlek 245

etiska dilemman 39

Evidence Based Assessment (EBA) 149

evidensbaserade bedömningar 149

evidensbaserade behandlingsmetoder 190

evidensbaserad psykologisk praktik (EBPP) 181

exekutiva funktioner 152, 159

experimentera 44

experimentfas 44

exponering 193

externalisering 149

extern validitet 181

F

fallformulering 122

familjerelationer 127, 128

familjeterapi 70

farmakodynamik 246

fasspecifik psykodynamisk psykoterapi 198

feedbackloop 158

fenetylaminer 73

fenotypisk 247

fetal alcohol spectrum disorders (FASD) 43

fetalt alkoholsyndrom (FAS) 43

F-G-F 111

formalisering 279

formell organisation 279

Fotboll utan Fylla 275

freebase 73

frisk- och riskfaktorer 42

frontala kortex 52

frontallob 44

frågeformulering 121

frågeställning 117

frågor om substansbruk 172

funktionell analys 191, 211

fyra fundamentala processer 223

engagemang 223

fokus 223

locka fram 223

planering 223

förebyggande 280

förlust av autonomi 283

föräldrars attityder, vanor 45

förändringströtthet 283

G

gaming 102

gaming disorder 102

GDIT 108

genetiska faktorer 148

genetiskt sårbar 42

genotyp 246

GFA-R 112

GHB 69

gruppbehandling 177

gränser och flexibilitet 282

Göteborgssystemet 18

Haldol 72

hallucinationer 156

hallucinogener 73, 158

haloperidol 72

hampa 20

harmful use 34

harm reduction 161, 271

hasardspelsyndrom 96, 109, 215

hasch 74, 25

hascholja 74

hazardous use 34

heldygnsvård 238

helhetsperspektiv 118

heroin 21, 69, 70

hippokampus 52

histrionisk PD 164

holk 74

hälsofarlig vara 69

högkostnadsskydd 243

ICD-11 38

impulskontroll 88

indikation 243

individanpassad behandling 260

inlärning

associations- 190

operant 190

respondent 190

teori 210

integrerad behandling 160

integrerade team 282

intellektuella funktionsnedsättningar 144

internalisering 149

internetförmedlade behandlingar 177

intern validitet 181

interpersonell psykoterapi 232

interpersonell sårbarhet 233

inåtvända problem 262

IPT 232

J joints 74

K

kalciumstatus 244

kamratpåverkan 44

karbamazepin 74

kat 20, 26

katinoner 73

KBT 99, 161, 188

ketobemidon 70

Kluster A 164

Kluster B 164

Kluster C 164

klysma 71

kodein 71

kognitiva svårigheter 219

kognitiv beteendeterapi (KBT) 188, 190

kognitiv funktionsnivå 152

kognitiv terapi 70, 186

kokain 55, 69, 73, 22, 25

komplexa beroendetillstånd 278

komplexa system 288

konsumtionsnivå 63

kontinuitet och struktur 282

kontrollerat drickande 220

korstolerans 46

kramptröskelsänkande 242

kriminalvård 280

kultur och normer 42

känslor 192

lekmannaintervju 38

Lioresal 72

Love & Kissing pills 73

LSD 69, 73, 76, 22

lysergsyredietylamin 76

lågdosberoende 81

läkemedelsassisterad behandling vid

opioidberoende (LARO) 251

läkemedelsberoende 79

lärande hälso- och sjukvårdssystem 289

manifest psykos 244

maniska eller hypomana perioder 142

marijuana 74, 25

MDA 73

MDEA 73

MDMA 72

medberoende 128

medelåldern 46

Mefedron 73

mentalisering 202

mentaliseringsbaserad behandling (MBT) 202

Metadon 70, 252

metamfetamin 72

Metedron 73

metylendioximetamfetamin 72

Metylon 73

MI-andan 224

acceptans 224

locka fram 224

medmänsklighet 224

samarbete 224

midazolam 71

miljöfaktorer 148

mindfulness-baserad ÅP 216

mista livspartner 46

morfin 21

motbok 19

motivation 135

Motivational Enhancement Therapy 172

motivationshöjande terapi (MET) 222

motiverande samtal (MI) 161, 218, 222

multidisciplinära team 31

multi-informant 149

muskelspasticitet 246

naltrexon 72

narcissistisk PD 164

naturlig belöning 52

nedtrappning 82, 236

behandlingsansvar 238

bensodiazepiner 237

förhållningssätt 239

opioider 237

övriga insatser 238

negativ förstärkning 53, 191

neuroleptika 242

neuropsykiatriska tillstånd 143

neurotransmission 51

nikotin 55

nucleus accumbens 52

nykterhet

drogfrihet 174

nykterhetsföreningar 18

olanzapin 72

omsorgsplikt 101

operant styrt beteende 193

opiater 25

opioidberoende 250

opioider 56, 70, 79

ortorexi 92

P

panikångest 175

paranoia 156

paranoid PD 164

partydroger 69

passivt motstånd 283

patientcentrering 193

PEA 73

PEG 30

personaliserat brev 123

personality disorders 164

personbedömning 112

personcentrerad 116

personliga kriser 45

personlighetssyndrom (PD) 142, 148, 164

PGSI 110

pluralism 31

poliklinisk vård 238

positiva förstärkare 191

positiv förstärkning 53

posthallucinatorisk perceptionsstörning 158

posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) 141, 148, 173

pot 74

Pravidel 74

premedicinering 71

prenatal alkoholexponering 43

prenatal period 43

prevention 45, 269

indikerad 269

primär 269

sekundär 269

selektiv 269

tertiär 269

universell 269

preventionsparadoxen 269

primärvård 193, 280

principer 224

diskrepans 224

empati 224

kompetenskänsla 225

möta status quo och dissonans, undvika

argumentation 225

privat vårdgivare 280

Problem and Pathological Gambling Measure (PPGM) 110

problematiskt dataspelande 102

professionell hjälprelation 130

psykiatrisk samsjuklighet 62, 148, 255

psykiatrisk tvångsvård 280

psykoanalys 197

psykodynamisk behandling (PDT) 186, 197

psykoedukation 100

psykoeduktiv 217

psykologisk belastning 42

psykos 143, 155

psykosociala faktorer 42

psykosocial behandling 70, 254, 281

psykosocialt stöd- och behandlingsarbete 130

psykosproblematik 148

psykoterapi 161

Q

quetiapin 72

R

realitetsprövning 156

rehabilitering och habilitering 145

relationströtthet 283

remission 184, 216

respondent beteende 192

respons 184

resurssvaga brukare 279

Revia 72

risk 260

riskbeteenden 262

riskbruk 34

riskfaktorer 157, 260, 261

riskfylld alkoholkonsumtion 34

riskperioder 42

Risk

Reduction

(RRFT) 264

through Family Therapy

risksituation 192

Risperdal 72

rollförändring 232

rusdrycksförbud 19

rättigheter 39

rökning bland unga 44

S

samarbete 278

samordnad individuell plan (SIP) 281

samproduktion 276

samsjuklighet 140, 219, 287

Samsjuklighetsutredningen 280

samtal med närstående 260

samtalsfärdigheter 225

bekräfta eller affirmera 225

reflektioner 225

sammanfattningar 225

öppna frågor 225

samverkan inom utbildning, utveckling och forskning 283

samverkanskedja 282

SBIRT 112

schizofreni 156

schizotypal PD 164

SCRA 76

screening 270

Screening and Brief Intervention (SBI) 112

screeningsformulär 107

Seeking Safety 264

self-efficacy 193

sensitisering 61

sensitivitet 109

sexualitet 128

självmedicinering 145, 157, 261

skam 121

skunk 74

smiley 73

smärtstillande läkemedel 81

social exkludering 159

social identitet 126

social interaktion 126

socialpsykiatri 279

socialtjänst 280

socialtjänstlagen 39

socialt nätverk 126

social uppbackning 135

social värld 126

social ångest 175

sorg 233

specialisering 279

specificitet 109

spelberoende 96

STAD (STockholm förebygger Alkohol- och

Drogproblem) 274

standardglas 35

Statens institutionsstyrelse (SIS) 280

stigmatisering 127

strategier 225

ambivalensutforskning 226

att hjälpa klienten till beslut 226

informationsutväxling 225

locka fram och förstärka förändringsyttranden 226

meny och agenda 225

stress–sårbarhetsteori 156

strukturerad bedömning 149

stöd och behandling 144

substansbruksyndrom 38, 109, 211

substansutlöst psykos 157

substitutionsprogram 70

suicidrisk 176

synaps 51

syntetiska cannabinoider 74, 76

syntetiska cannabinoidreceptoragonister 74

sömnsvårigheter 46

terapeutisk allians 198

terapeutiskt fönster 242

terapeutiskt förhållningssätt 134

tetrahydrocannabivarin 74

THC 74

The Patient Evaluation Grid 30

Therapeutic assessment (TA) 120

tidig alkoholdebut 62

Tillfredsskalan 212

titrera 246

tjack 72

tolerans 53, 61

toleransutveckling 244

tonåren 44

Tourettes syndrom 143

Tramadol 70

trauma 90, 159, 262

Trauma Systems Therapy for Substance Abuse in Adolescence (TST-SA) 264

trygg anknytning 135

tryptaminer 73

tvångsmässighet 88

tvångsmässig PD 164

underdiagnostiserad 280

undvikande 172

undvikande PD 164

ungdomar 44, 259

utagerande problem 262

utfrågning 122

utredningsintervention 122

utredningsmodell 113

utskänkningstillstånd 18

vanföreställningar 156

vanligast narkotiska preparat 44

ventrala tegmentum 52

vetenskaplig evidens 181

vidareutbildning och handledning 283

vuxenåren 45

vårdgivarnas ansvar 279

vårdkedjor 282

vänskapsrelationer 129

Wechsler Adult Intelligence Scales (WAIS) 152

weed 74

X XTC 73

zolpidem 71

zopiklon 71 Å

ångestsyndrom 141, 148, 174

återfall 216, 217, 218, 220

återfallsprevention 100, 215

i vardagssamtal 219

med tonåringar 219

vid kognitiva svårigheter 219

vid kontrollerat drickande 220

återfallspreventiva grupper 218

återhämtning 161

återhämtningsprocess 125

Ä

äldre (över 50 år) 46

änkeprojektet 46

ärftlighet 158

ätstörningar 141

Ö

öppenvård 283

överenskommelser 117

övergrepp och trauma 44

övergående drogrelaterad psykos 45

Handbok i missbruks- och beroendepsykologi

ISBN 978-91-47-14776-2

© 2023 Författarna och Liber AB

Förläggare: Helena Ekholm

Projektledare: Stefanie Holmsved Thott

Huvudredaktörer: Ann-Sophie Lindqvist Bagge & Malin Hildebrand Karlén

Redaktör: Elisabeth Åman

Produktionsspecialist: Helene Ågren

Omslag och grafisk formgivning: Fredrik Elvander

Grafiska illustrationer: Jonny Hallberg

Foton omslag och inlaga: Shutterstock

Andra upplagan 1

Repro: Integra Software Services, Indien

Tryck: People Printing, Kina 2023

Kopieringsförbud

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers begränsade rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt

BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner och universitet.

Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuscopyright.se.

Liber AB, 113 98 Stockholm

Kundservice tfn 08-690 90 00

kundservice.liber@liber.se www.liber.se

Handbok i missbruks- och beroendepsykologi är skriven av 38 författare som alla är experter inom sina specifika områden av missbruks- och beroendefältet.

I boken beskrivs hur begreppen missbruk och beroende har utvecklats över tid i interaktion med samhällsförändringar. Grundläggande neurobiologiska och beteendemässiga aspekter av missbruks- och beroendetillstånd presenteras, liksom det aktuella forskningsläget för klinisk utredning och bemötande av missbruks- och beroendetillstånd. Flera kapitel berör både teoretiska och kliniska aspekter av samsjuklighet och hur missbruks- och beroendebehandling kan behöva anpassas till olika former av samtidig psykiatrisk problematik.

Handboken ger en översikt över rekommenderade behandlingsinsatser vid substansbruksyndrom utifrån aktuell forskning, och hur man inom missbruks- och beroendevård kan förhålla sig till begreppet evidensbaserad psykologisk praktik. Författarna behandlar missbruks- och beroendepsykologiska frågor på en samhälls- och organisatoriskt nivå, och diskuterar hur vården kan organiseras för att optimera utredning och behandling.

Denna bok vänder sig till studenter på alla utbildningsnivåer inom högre utbildning, särskilt till studerande inom psykologi, medicin och socialt arbete. Boken är också aktuell för personer som av personliga eller yrkesmässiga skäl är intresserade av missbruks- och beroendefrågor.