9789147144082 by Smakprov Media AB

människovårdande yrken inbegriper inte bara den formella kunskap vi skaffat oss under utbildningen. Kompetens handlar också om vår förmåga att i mötet med utsatta människor hantera och lösa obekanta situationer, där vi på förhand saknar visshet om vad som ska göras. Det ställer prov på vår kreativitet, fantasi och flexibilitet men utgör också en möjlighet att fördjupa vårt kunnande i det dagliga arbetet. Boken, som bygger vidare på den tidigare utgivna Att förstå sin egen utsatthet, är pedagogiskt utformad med empiriska exempel och visar med konkreta verktyg hur yrkesverksamma inom människovårdande yrken kan upptäcka sin egen kompetens. Den hjälper läsaren att reflektera över sin yrkesroll och ger tips på hur man kan träna sin kompetens för att alltmer förstå dess möjligheter och utvecklas i sitt yrke. Boken lämpar sig för alla som arbetar med människor i utsatta livssituationer. Den kan användas av den som är yrkesverksam eller under utbildning till socionom, psykolog, psykoterapeut, lärare, sjuksköterska, diakon, präst och liknande kontaktyrken. OMPETENS INOM

Jakob Carlander (t.v.) är leg. psykoterapeut och teologie licentiat.

CARLANDER & WEDEEN ATT FÖRSTÅ SIN EGEN KOMPETENS

ATT FÖRSTÅ SIN EGEN KOMPETENS – stöd för professionella i människovårdande yrken

ATT FÖRSTÅ SIN EGEN

KOMPETENS – stöd för professionella i människovårdande yrken

Andreas Wedeen (t.h.) är leg. psykolog. Båda är verksamma i Linköping. Best.nr 47-14408-2 Tryck.nr 47-14408-2

JAKOB CARLANDER & ANDREAS WEDEEN

ATT FÖRSTÅ SIN EGEN KOMPETENS – stöd för professionella i människovårdande yrken ISBN 978-91-47-14408-2 © 2021 Jakob Carlander, Andreas Wedeen och Liber AB Förläggare: Helena Ekholm Projektledare: Stefanie Holmsved Thott Redaktör: Camilla Nevby Omslag och grafisk form: Anna Hild Foto omslag övre: Shutterstock.com, undre: Aliyev Alexei Sergeevich/GettyImages Första upplagan 1 Repro: Integra Software Services, Indien Tryck: People Printing, Kina 2021

KOPIERINGSFÖRBUD Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningssamordnare, t.ex. kommuner och universitet. Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuscopyright.se. Liber AB, 113 98 Stockholm Kundservice tfn 08-690 90 00 kundservice.liber@liber.se www.liber.se

INNEHÅLL Förord

Inledning

Vad är kompetens? Osäkerhet och ovisshet Kompetens i människovårdande yrken Risk för konflikter Bokens upplägg

9 10 13 18 19

DEL 1 ALLMÄNT OM KOMPETENS

1. Min personliga egendom i relation till andra 23

Kompetensblomman 24 Personliga egenskaper och utbildning 26 Kompetens, tyst kunskap och praktisk kunskap 27 Aristoteles kunskapsbegrepp och evidens 30

2. Empati och medkänsla som kunskapsbas – risker och möjligheter

DEL 2 KOMPETENS I PRAKTIKEN

3. Modet att tillstå sin kompetens

4. Att tvivla på sin egen kompetens

5. Kompetens och brist

6. När kompetens kommer i konflikt med omgivningen

Impostor syndrome

Vad gör jag när min kompetens ifrågasätts, motarbetas eller inte efterfrågas?

DEL 3 ATT UTVECKLA SIN KOMPETENS

7. Förundran – den ordlösa kontaktvägen till sin kompetens

8. Kompetens och kommunikation – att dela kunskap

9. Relationell kompetens – att mötas fysiskt eller digitalt

10. Kompetens och etik

103

11. Att öva sin kompetens och hålla den vid liv

108

Referenser 114

FÖRORD

I en tidningsintervju i samband med ett boksläpp sa författaren Niklas Rådström om sitt eget litterära skapande: ”Som konstnär saknar man säkerheten att veta om det man håller på med är meningsfullt och fungerar ... Vi måste våga utan att först äga kunskap och veta” (Carlander 2010). När vi sommaren 2019 gav ut boken Att förstå sin egen utsatthet – stöd för professionella i människovårdande yrken, befann vi oss i just den positionen. Skulle boken fungera och vara meningsfull för den målgrupp vi vände oss till? Kunde vi motsvara förväntningarna från förlaget som skrivit kontrakt med oss? Ärligt talat så hade vi ingen aning. Ovissheten kändes plågsam. Svaret blev ett glädjande, men också lite överraskande, ja! Boken fick ett mycket starkt mottagande och sålde raskt slut i sin första tryckning. Flera tryckningar har följt efter det. Naturligtvis gjorde det oss glada och kanske också lite lättade. För precis som Niklas Rådström säger saknar man ofta den absoluta säkerheten då man ger sig in i något, tar ett beslut, väljer en handling och låter orden komma. Efteråt sitter vi där med en förundran över hur det kunde gå så bra. Vi tror att också du som jobbar inom människovårdande yrken, ibland benämnda kontaktyrken, känner igen dig i denna beskrivning. Framför allt tänker vi på dig som i ditt yrke har relationen som ett viktigt arbetsredskap: socialsekreterare, kurator, sjuksköters ka undersköterska, boendestödjare, präst, diakon, lärare med flera. Även kontaktyrken har ett drag av konstnärlighet. Ofta ställs vi inför situationer där vi måste våga utan att på förhand äga kunskap och

veta. Förhållandet till vår egen kompetens är minst sagt ambivalent. Den gnagande känslan av att inget kunna, inget ha lärt sig, att allt från grundutbildningen är bortglömt, att andra gör det så mycket bättre än jag själv. De många komplicerade situationer och relationer vi ställs inför och alla de starka känslor som de väcker, känslor som ropar på omedelbara lösningar och självsäkra svar. För att inte tala om omvärldens påpasslighet att granska och ifrågasätta vår kompetens inom alla människovårdande yrken. Fungerar det vi gör? Vår kompetens är ett redskap med många olika möjligheter men även flera fallgropar. Därför ser vi en bok om att förstå sin egen kompetens som en naturlig fortsättning av vår förra bok om utsatthet. Och åter kastar vi oss ut ett stycke utanför vår trygghetszon för vad som är meningsfullt och fungerar, precis som exempelvis kuratorn på sjukhuset gör, när hen vågar föreslå patienten en tanke som känns ny och oprövad, men ändå så angeläget meningsfull. Vi vill att detta ska vara en enkel och tillgänglig bok för dig som arbetar inom människovårdande yrken och kontaktyrken. En bok att förstå och upptäcka din egen kompetens med, vidmakthålla den, förbättra den och ibland inse dess brister. Därför har vi inriktat oss på att presentera teorier och tankar som finns tillgängliga i svenskspråkig litteratur, så att du enkelt kan gå vidare till fördjupad läsning. Vi vill rikta ett tack till förläggare Helena Ekholm på Liber som gett oss möjligheten till denna bok. Vi är tacksamma för det inspirerande stöd och den uppmuntran du gett oss i skrivandet och ditt stora tålamod. Också en förläggare måste ju våga utan att först äga kunskap och veta. Simrishamn och Linköping i augusti 2021 Jakob Carlander & Andreas Wedeen

INLEDNING

Andrej Tarkovskij var sovjetisk filmregissör, samtida med Ingmar Bergman. I en av hans mest berömda filmer, ”Den yttersta domen” (1966) som handlar om ikonmålaren Andrej Rubljov i 1400-talets Ryssland, finns en märklig berättelse insprängd i det stora övergripande dramat. Denna berättelse har för oss blivit en metafor, en bild, för hur man kan se på kompetens inom människovårdande yrken. Vad vi kan uträtta med vår kompetens, vilka möjligheter den ger oss, men också de risker och den utsatthet som hör samman med kompetens. Hur svårt det kan vara att förhålla sig till den och förstå sin egen kompetens. I vårt utforskande av kompetens har vi koncentrerat oss på de människovårdande yrken där relationen och det omedelbara mötet med en patient, klient, kund eller omsorgstagare står i centrum. Människovårdande yrken som inte har så många instrumentella och på förhand förutsägbara och självklara redskap att söka svaren hos. Det gäller yrken som socionom, kurator, psykolog, psykoterapeut, beteendevetare, boendestödjare, sjuksköterska och undersköterska, präst och diakon. Människovårdande yrken där jag mer har att tolka den andra personen genom hennes beteende, ordval, gester, und vikande, tystnad och mimik, än med hjälp av provsvar, testresultat eller röntgenbilder. Kan jag leva upp till det min egen organisation förväntar sig av mig? Räcker min kompetens för att möta klienters, patienters, kunders, elevers, omsorgstagares och vårdnadshavares behov och förväntningar? Vad gör jag om de inte är nöjda med mitt arbete? Och hur INLEDNING

ska jag bli kvitt den ständigt gnagande känslan av att vara en bluff, att jag egentligen inte lärt mig något i min grundutbildning? Det finns också frågor som handlar om att bli respekterad för sin kompetens. Är det någon som lyssnar till vad jag har att säga i mitt människovårdande arbete? Det är lätt att börja tvivla på sin egen kompetens. Tas min kompetens till vara och värdesätts den på ett riktigt sätt? Hur lyssnar man till min kompetens och hur förmedlar jag den vidare till andra? Vad gör jag om jag kommer i konflikt med andra om vad som är rätt och fel? Och hur vet jag att min kompetens räcker till? Vård, omsorg och skola har gott om skicklig och yrkeskunnig personal som trots det går omkring med en smärtsam känsla av att vara en bluff. En upplevelse av att inte räcka till med vår kompetens och vara otillräckliga i det vi gör, trots att omvärlden ger uttryck för ett förtroende för oss som yrkespersoner. Vi ska återkomma till detta fenomen i ett senare avsnitt. Vår kompetens borde göra oss stolta, men ofta skapar den en känsla av rädsla och osäkerhet hos oss. Ibland tycks den till och med vara förbunden med stolthetens absoluta motpol – skammen. Jag duger inte! Paradoxalt nog är detta kanske ett bevis på att du faktiskt gör ett bra jobb. Så låt oss redan här från början göra det klart. Du duger! Professorn i psykologi Rolf Holmqvist skriver i boken Psykoterapi – relation och teknik (2020): ”Terapeuter som uppskattar sig själva som människor och samtidigt inte är så säkra på sig som terapeuter fick bäst behandlingsresultat … Nyckeln till framgång verkar alltså vara att tycka om sig själv men vara öppen för tvivel och undran när det gäller det man gör som terapeut ... Terapeuter som är mer reflekterande och undrande över sitt arbete har bättre framgång än de som är alltför säkra.” Rolf Holmqvist citerar därefter Tage Danielsson: ”Utan tvivel är man inte riktigt klok” (Holmqvist 2020:150 f.). Självklart gäller det inte enbart psykoterapeuten utan även kuratorn, sjuksköterskan, fysioterapeuten, boendestödjaren, läkaren, prästen, läraren och socialsekreteraren. Den som tvivlar på sig själv i sitt yrke gör klokt i att läsa denna bok.

INLEDNING

Vad är kompetens? Vår kompetens tas ofta som självklar på ett lite onyanserat och förenklat sätt. Inom människovårdande yrken är det vanligt att kompetensbegreppet blir aktuellt först då den ifrågasätts av någon annan med en antydan om att vi gjort fel eller att vi undanhåller det som är rätt och riktigt. Det är när vi utsätts för kritik som man också börjar tala om och efterfråga vår kompetens, men då ur ett kritiskt perspektiv. Det gör att vi gärna undviker att tala om och försöka förstå vår kompetens. Kompetens inom människovårdande yrken handlar inte enbart om hur man förhåller sig till teorier och vetenskapliga evidensbaserade studier. Den berör också mer personliga och privata delar av oss själva, som erfarenhet, förmåga att analysera dessa erfarenheter och sammankoppla dem med andra delar av livet samt även andra personliga egenskaper, som flexibilitet, empati och analysförmåga. Därför är det inte lätt att vare sig förstå sin egen kompetens eller att förmedla den till andra eller hänvisa till den som försvar mot kritik. Till slut hamnar vi i själva frågan om vad kompetens i människo vårdande yrken egentligen är. Hur förhåller sig människovårdande kompetens till vetenskapliga studier och yrkesmässig erfarenhet? Är kompetens bara något som står att finna i böcker, kurser och artiklar om evidensbaserade studier, eller hör den samman med att lära sig av själva arbetet, de många möten jag har med människor i olika utsatta situationer och min förmåga att sammanföra olika upplevelser och erfarenheter till en helhet? Vem gör bäst: den som läst mest eller jobbat längst, eller finns det ytterligare faktorer som avgör vad som är kompetens i människovårdande yrken? Frågor som dessa kommer vi att undersöka, problematisera och söka besvara i den här boken.

INLEDNING

Osäkerhet och ovisshet Men hur var det nu med Tarkovskijs film ”Den yttersta domen”? En furste vill gjuta en stor kyrkklocka, men det råder brist på klockgjutare i landet. De som ägde kunskapen om klockgjutning är nu alla döda. En pojke på cirka 15 år lyckas dock övertyga furstens soldater att han kan gjuta klockan: ”Min pappa berättade för mig hur man gör, han delade med sig av hemligheten hur man gjuter en klocka innan han dog”, säger han frimodigt. I brist på någon annan får pojken uppdraget att gjuta furstens kyrkklocka, och han blir arbetsledare för hundratals personer långt äldre än han själv och med mångåriga yrkeskunskaper. Pojken uppträder kaxigt och självsäkert, men allteftersom arbetet fortskrider anar man en tilltagande oro hos honom. En oro som gradvis växer till ångest. När den smälta metallen rinner ned i den stora gjutformen genom flera kanaler mumlar han tyst och förläget för sig själv med ansiktet bortvänt från de andra: ”Gode gud låt mig lyckas.” Som åskådare till dramat börjar man ställa sig frågan om det inte bakom den självsäkra fasaden också finns ett djupt tvivel på sig själv. Då klockan är framtagen ur sin form i jorden och upphissad från gropen prövar man dess klang. Pojken är ångestfylld och på helspänn. Det rycker i hans ansikte och han sjunker ihop på ett hjälplöst sätt som om han förberedde sig på en förödande kritik. Men klockan ljuder med en skön klang och har ett vackert ornament. Hans framgång är total. Människor jublar och hyllar honom. Pojken själv kan oväntat inte dela deras glädje. Han bryter samman vid stadens skampåle som är belägen utanför stadsmuren och gråter förtvivlat. Ikonmålaren Andrej Rubljov hittar honom där liggande på marken. Han sätter sig vid pojkens sida och tar honom i sin famn. ”Varför gråter du?” säger han och lägger en varm hand på pojkens panna, ”du har ju åstadkommit något stort och gjort en stor fest för alla människor idag”. Pojken hulkar otröstligt och bekänner för Andrej Rubljov: ”Jag visste inte hur man gjorde. Pappa berättade aldrig för mig hur man gör, han tog hemligheten med sig i graven.”

INLEDNING

Denna episod ur Tarkovskijs storslagna film beskriver något viktigt och angeläget om den situation alla vi som arbetar med och för människor befinner oss i, antingen vi är lärare, socionomer, sjuk sköterskor, läkare, präster, arbetsterapeuter eller representerar något annat yrke inom människovård. För oss har berättelsen i filmen blivit en metafor för vad det innebär att arbeta inom människovårdande yrken. Vi har gått våra grundläggande yrkesutbildningar och fördjupat vår kunskap ytterligare i fortbildningar och kompletterande studier. Några av oss har kanske också gett oss i kast med att forska i det egna arbetet. Ändå ställs vi ofta inför situationer där vi inte på förhand kan vara helt säkra på utfallet av det vi gör. För att säga det kort och koncist: vi möter situationer där vi måste våga utan att riktigt veta, där vi måste förlita oss på en annan kompetens än den som finns i böckerna och kurslitteraturen hemma i bokhyllan. Inte så att vi agerar på måfå och gör slumpmässiga val och beslut. Men vi ställs inför möten där vår grundutbildning inte riktigt tillhandahåller svaren på ett omedelbart sätt. Vi går till oss själva, reflekterar och kommer fram till ett beslut och gör ett val som leder till en särskild handling. Riktigt säkra är vi inte, men något får oss att göra just detta. Varför? Och tänk om vi gör fel! I Tarkovskijs film gick allt bra för pojken. Han löste sin uppgift. Andrej Rubljov tar pojken med sig för att själv måla ikoner och pojken för att gjuta klockor. De blir kompanjoner och vänner för livet. Det är något djupt symboliskt med den sista scenen. Pojken gråter medan han lutar sig mot stadens skampåle. Han har just utfört en handling som blivit en stor framgång och han har erövrat sin förs ta triumf i sitt unga liv. Men det kunde ha varit annorlunda. Om han misslyckats så hade han varit hängd, torterad och förnedrad vid denna skampåle. Det kunde lika gärna ha gått fruktansvärt illa för honom. På samma sätt är det för oss som arbetar inom människovårdande yrken. Går det bra blir vi i bästa fall hyllade. Vi får dagens ros i lokaltidningen, anhöriga berömmer oss inför vår arbetsledning, ledningen ger oss del i den extra potten vid lönesamtalet och självkänslan får ett välbehövligt och efterlängtat näringstillskott. Om det inte går bra så väntar vår tids skampåle på oss: kunder, klienter, INLEDNING

patienter och anhöriga som kritiserar och namnger oss på sociala medier. Läkaren eller förskolepersonalen som rankas på en mer eller mindre diskret Facebooksida. Ibland kan till och med våra tillsynsmyndigheter och deras kommentarer kännas som en obarmhärtig skampåle, särskilt när någon på förhand har hotat att anmäla oss till dem: Inspektionen för vård och omsorg (IVO), Justitieombudsmannen ( JO) och Skolinspektionen. Osäkerheten och ovissheten finns alltid där för oss. Vi kan på många sätt känna igen oss i och förstå pojken i Tarkovskijs film som plågades ända fram till slutet innan han verkligen visste att det han gjorde var meningsfullt och fungerade. Framgången föder ny oro. Kanske att hans förtvivlade gråt också fick honom att tänka på framtiden: ”Jag har lyckats få dem att tro att jag kan det här, nu kommer de att kräva ännu mer av mig nästa gång. När ska de upptäcka att jag inget kan, att jag är en bluff och bara har lurat dem?” Det är inte ovanligt att framgångar skapar en ökad osäkerhet hos den som arbetar inom människovårdande yrken, som att ribban höjs och att det kommer att krävas än mer av mig nästa gång, fastän jag själv inte riktigt förstod vad som gick bra nu och varför. Vi är inte riktigt på det klara med vad som är vår kompetens, eftersom kompetens är ett mångfacetterat och svårfångat begrepp. I handledningsgrupper har vi en tendens att inrikta oss på alla de situationer som gick fel och undviker att ta i det som kändes bra eller rent av framgångsrikt, som att det inte är något viktigt och egentligt att tala om. Ofta bär vi på en kunskap och kompetens som är svår att sätta ord på och därmed också inte alldeles lätt att kommunicera till andra. Hur ska jag lita på min kompetens och få andra att lita på den, om jag inte ens kan förstå den själv? Ändå finns kompetensen där. Och med den kommer jag snart att ställas inför nya svåra och komplexa situationer. Så ska det fortsätta under hela mitt yrkesliv. För det är ju så med pojken i Tarkovskijs film, även om hans pappa inte lärt honom hantverket utan tog hemligheten med sig i graven, så innebär det inte att framgången var slumpmässig och ett resultat av en tillfällig händelse. Fredrik Svenaeus skriver i boken Vad är praktisk kunskap?: ”Att medvetandet riktar sig mot världen och skänker den mening innebär inte att jag framställt den ur tomma intet” (Bor12

INLEDNING

nemark & Svenaeus 2009:26). Samma sak gäller pojken i Tarkovskijs film. Hans framgång är inte tagen ur tomma intet. Vi får nog tänka oss att pojken har tillgång till en kompetens han inte riktigt kan förmedla eller ens själv är fullt medveten om att han äger, även om han agerat överdrivet självsäkert. Det finns egenskaper och erfarenheter han själv inte känner till, men som han ändå bär med sig. Kanske snappade han upp mer från pappans arbete än vad han själv minns eller förstod. Han kan också vara bra på att ta till sig av den kunskap som finns bland alla dem han är satt att arbetsleda i uppdraget att gjuta klockan och få dem att göra sitt bästa. Han lär sig medan han samarbetar med andra. Det som någon annan gör blir fort till hans egen kompetens. Till pojkens kompetens kan också höra en förmåga att knyta an till människor, inspirera dem och få dem att samarbeta på ett bra sätt. Minnen, händelser och erfarenheter kan finnas i det fördolda, kombinerat med en oräddhet, vetgirighet och förmåga till logisk slutledningsförmåga och perspektivtagande. Till hans begåvning kan också höra att föra samman kunskap från en mängd olika håll och med den skapa nya tankar och insikter. Han är en kreativ person som vågar tänka utanför givna ramar. Allt sammantaget skapar en kompetens som leder till ett framgångsrikt arbete, men som han själv i hemlighet betvivlar att han har och som näst intill skrämmer honom inför framtiden. Vi kan säga att pojken står i en konstruktiv kontakt med sitt icke-vetande, vilket både tycks locka och skrämma honom.

Kompetens i människovårdande yrken Denna bok handlar om den kompetens som vi bär med oss i människovårdande yrken. En kompetens vi har svårt att förstå och förhålla oss till, helt enkelt för att vi inte riktigt kan beskriva den för andra eller ens för oss själva, vilket kan få oss att till och med betvivla den. Det kan vara att jag känner att något är rätt, faktiskt är jag ganska säker på att det är rätt, men jag saknar ord för att beskriva det. Socialsekreteraren som känner att man bör vänta med en åtgärd enligt LVU, lag med särskilda bestämmelser om vård av unga, och avvakta

INLEDNING

ännu en tid, trots att familjehemsenheten kräver omedelbar åtgärd. Undersköterskan som slår larm att en boende är allvarligt sjuk, fastän inga synliga symtom ännu finns att läsa av. Läraren som trots en avvisande elev som säger att allt är bra och betygen goda inte ger sig om att något inte står rätt till. Kompetens kan inte enbart reduceras till de slutbetyg jag har med mig från en grundläggande yrkesutbildning inom människovård. Självklart har de gymnasiala och akademiska studierna en viktig betydelse för min kompetens. Men här finns också den kunskap som kommer med att utöva själva yrket, de många erfarenheter jag gjort, kollegor som lärt mig ett handlag och gett tips från sina privata verktygslådor, samtal med patienter, klienter, kunder, elever och anhöriga, böcker jag läst, filmer jag sett, minnen jag bär med mig, förebilder jag har, personliga egenskaper som nyfikenhet, intresse och tillgång till empati. Fredrik Svenaeus sammanfattar: ”Den praktiska kunskapen bärs som en personligt erövrad kunnighet som tagit plats hos individen – och i den mänskliga gemenskap där han eller hon handlar – och den utövas på ett intuitivt sätt” (Bornemark & Svenaeus 2009:13). Det kan både fascinera och skrämma oss. En sådan kompetens är komplicerad att mäta och värdera i kvantitativ forskning och med randomiserade studier. Det är också svårt att förmedla den i ord, oftare sker det i handling genom det vi gör för någon annan. Vi kan snarare iaktta någons kompetens än mäta den i dokument och tester. Kompetensen står ju alltid själva handlandet nära. Den ligger utanför den kunskap som beskrivs i evidensbaserad forskning generaliserad till allmänt kunnande. Kompetens är individens tillgång. Den är mer förbunden med den enskilda yrkespersonen eller medarbetaren. Det är hen som bär på sin kompetens. Professorn i psykologi vid Linköpings universitet, Rolf Holmqvist, har i den bok vi nyss citerade konstaterat att det inte enbart är valet av metod som avgör ett framgångsrikt psykoterapeutiskt arbete. Lika mycket måste vi söka svaren hos den enskilda psykoterapeuten och hens förmåga att mentalisera, vara empatisk och upprätta en varm och förtrolig allians med den andre: ”När vi nått slutet vet vi att ingen terapi sker utan metod. Men metoder mår bäst av att förvaltas i 14

INLEDNING

en relation med ett jag och ett du” (Holmqvist 2020:218). Att arbeta inom människovårdande yrken är inte detsamma som att vara ett piller eller ett mekaniskt instrument som gör nytta på ett förutsägbart och rutinmässigt sätt. Arbetet kräver att jag investerar mina personliga tillgångar i det. ”De försök som gjorts i några decennier att se på psykologiska behandlingar på samma sätt som läkemedel, alltså behandlingspaket för syndrom som kan testas i randomiserade studier har nått vägs ände”, konstaterar Rolf Holmqvist (2020:216). Det är vid denna vägs ände vi står kvar med det märkliga begreppet: kompetens. Inom den humanvetenskapliga forskningen finns många begrepp för denna kompetens. Man talar om praktisk kunskap, relationell kunskap och tidigare om tyst kunskap eller förtrogenhetskunskap, ibland benämner vi den med ordet intuition och allt oftare med det begrepp som återfinns hos Aristoteles: fronesis. Fronesis är ett grekiskt ord vi ska återkomma till senare i boken. Inom omvårdnadsforskning har ordet ”förundran” fått en ny renässans för att beskriva vår förmåga att förstå komplexa sammanhang i det professionella mötet med en annan människa. Förundran är det som upprättar en kontakt mellan mig som yrkesperson och det jag ännu inte har kunskap om och är därmed en viktig förutsättning för att kunna utöva min kompetens. Alla dessa begrepp ska vägleda oss i den här boken. Gemensamt för dessa begrepp är att de beskriver kompetens som något närvarande hos yrkespersonen i själva handlingen och mötet med den andre, men som samtidigt är svåråtkomligt och svårgreppbart. Det är i och för sig inte så märkligt. Ju mer vi lär oss, desto mer automatiserad och självklar blir vår kompetens. Vår kompetens blir så välbekant för oss själva att vi slutar reflektera över den. Det gör att vår medvetenhet om vår kompetens inte håller jämna steg med själva kompetensen. Likt pojken i Tarkovskijs film är det mycket vi lärt oss utan att reflektera över det som en medveten inlärning. Det gör kunskapen tyst, ändå finns den där. Filosofiprofessorn i Lund Sören Halldén reflekterade över detta i sin bok Den bortglömda mognaden (1987) med ord som står nära scenen ur Tarkovskijs film: INLEDNING

Den yrkesverksamme står mitt i en åskådlig verksamhet som tränger sig på, som har en känslomässig laddning, och ofta är besvärlig. Så framträder nya svårigheter, som det gäller att komma till rätta med, och en problemlösning som ofta är intuitiv. Automatiskt innebär detta att vederbörandes tysta kunskap växer och blir allt viktigare för honom … Att yrkesmannen har svårt att redogöra för vad han känner till är därför inte det minsta egendomligt. (Halldén 1987:128)

Vad som ytterligare försvårar vår kompetens, skriver Sören Halldén, är den tilltagande digitaliseringen. Vi behöver inte längre rådfråga vår egen kompetens som tidigare, utan kan gå till den kunskap som finns lagrad digitalt. När Halldén gjorde denna iakttagelse var digitaliseringen fortfarande i sin absoluta början. Sedan dess har processen ökat enormt och vi blir allt mer ovana att uppleva oss själva som en kompetensbank eftersom svaren ofta finns bara ett googlande bort. Den egna kompetensen bär ofta på en osynlighet och det krävs kunskap och kompetens för att veta att vi för stunden inget vet om en specifik situation. Sören Halldén säger: ”För att kunna ropa: Men det där vet jag inget om! fordras nog en kontrasterande kunskap, något man känner till” (Halldén 1987:134). Kompetens är sökandet efter det vi inte vet, samtidigt som vi förstår att det finns kunskap att erövra, att den okända kompetensen ändå är nåbar. Den skapar en bro mellan vetande och icke-vetande som kommer våra patienter, klienter, kunder, omsorgstagare och elever till godo. Halldén konstaterar: I allt vetande finns obekanta implikationer, som plötsligt kan tränga sig på i det avgörande ögonblicket. Och dessa implikationer, som är så okända i förväg, kan vara livsavgörande. (Halldén 1987:126)

Det är den här dimensionen av kompetens vi vill fånga med denna bok. Den gör det människovårdande arbetet upplevelserikt och utmanande, men kan också försätta oss, och ibland även andra, i stora risker. Tänk om något blir fel! Konsekvenserna av att något går fel kommer ju alltid att drabba någon annan. 16

INLEDNING

Att få utöva och uppleva kompetens är en lycka i människovårdande arbete. Det ger oss utrymme att möta människor på ett djupare plan och nå framgång i våra ambitioner att vara någon annan till hjälp. När vår kompetens uppmärksammas av omgivningen får vi dessutom möjlighet att vidareutveckla den på olika sätt med nya befattningar, utbildningar eller att vi själva blir tagna i anspråk för att utbilda och handleda andra. Därför är det också viktigt att vi så långt som det går både förstår och kan sätta ord på det som är vår kompetens. Det är då vi behöver få tillgång till något mer än att hänvisa till evidensbaserade studier och vetenskapliga rapporter. Vi behöver ett språk som kan återge vår kompetens, också den kompetens som ännu är ett icke-vetande. Ett språk som kan beskriva de praktiska erfarenheter vi gjort i arbetet, den känsla, insikt och erfarenhet vi byggt upp, ett språk som ständigt formas av vår empatiska mognad och vår förmåga att mentalisera som aldrig riktigt upphör eller har ett slutmål. Eftersom så många av oss inom människovårdande yrken går omkring med en känsla av att vara en bluff behöver vi också värna om vår självkänsla. Det är ju med självkänslan vi kan hitta en bärande form för vår kompetens. Att alltför långtgående tvivla på sig själv kan vara att svika patienten/klienten eller eleven. Det finns också en utsatthet förbunden med vår egen kompetens. Den här boken bygger vidare på vår förra bok Att förstå sin egen utsatthet (Carlander & Wedeen 2019). I föreläsningar och handledningsgrupper med personal som vi mött efter den boken, har vi förstått att kompetens inom människovårdande yrken också är nära förbunden med vår utsatthet. Det är ju vår kompetens som, likt pojken i Tarkovskijs film, lockar oss in i nya sammanhang där vi måste våga utan att veta. Vår kompetens gör att vi kan och vågar möta andra människors utsatthet, som också kan bli vår egen utsatthet om vi inte skyddar oss själva. Den utsätter oss också för möjligheten att göra fel, få kritik och i värsta fall göra någon illa då vi ville göra gott. Min kompetens kan också komma i konflikt med omgivningen. När jag stannar kvar i min egen kompetens och låter mig styras av den kan någon annan bli kritisk och krävande, eftersom hen vill att jag ska agera på ett annat INLEDNING

sätt. Den danske etikern Løgstrup säger: ”För om det bara gällde att motsvara den andres förväntan och tillmötesgå hans önskan, skulle vårt liv tillsammans enbart gå ut på att – ansvarslöst – göra sig till den andres redskap” (Løgstrup 1994:53).

Risk för konflikter Kompetens är inte alltid att uppnå samförstånd med den andre. Oväntade och ibland obehagliga situationer kan uppstå när någon ger uttryck för att känna sig kränkt på grund av min kompetens. Kompetens är inte att alltid göra som någon annan vill. Min kompetens kan leda till att jag måste gå emot omgivningens förväntningar. Kompetensen kan då också skapa konflikter med andra när jag utifrån den inte kan tillmötesgå det den andre begär av mig. Den sätter gränser för vad någon annan vill och önskar. Det kan också uppstå konflikter mellan min egen kompetens och någon annans, som en tävlan om vem av oss som har mest rätt. Ett av de mest tröttande exemplen är den återkommande och tröstlösa debatten mellan kognitiv beteendeterapi och psykodynamisk psykoterapi, där man ständigt ifrågasätter varandra och lyfter fram sin egen kompetens på bekostnad av den andre. Lika olustigt har den vetenskapliga debatten förts de senaste åren kring strategi och åtgärder mot covid-19, vilket fick Jonas Nilsson, professor i experimentell cancerkirurgi vid Göteborgs universitet, att träffande mynta begreppet ”kompetensinducerad rättshaverism” (Nilsson 2020). Kompetensen återspeglar då inte längre ett genuint kunnande, utan individers värderingar; värderingar som man försvarar då någon annan tycks ifrågasätta dem. Det uppstår lätt konkurrensförhållanden mellan olika kompetenser inom människovårdande yrken där man inte drar sig för att beskriva sin motpart och hens kompetens med kränkande och nedvärderande ordval. Min kompetens ställs mot din i ett sammanhang där man mer konkurrerar än samarbetar med varandra. Patientens och klientens behov är då satta på undantag och kompetensen har fått ett egenvärde som inte hör samman med det praktiska arbetet. Kompetens står alltid i förbindelse med handling och aktivitet. 18

INLEDNING

Lika svårt är det när min egen kompetens ignoreras eller för ringas av den egna organisationen. En präst berättade för oss hur förnedrande det kändes när ledningen gjorde ett uttalade om att and ra anställda utan teologisk kompetens i församlingen skulle kunna predika vid gudstjänsterna. Prästen, som hade år av studier i grekiska, hebreiska, predikokonst och själavård bakom sig och dessutom lång erfarenhet av att möta människor i kris och sorg, upplevde med rätta att hens kompetens inte togs till vara. En förskollärare som utifrån eget intresse gått en fördjupningskurs i barn med autismspektrum får höra av sina kollegor att de minsann är lika kompetenta i frågan som hen. Kompetens kan skapa avund på en arbetsplats inom människo vårdande yrken när den så kallade jantelagen håller arbetslaget i ett fast grepp: du ska inte tro att du är något. Det kan i sin tur leda till att vi undanhåller det vi kan och att tyst kompetens förblir tyst. Vi har mött åtskillig personal inom människovårdande yrken som dragit sig för att dela med sig av sin kompetens till kollegor av rädsla att själv bli utsatt och kritiserad. Det finns dessutom ett etiskt dilemma när jag med min kompetens ser att den egna organisationen inte lever upp till de mål den bör ha. Att vara en whistleblower, en person som slår larm om oegentligheter på den egna arbetsplatsen, kan beskrivas som en diskrepans mellan min egen kompetens och omvärldens brist och ett ointresse att dela eller ta del av min kompetens. Den upplevs då som besvärlig och ifrågasättande.

Bokens upplägg Frågorna kring kompetens är många. I den här boken ska vi söka oss mot den kompetens som inte direkt kan fångas av det naturvetenskapliga paradigmet med evidens och randomiserade studier. Även om sådana är viktiga riskerar de att utestänga en kompetens som vi tillägnat oss på ett mer praktiskt och privat sätt. Vi ska söka förstå den kompetens som inte alltid är mätbar eftersom den till en del är

INLEDNING

formad av individen själv, den enskilda medarbetaren inom männi skovårdande yrken. Hur kan jag förstå mig själv och min egen plats i ett människovårdande yrke som jag är en del av och identifierar mig med, men där jag också bär med mig en personlig kompetens som vill få ett eget utrymme? Syftet med boken är att hjälpa dig att se och förstå denna kompetens, få en ökad tilltro till och trygghet i den, anpassa den till verksamhetens behov och mål, kommunicera den med kollegor, patienter och klienter och hantera de konflikter som kan uppstå mellan egen kompetens och omvärldens krav och förväntningar. Vi inleder i första delen med en genomgång av hur man generellt kan se på kompetens, för att i andra delen lyfta fram olika aspekter av den som blir aktuella inom människovårdande yrken. Kompetens är ett dynamiskt begrepp. Det är inte statiskt och ligger stilla som ett cv eller en meritlista i en ansökningshandling. Kompetens måste förvaltas, vidmakthållas och tränas. Därför tar den sista delen upp olika tillvägagångssätt för hur vi håller vår kompetens vid liv och förbättrar den.

INLEDNING

DEL 1 ALLMÄNT OM KOMPETENS Where is the Life we have lost in living? Where is the wisdom we have lost in knowledge? Where is the knowledge we have lost in information? T.S. Eliot

Begreppet ”kompetens” är svårfångat och inte lätt att beskriva med en enda mening. Söker man på ordet kompetens kommer det upp en mängd olika definitioner och beskrivningar. Kompetens tycks stå för många olika saker i olika sammanhang. Rekryteringsfirmor har svepande och yviga förklaringar till ordet som är ganska tomma på innehåll. Samtidigt står kompetens för något viktigt och oumbärligt i människovårdande yrken. Det fångar upp såväl vårt praktiska som inlärda kunnande tillsammans med vår egen personlighet.

1. KUNSKAP SOM KOMMER MED ERFARENHET

DEL 1

ALLMÄNT OM KOMPETENS

1. MIN PERSONLIGA EGENDOM I RELATION TILL ANDRA Kompetens inom människovårdande yrken bär på en mängd olika aspekter: vetenskap, studier och personliga egenskaper. Den står alltid i relation till våra handlingar för en annan person och är som sådan relationell.

Ibland kan det kännas befogat att inte bara se kompetens som ett praktiskt kunnande utan som en form av relationell visdom kopplad till vårt yrkesutövande. Den hör samman med konkreta situationer och den förfogas av den enskilda medarbetaren. Kompetens är det som får oss att våga agera i situationer vi inte är bekanta med och inte heller bekväma att vara i när vi ändå måste. Kompetens ger oss möjlighet att handla och göra något för en annan person, med den risk det alltid innebär att det vi ville uppnå inte blir bra nog, eller att någon annan ger uttryck för kritik och missnöje. Den danske professorn Knud Illeris har i boken Kompetens: vad, varför, hur? (2013) beskrivit kompetens som vår förmåga att ”handla i relation till bestämda, kända, okända och oförutsägbara situationer” (s. 34). Därmed skiljer sig kompetens från till exempel ”kvalifikation”, eftersom det senare hör ihop med det vi redan faktiskt vet att vi vet, det vi bevisligen kan och där handlingen är förutsägbar. Vår kompetens är svår att fånga med ord och värdera. Våra kvalifikationer finns uppräknade och sammanställda i vår ansökningshandling: betyg, kurser, arbetsplatser och övriga meriter. Kompetens är något som blir synligt först i det praktiska arbetet, när vi gör något för någon annan. Enligt Illeris är kompetens något som förekommer i alla samman1. MIN PERSONLIGA EGENDOM I RELATION TILL ANDRA

hang och på alla nivåer. Det finns inget elitistiskt som i begrepp som kvalifikation, bildning och expertis. Alla har sin kompetens, alla har något att bidra med, vilket gör att kompetens inte är ett begrepp med smak av tävlan och konkurrens. Kompetens är något som berör oss alla. Kompetens är också något som alla utvecklar i förhållande till sitt arbete, särskilt i det arbete som man känner sig engagerad i. Vi kan alltid utvecklas i vår kompetens utifrån den nivå och den position vi befinner oss på. Kompetens är därför något brett och allmänt, den har en smak av demokrati och medinflytande i sig. Kompetens ger oss möjlighet att agera i situationer som är obekanta och som inte kunde förutsägas under den grundutbildning vi gått. Ställd inför nya och obekanta situationer kan kompetensen hjälpa oss att göra kvali ficerade bedömningar och fatta relevanta beslut inom det område där vår kompetens är giltig (Illeris 2013:41). Kompetens är därför alltid förbunden med våra handlingar. Den återspeglar en praktisk kunskap och är oss till hjälp i nya situationer och utmaningar vi inte har mött tidigare. Den blir därmed något gränsöverskridande som ger oss nya sätt att reagera på och som vi kan lägga till vår erfarenhet. Kompetensen är något som ständigt utvecklar oss under rätta förutsättningar.

Kompetensblomman Vad består min kompetens av? Vilken kunskap och vilka egenskaper innehåller den och som gör att jag har rätt att benämna den som just ”kompetens”. Illeris använder sig av en metafor; han talar om ”kompetensblomman”. Jordmånen till denna blomma är min livsålder och det sammanhang jag befinner mig i. Stjälken till blomman utgörs av mina kapaciteter, dispositioner och potentialer. Själva blomman har en dubbel uppsättning av kronblad. Den inre ringen av kronblad utgörs av kunskaper, färdigheter, attityder, förmåga till bedömningar och beslut, helhetsorientering, strukturell förståelse, socialitet och samarbetsförmåga, självständighet och personlig profil. Den yttre ringen av kronblad utgörs av än mer personliga och privata egenskaper: kreativitet, fantasi, kombinationsförmåga, flexibilitet, empati, 24

DEL 1

ALLMÄNT OM KOMPETENS

intuition, förmåga att ta kritiska perspektiv och att äga en motstånds potential, vilket betyder att kunna vidmakthålla sin kompetens även då den ifrågasätts av andra. Många av dessa begrepp har en vaghet i sig. Vart och ett av dessa kronblad skulle kunna granskas i detalj. Vi kan också problematisera dem på olika sätt. Att gå emot en kollektiv erfarenhet på arbetet kan ju också innebära att jag förleds av mina egna blinda fläckar, eller så kan det avslöja en egenskap hos mig av dåligt omdöme. Empati kan trots det goda i egenskapen förleda mig att göra något som är den andra till långsiktig skada. Den kan också driva mig själv till olika former av utmattningstillstånd, vilket vi beskrev i vår förra bok Att förstå sin egen utsatthet (Carlander & Wedeen 2019). Vår kompetens kan då locka oss att göra mer än vad vi faktiskt mäktar med. Många av kronbladen är dessutom svåra att mäta, värdera och bedöma. Mina kvalifikationer tar inte lång stund att granska. Min kompetens blir uppenbar först när jag möter patienter, klienter, omsorgstagare, elever och anhöriga. Den är också svår för mig själv att förstå. Hur bedömer vi kompetensen hos den som söker jobb hos oss? Hur förstår jag min egen kompetens? Jag måste både kunna tvivla på och känna tillit till andra som till mig själv. Ändå skapar alla dimensioner av kompetens tillsammans något genuint och heltäckande. Illeris sammanfattar sin uppräkning av kompetensens innehåll med tre ord: det kreativa, det kvinnliga och det kritiska (Illeris 2013:58). Begreppet ”det kvinnliga” kan upplevas problematiskt i en tid där vi försöker frigöra oss från genusperspektiv. Men Illeris anser inte att den förmågan är förbehållen kvinnor. Där emot finns det en tradition att tillskriva dem egenskaper som empati och intuition (jfr Elin Wägners Väckarklocka, en debattbok från 1941 där hon lyfter kvinnors roll för den framtida kampen för fred och rättvisa), vilket Illeris avser med detta begrepp. Kanske kan vi sammanfatta kompetens så här: En förmåga i oss att möta och hantera nya och obekanta situationer med hela vår personlighet och att göra det utifrån ett medmänskligt och empatiskt motiv, samtidigt som vi kritiskt kan granska både vårt eget och andras bemötande och agerande. 1. MIN PERSONLIGA EGENDOM I RELATION TILL ANDRA

Jakob Carlander (t.v.) är leg. psykoterapeut och teologie licentiat.

CARLANDER & WEDEEN ATT FÖRSTÅ SIN EGEN KOMPETENS

ATT FÖRSTÅ SIN EGEN KOMPETENS – stöd för professionella i människovårdande yrken

ATT FÖRSTÅ SIN EGEN

KOMPETENS – stöd för professionella i människovårdande yrken

Andreas Wedeen (t.h.) är leg. psykolog. Båda är verksamma i Linköping. Best.nr 47-14408-2 Tryck.nr 47-14408-2

JAKOB CARLANDER & ANDREAS WEDEEN