9789147128525 by Smakprov Media AB

........ ........ ........

..................... ..................... .....................

stora frågorna rörande kärlek, klass, makt och människans sökande e er en identitet. En av bokens stora förtjänster är variationen av röster som får komma till tals, många välkända men också ﬂera som förtjänar a uppmärksammas mer. Boken innehåller noveller, romanutdrag, dikter och lå exter från hela världen som skiljer sig åt gällande stilistik och innehåll. Det handlar bland mycket annat om en alkoholiserad mammas livskamp, japanska postoderbrudar, kolonialismens arv och om den första förälskelsen. A använda den här samlingen av texter ger en solid grund a stå på när man läser svenska på gymnasiet. Njut och botanisera i en bok som söker sig bortom mätbarhet och ny omaximerande!

........ ........ ........ ........ ........ ........

”Vår egen klokhet börjar där förfa arens slutar”

LIBERS LITTERATUR

LIBERS LITTERATUR är en textantologi som närmar sig de

................. ................. .................

................. ................. ................. .................

..................... ..................... .....................

LIBERS LITTERATUR

marcel proust

............... ...............

............... ............... ............... Best.nr 47-12852-5 Tryck.nr 47-12852-5

47-12852-5 Libers litteratur omslag ny.indd 1

................. ................. .................

............... ............... ...............

................. ................. ................. .................

2019-05-22 10:58

David From FORMGIVNING

Anna Hild Design BILDREDAKTÖR

Martina Mälarstedt/Sanna Bilder PRODUKTION

Anna Törnqvist Göpel ILLUSTRATÖR

Anders Nyberg Första upplagan 1 REPRO

Repro 8 AB, Stockholm TRYCK

People Printing, Kina 2019

KOPIERINGSFÖRBUD

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers begränsade rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner och universitet. Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straﬀ (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuscopyright.se.

Liber AB, 113 98 Stockholm Kundservice tfn 08-690 90 00 Kundservice.liber@liber.se www.liber.se

47-12852-5 Libers litteratur.indd 2

2019-05-22 14:03

BILDFÖRTECKNING Omslagets insidor

10–11 15 17 22 27 29 32–33 36 46–47 51 58 59 61 67 82–83 86–87 91 93 93 97 107 110 113 116 124–125 139 141 144 152–153 162–163 170–171 176–177 195 201 209 215 238–239 242–243 247 251 254–255

Maxger/Shutterstock Höstafton, Nordingrå av Helmer Osslund. Foto: Hossein Sehatlou/Göteborgs konstmuseum RedKoala/Shutterstock Med tillstånd av Stiftelsen Hilma af Klints verk. Foto: Moderna Museet Igor Ustynskyy/Getty Images Oksana Gimranova/Shutterstock Per Ranung/Johnér mart/Shutterstock Erik Thorberg/TT Minnets envishet © Salvador Dali. Fundació Gala-Salvador Dali/Bildupphovsrätt 2019 Foto: The Museum of Modern Art, New York/Scala Sergio Larrain/Magnum/TT Marcel Preuße/EyeEm/Getty Images Martine Franck/Magnum/TT Gueorgui Pinkhassov/Magnum/TT CHATAMEE SURIYA/Shutterstock Banksy foto: Thomas Coex/AFP/TT Klara Viskova/Shutterstock Dö för dig – Die for you © Charlotte Gyllenhammar/Bildupphovsrätt 2019 aquatarkus/Shutterstock Ivan Feoktistov Paul Gaugain. Foto: Josse/Scala Bruno Ehrs/Johnér Mikael Svensson/Johnér The Advertising Archives/Bridgeman/TT Rolls Press/Popperfoto/Getty Images Tobias Regell/Linkimage Ferdinando Scianna/Magnum/TT Fortissimo/Kobal/REX/TT RetroClipArt/Shutterstock Eduardo Pavez/Getty Images Mary Evans Picture Library/TT Magnia/Shutterstock People in the sun © Edward Hopper/Bildupphovsrätt 2019. Foto: Smithsonian American Art Museum/Art Resource/Scala Athit Perawongmetha/REUTERS/TT stuartjames worcs/Shutterstock Neungstockr/Shutterstock Amit Sah/EyeEm/Getty Images Imago Sportfotodienst/TT Nosyrevy/Shutterstock Thomas Oneborg/SvD/TT DEA/G. Dagli Orti/Getty Images Asamask92/Shutterstock

BILDFÖRTECKNING

47-12852-5 Libers litteratur.indd 403

2019-05-22 14:05

264–265 271 277 283 284–285 296–297 299 304–305 310–311 314 320 332 333 341 347 355 357 359 376 388–389 398 401

Riccardo De Luca/Agf/Shutterstock/TT NaDo_Krasivo/Shutterstock AB Conny Rich Foto/Jönköpings läns museum © Jean-Michel Basquiat Bildupphovsrätt 2019. Foto: Adagp Images, Paris/Scala Rawpixel.com/Shutterstock Banksy foto: Mikhail Tereshchenko/Getty Images George Osodi/Panos Pictures Petrut Calinescu/Panos Pictures Henrik Montgomery/TT Per Mäkitalo/Johnér Yadid Levy/age fotostock/TT Everett Historical/Shutterstock Hulton Archive/Getty Images TaLyDes/Shutterstock A Aleksil/Shutterstock © UNHCR/Achilleas Zavallis Jacob Aue Sobol/Magnum/TT BarGar/Shutterstock Raymond Boyd/Getty Images Benedict Evans Bridgeman/TT breakermaximus/Shutterstock

BILDFÖRTECKNING

47-12852-5 Libers litteratur.indd 404

2019-05-22 14:05

LIBERS LITTERATUR

47-12852-5 Libers litteratur.indd 3

2019-05-22 14:03

47-12852-5 Libers litteratur.indd 4

2019-05-22 14:03

FÖRORD

rvalet av berättelser till den här antologin täcker in hela världen och sträcker sig från 1800-talets slut till vår tid. Noveller, romanutdrag, dikter och låttexter har valts ut med ambition att skapa starka läsupplevelser. Skönlitteraturen är fundamentet i svenskämnet och här får man ett utmanande och rikt material där elever och lärare tillsammans får chansen att utforska hur det är att vara människa. Som redaktör har tanken varit att göra en bok som man kan använda i alla kurser i svenska på gymnasiet men även till angränsande ämnen inom humaniora och samhällsvetenskapliga ämnen. Avslutningsvis får ni ta del av ett citat som får ses som talande för antologin: Jag känner inte till någon stor författare som inte varit en riktigt stor läsare. Kärlek kommer ur kärlek, och litteratur kommer ur litteratur. KERSTIN EKMAN

David From, redaktör Liber

47-12852-5 Libers litteratur.indd 5

2019-05-22 14:03

INNEHÃ&#x2026;LL

47-12852-5 Libers litteratur.indd 6

2019-05-22 14:03

VERNER VON HEIDENSTAM Ensamhetens tankar Vi otacksamma 13

JULIO CORTAZAR Axolotl 54

VILHELM MOBERG GUSTAF FRÖDING Det var dans bort i vägen En nyårslåt 16 En kärleksvisa 16

JAMES JOYCE Eveline 18

Nybyggarna 62 14

MARY MCCARTHY Gruppen

NGUGI WA THIONG’O Upp genom mörkret 76

EDITH SÖDERGRAN Jag 24 Vierge moderne 25 Landet som icke är 25

AUGUST STRINDBERG Solnedgång på havet 26 I vindskontoret 28

KJELL HÖGLUND Häxprocess 80

WERNER ASPENSTRÖM När trädet svävar är du ensam 88

WISLAWA SZYMBORSKA Min systers lov 92

PÄR LAGERKVIST Far och jag 30

JAMAICA KINCAID Annie John 94

IVAR LO-JOHANSSON Klockan 34

GÖRAN TUNSTRÖM Ariel 102

WILLY KYRKLUND Ångvälten

LUCIA BERLIN Ohanterligt

ASTRID LINDGREN Märit

NINNI HOLMQVIST Kostym

47-12852-5 Libers litteratur.indd 7

106

112

2019-05-22 14:03

ARAVIND ADIGA

SU TONG Lika vackra som änglar 120

Kan du säga schibbolet?

Siesta 134

De dansade en sommar

140

ALEJANDRO LEIVA WENGER

244

JULIE OTSUKA

ORHAN PAMUK

Vi kom över havet 250

158

SILVIA AVALLONE

NINA BOURAOUI

Stål

Pojkﬂickan 166

260

ATHENA FARROKHZAD

JOHANNES ANYURU Omega

228

KRISTIAN LUNDBERG Yarden

150

Istanbul

Vitsvit

170

JOYCE CAROL OATES

270

MAJGULL AXELSSON

174

Jag heter inte Miriam

RATTAWUT LAPCHAROENSAP

ADAM TENSTA, ZACKE, PARHAM OCH ERIK RAPP

Bansheen

222

ERIK NIVA

J.M. COETZEE

Elixir

214

MARJANEH BAKHTIARI

CECILIA ABSATZ

Onåd

Den vita tigern

Inskrivningsdagen

186

272

Det börjar med mig (Fa a man)

HAN KANG Vegetarianen

198

282

PETINA GAPPAH Memorys bok 286

47-12852-5 Libers litteratur.indd 8

2019-05-22 14:03

LORENTZ

ERIK LUNDIN

Demons

Annie Lööf 290 Välkommen hem 293

MIKAEL NIEMI

CHIGOZIE OBIOMA Fiskarmännen

Koka björn 360

298

ISABELLE STÅHL

LINDA PIRA Visa vid vindens ängar

308

Björnstad

366

The Hate U Give 372

312

CHERRIE

MARIANA ENRIQUEZ Det vi förlorade i elden

Just nu är jag här

ANGIE THOMAS

FREDRIK BACKMAN

318

Kärt barn

394

NINO MICK

YAA GYASI Vända hem

330

Tjugofemtusen kilometer nervtrådar

396

MALTE PERSSON

ZADIE SMITH Swing time

356

340

First person shooter 400

COPYRIGHTNOTISER

EMMA ASP Sakernas tillstånd 346

402

BILDFÖRTECKNING 403

MOHSIN HAMID Exit väst

47-12852-5 Libers litteratur.indd 9

350

2019-05-22 14:03

ANGIE THOMAS The hate u give

47-12852-5 Libers litteratur.indd 10

2019-05-23 10:53

ANGIE THOMAS The hate u give

47-12852-5 Libers litteratur.indd 11

2019-05-23 10:54

VERNER VON HEIDENSTAM (1859–1940)

Ensamhetens tankar UR DIKTSAMLINGEN VALLFART OCH VANDRINGSÅR

Der innerst i min ande bor en gnista; att lyfta den i dagen blef mitt mål, min lefnads lif, mitt första och mitt sista. Hon gled mig undan, tärde och förbrände. Den lilla gnistan är min rikedom; den lilla gnistan gör mitt lifs elände. I enslighet försvinna mina år. Jag rör min eld och pjollrar med min hund. Jag saknar ej den dag, som gick i går, men denna långt försvunna stund, då samme tjenare, som krökt och grå bär in min kvällsvard, gosse var och jag ej född, och mor och far i gräset lekte än som små.

188

all 8V

far

a hv

rin

gså

ol ter Kar Dik –98 5 189 1897

rn ine

191

a Ny

dik

ter

H Sverige

b Sverige 1860

1870

1880

1890

1900

1910

1920

1930

1940

VERNER VON HEIDENSTAM

47-12852-5 Libers litteratur.indd 12

2019-05-22 14:03

När genom rummet fönsterkorsets skugga ligger som skuggan af det stränga korset på en graf, är det ej bättre dar jag tigger; jag mins de gåfvor, som jag fick som liten pilt, – de många goda gåfvor lifvet gaf och jag förspillt.

Hvar kväll jag jordar mitt gamla jag och vaknar upp med ett annat. Väl hundra tankar begynna min dag. När jag somnar har ingen stannat. Bland nöjen och sorger vandrar jag kring och synes mig sjelf en gåta. Men lycklig den som för ingenting kan skratta som jag eller gråta!

Jag längtar hem sen åtta långa år. I sjelfva sömnen har jag längtan känt. Jag längtar hem. Jag längtar hvar jag går – men ej till menniskor! Jag längtar marken, jag längtar stenarne der barn jag lekt.

Vi otacksamma UR DIKTSAMLINGEN DIKTER

Otacksamma mot allt skåda vi lifvet kallt redan med ungdomens öga. Allt som är ljufvast och störst skattas för stunden så föga, vinner som minne sitt värde först.

Dagarna synas grå. Först när de unga stå, böjda af ålderns börda, framför sin väntande bår, prisa med saknad de, rörda, korta lifvets försvunna år.

Heidenstam brevväxlade ﬂitigt med Strindberg och beskrev Sverige bl.a. som smörgåsbordslandet. Heidenstam hade möjlighet a resa, o a till Främre Orienten, och inspirerades av sagor därifrån.

VERNER VON HEIDENSTAM

47-12852-5 Libers litteratur.indd 13

2019-05-22 14:03

GUSTAF FRÖDING (1860–1911)

Det var dans bort i vägen UR DIKTSAMLINGEN GUITARR OCH DRAGHARMONIKA

et var dans bort i vägen på lördagsnatten, öfver nejden gick låten af spelet och skratten, det var tjoh! det var hopp! det var hej! Nils Utterman, token och spelmansfanten, han satt med sitt bälgspel vid landsvägskanten, för dudeli! dudeli! dej! Där var Bolla, den präktiga Takeneflickan, hon är fager och fin, men har intet i fickan, hon är gäcksam och skojsam och käck. Där var Kersti den trotsiga, vandrande, vilda, där var Finnbacka-Britta och Kajsa och Tilda och den snudiga Marja i Bäck.

rm ha

ika

g alt r ar dra er ﬂik amm rie ikt och ch g änge d a änk o rillf uit t Ny y 1 G 894 96 S 97 N 98 G 1 18 189 18 18 o arr

H Sverige

b Sverige 1860

1870

1880

1890

1900

1920

GUSTAF FRÖDING

47-12852-5 Libers litteratur.indd 14

2019-05-22 14:03

Där var Petter i Toppsta och Gusten i Backen, det är pojkar, som orka att kasta på klacken och att vischa en flicka i skyn. Där var Flaxman på Torpet och Niklas i svängen och rekryten Pistol och Högvaltadrängen och Kall-Johan i Skräddarebyn. Och de hade som brinnande blånor i kroppen, och som gräshoppor hoppade Rejlandshoppen, och i stenar och klackar det small. Och rockskörten flaxade, förkläden slängde och flätorna flögo och kjolarna svängde, och musiken den gnällde och gnall. In i snåret af björkar och alar och hassel var det hviskande snack, det var tissel och tassel bland de skymmande skuggorna där, det var ras, det var lek öfver stockar och stenar, det var kutter och smek under lummiga grenar – vill du ha mig, så har du mig här!

47-12852-5 Libers litteratur.indd 15

Öfver bygden låg tindrande stjärnfager natten, det låg glimtande sken öfver skvalpande vatten i den löfskogsbekransade sjön, det kom doft ifrån klöfvern på blommande vallar och från kådiga kottar på granar och tallar, som beskuggade kullarnas krön. Och en räf stämde in i den lustiga låten och en uf skrek uhu! ifrån Brynbärsbråten, och de märkte, de hörde det ej. Men uhu! hördes ekot i Getberget skria, och till svar på Nils Uttermans dudelidia! kom det dudeli! dudeli! dej!

Frödings favoritämne i skolan var historia. Han spelade o a pajas i klassrummet och då kallade han sig själv för Agust Kallsônn.

2019-05-22 14:03

En nyårslåt UR DIKTSAMLINGEN NYA DIKTER

En hvar har sin sorg och jag har min sorg, och hvarje år har sin ynkedom. Af mask, som frätte, och regn, som vätte, och sol, som stack, blef vår lada tom. Men var ej ledsen, min flicka lilla, det skall väl en gång bli väl igen till nästa nyår, till nästa nyår, till nästa nyår, min lilla vän! Och gården brände och lyckan rände till skogs och där har hon glömt sig kvar. Och nöd är bitter och ingen gitter att hjälpa stackarn, som intet har. Men strunt i svälten, min flicka lilla, vi få väl börja på nytt igen, till nästa nyår, till nästa nyår, till nästa nyår, min lilla vän!

En kärleksvisa UR DIKTSTAMLINGEN GRALSTÄNK

Jag köpte min kärlek för pengar, för mig var ej annan att få, sjung vackert, I skorrande strängar, sjung vackert om kärlek ändå. Den drömmen, som aldrig besannats, som dröm var den vacker att få, för den, som ur Eden förbannats är Eden ett Eden ändå.

GUSTAF FRÖDING

47-12852-5 Libers litteratur.indd 16

2019-05-22 14:03

ANGIE THOMAS The hate u give

47-12852-5 Libers litteratur.indd 17

2019-05-22 14:03

JAMES JOYCE (1882–1941)

Eveline UR NOVELLSAMLINGEN DUBLINBOR

on satt vid fönstret och såg kvällningen erövra gatan. Hon lutade huvudet mot gardinen och kände doften av dammig kretong. Hon var trött. Det var få som gick förbi. Mannen från sista huset vid gatan kom gående på väg hem; hon hörde hans steg först klappra på cementtrottoaren och sedan knastra på stybbvägen framför de nya röda husen. Förr i tiden låg där en äng där de brukade leka varje eftermiddag med andra barn. Så kom det en herre från Belfast och köpte ängen och byggde hus på den – inte sådana som deras små bruna hus, utan lysande röda tegelhus med blänkande tak. Gatans alla barn brukade leka tillsammans på ängen – Devines, Waters, Dunns, lille halte Keogh, hon själv och hennes bröder och systrar. Men inte Ernest: han var för stor. Hennes far brukade ofta komma och jaga in dem från ängen med sin slånkäpp; men lille Keogh brukade stå på utkik och varna dem när han såg honom. Ändå tycktes de ha varit ganska lyckliga på den tiden. Det stod inte så illa till med hennes far då; och dessutom levde ju hennes mor. Det var länge sen; nu var hon och hennes syskon alla fullvuxna; mor var död. Tizzie Dunn

191

o inb

r 192

eu yss

a eg

1890

1900

1910

1920

inn 9F 193 Schweiz

b Irland 1880

1930

1940

1950

JAMES JOYCE

47-12852-5 Libers litteratur.indd 18

2019-05-22 14:03

var död, hon med, och familjen Water hade flyttat tillbaka till England. Allting blir annorlunda. Nu skulle också hon ge sig i väg som de andra, flytta bort hemifrån. Hemifrån! Hon såg sig omkring i rummet, betraktade ett efter ett alla de välkända föremålen som hon hade dammat av en gång i veckan i så många år och undrat var i all världen allt dammet kom ifrån. Kanske skulle hon aldrig mera återse dessa saker som hon aldrig hade drömt om att skiljas från. Och ändå hade hon under alla dessa år aldrig lyckats få reda på vad prästen hette, vars gulnade fotografi hängde på väggen över det trasiga harmoniet bredvid oljetrycket av löftet till den heliga Marguerite Marie Alacoque. Han hade varit skolkamrat med hennes far. Varje gång hennes far visade fotografiet för någon gäst brukade han endast säga helt förbigående: ”Han är i Melbourne numera.” Hon hade gått med på att resa, att lämna sitt hem. Var det klokt gjort? Hon försökte väga skälen för och emot. Hemma hade hon åtminstone tak över huvudet och mat för dagen; omkring sig hade hon människor som hon känt hela livet. Men naturligtvis var hon tvungen att arbeta hårt, både hemma och på sin tjänst. Vad skulle de säga om henne på varuhuset när de fick reda på att hon hade farit sin väg med en karl? Att hon var dum, kanske; och så skulle de annonsera efter ett nytt biträde. Miss Gavan skulle bli glad. Hon hade alltid visat sig kitslig mot henne, särskilt när någon hörde på. ”Miss Hill, ser ni inte att damerna står och väntar?” ”Raska på, miss Hill, är ni snäll.” Hon skulle inte fälla många tårar över att behöva lämna varuhuset. Men i hennes nya hem, i ett fjärran okänt land, skulle det inte bli så. Där skulle hon vara gift – hon, Eveline. Då skulle folk bemöta henne med respekt. Hon skulle inte bli behandlad som hennes mor blivit det. Till och med nu, fastän hon var över nitton år, var hon ibland rädd för sin fars brutalitet. Hon visste att det var orsaken till hennes hjärtklappning. Under deras uppväxttid hade han aldrig gett sig på henne som han brukade göra med Harry och Ernest, därför att hon var flicka; men på sista tiden hade han börjat hota henne och tala om vad han var skyldig henne för hennes döda mors skull. Och nu hade hon ingen som kunde ta henne i försvar. Ernest var död, och Harry som var kyrkodekoratör var nästan alltid någonstans i landsorten. Dessutom hade det oföränderliga

JAMES JOYCE

47-12852-5 Libers litteratur.indd 19

2019-05-22 14:03

lördagstjatet om pengar börjat trötta henne outsägligt. Hon gav alltid hela sin lön – sju shilling – till hushållet, och Harry bidrog med vad han kunde, men det svåra var att få några pengar av deras far. Han sade att hon bara slösade bort dem, att hon inte begrep sig på hushåll, att han inte tänkte låta henne kasta bort hans surt förvärvade slantar, och mycket annat, ty om lördagskvällarna brukade han vara ganska illa däran. Till sist gav han henne alltid pengarna och frågade om hon tänkte köpa någon mat till söndagen. Så måste hon rusa i väg så fort hon kunde och göra sina uppköp, med ett hårt grepp om sin svarta skinnportmonnä medan hon armbågade sig fram i trängseln och slutligen kom hem sent på kvällen fullastad med paket. Det var ett tungt arbete att hålla ihop hemmet och att se till att de två yngre barnen som hon hade vård om kom i tid till skolan och fick sina måltider regelbundet. Det var tungt – ett hårt liv – men nu när hon skulle lämna det fann hon det inte helt och hållet otrivsamt. Hon skulle pröva på ett helt annat liv tillsammans med Frank. Frank var mycket snäll, manlig, rejäl. Hon skulle resa bort med honom med kvällsbåten för att gifta sig med honom och flytta till honom i Buenos Aires, där han hade ett hem som stod färdigt och väntade på henne. Hur väl hon mindes den första gången hon såg honom; han hade hyrt rum i ett hus vid huvudgatan som hon ofta besökte. Hon tyckte det var bara några få veckor sedan. Han stod ute vid grinden med skärmmössan skjuten i nacken och håret lockigt över det bronsbruna ansiktet. Så hade de blivit bekanta. Han började vänta på henne utanför varuhuset varje kväll och följde henne hem. Han bjöd henne på La Bohème, och kände sig upprymd där hon satt bredvid honom på en plats i salongen som hon inte var van vid. Han var rysligt förtjust i musik och sjöng lite själv. Folk visste att de gick i sällskap, och när han sjöng om flickan som älskar en glad sjöman, kände hon sig alltid angenämt förvirrad. Han brukade kalla henne Poppens på skämt. I början hade hon tyckt att det var spännande att ha en beundrare, och så hade hon börjat tycka bra om honom. Han kunde berätta om fjärran länder. Han hade börjat som däckspojke med ett pund i månaden på en av Allan Lines Kanadabåtar. Han berättade vad alla båtar hetat som han varit på och vad han haft för tjänst på dem. Han hade seglat genom Magellanes’ sund, och han berättade om de vilda eldsländarna. Han hade kommit på grön kvist i Buenos Aires, sade han, och hälsade på i hemlandet bara för att ta sig ledigt. Naturligtvis hade

JAMES JOYCE

47-12852-5 Libers litteratur.indd 20

2019-05-22 14:03

hennes far fått veta om deras bekantskap och hade förbjudit henne att ha någonting med honom att göra. ”Jag vet vad sjömän går för”, sade han. En dag hade han kommit i gräl med Frank, och efter det måste hon träffa sin älskade i smyg. Kvällen mörknade utanför. De två vita breven som låg i hennes knä skymtade endast otydligt i dunklet. Det ena var till Harry; det andra var till hennes far. Ernest hade varit hennes älsklingsbror, men hon tyckte bra om Harry med. Hennes far hade börjat åldras, hade hon märkt; han skulle sakna henne. Ibland kunde han vara riktigt snäll. För inte så länge sedan, när hon hade legat till sängs en dag, hade han läst en spökhistoria för henne och rostat bröd åt henne vid brasan. Och en annan dag, medan modern ännu levde, hade de alla gjort en utfärd till Howthberget. Hon kom ihåg hur han hade tagit på sig moderns hatt för att roa barnen. Det började bli sent att ge sig av, men hon satt kvar vid fönstret, lutade huvudet mot gardinen och drog in doften av dammig kretong. Långt neråt gatan kunde hon höra ett positiv. Hon kände igen stycket. Så underligt att hon skulle höra det just i kväll som en påminnelse om sitt löfte till sin mor, löftet att hålla ihop hemmet så länge hon kunde. Hon mindes den sista kvällen modern låg sjuk; hon stod åter inne i det kvava mörka rummet på andra sidan tamburen, och därutanför hördes en melankolisk italiensk aria. Positivhalaren hade fått sex pence och blivit tillsagd att gå sin väg. Hon kom ihåg hur fadern hade kommit struttande tillbaka till sjukrummet och sagt: ”Djävla italienare! Vad har de här att göra!” Medan hon satt i tankar var det som om den ömkliga bilden av hennes mors liv hade förlamat hennes innersta väsen – denna tillvaro av vardagsoffer som slutade i vansinne. Hon darrade när hon åter hörde moderns röst som med sinnesrubbad envishet upprepade: ”Derevaun Seraun! Derevaun Seraun!” Hon reste sig med plötslig fasa. Fly! Hon måste fly! Frank skulle rädda henne. Han skulle ge henne liv, kanske också kärlek. Men framför allt ville hon leva. Varför skulle hon vara olycklig? Hon hade rätt att bli lycklig. Frank skulle ta henne i sin famn, hålla henne kvar. Han skulle rädda henne. Hon stod i den täta trängseln på stationen vid North Wall. Han höll henne vid handen, och hon visste att han talade till henne och sade

JAMES JOYCE

47-12852-5 Libers litteratur.indd 21

2019-05-22 14:03

JAMES JOYCE

47-12852-5 Libers litteratur.indd 22

2019-05-23 10:11

någonting om resan, om och om igen. På stationen var det fullt av soldater med bruna packningar. Genom hamnskjulens breda dörrar skymtade hon båtens svarta skrov, förtöjt vid stenkajen med upplysta hyttfönster. Hon svarade inte. Hon kände att hon var blek och kall om kinderna, och i sin ångest och förvirring bad hon till Gud att han skulle leda henne och visa henne vad som var hennes plikt. Båtens ångvissla sände ett långt sorgset tjut ut i tjockan. Om hon följde med nu skulle hon vara till sjöss i morgon med Frank, på väg mot Buenos Aires. De hade biljetter. Kunde hon ännu dra sig undan efter allt han gjort för henne? Hon fick kväljningar av ångesten och fortfor att röra läpparna i tyst, het bön. En klocka ringde henne rakt i hjärtat. Hon kände hur han grep om hennes hand: ”Kom!” Världens alla oceaner vältrade sig över hennes hjärta. Han drog henne ut i dem: han skulle dränka henne. Hon högg med båda händerna tag om järnräcket. ”Kom!” Nej! Nej! Nej! Det var omöjligt. Hennes händer klamrade sig i panik fast vid räcket. Inne bland brottsjöarna gav hon till ett skrik av ångest. ”Eveline! Evvy!” Han rusade ut förbi räcket och ropade åt henne att följa med. Man skrek åt honom att gå vidare, men han ropade fortfarande. Hon vände sitt vita ansikte mot honom, passiv, som ett hjälplöst djur. Hon såg på honom utan tecken till kärlek eller avsked eller igenkännande. Översa av: Thomas Warburton

Novellerna i Dublinbor utspelar sig mest i skymningen eller under na en.

JAMES JOYCE

47-12852-5 Libers litteratur.indd 23

2019-05-23 10:11

EDITH SÖDERGRAN (1892–1923)

Jag UR DIKTSAMLINGEN DIKTER

Jag är främmande i detta land, som ligger djupt under det tryckande havet, solen blickar in med ringlande strålar och luften flyter mellan mina händer. Man sade mig att jag är född i fångenskap – här är intet ansikte som vore mig bekant. Var jag en sten, den man kastat hit på bottnen? Var jag en frukt, som var för tung för sin gren? Här ligger jag på lur vid det susande trädets fot, hur skall jag komma upp för de hala stammarna? Däruppe mötas de raglande kronorna, där vill jag sitta och speja ut efter röken ur mitt hemlands skorstenar ...

rl be

yra

i m mt ter pte Fra Dik 8 Se 0 6 1 191 19 192

b Ryssland 1890

s en

sku

192

an 5L

om ts

eä ick

H Finland 1900

1810

1920

1930

EDITH SÖDERGRAN

47-12852-5 Libers litteratur.indd 24

2019-05-22 14:03

Vierge moderne UR DIKTSAMLINGEN DIKTER

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum. Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut, jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol ... Jag är ett nät för alla glupska fiskar, jag är en skål för alla kvinnors ära, jag är ett steg mot slumpen och fördärvet, jag är ett språng i friheten och självet ... Jag är blodets viskning i mannens öra, jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran, jag är en ingångsskylt till nya paradis. Jag är en flamma, sökande och käck, jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna, jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor ...

Landet som icke är UR DIKTSAMLINGEN LANDET SOM ICKE ÄR

Jag längtar till landet som icke är, ty allting som är, är jag trött att begära. Månen berättar mig i silverne runor om landet som icke är. Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla, landet, där vi svalka vår sargade panna i månens dagg. Mitt liv var en het villa. Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit – vägen till landet som icke är.

Södergran sa a hon själv var bra, vilket retade många! ”Det anstår mig icke a göra mig mindre än jag är.”

EDITH SÖDERGRAN

47-12852-5 Libers litteratur.indd 25

2019-05-22 14:03

AUGUST STRINDBERG (1849–1912)

Solnedgång på havet UR DIKTSAMLINGEN DIKTER PÅ VERS OCH PROSA

Jag ligger på kabelgattet Rökande ”Fem blå bröder” Och tänker på intet. Havet är grönt Så dunkelt absintgrönt; Det är bittert som klormagnesium Och saltare än klornatrium; Det är kyskt som jodkalium; Och glömska, glömska Av stora synder och stora sorger Det ger endast havet, Och absint! O du gröna absinthav, O du stilla absintglömska,

Döva mina sinnen Och låt mig somna i ro Som förr jag somnade Över en artikel i Revue des deux Mondes! Sverige ligger som en rök Som röken av en Maduro-Havanna, Och solen sitter däröver Som en halvsläckt cigarr. Men runt kring horisonten Stå brotten så röda Som bengaliska eldar Och lysa på eländet.

ns na vin et ket ek Julie i m t r s n a um en ny s 1 jä ar et i a 87 T rök öd 2 D 4 G 86 – 88 F 9R 8 7 8 18 18 18 18 18

son

ad ,F 1–3

b Sverige 1850

ren

H Sverige 1860

1870

1880

1890

1900

1910

AUGUST STRINDBERG

47-12852-5 Libers litteratur.indd 26

2019-05-22 14:03

ANGIE THOMAS The hate u give

47-12852-5 Libers litteratur.indd 27

2019-05-22 14:03

I vindskontoret UR TEXTSAMLINGEN EN BLÅ BOK

Strindberg var även amatörkemist!

ara tre år hade gått, sedan han gifte sig, och nu hade stormen tagit alltihop med hustru och barnet. Han skulle gå upp i vindskontoret och hämta något undanställt. Så kom han upp i detta loft där det alltid prasslar och knäpper, där en katt smyger, och där husets inälvor visa sig i takstolar och skorstenspipor, där det är sotigt och dammigt till och med på spindelnäten. Han öppnade hänglåset! Där låg hela strandgodset efter skeppsbrottet. Det var för sent att vända om, och han stannade. Gavlarne av hennes brudsäng med grönt siden och förgylld mässing. Lillans vagga och de sex hennes mjölkflaskor, som modren själv ansade, med sina små händer i det iskalla vattnet; alla blomvaser och glas, som kommit i huset alltsedan bröllopskvällen då salsbordet var fullt. Där stod rosenkorgen hon fick till förlovningen och som sedan blev sykorg. Torra blombuketter, lagerkransar, böcker till och med, gåvor från honom till jul och till födelsedagar, med vackra tillägnan... Men där fanns förhistoriska saker, små fickmöbler från hennes barnatid och dem hon fört med sig i nya hemmet. En japansk skärm med krysantemum och guldfasaner, en liten matta, ett blomställ. Men varför alla dessa reliker häruppe i sot och damm, och icke därnere hos honom, som dyrkade minnet? Vågade han icke se dem varje dag eller ville han icke?... Så fick han ögonen på ett litet hängskåp liggande i en papperskorg. Ett svagt minne om något ögonblick som liknade julafton slog upp, barnaögon, små vita mjölktänder, gropar i kinderna, första speldosan då lillan spelade för julgran, för gunghästen, för dockorna Rosa och Brita... Han öppnade hängskåpet; där var ingen speldosa, men där låg en fonograf, mycket liten och enkel, en leksak, som bara kunde säga ett ord, ett enda! han mindes inte vilket. Nyckeln låg bredvid, han drog upp urverket; och så öppnade han rigeln. Det surrade som ett bi först; men det stack icke efteråt, utan det viskade, det enda ordet, den kunde: Älskade!

AUGUST STRINDBERG

47-12852-5 Libers litteratur.indd 28

2019-05-22 14:03

Och med hennes röst! Ja det var ju intalat av henne, fast han glömt det, – Älskade! Då skrek han till Gud, han röt mot himlen, och så föll han till golvet! Och liggande kunde han endast jämra sig: Om de voro döda åtminstone! Om... De voro nämligen icke döda. De levde! Det var det ohjälpliga, oförsonliga; och det här alltsammans var icke reliker, det var strandgods!

AUGUST STRINDBERG

47-12852-5 Libers litteratur.indd 29

2019-05-22 14:03

PÄR LAGERKVIST (1891–1974)

Far och jag UR NOVELLSAMLINGEN ONDA SAGOR

är jag var bortåt tio år gammal, minns jag, tog far mig i handen en söndagseftermiddag och vi skulle ut i skogen och höra på fågelsången. Vi vinkade farväl åt mor, som skulle stanna hemma och laga kvällsmaten och inte fick gå med. Solen sken varmt och vi gav oss friskt på väg. Vi tog det inte så högtidligt detta med fågelsången, som om det var något så särskilt fint eller märkvärdigt, vi var sunt och förståndigt folk både far och jag, uppfödda och vana vid naturen, det var inget fjäsk med den. Det var bara för att det var söndagseftermiddag och far hade fritt. Och vi gick banlinjen, där ingen annars fick gå, men far var vid järnvägen och hade rätt till det. På så sätt kom vi också direkt in i skogen, behövde inte göra några omvägar. Strax började både fågelsången och allt det andra. Det kvittrade inne i buskarna av tättingar och lövsångare, av gråsparvar och taltrastar, hela surret som man får omkring sig så snart man kommer in i skog. Marken var tjock med vitsippor, björkarna hade nyligen slagit ut och granarna skjutit färska skott, det luktade från alla te he lig or verk g a os as st eln nd äst h ge öd Ån 3B 4 O 25 G 6 2 3 1 19 19 19 19

b 1890

194

v 4D

ärg

a 0B 195

rab

H Sverige

Sverige

1900

1910

1920

1930

1940

1950

1960

1970

1980

PÄR LAGERKVIST

47-12852-5 Libers litteratur.indd 30

2019-05-22 14:03

håll och kanter, underst låg skogsbottnen och ångade för att solen stod på. Överallt var liv och väsen, humlor for ut ur sina hål, myggor yrde kring där det var sankt, och ur buskarna sköt fåglarna ut som skott för att fånga dem och dök lika fort ner igen. Rätt det var kom ett tåg susande och vi fick gå ner på vallen, far hälsade lokomotivförarn med två fingrar mot söndagshatten och förarn gjorde honnör och slog ut med hand, det var fart i allting. Så trampade vi i väg vidare på syllarna som låg och svettades sin tjära i solgasset, det luktade allting, vagnsmörja och mandelblommor, tjära och ljung om vartannat. Vi tog stora steg för att stiga på sliprarna och inte i gruset som var grovt att gå i och slet skorna. Skenorna blänkte i solen. På bägge sidor om linjen stod telefonstolpar och sjöng när man gick förbi dem. Ja, det var en fin dag. Himlen var alldeles klar, inte ett moln syntes till, och det kunde heller inte bli några på den här dan, efter vad far sa. Om en stund kom vi till en havreåker till höger om linjen, där en torpare som vi kände hade ett svedjeland. Havren hade kommit upp tätt och jämnt. Far granskade den med kännarmin och man märkte att han var nöjd. Jag förstod mig just inte mycket på sådant, för jag var född i stan. Så kom vi till bron över en bäck där det oftast inte är just mycket vatten, men nu var det full ström. Vi höll varandra i hand för att vi inte skulle falla ner mellan sliprarna. Sen varar det inte länge förrän man kommer till det lilla banvaktarstället som ligger alldeles inbäddat i grönska, äppelträd och krusbärsbuskar, där gick vi in och hälsade på och blev bjudna på mjölk och såg deras gris och höns och fruktträden som stod i blom, så fortsatte vi igen. Vi ville fram till stora ån, för där var det vackrare än någon annanstans, det var något särskilt med den, för längre upp i landet gick den förbi fars barndomshem. Vi brukade inte gärna vända förrän vi hunnit så långt, och också i dag kom vi efter en god promenad dit. Det var nära nästa station, men dit gick vi inte fram. Far bara såg efter att semaforen stod rätt, han tänkte på allt. Vi stannade vid ån. Strömmen mullrade bred och vänlig i solgasset, utefter stränderna hängde den lummiga lövskogen och speglade sig i spakvattnet, allt var ljust och friskt här, från småsjöarna längre upp kom lite vind. Vi klev ner för slinten och gick en bit utefter åkanten. Far pekade ut metställena. Här hade han suttit på stenarna som pojke och väntat på abborrarna dagen i ända, det kom ofta inte ett liv, men det var en välsignad tillvaro. Nu hade han inte tid. Så for vi kring och väsnades en god stund vid strandkanten, satte ut barkbitar som strömmen tog med sig och kastade småsten ut

PÄR LAGERKVIST

47-12852-5 Libers litteratur.indd 31

2019-05-22 14:03

i vattnet för att se vem som kom längst, vi var av naturen glada och lustiga av oss både far och jag. Så kände vi oss till sist trötta och tyckte vi fått nog, och vi gav oss på väg hemåt igen. Då började det skymma. Skogen var förändrad, där var inte mörkt ännu men nästan. Vi skyndade på. Nu blev väl mor orolig och väntade med maten. Hon var alltid rädd för att något skulle hända. Det hade det ju inte. Det hade varit en utmärkt dag, det hade inte hänt någonting annat än vad som skulle. Vi var nöjda med allt. Det mörknade mer och mer. Träden var så konstiga. De stod och lyddes efter vart steg vi tog som om de inte skulle vetat vilka vi var. Ett hade en lysmask inunder sig. Den låg och stirrade på oss därnere i mörkret. Jag kramade fars hand, men han såg inte det underliga skenet, bara gick på. Det var nermörkt. Nu kom vi till bron över bäcken. Det dånade därnere i djupet, hemskt som om den ville sluka oss, avgrunden öppnade sig under oss. Vi klev försiktigt på sliprarna, höll varandra krampaktigt i hand för att vi inte skulle störta ner. Jag trodde far skulle bära mig över, men han sade inget, han ville väl jag skulle vara som han och inte tycka det var någonting. Vi fortsatte. Far gick där så lugn i mörkret, med jämna steg, utan att tala, han tänkte på sitt. Jag kunde inte förstå hur han kunde vara så lugn när det var så skumt. Jag såg mig rädd omkring. Det var bara mörker överallt. Jag vågade knappast andas djupt, för då fick man mörkret in i sig, och det var farligt trodde jag, då måste man snart dö. De minns jag väl att jag trodde på den tiden. Banvallen sluttade brant ner, som i nattsvarta avgrunder. Telefonstolparna reste sig spökaktiga upp mor himlen, det mullrade dovt inne i dem; som om någon talat djup nere i jorden, de vita porslinshattarna satt förskrämt hopkrupna och lyddes till det. Allt var hemskt. Ingenting var riktigt, ingenting verkligt, allt som ett under. Jag drog mig intill far och viskade:

ANGIE THOMAS The hate u give

47-12852-5 Libers litteratur.indd 32

2019-05-22 14:03

– Far, varför är det så hemskt när det är mörkt? – Nej, kära barn, inte är det hemskt, sade han och tog mig i hand. – Jo, far, det är det. – Nej, du barn, det skall du inte tycka. Vi vet ju att det finns en Gud. Jag kände mig så ensam, övergiven. Det var så underligt att bara jag var rädd, inte far, att vi inte tyckte detsamma. Och underligt att inte det han sade hjälpte mig, så att jag inte behövde vara rädd mer. Inte ens det han sade om Gud hjälpte mig. Jag tyckte han också var hemsk. Det var hemskt att han fanns överallt här i mörkret, nere under träna, i telefonstolparna som mullrade – det var nog han – överallt. Och så kunde man ändå aldrig se honom. Vi gick tysta. Var och en tänkte på sitt. Mitt hjärta drogs ihop som om mörkret kommit in och börjat krama på det. Då, när vi var inne i en kurva, hörde vi plötsligt ett väldigt dån bakom oss! Vi väcktes förskräckta ur våra tankar. Far ryckte mig ner på banvallen, ner i avgrunden, höll mig kvar där. Då störtade tåget förbi. Ett svart tåg, släckt i alla vagnarna, det gick med rasande fart. Vad var det för ett, det skulle inte komma något tåg nu! Vi såg förskrämda på det. Elden flammade i det väldiga lokomotivet där de skyfflade in kol, gnistorna yrde vilt ut i natten. Det var ohyggligt. Föraren stod där blek, orörlig, med som förstenade drag, upplyst av elden. Far kände inte igen honom, visste inte vem han var, han bara stirrade rätt fram, det var som om han skulle bara in i mörkret, långt in i mörkret, vilket inte hade något slut. Uppjagad, flämtande av ångest stod jag och såg efter den vilda synen. Den uppslukades av natten. Far tog mig upp på banlinjen, vi skyndade hem. Han sade: – Det var underligt, vad var det för ett tåg? Och föraren kände jag inte igen. Sedan gick han bara tyst. Men jag skälvde i hela kroppen. Det var ju för mig, för min skull. Jag anade vad det betydde, det var den ångest som skulle komma, allt det okända, det som far inte visste något om, som han inte skulle kunna skydda mig för. Så skulle denna världen, detta livet bli för mig, inte som fars, där allting var tryggt och visst. Det var ingen riktig värld, inget riktigt liv. Det bara störtade sig brinnande in i allt mörkret, som inte hade något slut.

Pär Lagerkvist inspirerades av konsten, framför allt av kubismen.

ANGIE THOMAS The hate u give

47-12852-5 Libers litteratur.indd 33

2019-05-22 14:03

IVAR LO-JOHANSSON (1901–1990)

Klockan UR NOVELLSAMLINGEN STATARNA DEL

Den gamla statarmodern var sjuklig och slut. Hon led av minnesförlust långa stunder, men plötsligt kunde det glimta till i ögonen. En kulen dag i november satt hon och talade med sonen, som tillfälligtvis var hemma på besök: – Vad har vi för år i år? – Nittonhundratrettiosex. – Och är det inte i november? – Det är i november, mor. – För femtiotvå år sen gifte sig din far och jag, sade modern plötsligt. Det var också i november. Jag minns det nu, det var just, när slankveckan var slut. Vi köpte en fläskbit av ett annat statfolk. Vi fick de där stora glasljusstakarna i present. Det var en dräng, som spelade fiol om kvällen, och så kom två statflickor från H. på besök. Det var ändå en smula festligt, månntro! Far var född femtioåtta, jag sextiotre, han den tjuguåttonde april och jag den elfte i samma månad. Den andra november artonhundraåttiofyra gifte vi oss, han tjugusex år, jag tjuguett ... Jag har just räknat, innan du kom ... 1–2 d n jor rna or ete , ta t a e n m a ab n od –37 S ara alf n G B 3 36 9 1A 193 19 193 195

H Sverige

b Sverige 1900

1910

1920

1930

1940

1950

1960

1970

1980

1990

IVAR LO-JOHANSSON

47-12852-5 Libers litteratur.indd 34

2019-05-22 14:03

Sonen satt och såg ut genom fönstret, medan modern berättade om bröllopstider. Kråkorna sitter stilla i träden i dimman. Det droppar från syrenbuskarna. Allt tycks lyssna i novemberdagen. – Jag skall tala om för dig, hur vi stred. ”Staten” var fyra pund vetmjöl, sextio pund råg, en fjärding strömming på hösten och fyra pund spicken sill på vårn. Vi fick sätta potatis så vi redde oss. Kontantlönen var på ett år etthundra kronor. Många hade bara åttiofem. Kan du nu gissa, hur mycket vi hade innestående vid året slut? Sonen förstod, att han skulle ta till mycket. Föräldrarna hade säkert varit mycket sparsamma. – Femtio kronor. Modern såg upp med triumf på honom. – Etthundra kronor! sade hon. Etthundra kronor! sade hon triumferande ut i rummet. – Och hur gick det till? frågade hon sig själv strax efteråt. Jo, det gick så till, att din far och jag arbetade dubbelt. Vi tog id i ån. Jag vävde om nätterna, mjölkade om mornarna, arbetade ute på åkern om dagen. Vi var unga då och orkade ... Etthundra kronor hade vi kvar innestående den nästkommande hösten! Just nu sitter sonen och drar sig till minnes en bild ur sin egen barndom. En söndag, när han varit borta, har han fått se en glimt av böndernas barn, som gått på besök till varandra om söndagsförmiddagen. I den stolta bondgården hade man haft två giftasvuxna döttrar. Och på den solfläckiga gräsplanen under äppelträdet har två av granngårdarnas söner liksom av en händelse blivit stående. Då kommer plötsligt flickornas mor ut. – ”Står ni där, Olof och Bengt? Kom in, säger hon, flickorna är för resten också inne ...” Hon går före dem in, i stort vitt förklä, och inifrån hörs snart flickornas skratt. Men ingen har lagt märke till honom. Den gången beundrade han händelsen i söndagsförmiddagens klara sommarljus. Han dyrkade självfallenheten i att de rika bondsönerna kunde närma sig flickorna och på det sättet bli mottagna av flickornas mor. Den gången drömde han sig själv in i framtiden, då han skulle komma hem med rika bondflickor, stå under äppelträdet på gårdsbacken, skämta med dem och vara stolt – och så ropa ut modern. Då skulle modern inte längre vara den kvästa statarhustrun. Han skulle då ha lyft både sig själv och henne ut ur denna skam. Sonen, sonen ... skulle grannarna säga, nu står där igen en av bondflickorna på statartrappan. Han är inte som andra. Vad är det som gör, att bondbarnen beblandar sig med dem ... Men det där hade aldrig

IVAR LO-JOHANSSON

47-12852-5 Libers litteratur.indd 35

2019-05-22 14:03

inträffat! Han hade kommit bort, gått en vindlande väg som föräldrarna aldrig riktigt kommit att kunna följa, emedan den bar emot så helt andra mål. Nu satt han åter hos modern. Allt var omöjligt att göra om. – Jag har tänkt på något annat, sade modern plötsligt åt honom. Det är om klockan där oppe på väggen. Jag har visst aldrig berättat det, och jag tänkte inte göra det heller, fast nu kan det väl inte vara farligt ... Hon höll upp ett slag, som om hon in i det sista drog sig för att berätta. Men så kom det med den ofantligt långa tidens återhållna fors: – Artonhundraåttiofyra, i slankveckan på hösten, åkte din far och jag in till Stockholm med en lånt häst för att göra några små uppköp, innan

IVAR LO-JOHANSSON

47-12852-5 Libers litteratur.indd 36

2019-05-23 10:34

vi skulle gifta oss, för att sen ta stat strax efter. Den där resan tog två dygn. Bland annat köpte vi då klockan. Jag tror det var i en affär någonstans på Klarabergsgatan, i närheten av Centralen, och vad jag minns säkert är, att priset var tjuguen kronor. Vi hade spart ihop och lagt undan summan i ensamheten. Nå, på hemvägen satt jag framme i skrindan och höll klockan. Jag var väl mycket trött och utvakad, för rätt vad det var så somnade jag till – och tappade klockan! Den gled ut genom skrindspjälorna och ned på landsvägen. Där blev den liggande mellan hästens ben. Din far, som satt bredvid, stannade hästen. Hjärtat nästan stannade hos mig. Klockan gick visserligen fortfarande, när jag i skrämseln fick upp den, men jag trodde så bestämt, att den skulle stanna, när vi kommit hem. Hemkommen vakade jag ängsligt åt klockan dag och natt, och jag tror jag gjorde det i tio år. Var natt, när jag hörde klockan ticka och slå, kände jag tacksamhet och glädje. Din far hade inte sagt ett ord, när jag slarvat och tappat den dyrbara klockan. Inte ett. Och under hela sitt liv nämnde han det aldrig. Han var sådan. Men jag, stackare, har hela mitt liv fruktat att klockan skulle stanna, att jag skulle få skulden för det. Och jag har aldrig vågat tala om för någon, att jag tappade den. Sen din far dött, blev det liksom lugnare. Då kunde jag åtminstone ha hemligheten för mig själv. Nu kan det väl inte vara farligt att berätta den för dig? Klockan den går än i dag, och det är femtiotvå år sen den där hösten och den där resan. Sonen sitter och ser upp mot den runda väggklockan med de svartmålade lövsågerierna och lyssnar till ticket, under vilket föräldrarna har levt sitt liv. Han är väl själv född under det där ljudet, som han så vant sig vid, att han knappt hört det. – Vad man tycker man skulle ha hunnit mycket på den tiden, säger modern, som bara vill tala ifrån sig. Alla tidsåldrar betyder i det ögonblicket ingenting, femtiotvå år är en sekund, och modern försöker att än en gång fatta den bortglidande sekunden i vingen. Utanför sitter kråkorna alltjämt stilla i träden och dimman. – Förstår du nu hur rädd jag varit i hela mitt liv för det där med klockan, så rädd, att jag inte vågat tala om det för någon? – frågade modern, som var min egen mor, och såg med ängsliga ögon på sonen, som var jag själv, inför vilken hon äntligen blivit så trygg, att hon vågat berätta om händelsen med klockan.

Lo-Johansson bidrog starkt till a statarsystemet avskaﬀades 1945 genom a synliggöra statarnas förfärliga villkor som livegna arbetare vid storgodsen i Sverige.

IVAR LO-JOHANSSON

47-12852-5 Libers litteratur.indd 37

2019-05-22 14:03

WILLY KYRKLUND (1921–2009)

Ångvälten UR NOVELLSAMLINGEN ÅNGVÄLTEN

Mårten och Loffe och Jalle och Peter-Ulrik och Bitten och Susanne och Snoriga Severin, alla stod och gapade och det hade de anledning till. En sådan maskin ser man inte alla dar. Från Solrosvägen kom Acke springande och från Konvaljestigen kom Sonja springande och ställde sig att titta de med. Men då vred föraren på ett handtag och den väldiga kolossen började rulla framåt längs Krokusvägen. Arrarrarr, sade den, och gruset gnisslade. Mårten och Loffe och Jalle och Peter-Ulrik och Bitten och Susanne och Acke och Sonja följde efter. Sist i raden kom Snoriga Severin och han gjorde skäl för sitt namn. Mårten sa: – Jag har sett många ångvältar i mitt liv, men den här var den värsta. – Hur gammal är du då? frågade Bitten. – Sju. Svaret var kort och dräpande. Bitten teg. – Den här ångvälten är den största i världen, deklarerade Mårten vidare. – Hur vet du det? – För det finns ingen som är större. – Det finns. r a mo ten n M en fabe are ara nal äst 8 B 51 A 52 M 4 19 19 19

H Sverige

b Finland 1920

1930

1940

1950

1960

1970

1980

1990

2000

WILLY KYRKLUND

47-12852-5 Libers litteratur.indd 38

2019-05-22 14:03

– I Amerika finns det. – Nej. – Jo. – Jag har drömt om en som är större. Mycket större. Men Sonja sprang fram till föraren och neg och ropade: – Vad är klockan? – Den är tolv, sa förarn. – Tack, sa Sonja. Är farbrors ångvält den största i världen? – Det är ingen ångvält, sa förarn. Det är en elektrisk vält. Den heter Julius. – Arrarrarr, sa Julius. Men Mårten grubblade och när han hade grubblat så talade han. Och han sade: – det är nog en ångvält i alla fall. Men den drivs med elektricitet. Förarn sa: – Den drivs av en ackumulator. Då blev Mårten stött och lämnade sig efter. Men Loffe och Jalle och Peter-Ulrik och Bitten och Susanne och Acke och Sonja fortsatte att traska bakom; desslikes Snoriga Severin, som gjorde skäl för sitt namn. Sålunda gjorde ångvälten Julius sitt intåg i stadsdelen Blomsterängen; ett dovt surr bådade dess ankomst och en talrik uppvaktning följde dess fjät. Blomsterängen var en nybyggd stadsdel med små enfamiljs trähus. Framför varje hus var en trädgårdstäppa, där stod några spinkiga äppelsticklingar och hoppades på framtiden. Och husen stod i rader, så att man från Loffes mammas kök kunde se in i Peter-Ulriks pappas och mammas sängkammare, och från Peter-Ulriks mammas kök såg man in i Jalles pappas och mammas sängkammare och från Jalles mammas kök såg man in i Bittens pappas och mammas sängkammare. Men från Bittens mammas kök såg man inte in i någon sängkammare alls, och det kunde också göra detsamma, ty alla hade ju ändå rullgardin. I enlighet med de modernaste principerna för planering av förortsbebyggelse bestod Blomsterängen av en sluten samling bostadskvarter med en uppkörsväg och med en järnvägshaltpunkt. Om morgonen for alla familjefäder in till staden för att förtjäna pengar. Om aftonen kom de allesammans tillbaka för att äta och för att sova. Sålunda var Blomsterängen en mycket fridfull stadsdel utan buller och trafik. Men barnen grävde gropar i väggruset i den förhoppningen att nästa bil som kom skulle köra omkull där. Den skulle komma med stark fart, slira ut ur

WILLY KYRKLUND

47-12852-5 Libers litteratur.indd 39

2019-05-22 14:03

........ ........ ........

..................... ..................... .....................

........ ........ ........ ........ ........ ........

”Vår egen klokhet börjar där förfa arens slutar”

LIBERS LITTERATUR

LIBERS LITTERATUR är en textantologi som närmar sig de

................. ................. .................

................. ................. ................. .................

..................... ..................... .....................

LIBERS LITTERATUR

marcel proust

............... ...............

............... ............... ............... Best.nr 47-12852-5 Tryck.nr 47-12852-5

47-12852-5 Libers litteratur omslag ny.indd 1

................. ................. .................

............... ............... ...............

................. ................. ................. .................

2019-05-22 10:58