9789147053254

ISBN 978-91-47-05325-9 © 2007 Författarna och Liber AB Redaktör: Omslag:

Maria Emtell

Marta Coronel

Typografi:

Birgitta Dahlkild

Förläggare:

Ulrika Lundquist

Produktion:

Kenneth Olsson

Första upplagan 1 Tryckt på miljövänligt papper.

Kopieringsförbud

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner/universitet.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.

Liber AB, 113 98 Stockholm tfn 08–690 92 00 www.liber.se kundservice tfn 08–690 93 30, fax 08–690 93 01 e-post: kundservice.liber@liber.se www.liber.se

Författarna till boken

Lars-Gunnar Andersson är professor i modern svenska vid Göteborgs universitet.

Ellen Bijvoet är forskare vid Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet.

Anna Gunnarsdotter Grönberg är universitetslektor i svenska vid Göteborgs universitet och forskarassistent vid Institutet för språk och folkminnen.

Jarmo Lainio är professor vid Finskt språk- och kulturcentrum, Institutionen för humaniora, vid Mälardalens högskola.

Björn Melander är professor i svenska språket vid Uppsala universitet.

Bengt Nordberg är professor emeritus i sociolingvistik vid Uppsala universitet.

Maria Ohlsson är förste forskningsarkivarie vid Institutet för språk och folkminnen i Uppsala.

Eva Sundgren är universitetslektor och ämnesföreträdare i svenska vid Mälardalens högskola.

Karolina Wirdenäs är universitetslektor vid Institutionen för nordiska språk vid Stockholms universitet.

Innehållsförteckning Förord 9 Bengt Nordberg

Vad är sociolingvistik?

11

Språkets sociala sida 11 Sociolingvistik eller språksociologi? 14 Sociolingvistikens arbetsområden 15 Språkpolitik, språkplanering, flerspråkighet 16 Taletnografi 18 Sociolingvistisk variation och förändring 20 Språkattityder och talackommodation 22 Språk och kön och ungdomsspråk 24 Samtalsstil och samtalsanalys 27 Historisk sociolingvistik 31 Avslutning 32 Litteraturtips 33 Lars-Gunnar Andersson

Dialekter och sociolekter

34

Språklig variation kräver språkliga variabler 36 Samspel mellan geografisk och social variation 41 Socialt index – ett sätt att mäta social status 44 Koppla sociala skillnader till språkliga skillnader 45 Stilistisk variation 50 Kodväxling och kodglidning 54 Indicators, markers och stereotypes 55 Orsaker och korrelationer 58 Språkbruk eller språksystem 61 Sociolingvistik och samhällsrelevans 63 Bernsteins koder 66

Avslutning 69 Referenser 69 Eva Sundgren

Språklig variation och förändring

71

Språklig variation 71 Språklig förändring 85 En förändringsstudie – Eskilstuna 1967 och 1996 101 Avslutning 107 Referenser 108 Ellen Bijvoet

Attityder till språk

113

Attitydbegreppet inom socialpsykologin 114 Språkattityder 119 Metoder inom attitydforskning 122 Den tidiga matched guise-tekniken 126 Olika attitydmönster 128 Svensk forskning om språkattityder – en översikt 129 Ny utveckling inom forskningen om språkattityder 134 Avslutning 137 Referenser 138 Maria Ohlsson

Språk och genus

144

Genus – ett system av sociala betydelser 146 Att problematisera ”kön” 151 Genusforskningens bakgrund 159 Olika riktningar inom dagens genusforskning 165 Avslutning 178 Referenser 180

Karolina Wirdenäs

Samtal och samtalsforskning

185

Två huvudlinjer inom samtalsforskningen 185 Samtal som studiematerial 187 Om att analysera samtal 189 Samtalsinnehåll och samtalsaktivitet 197 Samtal och identitet 203 Institutionella samtal 208 Avslutning 213 Transkriptionsprinciper 214 Referenser 215 Anna Gunnarsdotter Grönberg

Ungdomsspråk

221

Vem är ungdom? 222 Generationsskillnader i språkbruk 224 Attityder till ungdomsspråk 226 Diskurspartiklar – onödig smörja eller talspråkets smörjolja? 228 Ungdomsspråk – en fråga om samtalsstil 231 Multietniskt ungdomsspråk 238 Ungdomar – ledare av språklig förändring? 243 Chattspråket – en korsning mellan tal och skrift 245 Slang och ”fult” språk 246 Avslutning 251 Referenser 251 Jarmo Lainio

Tvåspråkighet och språkkontakter i Sverige – gammalt fenomen, nya utvecklingar

258

Vad är ett språk? 261 Att definiera tvåspråkighet och modersmål 262 Bakgrunden till tvåspråkighets- och språkkontaktstudier 265

Språk i kontakt eller kontakt mellan språkbrukare? 267 Olika sätt att studera språkkontakter 268 Effekter av språkkontakter 284 Sveriges interna språkliga mångfald 289 Externa bidrag till Sveriges språkliga mångfald 295 Uppfattningar om tvåspråkiga – en nyckelfråga 299 Avslutning 301 Referenser 303 Björn Melander

Språkpolitik och språkvård

310

Ett land har alltid en språkpolitik 310 På väg mot en sammanhållen språkpolitik 312 Frågor och målsättningar för språkpolitiken 318 Olika slag av språkvård 322 Svensk språkvårds olika delar 324 Sambandet mellan språkvården och samhället 325 Avslutning 332 Referenser 333 Ordlista 336 Register 351

Förord Den här boken är tänkt att användas som kurslitteratur på olika språksociologiska och sociolingvistiska kurser vid universitet och högskolor, men den riktar sig också till andra som är intresserade av språkets sociala sida. Idén till en sådan här introduktionsbok i sociolingvistik fick jag för några år sedan; jag hade då undervisat på många kurser inom ämnet vid Uppsala universitet och Mälardalens högskola.

Efter Bengt Nordbergs inledning om vad sociolingvistik är och vilka arbetsområden som ingår följer åtta kapitel om var sitt viktigt delområde. Kapitlen är skrivna av olika författare som var och en ger en uppdaterad beskrivning av sitt område. Författarna har haft samma mål, nämligen att ge en så tydlig, heltäckande och intresseväckande bild av sociolingvistik som möjligt. Boken är avsedd att läsas på grundnivå i högskoleutbildning, men den har också mycket att ge för den som redan har grundläggande kunskaper inom sociolingvistik, bland annat genom ett stort antal referenser till både internationell och svensk forskning.

Boken innehåller även en ordlista. Där definieras och förklaras termer som används inom sociolingvistiken.

Det är många som har läst någon eller några delar av manus; ett varmt tack för alla värdefulla synpunkter! Ett särskilt tack till Gunilla Karlsson och Karin Senter som har läst och kommenterat den första versionen av alla kapitel. Gunilla och Karin har studerat Svenska med nusvensk inriktning A–D vid Mälardalens högskola, och deras engagerade läsning har varit till stor hjälp. Förlagsredaktör Maria Emtell har genom sin noggranna redigering i hög grad bidragit till en mer enhetlig och lättläst bok.

Jag hoppas och tror att du som läser denna bok blir lika fascinerad av sociolingvistik som bokens författare. Kunskap om sociolingvistik hjälper oss att förstå hur möten mellan oss människor fungerar och ger insikt i språkets viktiga roll i det sociala samspelet.

Eskilstuna i september 2007 Eva Sundgren

Vad är sociolingvistik? / Bengt Nordberg

Språkets sociala sida

D

alldeles lätt att svara på den fråga som ställs i rubriken trots att termen sociolingvistik varit i bruk inom språkvetenskapen i över 40 års tid. Är den en särskild, väl avgränsad del av språkvetenskapen med ett bestämt innehåll, som till exempel fonetik, grammatik, semantik och språkhistoria, eller är det snarare ett sätt att beskriva och förklara de språkliga fenomenen och processerna, d.v.s. ett särskilt perspektiv på språket? Jag skulle själv välja det senare. Ett sociolingvistiskt betraktelsesätt kan nämligen anläggas både på språket och språkbruket i dess helhet och på enskilda delar av språkstrukturen. I själva verket är den sociala dimensionen av språket mycket framträdande och kanske viktigare än den kognitiva (begreppsbildande) och kommunikativa. Detta ser vi både på individnivån och på samhällsnivån. På individplanet är vårt sätt att tala och att resonera, d.v.s. den språkliga varietet vi uttrycker oss på, ja, till och med enskilda ord och fonetiska enskildheter betydelsefulla inslag i vår personliga identitet och i den bild av oss själva som vi skapar för vår omgivning. På samhällsplanet har språket genom historien varit en mäktig kraft i nationsbildningsprocesser och en verksam beståndsdel i nationalkänslan. De språk och språkformer vi väljer bär alltså sociala värden. Två varianter av ett ord, t.ex. hans och hanses, kan vara betydelsemässigt precis likvärdiga men socialt ge alldeles oförenliga signaler, och vilket språk man väljer i mångspråkiga miljöer kan vara helt avgörande för framgången i den et är inte

11

verksamhet som interaktionen gäller. En svensktalande hockeyjunior i Helsingfors får t.ex. bekväma sig att tala finska i hockeyhallen om han vill bli upptagen i laggemenskapen.

Varje samtal eller anförande, varje yttrande, varje ord har en social innebörd som i sin tur får sociala konsekvenser. Språkliga olikheter är alltså inte bara lingvistiska utan också sociala fakta; människor känner till dem och tillmäter dem utomordentligt stor betydelse. Den sociala innebörden av språklig variation är därför en viktig komponent i språket. Det finns information som vi inte kan undvika att meddela den som lyssnar så snart vi öppnar munnen. Det är dels fakta om oss själva, som kön och ungefärlig ålder, regional och social hemvist, personliga egenskaper och tillfällig sinnesstämning, dels förhållandet mellan vissa komponenter i talsituationen såsom relationen mellan talaren och ämnet eller mellan de samtalande, t.ex. genom val av tilltalspronomen. Vi kan på grund av svenskans grammatiska struktur inte heller låta bli att könsbestämma en omtalad person genom de personliga pronomenen han och hon eller att tidfästa en händelse genom den obligatoriska förekomsten av tempus; lika lite kan vi dölja sådana personliga, sociala och situationella egenskaper som dem jag nyss nämnde.

Det finns emellertid en annan och ännu mera grundläggande sida av språket som social företeelse, nämligen att språket egentligen bara framträder i sociala situationer och med ett socialt innehåll.

Det är svårt att tänka sig språkliga yttranden utan någon social verkan i vid bemärkelse. Varje språkligt yttrande – också skriftligt – kommer till i en social situation och påverkar den i något avseende, definierar eller omdefinierar den pågående aktiviteten, väcker reaktioner och initierar tankar, handlingar eller känslor hos interaktionspartnern och medför åtaganden och socialt ansvar. All social interaktion är inte nödvändigtvis språklig – man kan utomordentligt väl dansa vals, sjösätta en båt eller spela fotboll utan att yttra ett ord – men det är svårt att tänka sig språk förkroppsligat utanför sociala sammanhang och utan social innebörd. Sådana språkyttringar betraktas på ett eller annat sätt som abnorma. Tal i 12

sömnen måste anses vara ett sådant fall. Det framförs i allmänhet utan åhörare, och skulle det finnas sådana fäster man inte på allvar avseende vid det sagda eller ställer den sömntalande till ansvar för det den sagt. Ett annat är vissa former av prat för sig själv i vaket tillstånd; personer vi observerar på gatan som går och pratar långa haranger för sig själva betraktades åtminstone före handsfreeapparaternas intåg som lätt rubbade eller drogpåverkade. Det finns ett starkt socialt förbud mot offentligt självprat. Man kan däremot utan att bli drabbad av andras misstänksamhet ägna sig åt det slags självinstruerande tal som många av oss tar till vid uppgifter som vi tycker är svåra att utföra eller som kräver hög koncentration.

Språket – eller kanske hellre språkandet, d.v.s. användandet av språket, verksamheten att tala eller skriva – är alltså intimt förbundet med den sociala verkligheten, eller är snarare en del av den. Hur detta förhållande exakt ser ut är emellertid svårare att precisera, helt enkelt därför att vår sociala omvärld och våra mellanmänskliga relationer är så mångfasetterade och kan beskrivas och analyseras ur så många olika perspektiv och med så många olika metoder. Detta återspeglas till exempel i den långtgående specialindelningen av de samhälls- och beteendevetenskapliga disciplinerna vid våra universitet: historia, statsvetenskap, sociologi, socialpsykologi, antropologi, interaktionism, etnometodologi, kunskapssociologi, pedagogik och till och med ekonomi, och sociolingvistiken har länkar till dem alla.

Dessa vetenskapsriktningar förenas knappast av någon gemensam teori eller metod. Detta gäller i lika hög grad sociolingvistiken i den vida betydelse vi lägger in i den här. För att få en övergripande definition brukar man därför nöja sig med allmänna formuleringar som att sociolingvistik är studiet av det ömsesidiga förhållandet mellan språk och samhälle, hur samhälleliga strukturer och socialpsykologiska processer styr språkbruket och hur språket och språkformen inverkar på samhället och är en verksam kraft bakom formerandet av sociala grupperingar och attityder. Man kan se sociolingvistiska mönster och beteenden som betingade av och möjliga att beskriva i de två sociala dimensionerna makt och solidaritet. Man kan utöva 13

makt och demonstrera status t.ex. genom val av språk – vill man hävda sig i den internationella forskningsvärlden eller i melodifestivalen gör man klokt i att framträda på engelska. Man kan också drämma till en antagonist med svårbegripliga främmande ord eller få samtalsdeltagare att känna sig underlägsna genom att välja en varietet som anses fin och exklusiv. Man kan förvägra någon ordet eller på annat sätt blockera talutrymmet för sina medagerande, ideligen avbryta en talare eller inte beakta eller vidareföra vad hon säger. Men å andra sidan kan man också visa solidaritet med sin samtalspartner eller den grupp hon tillhör genom att anpassa sitt tal till den varietet som brukas av den gruppen, man kan underlätta sin samtalspartners framställning genom olika slags stödsignaler och hela interaktionen genom smidiga turbyten. Över huvud taget är de identitetsskapande och gruppstärkande funktionerna hos språket liksom samarbets- och samspelsaspekterna lika framträdande och betydelsefulla som maktdimensionen.

Sociolingvistik eller språksociologi?

Jag har hittills omtalat forskningsområdet enbart som sociolingvistik (motsvarande engelskans sociolinguistics), vilket ju också är titeln på hela den här boken. Det ska emellertid nämnas att man också ofta träffar på benämningen språksociologi (motsvarande engelskans sociology of language) för samma forskningsgren. De allra flesta svenska och nordiska forskare gör dock ingen åtskillnad mellan begreppen utan behandlar dem som synonymer. Men det finns forskare som upprätthåller en fin distinktion mellan språksociologi och sociolingvistik som man bör känna till. Enligt denna innebär språksociologi att fokus är på samhället och sociala förhållanden som kan beskrivas och förklaras utifrån språkliga strukturer, beteenden och attityder; språksociologi är därmed en sorts sociologi. Sociolingvistik skulle då snarast avse en typ av språkvetenskap, nämligen en som vill beskriva och förklara språkliga strukturer och beteenden med hjälp av sociala och samhälleliga 14

faktorer och processer; språkliga strukturer kan inte förstås utan en social verklighet. Det är naturligt att forskare som utgått från sociologin eller andra samhällsvetenskaper mest återfinns inom den förra inriktningen, medan lingvister tenderar att samlas inom den senare. Men gränslinjerna är suddiga och svåra (och enligt min uppfattning onödiga) att upprätthålla. I Sverige är det dessutom så att det med få undantag är språkvetare som ägnat sig åt sociolingvistiken oavsett deldisciplin.

Gemensamt för sociolingvistiken i dess många underarter är att den starkt prioriterar studiet av autentiskt tal i verkliga sociala situationer. Detta var särskilt tydligt under de första decennierna av vetenskapsgrenens existens, men på senare tid har man också insett nödvändigheten av att inkludera skriftligt material och skrivande i sociolingvistiken. Det är i första hand forskningen om språkplanering och språkvård, uppkomsten av en historisk sociolingvistik och studiet av skrivgemenskaper och skriftsamhällen som tvingat fram förändringen. Även de nya kommunikativa mellanformerna mellan tal och skrift som uppstått, t.ex. e-post, chattande, ljudbrevlådor och liknande, har inneburit en genremässig vidgning av forskningsområdet.

Sociolingvistikens arbetsområden Eftersom sociolingvistiken bygger på så många olika samhällsvetenskaper och omfattar alla språkstrukturella nivåer är den utpräglat tvärvetenskaplig och mångfasetterad. Detta har gjort och gör det svårt att bestämma dess gränser. För att få ett begrepp om vad som ska anses ingå och vad som är ämnets identitet kan man helt enkelt se på vilka olika delområden som brukar ingå i universitetskurser i sociolingvistik, behandlas på vetenskapliga konferenser i ämnet och vara representerade i sociolingvistiska vetenskapliga tidskrifter.

Sociolingvistiken befattar sig med sociala enheter (aggregat) av olika storlek, t.ex. nationer, samhällsklasser, intressegrupper, familjer, individer, och med språkliga fenomen av varierande omfattning, 15

såsom språk, varieteter, samtal och texter, meningar och turer, konstruktioner, ord, ljud. De sociala och språkliga forskningsföremålen ordnar sig efter storlek från något som kan kallas makronivå över en mellan- eller mesonivå till en mikronivå. Dessa skalor är dessutom i stora delar parallella. Det kan därför vara lämpligt att arrangera delområdena i en ordning från större till mindre, från makro till mikro. Se uppställningen nedan.

Makro

Språkpolitik och språkplanering

Samhällelig två- och flerspråkighet, språkkontakt

Taletnografi

Sociolingvistisk variation och förändring

Språk och kön

Språkattityder

Talackommodation

Samtalsstil Mikro

Samtalsanalys

Man skulle kunna utöka den här förteckningen och ta med flera delområden, men dessa kan likaväl täckas av de rubriker som nu finns med. Man ska inte heller tro att det är vattentäta skott mellan de olika inriktningarna; frågeställningarna går in i varandra och konkreta undersökningar tar ofta upp problem från flera deldiscipliner. Men som en stomme till beskrivningen av ämnets innehåll kan uppställningen duga.

Språkpolitik, språkplanering, flerspråkighet På den nationella nivån, makronivån, rör forskningen i första hand samhällelig två- och flerspråkighet, närmare bestämt förhållandet mellan språkliga minoriteter och majoriteter, samt språkets roll i samhällsplaneringen. Man vill förklara de olika villkor som råder för språkliga majoritets- och minoritetsgrupper med hänvisning till befolkningsmässiga, politiska, ekonomiska, sociala, kulturella och historiska omständigheter. Särskilt har de språkliga minoritetsgrup16

pernas möjligheter att bevara och utveckla sina respektive språk stått i centrum för intresset. Avgörande för ett minoritetsspråks fortlevnad är dess användbarhet inom olika verksamhetsområden, s.k. domäner, och talargruppens syn på sitt eget språk. Ett språk behöver inte nödvändigtvis användas av en talargrupp inom alla domäner för att överleva; språk A kan brukas inom vissa domäner, medan språk B kan kännas naturligast inom andra. Ett sådant stabilt tillstånd, som normalt men inte nödvändigtvis förutsätter tvåspråkiga talare, kallas diglossi.

Man brukar tala om fullfjädrade och mindre fullfjädrade språk.

För att räknas till den förra typen krävs att språket för det första är totalfunktionellt, d.v.s. det kan användas inom alla verksamhetsområden och för alla syften och föreligga i både tal och skrift.

För det andra ska det vara kodifierat, varmed menas att det ska vara beskrivet och normerat i ordböcker och grammatikor. För det tredje ska det vara autonomt, d.v.s. självständigt och inte en varietet av något annat språk. För det fjärde krävs att det är officiellt och av medborgarna accepteras som detta. För det femte ska det vara vitalt, användas, diskuteras och förnya sig genom nya ord och ordbildningar. För det sjätte slutligen ska det ha en lång historia som avsatt rika språkliga minnesmärken.

Det är uppenbart att de språkliga och kulturella strävandena på den nationella nivån är en typ av samhällsplanering och därmed har mer eller mindre starka politiska förtecken. De mer medvetna politiska, administrativa och sociala åtgärder som vidtas för att utveckla, främja, bevara eller motarbeta ett språk kallas språkplanering och är ett led i statsbildningars konsolidering och modernisering. Denna verksamhet är i dag särskilt märkbar i nyare, flerspråkiga stater, men också i gamla, väletablerade stater som Sverige är språkplanering numera en viktig verksamhet. Detta beror givetvis på att folkomflyttningar, internationalisering och globalisering i dessa länder har skapat en språkligt ny situation. Språkplanering studeras av språkvetare, statsvetare och sociologer med metoder hämtade från historia, samhälls- och beteendevetenskap, men fors17