9789146241010

TVIVLET

Sara Mannheimer ROMAN

WAHLSTRÖM & WIDSTRAND

”Att rätt uppfatta en sak och att missuppfatta samma sak utesluter inte helt varandra.”

f. kafka

I BEGYNNELSEN – BERESHIT

1. Ni skall vara fruktsamma och föröka eder

Det är höst och allting börjar om. Eller något börjar om, men ingenting är samma. Det står en äldre man med keps utanför porten och trampar. Jag halar fram en hälsningsfras på hebreiska, han svarar lite frånvarande på svenska. Snart hörs steg närma sig och porten öppnas av en yngre man med jeans och kippa som leder oss över den lilla bakgården och in genom en vanlig lägenhetsdörr. Jag har läsglasögonen i handen och hemnycklarna i fickan, annars ingenting, ingen telefon, inga pengar, inga betalkort, ingen handväska, ingenting som kan väcka misstankar. Det är första gången jag är på insidan. Det sorlar kraftigt, fullt av folk i entrén, plastglas och mat i folielådor någonstans i de bakre regionerna. Jag följer efter en kvinna med röda gymnastikskor upp på kvinnoläktaren. Hon har förstås promenerat hit. Jag har lärt mig att det är förbjudet på sabbat och under alla högtider att ta sig fram annat än till fots och därtill får promenaden inte överstiga tusen steg.

2. Alla av manligt kön skall låta omskära sig

Jag gör som kvinnan framför mig och tar en bönbok från en trave vid trappan, sätter mig på lagom avstånd intill en ung, gänglig kvinna som ler allvarligt mot mig. Hon verkar vördnadsfullt dedikerad, till skillnad från de äldre sminkade damerna, som sitter och skrattar på första bänkraden med utmärkt sikt över männen därnere, till vilka hon med de röda skorna ansluter sig. Gudstjänsten är snart igång. Det är svårt att koppla ihop kantorns reciterande med de hebreiska tecknen som dansar på sidorna i bönboken, min bänkgranne ser till att jag åtminstone är på rätt sida. Sensationen från femårsåldern känns av någonstans i kroppen, rösten som i krampande etapper äntligen omfattade igenkännbara ord, meningar mirakulöst uppståndna ur några svarta streck på ett papper. Här är träffarna mer svävande, kampen mer famlande, men euforin, när avkodningen lyckas, lika svindlande. Ibland måste jag vila och fastnar med blicken på ett av de högt placerade fönstren mot gatan genom vilket ett starkt solljus strömmar in.

3. Ni skall icke äta nervsträngen över höftbenet

Stämningen är närmast extatisk när jag några timmar senare smiter därifrån. Whiskyn och vodkan flödar, den magre och långskäggige rabbinen dansar runt varv efter varv med de andra männen, ömt kånkande på skåpets alla Torarullar vilka de skiftar mellan varandra under det att hela församlingen stämmer upp i liturgiska omkväden. Ett gäng kvinnor som uppenbarligen vägrar gå miste om dansen har lämnat läktaren och bildat en egen cirkel längst bak i synagogan hållande varandra om axlarna, hoppande, sjungande med barn i olika åldrar trasslande kring ben och kjolar. Jag är upprymd, men generad. Jag hör inte hemma här. Jag är inte född judinna, jag är dubbel och jag är halv, jag är född till observatör och betraktare. Gatan utanför känner jag mycket väl, men den är outhärdligt tyst och trist. A tycker kanske synd om mig. Men idag låter hon mig hållas.

4. Ni skall avskilja nymånen

Det är höst och allting börjar om. Eller något börjar om, men ingenting är samma. B ב är Torans begynnelsebokstav. Bereshit תישארב är Torans begynnelseord. I Begynnelsen Började Gud skapa himmel och jord … Idag, den 23:e i månaden Tishrei, firar praktiserande judar världen över simchat torah, det vill säga glädjehögtiden på vilken den årliga läsningen av Toran, det vill säga de Fem Moseböckerna med profetiska tillägg utportionerade över årets femtiofyra veckor når sitt slut. Simchat torah är den sista i en rad stora judiska högtider som följer på varandra om hösten. Då reciteras alltså de sista verserna i Femte Mosebok, Devarim, för att därefter omedelbart övergå i nästa årscykel med de första verserna i Första Mosebok, Bereshit. Och så där håller det på, år ut och år in. Den judiska kalendern turnerar sin minnesagenda i en sort vishetsspiral med alla sabbatsdagar, fastedagar, nyårsfiranden, vandringshögtider, nymånenätter och talmudstudier i en intrikat väv av purfärska uråldriga återkomster.

5. Ni skall slakta pesachoffret den 14:e dagen i Nisan

Jag vill vara judinna, men min judiska släkt vilar på fädernet vilket betyder att jag måste konvertera för att kunna räkna mig till stammen. Att konvertera innebär i sin tur en helhjärtad dedikation till just de religiösa aspekterna av att vara jude, och problemet är att jag inte är helhjärtad, jag delar mitt hjärta med A, min tvilling. Vi bor i samma kropp, tillsammans med O i en lägenhet invid en kanal. A kan konsten att flyga och fara, hon bryr sig inte om allt som är förbjudet och påbjudet på sabbaten, hon bryr sig överhuvudtaget inte om den Mosaiska lagen, än mindre om att jag lever

med ambitionen att, om inte slaviskt följa, så åtminstone lista och studera de på hebreiska så kallade mitzvot, vilka utgör denna lag. Enligt talmudiska källor har fastslagits att de räknar till 613 stycken, alla inskrivna i Toran, i de Fem Moseböckerna, varav 365 är förbud, lika många som årets alla dagar och 248 är påbud, lika många som människokroppens sammanräknade ben och organ.

6. Ni skall äta köttet av pesachoffret den 15:e dagen i Nisan

A och jag föddes inte som vanliga tvillingar, inte den ena först och den andra kort därefter, inte den ena större och den andra mindre, eller den ene uppmuntrad och den andre missgynnad. Vi föddes så tätt sammansvetsade att det var omöjligt att se att vi var två. Vi var palindromiska. Vi var himlahaviska. Vi var transopakiska. Eller snarare, vi var trädet och vinden, vi var ögat och synen, vi var allt och inget. Jag vill att det ska låta vackert och arkaiskt, jag vill ge vårt ursprung skönhet och klang. Men i själva verket föddes vi som vilket barn som helst, med två runda kinder.

7. Ni skall icke äta pesachoffret rått eller

Jag och A har levt länge nu, men det är ändå svårt att beskriva vår ostämda samhörighet. Vi är förenade i vår oenighet. Vår dubbelhet är aldrig symmetrisk. Vi hämtar andan i passagerna, klamrar oss fast i broarna. Friheten är för A en förutsättning och för mig en plåga. Hon vill ha något i munnen, andra tungor, främmande lemmar, medan jag dras till bokstäverna, företrädesvis de hebreiska bokstäverna och har, förutom att studera judiska urkunder, ett tvångsmässigt behov av att föra bok. Ibland skriver jag i första person singularis, som om A inte finns, som om jag står min penna närmare än A. Men sanningen är att jag inte existerar utan A.

8. Ni skall icke lämna pesachoffret till följande dag

Enligt judisk tradition utgörs hela Boken, det vill säga Toran, av Guds alla namn. Hur är det möjligt att förstå en sådan utsaga? Jag vet inte, jag vet bara att det kräver åratal av hängivna studier, inte minst i Kabbala. Ändå kan jag på visst avstånd lyssna till hur Fäderna med glödande intensitet diskuterar varför Toran inte börjar med Alef utan med Beit. Beit står med fjärde väggen utslagen mot den semitiska framtiden. Alef är entrén, porten, den första inandningen? Alef är stum, Alef är tystnaden, Alef är vinden från det Allraste. A är nummer ett. Och även om Alef inte inleder Toran är

kokt i vatten

A den första bokstaven i de tio budorden ur vilka de 613 lagarna emanerar: Anchi adonai eloheicha, jag är Herren din Gud. Jag försöker få A att intressera sig, lystra till sitt namn, men jag vet att det inte är någon idé, att det är, ja, dödfött.

9. Ni skall skaffa bort allt som kan komma att jäsa ur era hus kvällen innan pesachhögtiden

Vår far, TaoTao, är inte, eller är jude, beroende på om man frågar en ortodox rabbin eller en nazist. Han bekänner sig inte till någon religion, men har i hela sitt vuxna liv praktiserat de österländska vishetslärorna och meditationsformerna som tai­ chi och yoga. Hans farfars farfars farbror, född i Köpenhamn, lär vara den som senast på allvar höll buden i vår släkt, vilken ännu längre tillbaka är bördig från Ungern. Vår svenska farmor växte upp på ett gods i Skåne och träffade vår sekulärjudiske farfar i Stockholm 1942. Båda var gifta och hade redan två barn vardera. Förälskelsen blixtrade till i rulltrappan på NK, det har farmor berättat med stöd ur sin egen dagbok. Ingen vet om de visste vad som pågick det året i exempelvis Polen, östra Tyskland eller Tjeckoslovakien, men farmor hade några år senare, då TaoTao och hans syskon kommit till världen, en käpp innanför dörren, ifall någon händelsevis skulle bryta sig in för att ta hennes judebarn. Varje kväll läste hon aftonbönen i Jesu namn.

10. Ni skall äta osyrat bröd den 15:e dagen i Nisan

Vår mor, Hava, är drottning över ett rike som ännu inte har instiftats, eller inte återupptäckts sedan tvåflodslandets glansdagar på tretusentalet f.v.t. In the meantime står hon, utöver de ur­historiska Gudinnekulterna, öppen för den Maria­ orienterade katolicismen, den ikonälskande ortodoxin, skönheten i de protestantiska stenkyrkorna och tystnaden hos kväkarna, det beror på stämningen, den poetiska kraften i liturgierna, på musiken. I själ och hjärta är hon gnostiker. Hava bejakar i allt min judendomsvurm, så länge hon upplever att jag praktiserar av lust. Hon vördar religiositeten när den får röra sig fritt och personligt. Vad gäller hennes egen mor, vår mormor, var hon nog närmast ateist, livsbejakande frankofil, uppväxt i Göteborg. Vår morfar var till hälften schweizisk och till hälften gotländsk, en upplysningsman, om än med stark dragning till rysk kultur och med en oerhörd respekt för naturen. På det sättet är vi en aning rotlösa, både A och jag. Vi tillhör inte riktigt det här landet, men vi föddes här. Vi talar vår moders mål. Och så talar vi varandras språk, trots att vi är så olika. Det finns ingen som

förstår mig bättre än A. Eller är det sant? Sanningen är ju att min tvilling är en förstörare, en flygare.

11. Det skall icke finnas något som kan komma att jäsa i era hus under pesachhögtiden

Hava har alltid varit en läsare av ofantliga mått. Hon läser med en allt intensivare intensitet. Hon läser som en älskande, den som läser lever mer har en latinamerikansk författare hävdat, eller var han spanjor, kanske filosof. Hava läser som om böckerna var hennes älskare. Naturligtvis är det inte alla författare som kvalar in. Men de som gör det verkar mötas av en oerhörd kärlek. Kanske är det därför jag har detta tvångsmässiga behov av att skriva?

Kanske är det därför A är besatt av att älska? Det finns ingen direkt logik, men det jag kan tala om i termer av ”mitt liv” tycks hela tiden vara en sorts respons, eller ett uppsökande av kända men något så när lediga spiltor? Det går alltid att sätta ett frågetecken och besvärja satsen. Det går alltid att hävda att judendomens kärna är en fråga, ett tomrum och en träta och därmed få det personliga vankelmodet att verka mer intressant. Men när solen går ned inträder sabbaten. Jag tänder de två ljusen, helgar vinrankans frukt och brödet från jorden. A gör sig inga besvär.

12. Ni skall icke äta något som kan ha blandats med något som kan komma att jäsa under pesachhögtiden

I vår tidiga ungdom gav vi oss av, så fort skolplikten var avklarad, hals över huvud. Vi lämnade Hava och TaoTao och våra kamrater bakom oss. Varför hade vi så bråttom? Vem av oss var det som drog? Kanske var vi ovanligt samstämda i lusten att resa, kanske är det alltid så, att när vi rör på oss håller vi ihop? Ja, så länge vi inte träder i djupare förbindelse med något eller någon, skramlar vi tillsammans utan att skava, utan att riktigt komma emot. Vi reste land och rike runt, vi utbildade oss till hantverkare, vi samlade på tenn, vi kunde smida och göra gjutformar, vi var anakronister eftersom den rådande tidsandan, åtminstone i de kretsar vi på något oskrivet vis drogs till, uppehöll sig vid postmodernistisk teori, postkolonial diskurs och konceptuell bildkonst, det vill säga mycket fragment, mycket foto och video och textslingor i neon.

13. Ni skall icke dela pesachoffret med någon som icke är jude, som icke är bofast i ert land

Vi älskade vårt hantverkarliv, även om A föredrog abstrakta skapelser medan jag helst ville producera funktionella objekt, saker som gick att sälja. Det var jag, och det är alltjämt jag som sköter vår ekonomi. Det var också jag som höll fast vid tanken på att vår tillverkning skulle leda till någonting större. Till en fabrik? Åtminstone forma sig till en målbild; berömmelse, tryggad ekonomi, allmän stabilitet och därmed på lång sikt kunna borga för familjebildning. A lyssnade inte på det örat, hon insisterade på ett slags fjärilsliv. Och inte sällan fann jag henne om småtimmarna med skäraren och ett söndrat tennstop i knät vilket hon under ett förstrött nynnande skulpterade om till exempelvis en häxas krokiga fingrar, eller för all del till mytologiskt uppåtsträvande trädgrenar. Mitt minne vilar på att jag alltid har fört bok. Jag vet inte varifrån jag har fått detta redovisningstvång, som A helt tycks sakna.

14. Ni skall icke dela pesachoffret med någon som tillfälligt bor med er och ingen daglönare får äta av det

Efter många år återvände vi till Sverige. Vi mötte en man, O, som både jag och A lyckades förälska oss i. Det var nog det som gjorde att A inte saboterade mitt bygge av tennstopsfabriken. Hon var kär, hon älskade intensivt, men hon möttes av något överdimensionerat, ändå liksom undanglidande eller invecklat avvikande. Hon var i uppror men satt mest och led och kved och lamenterade, för allt gjorde ont, det hade med vår enighet att göra, det gick inte att rusa åstad. Kärleken var stor och känslig. Kärleken var stor och fri, så fri att allt vad frieri hette tycktes överflödigt. Kärleken rymde oss alla, men A kände sig utstuderat naivistisk, lite som ett uppstoppat barn? Kanske förtryckte vi henne, kanske klampade jag in på hennes domäner, åt av hennes kärleksäpplen? Själv kände jag mig ovanligt inspirerad och begärlig. Ännu har vi inte gift oss med O, men vi har vid det här laget levt mycket länge med denne man.

Hava har sedan länge insett att männen i böckerna både väcker och ger mer kärlek än verkliga män någonsin kommer att vara förmögna till. Länge var vi själva beredda att gifta oss med henne, i alla fall jag. Hela vår barndom ville jag det, och försökte så gott det gick att vara hennes gentleman. Men på den tiden hade hon egna älskare och önskade för övrigt mest att få vara i fred med sitt skrivande och läsande, det är så jag minns det. Nu nöjer hon sig indirekt med O. Och vi är förstås tacksamma över att de kommer överens, vilket på sätt och vis är rätt logiskt, eftersom O också i stort sett lever sitt liv i skriftens världar. Vi har i mångt och mycket många likheter med Hava och vill inget hellre än att göra henne till viljes. Men problemet är att det ofta står i konflikt med vår egen vilja, som i sin tur redan står i konflikt då den är delad i två.

16. Ni skall icke krossa några av pesachoffrets ben

O påpekar emellanåt att det inte är helt friskt att vi fortfarande är så upptagna av vår mor, hon börjar bli ålderstigen. Vi är inte heller det minsta unga. Men vissa band upphör aldrig att vara latent elektriska. Det finns ett skiffer i hennes röst som bara vi kan tyda, ett skiffer som när som helst kan skina igenom och osäkra relationen. Hava har nog aldrig fått uppleva den villkorslösa kärleken själv, så varför skulle vi? Vi väcker en brist, men aktiverar samtidigt en skuld i henne, så måste det hänga ihop. Hava kan som ingen annan lyssna och bejaka med glödande entusiasm och samtidigt som ingen annan anklaga oss för att vara bortskämda egoister. Oberäkneligheten var

15. Ni skall icke föra pesachköttet ut ur huset

vi inte medvetna om när vi var mindre, eftersom vi på den tiden var små och egensinnigt följsamma. Kanske är det främst jag, i mitt ångestdrivna behov av att sätta gränser, som orsakar hennes missnöje. Vi älskar henne. Men vi lever nu närmast O, med utsikt över kanalen vars pråmar outtröttligt fortsätter att forsla sand.

17. Ni skall icke ge en oomskuren man att äta av pesachoffret

O säger att vårt tvillingskap, tvillingar som föds samtidigt i en och samma kropp, bara är ett litterärt grepp, att det endast är i litteraturen de finns. Föddes vi som ett litterärt grepp? Insinuerar O att vi inte är tvillingar, att vi i själva verket är påhittade dubbelgångare, skuggvarelser, två abstrakta sidor av samma mynt? Jag vet inte, eller visst vet jag. Som jag redan uppgivit kunde Hava inte urskilja oss till en början, jag menar det faktum att vi var två, än mindre TaoTao. Det var bara Gud som visste, enligt mig. Men inte enligt A. Hon trodde och tror fortfarande inte på Gud, på den Onämnbare, hon tror inte att den Allestädes Närvarande ser oss. Eller är det tvärtom? Jag inbillar mig att någon av oss alltid trott på Elohim, även om vi inte varit, och kanske ännu inte är medvetna om det. Men vad i hela friden betyder det, att tro?

18. Ni skall helga det förstfödda som kommer ur moderlivet, bland både människor och boskap

Vi har för tydlighetens skull alltså bara en kropp. Det är en omständighet. Men vi är två. Eller hur många är vi? Det är lätt att psykologisera, eller systematisera vår klyvnad och våra olikheter, till exempel skulle jag kunna skriva att jag håller till i skallen och min syster i det undre och nedre livet, men, även om det inte är direkt osant, så är det en alldeles för enkel bild. Som barn höll vi, som jag redan skrivit, låg profil bakom våra runda kinder. Vi uppmuntrades båda av våra föräldrar, av TaoTao för att vi var ordentliga och bra på att hålla tider, han gillade också vår torra humor. Av Hava för att vi visade oss konstnärligt begåvade och för att vi gentlemannamässigt, inte bara uppvaktade, utan också avgudade henne.

Det stora brottet skedde, helt enligt den schematiska generaliseringen jag egentligen inte vill hemfalla åt, då A på allvar började låta sig uppvaktas av unga män, medan jag i samma veva drabbades av ett nästintill patologiskt behov av att skruva åt, stänga till, hålla igen, kort sagt att avstå och kväsa.

19. Ni skall icke äta något som kan komma att jäsa under pesachhögtiden

Vi blev en sorts sabotörer båda två, inför varandra. Men eftersom ingen av oss gav upp, tvingades vi på något sätt överleva och uthärda söndringen. Jag upplevde att A lämnade mig i sticket, att hon överlät på mig att fortsätta upprätthålla den givna och från början instiftade släkttillhörigheten, låt säga traditionen, att hon överlät på mig att sköta allt det praktiska, att hålla ambitionsnivån hög, och att jag i vad man kunde kalla vakansen efter henne dessutom skulle låta påskina att allt var som vanligt, eller vad säger man, att allt gick som tåget. Det fanns ingen annan lösning än att resa bort. Långt bort.

20. Det skall icke finnas något som kan komma att jäsa i era hus eller på någon av era marker under hela pesachhögtiden

Det fanns ingen annan lösning? Resa långt bort? Det klingar falskt och tillrättalagt. Allt jag skriver riskerar att i varje ögonblick lösa upp sig before my very eyes. Ögon som också tillhör A. Jag griper en långsökt tanke: tänk om vi istället hade blivit till under skapelsens första vecka. Om förhållandet mellan mig och A liknat det mellan solen och månen, som det står skrivet i Första Mosebok, kapitel ett: Elohim gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att härska över dagen och det mindre till att härska över natten, och han gjorde stjärnorna. Den ofrånkomliga asymmetrin mellan mig och A har dock inte med storlek att göra, utan handlar mer om att A är själva originalet och jag, så att säga kopian. Jag kan inte förklara det mer elaborerat och det gör mig illa till mods. Jag vill inte bestjäla henne, det är hon som är själen, det är hon som är synen och jag som är ögonen, jag vill inte parasitera på hennes förmåga att kasta sig ut i det runda.

21. Ni skall berätta för era barn om uttåget ur Egypten, den första pesachkvällen

Jag är rädd att jag successivt och kontinuerligt suger i mig av hennes urkraft. Att hennes vind­för­våg­aktiga livsstil både hämmas och samtidigt idealiseras av mig. Att jag alltjämt äter på hennes särskildhet, men förvägrar henne ett pärlband av skeenden utan att riktigt våga bjuda henne ett substantiellt motstånd. Det finns ingen dualism eller tydligt motsatsförhållande som kan beskriva hur vi sitter samman och samtidigt stöter bort varandra. Återigen vore det för enkelt att säga att A är natt och jag är dag, eller att hon är kött och jag är språk, eller att min tvilling är vild och naturlig och jag är tam och skolad. Jag anar att mitt skrivande och mitt redovisningstvång har att göra med det faktum att jag känner mig som en parasit och att jag måste verkliggöra eller realisera detta parasiterande på ett sätt som överskrider vår klyvnad. Jag försöker helt enkelt värpa fram ett litet vaccin, ett cykliskt fundament, något som drogar och botar oss över tid, ja, helst i evighet.

22. Ni skall återlösa ett förstfött åsneföl med ett får

Jag vill skriva fram världen här och nu, jag vill samtidigt skriva fram den uråldriga öknen, vandringarna och världen som ska komma, det finns oändligt mycket jag vill skriva fram. Ändå är jag alltid rädd att min kopiösa lydighet, min följsamhet och min mekaniska flit ska uppdagas. Att det ska visa sig att jag bara är en skrivare, eftersom det är A som är den egentliga kreatören. Hon insisterar på att låta bli att ta problemet på allvar. Hon bryr sig verkligen inte, hon bryr sig inte om att jag tar ifrån henne så mycket jag kan, hon låter det ske, jag känner henne. Och jag vet att det är destruktivt. Jag vill inte vara hennes stand­in. Jag vill inte leva hennes liv, jag vill leva mitt eget. Men eftersom jag bara lever genom det jag skriver, har jag inget eget. Det är en stor tragik (eller en inbilsk föreställning) som jag skjuter framför oss, som jag släpar efter oss, mot slutet.

23. Ni skall skära halsen av det förstfödda åsnefölet om ni inte låter återlösa det

O säger att jag måste skriva mer hänsynslöst. O säger att mina redovisande anteckningar står i vägen för den egentliga skriften och därmed för mina läsare. Jag förstår inte. Men jag vet att han har rätt. O säger att det vilar en stor ensamhet över texten. Han syftar bland annat på bunten som jag arbetat med i flera år och som jag, efter visst övervägande, bad honom läsa häromveckan. Ja, vill jag ropa, ja, jag känner det som om ett stort skepp av övergivenhet seglar genom kroppen, att min vilsenhet är fundamental, att jag inte vet vart jag är på väg och varifrån jag kommer, att allt tycks vidöppet och därmed existentiellt meningslöst, att jag oavbrutet står i kontakt med denna lösryckta ändlöshet, och att jag av den anledningen kanske till synes desperat klamrar mig fast vid formerna och reglerna, men att det helt säkert bara är gestiskt, eftersom jag aldrig kan göra något helhjärtat i det att jag förblir halv. O är inte jude, O firar inte sabbat. Men han sitter stilla och lyssnar när jag stakar mig igenom de allra mest elementära bönerna på hebreiska, över ljusen, vinet, handtvätten och brödet. Shabbat shalom

, säger vi och skålar.