9789146240921

Olga Ravn

De anställda

Översättning: Johanne Lykke Naderehvandi

Wahlst Röm & Widst R and

Av Olga Ravn har tidigare utgivits: Celestine 2016

På annat förlag: Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne 2013

Den vita rosen 2017

Mitt arbete 2022

Denna översättning har fått stöd från Nordiska ministerrådet.

Wahlström & Widstrand www.wwd.se

Copyright © Olga Ravn, 2018

Originalets titel: De ansatte

Omslag: Jennifer Bergkvist

Översättning: Johanne Lykke Naderehvandi

Tryck: ScandBook, EU 2023

is B n 978­91­46­24092­1

Dessa vittnesmål har insamlats för att få inblick i relationerna mellan de anställda och objekten i rummet. Under en period på 18 månader intervjuade kommittén samtliga anställda och ställde frågor om vilken relation de hade till rummet och dess objekt. Vi ville, genom ett fördomsfritt återgivande av respondenternas utsagor, ge inblick i arbetsordningen på platsen och undersöka vilka tänkbara påverkningar de anställda eventuellt kunde ha utsatts för, och huruvida den sortens påverkningar, eller om möjligt, relationer, resulterat i permanenta förändringar hos de anställda och ifall detta kunde påstås medföra en nedsättning eller förhöjning av arbetsinsatsen, förståelsen för arbetet, förvärvandet av ny kunskap och nya egenskaper, samt vilka konsekvenser det har haft för produktionen.

VITTNESMÅL 004

Det är inte svårt att rengöra dem. Den stora, tycker jag, utsänder ett slags nynnande, eller är det något jag hittat på? Eller det kanske inte är det ni menar? Jag vet inte om det är avsikten, men visst är det en hona? Repen är långa, flätade av trådar i blått och silver. De håller henne uppe med lädertyglar i kalvfärgat skinn med vita, tydliga stygn.

Eller, vilken färg har kalvar? Jag har aldrig sett någon. Från hennes mage en lång rosa, ja, vad ska man kalla det, trådig växtstickling? Den tar längre tid att rengöra än de andra. Jag brukar använda en liten borste. En dag hade hon lagt ett ägg. Om jag får säga något så tror jag inte att ni borde ha henne upphängd hela tiden. Ägget hade gått sönder i fallet. Äggmassan låg under henne och den fransiga änden av sticklingen låg nere i äggmassan. Jag tog bort det till slut. Jag har inte berättat om det förrän nu. Det var kanske ett misstag. Nästa dag fanns det ett nynnande. Fast högre, som ett elektriskt brummande. Och dagen därpå var hon tyst. Hon har inte sagt något sedan dess. Är det en sorgsenhet? Jag använder bägge händerna. Om de andra har hört något vet jag inte. Jag kommer oftast hit när alla sover. Det är inget problem att göra rent här. Jag har gjort det till min egen lilla värld. Jag talar till henne medan hon vilar. Det ser kanske inte så stort ut här. Det finns bara två rum. Ni skulle kanske säga att det är en liten värld, men inte om man ska städa den.

VITTNESMÅL 012

Jag tycker inte om att gå in dit. Särskilt de tre på golvet verkar ha en inneboende ondska eller kanske likgiltighet. Som om de i sin djupa likgiltighet har en önskan om att skada mig. Jag förstår inte varför jag absolut måste röra vid dem. Två av dem är alltid kalla och så finns det en som är varm. Det växlar vem som är den varma. Det är som om de laddar varandra eller turas om att lägga sin energi i någon av de andra. Jag kan bli osäker på ifall de är ett, en helhet eller tre. Tre individuella enheter som känner varandra. Jag har sett att det finns intimitet i dem. Det skrämmer mig, jag avskyr det. Jag har sett många fler som dem. Det är som om var och en alltid kan vara de andra. Som om de egentligen inte existerar i sig själva, utan som idén om varandra. Det kan alltid komma fler, i klungor och buketter. På bergssidorna kan de se ut som en sorts eksem. Men jag säger ju att jag inte tycker om att vara därinne. De får mig alltid att röra vid dem, trots att jag inte vill. De har ett språk som förstör mig när jag går in dit. Språket är att de är många, att de inte är en, att en av dem är upprepningen av dem alla.

VITTNESMÅL 006

När började drömmarna? Det måste ha varit efter de första veckorna. I drömmen är alla porerna i min hud öppna och jag ser att det i var och en ligger en liten sten. Jag märker att jag inte känner igen mig själv. Jag kliar och kliar min hud tills det blöder.

VITTNESMÅL 002

Det var dag sju. Vi tog på oss de gröna uniformerna. Jag drack mjölk. Jag ljög för kaptenen för att slippa gå längst fram. Jag kände mig främmande, jag kysste tredjepiloten på kinden. När jag tänker på utslussningskorridoren där vi träffades och på landskapet där ute, då vi beträdde dalen för första gången och kaptenen tappade en klase gröna vindruvor och hur vi, efter arbetet, badade i en å som var så kall att den färgade händerna och fötterna röda, verkade det då inte som om vårt öde var avgjort?

På morgonen, när jag gick iväg med hinkarna och solen sken på träden, som var våta och glittrade som i en av katalogerna ni har gett oss. Jag var grön och mycket transparent, som en frukt i solen. När tredjepiloten tröstade mig, hans bok ligger fortfarande uppslagen intill hans slaf, och jag låter den ligga så, som ett bokmärke i vår historia. När ljuset släcks ombord hör jag också den av dem som surrar, så börjar den, i hans frånvaro. Det är den lilla av dem. Vi hittade den under en buske. Det var dag sju och jag drog med mig tredjepiloten genom utslussningskorridoren, trots att vi hade stängt ner för dagen, jag släpade honom över kullen i natten. Han hade ett paket tuggummi i fickan och vi åt av det. Det var då jag grävde upp två av dem ur jorden i mörkret. Jag tror inte att de är här längre. Mina händer blev nariga för att jag inte var van vid arbetet. Det var när jorden hade blivit mjuk igen av temperaturväxlingen. Först skulle jag

arbeta på kontoret men så ville de att jag skulle hjälpa till. Jag har hört att [redacted] är död och att de fick sätta alla i karantän. Kommer ni ihåg den underliga kedjan vi hittade vid foten av kullen den första dagen? Jag tror inte att han glömmer mig, tredjepiloten, jag vet inte om ni har träffat honom. Jag vet inte var han är nu, om ni kommer att träffa honom. Men om ni träffar honom, kan ni då säga till honom att han inte ska minnas mig som den som inte kan flyttas, utan att han ska komma ihåg att det också var jag som kysste honom och släpade med honom över kullen, och att vi när daggen föll precis mellan dag och natt också hörde det där surrandet. Det kom liksom stigande, som vatten ur jorden. Och jag såg att jag hade förändrat hans ansikte. Det finns mycket som jag gärna hade velat visa honom, men inte förrän jag har fått ordning på allt, och nu händer det kanske aldrig. Jag vill helst inte vara där, där jag kan vara. Nej, det har inget med rummen att göra. Det tror jag väl inte. Jag hoppas att ni har kommit långt med arbetet. Jag hoppas att ni gör det ni ska göra bra. Jag hoppas att han inte kommer dö, även om jag vet att det är sannolikt.

VITTNESMÅL 014

Den första doften i rummet är lätt och den ligger framför ansiktet, citrusfrukt eller en persikokärna. Jag undrar om ni andra runt bordet betraktar mig som en brottsling? Jag tycker om att vara i rummet. Jag finner det mycket erotiskt. Det hängande föremålet, jag känner igen mitt kön i det. Eller det kön jag har på det sextusende skeppet. Varje gång jag ser på det så känns det mellan benen och mellan läpparna. Det blir fuktigt. Trots att jag inte nödvändigtvis har något där. Bland jägarna i mitt team kallar vi den för den omvända strap-onen. Det är kanske fult sagt, men jag har sagt att jag inte nödvändigtvis delar er syn på saker och ting här. Det kan mycket väl vara skälet till att ni uppfattar mig som kriminell. Bara till hälften mänsklig, av kött och teknik. För levande.

VITTNESMÅL 015

Jag är mycket nöjd med mitt tillägg. Jag tycker ni borde sprida tillägget till flera. Det är jag och så är det inte jag. Jag har behövt ändra mig totalt för att kunna uppta den nya delen; det som ni också säger är jag. Som är kött och inte kött. När jag vaknade efter operationen blev jag rädd, men det gick snabbt över. Nu kan jag mer än någon annan. Jag är ett mycket användbart verktyg för besättningen. Det ger mig en särskild position. Det enda jag ännu inte har kunnat vänja mig vid är drömmarna. Jag drömmer att det inte finns något där tillägget sitter. Att tillägget har slitit sig loss eller kanske aldrig varit en del av mig. Att det hyser en djup antipati gentemot mig. Att det hänger fritt svävande i luften framför mig och går till attack. När jag vaknar från en av dessa drömmar surrar det lätt i tillägget och det känns som om jag har två: ett tillägg där det ska sitta och, svävande precis över det, ett annat tillägg, som inte går att se med blotta ögat, utan som har uppstått i mörkret där jag sover, ur min sömn.