d enna bo K har P ubli C erats med stöd från l iterature i reland
Wahlström & Widstrand
www.wwd.se
Co P yright © Claire Keegan 2007
o riginalets titel Walk the Blue Fields
o mslag Sara R. Acedo
t ry CK ScandBook EU 2023
isbn 978-91-46-24067-9
Erik Andersson
Wahlström & Widstrand
s trax efter det att prästen hade dött flyttade en kvinna in i hans hus på Hill of Dunagore. Hon var en smärt och senstark kvinna som uppenbarligen inte var van vid kustlivet: bara fem minuter efter det att hon hängt ut tvätten på strecket hade kläderna blåst halvvägs upp på torvmossen. Margaret Flusk hade varken hatt, gummistövlar eller man. Hennes bruna hår var långt och hängde i långa stripor likt sjögräs över ryggen. Hon bar en stor fårskinnskappa med perfekt passform, och när hon blickade ut över den förgängliga världen var det med kärvheten hos en kvinna som uthärdat åtskilligt och överlevt. När hon flyttade till Dunagore var hon ännu inte fyrtio, men den tid då hon kunde få barn var över. Den förmågan saknade hon sedan många år, och hon skyllde alltid på rönnarnas natt.
Prästens hus var beläget på kullens högsta punkt bredvid masten vars kvällsskugga föll in i hennes rum. Det satt ihop med en annan stuga av samma storlek, och de båda tittade ner likt två blickstilla harar mot Mohers klippor. Det var höst när hon kom. Svalorna var borta sedan länge och de björnbär som fortfarande hängde kvar i snåren hade börjat
ruttna. Det luktade av prästen i huset. Allt Margaret inte ville ha släpade hon ut längst ner på högården och brände upp. Eftersom hon var skrockfull behöll hon hans kläder. Om hon gav bort dem skulle han inte vara tvungen att gå naken in i nästa värld. Hon målade alla väggarna och taken med en spann vit plastfärg, skurade golven och tröskeln och putsade fönsterrutorna tills de gnisslade under trasan, ty även om hon inte kom från Clare så visste hon att ett smutsigt hem aldrig leder till något gott.
När hon fått skorstenen sotad rusade hon över gärdet mot en gård där röken steg upp. Snart nog sprang hon tillbaka med en skyffel full med glöd, tog långa osäkra kliv över mossen. Därefter ringlade sig röken alltid upp. Hon var varken borta eller sov så länge att elden hann falna. Tvärtom tyckte hon om att gå upp medan stjärnorna fortfarande syntes. Hon blev belåten om hon såg en stjärna falla. Även om hon trodde på naturkrafterna så ville hon till varje pris undvika otur. Hon hade haft sin andel otur så nu slängde hon aldrig ut askan på en måndag eller gick förbi en som arbetade utan att välsigna hans värv. Hon strödde salt på härden, hängde upp ett Brigidakors på sängkammarväggen och höll ordning på månens faser. När huset var rent körde hon nedför kullen och runt kusten till Ennistymon. Vägarna var branta och smala. Hon hörde mossvattnet brusa i dikena. Bakom stenmurarna betade magra kor och små hjordar med långhåriga får. Hästarna stod med baken mot vinden som om vinden skulle befrukta dem. Vartenda djur verkade redo eller på vippen att fly.
En gång när Margaret var liten hade hennes mor gått på pilgrimsfärd till Knock och kommit tillbaka med en kara-
mellstång och ett paraply. Margaret inväntade en blåsig dag, slog upp paraplyet och hoppade ner från pannrumstaket i tron att hon kunde flyga, och hon landade med bruten fot på bilvägen. Om bara hennes ogrundade antaganden i vuxen ålder kunde motbevisas lika skyndsamt. Att vara vuxen innebar till allra största delen att famla i mörker.
Nere i samhället stod en galen vithårig man på bron och dirigerade trafiken.
»Skynda! Skynda! Vintern är i faggorna!«
Hon köpte mjöl och socker, havregryn, kärnmjölk och te, ärter och bönor, potatis och saltfisk, tog med det hem och bakade en limpa. När det blev mörkt vid femtiden gick hon ut och lyfte på kjolen och satte sig på huk i gräset. Hon ville låta sitt vatten på vartenda grässtrå runt huset, hon visste inte varför. Gräset var långt och surt däruppe. Dunagore var ett egendomligt ställe utan så mycket som ett träd eller ett visset löv på hösten, bara den skälvande mossen och alla måsar som kretsade omkring och skrek under de snabba molnen. Landskapet såg metalliskt ut, oömt och evigt, men för Margaret som kom från en trakt med ek och ask var det overkligt. Det skulle inte finnas någon skugga på sommaren, inga kornåkrar som blev gula i augusti. Österut skulle himlen nu döljas av fallande löv, kvigorna skulle stå i ladugården, mjölkkorna tjudrade i sina boxar.
Nästa morgon när Margaret gick ut för att tömma askhinken blåstes askan tillbaka i ögonen på henne så att hon inte kunde se. När hon kom in beslöt hon att hon skulle stanna i huset så länge som möjligt utan att skada någon eller låta någon annan skada henne. Om något av det inträffade skulle hon ge sig av. Hon skulle fortsätta
sin väg, kliva i en båt och resa över till Aranöarna, ta sig så långt västerut hon kunde utan att lämna Irland. Men intill dess skulle hon göra sitt bästa för att hålla folk på armlängds avstånd, för folk var bara till besvär. Det är inte alla som kan slipa en lie eller skära torv. Stack, den fyrtionioårige ungkarlen som bodde vägg i vägg, var flintskallig och hade grå stänk i ögonen. Han hade bott hos sin far och brukat jorden i hela sitt liv tills fadern dog. Han var trettioåtta när fadern avled och nu återstod bara mossarna och inkomsten från torven. Han bodde inte ensam, utan tillsammans med Josephine, en mager brun get som gick fritt inomhus. På dagarna blickade hon in i brasan och på natten tog hon upp mer än halva sängen. Stack mjölkade henne varje dag, gjorde rent spenarna med Palmolivetvål och kom alltid ihåg att ta med fikonbullar åt henne när han handlade. Han hade uppvaktat en småbrukardotter utanför Lehinch i tolv år och bjudit henne på sexhundratjugofyra söndagsmiddagar, men hon ville inte ens låta honom röra vid kjortelfållen eller stryka håret från ögonen så att han kunde se henne ordentligt. En gång blev hon lite full och han lade handen på hennes bara knä när de satt i bilen utanför hennes köksingång, men det var allt. Till sist gifte hon sig med en karl som sålde sten, och Stack hittade Josephine via en annons i Farmer’s Journal.
Stack kunde inte förmå sig att slänga någonting. Extrarummet var fullproppat från golv till tak med faderns fiskespön, moderns symaskin, ogräsbekämpningsmedel, syltburkar, den gamla vedspisen. Alla kläder han någonsin haft behöll han, från barndomens stickade koftor till byxor som han nyligen vuxit ur, och han höll dörren stängd efter-
som Josephine gärna gick in där och tuggade på moderns tofflor.
Stack hade inga planer på att bli som den nya generationen. Unga människor kunde varken dra upp en fisk eller skumma grädden av mjölken. De for omkring i bilar de inte hade råd med, med småbarn som aldrig smakat sin mors mjölk, och begick äktenskapsbrott titt som tätt. Ja, både titt och tätt förmodligen. De drack öl direkt ur flaskan, kom hem från Amerika och Prag och ville ha pizza och såg inte skillnad på sättpotatis och victoriaplommon. Och nu bodde det en kvinna vägg i vägg som eldade upp prästens prima möbler och gick omkring ute på vägarna med håret i en enda röra som om hon inte hade någon kam.
Tiden gick, och det hände inte mycket i Dunagore. Vindarna från Atlanten knuffade molnen än åt ena hållet, än åt det andra, frambringade kusliga toner från masten, blåste upp grindar. Kor och får rymde, irrade omkring och blev infångade. Brevbäraren stannade nästan aldrig hos Margaret utom för att ge henne elräkningen. En gång kom en medelålders man och knackade på och bad henne att skriva på en namninsamling för att få groparna i vägen lagade. Medan hon skrev på vandrade hans blick över hennes kropp.
»Är du möjligen släkt med prästen?« frågade han.
»Vadå, är jag lik honom?«
Han tittade upp på hennes näsborrar, zigenarögon och väntande mun.
»Du är inte lik någon«, sade han och gick till den andra dörren för att få torvgubbens påskrift.
Margaret sov bra, åt enkel mat och fortsatte promenera ner till havet och tillbaka. Ibland fortsatte hon till Moher
och tittade ner från klipporna och blev rädd. Ibland när hon var där nere och regnet strilade över håret och fårskinnet tänkte hon på prästen.
Prästen var hennes kusin. Förr kom han hem till dem varje sommar när höet skulle bärgas. Han kom med det fina vädret, satt ovanpå höskrindan bredvid henne, grävde upp färskpotatis, hade god aptit, drog upp salladslök och åt den rå. Margaret var tonåring. Himlen var blå på den tiden. Som ung man hade han sagt att de skulle gifta sig, att de skulle utverka tillstånd från biskopen, föda upp korthornskor och ha två barn och ett duvslag. Margaret kunde se honom komma från gärdena med en näve klöver, och han sade att inget gick upp mot ängen. Och sedan åkte han till seminariet och blev familjens stolthet, de slutade använda hans namn:
»Ska det vara lite mera sås, fader?«
»Finns det ett limbo, fader?«
»Sade pappa vart han skulle gå, fader?«
Trots att han kom tillbaka varje sommar för att bärga höet satt han inte mer i dikeskanten och redde ut tovor i hennes hår och pratade om de barn de skulle ha. Somrarna gick, och istället för att sätta på grammofonen och öppna stouten när höet låg på skullen knäböjde hela familjen och läste bönerna med honom.
Margaret försökte låta bli att tänka på prästen. Efter promenaderna satte hon sig med fötterna i en balja med tvålvatten och lyssnade på Raidió na Gaeltachta eller lade sig i hans säng med varmvattenflaskan, riktade lampljuset i rätt vinkel mot hans böcker. Ibland stötte hon på ett stycke han hade strukit under, men det gick inte att utläsa något speciellt. Inget hon hittade i huset betydde något.
Ibland såg hon hans skugga vid sängkanten, kände hans kyliga närvaro som en skugga och såg på nytt hans öppna krage, fröerna som fastnat på ärmuppslagen, men det var bara hans spöke.
Om hon, innan hon somnade, undrade vad grannen gjorde i sin säng på andra sidan väggen, så var det inget hon dröjde länge vid. Hon försökte att inte dröja länge vid något. Att klä det förgångna i ord kändes futilt när det förgångna redan hade hänt. Det förgångna var förrädiskt, rörde sig sakta framåt. Det skulle hinna ifatt i sinom tid. Men vad skulle man egentligen göra? Att ångra sig ändrade ingenting och att sörja fick bara alltsammans att komma tillbaka.
Tvivelsutan var många nyfikna på henne. En del sade att alla i hennes familj var döda och att prästen var hennes morbror, att han hade tyckt synd om henne och testamenterat huset till henne. Andra kunde svära på att hon var en välbärgad kvinna vars man hade stuckit med en tonåring och att hennes hjärta hade brustit. Sent frampå kvällen på puben verkade alla säkra på att prästen hade varit kär i henne, att hon hade fött hans barn och förlorat det, att han inte alls hade åkt iväg för att missionera den gången som han åkte iväg för att missionera.
På alla själars afton kom den medelålders man som givit henne glöden och bankade på hennes dörr, men Margaret bara stod där och såg på honom med fast blick genom rutan. Till sist gick han sin väg. Och kvinnorna sade att hon måste vara i klimakteriet:
»Nymånen är fruktansvärt plågsam för kvinnor som hon«, sade en kvinna nere i Lisdoonvarna och kände på det slappa innandömet i ett kålhuvud.
»Alla gånger«, sade en annan. »Månen drar i henne som i tidvattnet.«
Liksom alla män som någonsin känt en kvinna trodde Stack att han visste en hel del om kvinnor. Han tänkte på Margaret Flusk när han körde hem från Lisdoonvarna med Josephine bredvid sig i framsätet.
»Vore det inte förfärligt«, sade han, »om den där kvinnan blev förtjust i mig? Hon skulle bara behöva riva ner väggen mellan husen och sedan är friden förbi.«
Hon behövde bara ett skäl till att knacka på. Om hon hade ett skäl skulle han säkert släppa in henne. Om han släppte in henne en gång skulle hon snart vara tillbaka, och sedan skulle han gå in till henne och då skulle problemen hopa sig. En av dem behövde ett stearinljus och den andra ville låna en spade. En kvinna vore en betydande olägenhet: hon skulle kräva att hans kläder passade ihop och att han badade. Hon skulle kräva att han körde henne till stranden varenda fin dag med en picknickkorg full av bananer och tonfiskssmörgåsar och fråga var han hade varit när han inte varit någonstans, bara i Doolin eller nere i Ennis för att köpa lite olja.
Med december kom regnet. Margaret hade aldrig varit med om ett sådant regnande. Det föll inte från himlen utan kom på snedden, i vinden. Det blev salt på fönstren och det luktade svagt av tång. Folk nere i samhället bara drack och lät fåglarna gå hungriga. De spelade dart om kalkoner och julkorgar, blev osams och sams igen. Kvinnorna tog in döda granar och järnek i husen och hängde upp kulörta elektriska lyktor under takskägget. Barnen satte pennan till pappret och skickade brev till Nordpolen. Brevbäraren hade ett fasligt sjå, men Margaret fick inte ett enda kort.
Kvällen före julafton gick hon till klipporna och tillbaka. Hon hade skrivit några rader till sin mor utan att få svar. Hon kunde vara död utan att hon visste det. Havet var i uppror och tuggade i sig marken. När hon väl kom hem var hon dyngsur. Det salta regnet fick henne att frysa och svettas om vartannat. Det började mörkna, men inte en lampa var tänd i hela socknen. Det var strömavbrott. Margaret slängde torv på elden. Den var inte riktigt torr: den pyrde misslynt på härden, brann utan att ge några lågor. Hon längtade efter ved, stora askstycken som hon kunde klyva med en yxa. Hon såg framför sig hur hon var ute en fin frostig morgon och klöv ved, staplade den mot väggen och kände doften och värmen. Men det fanns dåligt med ved i Dunagore. Hennes mor, som inte sade mycket, sjöng på iriska:
Cad a dhéanfamid feasta gan adhmad?
Tá deireadh na gcoillte ar lár.
Den kvällen tände Margaret ett ljus, satte fötterna i en balja med tvålvatten och betraktade den pyrande torven. Hon undrade om prästen hade hamnat i Helvetet. Prästen trodde på livet efter detta, på Gud och Himlen och Skärselden, på allt det. Han sade att det inte var någon idé att tro på Himlen om man inte trodde på Helvetet. Margaret undrade om hon fick komma till honom där, men det kändes mer sannolikt att hon skulle förvandlas till en pucán eller ett blad på en skräppa.
Hon drack två flaskor stout och kände det förgångna välla fram, alla somrar med barnslig beslutsamhet, de sade att de skulle gifta sig och sedan gav han sig iväg och hela
familjen bevittnade hans prästvigning. Hem till höbärgningen kom han utan så mycket som ett handslag, åt hennes revbensspjäll med persiljesås och vandrade ensam genom skogen på andra sidan gärdena. Hon kunde möta honom på trappan, i fähuset, på den lilla vägen där fingerborgsblommorna färgade dikena rosa, men han gick förbi med en kort nick som om hon bara var en skugga av vad hon hade varit.
Och sedan en kväll kom det oförhappandes en kraftig regnskur. Stämningen var dyster; höet låg.
»Det är ute med oss«, sade fadern som stod vid fönstret.
»Det är bara en skur.« Modern, som alltid försökte lugna honom.
»Jag sade att vi inte borde ha slagit i dag. Sade jag inte att vi inte borde ha slagit?« Fadern försökte få regnet att ta i för att bevisa att han hade rätt.
»Det blir säkert bra i morgon.«
»Vad säger du, kvinna? Allt är förbi.«
Margaret sprang ut i regnet mot skogen. Hon kände sig alltid en aning tryggare när hon var ute. De våta douglasgranarna såg nästan blå ut. Det luktade av blöta ormbunkar. Vitsipporna darrade i den fuktiga vinden. Hon stannade i gläntan där rönnarna växte. Deras silvergrenar vajade sakta, bladen skälvde. Ute på vägen gick prästen förbi och rökte en cigarrett, skjortan var uppknäppt i halsen och låg våt över axlarna. Det enda skälet till att hon gav sig till känna var för att ställa den enkla frågan om varför han aldrig såg henne i ögonen eller undrade hur hon mådde. Kunde inte den man som lovat gifta sig med henne åtminstone fråga hur hon mådde? Och sedan hann hon ifatt honom och han visade henne varför. De lade sig ner utan
att säga något på det våta gräset och hon insåg medan han sådde sin säd inuti henne att hon skulle få plikta för det. Efteråt klev han upp och gick in mellan träden och rökte en cigarrett. Sedan vände han henne ryggen och gick iväg utan att säga något.
Det var kväll när Margaret reste sig. Hon gick hem och såg på trädtopparna och bortom deras grenar månens gula hötapp. Upplevelsen var som nästan allting annat: den var allt annat än vad den hade kunnat vara.
Nu funderade hon ibland var hon skulle befinna sig, vad hon möjligen skulle syssla med om hon inte hade givit sig till känna. Hon var hela tiden rädd att ta det minsta steg i någon riktning. Den viktigaste läxa prästen lärt henne handlade om vart ett enda steg kan leda. Hon tittade på klockan på spiselkransen och kom till sans. Fotbadet hade kallnat. Hon torkade fötterna, svor lite så att hon inte skulle börja gråta och somnade i fåtöljen.
När hon vaknade hade brasan nästan slocknat och av ljuset återstod ingenting. Därute flimrade inga ljus i husen längs kusten. Byarna Doolin och Lehinch låg fortfarande i mörker, men vintermånen som var i sin sista fas lyste över hennes trädgård. Grannens get stod på bakbenen och åt allt hon kunde nå. Margaret hade ingen ork att sjasa bort henne. Månen och molnen såg så fridfulla ut. Det var nästan jul. Hon torkade fötterna, lade sig i prästens säng och drömde att hon var man.
Det fanns en höskulle i hennes dröm på vars golv gräset grodde. Gräset växte högre än ett hus, och stråna lutade åt väster, sedan åt öster och sedan åt väster igen trots att det inte blåste. Margaret låg på rygg, endast iförd herrbyxor, men när hon förde ner handen fanns det ingen penis, utan
en tjock ödla som var en del av henne, den muskulösa svansen viftade fram och tillbaka. En kvinna som liknade henne kom in från ett annat sekel iförd något slags virkat plagg. När hon såg ödlan reagerade hon inte utan bara förde den in i sig, och när Margaret vaknade kände hon på kroppen för att försäkra sig om att hon inte höll på att förvandlas till man. När hon såg sin hand blev hon angenämt överraskad, för den var blodig. Hon hade trott att allt det var över. Hon klev upp, gick in i badrummet och tvättade sig.
Det var nästan morgon. Grått ljus ramade in de darrande gardinerna. Huset var en fälla full av drag. Därute blåste det kuling. Margaret var van vid att vinden plattade ut det höga gräset framför huset, men det var märkligt att inte höra dess kraft i träden. Hon skulle aldrig vänja sig vid Dunagore, väl vetande att inget frö skulle rota sig och växa upp till en lönn någonstans i närheten av huset. Nu kände hon doften av sitt eget blod. Hon var alltså fortfarande en kvinna som kunde föda. Medan hon tänkte på det fick hon syn på baljan med fotbadet. Hon öppnade köksingången och slängde ut vattnet i blåsten. Vinden var så högljudd att den tjöt som en man.
Samma natt, på andra sidan väggen, kunde Stack inte sova. Så var det ofta. Han undrade om andra män verkligen sov nätterna igenom och vaknade utvilade. Vissa nätter gick han helst upp och tänkte på att alla andra sov. Han satte sig vid brasan, åt krämbullar och såg på teve med Josephine. Andra nätter längtade han efter en annan människas sällskap, någon som kunde byta kanal och sätta på tevatten. Han lade sin rock över Josephine. Klövarna darrade. Hon drömde mycket och åt saker i drömmarna.
Under fina nätter satte han ibland på sig hatten och rocken och gick ut på mossen.
Den kväll som strömmen gick drack han fem varma whiskey och tänkte på gamla tider. Inget gick upp mot gamla tider: modern som skrattade när hon såg att han använde vänster hand; fadern som lärde honom att raka sig; sommaren då alla blev brända av solen på mossen och turades om med kalamitsalvan. Så märkligt det var att höra fadern sjunga och att sången fick modern att rodna. Men modern och fadern var döda. Han tänkte på döden och hur han skulle möta den när han, lite ostadig på benen, gick till Margarets hus. Han trodde att han skulle dö ensam och inte hittas förrän Josephine ätit sig igenom dörren och någon kände igen henne ute på vägen, men döden var i varje fall något säkert. Alla behövde vara säkra på något. Det bidrog till att få ordning på dagarna. Han gick till Margarets köksdörr och stod där och lyssnade. Inte ett knyst. Det höll på att ljusna: solljuset, om än inte själva solen, kunde ses bortom klipporna. Inte en själ visste att han var där. Han tyckte om att stå vid dörren och tänka på att en kvinna fanns därinne, lugnt sovande. Han stod där en bra stund och fantiserade om att hon var hans. Sedan slogs dörren upp och Margaret kom ut, halvsovande, med en balja med vatten som hon slängde rakt i ansiktet på honom.
Han gick hem och tog av sig kläderna. Josephine hade gått och lagt sig. Bredvid henne kände han sig yr, var het inombords och sedan kall. Han började svettas och släppa väder. Han kände hur klumpen han alltid hade i halsen började växa och röra sig ner mot magen. Han satt ett bra tag på toaletten innan den kom ut, och då var den
stor som en ölflaska. När han såg sig i spegeln tittade en främmande människa tillbaka. Denne var äldre än han trott och munnen var halvöppen.
Han somnade och drömde att Margret, iförd ett björnskinn, red på Josephine över mossmarkerna i Clare. Hennes armar och ben var muskulösa. Han följde Josephine i spåren tills hon kom till havets rand. Kvinnan slog Josephine hårt med en blöt läderrem, uppmanade henne att fortsätta ut i havet, och ut gick de. Vågorna var höga. Stack stod vid strandkanten och ropade åt Josephine att komma tillbaka: »Å, Josie! Kom tillbaka till mig! Josie!« Men hon blev mindre och mindre och till sist såg han Margaret stiga iland på Inis Mór och omringas av män med nariga händer. De förde bort Josephine i tyglarna, mutade henne med choklad.
När han vaknade var han som en ny människa. Klockan var elva på kvällen. Han hade sovit igenom julafton. Det verkade otroligt, men Josephine stod intill honom och nafsade i det mjuka hullet på hans armar. Han öppnade dörren och släppte ut henne. Margaret Flusk är helt vild, tänkte han. Hade han inte sett hennes nakna bröst under skinnet? Och visst pissade hon ute? Hade hon inte gått upp i sömnen väl vetande att han stod där och inte ens blinkat när han tjöt till?
På juldagens morgon tog han ett bad. Han hade inte badat sedan allhelgona. Strömmen var fortfarande borta. Han kokade vatten på gasspisen och skållade sig nästan. Han putsade skorna, mjölkade Josephine framför brasan och lade en köttbit i ugnen. Han visste inte varför han tittade på sig själv eller tvättade sig, utom att det var jul och han kände sig ung och stark. Om han bara inte hade tappat
håret. Ända till den dag då han lades i kistan hade hans far haft en ordentlig kalufs. Begravningsentreprenören hade kammat honom när han gjorde i ordning honom på byrån, men Stack hade inte gråtit förrän begravningen var slut.
Nu tog han ut en ål ur kylen och lade den i stekpannan. Det var en jullåda från fiskhandlaren nere i Ennistymon som visste att Stack hade smak för ål. Han var säker på att den inte hade blivit dålig. Han tittade på den svarta ålen som vred sig i pannan. Den såg levande ut, och en kort stund visste han inte riktigt. Han tog sig samman, gaskade upp sig och gick ut på stigen till prästens hus.
Margaret hade inte klätt på sig. Hon kliade sig och tänkte. Hon gick gärna omkring i nattlinnet och funderade medan hon drack te på morgonen. Hon gick till toaletten och försäkrade sig om att hon fortfarande blödde. Märkligt att hon producerade ägg igen. Kanske vore fint att ruva?
tänkte hon, som en höna. Som barn hade hon följt efter en höna i flera dagar med en hatt neddragen över ögonen i tron att hönan inte kunde se henne, men hon hittade aldrig redet. Hönan ledde henne på villovägar och försvann sedan in bland ormbunkarna. Sedan, från ingenstans, kom hon ut på tunet med en kull om elva kycklingar.
Om jag bara kunde hoppa över mannen, tänkte Margaret, så kunde jag skaffa ett barn. En man var både ohanterlig och oumbärlig. Om hon hade en man skulle hon bli tvungen att övertala honom att bada och att använda kniv och gaffel. Hon rev itu en handduk och gjorde sig en binda, hällde vatten i kannan och väntade på att teet skulle dra. Utanför rutan, i skjortärmarna och med blicken fäst på henne, stod ungkarlen från huset intill. Hon ville stå där och stirra tills han gav sig av, men det var jul och av
ren hygglighet öppnade hon dörren. Ungkarlen såg ren ut, men lukten var besynnerlig.
»Stack heter jag.«
»Stack?« Vad var det för namn?
»Jag är din granne«, sade han och pekade mot sitt hus.
»Jaså?«
»Vilken jul, och så har du ingen ström till maten.«
»Än sen.«
»Kom in och få dig lite frukost. Jag har gas.«
»Hellre det än gaser!« Margaret skrattade.
»Japp.«
»Jag är inte hungrig.«
»Du är inte hungrig. Nähä. Vet du inte att månen växlar?«
»Månen?« sade Margaret. Vad visste han om månen?
»På med fårskinnet, min bästa fru«, sade han. »Skynda sig. Annars blir det bara aska kvar i pannan.«
Hon tänkte inte efter. Hon hämtade fårskinnet och stövlarna och gick efter honom på stigen till grinden på framsidan som stod och slog fram och tillbaka. I hans trädgård framför huset var det getspillning överallt. Verandan var full av cykeldelar och en traktorhytt och köket var mörkare än havet. I gasljuset såg hon spadar och skyfflar uppställda mot skorstensmuren, och från takbjälken hängde en lie. En levande orm höll på att stekas i en pöl av flott. På bordet fanns det tjocka bruna brödskivor och en bytta med oäkta smör. Margaret, iförd inget annat än nattlinnet och kappan, var lysten som en korp. Jag producerar ägg, tänkte hon. Jag blöder. Ingenting har tagit slut. Det får bli som det vill den här dagen.
Stack höll fram en påse tinade ärter mot ljuset för att läsa hur de skulle tillagas.
»Det är bäst att jag lagar till de här så att de inte blir dåliga.«
Margaret kunde läsa anvisningarna från stolen där hon satt. Han kanske höll på att bli blind. Och alla grejer han sparade på: snäckor, en almanacka från 1985, kapsyler, uttjänta batterier, bilder på döda påvar. Det fanns en bild på Stack när han var kring tjugo och hade gott om hår, tre bilder på Det heliga hjärtat, barometrar, och inuti fönstret, bakom teven, en fläkt som hindrade rutan från att imma igen. Och han vill veta vem som är ute och går på vägarna, tänkte hon. Genom en öppen dörr såg hon en stor obäddad säng. Hon kände getlukten. Kanske sov geten hos honom. Bara tänk.
»Bry dig inte om hur det ser ut«, sade han. »Jag har ingen kvinna.«
»Inte?«
»Nja, jag hade en kvinna en gång men jag beklagar inte att det är slut. Hon var en svår utgift.«
»Du kanske borde hitta en kvinna med pengar.«
»Om en kvinna har pengar skulle hon inte vilja ha mig.«
»Vadå, har du träben?«
Han skrattade. Det var ett underligt skratt som var mer ledset än roat. Hon satt en stund och funderade på hans liv och tyckte synd om honom. Kunde någon veta hur livet är för någon annan?
»Nej, tack och lov. Och vad jag kan se är dina ben inte av trä heller.« Han satte samman de båda, plussade ihop dem i tankarna.
»Du måste ha slutat tidigt i skolan«, sade Margaret.
»Hurså?«
»Det blir mer komplicerat efter det att man lärt sig addera.«
»Va?« sa han. »Det är en rävsnabb tunga du har.«
Med ens var hon tillbaka igen under rönnarna. Varken hon eller prästen kunde stå emot. Hon kände honom ovanpå sig, flämtande, rullade över på hans mage, han drog upp dragkedjan, kände skam. Och hänförelse: hänförelsen efter att i ett decennium ha suttit på höskrindor och ätit salladslök, och den första gullvivan lade han på hennes cykelsadel. Genom att bryta celibatlöftet kanske han också kunde avlägga andra. Det kom blod den kvällen också. Bortom hans huvud såg hon rönnarnas klaroranga bär.
»Josephine har det bättre än någon kvinna på Irland«, sade Stack och nickade mot fåtöljen.
Där, i mörkret, stod geten och stirrade på henne. Ögonen var skrämmande. Stack sträckte sig upp och tog en järnekskvist bakom en tavla. Margaret trodde att han skulle ge den till henne, men han gav den till Josephine som åt upp den.
»Vilken del av landet var det du kom från?« sade han. »Wicklow.«
»Getsugarna«, sade han. »Då förstår jag.«
»Var det därför du bad mig komma in? För att förolämpa mig?«
»Det vore inte svårt, du är stolt«, sade han och kände på ålen med en gaffel. »Nu är den klar. Dra fram en stol.« Hon ville inte dra fram någon stol, ville inte sätta sig på detta hemska ställe och äta stekt orm med en massa döda människor på väggarna. Men vad hade hon trott? Vad händer när en kvinna följer med en man till hans hus på juldagens morgon iförd föga mer än ett nattlinne? Men
hon kände doften av bränt kött och bränt bröd, och hon såg tekannan ånga. Hon hade inte ätit i går. Det är magen,
inte hjärtat, som driver oss framåt, tänkte hon. Hon var tacksam för att det var så mörkt i rummet att hon inte såg riktigt hur smutsigt det var och kunde äta i okunnighet. Josephine satt under bordet med sitt eget smörade rostbröd.
»De flesta har hund«, sade Margaret.
»Ja, men en get!« sade Stack och kom in på sitt favoritämne. »Geten har många fördelar. Hon kan äta vad som helst. Hon kan gå vart som helst. Hon är dubbelt så stor som en hund, hon är som ett element som går omkring och värmer upp rummen, och till råga på allt ger hon mjölk. Tycker du om getmjölk?«
»Nej. Men det sägs att det ger lycka åt barn som döps i det.«
»Jaså?« Han tittade in i ugnen på köttet. Det hade börjat fräsa och han ströp lågan. »Hör du till de skrockfulla?«
Munnen var så full att hon inte kunde svara. Ålen smakade underbart. En gång tog hennes mor med henne till torget. Man kunde få en hel middag billigt där. En granne kom in och beställde. Han var vit i ansiktet. Modern såg honom få sin mat och gå iväg till ett hörn där han stod med ryggen mot alla andra. Hon sade: »Ser du karln där? Om du får syn på en sådan karl någon gång så låt honom vara ifred tills han fått äta sig mätt. En sådan karl är farlig.» Margaret kände sig nu som den mannen. Hon drack teet, åt flera skivor rostbröd och det mesta av ålen.
Stack tittade på hennes stora näsa och långa hår och fyllde på koppen åt henne igen. Han skar upp mer ål och iakttog henne. Medan hon åt kunde han inte låta bli att undra hurdant barn de skulle kunna få tillsammans.
»Saknar du inte din del av landet?«