Förrädaren
Översättning:
Marianne Mattsson wahlström
& w idstrand
Denna översättning har fått stöd från NORLA
Wahlström & Widstrand www.wwd.se
Copyright © Jørn Lier Horst, 2022 Originalets titel: Forræderen
Utgiven enligt avtal med Salomonsson Agency
Översättning: Marianne Mattsson
Omslag: Miroslav Sokcic
Tryck: ScandBook, EU 2024 isbn 978-91-46-24017-4
Blåljusen dök upp i spegeln strax före avfarten från motorvägen. William Wisting lättade på gasen. Den regnvåta bakrutan gjorde konturerna suddiga i mörkret. Utryckningsfordonet närmade sig snabbt. En brandbil. Stora sjok av vatten från vägbanan slog upp mot sidan av bilen när den passerade.
Nils Hammer tittade upp från passagerarsätet. Harklade sig, men sa ingenting.
Brandbilen svängde av mot Larvik. Bakom dem dök det upp fler utryckningsfordon. Wisting saktade in för att släppa förbi dem.
Det var ytterligare en brandbil, följd av två ambulanser. Blöta höstlöv virvlade runt på vägbanan bakom dem.
Wisting stängde av bilradion och kastade en blick på klockan på instrumentbrädan. 23.42.
Hammer sträckte på sig i sätet, öppnade handskfacket och tog fram den handhållna polisradion.
De kom in mitt i ett anrop. En Bravopatrull beordrades att köra söderut.
”Uppfattat”, sprakade det i radion.
Båda två satt tysta i väntan på nya anrop som skulle kunna ge en fingervisning om vad som hänt.
”Trafikolycka”, föreslog Hammer. ”Allvarlig.”
Wisting höll ögonen på vägen. Asfalten var våt och svart, sikten dålig. Vindrutetorkarna piskade över framrutan, men regnet suddade ändå ut blåljusen framför dem. Snart var de utom synhåll.
Pulsen ökade alltid några snäpp när man såg blåljus.
5 1
”Inget för oss”, lade Hammer till. ”Vi får hålla oss till cykelstölder.”
Det var det allvarligaste som hänt medan de varit på seminarium. Två rumäner som stoppats med en lastbil full av stulna cyklar.
Hammer blev sittande med radion i handen. Ingen av dem sa något. Båda två visste att om Bravopatrullerna dirigerades söderut hade det antagligen hänt något allvarligt, något som också skulle kräva utredningsinsatser.
Ytterligare ett utryckningsfordon kom ikapp dem. Wisting bromsade in helt och lade sig nära skyddsräcket. En mötande taxi svängde åt sidan. Brandkårens ledningsbil svepte förbi. Vinddraget fick bilen att gunga.
”9-8, 9-8, 9-8. Det här är 1-1.”
Wisting kastade en blick på Hammer och lade sig bakom brandbilen. 9-8 var ett allmänt anrop till alla enheter. Det användes sällan.
”Larm har inkommit från Møllebakken, Larvik om att minst fyra hus har följt med i skredet. Ber första enhet på plats att rapportera tillbaka omedelbart. Tillgängliga resurser anmäler sig på kanal två. Slut från 1-1.”
Hammer svor och bytte radiokanal.
”1-1, det här är civil Foxpatrull på kanal två”, meddelade han och uppgav deras namn. ”Vi är tre minuter bort, ligger bakom insatsledare från brandkåren.”
Wisting aktiverade blåljusen i grillen. Regnet avtecknade sig som kulörta nålar mot dem.
Møllebakken låg i ett bostadsområde ungefär halvvägs mellan Larvik och Stavern. Husen var placerade i en svag sluttning ner mot fjorden. Han hade svårt att se hur det kunde ha inträffat ett omfattande jordskred där.
Operatören tilldelade dem anropssignal Fox 4-1.
”Räddningsledare finns på kanal fem.”
”Kanal fem, klart slut”, bekräftade Hammer.
6
Han bytte kanal. Anrop skickades redan kors och tvärs mellan blåljusenheterna. Man nämnde säkra samlingsplatser, beskrev var skredkanten gick, diskuterade avspärrningar och montering av strålkastare.
”Hermod bor i Møllebakken”, sa Hammer. ”Precis nere vid vattnet.”
”Sissels pappa?” frågade Wisting.
Han hörde Hammer smacka med tungan, som om han behövde fukta läpparna för att kunna svara.
”Vi var där på middag i söndags”, nickade han. ”Den 7 oktober. Hennes mamma skulle ha fyllt sjuttio.”
Wisting koncentrerade sig på att köra. Tänkte efter om han också kände någon som bodde där. Den enda han kom på var en konsthandlare som han inte mindes namnet på.
”Har vi någon utrustning?” frågade han.
Hammer vände sig om i sätet, tittade bak i kombin och bekräftade.
De flesta tjänstebilar hade en låda med utrustning i bagaget, främst med tanke på insatser vid trafikolyckor. Den innehöll första hjälpen-material, varningslampa, ficklampor, kastlina, en del verktyg, brandsläckare och yllefiltar.
Räddningsledaren anropade dem och Hammer svarade.
”Ankomsttid?” undrade räddningsledaren.
Wisting såg på klockan på instrumentbrädan igen. 23.47.
”Under två minuter”, svarade Hammer.
”Uppfattat. Jag vill att ni upprättar en kontrollpunkt för ambulanser på den östra sidan samt ordnar en uppsamlingsplats för skadade och omkomna.”
Hammer bekräftade att budskapet gått fram. Wisting funderade. Kontrollpunkt för ambulanser. Uppsamlingsplats för skadade och omkomna. Det var operativa begrepp som han fått lära sig en gång men aldrig behövt använda i praktiken.
Han svängde av från huvudvägen. Strömmen hade gått. Husen runt omkring vilade i mörker.
7
Brandkårens ledningsbil bromsade in framför dem. Wisting gjorde likadant. Några hundra meter längre fram lyste blåljus upp den mörka natthimlen.
Brandbilen fortsatte rakt fram. Wisting tog av till vänster, ner mot vattnet, och satte på helljusen. Regnet föll snett och stänkte upp från asfalten. De körde om en springande man med ficklampa som var på väg åt samma håll som bilen. I en dörröppning stod en äldre kvinna med filt över axlarna och följde dem med blicken.
En ambulans hade ställt sig tvärs över vägen framför dem. Bredvid den hade det samlats en grupp personer. Tre män och två kvinnor utöver ambulanspersonalen.
Wisting körde ut i vägrenen, ryckte åt sig jackan från baksätet och gick ut. Genom regnet och blåsten hördes spridda rop.
Några åskådare steg åt sidan för att låta dem passera. Wisting drog upp blixtlåset och gick förbi dem. Bara några meter längre fram hade asfalten kapats rakt av. Framför dem låg ett drygt sextio meter brett stup.
Wisting tog några steg fram mot den branta skredkanten. Hammer kom efter med två ficklampor och räckte honom den ena. Skredet verkade ha följt en naturlig bergssida och dragit med sig allt i sin väg. Där de stod var de på säker mark och han vågade sig lite längre fram, ut på en liten bergknalle till höger om vägen. Ljuset från ficklamporna nådde inte riktigt ända ner, men han kunde se jord, sten, lera och husrester. Krossade tak och väggar. Begravda bilar. Mitt i alltihop hade en strid bäck grävt sig fram.
Femtio meter upp till höger om dem lyste det från en mast på taket till en brandbil. I strålkastarljuset framträdde katastrofens omfattning tydligare. Det måste handla om fler än fyra hus, kanske så många som tio. Uppemot fyrtio personer om det befunnit sig människor i alla hus.
Hammer höll i sig i ett träd och lutade sig fram mot skredkanten.
8
”Hermods hus står kvar”, ropade han med behärskad lättnad.
Wisting såg åt det håll han pekade och förstod att han menade ett hus på andra sidan skredområdet, nästan ända nere vid vattnet. Ljuset från brandkårens strålkastare nådde inte ända fram, men de kunde se att delar av rasmassorna hade lagt sig mot husväggen.
Hammer drog sig tillbaka från kanten. Sirenerna från fler utryckningsfordon steg och sjönk allt eftersom de närmade sig. Wisting uppfattade en rörelse nere i skredet, precis till höger om dem, och lyste med ficklampan. En hund kravlade sig upp på underredet av en bil som låg med hjulen i vädret. I övrigt syntes inga tecken på liv.
Ett av husen närmast skredet var en tvåplansvilla med dubbelgarage och stor gårdsplan. Wisting hukade sig mot regnet och skyndade tillbaka till den lilla grupp med grannar som hade samlats vid ambulansen.
”Vem bor där?” frågade han och pekade mot huset.
En dyblöt man gav sig till känna.
”Vi behöver en uppsamlingsplats”, sa Wisting. ”Kan du öppna garaget och göra plats för oss där inne?”
Mannen verkade glad att få något att göra. Han svarade med en hastig nick och sprang sedan iväg.
Hammer rapporterade in adressen över radion och meddelade att de snart skulle vara startklara.
Garageporten öppnades manuellt från insidan. Husägaren körde ut en Tesla och fick hjälp av några andra grannar att dra ut ett släp med en vattenscooter som tagit upp den andra platsen.
Wisting och Hammer gick in under tak. Två nya ambulanser körde fram. De vände på gatan och ställde sig redo. Blåljusen fick omgivningen att flimra i regnet.
Anropen avlöste varandra på radion. Det lät som om två överlevande var på väg att undsättas lite längre upp i skredområdet samtidigt som det kom rapporter om flera nya, mindre ras. Man upprepade instruktioner om en säkerhetszon på hundra meter för det område som inte stod på berggrund och det lämnades fortlöpande uppgifter om vilka områden som hade evakuerats.
Wisting ställde sig i garageöppningen. Det hände något
10 2
i grannträdgården. Två män stödde en kvinna mellan sig. Hon var barfota och klädd i enbart t-shirt och trosor. Helt insmetad i jord och lera. På höger lår hade hon ett stort, blodigt skärsår. Hon skrek hysteriskt, försökte vrida sig loss. Ambulanspersonal kom springande. Wisting gick ut i regnet igen. Kvinnan ropade ett namn. Helene. Upprepade det flera gånger innan hon sjönk ihop.
”Det är Ellen Trane”, sa en av männen som kommit med henne.
En granne, förstod Wisting. Mannen verkade skakad. Började säga något mer, men fick nästan inte luft och måste börja om från början.
”Hon hade tagit sig upp själv”, fick han fram. ”Dottern ligger kvar där nere. Helene.”
”Var?” frågade Wisting. Mannen pekade.
”Du får visa mig”, sa Wisting. ”Vänta.”
Han gick till bilen och hämtade kastlinan.
”Rapportera in det”, sa han till Hammer.
Två män följde med honom bort till skredet. De trängde sig igenom en tujahäck och kom ut i en trädgård. En lekstuga stod halvvägs utanför skredkanten.
De fortsatte vidare in på nästa tomt och gick försiktigt fram till kanten. Bara en av männen hade ficklampa. Han riktade strålen neråt.
”Helene!” ropade han.
Wisting lutade sig fram och lyste med sin egen lampa men såg inte annat än en sörjig massa av jord, lera, buskar, träd och husrester.
”Det var lite högre upp”, menade den andre mannen.
De fortsatte vidare längs skredkanten. Brandkårens ljusmast kastade bara långa skuggor. De sökte med ficklamporna. Ljuskäglorna korsade varandra.
”Där!” ropade mannen med ficklampan.
11
Ljuset dansade över något som måste ha varit en garageport, femton meter nedanför dem. Jordklumpar lossnade från kanten när Wisting gick ända fram. Han såg ryggen och bakhuvudet på en blond liten flicka. Hon satt i en vattenpöl, fastklämd mot resterna av en grå källarvägg.
”Helene!” ropade mannen som upptäckt henne.
Flickan svarade något som inte hördes upp till dem. Hon försökte vända sig mot dem, men kunde inte vrida på kroppen.
Mannen kupade händerna runt munnen.
”Vi kommer!” ropade han och vände sig mot Wisting.
De båda andra förväntade sig att Wisting skulle ingripa.
”Vattnet har stigit runt henne”, sa den ene.
Wisting tittade ner. Regnvatten strömmade in från alla sidor och samlades i sänkan där flickan satt fast. Det skulle ta tid innan räddningsteamen dök upp med nödvändig utrustning.
”Okej”, sa han utan att veta vad som skulle möta honom.
Ett ståltrådsstängsel hängde ut över kanten och ner i kratern. Den närmaste stolpen stod en meter in på gräsmattan. Wisting kände på den. Försökte vicka på stolpen. Den var fastgjuten i ett cementblock och stod stadigt.
Han räckte över ficklampan till den ene mannen och hängde en kastlina snett över bröstet. En bit av skredkanten gav vika när han steg ut på den. Han satte sig snabbt ner och tog tag i stängselgallret. Skredväggen sluttade brant neråt. Avslitna kablar och avloppsrör stack upp ur den blöta jorden.
Bakom honom ropade de två männen uppmuntrande till grannflickan.
Wisting svingade sig ut, placerade fötterna mot jordväggen och klamrade sig fast vid stängslet för att fördela tyngden.
På fötterna hade han bara ett par lågskor i konstläder. Han hade fått dem i födelsedagspresent av Line för två eller tre år sedan. Sulorna var blankslitna. Dessutom såg han att ena skosnöret hade gått upp.
Han klättrade vidare, försökte kila in fötterna i stängslet.
12
Skospetsarna var för breda och han fick inget fäste, men han kunde vila lite vid varje staketstolpe.
Det högg till av smärta i högerhanden. Han hade gripit tag i några piggar som stack ut från en skarv i stängslet. Blodet rann från handen. Han knöt den ett par gånger och fortsatte.
Stängslet nådde inte ända ner. Han blev tvungen att släppa taget de sista meterna. Han halkade ner längs jordväggen och landade med båda benen i mjuk lera. Ena skon fastnade när han drog upp foten.
De två grannarna lyste åt honom. Flickan var tio meter bort. Wisting kämpade sig fram, rundade något som såg ut som ett trädgårdsbord och en stor madrass.
Från andra sidan kratern hördes plötsligt höga rop. Wisting ställde sig och tittade upp och hörde någonting knaka. Ett hus som hade stått vid kanten var på väg att tippa över. Det blev hängande ett ögonblick innan grunden försvann under det.
Marken skakade omkring honom när huset gled iväg och krossade allt i sin väg. Väggarna sprack upp och delades i stora flak. Taket plattades ut och kanade vidare ner mot vattnet innan det tappade fart och blev liggande.
Männen uppe på kanten ropade något lugnande till den fastklämda flickan.
”Det är ingen fara! Han är precis bakom dig.”
Wisting kämpade vidare och tog sig fram till flickan. Vattnet nådde henne till axlarna.
Han gick runt henne, lyfte upp hennes huvud och fick henne att kvickna till när hon ville dåsa bort. Hon var liten och späd och kunde kanske vara sju åtta år. Huden var kall, läpparna gråblå.
”Jag är här nu”, sa han och uttalade hennes namn. ”Jag ska få loss dig.”
Han trevade sig fram under vatten och fick tag i något skrot som låg ovanpå henne. Han fick loss det och vräkte det åt sidan. En cykel.
13
Hon satt fortfarande fast. Hennes underkropp var begravd i leran.
”Din mamma mår bra”, fortsatte han. ”Hon är i säkerhet.”
Han gick runt henne igen, tog tag under hennes armar och försökte dra loss henne. Hon skrek av smärta, men satt fortfarande fast.
Wisting gick runt igen, kände sig fram längs hennes ben, försökte gräva sig ner i rasmassorna. Händerna stötte emot plankor, sten och förvriden metall. Han fick undan det och nådde ner till något som kändes som ett metallrör som tryckte mot flickans vänstra vad.
Männen uppe vid kanten ropade och undrade hur det gick. Wisting svarade inte. Han lade all kraft på att lyfta. Samtidigt som han lyfte måste han vinkla undan metallröret för att få loss flickans fot.
Han fick ta i allt han orkade, men han var osäker på om hans ansträngningar hade lyckats.
”Vi försöker igen”, sa han lika mycket till sig själv som till flickan bredvid sig.
Han tog tag under hennes armar. Den här gången gick det förvånansvärt lätt att få loss henne. Ändå skrek flickan högt av smärta.
Wisting släpade med sig henne upp ur vattnet och halvvägs upp på madrassen som låg där. Hon var barfota och hade en öppen fraktur vid höger fotled. En bit av benet stack upp ur såret.
Wisting kastade en blick mot stängslet.
”Nu måste vi få upp dig”, sa han utan att förstå hur det skulle gå till.
Fler personer hade anslutit sig uppe på kanten. En av dem höll just på att skicka ner en aluminiumstege. Wisting tog emot den. Den nådde bara halvvägs upp, men skulle ändå vara till hjälp.
Han bar med sig flickan fram till den. Där drog han rädd-
14
ningslinan över huvudet och ropade till de andra hur han skulle bära sig åt: han skulle kasta upp linan till dem och knyta den andra änden under hennes armar, sedan fick de som stod vid kanten dra henne upp längs stegen.
Han gjorde ett försök att kasta linan, men förstod att det inte skulle gå. Han blev tvungen att klättra upp med den.
Uppifrån hördes rop och en trädgårdsslang kastades ner.
Det skulle kunna fungera.
Han lade gummislangen runt henne och virade den två varv runt överkroppen innan han gjorde en knut och drog åt.
Den lilla flickan jämrade sig och kippade efter andan. Wisting låtsades inte om det. Han tog med sig henne fram till stegen och ställde henne med ryggen mot den. Sedan gjorde han tecken åt de andra att de kunde börja dra.
Wisting ställde sig nedanför och höll i stegen. Den första biten gick lätt. Flickan gled längs stegpinnarna. När stegen inte nådde längre gick det trögare. Wisting var rädd att gummislangen inte skulle hålla, men till slut lyckades de hala henne över kanten och i säkerhet.
Adrenalinet hade hållit honom igång. Nu kände Wisting att han frös och att det värkte i högerhanden. Han stod och samlade sig lite innan han tog tag i stegen. Uppifrån hördes nya rop. Han tittade upp och såg att de närmaste pekade ut mot skredområdet. Han vände sig om och tittade. Hunden som han sett tidigare kom haltande mot honom.
Wisting klev ner från stegen igen. Hunden kom ända fram till honom och lutade nosen mot hans ben. Wisting böjde sig ner och kliade den lite bakom örat. Småpratade med den.
Det var en mellanstor hund av obestämd ras. Han lyfte upp den och vägde den i armarna. Kanske tio kilo. Inte mer än att han skulle kunna hålla den, men den skulle bli svår att hantera längs den branta skredväggen. Han behövde något att lägga den i.
Han ställde ner den och tog några kliv bort till madrassen
15
som låg halvvägs begravd i jord och lera. Lakanet satt fortfarande på. Han drog av det. Hunden hade följt efter honom. Han bar den på axlarna tillbaka till skredväggen. Där lyfte han över den på lakanet. Den sprattlade när han vek det runt kroppen och knöt ihop det till en säck.
Människorna uppe på kanten hade förstått vad han tänkte göra. De skickade ner trädgårdsslangen igen. Wisting knöt fast den och gjorde tecken när han var klar och de kunde hissa upp byltet. När hunden var bärgad började han klättra längs stegen. Den vinglade när han närmade sig toppen, men han klättrade vidare, över till stålstängslet. Benen skakade under honom, men han lyckades krångla sig fast. Armarna värkte. Han hävde sig upp, höll i sig så hårt att knogarna vitnade. När han närmade sig toppen grep två par armar tag i honom och halade in honom över kanten.
Wisting vältrade sig över på rygg, låg kvar och kände regnet mot ansiktet.