9789146238508

ÉDOUARD LOUIS

En kvinnas frigörelse Översättning av Marianne Tufvesson

wahlström & widstrand

Av Édouard Louis har tidigare utgivits: Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (2015) Våldets historia (2017) Vem dödade min far (2019)

Citatet på sidan 34 är hämtat ur Peter Handkes roman Berättelse om ett liv i översättning av Eva Liljegren (Bonniers, 1974).

Wahlström & Widstrand www.wwd.se Originalets titel: Combats et métamorphoses d’une femme Copyright © Édouard Louis 2021 All rights reserved.

First published in France by ÉDITIONS DU SEUIL, AVRIL 2021 Omslagsformgivning: Nina Ulmaja Tryckt hos ScandBook, EU 2022 ISBN 978-91-46-238508-4

I

Allt började med ett fotografi. Jag visste inte att bilden fanns eller att jag hade den – vem kan ha gett mig den, och när?

Hon hade tagit fotografiet själv som tjugo­ åring. Jag antar att hon måste ha hållit kameran felvänd för att kunna fånga sitt eget ansikte i objektivet. Det här var på en tid då mobil­ telefoner inte existerade och det inte var all­ deles enkelt att ta ett självporträtt.

Hon höll huvudet på sned och log lite, luggen var nerkammad i pannan och låg perfekt, det blonda håret ramade in de gröna ögonen.

Det var som om hon försökte förföra.

5

Jag hittar inte orden för att beskriva det, men allt i den här bilden – hennes hållning, blicken och hur håret rör sig – för tankarna till frihet, oändliga möjligheter som öppnar sig, och kanske också: lycka.

Jag tror jag hade glömt att hon var fri innan jag föddes – lycklig?

När jag fortfarande bodde hemma hade jag säkert tänkt tanken att hon en gång med nödvändighet måste ha varit ung och full av drömmar, men när jag hittade fotot hade jag inte tänkt så på länge, det var en passiv kunskap som inte bottnade i mig. I barndomen, då jag i femton år levde nära hennes kropp, fick jag i princip inte veta något som hade kunnat påminna mig om det.

När jag såg den här bilden var det som om språket lämnade mig. Att se henne fri, när hon med hela sin kropp sträcker sig mot framtiden, fick mig att tänka tillbaka på åren hon tillbringade med min far, förödmjukelserna han utsatte henne för, fattigdomen, de tjugo år av hennes liv som stympades och nästan ödelades av mas6

kulint våld och misär, åldern mellan tjugofem och fyrtiofem då andra prövar sig fram i livet, upp­lever frihet, resor, lär känna sig själva.

När jag såg bilden påmindes jag om att hennes tjugo ödelagda levnadsår inte var ett naturligt skeende, utan en följd av yttre krafters inverkan – samhället, maskuliniteten, min far – och att saker och ting alltså hade kunnat vara annorlunda.

Bilden av lycka fick mig att känna det orättvisa i att hennes liv blivit ödelagt.

Jag grät när jag såg bilden eftersom jag motvilligt, eller kanske snarare: med henne och ibland mot henne – jag hade i ärlighetens namn inte alltid stått på hennes sida – hade varit delaktig i den ödeläggelsen.

Dagen då jag bråkade med min lillebror – det var på sommaren. Jag hade just kommit hem efter att ha tillbringat eftermiddagen på trappan till byns kommunhus, när jag och min yngste bror blev osams inför dig. Mitt i alla 7

skrik och svordomar sa min bror, med det mest sårande tonfall han kunde hitta, Alla i byn driver ju ändå med dig i smyg, alla säger att du är bög.

Det var inte så mycket det han sa som sårade mig, eller det faktum att jag visste att det var sant, utan mer att han sa det när du hörde på.

Jag gick in på mitt rum, tog flaskan med färgad sand som stod på mitt skåp, gick tillbaka till min lillebror och krossade flaskan mot golvet framför honom. Det var en flaska som han hade tillverkat i skolan. Lärarinnan hade bett barnen i klassen att blanda sand med färgpigment och sedan fylla Cocacolaflaskor med sanden för att skapa prydnadsföremål i olika färger; hon hade frågat min lillebror vem han ville ge sin flaska och det var mig han hade valt, det var för min skull han hade gjort sig besvär och ägnat en hel dag åt att tillverka föremålet.

När jag krossade flaskan framför hans fötter gav han ifrån sig ett gällt tjut och började gråta med bortvänt ansikte, över soffans sits. Du gick fram till mig, du gav mig en örfil och sa att du aldrig hade sett en så elak unge förr. Jag ång8

rade redan vad jag hade gjort men hade inte kunnat hejda mig. Jag blev arg på min lillebror för att han hade avslöjat något om mig, om mitt liv och mitt lidande, inför dig.

Jag ville inte att du skulle få veta vem jag är.

Under de första åren av mitt liv levde jag i ständig skräck för att du skulle genomskåda mig. När det på högstadiet ordnades samtal mellan föräldrar och lärare gjorde jag inte som de andra barnen med goda studieresultat, utan såg till att informationen inte nådde dig.

Jag gömde kallelserna, eldade upp dem. När det på skolavslutningen visades en show med sketcher, sångframträdanden och dansnummer i byns samlingslokal tog de andra barnen dit sina föräldrar och hela släkten. Själv försökte jag med alla medel se till att du inte skulle komma. Jag sa att dansen och sången inte var något att ha, jag hittade på tekniska problem, jag gav dig fel datum till showen. Jag ljög för dig. Jag skulle senare få bekanta mig med en scen som 9

ofta förekommer i filmer och teve­serier, den där ett barn står på estraden och väntar på att föräldrarna ska dyka upp i aulan och beundra den show han med dem i tankarna envist och hängivet har förberett under hela läsåret, och jag kände varken igen mig i hans väntan eller i besvikelsen över att föräldrarna uteblev. Som om jag i grund och botten hade levt hela min barndom på tvärs.

Jag ville inte att du skulle få veta att de andra barnen i skolan vägrade vara vän med mig eftersom det var skambelagt att vara vän med den som fått stämpeln som skolans bög. Jag ville inte att du skulle få veta att två killar på samma skola flera gånger i veckan stod och väntade på mig i korridoren utanför biblioteket för att ge mig örfilar och spotta mig i ansiktet, straffa mig för den jag var, Är det sant att du är en bögjävel?

Jag ville inte att du skulle få veta att jag redan som nio- och tioåring hade känt av tungsinne och förtvivlan, att jag hade åldrats i förtid av att bära de känslorna inom mig, att jag varje 10

morgon vaknade med samma frågor i huvudet: varför var jag den jag var? Varför var jag född med mina flickaktiga manér, manér som de andra – med all rätt – såg som bevis på att jag inte var normal? Varför var jag född med den där dragningen till andra pojkar, i stället för att som min far och mina bröder dras till flickor?

Varför var jag inte en annan? Den gången flera år senare då jag under ett gräl sa åt dig att jag hade avskytt min barndom, stirrade du på mig som om jag var galen och sa: Men du verkade ju så glad hela tiden!

Hur skulle jag kunna klandra dig för din reaktion den dagen, med tanke på att den i någon mån visade att jag vunnit, att jag hela den här långa tiden hade lyckats hålla dig ovetande om hur jag hade det och därmed också hindrat dig från att bli min mor?

De första sidorna i den här berättelsen hade kunnat heta: En sons kamp för att inte bli en son. Året då hon ville åka på semester – hon kom in i köket och sa åt oss att hon hade bestämt 11

sig. Vi skulle i väg. Hon mindes sina veckor i bergen som barn när läkarna skickade henne till Centralmassivet för att lindra hennes svåra astma. Jag och min far satt och tittade på teve tillsammans när hon kom in och meddelade: Vi ska resa till bergen. Min far skrattade. Han fortsatte att titta på sitt program och muttrade Vad har hon nu fått för sig?

Dagen innan hade hon träffat en social­ sekreterare. Denne hade förklarat att det fanns statliga program för familjer av vårt slag som inte hade råd att åka på semester, och hoppet hade tänts i henne.

Hon började göra sig ärenden till den lilla byggnaden där socialtjänsten hade sina lokaler, i utkanten av fälten, nära metallfabriken. Hon kom tillbaka med pappersbuntar under armarna, intyg, kopior av olika dokument som hon just hade dragit och som ännu var varma efter att ha spottats ut ur kopieringsapparaten, och med en energi som jag aldrig förr hade sett hos henne, vare sig i ansikte eller kropp.

Hon lade dokumenten på bordet och bredde ut dem för att visa min far, som inte släppte 12

teverutan med blicken. Han svarade att han inte var intresserad och hon stod kvar, utan att röra sig. Hon vände sig i stället till mig men inte heller jag ville lyssna, varför vet jag inte, kanske för att jag omedvetet härmade min far, kanske för att berättelsen om hennes ansträngningar tråkade ut mig.

Min far fortsatte att håna henne men hon gav inte upp. Jag såg henne gå till byns mat­ affär, ofta flera gånger om dagen, för att använda kopieringsapparaten vid kassan.

Hon bad min far att ge henne alla myndighetspapper som han en dag året innan hade gått igenom och sorterat, men han svarade att han inte mindes var han hade lagt dem. Han sa det med ett grymt litet leende på läpparna.

Hon väntade. Hon väntade tills han gått till caféet innan hon började leta igenom lådorna.

Hon nöjde sig inte med att dra ut dem, utan lyfte bort de små lådorna från möbeln och ställde ner dem på golvet. Hon satte sig på stengolvet och plockade upp pappersbuntarna en i sänder, hon ringde telefonsamtal, talade in meddelanden, ringde på nytt när ingen hörde 13

av sig, hon gick över gator, fyllde i fler blanketter ända tills hon en dag sa åt oss att nu var det klart, hon hade vunnit, och nästa mening överröstade sorlet från teven: Till sommaren åker vi på semester! Hon log. (Ditt ansikte plötsligt så strålande.) Min far sa att han inte tänkte följa med, att han hade det bättre här hemma, men hon lät sig inte längre rubbas av någonting han sa, tack vare segern hon vunnit föraktade hon honom nu. Bland alla sina papper hade hon fotografier på den lilla stad i bergen dit hon och jag skulle åka, bilder på boendet också, och i flera månader före avresan tittade hon på dem dagligen, varje morgon och varje kväll innan hon gick och lade sig, hundratals gånger.

Dagen då hon meddelade nyheten att det var bestämt att vi skulle åka, viskade hon i mitt öra så att min far inte skulle höra Äntligen får jag vara lycklig.

Jag har fått lära mig att litteratur aldrig ska försöka förklara, bara skildra verkligheten, men 14

jag skriver för att förklara och förstå hennes liv.

Jag har fått lära mig att litteratur aldrig ska upprepa sig, men jag vill bara skriva samma historia om och om igen, återvända till den ända tills små skärvor av sanning kan skönjas, gräva hål efter hål i den ända tills det som döljer sig där bakom börjar sippra fram.

Jag har fått lära mig att litteratur aldrig får skylta med känslor, men enda anledningen till att jag skriver är att släppa fram känslor som kroppen inte förmår uttrycka.

Jag har fått lära mig att litteratur inte får likna ett politiskt manifest, men ändå vässar jag varenda mening jag skriver som man slipar en knivsegg.

Därför att jag numera vet att de har konstruerat det de kallar litteratur mot kroppar och liv som hennes. Därför att jag hädanefter vet att detta att skriva om henne, att skriva om hennes liv, är liktydigt med att skriva mot litteratur.

15