9789146238416

Page 1

SÅ NGEN OM A K ILLES M A DELINE MILLER

Översättning Marianne Tufvesson

Wahlström & Widstrand

I_Sången om Akilles.indd 3

2022-04-07 17:07


Av Madeline Miller har utgivits: Galatea 2013 (i Matilda Södergrans översättning 2022) Kirke 2018 (i Niclas Nilssons översättning 2019)

Wahlström & Widstrand www.wwd.se ISBN 978-91-46-23841-6 © Madeline Miller, 2011 Originalets titel: The Song of Achilles Översättning: Marianne Tufvesson Omslag: Kerstin Hanson Tryck: ScandBook EU , 2022

I_Sången om Akilles.indd 4

2022-04-07 17:07


Till min mor Madeline, och till Nathaniel

I_Sången om Akilles.indd 5

2022-04-07 17:07


Kapitel ett

Min far var kung och son till kungar. I likhet med de flesta av oss var han kortväxt, och kraftigt byggd med tjurnacke. Han tog min mor till hustru när hon fyllt fjorton och prästinnorna intygat att hon var fruktsam. Det var ett gott parti: hon var enda barnet och faderns förmögenhet skulle tillfalla maken. Först på bröllopsdagen insåg han att hon var svagsint. Hennes far hade envisats med att bruden skulle förbli beslöjad fram till vigseln och min far hade låtit honom få sin vilja fram. Skulle hon visa sig vara ful fanns det alltid slavflickor och tjänarpojkar att tillgå. När slöjan till slut lyftes påstås det att min mor log. Det var så man förstod att hon var klent begåvad. Brudar log aldrig. När jag förlöstes, och visade mig vara pojke, slet han mig ur hennes famn och gav mig till en amma. Barnmorskan förbarmade sig över min mor och räckte henne en kudde att hålla om i mitt ställe. Min mor kramade den. Hon tycktes inte märka att något hade bytts ut. Jag blev snabbt en besvikelse: liten och tanig. Inte var jag snabb. Inte var jag stark. Inte kunde jag sjunga. Till min fördel kunde möjligen sägas att jag sällan blev sjuk. Förkylningar och magåkommor som drabbade mina jämnåriga bet inte på mig. Det väckte bara min fars misstankar. Var jag en bortbyting, icke-mänsklig? Han blängde bistert på mig. Jag darrade på 7

I_Sången om Akilles.indd 7

2022-04-07 17:07


handen när han såg på mig. Och där satt min mor och spillde vin på sig själv. Jag är fem år när turen kommer till min far att stå värd för spelen. Män strömmar till ända från Thessalien och Sparta, och våra magasin fylls på av deras guld. I tjugo dagar arbetar ett hundratal tjänare med att stampa upp löparbanan och rensa den på sten. Min far är fast besluten att arrangera sin generations bästa spel. Jag minns löparna bäst, deras nötbruna inoljade kroppar utsträckta i solen på banan. Bredaxlade gifta män jämte skägglösa ynglingar och pojkar, alla med svällande vadmuskler. Tjuren har slaktats, dess sista blod samlas upp i ärgade bronsskålar eller rinner ut i dammet. Tjuren gick fogligt döden till mötes, ett gott omen inför de kommande spelen. Löparna samlas nu framför podiet där min far och jag sitter, omgivna av priserna vi ska dela ut till vinnarna. Där finns förgyllda kraterer, hamrade tripoder i brons, askspjut med värdefulla järnspetsar. Men förstapriset vilar i mina händer: en krans av dammiga nyskurna gröna blad, som jag har putsat med tummen tills de glänser. Min far har motvilligt gett mig den. Han stillar sina farhågor med att tänka att jag bara behöver hålla i den. De yngsta pojkarna ska springa först och står nu och trampar i sanden i väntan på klartecken från prästen. De har precis börjat växa till sig, deras tunna och kantiga benstomme trycker på mot spänd hud. Min blick fastnar på en ljus hjässa bland dussintals mörkrufsiga huvuden. Jag böjer mig fram för att se bättre. Håret glänser som honung i solen, med guldreflexer i – ett prinsdiadem. Han är kortare än de andra och har mer av barnahullet kvar. Hans långa hår är samlat med en lädersnodd i nacken, det lyser som eld mot den mörka nakna ryggen. När han vänder sig om är ansiktet allvarligt som på en vuxen man. 8

I_Sången om Akilles.indd 8

2022-04-07 17:07


När prästen stöter staven i marken glider han förbi de äldre pojkarnas hopgyttrade kroppar. Han rör sig lätt, hälarnas skära ljusglimtar påminner om slickande tungor. Han vinner. Jag stirrar när min far lyfter kransen ur mitt knä och korar honom till segrare; bladen ser nästan svarta ut mot hans ljusa hår. Pojkens far Peleus kommer fram för att hylla honom, leende och stolt. Peleus kungarike är mindre än vårt men det ryktas att hans hustru är en gudinna, och han är älskad av sina undersåtar. Min egen far ser avundsamt på. Hans hustru är svagsint och sonen för långsam för att tävla ens i den yngsta gruppen. Han vänder sig mot mig. »Här ser du hur en son ska vara.« Mina händer är vilsna utan kransen. Jag ser kung Peleus omfamna sin son. Jag ser pojken kasta upp kransen i luften och fånga den igen. Han skrattar, strålande av segerglädje. Annars har jag bara enstaka minnesbilder från livet jag levde då: min fars bistra min på tronen, en fint snidad leksakshäst som jag älskade, min mor på stranden med blicken vänd ut mot Egeiska havet. I det där sista minnet kastar jag smörgås för att roa henne, svisch-svisch-svisch över havsspegeln. Hon verkar gilla synen av krusningar innan ytan åter blir till glas. Eller kanske är det havet i sig hon gillar. Vid tinningen har hon ett vitskimrande ärr i form av en stjärna, från den gången då hennes far slog henne med ett svärdsfäste. Hennes tår sticker upp ur sanden där hon har begravt fötterna, och jag aktar mig noga för att nudda dem under min jakt på släta stenar. Jag väljer en och kastar den, glad att åtminstone behärska den konsten. Det är enda minnet jag har av min mor, så idylliskt att jag nästan garanterat har hittat på det. Vid närmare eftertanke är det inte så troligt att min far skulle ha låtit oss umgås på tu man hand, hans enfaldige son och än mer enfaldiga hustru. Och var någonstans befinner vi oss? Jag känner inte igen stranden eller landskapet runtomkring. Så mycket har hänt sedan dess. 9

I_Sången om Akilles.indd 9

2022-04-07 17:07


Kapitel två

Jag blev kallad till kungen. Jag minns att jag avskydde den långa vandringen genom tronsalen. Väl framme knäföll jag på stengolvet. Somliga kungar valde att lägga ut mattor för att skona budbärarnas knän när de hade långa nyheter att förtälja. Min far lät hellre bli. »Kung Tyndareos dotter är äntligen giftasmogen«, sa han. Jag var bekant med namnet. Tyndareos var kung av Sparta och ägde stora arealer med söderns bördigaste mark, av det slag min far traktade efter. Jag hade hört talas om hans dotter också, som hade rykte om sig att vara skönast av alla kvinnor i våra riken. Hennes mor Leda påstods ha blivit våldtagen av självaste gudakungen Zeus i svangestalt. Nio månader senare satte hon två par tvillingar till världen: Klytaimnestra och Kastor, som var barn till hennes dödlige make, och Helena och Polydeukes, som var gudens strålande svanungar. Men eftersom gudarna var kända för att vara usla föräldrar förväntades Tyndareos försörja dem allihop. Jag kommenterade inte min fars tillkännagivande. Sådant där brydde jag mig inte om. Min far harklade sig ljudligt i den tysta salen. »Det vore bra för oss att få in henne i familjen. Jag vill att du reser dit och anhåller om hennes hand.« Eftersom vi var ensamma i salen var det bara han som hörde min förskräckta flämtning. Men jag var klok nog att inte protestera högt. Min far visste redan 10

I_Sången om Akilles.indd 10

2022-04-07 17:07


vad jag skulle invända: att jag bara var nio, ful, obegåvad, inte intresserad. Vi gav oss av nästa morgon, fullastade med gåvor och proviant för resan. Vi eskorterades av soldater i sin finaste rustning. Jag minns inte mycket av färden – till lands genom trakter som gick mig spårlöst förbi. Min far red i täten av kolonnen där han utdelade ständigt nya order till sekreterare och budbärare, som sedan red i väg åt olika håll. Jag tittade ner på mina tömmar och putsade lädret med tummarna. Jag förstod inte vad jag hade där att göra. Som så mycket annat som min far gjorde var det obegripligt. Min åsna gungade fram och jag gungade med, glad att åtminstone kunna roa mig med det. Vi var inte de första friarna som anlände till Tyndareos citadell. Stallen var fulla med hästar och mulor och ivrigt sysselsatta tjänare. Min far verkade missbelåten med mottagandet vi bjöds på; jag såg honom stryka handen över härdstenen i våra rum med bister min. Jag hade tagit med mig en leksak hemifrån, en häst med ben som kunde röra sig. Jag lyfte en hov i taget och fantiserade om att jag hade ridit på den och inte på åsnan. En soldat förbarmade sig över mig och lånade mig sina tärningar. Jag slog ut dem på golvet tills jag fick enbart sexor i ett kast. Till slut kom dagen då min far befallde att jag skulle badas och kammas. Han bad mig ta på en annan tunika, och sedan ytterligare en. Jag gjorde som han sa, trots att jag knappt såg skillnad på den guldkantade purpurröda och den guldkantade karmosinröda. Ingen av dem dolde mina knotiga knän. Min far såg mäktig och sträng ut, med det svarta skägget som en mask för ansiktet. Gåvan vi skulle ge Tyndareos var framburen, en förgylld hamrad krater med berättelsen om prinsessan Danaë i relief. Zeus hade uppvaktat henne i form av ett guldregn och hon hade fött honom gorgondräparen Perseus, den näst störste av våra hjältar efter Herakles. Min far räckte mig kärlet. »Skäm inte ut oss nu«, sa han. 11

I_Sången om Akilles.indd 11

2022-04-07 17:07


Jag hörde den stora salen innan jag såg den, stimmet från hundratals röster som studsade mot stenväggarna, slamret av bägare och rustningar. Tjänarna hade öppnat fönstren på vid gavel för att dämpa larmet och på alla väggar hängde gobelänger, så att det inte skulle råda någon tvekan om husets välstånd. Aldrig förr hade jag sett så många män inomhus. Inte män, rättade jag mig. Kungar. Vi vinkades fram för att slå oss ner tillsammans på bänkar draperade med kohudar. Tjänarna drog sig tillbaka in i mörkret. Min far nöp tag om min nacke för att förmå mig att sitta still. Med så många prinsar och hjältar och kungar som konkurrerade om en enda belöning vibrerade luften i salen av våld, men vi var bra på att låtsas vara civiliserade. En efter en presenterade sig de unga männen, stoltserande med glänsande hår, slanka midjor och kostbart färgade kläder. Många av dem var söner eller barnbarn till gudar. Alla hade fått en hjältesång eller två, kanske fler, skriven till sin ära. Tyndareos hälsade i tur och ordning på var och en och tog emot deras gåvor som lades i en hög i salens mitt. Han uppmanade dem att argumentera för sin sak. Min far var äldst av alla, med undantag för en man som presenterade sig som Filoktetes när turen kom till honom. »En kamrat till Herakles«, viskade mannen bredvid oss vördnadsfullt, och jag förstod varför. Herakles var den störste av våra hjältar, och Filoktetes hade varit hans närmaste följeslagare, den ende som ännu var i livet. Hans hår var grånat och de tjocka fingrarna alldeles seniga, utmärkande för en skicklig bågskytt. Och mycket riktigt, i nästa ögonblick höll han upp den största pilbåge jag någonsin hade sett, av polerad idegran med handtag i lejonskinn. »Det här är Herakles pilbåge«, sa Filoktetes, »jag fick den när han dog.« I våra riken gjorde man sig lustig över pilbågar – ett vapen för veklingar, sades det. Något sådant kunde dock knappast sägas om den här 12

I_Sången om Akilles.indd 12

2022-04-07 17:07


bågen; styrkan som krävdes för att spänna den gjorde oss alla ödmjuka. Näste man som presenterade sig var sminkad kring ögonen som en kvinna. »Idomeneus, kung av Kreta.« Han var smärt, och när han reste sig visade sig det långa håret vara midjelångt. Han skänkte järn, en sällsynt metall, i form av en dubbelyxa. »Symbolen för mitt folk.« Han rörde sig lite som de där dansarna som min mor tyckte om. Och sedan kom Menelaos, son till Atreus, och satte sig bredvid sin björnliknande bjässe till bror, Agamemnon. Menelaos hår var rött, till färgen påminnande om smält brons. Han hade en stark och muskulös kropp, full av liv. Hans gåva var praktfull, ett vackert färgat tyg. »Inte för att damen i fråga behöver smyckas«, tillade han med ett leende. Det var en välfunnen kommentar. Jag önskar att jag hade haft något lika klyftigt att komma med. Jag var den ende under tjugo i församlingen, och ingen gudaättling. Kanske skulle Peleus blonde son kunna hävda sig här, tänkte jag. Men hans far hade hållit honom hemma. I takt med att man efter man trädde fram började namnen flyta ihop i mitt huvud. Mina blickar gick i stället till podiet, där jag för första gången blev varse de tre beslöjade kvinnorna vid Tyndareos sida. Jag stirrade på det vita tyget över deras ansikten som om jag trodde mig kunna få syn på kvinnan där bakom. Min far ville att en av dem skulle bli min hustru. Tre par händer, vackert smyckade med armband, låg stilla i varsitt knä. En av kvinnorna var längre än de båda andra. Jag tyckte mig se en mörk hårlock sticka fram under slöjans nederkant. Helena är ju ljushårig, tänkte jag. Alltså var det inte Helena. Jag hade slutat lyssna på kungarna. »Välkommen, Menoetius.« Jag ryckte till när jag hörde min fars namn. Tyndareos såg på oss. »Jag är ledsen att höra att din hustru är död.« »Min hustru lever, Tyndareos. Här är min son, som i dag har kommit för att äkta din dotter.« Under tystnaden som 13

I_Sången om Akilles.indd 13

2022-04-07 17:07


följde föll jag på knä, förvirrad av alla ansikten som snurrade omkring mig. »Din son är ännu inte man.« Tyndareos röst lät avlägsen. Jag kunde inte tolka tonfallet. »Det behövs inte heller. Jag är man nog för oss båda.« Det var den sortens djärva och skrävlande skämt som vårt folk älskade. Men ingen skrattade. »Jag förstår«, sa Tyndareos. Trots att stengolvet var skrovligt mot knäna rörde jag mig inte ur fläcken. Jag var van vid att knäböja. För första gången var jag tacksam för all övning jag fått i min fars tronsal. Min far bröt tystnaden på nytt. »Andra har kommit med brons och vin, olja och ylle. Jag kommer med guld, och det här är bara en bråkdel av allt jag äger.« Jag kände det vackra kärlet i mina händer, reliefen med berättelsens figurer mot fingrarna: Zeus som tog gestalt ur det strömmande solljuset, den häpna prinsessan, deras förening. »Min dotter och jag tackar för att ni har kommit med en så dyrbar gåva, om än futtig med era mått mätt.« Ett mummel hördes från kungarnas led. Min far verkade inte förstå att han just hade blivit förolämpad. Skammen fick mina kinder att hetta. »Jag vill göra Helena till drottning i mitt palats. Som ni säkert vet är min hustru inte i stånd att regera. Jag har långt större rikedomar än alla dessa unga män och mina stordåd talar för sig själva.« »Jag trodde det var din son som friade.« Jag tittade upp för att se vem den nya rösten tillhörde. En man som inte hade yttrat sig förrän nu. Han såg avslappnad ut där han satt, längst ut på bänken, med sitt lockiga hår glänsande i eldens sken. Ett ärr löpte i sicksack över hans ena brunbrända ben, som en söm från fot till knä, följde vadmusklernas rundning och försvann in under tunikan. Det såg ut att ha orsakats av någon sorts kniv som skurit sig uppåt och lämnat 14

I_Sången om Akilles.indd 14

2022-04-07 17:07


efter sig en dunflikig kant, så mjuk att man nästan glömde våldet som måste ha vållat skadan. Min far var arg. »Laertes son, jag minns inte att jag bett om din åsikt.« Mannen log. »Det gjorde du inte. Jag avbröt dig. Men du har inget att frukta. Jag har inga egna intressen att bevaka här. Jag uttalar mig bara som utomstående observatör.« Min blick drogs till podiet. En av de beslöjade kvinnorna hade rört sig. »Vad menar han egentligen?« Min far såg sammanbiten ut. »Varför är han här, om inte för Helenas skull? Då kan han lika gärna åka hem till sina stenar och getter.« Mannen höjde ögonbrynen, men sa inget. Tyndareos var också försonlig. »Om det stämmer att din son kommit för att fria tycker jag att han ska få presentera sig själv.« Till och med jag förstod att det var min tur att tala. »Mitt namn är Patroklos, son till Menoetius.« Min röst lät gäll och raspig efter att ha tigit så länge. »Jag är här för att fria till Helena. Min far är kung och son till kungar.« Jag hade inget mer att säga. Min far hade inte gett mig några råd eftersom han inte hade trott att Tyndareos skulle be mig att tala. Jag reste mig upp och bar fram kärlet till gåvohögen, där jag placerade det så att det inte skulle välta. Jag vände mig om och gick tillbaka till bänken. Jag hade inte skämt ut mig genom att darra eller snava och jag hade inte sagt något tokigt. Ändå kände jag skammen bränna på kinderna. Jag visste hur jag måste te mig i männens ögon. Friarna avlöste varandra i en strid ström. Mannen som nu knäföll var en jätte, flera huvuden högre än min far och därtill bredare. Bakom honom stod två tjänare med en gigantisk sköld emellan sig. Den såg ut att tillhöra hans rustning och täckte honom från topp till tå; ingen vanlig man kunde ha burit den. Ändå var det tydligt att den inte var för syns skull; de hackiga och repade kanterna vittnade om striderna den varit med 15

I_Sången om Akilles.indd 15

2022-04-07 17:07


om. Ajax, son till Telamon, var jättens namn. Han uttryckte sig kortfattat och burdust, sa att han var en ättling till Zeus och hävdade att hans kroppsformat visade att han fortfarande åtnjöt anfaderns gunst. Hans gåva var ett vackert snidat spjut av böjligt trä. Den smidda spetsen glänste i facklornas sken. Till sist kom turen till mannen med ärret. »Låt nu höra, Laertes son!« Tyndareos böjde sig fram på stolen för att möta hans blick. »Vad har en ointresserad observatör att säga om vårt rådslag?« Mannen lutade sig bakåt. »Jag vill gärna veta hur du tänkt förhindra att förlorarna förklarar krig mot dig. Eller mot Helenas lycklige nye make. Jag kan se ett halvt dussin män här som är beredda att hugga varandra i strupen.« »Det verkar roa dig.« Mannen ryckte på axlarna. »Jag finner människans dårskap roande.« »Laertes son driver med oss!« Det var jättemannen, Ajax, vars knytnäve var stor som mitt huvud. »Det skulle jag aldrig göra, son till Telamon.« »Vad menar du då, Odysseus? Tala ur skägget för en gångs skull.« Jag hade aldrig hört Tyndareos låta så skarp i tonen. Odysseus ryckte på axlarna igen. »Det här var ett vågspel, trots skatterna och anseendet du har vunnit. Var och en av dessa män är värdig, och vet om det. De kommer inte låta sig avspisas utan vidare.« »Allt detta har du redan sagt mig mellan fyra ögon.« Min far stelnade till vid min sida. En sammansvärjning. Han var inte ensam om att se arg ut i salen. »Det är riktigt. Men nu erbjuder jag dig en lösning.« Han höll fram sina tomma händer. »Jag har inte tagit med någon gåva, och har ingen avsikt att uppvakta Helena. Precis som någon sa är jag kung över stenar och getter. Som tack för min lösning önskar jag den belöning jag redan har begärt.« »Låt mig höra din lösning så ska du få den.« Återigen var 16

I_Sången om Akilles.indd 16

2022-04-07 17:07


det något som rörde sig uppe på podiet. En kvinnas hand hade ryckt lite i grannens klänning. »Då ska jag förklara. Jag anser att vi bör låta Helena välja.« Odysseus gjorde en paus för att låta det misstrogna mumlet ebba ut; i dessa sammanhang saknade kvinnor talan. »På så vis kan ingen klandra dig. Men hon måste välja nu, i denna stund, så att ingen kan påstå att hon har fått råd eller anvisningar av dig. Och.« Han höll upp ett finger. »Innan hon väljer måste alla här närvarande män svära på att respektera Helenas val och försvara hennes make mot alla som vill ta henne ifrån honom.« Jag anade en oro i salen. En ed? För något så ovanligt som en kvinnas val av make. Männen var misstänksamma. »Då gör vi så.« Tyndareos ansiktsuttryck röjde inget när han vände sig mot de beslöjade kvinnorna. »Helena, godkänner du förslaget?« »Ja.« Rösten var ljuv och låg, men hördes tydligt över hela salen. Det var allt hon sa, ändå kände jag hur männen omkring mig genomfors av en rysning. Jag var bara ett barn, men ryste även jag och förundrades över kvinnans makt när hon trots slöjan kunde trollbinda ett helt rum. Vi mindes plötsligt att hennes hy sades vara gyllene, ögonen mörka och glänsande som den blanka obsidian vi bytte till oss mot oliver. I det ögonblicket var hon värd alla gåvor i salens mitt och mer därtill. Hon var värd våra liv. Tyndareos nickade. »Då beslutar jag att så ska ske. Alla som vill avlägga eden ska göra det nu.« Jag hörde muttranden och några halvt upprörda röster. Men ingen lämnade salen. Helenas röst, och slöjan som böljade lätt i takt med hennes andetag, höll oss alla fängslade. En hastigt tillkallad präst ledde fram en get till altaret. Så här inomhus var det ett klokare val än en tjur, vars strupe hade kunnat sprida opassande mängder blod över stengolvet. Djuret dog motståndslöst och mannen blandade dess mörk17

I_Sången om Akilles.indd 17

2022-04-07 17:07


röda blod med cypressaska från härden. Fräsandet från skålen hördes tydligt i den tysta salen. »Du först.« Tyndareos pekade på Odysseus. Också en nioåring som jag begrep att det var rimligt. Odysseus hade redan bevisat att han var i listigaste laget. Våra haltande allianser fungerade bara om ingen man tilläts vara klart mäktigare än någon annan. Runtom i salen såg jag belåtna flin i kungarnas ansikten; han skulle inte ges chansen att undslippa sin egen snara. Odysseus log med ena mungipan. »Självklart. Med nöje.« Jag anade dock att det inte var sant. Under offerritualen hade jag sett att han lutade sig bort från ljuset, som om han försökte göra sig osynlig. Nu reste han sig och gick fram till altaret. »Helena«, inledde Odysseus för att sedan göra en paus med armen halvt utsträckt mot prästen och fortsätta: »minns att jag endast svär eden som kamrat, inte som friare. Du skulle aldrig förlåta dig själv om du valde mig.« Hans självironiska ord väckte spridda skratt. Vi visste alla att det inte var troligt att en så omsvärmad kvinna som Helena skulle välja kungen av karga Ithaka. En efter en kallade prästen fram oss till härden och tryckte ett märke av blod och aska på våra handleder, lika bindande som kedjor. Jag upprepade eden han mässade, med lyft arm så att alla kunde se. När den siste mannen hade återvänt till sin plats reste sig Tyndareos. »Välj nu, min dotter.« »Menelaos.« Till allas förvåning talade hon utan att tveka. Vi hade förväntat oss att det skulle ta lite tid innan hon bestämt sig. Jag vände mig om mot den rödhårige mannen som sprack upp i ett brett leende när han ställde sig upp. I ett utbrott av glädje dunkade han sin tigande bror i ryggen. Från alla andra håll strålade vrede, besvikelse och rentav sorg. Men ingen grep efter svärdet; blodet på våra handleder hade torkat i ett tjockt lager. 18

I_Sången om Akilles.indd 18

2022-04-07 17:07


»Må så ske.« Tyndareos reste sig också. »Det gläder mig att välkomna ännu en av Atreus söner till min familj. Du ska få min Helena, precis som din tappre bror en gång bad om Klytaimnestras hand.« Han pekade på den längsta av kvinnorna, som för att be henne resa sig. Hon rörde sig inte. Kanske hade hon inte hört. »Hur är det med den tredje flickan?« Ropet kom från en kortvuxen man intill bjässen Ajax. »Din brorsdotter. Kan jag få henne?« Männen skrattade, glada över att spänningen i luften lättade. »Du är för sent ute, Teokros.« Odysseus överröstade larmet. »Hon är trolovad med mig.« Jag fick ingen chans att höra mer. Min far nöp tag om min axel och drog mig ilsket bort från bänken. »Vi har inget mer att göra här.« Vi påbörjade hemfärden redan samma kväll, då jag grenslade min åsna igen, djupt besviken över att inte ha fått se så mycket som en skymt av Helenas mytomspunna ansikte. Min far skulle aldrig mer nämna vår resa, och efter hemkoms­ ten kändes mina minnen av händelsen märkligt förvrängda. Blodet och eden, salen full med kungar – allt detta var avlägset och bleknat, som något en bard besjungit snarare än något jag själv varit med om. Hade jag verkligen böjt knä där framför dem? Och hur var det med eden jag svurit? Blotta tanken kändes absurd, dåraktig och overklig som en dröm i kvällningen.

19

I_Sången om Akilles.indd 19

2022-04-07 17:07


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.