1 Det är en speciell smak. En annan människas urin. En smak som innehåller massor med information, olika toner som spänner från surt till sött. Med lite beska i grunden. Men jag hinner inte känna efter så noga, eftersom jag tror att han kanske blir arg om kisset stänker ner golvet för mycket. Det krävs en jävla koncentration trots att det borde vara en ganska lätt uppgift. ”Töm KAD” stod det i mitt schema och jag googlade mig fram till att det stod för kateter à demeure, alltså en plastslang som satts fast i urinblåsan, som samlar upp en människas urinproduktion i en påse som fästs längs benet med hjälp av ett slags nätstrumpa. Detta för att personen som KAD:en sitter fast på av en eller annan anledning ska slippa kissa själv. Först sprita händerna, sedan plasthandskar på, förkläde på, ner på knä på golvet och börja fippla med det lilla gråa plastlocket som håller urinen i påsen. Jag svettas och har munnen lite halvöppen, så där som man gör när man koncentrerar sig intensivt. Då går locket upp och jag har inte fixerat plaströret ordentligt i behållaren så det liksom skvätter till i mitt ansikte. Det kanske låter äckligt, men det är inte det som oroar mig mest. Jag är rädd att det ska bli pinsamt uppenbart hur jävla dålig jag är på mitt jobb. Som tur är har jag förberett mig på eventuellt slabb och 5
tagit med rikligt med toalettpapper. Ett par snabba tag över det rutiga golvet, sedan är det som det aldrig har hänt. Mannen som bor här verkar inte bry sig, han sitter på stolen i sitt kök och läser tidningen. Detta har hänt honom tusentals gånger förut, att en människa kommer in i hallen, tar på sig skoskydd, prasslar med engångsartiklar, går in i badrummet och hämtar en gammal plastburk som en gång innehöll lingonsylt men som nu samlar kiss. Att denna anonyma människa sätter sig på huk och drar upp hans byxben. Lirkar lite, fumlar lite. Han märker inte att just idag har ett skämt till vårdbiträde ramlat in. Jag överkompenserar genom att tala med min gladaste röst, det smyger till och med in en ton av käckt dalmål. Denna röst som är min hemtjänströst, den som hörs i vårdtagarnas lägenheter runt om i området där vi bor. Kvittrar glatt om att det ser ut att bli en solig dag, att jag såg snödroppar i rabatten utanför hyreshuset. Tänk att det kan kännas som vår, fast det bara är februari. ”Ja, ja”, säger han och höjer handen, som för att sjasa mig bort mot den lilla mörka hallen och ytterdörren. ”Du behöver inte gasta så himla högt, jag är inte döv heller.” En minut senare är jag utanför dörren. Det tog obegripliga femton minuter, det skulle ha tagit tio, det kändes som att jag var i lägenheten både i en minut och i flera veckor. Två ärenden down, åtta to go före lunch. Känner i fickorna. Nycklar, handsprit, schema, mobil. Dessa fyra som absolut inte får tappas bort. Man måste vara skärpt, det måste vara ordning och reda. Man måste visa sig värdig det ansvar som nu har givits en för andra människors väl och ve, för deras liv och död. Jag skyndar mig, det är töväder, solen skiner och jag svettas i min röda jacka märkt ”HEMVÅRDEN” på ryggen. I mitt ansikte har urinen torkat, jag har glömt bort det helt, det finns saker som är så mycket mer väsentliga än att hålla på och oja sig över den eventuella äckligheten i andra människors restprodukter. 6
Det är ett arbete som handlar om att vårda och sörja för personer som är i behov av någon annans hjälp. Jag tar det på största allvar och det är ett arbete jag knappast behärskar. Jag har ingen relevant utbildning, ingen relevant erfarenhet. Allt jag har är en käck röst. Det är bara att hoppas på att alla kommer att överleva.
7
2 Man sliter ut deras namn, det gör man. Det gäller att anpassa sitt språk, att göra sig begriplig men inte tråkig. Motorvägen till att få kontakt är att använda förnamnet, men det är en strategi som gärna överanvänds. Det finns en gräns för hur många gånger man kan säga: ”Ska vi ta den här tröjan, Sven? Vad vill du ha till frukost, Sven? Sven, ska vi ta stödstrumporna medan du ligger ner, Sven? Sven, blir det bra?” Det sker en övermättnad och namnet slutar betyda något. När jag har jobbat ett tag övergår jag till att lägga till ”min vän” istället i slutet av de flesta meningar jag säger. Det funkar också när man ska hem till någon ny och har glömt bort vad de heter, eftersom man måste använda exakt all hjärnkapacitet till att lista ut var de förvarar sin osthyvel, komma ihåg hur de sa att de ville ha kaffet och fundera över om det verkligen var rätt att ge apodospåsen som var märkt med kl. 08.00 vid kl. 09.34. Det hade ju inte varit någon där före mig, eller? Tänk om hon dör. Att arbeta inom hemtjänsten är att ändra sitt språk. En särskilt rivig dam svär ganska mycket. Det är förjävligt, kan jag också hojta som svar då hon kommenterar något på Nyhetsmorgon. Annars låter jag bli att använda den typen av ord. Jag försöker hålla en neutral vokabulär, utan alltför moderna ord som skulle 8
kunna markera åldersklyftan mellan mig och dem. Ibland blir det en sport, när jag gärna vill säga något som jag tror kan ge ett leende, ett drag av igenkänning. Kanske har jag nytta av att i ett annat liv ha varit historiker. Det gör att jag förstår vissa språkliga referenser som annars skulle gå mig förbi. Senast jag duschade Harriet styrde jag hela samtalet (som av nödvändighet mest kretsade kring vattentemperatur, handdukens grad av strävhet och vikten av att torka ordentligt torrt mellan tårna) för att få tillfälle att säga: kaveldun. Inte vet jag, jag ville väl visa att jag kunde namnet på den där cigarrliknande vassen, stila lite eftersom jag vet att hon tillbringat ett liv i skog och mark. Jag sa kaveldun men hon hörde inte riktigt. Jag sa kaveldun igen, jag ville kommunicera att den bomull jag använde för att dutta ett särskilt ansiktsvatten i hennes hy var mjukt som just kaveldun. Men hon blundade bara, min röst var troligen ett avlägset substanslöst tjatter, en påslagen men bortglömd radio i ett annat rum som på sin höjd bidrog med lite hemtrevnad, men vars budskap var för en likgiltigt. Det är ett arbete som förändrar ens röst. En gång när jag frågar M om han har bokat tvättid och han inte genast svarar måste jag fråga igen. Då säger han till mig: sluta använda hemtjänströsten. Jag visste inte ens att jag hade en sådan, inte förrän han gjorde mig medveten om mitt skådespeleri. Ibland tar jag i för mycket. En eftermiddag lyssnar jag på radio i bilen på väg till affären. Något slags språkvetare talar om det etymologiska ursprunget för ordet kalsong och berättar att man fram till på 1950-talet använde ordet underbyxa för både mäns och kvinnors underkläder. Jag noterar detta och lägger det på minnet för framtida bruk. Dagen därpå frågar jag Stig (som faktiskt är 100+ och således verkligen borde vara min rätta målgrupp) om han vill ha underbyxorna som ligger på byrån. Han förstår inte, eller så hör han inte. ”Underbyxorna, Stig, är dessa 9
rena?” Jag håller upp plagget framför honom. ”Frågar du mig om mina kalsonger? Du får väl lukta på dom.” Så skrattar han. Stig är mycket gammal men fortfarande stor som en friggebod. Han arbetade som svetsare hela livet och besitter därför alltjämt en imponerande styrka. Jag tänker ibland att vi kanske kan bonda över lite arbetarklassromantik, att Stig borde ha varit fackligt engagerad, han känns som en sådan som kunde drämma näven i bordet om någon förman gick för långt. Vi skulle kunna bli kompisar. Men Stig gillar inte att småprata, han vill helst att hemtjänsten ska gå så fort som möjligt. Han gillar inte när jag försöker skoja och han gillar definitivt inte mitt försök att föråldra mitt språk. Till Stig säger man inte ”min vän”. Man lägger inte handen på Stigs axel innan man går. Det står i schemat att morgonbesöket ska ta fyrtio minuter men det går så mycket snabbare. Det är en vanlig föreställning att hemtjänsten alltid har för lite tid hos alla, att man alltid ligger lite efter. Men det kan också vara så att man hamnar lite före, på fel sätt. Jag loggar tiden med hjälp av två olika metoder. I våra mobiler finns appen Phoniro Care, ett program som används för att låsa upp allas dörrar och för att registrera den tid det tar hemma hos var och en. Den noterar alltså när dörren öppnas och när den låses hos alla brukare, eller kunder som min chef föredrar att säga. Förutom detta ska man notera de tider som telefonen loggar på sitt schema som man har på papper och som man absolut inte får tappa bort, eftersom det står alla brukares adresser på detta. Min första dag hade jag ännu inte lärt mig hur lömska fickorna var i våra arbetskläder. När jag cyklade i en rondell fick jackan för sig att spotta ut mitt schema, som flög som en papperssvala i motsatt trafikriktning. Det fanns inget annat att göra än att ställa cykeln på den lilla gräsplätten mitt i rondellen och försöka få fatt i det där satans schemat. Det är inte nog med dessa 10
livsviktiga papper. Dessutom måste man många gånger även ha med sig nycklar, eftersom det inte alltid funkar att låsa upp med telefonen. Det är ett digitalt system som löper parallellt med ett analogt och man måste göra båda. Man måste hålla stenkoll på båda, eftersom det på sätt och vis är människors innersta hemligheter man bär omkring på. Idag har min telefon strulat, någon glömde bort att koppla in laddaren igår kväll och jag är ganska glad över detta. Det tillåter mig att gå från Stig, låsa med nyckel och sedan tillbringa en kvart med att scrolla på min egen privata mobil. Jag skriver lite slarvigt på mitt schema så att man kan tolka 12.15 som 12.30 och därmed verkar det som att jag har varit hos honom precis så länge som jag ska. Jag vet inte om någon ens tittar, för vems skull jag fuskar och vad som skulle hända om sanningen kom fram, att jag är för snabb ibland hos vissa. Jag oroar mig i första hand för mitt eget skinn. Jag vill inte få mitt arbete uppmärksammat av någon, vill inte bli recenserad utan bara vara ifred och jobba på. Men jag vill inte heller driva upp ackordet, alltså göra det mer pressat för mina kollegor. Det är en outtalad hemlighet bland oss att vi har den här dödtiden, att vi har mellanrum i våra scheman, luckor som de som bestämmer inte får upptäcka och täppa igen. Efter en kvart i trapphuset kan jag gå vidare till Sirka, som är väldigt noga med att man inte kommer för tidigt när vi ska duscha, eftersom hon vill vaska av sig lite själv först innan jag gör det. Att jobba inom hemtjänsten förändrar hur man värderar tiden. Jag längtar ofta tills passen tar slut. Många kvällar känns stressiga för att jag måste gå och lägga mig så tidigt för att orka gå upp så tidigt så jag hinner amma mitt barn, byta blöja, få honom att somna om, klä på mig och sminka mig för att inte skrämma de äldre med hur trött jag ser ut. Att jobba inom hemtjänsten förändrar ens tidsuppfattning, eftersom allt man har trott om åldrande kastas omkull. Stig är över hundra (jaja, ni fattar, jag 11
ska sluta tjata om det, men ändå, tresiffrigt, va? Vilken jävla grej.). Han är som en gammal ek, och han visar inga tecken på att vissna. Stig klarar sig själv. Han har barnbarn, barnbarnsbarn och barnbarnsbarnbarn. Han har rötter och sammanhang. Att jobba inom hemtjänsten gör livet mycket längre än vad det var tidigare, plötsligt sträcker det ut sig framför mig på ett annat sätt. Tiden är uppmätt i minutschema, i små uppstyckade enheter, samtidigt som själva livet framstår som långt. Jättelångt faktiskt. Om man jämför all denna tid jag ska leva, eller i alla fall vara levande, framstår mitt arbete som en historisk parentes. Jag vet inte när slutparentesen kommer, om den är ett nytt normaltillstånd eller bara en händelse som så många andra i världshi storien som i efterhand kommer att framstå som ett undantag, som en tulpanfeber, en ohelig politisk allians, en pandemi eller ett kort men intensivt krig.
12
3 Okej, här kommer lite fakta om feber: ingen vet exakt varför människor får feber. Jag trodde länge att det var ett slags försvarssystem, att kroppen försökte förgöra virus och bakterier genom att grilla dem till sot och aska. Men så är inte fallet. Det är ett icke-adekvat immunologiskt försvar på att kroppen invaderas av till exempel främmande mikroorganismer. Det är en evolutionär biprodukt, en gammal rest som ingen behöver längre. Om du får feber, ta ett par Alvedon. Tänk inte att du ska härda ut, det har du inget för. Själva mekanismen bakom feber är dock klarlagd. På allehanda invadörer som vill kolonisera och infektera oss finns en slags struktur som kroppens immunförsvar reagerar på, och skickar signaler till temperaturcentrum i hjärnan att höja kroppens referenstemperatur, vilket då framkallar feber. Det febernedsättande preparat gör är att hämma ett enzym, vilket hindrar kroppens kedja av signaler att gå igång. Det är så himla stört att det går att manipulera kroppen på det viset, allt med hjälp av en tablett som vilken idiot som helst kan köpa i sin lokala matvarubutik. Detta är sådant jag får lära mig denna första termin. Fullständigt häpnadsväckande saker. Jag ska nämligen bli sjuksköterska jag, tralalala. Min tanke med detta karriärval var att mitt milda 13
leende skulle bringa ljus åt döende patienter där de låg på vita stärkta lakan i metallsängar. Jag skulle ägna mitt liv åt att slåss mot döden, mot lidandet. Ja herregud, det var tvunget att jag uppbådade all den hybris jag hade för att ens våga söka in. Med tanke på vilket fatalt misslyckande som föregick hela projektet. Det har visserligen bara gått någon månad, men hittills har jag inte ångrat mig en sekund. Det är klart att det är konstigt att vara student. Bland alla dessa andra studenter. Det innebär att befinna sig i ett nytt men samtidigt så välbekant socialt sammanhang. Jag borde vara mer härdad, så mycket äldre som jag är denna gång. Jag lär mig detta om feber på ett seminarium. Min grupp diskuterar ett omvårdnadsfall som är relativt typiskt: en kvinna med ledvärk och feber. Vår gemensamma uppgift är att bestämma vilka egenvårdstips en sjuksköterska kan ge henne. Men bakom det simpla rådet att ta en Alvedon döljer sig en hel värld, ett ständigt pågående signalsystem i kroppen som vi inte egentligen är särskilt medvetna om. I detta kroppsliga landskap finns det orsak och logik. Det är en värld med regler. Vår uppgift såsom blivande botare är att hitta kausala samband, blottlägga mekanismerna för att kunna betvinga dem och därmed kontrollera detta stycke av kött som är vi (om man nu vill säga så) eller som är farkost åt vår själ (om man nu tänker att själen är något annat än hjärnan, kanske dessa oförstörbara elektriska impulser i vår kropp som förvisso inte finns där när vi dör, men man kan ju för all del tänka att de tar vägen någonstans. Jag vet inte, jag har tänkt mycket på det hela men inte kommit fram till någon definitiv slutsats.). En ofta använd metafor för de kroppsliga processerna är deras ständiga krig med omgivningen som hotar att förgöra den som vill förstöra detta undantagsfall av oordning i ett universum som strävar mot ekvilibrium. Trots att den omgivande temperaturen, luftfuktigheten, trycket, för att inte tala om detta myllrande liv 14
runt omkring oss, flyter vi inte runt i en malström. Allt detta som på olika sätt försöker ta livet av oss lyckas inte alltid, inte ens oftast. Livet är kanske skört men alla människor går runt med en miljardhövdad armé inom sig. Vår lärare berättar om basofila granulocyter, neutrofiler, monocyter, makrofager och allehanda leukocyter. Dessa celler i vårt immunförsvar som no matter what alltid är på vår sida, som strider för vår sak. Dina vita blodkroppar är dina mest lojala vänner. Läraren säger dessa saker som om de vore självklara, hon har undervisat en massa purfärska sjuksköterskestudenter. Jag ser det på henne, det är kanske femtionde gången hon håller i detta seminarium, hon går lite på autopilot. Hon tänker på att hon snart får gå hem. Hon vill ha fredag. Men när jag ser mig omkring i rummet verkar de övriga lite för oberörda. Det är liksom ingen trist utantill-information om Gustav Vasa eller USA:s delstater vi snackar om. Det är våra kroppar och liv, det är hemligheter som hittills har legat fördolda. Samtliga i det här rummet räknar minuter, utom jag. De flesta, med undantag för en och annan undersköterska som tröttnat och vill vidare, är yngre än jag. De vill inte att en tant ska sitta och glasögonorma sig på fredagseftermiddagen. Klockan är 14.59 och det är så nära till friheten, till deras nya vänner i den nya stad de flyttat till, till förfesterna i små rum i studentkorridorer, ut på nationerna där ölen är så mycket billigare än på Harrys i hemstaden. Men jag kan inte hålla mig, jag måste fråga om varför febern blir så hög ibland och hur, egentligen, kan en tablett man sväljer veta hur den ska verka, vart den ska. Det är liksom inga smarta frågor, de är pinsamma. Det är frågor ställda i barnslig iver. Jag tänker ställa en till fråga, handen åker liksom upp i luften nästan av sig själv. Då ser jag hur den enda killen i vår grupp lutar sig fram och viskar något till tjejen bredvid. 15
Det är en exklusiv skara, dessa män som tänker bli omvårdnadsexperter. Det är lite premium att vara kille i en kvinnligt dominerad miljö. Alla dessa kvinnor som tycker det är modigt och normbrytande att utbilda sig till ett av mycket få yrken som faktiskt har en femininumändelse i titeln. Den här grabben har, vilket märktes tydligt redan första veckan, uppnått en statusposition, han har blivit ett socialt nav, en självklar referenspunkt för oss andra att förhålla oss till. Tjejen nickar och den här killen ser på mig, formar sin ena hand till en pistol och låtsas skjuta sig själv i huvudet. Det är inte direkt subtilt och jag förstår direkt att det betyder att han är trött på mig och att jag ska hålla käften, han orkar fan inte höra mer. Vad spelar formella meriter för roll, att vara fil.dr i kulturhistoria, att man en gång var en person som skrev texter som folk delade i sociala medier med tillägget: Bra om [valfri politisk debatt eller samhällelig kris] av Malmborg! Dagens måsteläsning! Det blir betydelselöst, spelar ingen som helst roll när den coola killen i ens nya klass har bestämt sig för att förnedra en, för att invadera ens system och orsaka skada. Hjärtklappning, hyperventilering och rodnad är allt konsekvenser av att det sympatiska nervsystemet drar igång och signalerar fara. Kroppen vrålar åt en att fly eller slåss. Miljarder år av evolution och allt jag fick är dessa inadekvata försvarssystem. Men varje gång jag är sjuk känns det ändå som att febern funkar, som att kroppen faktiskt slår tillbaka och kämpar. Jag vägrar tro att något så pass kraftigt som kroppen är kapabel till helt och hållet är i onödan. Att allt detta lidande skulle vara för intet.
16
4 Jag har i och för sig fött barn. Detta gör mig till medlem i en exklusiv klubb, det är en inträdesbiljett till normalitet och undantag. Det är bara att hänvisa till min son så ser folk på mig på ett annat sätt, som om jag är någon som åstadkommit något väsentligt. Att ha barn är att få vara i vuxenvärlden. Min första dag som alldeles purfärsk doktorand blev jag tillfrågad om jag hade barn. Där satt jag, tjugotre år gammal, utklädd på det där sättet man är när man vill verka vuxen. En svart klänning från Tiger, en kavaj av okänt ursprung, Gud vet om jag inte hade på mig klackskor också (vid den här tidpunkten visste jag intet om att jag mot slutet endast skulle infinna mig på arbetsplatsen i ett par sladdriga tajts och någon gammal tröja jag lånat av M, trots att min prefekt uttryckligen sagt att jag var tvungen att ha på mig människokläder, i alla fall när jag undervisade). Frågan framstod där och då som absurd. Barn, nej vet du vad. Men idag svarar jag glatt ja när tanterna och gubbarna frågar. Visar gärna bilder på mobilen och cashar in på deras ”Nämen vilken liten goding, kolla vilka ögon”. Jag redogör gärna för hans utveckling, hur han har börjat sitta, hur han babblar och hur mycket han tycker om att bada. Min son är mitt bästa vapen mot den tystnad som kan smyga sig på när man har tio minuter 17
där man ska vara måltidsstöd åt en brukare. Det innebär att man sitter mittemot vid ett köksbord och ser på när de äter. Det gäller då att vara drivande i en konversation. Om man skulle låta brukaren ta kommandot kan denne listigt undvika att äta, och därmed har man misslyckats med sitt uppdrag. Det är därför en bra strategi att hålla föredrag om sin son. Mer än gärna gör jag detta, eftersom jag precis som vem som helst tycker om att få bre ut mig om mitt specialintresse. Alltså, jag tycker synd om alla som inte får höra berättelserna om honom. Om alla som inte får se honom. När jag är ute och går med min barnvagn kan jag ibland tänka att förbipasserande inte förstår vilket enormt privilegium det är att möta hans blick, att kanske få ett leende. Jag sa till min psykolog en gång att min generation saknar positiva bilder av moderskap. Vi är uppfödda på berättelser om tortyrliknande förlossningar, skador som leder till bajsinkontinens under resten av livet, amning som inte fungerar, mjölkstockningar från helvetet, vidriga kolikbarn som bara sover en kvart om dygnet, bristningar som får kroppen att verka täckt av spindelnät, matvägran, spruckna relationer, vansinne, desperation, död. Jag sa till henne att jag inte riktigt vågade skaffa barn, trots att jag ville. Psykologen sa att jag kunde ju alltid testa och se. Fick hon verkligen säga så? Det är ju inte direkt samma sak som att prova en ny hårfärg eller ett par glasögon i en modell som egentligen känns alldeles för mycket, men som expediten säger passar perfekt till ens ansiktsdrag. Men jag vågade. Var det biologin som vann till slut? Jag var nästan trettio år, en väldigt genomsnittlig ålder. Mina favorithistoriska fakta som få känner till är att medelåldern för förstföderskor i Sverige år 1850 var 29,3 år (vilket råkar vara på pricken lika gammal som jag var). Folk i allmänhet saknar historiska baskunskaper och hemfaller istället åt en bild 18
av att förr i världen var folk unga när de fick barn, kanske en arton–tjugo år. Men man var ofta tvungen att äga jord innan man kunde starta en familj, och detta tog lite tid. Det finns en tendens att tänka på historien som fylld av hårt arbete, umbäranden och lidande. Dock är detta bara en tankekonstruktion som fungerar på samma sätt som när snygga tjejer skaffar sig en alldaglig tråkig kompis för att framstå som ännu vackrare. Om vi ställer vår upplysta moderna tid mot för femhundra år sedan så fattar man ju att folk då luktade illa, pissade på gatorna och var allmänt osmarta. Det kallas ju för den mörka medeltiden, hur kul kan det ha varit? Men historien är mer komplex än vad den verkar vid en första anblick. Eftersom den handlar om människor. I alla tider har folk varit som folk är mest, lika nyckfulla, irrationella och svårbegripliga. Om man vill dra stora växlar på mycket litet underlag (såsom mängder av folk inom Akademin gör, allrahelst inom sociologin och slika ämnen) kan man säga att vi är biologiskt programmerade att få barn just i den åldern. Att det som är jag (om vi överhuvudtaget kan särskilja ett varande skilt från den biologiska kroppen) attackerades och koloniserades av förprogrammerade hormoner och instinkter. Men eftersom vi inte är evolutionspsykologer eller pseudoforskare på annat vis får vi konstatera att det, just i detta specifika fall där vi har tillgäng liga data, kanske var det sunda förnuftet som till slut vann över populärkulturens framställningar av vad barn är. Jag tänkte nog att det, trots allt, inte kunde vara så farligt. Att barn är ganska ljuvliga och inte bara bajsproducerande skrikdemoner som ger sina mödrar sömnbristbetingade psykoser. Min generation växte upp med mammabloggar som skulle säga sanningen om exakt hur ful, sliten och trött man blev, tala ut helt ärligt om vilket kaos de hade hemma och att de inte hade duschat på fyra veckor. Alla dessa bekännelsebloggar, alla dessa 19
familjelivsforum som skulle berätta hur det verkligen var kanske var nödvändiga motbilder mot den äldre generationens idealisering av barnaskaffandet. För en sak är säker: mina gamlingar älskar barn, nästan mer än vad de älskar gelé till söndagssteken. De kan också vara ganska konservativt lagda. Jag säger alltid att M är min man, trots att vi inte är gifta. Att säga sambo skapar onödig förvirring. Vadå, varför har han inte friat? Ni som har barn och alltihop. Det verkar suspekt. Det finns också en utsökt dubbelbestraffning som somliga tanter ägnar sig åt. Särskilt Signe, som ofta glömmer vem jag är men som alltid känner igen mig när jag tar av mig fleecejackan och visar tatueringarna. ”Det är ju du”, säger hon och riktar ett krokigt finger mot sköldpaddan som pryder min överarm (sitter rakt över m. deltoideus, för att vara exakt). ”Det ser verkligen förskräckligt ut med kräldjur på kroppen, usch.” Hon skakar alltid lite på huvudet. Medan jag gör i ordning hennes frukost, alltid denna havregrynsgröt med lingonsylt, mycket lingonsylt trots att hon har diabetes och inte borde, så frågar hon mig var jag har hållit hus egentligen. ”Har du sprungit runt till massa andra medan jag har suttit här ensam?” Hon ser verkligen ensam ut där vid sitt köksbord, inte ens en radio har hon till sällskap efter att den gick sönder och ingen omkring henne har tid eller lust att ordna en ny. ”Nej men du vet, jag jobbar ju inte så mycket”, svarar jag. ”Och det tycker du är rätt, att jag ska sitta här ensam och vänta medan du är runt till massa andra?” Nu är hon upprörd, hon stryker sina händer upp och ner längs byxbenen som för att trösta sig själv. ”Nej, men Signe, du vet ju att jag har ett litet barn, jag måste vara hemma med honom ganska mycket.” ”Hur gammal är han då?” frågar Signe surt. ”En bäbis bara, han blir sex månader på söndag.” 20
”Sex månader! Vad gör du här? Hem med dig genast. Stackars barn som inte får vara med mamma.” Så skakar hon på huvudet. Det är alltid samma sak hos Signe. Samma scen utspelar sig under den halvtimme jag är där. När jag går får jag lova, flera gånger om, att komma tillbaka snart. Det är aldrig några överraskningar och det är så jävla skönt att man faktiskt har en aning om vad som ska hända. Det är en så stor skillnad att jobba när man har varit hos någon ett par gånger tidigare, det gör att ens arbete kan ha ett någorlunda förutsägbart mönster. Oförutsägbarheten eller överraskningen är annars typiskt för mitt arbete. Jag vet aldrig vem eller vad som kommer dölja sig bakom alla dessa anonyma ytterdörrar. Vet inte om det kommer att vara ett genomsnittligt, hyfsat välstädat hem med en genomsnittlig åldrande person som behöver hjälp med mediciner och matlagning. Vet inte om det kommer vara en person med psykotiska besvär, någon som är ung, någon som inte förmår städa själv och har fått för lite hjälp så att smutsen är så pass bokstavlig, gör sig så pass påmind att jag måste tvätta håret noggrant på kvällen för att få det att sluta lukta. Det kan vara misär. Det kan vara någon som avböjer hjälpen, hänvisar till tjatiga barn som vill övervaka gamla mamma, trots att hon intygar att hon är fullt fungerande för egen maskin. Då får man snabbt som satan reda ut en potentiell moralisk konflikt, man får försöka avgöra om personen verkar vara vid sina sinnens fulla bruk, eller om det är en superdement person som kanske avlider om man inte tränger sig på och ser till att allt står rätt till. Det är denna oförutsägbarhet som tär på en. Oförutsägbarheten och ansvaret. Man är en ensam liten människa utan väsentlig utbildning som har givits en massa makt över andras liv. Jag tänker att det kommer bli bättre. Om jag bara fortsätter arbeta kommer namnen inte längre vara nya. När jag har arbetat länge, länge kommer jag inte bli så förvånad, inte överrumplas 21
av alla besvär en människa kan ha, alla påträngande behov och det enorma register av personligheter som finns i mänskligheten. Någon gång kommer (det måste vara så, väl?) chocken att gå över.
22