CLAIRE KEEGAN
DET TREDJE LJUSET
SMÅ TING SOM DESSA
Översättning Marianne Tufvesson
wahlström & widstrand
I_Keegan_jobbar nu.indd 3
2021-06-24 16:36
Till Ita Marcus och till minne av David Marcus
I_Keegan_jobbar nu.indd 7
2021-06-24 16:36
I_Keegan_jobbar nu.indd 8
2021-06-24 16:36
1
Tidigt en söndagsmorgon, efter första mässan i Clonegal, åker inte far hem med mig utan kör i stället långt in i Wexford, mot kusten där min mors släkt kommer ifrån. Det är en varm och solig dag med skuggiga stråk och grönskimrande ljusblänk längs vägen. Vi kör genom byn Shillelagh där far spelade bort vår röda korthornskviga på trumfpoker och vidare förbi marknaden i Carnew där mannen som vann kvigan sålde henne strax efteråt. Far slänger mössan på passagerarsätet, vevar ner rutan och röker. Jag skakar ut flätorna jag har i håret, lägger mig på rygg i baksätet och tittar ut genom bakrutan. Här och var är himlen bar och blå. Här och var är den blå himlen täckt med kritvita moln, men för det mesta är det en berusan de blandning av himmel och träd med elledningsstreck tvärs över och små brunaktiga fågelflockar som då och då svischar förbi och försvinner bort. Jag undrar hur det kommer att bli, där borta hos famil jen Kinsella. Jag ser framför mig en lång kvinna som lutar sig över mig och trugar i mig spenvarm mjölk. Jag ser en annan, mindre sannolik, version av henne i förkläde som häller pannkakssmet i en stekpanna och frågar om jag vill 9
I_Keegan_jobbar nu.indd 9
2021-06-24 16:36
ha en till, sådär som mor gör ibland när hon är på gott humör. Mannen är nog lika lång. Han skjutsar mig in till stan på traktorn och köper röd läsk och chips åt mig. Eller så låter han mig rengöra bås och plocka sten och rensa ambrosia och skräppa ute på fälten. Jag ser honom plocka upp vad jag hoppas är en femtiopenceslant ur fickan, men det visar sig vara en näsduk. Jag undrar om de bor på en gammal bondgård eller i en modern enplansvilla, om de har utedass eller badrum med toalett och rinnande vatten inne. Jag föreställer mig att jag ligger i ett mörkt sovrum tillsammans med andra flickor och säger saker som vi inte kommer att upprepa när morgonen kommit. Det känns som en evighet innan bilen saktar ner och svänger in på en smal asfalterad väg, och det pirrar till när däcken slamrar över gallret i en färist. Häckarna på bägge sidor om vägen är kraftiga och klippta i fyrkantsform. Vid vägens slut ligger ett avlångt vitt hus med träd vars grenar släpar i marken. »Far«, säger jag. »Träden.« »Vad är det med dem?« »De är sjuka«, säger jag. »Det är tårpilar«, säger han och harklar sig. På gårdsplan speglas vår ankomst i höga blanka föns ter. Jag kan se mig själv kika ut från baksätet med håret utsläppt, ovårdad som en tattarunge, medan far ser ut precis som far där han sitter bakom ratten. En stor lös springande hund med pälsen fläckig av trädens skuggor ger ifrån sig några halvhjärtade hesa skall innan den sätter sig på trappen med blicken vänd mot dörren bakom sig och mannen som just har kommit ut. Han har fyrkantig kropp, lite som gubbarna mina systrar ritar ibland, men 10
I_Keegan_jobbar nu.indd 10
2021-06-24 16:36
ögonbrynen är vita och matchar håret. Han är inte det minsta lik mors släktingar som är högväxta med långa armar, och jag undrar om vi inte har kommit till fel hus. »Dan«, säger han och stramar upp sig. »Hur står det till?« »John«, säger far. De står där, tittar ut över gårdsplan en stund och så pratar de regn: vad lite det regnar, åkrarna skriker efter regn, prästen i Kilmuckridge bad till Gud om regn så sent som i morse, en sommar som denna har aldrig skådats. När det blir tyst en stund spottar min far och så övergår samtalet till boskapspriser, EEG , smörberg, utgifter för kalk och tvättvätska för får. Jag är van vid det där sättet män har att ickeprata: de tycker om att sparka en torva ur gräset med stövelklacken, att dänga näven i taket på bilen innan den kör iväg, att spotta och sitta med benen brett isär som om de inte bryr sig. När kvinnan kommer ut tar hon ingen notis om män nen. Hon är till och med längre än mor och har samma mörka hår men hennes är klippt nära huvudet som en hjälm. Hon har mönstrad blus och bruna utsvängda byxor. Bildörren öppnas och jag blir utdragen och pussad på. Mitt ansikte hettar mot hennes under pussen. »Sist jag såg dig låg du i barnvagn«, säger hon och backar lite, förväntar sig ett svar. »Barnvagnen är trasig.« »Hur gick det till då?« »Min bror hade den som skottkärra och hjulet föll av.« Hon skrattar och slickar sig på tummen och torkar bort något i mitt ansikte. Jag kan känna tummen, lenare än mors, torka bort vad det nu är. När hon tittar på mina kläder ser 11
I_Keegan_jobbar nu.indd 11
2021-06-24 16:36
jag min tunna bomullsklänning och mina dammiga san daler med hennes ögon. För en kort stund kommer ingen av oss på något att säga. En märkligt unken vindpust drar över gårdsplan. »Kom med in, a leanbh.« Hon leder mig in i huset. Det blir mörkt i hallen för ett ögonblick; när jag tvekar, tvekar hon med mig. Vi fortsät ter in i köksvärmen där jag blir tillsagd att slå mig ner och göra mig hemmastadd. Under doften av hembakat anar jag rengöringsmedel, skurpulver. Hon tar ut en rabarberpaj ur ugnen och ställer den att svalna på köksbänken: bubblig fyllning som nästan rinner över, tunna deglöv fastbakade i locket. Det drar lite kallt från dörren men inne är allt varmt och stilla och rent. Höga prästkragar står lika still som det höga dricksglas de har ställts i. Det finns inga spår, inte någonstans, efter ett barn. »Hur är det med mamma då?« »Hon vann tio pund på premieobligationerna.« »Det menar du inte!« »Jag lovar«, säger jag. »Vi fick gelépudding och glass allihop och hon köpte ny innerslang och en reparationsask till cykeln.« »Det var väl roligt?« »Det var det«, säger jag och känner på nytt kammens ståltänder mot hårbottnen tidigt den morgonen, styrkan i mors händer när hon flätade mitt hår i strama flätor, med magen, hård av nästa bebis, mot min rygg. Jag tänker på de rena underbyxorna hon lade ner i resväskan, på brevet och vad hon kan ha skrivit i det. De hade pratat om det sinsemellan: »Hur länge ska de behålla henne, tycker du?« 12
I_Keegan_jobbar nu.indd 12
2021-06-24 16:36
»Kan de inte behålla henne så länge de vill?« »Ska jag säga det?« »Säg vad du vill. Det brukar du ju göra.« Nu häller kvinnan upp mjölk i en emaljerad kanna. »Mor din måste ha fullt upp.« »Hon väntar på att de ska komma och slå höet.« »Har ni inte fått det slått än?« säger hon. »Det var allt sent.« När männen kommer in från gårdsplan blir det först mörkare, men ljusare igen när de har satt sig. »Men se, damen«, säger far och drar ut en stol. »Dan«, säger hon, med ett annat tonfall. »Stekhett så det räcker idag.« »Ja, nog är det hett alltid.« Hon vänder sig om för att passa vattenkitteln, väntar. »En regnskvätt på åkrarna skulle inte skada«, säger han. »Tids nog får vi regn så vi tiger.« Hon tittar in i väggen som om där hängde en tavla men där finns ingen tavla, bara ett stort väggur i mahogny med två visare och en stor gungande kopparpendel. »Men ett bra år för höet har vi i vart fall haft. Aldrig sett på maken förr«, säger far. »Det är proppfullt på loftet nu. Det var nära jag klöv skallen på taksparrarna när jag lassade in’et.« Jag undrar varför far ljuger om höet. Han har lätt för att ljuga om sånt som vore bra om det var sant. Någonstans, längre bort, har någon dragit i gång en motorsåg och för en stund maler den på i bakgrunden som en stor ilsken geting. Jag önskar att jag var där ute och jobbade. Det är ovant för mig att sitta still och inte veta vad jag ska göra av händerna. En del av mig vill att far ska lämna mig här 13
I_Keegan_jobbar nu.indd 13
2021-06-24 16:36
samtidigt som en annan del vill att han ska ta mig hem till det jag känner till. Jag är på en plats där jag varken kan vara den jag är eller förvandlas till den jag kan bli. Kitteln släpper ut ånga och mullrar upp till kokpunk ten där visslan tjuter. En svartvit kattgestalt rör sig över fönsterbrädet. På golvet, tvärsöver de hårda nyskurade plattorna, tänjs kvinnans skugga ut och når nästan min stol. Kinsella reser sig och hämtar en tallrikstrave i skåpet, drar ut en låda och tar fram knivar och gafflar, teskedar. Han skruvar av locket på en rödbetsburk och ställer den på en assiett med en liten serveringsgaffel, dukar fram pickles och dressing. Far tittar noga på medan han gör det här. På bordet står redan en skål med tomatskivor och finhackad lök, ett färskt bröd, en röd cheddarost. »Och hur är det med Mary då?« säger kvinnan. »Mary? Hon har snart gått tiden ut.« Far lutar sig för nöjt tillbaka. »Minstingen börjar väl växa till sig, antar jag?« »Jajamen«, säger far.«Problemet är bara att skaffa mat åt dem. Det finns ingen så hungrig som en unge och tro mig, hon här är inget undantag.« »Ja, äter och växer gör vi ju alla i perioder«, säger kvin nan, som om det var något han borde veta. »Äta kommer hon att göra men ni kan sätta’na i arbete.« Kinsella tittar upp. »Nåt sånt blir det inte tal om«, säger han. »Flickebarnet får hjälpa Edna i hushållet, det räcker gott.« »Vi är glada att ha flickan hos oss«, instämmer kvinnan. »Hon är välkommen här.« »Hon kommer att äta er ur huset«, säger pappa, »men jag antar att det är glömt och begravet om ett år.« 14
I_Keegan_jobbar nu.indd 14
2021-06-24 16:36
När vi sätter oss till bords sträcker sig pappa efter röd betorna. Han använder inte serveringsgaffeln utan spetsar dem på sin egen gaffel och lägger dem på tallriken. De skvätter ner den rosa skinkan, blöder. Teet hälls upp. Det är fläckvis tyst när vi äter och våra knivar och gafflar bryter sönder det vi har på tallriken. Så, när det gått en stund, skärs pajen upp. Grädde faller över den varma pajdegen, bildar pölar. Nu när min far har lämnat av mig och ätit sig mätt har han brått att tända sin cigg och komma iväg. Det är alltid samma visa: han dröjer sig aldrig kvar på en plats när han har ätit klart, inte som min mor som skulle kunna prata tills det blev mörkt och ljust igen. Det är åtminstone vad min far påstår, fast jag aldrig sett det själv. För mor är allting arbete: vi barn, smörkärnandet, matlagningen, byken, morgonbestyren med uppstigning och iordning görande inför mässa och skola, avvänjningen av kalvar och lejandet av karlar för att plöja och harva, hushållandet med pengar och väckarklockan som ska sättas. Men det här är en annan sorts hem. Här finns det plats, och tid att tänka. Kanske får de rentav pengar över. »Bäst att jag kommer iväg«, säger pappa. »Vadan denna brådska?« säger Kinsella. »Dagsljuset tryter och jag har potäterna kvar att bespruta.« »Det är ingen risk för mjöldagg med kvällar som dessa«, säger kvinnan, men hon reser sig ändå, tar med sig en vass kniv och går ut via köksingången. Jag vill följa med, skaka jorden av vad hon nu ska skörda och bära in det i huset. En sorts tystnad tornar upp sig mellan männen medan hon är ute. 15
I_Keegan_jobbar nu.indd 15
2021-06-24 16:36
»Ge de här till Mary«, säger hon när hon kommer in. »Jag håller på att drunkna i rabarber, det är likadant varje år.« Min far tar emot knippet men är lika tafatt som med småbarn i famnen. En stjälk åker i golvet, och så en till. Han väntar på att hon ska plocka upp dem och ge dem till honom. Hon väntar på att han ska göra det. Ingen av dem vill röra sig ur fläcken. Till slut böjer sig Kinsella ner och tar upp dem. »Här har du«, säger han. Ute på gårdsplan slänger far in rabarberna i baksätet, hoppar in bakom ratten och startar motorn. »Lycka till då«, säger han. »Jag hoppas att tösen inte blir till besvär för er.« Så vänder han sig till mig. »Försök att inte falla i elden nu.« Jag tittar på när han backar, svänger ut på den lilla vägen och kör iväg. Jag hör hjulen slamra över färisten, hur han växlar och motorns brummande när han kör tillbaka sam ma väg som vi kom. Varför åkte han utan så mycket som ett hejdå, utan ett ord om att han skulle komma tillbaka och hämta mig? Den där märkligt unkna vinden som drar över gårdsplan känns svalare nu, och stora vita moln har vandrat in över ladugården. »Hur är det fatt, vännen?« säger kvinnan. Jag tittar ner på mina fötter, smutsiga i sandalerna. Kinsella böjer sig fram. »Vad det än är, så säg det. Vi blir inte arga.« »Herre min skapare, han åkte ju och glömde helt bort ditt pick och pack!« säger kvinnan. »Inte undra på att du är till dig. Åh, den mannen har då minne som ett såll.« »Strunt i det«, säger Kinsella. »Vi ska ordna fram klä der åt dig illa kvickt.« 16
I_Keegan_jobbar nu.indd 16
2021-06-24 16:36
»Om ett år är det glömt och begravet«, säger kvinnan. De skrattar högt en stund innan de slutar tvärt. När jag följer efter kvinnan in igen vill jag att hon ska säga något så att spänningen lättar. I stället dukar hon av, tar upp den vassa kniven och står där i ljuset vid fönstret och sköljer av bladet under rinnande vatten. Hon stirrar på mig medan hon torkar kniven ren och stoppar undan den. »Dåså, tösen min«, säger hon. »Jag tror det är hög tid för dig att bada.«
I_Keegan_jobbar nu.indd 17
2021-06-24 16:36
Denna bok har publicerats med stöd från Literature Ireland
Wahlström & Widstrand www.wwd.se Copyright © Claire Keegan 2010, 2021 Originalens titlar Foster, Small Things Like These Omslag Sara R. Acedo Tryck ScandBook EU, 2021 ISBN 978-91-46-23794-5
I_Keegan_jobbar nu.indd 152
2021-06-24 16:36