9789146237921

bonnie ga r mus

Översättning: Sofia Nordin Fischer

wa h l s t röm & w i d s t r a n d

Wahlström & Widstrand www.wwd.se Copyright © 2022 by Bonnie Garmus Originalets titel: Lessons in Chemistry Översättning: Sofia Nordin Fischer Omslag: Emily Mahon, Kerstin Hanson Tryck: ScandBook, EU, 2022 ISBN 978-91-46-23792-1

Till min mor, Mary Swallow Garmus.

kapitel

1

November 1961

År 1961, när kvinnor klädde sig i skjortklänningar med markerad midja och gick med i trädgårdsföreningar och utan större eftertanke körde omkring horder med barn i bilar som saknade säkerhetsbälten; långt innan någon visste att det skulle uppstå en sextiotalsrörelse, för att inte tala om att deltagarna i denna rörelse skulle ägna de kommande sextio åren åt att skildra den; då, när de stora krigen var över och de hemliga krigen precis hade startat och människor började tänka nytt och tro att allt var möjligt, vaknade Madeline Zotts trettioåriga mamma varje morgon före gryningen och kände sig säker på en enda sak: hennes liv var slut.

Trots denna övertygelse gick hon ut till labbet för att förbereda sin dotters skollunch.

Bränsle för hjärnan, skrev Elizabeth Zott på en liten papperslapp och stoppade ner den i dotterns matlåda. Sedan hejdade hon sig med blyertspennan i luften som om hon funderade. Idrotta på rasterna men låt inte pojkarna vinna per automatik, skrev hon på en annan lapp. Sedan hejdade hon sig igen och knackade med blyertspennan i bordet. Det är inte bara inbillning, skrev hon på en tredje lapp. De flesta människor är hemska. Hon placerade de två sista högst upp.

De flesta småbarn kan inte läsa, och om de kan det så är det för det mesta ord som ”hund” och ”gå”. Men Madeline hade lärt sig läsa redan i treårsåldern och nu när hon var fem hade hon redan plöjt nästan allt av Dickens.

5

Madeline var den sortens flicka – ett barn som kunde nynna en Bachkonsert, men inte knyta sina egna skor, som kunde förklara jordens rotation, men inte förstod reglerna i luffarschack. Och det var det som var problemet. För musikaliska underbarn hyllas ständigt, men aldrig barn som är tidiga med läsning. För att tidiga läsare helt enkelt är bra på något som alla andra så småningom också kommer att bli bra på.

Så att vara först är inget speciellt – det är bara irriterande.

Madeline insåg det. Det var därför hon varje morgon – när hennes mamma hade åkt hemifrån och grannfrun som brukade passa henne, Harriet, var upptagen – alltid var noga med att plocka ut lapparna ur matlådan, läsa dem, och därefter lägga dem bland de andra lapparna som hon hade samlat ihop i en skokartong längst bak i garderoben. I skolan låtsades hon vara som alla de andra barnen: i stort sett analfabet. För Madeline var det viktigaste att passa in. Och anledningen var obestridlig: hennes mor hade aldrig passat in, och se hur det hade gått för henne.

Det var i staden Commons i södra Kalifornien, där vädret oftast var varmt, men inte för varmt, och himlen oftast var blå, men inte för blå, och luften var ren för att den helt enkelt bara var det på den tiden, som hon låg i sin säng och blundade och väntade. Snart visste hon att hon skulle känna en öm kyss på pannan, få täcket omsorgsfullt omstoppat runt axlarna, och ett framviskat ”Fånga dagen” i örat. En minut senare skulle hon höra en bilmotor starta, knastrandet från däcken när moderns Plymouth backade ut från infarten och det skorrande ljudet när växelspaken bytte läge. Och sedan skulle hennes kroniskt deprimerade mor köra i väg till tv-studion där hon knöt på sig ett förkläde och ställde sig framför kameran.

Programmet hette Middag klockan sex och Elizabeth Zott var dess odiskutabla stjärna.

6

kapitel

2

Pine

Den före detta kemisten Elizabeth Zott var en kvinna med felfri hy och det omisskännliga uppträdandet hos en person som inte var någon medelmåtta och aldrig heller skulle bli det.

Hon hade, som alla riktiga stjärnor, blivit upptäckt. Fast i Elizabeths fall hade det inte varit vid någon glassbar, ingen slumpmässig iakt­tagelse från en parkbänk, ingen ytligt bekant som råkat presentera henne för rätt person. I stället var det stöld – mer specifikt matstöld – som ledde till att hon blev upptäckt.

Det var en okomplicerad historia: ett barn vid namn Amanda Pine, som älskade mat på det där sättet som vissa psykologer anser vara betydelsefullt, åt alltid upp Madelines lunch. Det var för att Made­lines lunch inte var medelmåttig. När alla de andra barnen åt klistriga mackor med jordnötssmör och sylt öppnade Madeline sin matlåda och fann en tjock skiva av gårdagens middagslasagne med smörkokt zucchini vid sidan om, en exotisk kiwi skuren i klyftor, fem pärlrunda körsbärstomater, en pytteliten saltströare av märket Morton, två fortfarande varma chocolate chip cookies och en rödrutig termos full med iskall mjölk.

Detta överflöd var orsaken till att alla ville äta upp Madelines lunch, även Madeline. Men Madeline gav sin lunch till Amanda eftersom vänskap kräver vissa uppoffringar, men också för att Amanda var den enda i hela skolan som aldrig retade det udda barn som Madeline redan insett att hon var.

7

Det var inte förrän Elizabeth lade märke till att Madelines kläder börjat hänga på hennes beniga kropp likt billiga gardiner som hon började undra vad som stod på. Enligt hennes beräkningar var Madelines dagliga näringsintag exakt vad dottern behövde för att utvecklas optimalt, vilket gjorde hennes viktnedgång vetenskapligt omöjlig. En tillväxtperiod, kanske? Nej. Hon hade tagit med tillväxt i sina beräkningar. En tidigt utvecklad ätstörning? Knappast troligt.

Madeline åt som en häst vid middagen. Leukemi? Definitivt inte.

Elizabeth greps sällan av panik – hon var inte typen som låg vaken på nätterna och inbillade sig att hennes dotter drabbats av någon obotlig sjukdom. Som forskare sökte hon alltid rimliga förklaringar och i samma ögonblick som hon fick syn på Amanda Pine och barnets små läppar visade spår av röd pomodorosås visste hon att hon hade hittat svaret. ”Mr Pine”, sa Elizabeth medan hon svepte rakt förbi en sekreterare på den lokala tv-stationen en onsdagseftermiddag. ”Jag har försökt kontakta dig i tre dagar och inte en enda gång har du varit artig nog att ringa tillbaka. Mitt namn är Elizabeth Zott. Jag är mamma till ­Madeline Zott – våra barn går i samma klass på Woody Elementary – och jag har kommit hit för att din dotter erbjuder min dotter vänskap under falska premisser.” Och eftersom han såg förvirrad ut tillade hon: ”Din dotter äter upp min dotters lunch.” ”L-lunch?” lyckades Walter Pine få fram medan han insöp kvinnan som stod framför honom i hela sin prakt, den vita labbrocken strålade som en gloria av heligt ljus bortsett från en enda liten detalj: initialerna ”E. Z.” broderade i rött precis ovanför fickan. ”Din dotter Amanda”, upprepade Elizabeth, ”äter upp min dotters lunch. Det har tydligen pågått i flera månader.”

Walter bara stirrade. Lång och mager, med håret – i samma nyans som smörat rostat bröd – tillbakakammat och uppfäst med en blyerts­ penna, stod hon med händerna på höfterna och läppar i en röd nyans som inte bad om ursäkt för sig, glänsande hy, rak näsa. Hon såg ner på honom likt en läkare på slagfältet som försöker avgöra om han är värd att rädda eller ej.

8

”Och det faktum att hon låtsas vara Madelines vän för att komma åt hennes lunch”, fortsatte hon, ”är fullkomligt förkastligt.” ”Ve-vem sa du att du var?” stammade Walter. ”Elizabeth Zott!” röt hon. ”Madeline Zotts mamma!”

Walter nickade och försökte begripa. Som producent för eftermiddags-tv sedan många år tillbaka visste han allt om drama. Men det här? Han fortsatte stirra. Hon var drabbande. Hon hade bokstavligen drabbat honom. Var det kanske en provspelning för något? ”Jag är ledsen”, sa han slutligen. ”Men alla sjuksköterskeroller är redan fyllda.” ”Vad är det du säger?” fräste hon.

Det blev en lång tystnad. ”Amanda Pine”, upprepade hon.

Han blinkade. ”Min dotter? Oj”, sa han, plötsligt nervös. ”Vad är det med henne? Är du läkare? Från skolan?” Han kom på fötter. ”Gud, nej”, svarade Elizabeth. ”Jag är kemist. Jag har kört hela vägen hit från Hastings under min lunchtimme eftersom du inte behagar svara på mina telefonsamtal.” När han fortsatte att se förbryllad ut förtydligade hon: ”Hastings forskningsinstitut? Där banbrytande forskning bryter nya banor?” Hon suckade åt den andefattiga sentensen. ”Poängen är att jag lägger stor vikt vid att packa ner en näringsrik lunch åt Madeline – vilket jag är säker på att även du eftersträvar när det gäller ditt barn.” Och när han fortsatte att stirra blankt på henne tillade hon: ”Eftersom du är mån om Amandas kognitiva och fysiska utveckling. Eftersom du vet att denna utveckling är beroende av en korrekt balans mellan vitaminer och mineraler.” ”Saken är den att mrs Pine …” ”Ja, jag vet. Försvunnen. Jag försökte kontakta henne, men fick höra att hon bor i New York.” ”Vi är skilda.” ”Tråkigt att höra, men en skilsmässa har inget med lunch att göra.” ”Det kanske kan verka så, fast …” ”Män kan laga lunch, mr Pine. Det är inte en biologisk omöjlighet.” ”Absolut”, nickade han och famlade efter en stol. ”Snälla mrs Zott, var så god och sitt.”

9

”Jag har något i cyklotronen”, sa hon irriterat och sneglade på sitt armbandsur. ”Är vi överens eller inte?” ”Cyklo…” ”En subatomär partikelaccelerator.”

Elizabeth sneglade på väggarna. De var täckta med inramade reklamaffischer för melodramatiska såpoperor och jippobetonade tävlingsprogram. ”Mitt arbete”, sa Walter, plötsligt generad över affischernas krasshet. ”Du kanske har sett något av mina program?”

Hon vände sig mot honom på nytt. ”Mr Pine”, sa hon i mer försonlig ton, ”tyvärr har jag varken tid eller medel för att laga lunch åt din dotter. Vi vet båda att mat är den katalysator som låser upp hjärnan, sammansvetsar familjen och avgör vår framtid. Och trots det …” Hon tappade tråden och ögonen smalnade när hon betraktade en såpopera­ affisch där en sjuksköterska gav sin patient en ovanligt kärleksfull behandling. ”Finns det ingen som har tid att lära det här landet hur man lagar mat som gör skillnad? Jag önskar att jag hade det, men tyvärr inte. Har du?”

När hon reste sig för att gå utbrast Pine, som inte ville släppa henne eller inte helt och fullt insåg vad han var på väg att koka ihop: ”Vänta, snälla stanna – snälla. Vad … vad var det du precis sa? Om att lära nationen laga mat som … som gör skillnad?”

Middag klockan sex började sändas fyra veckor senare. Och trots att Elizabeth själv inte var helt såld på idén – hon var ju kemist och forskare – tackade hon ja till jobbet av den vanliga anledningen: det var bättre betalt och hon hade ett barn att försörja.

Från första dagen som Elizabeth knöt på sig förklädet och klev in i studion var det uppenbart: hon hade ”det”, och ”det” var den där svårbestämbara egenskapen som gjorde att man bara ville fortsätta att titta på henne. Men hon var samtidigt en person med pondus – så rättfram och rakt på sak att folk inte blev riktigt kloka på henne. I andra matprogram stod jovialiska kockar obekymrat och kolkade sherry, men Elizabeth Zott var seriös. Hon log aldrig. Hon skämtade aldrig. Och hennes maträtter var lika genuina och jordnära som hon själv.

10

Inom sex månader var Elizabeth ett stjärnskott. Inom ett år var hennes program en institution. Och inom två år hade sändningen bevisat sin förunderliga förmåga att förena inte bara föräldrar med sina barn, utan även medborgare med sitt land. Det var ingen överdrift att säga att när Elizabeth Zott var klar med maten så satte sig hela nationen till bords.

Till och med vicepresident Lyndon Johnson tittade på hennes program. ”Vill du veta vad jag tycker?” sa han och viftade bort en efterhängsen reporter. ”Jag tycker att du borde skriva mindre och titta mer på tv. Börja med Middag klockan sex – den där Zott, hon vet vad hon pysslar med.”

Och det gjorde hon. Man fick aldrig se Elizabeth Zott demonstrera hur man lagar tunna gurksnittar eller fluffiga suffléer. Hennes recept var mättande: raguer, gratänger, anrättningar som kokades i stora metallgrytor. Hon var noga med de fyra näringsgrupperna. Hon trodde på ordentliga portioner. Och hon envisades med att varenda rätt som var värd att äta gick att laga på mindre än en timme. Hon avslutade alltid programmet med sin signaturreplik: ”Barn, gå nu och duka bordet.

Mamma behöver en stund för sig själv.”

Men så skrev en framstående reporter en artikel med rubriken ”Därför sväljer vi allt hon ställer fram på bordet” och hänvisade till henne som ”Läckra Lizzie” i en bisats, ett smeknamn som – eftersom det var både adekvat och allittererande – fastnade lika snabbt på henne som på papperet där det trycktes. Efter den dagen blev hon kallad läckerbit av främlingar, men hennes dotter Madeline kallade henne mamma och trots att hon bara var ett barn förstod Madeline att smeknamnet förminskade moderns begåvning. Hon var kemist, inte tv-kock. Och Elizabeth blev självmedveten inför sitt enda barn, och skämdes.

Ibland låg Elizabeth vaken på nätterna och undrade hur hennes liv hade blivit som det blev. Men funderingarna varade aldrig särskilt länge, för hon visste redan.

Han hette Calvin Evans.

11