9789146237372

Liv Ålesund Onsdagen den 16 juli 2003

Hans kropp den första gången var en paradox. Som levande gråsten, eller mjukt sandpapper. Han var hård och mjuk på samma gång. Sträv och slät. Tung och lätt. Det första som slog mig var hur varm han var. Som om jag hade trott att hans kropp skulle vara kall rakt igenom. Eller som om jag inte velat tro att han levde, förrän nu. Det var först senare som jag skulle lära mig att han inte avgav någon egen värme, bara absorbe­ rade den runt omkring sig.

Han låg i mina armar, knappt en meter lång och fortfarande bara ett litet barn. Han lyfte huvudet, tog stöd mot min arm och vände de blanka ögonen åt mitt håll. Kanske försökte han förstå vad jag var. Om jag var ett byte eller en fiende. Den kluvna tungan vibrerade lätt i luften och han rörde sig lång­ samt upp längs bröstet, mot halsen. Där stannade han till och blev hängande i luften med de stenartat döda ögonen vända mot mina. Jag såg rakt in i den smala pupillen, en blick helt utan blinkning, utan flackande impulser. Det verkade som om han försökte upprätta en sorts kontakt, trots det omöjliga i kommunikation mellan oss.

Han hade något svävande över sig. Förmågan att hålla en så stor del av kroppen i luften utan att det verkade anstränga honom det minsta. Som om han inte behövde kontakt med något jordiskt, utan kunde ha befunnit sig i konstant tyngdlös­ het om han ville det. Blotta tanken på att ha en sådan kropps­ kontroll framstod som omöjlig, den gav mig en känsla av att 9

falla. Jag lyfte armen och han hängde från den som från en gren, sökande mot mitt ansikte. ”Han gillar dig”, sa kvinnan med sina amerikanska r och l och jag var tillbaka i det kalla vindsrummet med alla möjliga djurarter i burar längs väggarna. Det fanns en uppsluppenhet i hennes röst. ”Gillar du honom? Det verkar så.”

Gilla. Ordet räckte inte. Det var något jag kunde ha sagt om en cool jacka. Det här var något helt annat. ”Får jag hålla?” ”När får jag hålla?”

Ingvar och Egil tittade fram från var sin sida bakom mig. Jag hade nästan glömt att de stod där. Även om Ingvar var ett par år äldre än Egil och hade skägg och långt, mörkt hår som mitt, medan den andre hade vit skjorta och blond lugg, påminde de just nu om ett tvillingpar i tidiga tonåren. För dem funkade ett ord som gilla. De två, de ”gillade” ormen på samma sätt som man gillar band och ölsorter och annat som intresserade dem. Vad kände jag själv? Moderlighet, förälskelse? Ett band över artgränserna. När jag tittade ner på det lilla ansiktet, så långt ifrån mitt eget, tyckte jag att den såg på mig med tillit, eller förståelse.

Det var inte länge sedan vi hade kommit på idén. Röken låg tät i vardagsrummet klockan fem på morgonen i Ålesunds fetaste källarlägenhet, där lavalampan stod och spydde röda klumpar dygnet runt. Vi var bara ett litet gäng kvar i det som tidigare hade varit ett vardagsrum fyllt av människor, snart på väg att ge oss för natten men inte riktigt. Stämningen var dämpad, rummet luktade sött av rök, och Ingvar satt i fåtöljen och spelade rockklassiker på gitarren. Till och med Egil, som hela kvällen hade pumpat ut 50 Cent och OutKast i vardags­ rummet, hade kavlat ner skjortärmarna och slagit sig till ro på mattan med armen runt en tjej som han säkert pluggade med på handelshögskolan.

10

Själv var jag hög på stämningen och en av Ingvars starka jointar och hade krupit tillbaka in i mitt skal. Jag låg på soffan, koncentrerade mig på känslan av att taket sänkte och hävde sig, sänkte och hävde sig, som om det andades. Jag hade tänkt ligga så där tills jag somnade, hade hittat en rytm, när det från ingenstans dök upp en kille. Han hade varit ute någonstans och kom insläntrande i lägenheten, kände antingen Ingvar eller Egil, jag struntade i vilket. I efterhand mindes jag inte hans ansikte, jag kom bara ihåg att han satt på golvet vid mitt huvud och ville prata med mig, men att jag var upptagen med att se taket andas. Efter upprepade försök att få kontakt gick han och satte sig borta hos de andra.

Jag somnade, eller jag blev ett med taket och slutade existera, sedan var jag tillbaka. Det var Ingvars rop som hade väckt mig. Tjejen som Egil stötte på låg halvt gömd bakom hans rygg med händerna för ögonen. Själv satt Egil med blicken klistrad vid teven. I rutan stod en man halvvägs ner i en lerpöl i djungeln och drog fram något från vattnet. Det var en orm med glänsande bruna och svarta fjäll, i tjocklek som en alliga­ tor men mycket längre. Ormen blev bara större allt eftersom mannen drog upp den ur vattnet. Den var brun, svart och gul i skinnet. The Great Python. Mannen ropade till medan han drog fram en allt tjockare och fylligare kropp. ”This is a big snake!”

Han ropade: ”Huvudet, där är huvudet.” Australiskt uttal och snabba rörelser. Plötsligt öppnade ormen gapet. Den kastade sig mot honom, ursinnig. Mannen ryggade undan, gav till ett halvkvävt utrop, och ormen följde efter.

Jag svalde. Hörde Egils nervösa skratt och svordomar någon­ stans långt bortifrån. Mina hjärtslag överröstade allt, fyllde rummet med ljudet av mitt blod. Kinderna blev varma, jag blev fuktig i händerna. Jag brukade inte känna mig själv så nära. Inte på det sättet. Det var något med ormkroppens mjuka rörelser, muskelkraften som måste ligga dold under de blanka fjällen. Jag kände mig dragen mot rutan, där mannen 11

hade hämtat en kamera i buskarna och ställt upp sig för att fotografera det enorma djuret. Plötsligt gapade jag och ormen i det närmaste unisont. Vi sträckte på halsen och visade upp en lång och mjuk munhåla med små tänder som mer eller mindre satt ihop i en enda lång rad. Mjuk gom och en tunga som böljade i luften. Sedan gjorde vi ett utfall. Rummet skrek av gemensam skräck och förtjusning när vi satte tänderna i en tjock och hårig arm. ”Jag trodde jag skulle dö”, sa australiern. ”Jag trodde den hade mig.” Han satt i en fällstol med ett tält i bakgrunden. ”Den skulle ha lyckats. Om det inte varit för att den fastnade med underkäken i byxorna. Jag skulle aldrig haft en chans mot den annars.”

Klippet med ormen som bet mannen visades gång på gång i snabb takt. Det mjuka, skära gapet kastade sig fram, kasta­ de sig fram, flera gånger snabbt och därefter långsamt så att jag såg hur ormen bet, den ljusrosa tanden som hängde fast i tyget och till slut släppte. Tanken på tanden, hur den skulle kännas mot fingertopparna om man rörde vid den. Jag stängde munnen. Svalde. ”Jag vet var man kan få tag i en sån.” Det var den nya killen som pratade, han som hade dykt upp ur tomma intet. ”Inte så stora som den så klart, men jag vet var man kan köpa små såna där, typ som den, ungar.”

När jag tänker tillbaka, försöker komma ihåg hur han såg ut, då minns jag bara ett ansikte utan drag, utan ögon, näsa eller mun. Men jag minns att det blev tyst en sekund. Egil vred på huvudet, skickade mig ett stort leende. Jag försökte återgälda det, men hade svårt att övervinna intensiteten. Rädd att de skulle märka hur snabbt jag andades, hur jag svalde och mina kinder brann. Jag nickade sakta. Egil vände sig mot Ingvar, som hade ett liknande leende i ansiktet. Han nickade han också. Sedan hade vi bestämt oss. Vi skulle ha en orm.

Kvällen vaknade till liv igen, rummet fylldes av skratt och 12

röster. Den nya killen höll upp en silverskimrande digital­ kamera och knäppte bilder av oss allihop. Mig, Ingvar, Egil, tjejen, killen framför teverutan med en fryst bild av en sex meter lång pytonorm.

Den nya familjemedlemmen var fortfarande bara en meter­ lång tigerpyton. Fortfarande bara ett litet barn. Ändå hade jag redan förlorat mig i den här varelsen. En känsla av att stå i tomma luften över en avgrund, förvånansvärt fint. Innan jag lät honom skickas vidare till nästa famn höll jag upp honom mot ansiktet och viskade: ”Du ska följa med mig hem.”

Det måste ha varit inbillning, men jag tyckte att jag såg honom nicka.

Mariam Kristiansund Fredagen den 18 augusti 2017

”Mamma, kan jag få en tidning?”

Iben håller upp en pastellglittrande serietidning. Figuren på framsidan ska föreställa en sexig zombie med glitterläppstift som gör plutmun med överdimensionerade läppar. Det är som regel bara Tor som tar med henne och handlar. Jag vill helst klara av inköpen på egen hand, men i dag är min och Ibens ”ensamdag”. Det var mitt förslag. Skolan börjar på måndag och jag ville gärna vara den som tog med vår sjätteklassare för att köpa nya kläder och skolsaker. Ville avsätta tid för oss två i hopp om att vi skulle komma varandra närmare igen. Vårt förhål­ lande blir mer komplicerad ju äldre hon blir, liksom avlägset.

Vi har varit på köpcentret Storkaia i närmare tre timmar.

Hon har fått välja en uppsättning kläder och fastnade för ett par smala byxor och en spetstopp med knapp i nacken, som klär henne. Rosa skor och matchande luvtröja som hon satte på sig direkt. Vi har stått framför speglarna i klädaffärerna och tagit kort och tramsat. Vi hittade till och med en gul tröja i hennes storlek, liknande kashmirtröjan som jag har på mig, och skickade bilder till Tor. Hon är så lik mig när jag var i hen­ nes ålder. Ibland gör det mig ont att se det, att vi är lika, men i dag kändes det ganska mysigt ändå. Efter shoppingen satt vi på kafé och åt glass. Jag ställde trygga frågor och hon svarade.

Vi pratade en stund om hästar. Hon har en kompis som rider, och vill så gärna börja tillsammans med henne. Jag lovade att prata med Tor, men hon log som om jag redan sagt ja.

14

Iben är vacker med ljusa lockar som faller ner i ögonen, smal näsa och smala läppar. Den absurda seriefiguren blir en gräll kontrast. Hon antar en min som är tänkt att charmera. Det fungerar nog på Tor, som i alltför mycket låter sig styras av samvetet, men gentemot mig är det en dålig taktik. Jag känner mig lurad. I elva år har jag tagit hand om henne för att hon inte skulle skada sig, för att hon inte skulle ramla ner från soffan, sätta mat i halsen, svälja legobitar. Tröstat henne när hon har gråtit, när hon har varit sjuk. Hon värdesätter inget av det.

Presenter och löften, det är sådant hon vill ha.

Jag tar tidningen ur händerna på henne. I några sekunder ser hon på mig, fortfarande med ett ljus i de mörka ögonen, sekunder går då hon fortfarande har en förhoppning om att få, få, få. Jag bläddrar i tidningen. Fler tokmålade zombietjejer tittar med stora sminkögon. De ägnar sig åt vardagliga aktivi­ teter, går i skolan och sminkar sig. De som har gjort tidningen vet att utnyttja att småflickor ser med glans i ögonen på allt som glittrar. ”Vad kan du lära dig av den här?”

Iben tittar ner. Skrapar i golvet med de nya skorna. ”Iben. Vad kan du lära dig av den?” ”Jag vet inte”, viskar hon. ”För mig verkar det inte som du kan lära dig någonting alls av den. Varför vill du ha den här?”

Hon tittar fortfarande ner i golvet, rycker halvt på ena axeln till svar. ”De har smalare höfter än hals”, säger jag.

Jag lägger tidningen i hennes händer. Ställer mig bakom henne och bläddrar fram första sidan. ”Titta här. Ingen historia. Nästan ingen text och bara pladder. Allt den här tidningen handlar om är fula bilder av sminktjejer. Varför vill du ha den här, Iben?”

Hon skakar på huvudet. Försöker röra sig, men jag håller fast henne. Bläddrar fram till nästa sida.

15

”Titta här.” Bläddrar igen. ”Ser du? Tio sidor och fortfa­ rande ingen historia. Den handlar inte om någonting alls.”

Jag hör på min röst att jag är sträng, men jag kan inte låta min dotter fortsätta falla för något så smaklöst. Nästa gång vet hon bättre. Hon försöker vrida sig undan, men jag håller henne på plats med armbågarna. Hon tittar ner mot de nya skorna, släpper taget om tidningen så att det bara är jag som håller den och hennes slappa hand. Hon jämrar sig. Försöker dra åt sig handen. Jag har gått för långt. ”Förlåt. Jag menade inte så. Jag tycker bara inte att du ska läsa något som gör dig dummare. Hitta någon bättre, så köper jag den.”

Iben nappar åt sig tidningen ur mina händer. Böjer på nacken och går med snabba steg, försvinner bakom en hylla. I samma stund ringer min telefon. Jag gräver i väskan och hittar först Ibens telefon, jag skulle ta hand om den eftersom hon inte har tillräckligt stora fickor. Gräver vidare och hittar min egen.

Det är en av revisorerna, han vill säkert boka in ett möte om att anställa fler personliga assistenter. VeryHealth vann en stor upphandling i juni, vi var med på bild i Tidens Krav med marsi­ pantårta och mousserande vin, och efter sommarens planering är vi redo att börja leverera. I dag är min dotter viktigare än jobbet, det har jag lovat mig själv. Jag låter det ringa.

Iben är inte vid tidningshyllan när jag kommer dit. Jag plockar med mig en annan serietidning som verkar bättre, och en korsordstidning. Står ett ögonblick och ser på tidningen med de sminkade zombietjejerna. Vi får prata om det i kväll.

Hon är inte vid kassan heller. Inte vid godishyllorna och inte utanför affären. Jag lastar över varor från kundvagnen på bandet. Tar upp telefonen för att ringa henne, men kommer på att det är jag som har hennes telefon. Jag tycker att hon är för liten för axelväska, men jag måste väl snart köpa en till henne. Jag betalar i kassan och försöker fråga killen som sitter där om han har sett en elvaårig flicka, men jag kunde lika gärna 16

ha frågat kassaapparaten. Packar ner varorna i påsar, rullar ut kundvagnen och ställer mig mellan två butiker, tittar åt höger och vänster. När jag fortfarande inte ser en skymt av henne börjar jag knuffa vagnen hårt framför mig och tar långa steg ut på trottoaren, känner att jag inte har mycket tålamod kvar.

Biter ihop tänderna och tvingar kundvagnen uppför backen till parkeringshuset.

Hon är inte vid parkeringsautomaten och inte står hon och väntar vid bilen heller. Jag vänder mig om åt alla håll, men bara några få bilar syns till, och ingen flicka. Det är väl nu jag ska börja springa runt hysteriskt, kalla på vakter och få ett meddelande uppläst över högtalarna. Bli rädd att någon har tagit henne med sig. Det är det hon vill. Hon får inte straffa mig, jag vägrar spela det spelet. Jag börjar lasta in matvarorna i bilen, allt mer aggressivt kastar jag in påsarna. Några ägg går förmodligen sönder och jag hoppas att de landar på Ibens tidningar. Jag vräker den tomma kundvagnen mot väggen med en smäll, den välter och ligger och snurrar med hjulen när jag sätter mig i bilen. Kappan för fyratusen kronor fastnar i dörren, tyget spricker när jag rycker åt mig den. Jag startar.

Iben springer så snabbt att hon nog är hemma på tio minuter.

Jag vägrar köra efter. Snart kommer jag att vara ute på vägen.

Om jag vill kan jag bara åka. Lägga familjelivet bakom mig och aldrig komma tillbaka.

Liv Ålesund Lördagen den 23 augusti 2003

Han hade dragit luvan över huvudet och gick framåtlutad med sin karaktäristiska gång. Jag kände igen tröjan på långt håll, grå och gröna ränder, nött efter åratals användning och tvätt.

Vi kom så nära att jag kunde se tröjan fläckas av duggregnet.

Sedan lyfte han huvudet och jag mötte den isblå blicken, le­ endet som nästan inte lämnade avtryck i det finniga ansiktet.

Som alltid hade han en snus under läppen, det var nästan så att man kunde tro att det var så han såg ut. Han måste ha fyllt tjugoåtta nu.

Patrick vinkade och illamåendet spred sig i kroppen. Jag vände mig om, slog ner blicken och svängde rakt in genom dörren till första bästa affär, guldsmeden. Ångrade mig så fort jag kommit innanför dörrarna. Det här var ingen flyktväg, det var en återvändsgränd. Jag gick bort till en skåpsvägg med guldsmycken, hörde klockan pingla när han kom in efter mig.

De ljusa minnena kom först. Vårt skratt när han snurrade mig runt runt i vardagsrummet tills vi båda kraschlandade på golvet. Hur han la skinka och ostskivor på ansiktet för att få mig att skratta. Minnen från tiden innan jag började skolan och innan hon som kallade sig min mor började vara borta i månader åt gången. Det var som om minnena var inlindade i bomull eller som om mitt huvud blev till bomull av att tänka på dem.

Efter de ljusa minnena kom vardagsglimtarna. Patrick som aldrig vaknade i tid. Klockradion dånade och serverade en 18

torr nyhetsuppläsarröst i mörkret i det fönsterlösa rummet.

Det dånade tills Patrick drog ur kontakten. Jag stod och drog i honom tills han klev upp, eller tills han bad mig dra åt helvete.

Sedan bredde jag en smörgås, drack ett glas chokladmjölk och gick till skolan. När jag kom hem på eftermiddagen kunde han ligga på soffan, eller så var han ute, eller så stod han i köket och gjorde grillade ostmackor till oss. Dagarna gled in i varandra, ett helt liv av saker vi gjorde eller inte gjorde ihop. Hans ande­ tag genom näsan när han kittlade mig, teven som nästan alltid stod på, glas med intorkad mjölk och tallrikar med grötrester på bänken. Tandkrämen som låg kvar i handfatet efter honom och som jag kletade ut med fingret. Vardagen blev gradvis mindre vi tre och mer vi två.

De mörkaste minnena kom sist. Då hade Patrick kommit så nära mig där jag stod framför skåpet med guldsmycken att jag kunde känna hans lukt. Jag orkade inte med de minnena.

Ville att han skulle gå så att jag kunde slippa dem. Jag stirrade in i guldsmyckena, smycken jag inte hade råd med. Det enda smycke jag bar var en förgylld nyckel i en kedja runt halsen.

Jag såg spegelbilden av den i glasmontern och jag såg Patrick som just då sträckte ut en hand och rörde vid den med fing­ ertopparna. ”Har du blivit nyckelbarn, Sara?”

En stöt gick genom min kropp. Jag skakade av mig honom. ”Men Sara”, sa han.

Jag höll andan i flera sekunder, försökte hålla illamåendet i schack. ”Jag heter Liv”, sa jag. ”Jag känner inte dig.”

Roe Kristiansund Fredagen den 18 augusti 2017

Klockan på datorskärmen närmar sig tolv. Jag tittar på den ungefär var fjärde minut, spanar dessemellan ut genom fönst­ ret där Sundbåten är på väg tillbaka till kajen. Vinden skickar små regndroppar mot rutan. När jag kom hit tyckte jag att fönstret mot havet var en glädje. Nu påminner det mig bara om att Kristiansund är lika deprimerande som Ålesund, bara med bättre utsikt från kontoret.

Rapporten om förhöret med flickan som anmälde att hon blivit våldtagen i sömnen är klar för länge sedan, jag sitter bara och putsar på språket. Självklart kunde jag ha ätit lunch med de andra och följt med och ätit danskens tabbetårta. Jag brukade gillade de där tabbetårtorna när jag var ny i tjänsten.

När jag gick på jobbintervju i Kristiansund låtsades jag till och med att jag fortfarande älskade dem, bara för att komma bort från Ålesund. Tabbetårtan är inte samma sak när man har fått kontorsjobb och inte längre är operativ. Man blir bara den som äter och aldrig bakar, som hör historierna och analyserar dem, men aldrig själv är med om dem. En del av gamlingarna som inte längre är operativa bakar tårta i alla fall, det blir bara löjligt.

Det är inte bara för att jag inte är operativ. Efter allt som har hänt orkar jag nästan inte med folk längre. När poliser äter tårta ihop ställer de frågor. De vill gräva runt i en, få reda på allt som pågår inuti ens huvud. Jag har inte tänkt dela ett skit, har inte tänkt fläka ut mig om något som de har noll förutsättningar att fatta ett dyft av. De tror det är tufft att 20

plocka in en knarkare från gatan. Att det är trist om det inte blir något av en flirt. Jag kan inte prata med sådana människor om hur det är att ha förlorat allt som verkligen betydde något, innan man ens fattade hur viktigt det var. Hur det är att vara femtiofem år och vartenda år som går är ett nytt år som läggs mellan mig och mitt barn. För min del är det för sent. I det förflutna ligger ett allt mer avlägset minne av de människor som jag inte satte något värde på medan jag fortfarande hade dem, och i framtiden väntar bara döden. Det här kan jag inte säga till mina kollegor. Alltså blir jag den griniga gubben som sitter där tyst och äter deras tårta. De får inte tvinga mig att vara den killen.

Det enda jag saknar med Ålesund är att kollegorna där visste var gränsen gick för mig. Jag hade ingen aning när jag stack, att det kunde vara något att sakna. Sverre har känt mig så länge att vi kunde ha hittat tillbaka till varandra igen, om jag orkat, men det är okej att han bara låter mig vara ifred också. Den förståelsen saknar jag omkring mig.

Magen kurrar, men jag har tänkt vänta med att gå på lunch tills det är så lite folk som möjligt i kafeterian. För att få tiden att gå startar jag inspelningen igen, från förhöret med flickan.

Hon sitter med huvudet nerböjt medan hon pratar, händerna i knäet. Håret döljer hennes ansikte för kameran. ”Jag kände honom ju sedan förut”, säger hon. ”Från skolan och så där.

Han har aldrig försökt något, det var inget på gång mellan oss. Den kvällen, på festen hos honom, var han lite på, men inte överdrivet.” Min egen röst bryter in med en harkling: ”När du säger att han var på, vad gjorde han?” Tystnad. ”Han ville prata om saker. Privata saker. Sedan ville han kyssa mig.

Jag drog mig undan. Jag sa att jag inte var intresserad och då slutade han. Efteråt verkade allt okej. Han är en sån där kille man känner sig trygg med. Jag var inte rädd för att lägga mig och sova ihop med honom.” Flickan börjar gråta. Jag ser mig själv sträcka fram asken med pappersservetter. ”Berätta vad 21

som hände sedan”, säger jag. ”Jag somnade”, säger hon. ”Jag vaknade inte förrän han hade börjat. Han höll på med mig medan jag sov.” Min egen röst bryter in igen. ”Jag vet att det är svårt”, säger jag, ”men du måste försöka vara så konkret och detaljerad som möjligt. När du säger ’höll på’, kan du berätta för mig vad du lägger i de orden?”

Jag minns hur det kändes de första gångerna en flicka grät så där framför mig. Hur ursinnig jag blev på gärningsmannen, eller -männen. Ibland hade jag mer att ge de där flickorna än min egen dotter. Tyckte liksom att de behövde mig mer, efter allt de gått igenom. Nu stannar empatin halvvägs. Jag orkar inte ta in det, är rädd att jag ska säcka ihop.

Jag pausar filmen mitt i förhöret. Ser ett ögonblick på det böjda flickhuvudet. Minns Lillan komma springande längs vägen upp mot huset där vi bodde tillsammans som en familj.

Hon var så glad att se mig. Idiotiskt att fortfarande tänka på henne som Lillan, men ändå, det är det hon alltid kommer att vara för mig. Min Lillan. Genast börjar hjärtat slå hårt i bröstet. Jag skakar av mig minnena och stänger av filmen.

Jag går mot strömmen av poliser som är på väg tillbaka till kontoren och till ledningscentralen. Snart kommer många av dem att försvinna. Ledningscentralen flyttas till Ålesund om några veckor. Allt försvinner från Kristiansund. Det är bara jag som har åkt åt det här hållet.

På väg uppför trappan stannar jag för att knyta skosnörena.

Lyssnar till polisstationens sorl som en bisvärm omkring mig.

Känner att jag snart inte orkar med det här längre, men att jag ta mig fan inte orkar med några av alternativen. Rätar på mig och bestämmer mig för att jogga resten av trappstegen även om ingen kan se mig, förbi vaxdockorna klädda i gamla polisuniformer.

Birte kommer gående ut från kafeterian med en flaska mineralvatten i handen. Hennes ansikte är så fullt med fräknar att hon liknar en karta, och den sedvanliga röda 22

flätan hänger över axelklaffen på uniformsskjortan. Birte lyfter handen till hälsning när jag går förbi henne. De hälsar rent allmänt väldigt mycket här. Det är jobbigt. Väl innanför dörren hör jag ett skrik och ett högt gapskratt bakom mig.

Jag vänder mig om och ser att dansken har stått utklädd till skyltdocka i peruk och gammal polisuniform. Den långe mannen bryter ihop av skratt. Birte sätter sig i trappan och torkar ögonen, så mycket skrattar hon. Jag vet att det är dumt av mig, men jag kan inte låta bli att tänka på att dansken stod där medan jag gick förbi för bara sekunder sedan. Att han har väntat medan jag gick förbi, blickstilla, för att kunna skrämma någon annan.

Några små grupper sitter fortfarande kvar i kafeterian, gänget som tar långa lunchraster. Inget av maten lockar, men jag bestämmer mig för en kycklingsallad. Plockar med mig tid­ ningen och siktar in mig på ett av borden vid fönstret. Magne Hoset är på förstasidan av Tidens Krav i dag, ska hjälpa Kris­ tiansund att behålla platsen i elitserien. Jag bläddrar fram till intervjun. Struntar fullständigt i hur det går för KBK i fotboll, men det handlar åtminstone om något annat än näringsliv och sjukhus. Fel. Till och med Hoset har åsikter om det planerade storsjukhuset som har kostat 450 miljoner kronor att utreda.

Det är en vecka sedan Kristiansund förlorade överklagandet i frågan. Sjukhuset kommer att byggas i Molde.

Jag tar mod till mig och fyller gaffeln med kycklingsallad.

Ska precis gapa när jag ser i ögonvrån att någon kommer emot mig. ”Och här sitter du, ja?” Åsmund har på sig en brungrå tröja som passar klichéartat bra till det vita håret. Han förstår inte att jag helst inte vill bli sedd tillsammans med honom. Att han framhäver de silvergrå stråna på mitt eget huvud. Det är bara att förbereda sig på historier från skolbesök och orossamtal med ungdomarna. ”Hur är det, Åsmund?”

23

Åsmund suckar och ställer ifrån sig brickan på bordet. ”Ju längre jag jobbar här, desto mer övertygad blir jag att det inte finns något hopp om nästa generation.” ”Du slipper åtminstone sedlighetsärenden. Ge mig ett fyl­ leslagsmål eller ett inbrott när som helst. Sedlighetsärendena är döden.”

Bland det svåraste att acceptera med Åsmund är att vi fak­ tiskt kommer överens. Det är deprimerande. ”Jag har hört att du är bra i sådana ärenden, Roe. Jag pratade med ett par av killarna vid tabbetårtan tidigare. De säger att du är så bra i förhör.”

Det förvånar mig inte att de har pratat om mig, men jag har på känn att Åsmund inte berättar hela historien. Det har funnits ett men. Åsmund börjar på en historia om någon trettonårig grabb som han har försökt hjälpa. Jag kopplar snabbt bort. Tittar ner i salladen och funderar på om jag ska ta en tugga till. Fyller gaffeln och betraktar det ljusa köttet, färgen på såsen liknar senap. ”Roe!” Birte ropar till mig från dörren. Allvar i det fräkniga ansiktet den här gången. ”Möte. Teamrummet.”

Jag ser det på Birtes hållning, hur hon plötsligt verkar tio år mognare. Det luktar stort ärende lång väg. Det är det jag behö­ ver nu, att något händer. Jag var ändå inte särskilt hungrig.

Reser mig och tar salladen och tidningen mellan händerna, går bort till soptunnan och kastar både och med båda händer så att det smäller i plastlocket.

Vi småspringer nerför trapporna till fjärde. Framför dörren till teamrummet hejdar sig Birte. Hon sträcker ut armen, vill att jag ska gå först. Jag vrider på huvudet och ser att Åsmund har följt efter oss, han står i trappan och tittar åt vårt håll. Jag mår plötsligt dåligt när jag tar i dörrhandtaget.

24

Rummet är halvmörkt och fyllt av människor som sitter helt tysta och tittar mot mig. Sedan smäller det och luften fylls av regnande konfetti. På väggen lyser det upp ett ”Roe, femtiofem år” och en samlad kör börjar sjunga födelsedagssången. De sjunger, bockar och niger och snor runt. Jag borde ha förstått.

De jävlarna har tänkt gnugga in det.

Liv Ålesund Torsdagen den 28 augusti 2003

”Nejnejnejnej, nejnejnej, nej, nej, nej!”

Bilen i teverutan snurrade av vägbanan, åkte rakt in i en betongvägg och la sig på taket. Egil svor och slängde kontrollen rakt in i piedestalen med änglastatyett som Ingvar hade stå­ ende mitt i rummet. ”Vad sysslar du med?” Ingvar flinade och kastade med det långa, mörka håret medan han elegant svängde sin bil över målstrecket. ”Du har för mycket temperament.” ”Egils farsa köper en ny Xbox om den här går sönder”, sa jag. ”Släpp ut det bara, Egil.” ”Håll käften”, svarade Egil.

Hånfullheterna, käbblet, under alltihop låg bara fina käns­ lor. Det var något av det jag gillade bäst med de här killarna, att kunna käftas och att det var helt okej. Man käftar inte så med folk man inte gillar, inte med den tonen. Man vet att den andre tål det, går inte för långt. Ingen missförstår, ingen blir osams, man får bara lätta på trycket.

Egil rättade till den beige Lacostetröjan när han slängde sig ner bredvid mig på sängen. Den var så klart tajt, han hade ju inte lagt ner alla timmar på gymmet för ingenting. Egil var irriterande välproportionerlig, i allt från bredden över axlarna till hakpartiet och kindbenen, näsan, pannan och de lätt hop­ växta ögonbrynen. Han var en sådan kille som många tjejer intalade sig själva att de ville ha, eftersom de trodde att gänget ville det. Tjejer som själva skulle se så perfekta ut trodde att de 26

letade efter den perfekte. Egil utnyttjade det maximalt. Bara jag visste att det fanns en bra kille under allt det där.

Jag lyfte armen som Nero hängde ifrån, den fjälliga kroppen sökte sig tillbaka mot elementet under fönstret och Egil tog emot ormen. Själv satte jag mig på golvet bredvid Ingvar och fattade kontrollen. Ingvar satte igång spelet igen och bilarna ställde upp sig för start, min vita Jaguar och Ingvars svarta Lamborghini tillsammans med två andra flotta bilar. Ljudet av fyra rusande motorer fyllde rummet. Några kvinnor i korta, grå kjolar ställde upp sig och förberedde oss på startsignalen.

Sedan var vi igång. Vi gasade på genom mörka stadsgator. Jag blev så ivrig att jag svängde med hela kroppen. Svängde för hårt med bilen så att bakänden touchade räcket, inga extra­ poäng för mig. Ingvar låg snart etta, han seglade elegant över asfalten, gjorde ett långt hopp över ett backkrön och landade kontrollerat in i nästa kurva. Själv blev jag för upptagen av det han sysslade med och kraschade in i en Opel med röda ränder på sidan, vi tappade kontrollen, båda två. Egil skrattade högt på sitt vanliga hånfulla sätt, verkade ha glömt att han var i samma situation för bara minuter sedan. Jag fick kontroll på bilen igen och tog mig förbi Opeln, fortsatte in i en kurva som jag klarade helt perfekt, bara för att inse att jag hade kört fel väg. Snart låg jag sist igen. Jag suckade, körde lugnt ut i vägkanten och parkerade. ”Tydligt vad du sysslar med hela dagarna, Ingvar, när du typ ska göra musik”, sa jag.

Ingvar visade fingret samtidigt som orden ”Clean section” kom upp i rutan. ”Avundsjuka”, sa Ingvar. ”För att jag är så bra.” ”Bra på att inte ha ett liv”, replikerade Egil.

Ingvar körde vidare utan ett ord. Jag satte mig uppe i sängen bredvid Egil, medan Ingvar fortsatte att köra i ensam ledning och plocka poäng. ”Du hänger med på lördag, visst?” sa Egil.

27

Han försökte få Nero att ligga som en katt i armvecket, men ormen verkade inte förstå vitsen. Med hjälp av tyngdkraften sjönk han ner på sängen och vilade huvudet mot den hoprul­ lade kroppen. Nero var lugn till sin natur. Det var sällan han bytte ställning, kunde ligga i stort sett orörlig i timmar i sträck.

Han sparade på energin tills nästa tillfälle gavs för jakt. ”Jag har inte råd”, sa jag. ”Ingen dricka.”

Egil fnös. ”Det är ändå alltid jag som betalar.” ”Jag har inte lust heller.”

Egil såg på mig. ”Jag skulle faktiskt bara vilja plugga i helgen”, sa jag till Egil. ”Allvarligt. Lägga mig tidigt och så där, plugga hela söndagen i stället för att ligga bakfull och hata mig själv.”

Egil höjde ena ögonbrynet. ”Du blir nog sjuksköterska även om du tar en bläcka med oss. Kom igen, det blir inte som sist, det blir kul.”

Egil mindes nog mer än jag vad jag hävt ur mig någon gång under morgontimmarna mellan förra lördagen och söndagen.

Jag skulle ju aldrig berätta för dem om Patrick. Det hade bara gjort så starkt intryck att träffa honom på stan den dagen. ”Du får lust bara du börjar dricka”, sa Egil.

Det var det jag hade tänkt också, när jag kom tillbaka hit förra lördagen och började göra mig i ordning för fest. Helst hade jag kunnat begrava mig under täcket och rida ut ångesten som strömmade genom mig. I stället bestämde jag mig för att göra det här till tidernas kväll, intalade mig att det nog blev kul så fort jag började dricka. Det blev det inte. Jag kunde inte ens komma ihåg vad jag sa, bara att jag sa alldeles för mycket.

Jag visste inte ens att Ingvar kände Patrick sedan förut.

Egil stirrade på mig med en uppgiven min. Han väntade på svar och hade inte tänkt acceptera ett nej. Jag suckade. ”Driver bara. Självklart är jag på.”

Jag sträckte fram pekfingret och rörde vid en av de smala ränderna av ljusa fjäll på Neros huvud, längst uppe vid nacken.

28

Såg man hans huvud uppifrån liknade mönstret en pil, ett stråk av något vitt längst bak och en mörk pilspets som pekade mot nosen och gapet. Jag hade stirrat på det här huvudet så mycket de senaste månaderna, en underlig vägvisare. ”Han är så vacker”, sa jag. ”Jag vänjer mig aldrig.” ”Visst serru”, sa Egil. ”Ge mig inte för gott självförtroende nu.” ”Allvarligt, kolla på den kroppen.”

Han ömsade skinn för en vecka sedan. Jag fick se hela processen, från att det kom ett skimmer av något grått över alltihop, även över de svarta ögonen, tills han gned sig mot sängstolparna och drog loss en spröd, gråvit hinna. De nya fjäll som uppenbarade sig lyste i klara färger, skimrande. En gång i tiden trodde folk att ormar var odödliga. De såg dem födas på nytt ur sin egen hud, om och om igen. Skinnet hängde nu från taklampan i mitt rum. Jag ville ta vara på varje återfödelse, minnas alla ormar han varit. ”Kan vi inte ha ormen framme på festen?” frågade Egil och blinkade med ögonfransarna.

Jag såg på honom. ”Bara på efterfesten då?”

Jag skakade på huvudet. ”Det kommer inte att vara poliser där typ, bara coola män­ niskor. Om han blir rädd tar vi bara bort honom igen. Det kommer att gå bra.” ”Ända tills han biter någon och hon ringer mamma.” ”Jag håller koll. Jag varnar alla för att skrämma upp honom.” ”Egil. Vi har snackat färdigt om det här.” ”Det är inte bara din orm. Ingvar, vad säger du?”

Ingvar hade stängt av Xboxen och höll på att mata in en cd. Electric Wizard med Dopethrone, hans älsklingsskiva. Han mimade till den inledande samplingen, en mansröst som säger: When you get into one of these groups, there’s only a couple of ways you can get out. One is death, the other is mental institutions.

29