9789146236801 by Smakprov Media AB

N INA BJÖR K

Om man älskar frihet Tankar kring det politiska

Wahlström & Widstrand

Av Nina Björk har tidigare utgivits: Under det rosa täcket. Om kvinnlighetens vara och feministiska strategier (1996) Sireners sång. Tankar om modernitet och kön (1999) Fria själar. Ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson (2008) Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde (2012) Drömmen om det röda. Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek (2016)

Innehåll Inledning 7 När börjar tävlingen? Om meritokrati 9 Föräldrar blir ett problem Talanger som ställer till det Tyrannen och järnsängen Följ ditt hjärta om hjärtat säger matte Om du väljer att misslyckas Vi vill bara de fattigas bästa. Om ekonomi 63 Viljan att anstränga sig En vinstmaximerande individ Om du väljer att vara fattig Var utspelar sig den liberala världen? Om demokrati 107 Rädslans relevans Kapitalets buktalare Tio dollar för sen ankomst Från klitoris till moral. Om människans natur 153 Mat och segelbåtar Sanningen skola göra eder fria Kön och genus När du vill försörja dig. Om människor i samhällen 210 Vad är det att fatta ett politiskt beslut? Pengar reglerar frihet Skördetröskans paradox

Avslutning 257 Hänvisningar 264 Källor 270

Inledning Jag har skrivit om politik i tjugofem år. Eftersom jag har vänster åsikter har det ofta inneburit att jag har bråkat med dem som har högeråsikter. Över tid kan jag nu se att de diskussionerna har haft en kärna: mina motståndare har sagt att jag vill bestämma över andra och inskränka individens frihet. Jag har sagt att det redan är så att några bestämmer över andra och att individen redan är ofri. Den här boken handlar om den kärnan. Det är ett försök att tänka filosofiskt kring politik och människa, bortom dagspolitiken. Mycket av det som människor som är politiskt borgerliga säger sig tro på, tror också jag på. Frihet. Individens rätt att leva sitt liv på det sätt hon själv finner bäst. Alla människors lika värde. Sådana ting är så vackra att de aldrig får förfuskas till bara högtidsord. Vi måste besöka dem om och om igen och försöka se: Bereder vi verkligen väg åt frihet, individens blomstrande och allas lika värde? När gör vi det; när gör vi det inte? I den här boken försöker jag se på några fenomen i vårt samhälle som om jag såg dem för första gången. Ni vet det där om fiskarna som inte vet att de befinner sig i elementet vatten, just eftersom de simmar så självklart i det? Vi är alla som de fiskarna, inneslutna i det som självklart bara är. Och ändå är vi ju inte fiskar, utan människor – och därmed utrustade med förmågan att ta ett steg tillbaka och se vårt eget betingande, våra egna villkor. Jag har skrivit i hopp om att det fortfarande är möjligt att argumentera. Att övertyga inte genom PR, makt, reklam, slagord eller genom att hänvisa till vem man är – utan genom att tänka igenom saker och ting.

När börjar tävlingen? Om meritokrati »Det är inte att alla ska uppnå exakt samma resultat som är det viktiga, utan att alla har likvärdiga möjligheter.« (Jan Björklund i tal i Almedalen, 3 juli 2017) Den fjärde oktober 2015 var jag på väg till ABF-huset i Stockholm för att delta i ett panelsamtal om jämlikhet. Det var den nystartade stiftelsen Jämlikhetsfonden som skulle dela ut sina priser för första gången, och i samband med prisutdelningen skulle ett scensamtal äga rum mellan Expressens kulturchef Karin Olsson, Liberalernas tidigare partiledare Bengt Westerberg och mig. Vi hade fått i uppgift att förbereda varsin kort inledning och jag hade bestämt mig för att tala om vilka moraliska argument det finns för ojämlikhet. Det hade nämligen uppstått en fråga i mig flera år tidigare när min son började sexårsverksamheten i en skola i Lund. Första dagen i klassrummet skulle barnen sitta i en ring på golvet, lyssna på lärarens information och presentera sig själva. Det blev snabbt uppenbart att vissa barn hade svårt att sitta still och att lyssna på andra. De skruvade på sig, la sig ner, satte sig upp, var rastlösa. Jag tittade på ett av de barnen och tänkte »Du kommer nog att ha tio jobbiga år framför dig. Varje dag kommer det att krävas av dig att du ska sitta still och lyssna, just det du verkar ha svårt för.« Jag tänkte att i en annan tid hade det där barnet kanske varit perfekt. I tider som krävde andra förmågor – snabbhet, styrka, vaksamhet – hade han kanske inte setts som besvärlig. »Men just i vår tid kommer du kanske att få problem«, tänkte jag. »Skolan kommer inte direkt vara din kopp te.« Det kunde ha varit bara ett konstaterande om att individer är

olika, men det var ju så mycket mer. För förmodligen skulle den där oförmågan lämna avtryck i det här barnets betyg och därmed försvåra för honom att senare välja en studieförberedande linje på gymnasiet och därmed att få en högre utbildning som skulle kunna ge honom ett välbetalt yrke. Och med universitetsstudier och med högavlönade jobb följer statistiskt sett längre liv, bättre hälsa och högre social status. Men barnet hade ju bara en viss personlig läggning! Varför ska den som har en fallenhet för att sitta still, lyssna, ta in information, fatta vad hen ska göra med den informationen och kunna uttrycka denna förståelse i tal och skrift ha högre lön än den som saknar en sådan fallenhet? Var finns den moraliska grunden för det? Jag hade naturligtvis hört en rad argument för ojämlikhetens försvar: om inte vissa har högre lön och mer makt på sina arbetsplatser än andra kommer människor inte att anstränga sig och vi kommer att förlora den morot som behövs för att folk ska göra sitt yttersta. Arbetslivet skulle då bli mindre effektivt, kakan skulle inte växa, välbehövlig kompetens skulle gå förlorad och i slutändan skulle vi alla förlora på detta. Därför ligger det faktiskt i allas intresse att upprätthålla en samhällelig ojämlikhet. Det där sista, samhällelig ojämlikhet, är ju ingenting nytt på jorden. Sedan länge har vissa grupper av människor härskat över andra, politiskt och ekonomiskt. Några har tillhört aristokratin och andra allmogen, några har varit slavägare och andra slavar, några har varit feodalherrar och andra livegna, några har varit markägare och andra statare. Nu för tiden fördömer vi dessa former av ojämlikhet. Få är de som försvarar till exempel slavsamhället; att vissa människor kunde äga andra människor som arbetade för dem utan annan ersättning än mat och husrum tycker vi är fel. Och det som är intressant här är att argumenten för sådana fördömanden av tidigare historiska ojämlikheter i grunden är just moraliska och inte ekonomiska eller praktiska argu-

ment. Vi säger inte att problemet med slavsamhället var att det inte var effektivt, att produktionen blev lidande på grund av den ojämlikhet som rådde eller att det samhället gick miste om den värdefulla kompetens som en slav kanske hade kunnat uppvisa om hen hade fått den för alla lika möjligheten att bli slavägare istället för att födas till att vara slav. Vi säger helt enkelt bara att den ojämlikheten var moraliskt förkastlig. End of discussion. Vi skulle inte ha reviderat vår uppfattning om att slavsamhällen var förkastliga ifall det hade bevisats att systemet med slavar var det mest effektiva sättet att bedriva arbete under de tekniska förhållanden som då rådde, eller att skördarna blev större genom detta förfarande och att systemet därför låg i allas intresse. Det betyder naturligtvis inte att jag menar att vår tids ojämlikhet är likadan, lika hemsk, som de historiska ojämlikheterna var. Jag menar bara att vi uppenbarligen kan skilja på å ena sidan moraliska argument för ojämlikhet och å andra sidan effektivitetsmässiga, praktiska argument för densamma. Och det jag ville diskutera i det där panelsamtalet om jämlikhet var helt enkelt vilka vår tids moraliska argument för ojämlikhet är. Hur rättfärdigar vi vår tids uppdelning av människor i kompetenta och icke-kompetenta, förtjänta och icke-förtjänta, och de olikheter i lön, välstånd, status och hälsa som följer av denna uppdelning? Om vi i vårt samtal hade börjat diskutera frågan utifrån samhällelig effektivitet och produktivitet tänkte jag att det hade varit bra. Då hade vi vetat: det finns inga moraliska argument för ojämlikhet, men det finns praktiska argument och de är för vissa skäl nog att förespråka ojämlikhet. Jag höll min inledning. Jag utgick från en bild som hade cirkulerat på Facebook en tid. Bilden föreställde tre barn som står framför ett plank bakom vilket det pågår en fotbollsmatch som barnen gärna vill se. Bilden är delad i två versioner. I den ena står barnen på tre lika höga lådor, men eftersom de är olika långa

så kan bara två av barnen se över planket, medan den kortaste av dem inte kommer så högt att han kan se matchen på andra sidan planket, trots sin låda. Den versionen har titeln »Jämlikhet i möjligheter« – alla behandlas lika, alla får varsin lika hög låda. I den andra versionen står det längsta barnet direkt på marken och det kortaste barnet har fått hans låda så att den korta nu har två lådor och den långa ingen, med resultatet att alla tre når över planket och kan se matchen. Den versionen har titeln »Jämlikhet i utfall« – alla kan se det de vill se, alla får det lika bra. I det här fallet, med den här bilden, verkar det självklart rätt att ge det kortaste barnet två lådor, för han kan ju inte hjälpa att han är kort. Och fotbollsmatchens syfte blir inte heller förfelat av att tre barn istället för två kan se den. Ingen kan ha något emot »jämlikhet i utfall« i det här fallet. Men det är ju en av görande tanke som saknas i det här lådexemplet, nämligen tanken på meriter. Tanken på att den som når högst, den som får det bäst, också är den som är bäst. Tanken på att den som når högst är den som har jobbat hårdast, varit driftigast, duktigast, mest intelligent, bäst på risktagande, har högst betyg i skolan eller andra sådana saker som vi i vårt samhälle brukar räkna som meriterande. Meritokratins syfte, så som den är tänkt att fungera och så som den försvaras idag, är inte bara att rätt person ska hamna på rätt plats i arbetslivet, utan också att detta arbetsliv ska vara skiktat i sämre och bättre positioner vad gäller lön, status och makt. Först då får människor drivkrafter att försöka klättra uppåt och först då kommer vi alla att anstränga oss ordentligt. För att meritokratin ska få effekt måste den duktiga ges vissa privilegier. Det man ska kunna meritera sig till är inte bara en lämplig position utifrån den man är, utan även en bättre position än andra. Alltså förutsätter meritokratin idag ett ojämlikt samhälle. Den förutsätter att man är för olikhet i utfall, där olikhet

inte bara betyder olika sysselsättningar utan även olika pekuniära belöningar. Det var just tanken på den sortens meritokrati som jag ville ifrågasätta. Och jag ville inte göra det utifrån den vanliga kritiska utgångspunkten, nämligen att meritokrati är målet och att problemet är att den ännu inte är fullt genomförd. Den är inte genomförd så länge en individ som egentligen är driftig, kompetent, intelligent ändå inte lyckas klättra uppåt i samhällspyramiden, eftersom hen fortfarande hindras av våra fördomar om till exempel etnicitet, sexualitet, kön och klass. På grund av sådana fördomar, på grund av diskriminering, riskerar individer från vissa grupper att hamna på ett lägre trappsteg än vad deras ansträngningar och förmåga egentligen borde berättiga dem till – och därmed att få sämre utbildning, lägre lön och mindre makt än vad de borde ha haft om man verkligen hade tagit hänsyn till var och ens individuella prestation. Men min kritik började alltså inte i sådana invändningar mot en ofullbordad meritokrati, utan någon annanstans. Den började i själva tanken på det moraliskt riktiga med ett hierarkiskt och ojämlikt samhälle. Jag sa att jag helt enkelt inte förstod varför några ska ha det bättre än andra – oavsett vad detta beror på. Jag sa att jag helt enkelt inte förstod varför de som har vissa talanger också ska ha en bättre tillvaro. När jag hade pratat klart begärde Karin Olsson ordet. Hon sa: »Vi vet alla vilket samhälle det är Nina Björk talar om. Vi har i historien sett exempel på…« Jag avbröt henne, något oartigt, för att fråga: »Du menar att jag vill ha det som i Sovjet?« och hon gjorde en jakande gest. Jag blev lite förvånad. Menade Olsson att i Sovjet hade inga personer, till exempel ur den politiska nomenklaturan, några privilegier utan att där verkligen rådde jämlikhet – men att priset för den fullbordade jämlikheten var diktatur och förföljelse av oliktänkande? Eller menade hon att

blotta viljan till jämlikhet, blotta kritiken av ojämlikhet och hierarkier leder till diktatur? Menade hon att vi, bara genom att fråga efter den moraliska grunden för vår tids ojämlikhet, har trätt in på en väg som ofrånkomligen leder till Gulag? Jag blev inte sur för att Olsson sa det där (och faktum är att hon på något socialt medium efter debatten själv skrev att hon tyckte det var lite dumt att »dra Sovjetkortet mot Nina Björk« så snabbt). Jag tror hon gjorde det på ren ideologisk instinkt. Inte ideologisk i meningen liberal övertygelse i vissa sakfrågor, utan i den meningen att en ideologi lär oss vad som är möjligt och vad som är omöjligt att begära. Vår liberala ideologi har försökt lära oss – och varit framgångsrik i detta lärande – att fullständig jämlikhet inte ens kan tänkas. Och om tanken någon gång ändå lyfts dras genast en gräns: i den här riktningen kan du inte gå för då hamnar du i en mardröm vid namn Sovjetunionen. När det var Bengt Westerbergs tur att tala sa han att han älskade meritokratin. Den är så mycket bättre än stånds- och privilegiesamhället! Men att han naturligtvis även var medveten om hur det sociala arvet påverkar, hur barns hemmiljöer ger dem olika förutsättningar för lyckade skolresultat och därmed försvårar för lika möjligheter för alla barn. Därför, sa han, trodde han verkligen på förskolan och dess möjligheter att kompensera för de olika förutsättningar som barn har med sig hemifrån. Med tanke på detta ville han gärna se tidig förskolestart, varför inte redan från ett års ålder? Efter samtalet åt vi kanelbullar. Vi skildes inte som ovänner, dock som oense i frågan om jämlikhet. Först på tåget hem till Lund slog det mig att det Westerberg indirekt hade sagt var att han älskade meritokratin så mycket att föräldrar blev ett problem. Om barn inte redan vid ett års ålder skiljs från dessa ett antal timmar om dagen riskerar den ojämlikhet som existerar mellan vuxna människor, och som både han och Karin Olsson ansåg

bör existera, att överföras till deras barn och därmed äventyras de lika möjligheter som är förutsättningen för att det meritokratiska systemet ska uppfattas som rättvist. Men vänta lite nu, tänkte jag någonstans utanför Norrköping. För meritokratins skull menade Westerberg alltså att barn borde överlämnas till en kommunal institution så tidigt som möjligt. Annars skulle inte det samhällssystem som Westerberg önskar sig – lika möjlig heter med olika utfall – bli rättvist. Att motivera hur den enskilda individen bör agera med vad samhällssystemet kräver, är det verkligen liberalt? Påminner inte det snarare om mer auktoritära system, kanske till och med om det system som Karin Olsson anklagade mig för att vilja införa? Barn i meritokratins tjänst, barn i samhällets tjänst. Där och då började jag fundera på vad meritokrati egentligen är, vad den förutsätter, vad den bygger på och vad den kräver. Om meritokratin är den rättvisa fördelningen av positioner i en pyramid – vad är vi då beredda att offra för att den ska fungera? Samhällen som är uppbyggda som pyramider, som hierarkier – av ojämlikhet – har alltid behövt legitimeras. En gång skedde den legitimeringen genom hänvisningar till Guds vilja. »Ty då kungamakten är given av Guds lag så har den ingen underordnad lag som kan begränsa den«, skrev till exempel britten Sir Robert Filmer år 1680 i Patriarcha, or the Natural Power of Kings Defended against the Unnatural Liberty of the People som ett argument mot den tidens spirande krav på att monarken skulle börja dela sin makt med parlamentet. Här är det en av den förmoderna världens försvarare som talar, och han talar om hur Gud har skapat världen och människorna så att var och en av dem har en given plats i den. Du föds till denna plats och på den ska du fortsätta att verka. Så säger vi inte längre. Så tror vi inte längre. Den moderna

världen har en annan övertygelse. »Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De är utrustade med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av broderskap«, står det i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Om din blotta födsel en gång gav dig en bestämd position som över- eller underordnad i världen ger den dig nu samma värde som alla andra människor här på jorden. Det betyder inte att du har rätt till jämlikhet, men det betyder att du har rätt att inte automatiskt bli placerad på en viss position i ojämlikheten. Det betyder att du själv, av egen kraft, ska ha möjlighet att avgöra ditt öde. En sådan förändrad världsbild kräver i sin tur någonting för vår tid nytt, nämligen att vi klyver den fortfarande existerande ojämlikheten i två delar: å ena sidan en ojämlikhet som ses som illegitim och å andra sidan en ojämlikhet som ses som legitim. Hur skiljer vi den ena från den andra? Ja, precis som vi klyver ojämlikheten i två delar och förklarar den ena delen vara illegitim och den andra legitim, klyver vi individen i två delar och förklarar den ena delen vara icke-betydelsefull och den andra betydelsefull. Den icke-betydelsefulla delen av individen är de faktorer som hen själv inte kan påverka – kön, hudfärg, sexualitet, funktionalitet, social bakgrund. Den ojämlikhet som har sin grund i dessa delar är illegitim. Den betydelsefulla delen av individen är de delar som hen själv kan påverka – egen ansträngning, hårt arbete, vilja, duglighet. Den ojämlikhet som har sin grund i dessa delar är legitim. Antropologen Ralph Linton gjorde 1936 en klassisk distinktion mellan hur individens position i ett givet samhälle kan vara antingen tillskriven (ascriptived) eller individuellt presterad (achieved). En prestationsidentitet definieras som att »status inte tilldelas utifrån egenskaper som är givna vid födseln, såsom klass, kön och ras; utan utifrån sådana som individen har viss

kontroll över och därför ’förtjänar’. Med andra ord, individernas egna förmågor är involverade.« Den här skillnaden mellan å ena sidan arv och å andra sidan egen prestation har blivit central i nästan alla definitioner av meritokrati. Så skriver till exempel filosofen Michael Sandel i Liberalism and the Limits of Justice att »I en ’rättvis meritokrati’, det vill säga en meritokrati där diskriminering och klassfördomar är övervunna, har de som uppnår en högre position förvärvat sin status och förtjänar därmed de belöningar som hör till den«. Och nationalekonomen John E. Roemer skriver i en uppsats att »En politik för lika möjligheter bör se till att det resultat en individ kan förväntas nå i det aktuella fallet beror enbart på hans egna ansträngningar och inte på hans omständigheter«. I svenska Nationalencyklopedin definieras meritokrati så här: »Samhällsordning i vilken individer rangordnas och sociala belöningar (inkomst, status) fördelas efter förmåga och förtjänster, oftast värderade efter utbildningsmässiga meriter.« Här har vi de ideala grunderna för det meritokratiska systemet. Alla människor ska ha lika möjligheter att visa sin duglighet, och denna duglighet ska bedömas enbart utifrån individuell prestation. I en obligatorisk och allmän grundskola betygsätts den enskilda individen och meriterar sig på det viset till högre utbildning – eller så visar hen sin oförmåga till detta slags prestation. Utifrån sin framgång eller sitt misslyckande i utbildningssystemet erhåller hen ett arbete lämpligt för just sin kompetens. Arbetena belönas olika i form av lön och status. Den som är ambitiös och duglig får möjlighet att göra karriär och klättra uppåt i hierarkin. Den som inte är beredd att arbeta lika hårt stannar på en lägre nivå. De som tror på meritokrati tror på likhet i möjligheter och olikhet i utfall. (Jag är såklart medveten om att meritokratin i praktiken inte alltid fungerar så här, men jag är nu ute efter att kritisera hur den är tänkt att fungera, i sin ideala form.)

Man kan naturligtvis tro på yrkesmässig meritokrati utan att tro på samhällelig ojämlikhet. Om ett visst arbete kräver till exempel osedvanlig fingerfärdighet, musikalitet, språklig ekvilibrism, fysiskt mod, slutledningsförmåga eller någon annan speciell förmåga är ju vissa personer mer lämpade än andra att utöva dessa arbeten. Alla kan inte göra allt. Alla är inte likadana. Men det är inte heller vad vi som tror på jämlikhet, eller »likhet i utfall«, hävdar. Vi hävdar bara att vissa yrken inte ska ge dem som innehar dem större belöningar – högre lön, högre status – än vad andra yrkesutövare får. Vi hävdar att idén om »rätt person på rätt plats« inte ska tillämpas i en hierarki där vissa överordnas och andra underordnas i status eller materiella hänseenden (det kan naturligtvis existera en hierarki grundad på yrkeskunskaper; en elektriker vet mer än jag om ledningar och står så att säga »över mig« i auktoritet om vi diskuterar ledningar). Jämlikhetens princip är helt enkelt: lika belöning för olika jobb. Det utesluter inte att vi kan ha betyg eller tester och antagningsprov för att avgöra individuell lämplighet för olika yrken. Men olikhet är inte samma sak som ojämlikhet. Detta är emellertid inte den princip som dagens meritokrati förespråkare hävdar, utan de menar att olikhet bör leda till ojämlikhet, i form av att olika individer får olika belöningar – inte att olika individer utför olika sysslor. Dock menar jag att om vissa yrken kräver utbildning, och om denna utbildning finansieras med lån under studietiden, kan en högre lön som motsvarar lånesumman vara befogad. Och om vissa jobb är farliga eller slitsamma för kroppen eller måste utföras på helger och nätter vore det också rimligt att kompensera detta med en högre belöning. Men då är det fråga om just en kompensation för att uppnå jämlikhet, inte om belöningar för att uppnå ojämlikhet.

Vi ser alltså att det som den förmoderna världen har gemensamt med den moderna är tanken på att det bör existera en samhällelig hierarki, där människor på olika sätt av omvärlden placeras, eller av egen kraft placerar sig själva, i en högre eller lägre position. Och att det som skiljer den förmoderna från den moderna världen är var denna hierarki anses ha sitt legitima ursprung – i en evig ordning given av Gud eller i en enskild individs förmåga eller oförmåga att av egen kraft framgångsrikt klättra uppåt.

Föräldrar blir ett problem

Försvaret av ett sådant meritokratiskt system vill jag påstå är vår tids främsta legitimering av ojämlikhet. Det är därför ett försvar som vi bör ta på stort allvar. Ojämlikhet legitimeras inte längre av Guds vilja eller av naturliga medfödda statusskillnader mellan människor, utan av just meritokrati – av den rättvisa tävlingen. I en rättvis tävling beror de deltagandes resultat bara på deras egen prestation; ingen dopning är tillåten, inga hänvisningar till titlar eller arv räknas. I en rättvis tävling ljuder startskottet samtidigt för alla deltagare och startar de alla på samma linje, ingen tjuvstartar och ingen står tjugo meter framför eller bakom startlinjen. Alltså måste vi fråga oss: När ljuder startskottet, var går startlinjen – när börjar tävlingen? Ja, svaret på den frågan sätter vissa hinder i vägen för tanken på den rättvisa meritokratin. Det har nämligen visat sig att tävlingen inte riktigt börjar där den borde börja för att den ska vara rättvis i betydelsen enbart bero på de faktorer som den enskilda individen själv kan påverka. Forskning har visat att den enskilt viktigaste faktorn för hur väl en elev presterar i skolsystemet – hur höga betyg hen får och huruvida hen fortsätter till gymnasium och universitet – är

den utbildningsnivå som elevens föräldrar har. Varken för- eller grundskolans så kallade »kompensatoriska uppdrag« (att på olika sätt minska det sociala arvets betydelse) har under de decennier då ett sådant uppdrag har setts som viktigt lyckats bryta detta samband. Problemet är alltså att första dagen som ett barn dyker upp i skolan för att börja lära sig saker och ting och visa sin eventuella duglighet är hen redan formad av någonting som hen själv inte har valt och som hen inte kan påverka – sina föräldrar. Dessa föräldrar har olika utbildningsnivåer och därmed olika förutsättningar för att ge sina avkommor de färdigheter som behövs för att bli en vinnare i skolsystemet. Vilket språk föräldrarna använder, hur de talar med sina barn, vilken inställning de har till skolmässigt lärande och till utbildning, hur mycket de läser för sina barn är alla viktiga faktorer för hur väl förberett ett barn är för skolan när hen som sex- eller sjuåring börjar där. Sociologen Gøsta Esping-Andersen skriver i sin rapport Att investera i barn och utjämna livschanser att det idag råder »en allmän konsensus inom forskningen att de verkligt viktiga mekanismerna för det sociala arvet är verksamma redan i förskoleåldern. För de flesta barn är det en period när de är som mest ’privatiserade’ och nästan uteslutande beroende av familjemiljön.« Detta leder enligt Esping-Andersen till en avgörande slutsats: »Oavsett om vår strävan är att öka jämlikheten eller att förbättra produktiviteten hos morgondagens arbetskraft så bör vår analytiska lins fokusera på vad som händer inom familjens fyra väggar. Det är där de riktigt betydelsefulla effekterna döljer sig.« I en rapport från Skolverket från 2009 konstateras att det finns »starka belägg i såväl svensk som internationell forskning för att ’hemmets läroplan’ har betydelse för elevernas resultat. Ett viktigt utbildningspolitiskt mål är att skolan ska minska betydelsen av hemmets påverkan och ge alla elever samma möjligheter att

nå målen, vilket kommer till uttryck i målet om likvärdighet.« Föräldrar formar sina barn genom sina egna erfarenheter av skola och arbetsliv, vilket medför att de indirekt förbereder sina barn på att inta en liknande klassposition som den de själva har. Föräldrar kan därmed sägas vara en faktor som förhindrar de lika möjligheter som är en förutsättning för att meritokratin som metod för att skikta befolkningen i hög- och lågutbildade, hög- och lågbetalda, hög- och lågstatus, vinnare och förlorare ska ses som rättvis och legitim. För den som drömmer om en rättvis meritokratisk tävling, där faktorer för vilka den enskilda individen inte kan hållas ansvarig inte heller bör ha någon betydelse för hens position i samhällshierarkin, är detta såklart ett problem. Vad ska man göra åt det problemet? Den självklara lösningen är naturligtvis att helt enkelt ta bort problemet i fråga. Hur tar man i så fall bort det? Ja, för en fullt fungerande meritokratis skull vore ju det bästa att ta bort de föräldrar som utövar denna påverkan. Men eftersom alla föräldrar, högutbildade såväl som lågutbildade, utövar denna påverkan innebar det att ta bort alla föräldrar. Först då kan drömmen om de för alla barn lika möjligheterna till skolframgång bli verklighet. Att ta bort föräldrar från barn låter drastiskt, men faktum är att man inte behöver läsa speciellt många officiella skol dokument, eller ta del av forskning om vad som påverkar barns skolresultat, eller höra politikers hyllande av meritokratin och skolans betydelse för denna innan man stöter på tanken om att föräldrar faktiskt är ett hinder för en välfungerande meritokrati. Och att de är det är ju helt logiskt. Som filosoferna Harry Brighouse och Adam Swift skriver i Family Values: Familjers inflytande över sina barns möjligheter, inte bara över deras utfall, och det faktum att barn fostras i familjer underminerar till och med en allmänt delad uppfattning om lika

möjligheter: idén att barns livsmöjligheter ska bero på deras egna meriter snarare än på deras sociala ursprung.

Om man verkligen tar den allmänt förespråkade tanken om lika möjligheter på allvar så är den tanken egentligen väldigt radikal, »faktiskt så radikal att den sällan tas på allvar«. För om vi tänker på de myriader olika sätt som ett barns framtidschanser påverkas av hens familjeomständigheter så inser vi, skriver Brighouse och Swift, att »visionen om ett samhälle i vilket barn födda i olika familjer har lika möjligheter att utveckla marknadsmässiga kompetenser och kvalifikationer enbart kan vara en chimär«. Hoppsan! Om jag har rätt i att tanken på den rättvisa tävlingen är vår tids främsta legitimering av ojämlikhet och om Brighouse och Swift samtidigt har rätt i att denna rättvisa tävling enbart kan vara en chimär i ett samhälle där barn tillåts växa upp i sina familjer – då har vi problem. Faktiskt så stora problem att vi antingen bör ge upp tanken på den rättvisa tävlingen, och därmed den moderna legitimeringen av ojämlikhet. Eller ge upp tanken på att barn bör växa upp i olika familjer, och istället inrätta institutioner där barn skyddas från sina föräldrars inflytande. Faktum är att insikten om att familjer och föräldrar utgör ett problem för den rättvisa tävlingens samhälle får stort utrymme redan i den bok som sägs ha myntat själva begreppet meritokrati, sociologen Michael Youngs satiriska roman The Rise of the Meritocracy från 1958, som på svenska har titeln Intelligensen som överklass. I boken skriver en fiktiv forskare från framtiden om hur Storbritannien successivt omvandlades till den fullt genomförda meritokrati som landet nu, år 2034, har blivit. I jämlikhetens namn har britterna allt sedan 1870-talet avskaffat

gamla stånds- och klassprivilegier grundade på härkomst och förmögenhet och samtidigt skapat ett nytt, mer effektivt klas�samhälle byggt på intellektuella meriter. Den nya överklassen består enbart av de verkliga begåvningarna, framsållade genom återkommande intelligenstester och ett skolsystem inriktat på att speciellt vårda dessa. Orsaken till Storbritanniens omvandling till en meritokrati var ursprungligen en allt hårdare internationell konkurrens. Young skriver: De andra länderna hade valt ut bättre människomaterial och tack vare bättre utbildning lyckats framställa bättre flygare, bättre fysiker, bättre tjänstemän och framför allt bättre ingenjörer. Om Storbritannien inte följde exemplet skulle det ha blivit slaget antingen i öppet krig eller i handelskrig.

Detta hot fick landets ledning att inse vad som måste göras: ta bättre vara på landets »mänskliga råmaterial och framför allt sina begåvningar«. Man insåg att inte ett enda talangfullt barn borde få gå till spillo genom att dväljas i hem där obegåvade föräldrar inte förmådde ge dem den rätta stimulansen, och inte heller borde ett enda mediokert barn få en hög plats i arbets livet enbart på grund av sina föräldrars inflytande och kontakter. Från tre års ålder blir barnen därför statens angelägenhet och placeras i statsläroverk där det myckna »lagarbetet i laboratorierna« och de många »veckosluts- och kvällsklubbarna för naturvetenskaplig och annan hobbyverksamhet« gör att »ungdomarna inte längre behöver tillbringa någon fritid tillsammans med sina familjer«. Landet lyckades så småningom, skriver Young, att frigöra barnen från det för tävlingen hämmande beroendet av sina familjer och man lyckades även kollektivisera föräldraegoismen genom att låta den underordnas samhällets gemensamma in-

tressen. Därmed kunde meritokratin äntligen blomstra, till stor fördel för landets konkurrensmöjligheter på världsmarknaden. Äntligen var det ren begåvning – och bara ren begåvning – som avgjorde var och ens position i samhälle och arbetsliv. Och nu, år 2034, har »principen om urval på grund av familjetillhörighet« helt fått ge vika för »principen om urval på grund av förtjänst«. Detta har uppnåtts genom en strikt metod: »begränsning av familjens betydelse« och motsvarande »ökning av skolans inflytande«. Alltså: detta framtida samhälle har helt enkelt dragit konsekvenserna av vad en rättvis meritokrati egentligen kräver. Jag vet inte om Bengt Westerberg har läst Youngs roman men när han, i det där panelsamtalet i Stockholm, på grund av sin kärlek till meritokratin föreslog förskolestart vid ett års ålder för alla barn var han onekligen någonting på spåret. Var och en som funderar över vad en rättvis tävling verkligen kräver når snart slutsatsen att den kräver att föräldrar slutar forma sina barn. Det krävs helt enkelt, som pedagogen Torsten Husén skriver i Talent, Equality and Meritocracy, att något slags institution inrättas som »kan garantera en större likformighet i barnuppfostran«. Många av dem som förespråkar lika möjligheter men olika utfall, det vill säga jämlikhet i början av allas liv och ojämlikhet i slutet av dem, pekar på vikten av tidig förskolestart. En sådan skulle kunna kompensera för vissa föräldrars bristfällighet att ge sina barn de rätta skolförutsättningarna. När till exempel Robert Erikson och Jan O. Jonsson, vid Institutet för social forskning på Stockholms universitet, funderar över hur det sociala arvet ska kunna brytas i skolsammanhang frågar de sig: »I vilka avseenden kan då förskolan ersätta familjen?« (min kursivering) För att förskolan ska kunna fungera som en verklig socialisationsprocess

bör barnen vistas där inte bara tidigt i livet, utan även ofta och länge. Pedagogikprofessor Mats Myrberg, vars forskning just Bengt Westerberg hänvisade till i en artikel på nyhetsportalen Altinget 2015, har föreslagit obligatorisk skola för alla barn från tre års ålder för att, som Westerberg skrev i sin artikel, »jämna ut skillnader och förbättra utgångsläget vid skolstart för barn från mindre gynnade socioekonomiska förhållanden«. I ett betänkande som utbildningsutskottet lämnade till riksdagen 2016/17 understryks »betydelsen av förskolans roll i att skapa likvärdiga förutsättningar för barn inför skolstarten«, och i en motion av några moderata riksdagsledamöter samma år om att införa allmän förskola för alla barn från två års ålder framhävs att »förskolans uppgift att lägga grunden inför skolstarten spelar särskilt stor roll för barn som kommer från studieovana hem«. Jag finner den här omsorgen om lika möjligheter för alla – uttryckt av politiker tillhörande partier som absolut inte tror på likhet i utfall – intressant. Först är det alltså viktigt att samhället gör allt det kan för att skapa jämlikhet inför skolstarten. Sedan gör skolan sitt undervisande och sitt meritbedömande arbete, lär ut och betygsätter och sorterar eleverna efter hur väl de meriterar sig till högre studier. Sedan ger dessa högre studier, enligt meritokratins ideal, utslag i form av samhälleliga belöningar – inkomst, status, positioner i yrkeslivet och de möjligheter till självförverkligande och inflytande som följer av dessa, det vill säga vi får den olikhet i utfall som efterfrågas av dessa politiker. Denna olikhet gör att de som har meriterat sig bäst får fördelar, inte bara i form av lön och status, utan även fördelar i att kunna forma sina egna barn till ett framgångsrikt resultat i skolans meriteringssystem. Det är just den olikhet i utfall för vuxna människor som man önskar sig som orsakar dessa fördelar, det vill säga som orsakar just den olikhet i möjligheter för barn som man inte önskar sig.

»Föräldrars utfall inkluderar barns möjligheter«, skriver Brighouse och Swift i Family Values. »Om så är fallet så blir detta att låta föräldrar nå olika utfall helt enkelt att låta deras barn få olika möjligheter.« Brighouse och Swift frågar sig vad det är människor vill uppnå när de söker väl belönade och höga positioner i arbetslivet, och de menar att i generella termer kan vi säga att det de försöker uppnå är att få leva »bättre snarare än sämre liv – de vill att deras liv ska gå bra och de tror att erövrandet av dessa höga positioner kommer att hjälpa dem med det«. Men, skriver de, människor söker inte bättre liv bara för sig själva, utan även för dem de älskar, inklusive och kanske framför allt för sina barn, vars välmående är en viktig faktor för föräldrars eget välmående. Vad det innebär för en förälder att få det bättre än någon annan handlar delvis just om att hon får en större möjlighet att främja sina barns intressen. Det enda sättet att ge barn en rättvis chans i livet är att förneka vuxna möjligheten att uppnå – eller misslyckas med att uppnå – det som många anser är en viktig del av deras välmående. Vad många vill att deras möjligheter ska innebära är ju just att de ska kunna gynna sina barn, till stor del genom att utveckla deras förmågor så att de blir väl rustade för de tävlingsprocesser som fördelar viktiga resurser. Men den grad i vilken vi låter folk göra det är också den grad i vilken vi misslyckas med att ge alla en rättvis chans.

Alltså: oops! Olikhet i utfall bland vuxna människor riskerar att omöjliggöra likhet i möjligheter för barn. Så just den följden av olikhet i utfall måste bort. Just det privilegiet, att kunna ge sina barn en bättre start i livet än vad andra barn har – ett privilegium som de som har arbetat sig upp till en högre samhälls position har erövrat – förklaras illegitimt. Och så börjar det hela

om, med rop på samhället att göra någonting åt denna följd av olikhet i utfall – en olikhet i utfall som man sedan önskar ska återuppstå. En evig cirkel i den rättvisa tävlingens namn. Vet ni vad samhället skulle kunna arbeta för istället? För att göra vuxna människor jämlika i socio-ekonomiska hänsyn, det vill säga för likhet i utfall. Då skulle till exempel inte förskolan behöva »kompensera« för att det råder ojämlikhet i barns hem. Då skulle vi kunna diskutera förskolan som förskola – inte som ett verktyg för att eliminera de effekter av ojämlikhet bland vuxna som vi inte vill ha, men vars orsak vi sedan ändå vill ska återuppstå. Och då skulle till exempel existensen av föräldrar inte längre behöva vara ett problem. Om meritokratin är den rättvisa fördelningen av positioner i en hierarki, skrev jag tidigare, vad är vi då beredda att offra för att den ska fungera? Och nu vet vi en del av svaret: vi bör vara beredda att offra föräldrars inflytande på sina barn. Eftersom detta inflytande utövas genom umgänge mellan barn och föräldrar bör sådant umgänge begränsas till förmån för umgänge mellan barn och utbildad skol- och förskolepersonal. Till skillnad från det sistnämnda umgänget utmärks det förstnämnda av personlig kärlek. Vi kan kalla sådana personliga kärleksband för förlegade, konservativa eller icke kompatibla med det moderna samhället. Vi kan säga att viktigare än sådana band är allas lika möjligheter att tävla och meritera sig på lika villkor. Men vi bör åtminstone veta vad det är vi säger. Vi bör åtminstone veta vad meritokratin kräver för att fungera som den är tänkt att fungera. Jag kan höra invändningar: De som försvarar olikhet i utfall utifrån en meritokratisk rättvisa, där alla från början har lika möjligheter, hävdar ju inte att familjer är skadliga för samhället! De hävdar ju inte att personliga band mellan barn och

föräldrar bör undvikas! Att kärlek inom familjer är någonting förlegat! Sluta överdriva! Sluta bygga halmgubbar! Och jag kan höra mitt svar: Nej, det hävdar de inte. Men det är för att de inte har förstått konsekvenserna av det de verkligen hävdar, näm ligen vikten av en rättvis tävling där alla har lika möjligheter att meritera sig, och där barn samtidigt växer upp med socioekonomiskt ojämlika föräldrar. Det här handlar inte om överdrifter eller halmgubbar. Det handlar om att jag försöker bygga upp ett logiskt, sammanhängande resonemang utifrån min motstån dares egen tanke. Min motståndare säger: Olikhet i utfall är rättvist så länge alla får lika möjligheter att av enbart egen förmåga meritera sig till bättre belönade positioner än andra i ett samhälle där det råder – och bör råda – olikhet i utfall. De säger också: Jo, det är sant att i ett samhälle där det råder olikhet i utfall försvåras alla barns lika möjligheter. Därför säger jag: Om de här två grundantagandena ska hänga samman måste slutsatsen bli att familjer utgör ett problem för den rättvisa meritokratins förverkligande. Jag försöker alltså få oss att se det som inte sägs, men som behöver sägas för att ett resonemang ska hänga ihop. Och om min motståndare säger: Jag menar inte att familjeband är för legade! Så svarar jag: Då menar du att din dröm om den rättvisa meritokratin inte kan förverkligas. Och om du inte tror det så tala inte som om du trodde det. För då skapar du bara dimridåer. Då försöker du legitimera den moderna ojämlikheten utifrån argument om rättvisa som inte håller. (Den moderna ojämlikheten kan naturligtvis försvaras utifrån andra argument än rättvisa. Till exempel utifrån argument om ekonomisk effektivitet, och till det ska jag återkomma i nästa kapitel. Men här handlar det om det moraliska försvaret för ojämlikhet och det försvaret handlar om rättvisa.)