tressen. Därmed kunde meritokratin äntligen blomstra, till stor fördel för landets konkurrensmöjligheter på världsmarknaden. Äntligen var det ren begåvning – och bara ren begåvning – som avgjorde var och ens position i samhälle och arbetsliv. Och nu, år 2034, har »principen om urval på grund av familjetillhörighet« helt fått ge vika för »principen om urval på grund av förtjänst«. Detta har uppnåtts genom en strikt metod: »begränsning av familjens betydelse« och motsvarande »ökning av skolans inflytande«. Alltså: detta framtida samhälle har helt enkelt dragit konsekvenserna av vad en rättvis meritokrati egentligen kräver. Jag vet inte om Bengt Westerberg har läst Youngs roman men när han, i det där panelsamtalet i Stockholm, på grund av sin kärlek till meritokratin föreslog förskolestart vid ett års ålder för alla barn var han onekligen någonting på spåret. Var och en som funderar över vad en rättvis tävling verkligen kräver når snart slutsatsen att den kräver att föräldrar slutar forma sina barn. Det krävs helt enkelt, som pedagogen Torsten Husén skriver i Talent, Equality and Meritocracy, att något slags institution inrättas som »kan garantera en större likformighet i barnuppfostran«. Många av dem som förespråkar lika möjligheter men olika utfall, det vill säga jämlikhet i början av allas liv och ojämlikhet i slutet av dem, pekar på vikten av tidig förskolestart. En sådan skulle kunna kompensera för vissa föräldrars bristfällighet att ge sina barn de rätta skolförutsättningarna. När till exempel Robert Erikson och Jan O. Jonsson, vid Institutet för social forskning på Stockholms universitet, funderar över hur det sociala arvet ska kunna brytas i skolsammanhang frågar de sig: »I vilka avseenden kan då förskolan ersätta familjen?« (min kursivering) För att förskolan ska kunna fungera som en verklig socialisationsprocess
24