9789146236191

jørn lier horst & thomas enger

Nollpunkt Översättning: Lotta Eklund

wahlström & widstrand

I_nollpunkt_Indes19.indd 3

2020-02-12 10:41

Wahlström & Widstrand www.wwd.se Copyright © Jørn Lier Horst & Thomas Enger 2018 Originalets titel: Nullpunkt Published by agreement with Salomonsson Agency Översättning: Lotta Eklund Omslagsformgivning: Miroslav Sokcic Tryck: ScandBook, EU 2020 ISBN 978-91-46-23619-1

I_nollpunkt_Indes19.indd 4

2020-02-12 10:41

»Let’s do it.« (Gary Gilmores sista ord innan han blev avrättad)

I_nollpunkt_Indes19.indd 5

2020-02-12 10:41

Söndag 9 maj, 1999

Polisradion sprakade till. »0–1 ber om ledig enhet till Agmund Bolts vei 25 i Teisen.« Alexander Blix kastade en snabb blick på Gard Fosse. »Det är ju alldeles här borta«, sa han.

Fosse drog till sig mikrofonen från instrumentbrädan. Blix tryckte ner gasen. »0–1, detta är Fox 2–1«, anropade Fosse. »Vi är på Tveitenveien, ungefär en minut ifrån.« Blix satte på blåljus och sirener medan nya knastriga ljud fyllde bilen: »Fox 2–1, det är uppfattat från 0–1. Det är fråga om en möjlig skottlossning. Adressen är känd för bråk.« Familjebråk, tänkte Blix. Han hade hunnit få några sådana uppdrag, men att skott kunde ha avlossats var dåliga nyheter.

Han svängde in på Agmund Bolts vei i änden av Östra gravlunden, gasade på igen och körde förbi hyreshus med balkongerna ut mot gatan. Bilar parkerade längs trottoaren.

Björkar med flera meters mellanrum.

Det var det här de hade tränats för.

Det var det här de hade sett fram emot, att vara först på en riktig brottsplats. Under ett helt år hade de suttit i baksätet i var sin patrullbil innan de så småningom fått förtroendet, tillsammans. Blix kramade händerna om ratten. »Ser ut att vara där framme«, sa Fosse och pekade mot en liten grupp människor som hade samlats.

7

I_nollpunkt_Indes19.indd 7

2020-02-12 10:41

Blix bromsade och stannade snett över vägen. Stängde av motorn och sirenen, men lät blåljuset vara på. »Det kom där inifrån«, förklarade en kvinna när Blix och Fosse klev ut. Hon pekade mot ett litet vitt hus. »Lät som en grov kaliber«, tillade en man. »Har någon gått ut sedan dess?« frågade Blix. »Eller in?« Kvinnan skakade på huvudet. »Hur många bor där?« frågade Fosse. »Fyra«, svarade en annan kvinna. »De har två små flickor, men jag tror bara den ena är hemma.« Blix svor inombords. »Okej«, sa han. »Gå hem och håll er inomhus. Lås dörrarna.« Åskådarskaran skingrades. Blix klev över staketet. »Tar du den där sidan av huset så tar jag den andra?« frågade han och pekade. »Du tänker väl inte gå in?« protesterade Fosse. »Ett skott har avlossats«, svarade Blix. »Det kan finnas ett litet barn där inne.« »Tänk på säkerheten«, bad Fosse och upprepade mantrat från instruktörerna på polisskolan. »Vi måste vänta på backup.« Blix kunde regelverket. Situationen föreskrev att de skulle isolera och observera i väntan på förstärkning. Men det här var ingen skoluppgift. »Backup kan ta tio minuter«, sa han. »Vi vet inte om vi har tio minuter.« Han gick till bilen, öppnade bagaget och låste upp vapenförvaringen. Fyllde tjänstevapnet med sex patroner och fällde in trumman. »Allvarligt talat, vi måste …« »Hjälpa barnet«, avbröt Blix och gick förbi kollegan. »Om hon är där inne.« Han stannade framför ytterdörren och försökte titta in genom det tjocka glasfönstret som sträckte sig från handtaget upp till dörrens övre kant. Såg ingenting.

8

I_nollpunkt_Indes19.indd 8

2020-02-12 10:41

Han vände sig mot Fosse. »Hade du bara tänkt stå där?« Fosse la över vikten på det andra benet. »Jag gillar inte det här«, sa han. »Inte jag heller«, sa Blix. »Men vi är tvungna att göra något.« Han tog sig runt på höger sida om huset, försökte ställa sig på tå så att han kunde se in genom ena fönstret på väggen.

Det satt för högt. Han gick vidare, kom ut i en liten trädgård där det fortfarande låg hårt packade snöhögar. Buskarna var bruna och glesa. Han såg en rostig tvättställning, en fallfärdig veranda. Fåtöljer med kuddar i. Tomma, bruna ölflaskor på verandagolvet. Ett överfullt askfat, fimpar bredvid.

Blix klev försiktigt, visste att ljudet av steg skulle avslöja var han befann sig. Vardagsrumsfönstren var stora. Speglingarna gjorde det svårt att se in, samtidigt som de stora glasytorna exponerade honom.

Han vände och gick tillbaka till ytterdörren. Såg Fosse sitta i bilen. Hörde att han pratade med ledningscentralen. Blix stoppade in öronmusslan, uppfattade att närmaste patrull var tolv minuter därifrån. Kände på dörren.

Den knarrade till, den var olåst. Blix drog upp den och tog två steg in. Stannade. Lyssnade. Hörde ingenting.

Eller …

Var det ett jämmer? En snyftning? Någon som sa »schhh«?

Han fortsatte med draget vapen. Lät dörren stå öppen bakom sig, hoppades att Fosse skulle komma efter.

Golvplankorna gav ljud ifrån sig. En gång förde honom vidare in i huset. Han tittade in i rummet som låg närmast, och drog snabbt tillbaka huvudet. En liten toalett med handfat.

Han upprepade manövern vid nästa rum. Ingen där heller.

Andetagen darrade när han drog in luft. Han försökte lyssna igen. Hörde ingenting. Dåligt tecken.

Dörren till köket stod på glänt. Blix sköt långsamt upp den framför sig. Även den knarrade till.

9

I_nollpunkt_Indes19.indd 9

2020-02-12 10:41

Han släppte den.

På golvet hade en stor blodpöl samlats. En del av blodet hade sugits upp av en trasmatta. En kvinna låg på rygg, livlös.

Huvudet var vänt åt sidan så att han kunde se de tomma, öppna ögonen.

Han svalde. Kände några hårda och snabba dunkningar i halsen, bröstet. Han höll andan ett ögonblick innan han sträckte ut vapnet framför sig. Tog ett steg in, såg till att inte trampa i blodet. Han böjde sig ner och sökte efter pulsslag.

Hittade inga. Reste sig igen och anropade så tyst han kunde in i den bärbara kommunikationsradion på jackslaget. »0–1, detta är Fox 2–1 Alfa. En kvinna är död, skjuten, jag upprepar: En kvinna är död, skjuten.« Det sprakade till lite. Blix gick förbi kvinnan, såg det öppna kulhålet i bröstkorgen. »Uppfattat, 0–1.« »Kom inte närmare.« Rösten, hes och ansträngd, kom längre inifrån. Blix stannade. Han sträckte på sig, försökte se bakom dörrkarmen och in i vardagsrummet. Och där, framför ett glasbord, stod en man med ett skjutvapen i handen. Det var riktat mot det ljushåriga huvudet på en flicka som inte kunde vara mer än fem år gammal.

Hon grät tyst. Snörvlade lite. Darrade. »Kom inte närmare«, upprepade mannen. »Jag skjuter. Jag skjuter både dig och henne.« Mannen gjorde en aggressiv rörelse med pistolen mot flickan.

Blix hoppades att hon inte hade sett den döda kvinnan. »Lugn«, sa Blix – han hörde hur hans egen röst darrade. »Lägg ifrån dig vapnet«, sa mannen. »Snälla du, gör inte …« »Lägg ifrån dig vapnet, sa jag.« Mannen såg ut att vara strax under fyrtio, skäggig, svettig, med glest, kort hår som stod rakt upp. Han höjde vapnet mot Blix. Inte en skakning. Ingen nervositet. Bara desperation.

10

I_nollpunkt_Indes19.indd 10

2020-02-12 10:41

Flickan blundade. Tårarna rann. »Gör inget dumt nu«, sa Blix och försökte mana fram allt han lärt sig under utbildningen, vad han skulle säga, hur han skulle tackla en situation som denna. Men nu när han befann sig i den kom inga förnuftiga strategier till honom – han var tvungen att improvisera. Försöka prata förnuft med mannen.

Han tänkte på Merete som väntade på honom därhemma.

Som aldrig hade gillat hans yrkesval. Som alltid hade varnat för riskerna han skulle utsättas för.

Han tänkte på Iselin. Knappt tre månader gammal.

Blix sänkte vapnet. »Vad heter du?« frågade han medan han försökte få andningen under kontroll.

Mannen svarade inte. »Om bara ett par minuter är hela huset omringat«, fortsatte Blix. »Du kommer inte härifrån.« »De är mina!« pressade mannen fram. »Mina!« »Ja, och du vill se dem växa upp«, nickade Blix.

Han sökte med blicken efter det andra barnet, men flickan var den enda han såg. »Ingen får ta dem ifrån mig«, sa mannen. »Hör du?« »Jag hör dig, men snälla – gör det inte värre än det är.« »Lägg ifrån dig vapnet«, upprepade mannen med mer förtvivlan i rösten. »Jag säger det inte en gång till. Ge dig iväg!

Det här är mitt hem!« Blix lyssnade efter sirener. Efter Fosse. »Det kan jag inte«, sa Blix. Han såg på flickan igen och pressade undan tankarna på sin egen dotter. »Jag kan inte gå härifrån«, sa han. »Inte nu när du …« »Du har fem sekunder på dig«, avbröt mannen. Blix lyfte blicken mot honom. Vitt smutsigt linne, svettfläckar på magen, krusigt hår på bröstet som stack fram. »Snälla …« »Fem.« 11

I_nollpunkt_Indes19.indd 11

2020-02-12 10:41

Han skulle inte göra det. Det var bara tomma hot. »Kan vi inte bara sätta oss och …« »Fyra.« Blix drog efter andan. Svalde. »Vi kan väl prata om det …« »Tre.« Blix kramade hårdare om vapnet. »Tänk på din dotter, tänk på vad du tar ifrån henne.« »Två.« Han ser galen ut, tänkte Blix och höjde sitt eget vapen. »Hon är bara … fem år gammal?« Blix la fingret på avtryckaren. »Ett.« Han gör det, tänkte Blix. Helvete, han gör det.

Då small det.

I_nollpunkt_Indes19.indd 12

2020-02-12 10:41

1

Spårvagnshjulen gnisslade mot rälsen vid Dronningens gate och väckte Alexander Blix ur slummern. Han rätade på sig i sätet, strök handen över ansiktet och bjöd på ett leende mot kvinnan som utan att han hade märkt det tagit platsen mittemot honom.

Längre bak i vagnen bråkade några ungdomar. En rödhårig kille viftade med en mobil. En jämngammal, klent byggd kille försökte få tag i den. Resten av flocken skrattade varje gång han misslyckades. Ingen runt dem verkade bry sig.

Killen med mobilen trängde sig framåt i vagnen. Den andre följde efter och ropade något som inte gick att uppfatta annat än som en förtvivlad röst.

När killen med mobilen passerade sätet där Blix satt körde han ut armen och stoppade honom med en hård, bestämd rörelse.

Schweigaards gate ropades upp som nästa hållplats. Skratten tystnade där bak i vagnen.

Blix reste sig, nappade åt sig mobilen och räckte den till ägaren. Spårvagnen stannade och dörrarna gick upp. »Det är här du ska av«, sa han till den rödhårige killen. »Nej, jag …« »Du ska av här«, avbröt Blix och sköt honom mot dörröppningen. Killen hamnade på utsidan. Dörrarna stängdes.

Spårvagnen skramlade vidare. Blix hittade en stropp att hålla sig i och stod kvar till nästa hållplats. Kvinnan som hade suttit mittemot honom log när han gick av.

Det låg ett stråk av kyla i luften. Blix drog ihop kavajslagen 13

I_nollpunkt_Indes19.indd 13

2020-02-12 10:41

i halsen och gick iväg mot polishuset. Han drog passerkortet, knappade in koden och kom fram till hissen utan att behöva prata med några kolleger. På sjätte våningen tog han med sig en kaffekopp från maskinen och manövrerade sig fram till sin plats, längst bort i det rymliga kontorslandskapets hörn.

Ingen annan hade kommit än. Efter att ha fyllt fyrtio hade Blix börjat vakna tidigt, innan väckarklockan ringde. Det fanns ingenting att fylla tiden med hemma i lägenheten, och på polishuset var han åtminstone säker på att det fanns kaffe.

Han slängde jackan över stolsryggen, plockade ihop fyra använda tallrikar från kafeterian i en trave och placerade den på det lediga skrivbordet bredvid. Sedan loggade han in sig och drack lite kaffe medan han väntade på att datorn skulle komma igång.

Det hade blivit ett slags ritual. Varje morgon gick han in på Värdig vinnares webbplats. De flesta av deltagarnas ansikten var överkryssade, det var bara fyra kvar.

En av dem var Iselin.

Alla på polishuset visste om det, men det var ingen som pratade om det. Åtminstone inte med honom.

Han hade varit starkt emot att hon skulle söka, utan att han egentligen visste vad programmet gick ut på. Han hade krävt att dottern skulle dra sig ur, skaffa sig ett jobb eller en utbildning. Bråket hade slutat med att Iselin klargjort att hon varken ville se honom i studion eller under direktsändningarna.

Sedan dess hade han inte pratat med henne.

Han klickade sig vidare och såg att hon fortfarande sov.

Kameran var i nattläge och skärmbilden grönaktig med låg kontrast, men han såg att hon hade kastat av sig täcket under natten.

På något märkligt sätt kände han sig närmare henne nu, genom en kameralins, än han gjort på många år.

Under programmets första veckor hade han känt sig fru­ strerad över att hon var på teve och glad över att hon använde Meretes efternamn. Men de senaste dagarna hade han börjat 14

I_nollpunkt_Indes19.indd 14

2020-02-12 10:41

känna sig stolt över att Iselin var en av dem som ansågs värdig miljonvinsten.

Han klickade in på kommentarsfältet. Det var de gamla vanliga sliskigheterna. Sådant han varnat henne för. Tittarna kommenterade hennes utseende, vad hon hade sagt och hur hon hade uppfört sig. De flesta inläggen var negativa, men det fanns några som hejade på henne och kom med uppmuntran.

Gard Fosse stod plötsligt på andra sidan skrivbordet med en pärm under armen. »Lite tidigt på dagen för porrsurfning?« frågade han och skrattade samtidigt åt sitt eget skämt.

Blix tittade slött upp på kommissarien innan han bytte till straffregistret och lyfte kaffemuggen. »God morgon, chefen«, sa han, osäker på hur tydlig den ironiska tonen var. »Jag vill att du tar hand om hon den nya«, fortsatte Fosse, mer formell i tonen.

Blix såg snabbt upp på honom igen. »Jag?« protesterade han. »Hon kommer klockan nio«, svarade Fosse och blängde på tallrikstraven på den tomma arbetsplatsen bredvid Blix, som för att visa att det var där hon skulle sitta.

Blix började sortera bland pappren framför sig. Fosse öppnade pärmen han bar på. »Sofia Kovic, 26 år«, läste han. »Halvkroat. Gick ut polishögskolan för fem år sedan som en av de bästa i kullen. Varit två år i Majorstua och tre på Krim.« Blix tog motvilligt emot pappret med personuppgifterna. »Är hon inkvoterad här eller något sådant?« ville han veta. »Bäst kvalificerad bland de sökande«, slog Fosse fast. »Jag räknar med att du tar emot henne på ett bra sätt.« Runt Blix började de andra utredarna inta sina platser. »En annan sak«, fortsatte Fosse och bläddrade i pärmen. »Jag har satt upp dig på skjutbanan på torsdag.« 15

I_nollpunkt_Indes19.indd 15

2020-02-12 10:41

»Okej«, mumlade Blix. »Du kan inte hålla på och dra ut på det«, sa Fosse. »Ditt tillstånd går ut nästa vecka.« »Jag sa att det är okej.« Fosse stod kvar och såg på honom en stund, innan han vände sig om och försvann ut i korridoren i riktning mot sitt stora kontor.

Blix följde honom med blicken. Tänkte på hur olika vägar de hade tagit efter att först ha varit kurskamrater och sedan patrullkamrater. En gång i tiden även bästa vänner.

Han lyckades inte hejda filmen som satte igång inom honom. Utryckningen till Teisen. Blåljusen. Sirenerna. Allt som därefter blev fel.

16

I_nollpunkt_Indes19.indd 16

2020-02-12 10:41

2

Emma Ramm låste upp och gick in, ställde ifrån sig cykeln i hallen och klev ur skorna. Gjorde några pushups innan hon fyllde ett glas med vatten. Drack medan hon kollade de amerikanska nätsidorna för att se om något anmärkningsvärt hade hänt under natten. TMZ hade en grej om ett inbrott hos Mariah Carey i Bel Air. People Magazine skrev om ett bråk mellan Pink och Christina Aguilera – även det en grej hon kunde saxa.

Innan hon la ifrån sig telefonen kollade hon news.no också och såg att hennes text om Vendela Kirsebom låg bra placerad på förstasidan. Ännu en dag med människor som på mer eller mindre befogade sätt hade blivit berömda.

Hur länge skulle hon orka hålla på med det här?

Hon kunde gott tänka sig något att riktigt skärpa sig för.

Något som visade att hon faktiskt var en duktig journalist, inte bara en kändisbloggare.

Klockan var åtta.

Hon hällde i sig ytterligare ett glas vatten och satte på teven.

Nyhetsvinjetten rullade över rutan. Det hade varit en ny självmordsattack i Kabul. Ett gängslagsmål i Malmö med dödlig utgång. Nya siffror visade att arbetslösheten aldrig varit högre i Spanien. Och väderleksrapporten utlovade en kall och vacker dag i Norges huvudstad.

Medan Emma stretchade önskade programledarna för God morgen, Norge tittarna välkomna tillbaka till tjugo minuters lättsmält innehåll. Den ene – en man med runt ansikte, glasögon och stora lockar – satt oroligt framåtlutad. Han såg 17

I_nollpunkt_Indes19.indd 17

2020-02-12 10:41

snabbt på sin kollega innan han rättade till glasögonen och sa: »Jaha, hör ni, de kommande minuterna skulle vi egentligen ha pratat om den här.« Han höll upp en bok som Emma omedelbart kände igen.

Evig etta av Sonja Nordstrøm. »Men bokens författare tycks vara lite försenad till studion denna arla morgonstund.« Emma log. Det var så typiskt Nordstrøm, hon hade alltid gjort precis som det passade henne. Det var inte för inte som Anita Grønvold, Emmas chef på news.no, konsekvent pratade om Nordstrøm som en superbitch. »Så vi får vänta lite tills vi får höra mer om den här själv­ bio­grafin som det har varit så mycket tal om i förväg – utan att någon egentligen vetat vad Nordstrøm har valt att berätta.« I rutan tog den andra programledaren över, en kvinna med blont, långt hår, oförskämt uppiffad så tidigt på morgonen. »Ja, det har varit mycket hemlighetsmakeri runt utgivningen«, sa hon och sökte med blicken efter rätt kamera. »Det råder inga tvivel om att Sonja Nordstrøm har levt ett spännande liv. Inte minst har hon vunnit allt som går att vinna … när man … har sysslat med det hon sysslat med.« Emma fnyste åt programledarens uppenbara okunskap, och fyllde vattenglaset på nytt. »Det är ju en speciell dag för Sonja Nordstrøm det här«, sköt den andra programledaren in. »Hon fyller femtio i dag, och det var mot den bakgrunden boken kom till.« »Vi får hoppas att hon dyker upp så småningom«, avrundade den kvinnliga programledaren med ett överdrivet leende. »Under tiden ska vi önska dig välkommen till studion, Petter Due-Eriksen.« Kameran visade hur en satt man i femtioårsåldern slog sig ner och fick en mikrofon fäst på en lite för trång skjorta. »Du är producent för årets stora snackis här på kanalen – Värdig vinnare – som nu närmar sig slutet. Det är bara fyra deltagare kvar, och i kväll blir de tre.« 18

I_nollpunkt_Indes19.indd 18

2020-02-12 10:41

»Ja, det är nu det börjar bli intressant på allvar.« Emma knappade ner ljudet och tog av sig träningsjackan.

Hon hade skrivit om det nya realitykonceptet nästan varenda dag och var trött på alltihop. Det var egentligen ingenting nytt med det. Tio deltagare var inspärrade i ett hus med kameror överallt.

Hon hämtade mobilen och övervägde att försöka ringa Nordstrøm, men struntade i det. Superbitchen skulle aldrig svara nu, så här tidigt. Dessutom hade Emma ett möte med hennes förläggare om en timme.

Hon tog av sig resten av kläderna och gick in i badrummet.

Låste, trots att hon bodde ensam.

19

I_nollpunkt_Indes19.indd 19

2020-02-12 10:41

3

Förlaget Soleane höll till på Kristian Augusts gate, mittemot Cafe Amsterdam. Det satt inga stora, iögonenfallande skyltar vid ingången, bara en liten platta på dörren som upplyste om att de öppnade klockan nio.

Emma kollade klockan på mobilen, skickade ett sms till förlagschefen och skrev att hon väntade utanför, som de kommit överens om. Två minuter senare dök en överviktig man i sextioårsåldern upp med ett exemplar av Evig etta i ena handen och mobilen i den andra. Amund Zimmer, förstod hon. »Emma?« frågade han.

Hon nickade. »Ledsen«, sa förlagschefen och viftade med mobilen som för att förklara förseningen. »Det är lugnt«, försäkrade Emma. »Jag är bara glad att få boken innan den finns i butik.« »Här«, sa Zimmer och räckte henne exemplaret. »Skriv något bra om den.« Han skulle just vända och gå in igen. »Vet ni vad hon håller på med i dag?« frågade Emma.

Hon pekade på fotot av Sonja Nordstrøm på bokomslaget.

Zimmer verkade beredd på frågan samtidigt som han blev lite nervig. Som om han hoppats att hon inte skulle fråga.

Han drog handen genom de blonda hårtestarna och gjorde en grimas. Det surrade i mobilen. Han tittade snabbt efter innan han svarade: »Nej.« »Nej?« 20

I_nollpunkt_Indes19.indd 20

2020-02-12 10:41

Han skakade på huvudet. »Ni har ingen aning om varför Sonja Nordstrøm inte dök upp i God morgen, Norge i morse?« »Nej, jag har inte fått tag på henne än.« »Är det … normalt att hon bryter överenskommelser på det sättet?« Zimmer ryckte på axlarna. »Sonja Nordstrøm har visserligen alltid varit en primadonna«, sa han, »men jag kan bara svara på hur hon är när vi har möten med henne, och då har hon varit hundraprocentigt professionell. Så det är lite … underligt att hon inte dök upp i morse. Hon är ingen som försover sig.« Zimmer kollade mobilen som ringde, men lät den vara. »Vad har ni mer för planer för henne i dag?« »Tja …«, började han. »Hon ska ju egentligen vara överallt.

Teve på morgonen. Radio på förmiddagen. Sedan presskonferens klockan 12«, han visade med tummen över axeln, »och dit har vi fått anmälningar från i stort sett alla tidningar i landet.

Och sedan blir det säkert mer radio eller teve i eftermiddag, och i kväll också om jag känner dem rätt, även om de inte har frågat i förväg. Vi har bett henne vika hela dagen, om man säger så, och det var okej för henne, hon är beredd på det.« Hans mobil slutade vibrera. »Hon dyker nog upp så småningom«, sa Emma. »Ja då«, sa Zimmer och log snabbt. »Det gör hon säkert.« Hans mobil ringde igen. »Jag får nog springa in. Det …« Han höll upp mobilen. »Tack för boken«, sa Emma. »Det ska bli roligt att läsa den.« »Ingen orsak.« Zimmer låste upp och gick in, samtidigt som han svarade på uppringningen. Emma stod kvar och tänkte i några sekunder. Sedan letade hon fram numret till Sonja Nordstrøm och ringde.

21

I_nollpunkt_Indes19.indd 21

2020-02-12 10:41

»Hej, du har kommit till Sonja Nordstrøm. Jag kan inte ta telefonen just nu …« Emma avbröt och vägde under några ögonblick för och emot: Sätta sig på sitt stamkafé och sträckläsa boken, eller …

En spårvagn skramlade förbi. Nummer 18. Emma visste att den gick upp till Ekeberg där Sonja Nordstrøm bodde. Hon började springa och hann ikapp den vid Tinghuset.

22

I_nollpunkt_Indes19.indd 22

2020-02-12 10:41

4

Det knastrade i den spröda plasten när Blix klämde ihop änden av kulspetspennan mellan tänderna. Han lutade sig bakåt i kontorsstolen och tittade bort mot rummets andra ände där Gard Fosse stod tillsammans med den nya utredaren. Han presenterade henne för Tine Abelvik och Nicolai Wibe, två av de andra utredarna som varit länge på avdelningen.

För Blix var det obegripligt hur Fosse hade lyckats ta sig upp till toppen på våldsroteln utan en enda äkta utredargen i kroppen. Eller, tänkte han och spottade ut en plastbit, kanske var det just därför.

Sofia Kovics sydeuropeiska ursprung var lätt att se. Hon hade brunt, halvlångt hår, mörka ögon och en något mörkare hy än de andra på avdelningen. För tio år sedan skulle hon inte ha uppfyllt minimikravet på längd för att komma in på polishögskolan.

Fosse pekade mot Blix. Kovic gjorde ett kast med huvudet så att det utsläppta håret la sig bättre innan de kom fram till honom. Blix la ifrån sig pennan och plockade bort några plastflisor från tungan innan han reste sig och tog henne i hand.

De bytte några artighetsfraser. Sofia Kovic log. Vita tänder. »Jag har hört talas om dig«, sa hon.

Något annat hade Blix inte räknat med. Det som hände i Teisen för 19 år sedan hade ingått i utbildningen på polishögskolan sedan många år. Fallet hade till och med fått ett eget namn. Teisentragedin. »Blix kommer att visa dig hur vi arbetar«, förklarade Fosse. »Det här blir din arbetsplats.« 23

I_nollpunkt_Indes19.indd 23

2020-02-12 10:41

Kovic såg sig omkring. Blix sa god morgon till Abelvik och Wibe, och drog över några papper till sin sida av skrivbordet.

Ställde upp tallrikstraven på arkivskåpet.

Fosse lämnade dem. »Vad fick dig att söka hit?« frågade Blix medan han samlade ihop fler papper på bordet.

Kovic satte sig. »Det är här jag får bäst användning för min kompetens«, svarade hon snabbt. »Göra det jag är bra på.« »Och vad är det?« »Samla information, analysera fall, bygga relevanta hypoteser, tänka kreativt, vända på vedertagna sanningar och hitta alternativa lösningar«, summerade Kovic. »Utreda alltså.« Blix såg på henne medan han rullade pennan mellan fingrarna. Det hon sa lät som något ur en lärobok. Något Fosse kunde ha låtit sig imponeras av. »Det vore bra om du kunde lösa några fall också«, kommenterade Blix och placerade pennan i munnen igen.

Kovic la ifrån sig en tunn, genomskinlig mapp hon fått av ikt-avdelningen, och knäppte på datorn. Satte sig, väntade på att datorn skulle komma igång. Hon kollade snabbt sin mobil, men la ifrån sig den igen. »Så hur är det att ha Fosse som chef?« frågade hon.

Rättfram, tänkte Blix. Ännu en egenskap hos den nya kollegan. Han svalde undan svaret som låg på tungan och sa: »Det är väl okej.« »Okej?« »Ja«, nickade Blix utan att utveckla.

Sanningen var att han och Fosse hade helt olika metoder att närma sig polisarbetet. Det enklaste sättet att beskriva det på var teori och praktik. Han gick på magkänslan, Fosse efter manualen. »Han ville att jag skulle visa dig hur vi jobbar här«, sa Blix och sträckte sig mot pappren på skrivbordet, lyfte upp en 24

I_nollpunkt_Indes19.indd 24

2020-02-12 10:41

slumpvis vald mängd mappar och släppte ner dem på hennes skrivbord. »Så här jobbar vi«, sa han och log ursäktande. »Ett fall i taget. Välkommen till oss.«

25

I_nollpunkt_Indes19.indd 25

2020-02-12 10:41

5

Emma klev av på hållplatsen vid Jomfrubråten. Hon hade använt tiden på spårvagnen väl. Efter några samtal med bekanta på tevehuset hade hon fått veta att de hade beställt en taxi som skulle ha hämtat Sonja Nordstrøm tjugo över sju. Hon hade till och med fått chaufförens namn och telefonnummer.

Daniel Kvam. Men hon hade inte kommit längre än till hans telefonsvarare.

De sista tio minuterna på spårvagnen hade hon bläddrat sig igenom de första kapitlen i boken. Det var ingen tvekan om att den skulle slå ner som en bomb i offentligheten. Både utövare, tränare och familjemedlemmar fick sitt, och Nordstrøm mer eller mindre anklagade en av sina tränare för att ha utnyttjat henne sexuellt.

Telefonen ringde precis när hon gick över Kongsveien. »Hej, det är Daniel Kvam. Du hade ringt?« »Ja«, sa hon och förklarade vem hon var. »Tack för att du ringer tillbaka. Det gäller en körning du var uppsatt för tidigt i morse. Du skulle hämta Sonja Nordstrøm uppe på Ekeberg tjugo över sju, stämmer det?« »Det stämmer«, sa Kvam. »Men det blev inget.« Emma rynkade pannan. »Jag stod utanför hennes hus i minst en kvart, men hon kom aldrig ut.« »Ringde du henne inte?« »Jo, men jag kopplades direkt till svararen. Jag klev ur och ringde på också, men sedan åkte jag därifrån när hon inte kom.« 26

I_nollpunkt_Indes19.indd 26

2020-02-12 10:41

Emma funderade på om det var något mer hon borde fråga om, men hon kom inte på något och tackade igen innan hon avslutade samtalet.

Hon var framme utanför Nordstrøms storslagna hus, en villa som låg alldeles intill Kongsveien. Den måste vara på minst 400 kvadrat, uppskattade hon, med ett stort, vitmålat garage utanför. Framför ena garageporten låg en del byggmaterial övertäckt av plast, och rester av emballage från något renoveringsarbete. Bruna, hopvikta kartonger.

Grinden stod öppen, vilket fick Emma att tänka att Nordstrøm kanske gett sig iväg någonstans tidigt i morse eller i går kväll. Att hon stuckit, helt enkelt. Ett medieuppbåd som det Amund Zimmer beskrivit kunde ta must och mod ur de flesta, även om man var aldrig så van.

Emma gick in på den asfalterade uppfarten mot huset.

Stannade framför ytterdörren och ringde på. Hon hörde ring­ signalen inifrån.

Inget svar.

Hon försökte en gång till. Samma resultat: ingen som kom för att öppna. Hon tog några steg bakåt och såg upp mot fönstren på andra våningen. Inget ansikte tittade fram bakom gardinerna. Hon hörde ingenting heller. Återigen försökte hon ringa på. Fortfarande inga ljud där inne. Ett infall fick henne att ta i handtaget. Hon blev förvånad när hon upptäckte att dörren inte var låst. Emma släppte handtaget, men dörren fortsatte och gled långsamt upp mot henne.

Hon tog ett steg närmare. Stack in huvudet i en stor hall med mörka klinkers på golvet.

Något på golvet längre in fick henne att rynka pannan. En klädhängare låg omkullvält. Hon såg några glasbitar också, på golvet, nedanför ramen på det som en gång varit en hel­ figursspegel.

Emma stod kvar och ropade: »Sonja Nordstrøm?« 27

I_nollpunkt_Indes19.indd 27

2020-02-12 10:41

Hon lyssnade, men fick inget svar.

Ljudet av hennes skor mot golvplattorna kastades inåt i huset. »Hallå«, ropade hon på nytt, och märkte att rösten darrade.

Det hindrade henne inte från att fortsätta inåt, in i en stor sal med schackmönstrade golvplattor. Hon såg till att inte kliva på spegelskärvorna.

En trappa ledde vidare upp till andra våningen. Det var högt i tak. Ljuset var på, det glittrade i en lampkrona. Emma fortsatte att ropa på Nordstrøm, fortfarande utan att få svar.

Hon tittade in i köket. Allt var elegant – ljusa ytor, spis och kylskåp i borstat stål. Även där inne var golvet av mörka klinkers. Skåp fullt av vinflaskor. Snittblommor på ett gediget matbord. Två vinglas stod på bänken, alldeles intill ett exemplar av Evig etta. Emma ropade Nordstrøms namn igen, men hörde ingenting. Eller. Jo, något hörde hon.

Hon följde ljudet ut ur köket och in i det som såg ut som ett vardagsrum. Det var därifrån ljudet kom. Teven stod på. En sportkanal. Mitt på teverutan satt ett startnummer fasttejpat.

Nummer 1.

Emma stod och tittade några sekunder. Konstigt, tänkte hon, hittade fjärrkontrollen och stängde av teven. Kände hur dödstyst det plötsligt blev. »Nordstrøm?« Rösten bar nästan inte.

Hon försökte en gång till, högre. Inte heller nu fick hon något svar.

Plötsligt kände hon att hon inte ville vara där. Att hon måste ut. Genast.

Väl ute lyckades hon andas normalt igen. Hon stängde dörren bakom sig och stod en stund och funderade på vad hon skulle göra. En katt kom fram under en buske och försvann runt husknuten. Emma tog upp mobilen och ringde till Kasper.

28

I_nollpunkt_Indes19.indd 28

2020-02-12 10:41

Kasper Bjerringbo var en dansk journalist som hon hade träffat på ett seminarium om digital journalistik i Göteborg för några månader sedan. »Nej nu går skam på torra land«, sa Kasper på tjock, grötig danska. »Hej, Kasper«, sa Emma. »Är du upptagen?« »Ja, nu så.« Emma log, märkte att hon blev varm om kinderna. »Tack för senast«, sa Kasper. »Det var … länge sedan.« »Det var det.« »Det var väldigt trevligt också.« Hon såg de mörka lockarna framför sig. Det smittande leendet. Den vältränade, nakna kroppen. Men hon hade inget att tillägga om Kaspers beskrivning av deras samvaro, som hade varat till långt inpå natten. Till långt fram på morgonen, för att vara ärlig, innan tröttheten kommit och hon smugit tillbaka till sin egen säng. »Jag behöver lite hjälp, tror jag«, sa hon istället. »Ett råd.« »Vad gäller det?« »Jag har ju aldrig jobbat med kriminalfall«, började Emma. »Men det har du.« »Ja …?« »Har du någon erfarenhet av försvunna?« »Vi har ett ganska stort fall på gång i Danmark just nu, faktiskt.« »Jaså?« »Ja, det är en fotbollsspelare som har varit försvunnen i lite drygt en vecka – du kanske har läst om honom?« Det hade inte Emma; hon följde inte med så mycket i fotboll. »Varför undrar du?« sa Kasper.

Emma var inte säker på hur detaljerad hon skulle vara, men hon beskrev Nordstrøms uteblivna medverkan i TV 2 och hur det såg ut hemma hos henne, utan att nämna namnet. »Jag tror något måste ha hänt henne«, avslutade hon.

29

I_nollpunkt_Indes19.indd 29

2020-02-12 10:41

Kasper var tyst en stund i andra änden. Emma tänkte sig att han satt på sin kontorsstol i Ritzaus lokaler och kliade sig i lockarna. »Du har inget val. Du måste ringa polisen«, sa han. »Och du måste berätta att du har varit inne. Om du undanhåller det kan det bli problem för dig längre fram.« Emma tackade för rådet. »Polisen tar det alldeles säkert på allvar, särskilt om det rör en känd person«, la Kasper till.

Det uppstod en paus i samtalet. »Hur har du det annars?« frågade Kasper. »Fint.« »Du har inte tänkt ta dig till Köpenhamn snart?« fortsatte han.

Emma log. »Jag tror inte det«, svarade hon. »Det var synd«, sa Kasper.

Ja, sa Emma inombords, det kanske det var. »Jag måste gå nu«, sa hon och tackade för hjälpen.

Ett kort ögonblick slöt hon ögonen och skakade på huvudet.

Herregud. Fånigt, dumt uppförande. Köpenhamn med Kasper skulle egentligen kunna vara väldigt trevligt. Åtminstone tills frågan om var hon skulle sova dök upp.

Bruset från bilarna på Kongsveien fick henne att skjuta tankarna ifrån sig. »Okej«, sa hon till sig själv och tog ett djupt andetag. Sedan slog hon numret till polisen.

30

I_nollpunkt_Indes19.indd 30

2020-02-12 10:41