__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1


Elin Boardy

Nätterna på Winterfeldtplatz

Wahlström & Widstrand


Tidigare utgivning Allt som återstår 2008 Mot ljuset 2011 Mary Jones historia 2014 Tiden är inte än 2017

Wahlström & Widstrand www.wwd.se Copyright © Elin Boardy 2020 Omslag: Sara R Acedo Karta: Grieben-Stadtplan von Berlin, 1929 (bearbetad); Inv.-Nr.: IV 59/383 R © Stiftung Stadtmuseum Berlin Tryck: ScandBook AB, EU 2020 ISBN 978-91-46-23614-6


Då, när det är värst och inget hjälper, brister som i jubel trädets knoppar. Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden – känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen. Karin Boye

To strive, to seek, to find, and not to yield. Lord Tennyson


1928


Winterfeldtplatz

från tunnelbanestationen på Nollendorfplatz var det bara en kort bit att gå. Framför dem i februarimörkret höjde sig det höga och spetsiga tornet på Sankt Matthiaskyrkan. Hedvig såg på husen längs gatan, med ölställen som började fyllas med folk. Allt hon hört om Nollendorf, allt hon föreställt sig. Människor som levde andra sorters liv, i andra cirklar, som om det fanns en tydlig gräns och att det gick att korsa den. Som om det borde synas på själva husen, på gatorna. Men husen såg ut som hus, krogarna som krogar och människorna som gick längs gatan var väl ungefär samma blandning som i resten av staden. Det gav henne en stark känsla av att någonting pågick strax intill, knappt urskiljbart om man inte visste vad man skulle titta efter. Var det dit de var på väg nu? Mina tog henne under armen medan de gick. ”Åh, vad jag ser fram emot lite fest! Partimötena är hopplösa, jag har hört män prata precis hela eftermiddagen, nu får det räcka. Tur att männen vi kommer att träffa ikväll är helt annorlunda!” Hon kramade hårdare om Hedvigs arm. ”Jag är

9


så glad att du äntligen kunde följa med. Hur fick du egentligen din faster att släppa iväg dig?” ”Det blev lättare efter att hon fått träffa dig”, sa Hedvig. ”Jag antar att du verkade rekorderlig.” Mina frustade till. ”Vilken tur att jag har en någorlunda belevad sida att visa upp, då.” ”Hon ansåg nog att du klädde dig som en bohem, men hon kommenterade det så försiktigt hon kunde.” ”Det får hon gärna tycka.” ”När jag sa att jag skulle på en bjudning tillsammans med dig så tyckte hon att det kunde gå för sig. Men jag måste vara hemma till klockan halv elva.” ”Efterlyser hon dig annars?” ”Det skulle inte förvåna mig.” ”Ja ja, men nu är vi framme”, sa Mina och öppnade en port. ”Vi kan väl försöka tänka så lite som möjligt på faster Margarethe?” Hedvig gjorde en grimas, nickade och följde henne in. Lägenheten låg på tredje våningen, de klev ur hissen och ringde på. Strax hördes snabba steg där inifrån. Florian var lång och smal, klädd i mörk kostym. En vinröd silkesnäsduk i bröstfickan. Han hade mörkt, lite lockigt hår, skarpa kindben och lång näsa. Ljusa ögon och intensiv blick. Han log och tog Hedvigs hand. ”Välkommen hit.” Hans tyska var annorlunda än Berlindialekten, mjukare och liksom sjungande. ”Heinz! Det är Mina och hennes väninna!” ropade han inåt lägenheten. Heinz var ett halvt huvud kortare än Florian, med ljusbrunt hår och mörka grå ögon, hans blick var varm. Han och Florian hade likadana breda, släta guldringar. 10


”Det här är Hedvig”, sa Mina. ”Ni kommer att älska henne! Och mig, för att jag förförde henne och tog med henne hit!” Hedvig rodnade och gav Mina en blick. ”Sluta!” sa hon med låg röst. Mina bara flinade. ”Välkommen”, sa Heinz, utan att kommentera det Mina sagt, ”kom in och känn dig som hemma.” ”Äsch, Heinz, inte ska hon känna sig som hemma!” sa Florian. ”Då kan man ju lufsa omkring och ha hur tråkigt som helst. Känn dig som på en fantastisk tillställning!” Han höjde ena armen i en dramatisk gest och Mina skrattade åt honom. ”Tack, jag ska försöka”, sa Hedvig och log mot dem, fortfarande en smula generad av Minas ord, men hon försökte att låta bli att tänka på det. Tillsammans rörde de sig inåt våningen. Det hördes grammofonmusik, svängiga toner som fick Hedvig att längta efter dans. Salongen var stor, med höga fönster och ljusa mönstrade tapeter, en bokhylla i mörkt trä. Parkettgolven var utan mattor, två yuccapalmer stod på ömse sidor om balkongen, och i taket hängde en stor kristallkrona. Längs en av väggarna stod en modern radiogrammofon och ett piano. Rummet vette ut mot Winterfeldtplatz. Balkongdörrarna stod på glänt och kall luft strömmade in, svepte runt röken från cigaretter och cigariller. Det var fullt av folk som stod vid fönstren, i klungor på golvet eller satt i soffan och fåtöljerna. På ett bord var dryck och tilltugg framdukat. Hedvig och Mina tog varsitt glas, blev stående vid bordet. ”Så fint här är”, sa Hedvig med låg röst och såg sig omkring. ”Visst är det!” sa Mina. ”Och mycket folk.” ”Vad hade du väntat dig?” 11


De stod där en stund tillsammans, Mina pratade lågt i Hedvigs öra och pekade mer eller mindre diskret ut folk i rummet. ”Gänget där borta tror jag är gamla vänner till Florian och Heinz allihop, åtminstone han med dålig hållning och ljust hår, han är alltid här, och den urtjusiga kvinnan vid fönstret, hon med cigarettmunstycket, det är Blanche. Hon är svår på unga kvinnor, fast bara vid sidan av, för tydligen är hon gift med nån fabrikör eller vad han nu kan vara. Han är förstås aldrig här, han tror säkert att hon träffar nån kvinnoförening. Där är en som … åh, och där, titta borta vid bokhyllan, han som står bredvid Heinz nu, han somnade i deras badkar en gång! Utan vatten i, alltså.” Hedvig fnissade till. ”Och de där två”, fortsatte Mina, och nickade mot två män som stod tätt ihop och pratade borta vid soffan, ”de träffades när den ene köpte den andres tjänster i Tiergarten. Och sen blev de ett par.” ”Hur vet du det ?!” frågade Hedvig och Mina ryckte på axlarna med ett flin. ”Äh, det pratas.” Hedvig lät blicken svepa över människorna och rummet, försökte ta in alltihop, som i djupa andetag. När Mina gick iväg till WC stod Hedvig kvar. Hon såg på människorna i rummet men visste inte hur hon skulle våga närma sig dem. Alla verkade världsvana, helt obesvärade, de pratade och skrattade med varandra och det kunde ha varit en glasvägg mellan henne och dem, så ogenomträngligt tycktes avståndet. En mycket stark känsla kom över henne: att det inte skulle göra skillnad för någon om hon försvann. Så kom Heinz fram till henne och avbröt hennes tankar. ”Du har väl fått allt du vill ha?” frågade han och skrattade lite åt sina egna ord. ”Av dryck och tilltugg, menar jag, inte i största allmänhet.” 12


Hedvig log mot honom, varm inombords av hans vänlighet. ”Tack, det har jag.” Han hällde upp åt sig själv, blev stående intill henne. ”Du är ganska ny i stan, eller?” ”Jag har bott här i snart fyra månader.” ”Var bor du?” ”Vid Savignyplatz, hos min faster.” Hedvig såg på honom för att försöka avgöra vad han tänkte om det, om henne. Och kanske kände han av hennes osäkerhet, för han log. ”Vi får ta den frihet vi kan, inte sant? Steg för steg – du är åtminstone i Berlin”, sa han och det kändes som enorm tröst. Hon mötte hans blick, som var vänlig och kanske också lite road. ”Har ni ockuperat drinkbordet, eller?” sa Mina när hon kom tillbaka. ”Ja”, sa Hedvig. ”Vi tar pant från alla som vill ha något att dricka.” ”Jaha?” sa Mina med höjda ögonbryn. ”Vad tar ni för pant då?” ”En kyss!” sa Hedvig och satte pekfingret mot kinden. Mina böjde sig lydigt fram och kysste henne, men inte på kinden utan på munnen. ”Tack”, sa Hedvig med lägre röst, ”då är du välkommen att ta för dig.” När Mina fyllt sitt glas sa hon: ”Nu ska jag gå och dansa. Vi ses sen!” Hon vinkade åt dem och gick bort över golvet. ”Är ni ett par?” frågade Heinz efter en kort tystnad. Hedvig skakade på huvudet. ”Vi lärde känna varandra när jag flyttade hit, vi arbetar på samma kontor. Och vi …” Hon hejdade sig och såg på Heinz, hans blick var öppen och nyfiken, men krävde inget. ”Vi är inte ett par”, avslutade hon hastigt. 13


”Jag förstår”, sa han med ett leende. Så blev han allvarlig när han fortsatte: ”Det var inte meningen att vara för privat, jag tyckte bara att det verkade vara nåt mellan er.” ”Det är det nog också. Men inte på det viset.” Han nickade. ”Åh, här kommer Therese, nu får jag presentera er! Therese, det här är Hedvig. Ursäkta mig, men nu ska jag dansa med min man en stund!” Heinz lämnade dem, och de tog varandra i hand. ”Trevligt att träffas”, sa Therese, ”välkommen hit! Är du ny i stan?” ”Jag har varit här några månader bara.” Therese var lång och slank, med små bröst och smala höfter. Markerade kindben, ett lite kantigt ansikte. Det mörka håret var långt och vågigt, låg fram över ena axeln. Ena handens fingrar lekte med håret medan hon pratade, hon lindade hårtestar kring fingrarna, virade ut dem igen. Läpparna var mycket mörkt röda och ögonen sotade. ”Vill du gå med ut och ta lite luft?” ”Gärna.” Hedvig såg sig om i rummet medan de gick bort till balkongen. ”Det verkar … det är hemskt trevligt”, sa hon. ”Och en sån fin våning! Men jag tycker nog alltid att det är lite svårt första gången, innan man känner så många.” ”Jag vet”, sa Therese. ”Och jag avskyr att hamna i ett hörn och se bortglömd ut, det är förfärligt. Då får jag bara för mig att alla tycker att jag ser hopplöst ensam ut och kommer fram och pratar bara av medlidande, och så blir det ännu värre.” Hon skrattade till och skakade på huvudet, och fortsatte: ”Det är väl en konstig sak att vara rädd för, att se ensam ut? Som om det vore så farligt.” 14


”Precis!” sa Hedvig, och försökte att låta som om hon trodde på det hon sa. Där ute var det kallt, fuktig frisk luft att fylla lungorna med. De stod båda med ryggen mot torget nedanför, blickarna in genom dörrarna mot salongen. Människorna och musiken och rökslingorna fick Hedvig att för ett ögonblick uppleva att själva rummet var i rörelse, som om det vore levande. Hon vände sig mot Therese, som tänt en cigarett i ett långt munstycke och drog ett bloss med halvslutna ögon. Hedvig betraktade hennes eleganta profil, det mörka håret, ögonbrynens tunna kurvor. Och under de tjusiga dragen kunde hon se ett annat ansikte, eller samma, men väl dolt. En antydan till knottror av skäggstubb, omsorgsfullt överpudrade, de där linjerna kring munnen, var det lust, arrogans, eller bara trötthet? ”Du är nära vän med dem, va?” sa hon. ”Heinz och Florian, menar jag?” ”Javisst”, sa Therese och vände sig mot henne. ”Jag lärde känna Heinz genom Institutet, sa han det? Och sedan Florian också.” ”Institutet?” ”Åh, ja. Känner du inte till det? Institutet för sexualvetenskap, som drivs av Magnus Hirschfeld?” Hedvig skakade på huvudet. Therese såg på henne med en ny, livfull glimt i blicken. ”Hirschfeld sysslar med forskning om sexualitet … ja, allt som har med det att göra, egentligen. Han har mottagning också, både medicinsk och mer … psykologisk kan man säga.” Hon hejdade sig. ”Du får fråga Heinz, han beskriver det mycket bättre än jag. Han arbetar där.” Hedvig såg på henne och sköt undan tanken Borde jag ha känt till det? ”Aha. Jag har inte hunnit prata så mycket med honom eller Florian än.” 15


Therese lade handen på Hedvigs arm. ”Det kommer! Ska vi gå in och ta påfyllning?” Hon gjorde en gest mot drinkbordet, där Heinz stod med ett glas i handen och Florian just ställde ner ett par nya vinflaskor. ”Åh, ni har träffats”, sa han när de kom fram. ”Jag älskar när mina vänner bekantar sig med varandra! Har ni talat illa om kvällens värdar än?” ”Var inte dum!” sa Therese. ”Vi har pratat om mycket viktigare saker än om dig!” Florian gjorde en spelat sårad min, men log sedan. Borta vid grammofonen var det någon som bytte musik, från stillsamt till snabbare och jazzigt. ”Jaha, vad säger ni, mer dans?” frågade Florian. ”Jag dansar gärna, det vet du!” sa Therese. ”Särskilt om det är du som för.” ”Ja, men då så!” sa Florian och bugade. ”Får jag lov?” Hedvig följde dem med blicken när de tillsammans försvann in bland de dansande. Så lätt det såg ut, så otvunget! Hon tänkte ett ögonblick på sin faster, och på föräldrarna hemma i Göteborg. Om de hade kunnat se henne här – det gick knappt att föreställa sig. Denna värld så långt ifrån deras. All hennes längtan som de inte visste något om. Längre bort har jag aldrig varit, tänkte hon, slöt ögonen ett ögonblick och lät musiken strömma över henne. Senare på kvällen hamnade Hedvig i ett samtal med en man som påstridigt berättade för henne om Nietzsche medan han smuttade på en cocktail. I ena handen höll han en tandpetare med en bit frukt, han gestikulerade med den medan han pratade. Hedvig försökte minnas vad hon visste om Nietzsche, men insåg att det inte spelade någon som helst roll, eftersom allt han ville var att höra sin egen röst. 16


Mina kom fram till henne och lade armen kring midjan på henne. ”Den här tillhör mig!” sa hon bestämt till mannen, som tystnade mitt i sitt ”Man skulle helt enkelt kunna säga att övermänniskan i egen rätt är förpliktigad att …” och blev stående med tandpetaren höjd. ”Ursäkta mig …”, sa Hedvig till honom över axeln, medan Mina raskt drog med henne bort mot balkongen. ”Du är alldeles för artig!” sa Mina när de stod där ute. ”Den där sorten kommer aldrig till punkt, det är bara att bryta sig loss.” ”Åh, herregud, jag måste andas lite!” sa Hedvig och fyllde lungorna med kall luft. ”Hur har du det?” frågade Mina. ”Väldigt bra. Men jag är rädd att jag strax måste gå, om jag ska hinna hem i tid.” ”Din stackare. Nåja. Det kommer fler kvällar.” Hedvig lämnade henne där, gick för att ta adjö av värdparet. Hon blev stående mitt i rummet ett ögonblick, under kristallkronan, och såg sig omkring. En gråhårig man hon inte hälsat på stod för sig själv och rökte och askade obekymrat i krukan till en av yuccapalmerna, någonstans ifrån kom ljudet av ett glas som krossades. Lösryckta repliker nådde henne utifrån balkongen, hon har väl aldrig lyssnat på honom, men och sedan någon som skrattade, musik som lindade sig om henne, tunna slöjor av cigarettrök, lukten av svett och parfymer, och så någonting som nog var själva våningens doft. Och hon stod mitt i detta, varm och lite berusad och det kom över henne mycket starkt: jag är här nu. Mitt i staden, mitt i natten, mitt i stunden. Utan att veta vad det var för liv detta, hur det skulle kunna bli. Vad hon skulle kunna bli. Men här 17


fanns åtminstone något som hon trodde att hon längtade efter. Andra samtal, andra tankar. Heinz blick och Florians skratt och Minas varma händer och människorna i våningen som både såg henne och inte såg henne. Som inte väntade sig något av henne.

Profile for Smakprov Media AB

9789146236146  

9789146236146  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded