9789146236122

1.

»Söka?

Det räcker inte: skapa«

Är några ord i Marcel Prousts À la recherche du temps perdu – av Gunnel Vallquist översatt med På spaning efter den tid som flytt – mottot för hela det väldiga romanbygget är det väl Söka? Det räcker inte: skapa.

Vi läser dem alldeles i början av Swanns värld, den första romandelen, liksom utkastade på måfå och utan vidare förklaring. Och de får än så länge klinga ut här men jag återkommer till dem.

Lyckans gåta är en serie vandringar i På spaning – så kallar jag Prousts roman i fortsättningen – kortare och längre essäer om personer, teman, ord, begrepp, textställen, beröringar med andra författarskap och texter men också om romanens stora teman: erotiken och svartsjukan, sällskapslivets komplikationer, sinnesintryckens betydelse, och konstens väsen, den äkta såväl som den falska. Berättaren i På spaning liknar boken han skriver vid en klänning som aldrig blir helt färdig. Inte heller jag har någon ambition att bli färdig med På spaning, jag har gjort ett slags lapptäcke om den där kapitlen överlappar varandra. De kan läsas fristående från varandra och läsaren må förlåta mig en del upprepningar; de är till för att erinra om det redan sagda men också ge nya perspektiv på det.

»Söka? Det räcker inte: skapa«

11

I:54; I:58

Den resonerande och allmänt hållna inledningen brokigt & blandat följs av de exemplifierande och mer detaljrika kapitlen därefter. Där tycker jag mig ha gjort vissa upptäckter om romanen även om flera goda tidigare läsare har varit mig till hjälp. Gränsen mellan mitt och andras har jag inte alltid kunnat upprätthålla men jag citerar gärna mina inspiratörer.

Mina citat från På spaning är långa och spelar en nyckelroll i min bok.

De är illustrationerna i den; Ernst Robert Curtius ord i hans fina Proustbok är också mina: Läsaren må förlåta mig de långa citaten. De är lika oumbärliga för den

s. 90

litterära kritiken som illustrationer eller fotografier för dryftande av konstnärliga problem. De åskådliggör, utan vilka, för att tala med Kant, begreppen förblir tomma.

Jag vill låta På spaning komma till tals så frikostigt som möjligt med sina egna ord och undvika parafraser och omskrivningar. Ibland har jag tänkt mig den ideala Proustboken som ett kollage av citat med få eller inga kommentarer: en bok som pekar ut häpnadsväckande textställen och binder ihop dem med varandra. Prousts roman har en förunderlig klarhet; den kan ge intryck av att allt redan finns där och inga tolkningar behövs: en bok utan undertext. Men intrycket är bedrägligt, kommentarer berikar. Mina består då och då av citat i citaten: genom rödmarkeringar av delar av dem uppmärksammar jag enstaka ord, fraser och hela meningar i Prousts täta språk. Stanna upp! tycks han ofta säga till läsaren mitt i ordflödet. Lika mycket som han är det ordrikas mästare är han den komprimerade formuleringens, den som får oss att tänka efter.

Jag tänker mig att man strängt taget kan starta läsningen av På spaning var som helst i de sju romandelarna. Jag vet inget annat skönlitterärt

12

verk som ger läsaren en sådan frihet att läsa på sina egna villkor; allt är möjligt och tillåtet, verkar romanen säga. Den är mer lik en stad där man kan vandra omkring hur man vill än en resa med en början och ett slut. Att läsa På spaning är också att läsa sig själv – och glömma sig själv.

Om min bok lyfter fram någon enstaka person utom Marcel Proust själv är det Gunnel Vallquist. Hon är förra seklets största svenska översättare. Mina sifferhänvisningar i marginalen är till hennes översättning i Albert Bonniers utgåvor i sju delar, både den behändiga pocketversionen från 1993 och nytrycket till jubileumsåret 2021 (markerade I–VII samt sida). När jag behöver det franska originalet har jag använt Gallimards utgåva i tre band i serien Bibliothèque de la Pléiade från 1954 (markerade PI–III samt sida – se källor). Någon gång hänvisar jag till Gallimards utgåva från 1947 med G.

»Söka? Det räcker inte: skapa«

13

2.

Jag – Marcel – berättaren

På spaning är skriven i jagform, som en sammanflätad serie av tillbakablickar. Den som berättar i boken – svenskans jag, franskans je och moi – kallar jag Berättaren. Den han berättar om kallar jag Marcel. Berättaren är den mogna versionen av Marcel, en Marcel som kommit till insikt om vem han var och är, hur han levt sitt liv och tänker sig slutet på det. Nu berättar han det för oss – men också för sig själv. I sista romandelen, Den återfunna tiden, bestämmer Berättaren sig för att skriva en bok. Kanske är det den vi läser.

Att kalla huvudpersonen Marcel är inte självklart, många som skrivit om romanen undviker det. Själva namnet Marcel dyker upp först i femte delen, Den fångna. Där vaknar jagets älskade Albertine upp en morgon i sängen bredvid honom: Hon återfick talförmågan och sade: »Min« eller »Min älskade« och mitt

V:77; V:82

dopnamn, vilket, om berättaren får samma förnamn som författaren till denna bok, skulle bli: »Min Marcel«, »Min älskade Marcel«. Efter detta tillät jag aldrig mer någon kvinnlig släkting att kalla mig »älskade Marcel«, för att inte Albertines ljuva ord skulle mista sitt unika värde.

14

Det är första gången Berättarens – möjliga – förnamn yttras. Längre fram i Den fångna skickar Albertine en biljett till honom. Där kallar hon honom på nytt Marcel och det här är enda gångerna På spaning nuddar vid idén att författaren Marcel Proust och Berättaren i På spaning skulle vara en och samma person: ett finurligt trick av Proust att få oss att tänka tanken samtidigt som han avvisar den. Jag är inte konsekvent i min åtskillnad av Marcel från Berättaren och det är svårt att vara det, de glider samman, till kronologi såväl som syntax. Jag kallar boken roman, fast den aldrig själv kallar sig så. Och jag använder Marcel Proust eller bara Proust för författaren till På spaning. När jag några gångar talar om honom som biografisk person, som upphovsman till kritik, till brev eller intervjuuttalanden, framgår det.

Jag – Marcel – berättaren

15

V:165f; V:177

3.

Brokigt & blandat Hos tingen är allt brokigt och blandat; hos människorna är allt ett lappverk. I moralen och i naturen är allt sammansatt. Ingenting är ett, ingenting är rent.

Dans les choses, tout est affaires mêlées; dans les hommes, tout est pièces de rapport. Au moral et au physique, tout est mixte. Rien n’est un, rien n’est pur.

Nicolas de Chamfort: Maximes et pensées, 126

i.

Under det sekel som Marcel Prousts roman har funnits – första delen utkom 1913, sista delen postumt 1927, fem år efter hans död – har den varit föremål för en alldeles särskild dyrkan. Många av oss har valt att närmast bosätta oss i den, vi läser om den gång på gång. Världen verkar forma sig efter På spaning och blir intensivare, mer levande.

I livet omkring mig ser jag ibland dubbelgångare till romanens personer; nutida människor får drag av den förtrollande hertiginnan de Guermantes, den härsklystna madame Verdurin, den svårfångade baron de Charlus, den mästrande Brichot och åtskilliga andra. Ibland ser jag mig själv som en dubbelgångare till romanens berättarjag: en känslig och ångestbenägen särling med sociala talanger och litterära ambitioner.

16

Många avskräcks av På spanings väldiga omfång och elaborerade språk.

Man avstår från att läsa den. Eller så skjuter man upp det, i hopp om att få bättre med tid framöver. Jag har flera vänner som tänker så, inte sällan med en biton av dåligt samvete: man borde läsa Proust. Men borde är det sämsta skälet till att läsa en bok, vilken det än är. Jag minns Jorge Luis Borges vid en föreläsning på Collège de France i Paris som berättade att han som lärare aldrig velat övertala någon att läsa en bok han eller hon känt motstånd mot. Det finns alltid andra böcker, menade Borges, man bör aldrig läsa av plikt utan av lust. Och böcker blir inte alltid lockande för att någon talar om hur bra de är. Vad kan man då göra? Man kan tala om att de finns. Man kan dela med sig av sin entusiasm över att de finns. Och man kan med sina ord och så väl som möjligt peka på egenarten hos dem.

Marcel Prousts bok är inte svår på samma sätt som James Joyce’ Ulysses, publicerad samma år som På spaning fullbordades (1922), är svår.

Men den kräver uthållighet. Bara att följa någon av romanens vindlande meningar kan utmana tålamodet. Varför alla dessa omvägar? När kommer poängen? Snabbt får man inse att den ligger i språket självt: i den vindlande rytmen och räckan av oväntade liknelser. Man får vänja sig vid Proust, liksom man får vänja sig vid tonfallen hos alla stora författare som låter världen och människorna formas av en stil, ett tonfall.

Hos Proust är tonfallen flera: humoristiska, ironiska, nyktert konstaterande, vemodiga, muntra. Men alltid lugna, aldrig hetsiga. Hans stil är motsatsen till korthuggen tidningsprosa eller elliptisk telegramstil, den tar tid, sin tid. Tillhör Proust en svunnen epok? Jag är inte så säker på det. Det motstånd mot tidsandan som På spaning gjorde redan vid sin tillkomst, och än mer gör idag, är väsentligt i ett nu när vi alltmer tvingas tänka om, sakta ner, ta steg tillbaka från invanda sätt att leva, verka, tänka. Prousts roman kan i det avseendet bli en spegel för nuet.

Ju större avståndet, ytligt sett, är till den tid och den värld ett litterärt verk gestaltar, desto aktuellare kan det bli. Det krävs avstånd för insikt.

Brokigt & blandat

17

Andra stora exempel i världslitteraturen visar det: Odysséen, Montaigne, Shakespeare, Jane Austen.

På spaning är en av världslitteraturens tydligaste romaner. Som läsare blir vi aldrig vilseledda. Det som sker läggs fram i öppen dager, även när det är extremt sammansatt, som innebörden hos en viss incident i sällskapslivet, växlingarna i Marcels känsloliv, egenskaperna hos en personlighet, en plötslig utsikt från ett fönster. Det händer att Proust leker kurragömma med läsaren: som när Marcel för första gången i sitt liv berusar sig på alkohol. Eller när baron de Charlus försöker förföra de enfaldiga bröderna de Surgis. Han låter oss se vad som sker innan han talar om varför. Han låter oss vara där.

ii.

Det svenska Marcel Proust-sällskapet är sedan decennier ett av våra mest aktiva litterära sällskap, till stor del tack vare Gunnel Vallquists översättning. Den är en av få översättningar som radikalt tänjt svenska språkets möjligheter. Att den inte är helt lyckad i sin försvenskning av titeln À la recherche du temps perdu till På spaning efter den tid som flytt – jag återkommer till det – förtar inte det geniala hos den som helhet.

På spaning är en roman. Som litterär genre är romanen de senaste 250 årens livskraftigaste. Novel: a small tale, generally of love, skriver Samuel Johnson i A Dictionary of the English Language 1755. Det skulle drastiskt ändras under de följande seklen; romanen växte till gigantiska proportioner, fiktiva berättelser som handlade om allt mellan himmel och jord.

Genom franska, engelska, ryska och tyska 1800-talsromaner, Walter Scott, Stendhal, Balzac, Flaubert, George Eliot, Gottfried Keller, Tolstoj, Jules Verne, Dostojevskij, Thomas Hardy, blev romanen encyklopedisk, med Arnold Hausers uttryck i The Social History of Art. I Sverige är Fredrika

18

Bremer och Carl Jonas Love Almqvist starka exempel på det. Romanen ersätter på sätt och vis 1700-talets encyklopedier med fiktionens gestaltade världar och med exempel på enskilda livsöden, men också med fria fantasier, spekulativa tankar, politiska och vetenskapliga utopier och djärv moral.

Romanerna uppfann och gestaltade, detaljgranskade och tolkade, fritt, egensinnigt och personligt, medan encyklopedierna bara lämnade det opersonliga råmaterialet. Romanen blev den borgerliga epokens främsta kunskapsform, sedelärande och sedegranskande, underhållande och undervisande, en del i de bildade klassernas uppfostran. Den blev också människokunskap för sådana som velat utveckla den vetenskapligt, som Sigmund Freud.

Redan tidigt förenar romanen fiktion med essä, en sammansmältning där Rousseau och Goethe är föregångare, Balzac, Flaubert och Tolstoj vidareutvecklare, och Proust höjdpunkten. Hittills är han till omfång och djup oöverträffad. Visserligen kan en skarpsynt kritiker som Wayne C. Booth i The Company We Keep skriva: Finnegans Wake and Remembrance of Things Past [titeln på Scott Moncrieffs engelska översättning av På spaning], those immense encyclopedias of inexhaustible experience. Men Joyce Finnegans Wake, publicerad 1939, är knappast en encyklopedi över erfarenheter utan en jättelik förvandling av dem till vad psykoanalytikern Jacques Lacan har kallat jeux glossolaliques, lekfullt tungomålstal.

Prousts På spaning förblir den encyklopediska romanens mest sinnrika utskott. I jagberättelsens form möter vi alla verklighetens fasetter utifrån ett medvetande: tiden, minnet, inbillningskraften, kärleken, vänskapen, konsten, journalistiken, politiken, familjelivet, sällskapslivet, småstadslivet, klassamhället, militärlivet, diplomatin, botaniken, arkitekturen, medicinen, etymologin, gastronomin, klädmodet och mer därtill. Vi får ta del av några av dåtidens stora skeenden. Romanen är

Brokigt & blandat

19

s. 182

VII:81; V:86

oprecis i sina tidsangivelser – men precis i sin skildring av Dreyfus­ affären: en serie rättsövergrepp som splittrade fransk politik och samhälle åren före och efter sekelskiftet 1900; i På spaning vänder affären upp och ner på vänskaper och lojaliteter, blottlägger dold antisemitism eller ger näring åt öppen sådan. Och den är precis om Första världskriget, sett ur de hemmavarandes synvinkel, de franskvänliga och tyskvänliga: ett krig som ödelägger sällskapslivet, splittrar familjer i åsiktsfraktioner, utplånar delar av Marcels barndomsstad Combray och dödar hans bäste vän Robert de Saint-Loup. På spaning är också den franska litteraturens bästa skildring av Paris under krigsårens mörkläggning av staden, tyskarnas luftangrepp och fransmännens moteld: i eskader efter eskader kastade sig flygarna likt valkyrior upp ur staden som nu flyttats till himlen, läser vi i Den återfunna tiden, där Proust, med sin benägenhet för oväntade liknelser, använder en germansk metafor för det franska motståndet.

iii.

s. 92

Att läsa På spaning är också att ta del av romanens tillkomst. Den verkar ta form i det ögonblick vi läser den, som världslitteraturens mäktigaste improvisationsstycke. Det musikaliska i romanen är påtagligt – Music is the catalytic element in the work of Proust, skriver Samuel Beckett – och jag kan höra något av den sene Beethovens uppsluppet vildsinta eller vemodigt ömsinta improvisationer, de i fantasin för piano opus 77, i inledningen till pianosonaten opus 101 eller i finalen av Hammarklaversonaten, i romanens hejdlösa räcka av liknelser som ständigt tvingar lyssnaren att lyssna annorlunda. Varken hos Beet­ hoven eller hos Proust verkar det finnas gränser för fantasin. Fast den allra hastigaste blicken på Prousts manuskript – sättarnas mardröm!

– visar hans omsorgsfulla överväganden och hans känsla för de litterära verkningsmedlen. Och Beethoven tecknade ner flera av sina

20

improvisationer. Fast intrycket av improvisation, en romantisk ärke­ trop, kvarstår hos dem båda. Och det till synes tvekande men ändå så självsäkra förenar dem. Prousts femtonåriga möda med författandet av På spaning är som bortsopad när vi läser hans bok. Den har en flods målmedvetenhet men också tilltalet hos en som lugnt och metodiskt, intimt och lågmält talar till en som lyssnar. Och vi känner det: Någon finns där hela tiden för Berättaren, en uppmärksam lyssnare. Berättaren jämför sin roman med sagosamlingen Tusen och en natt där ju Lyssnaren, sultanen, och hans intresse för berättelsen är själva förutsättningen för att Scheherazade ska få leva och fortsätta att berätta. På spaning är inte, som så mycket senare litteratur under 1900-talet, den Ensammes bekännelser.

Den är en roman om konst i vidaste mening: hur konst blir till, uppfattas, uppskattas och missförstås. Specifika verk inom måleri, litteratur, teater och musik är förbindelsetrådar romanen igenom.

Och den skärskådar också de hemlighetsfulla förbindelserna mellan konstarterna. Romanen närmar sig ibland det outsägliga – liksom improvisationen en romantisk trop – fast stiger aldrig över tröskeln till det. Där tar Upplysningsförfattaren överhanden över Romantikern.

Prousts tilltro till de diktade orden är oerhörd, han saknar mystikerns dragning till det outsagda, tystnaden, den vita sidan – men också modernisternas tvivel på språkets räckvidd och deras inte sällan tröttsamma kult av konstnärens vanmakt. Proust säger i stället till oss: litteraturen kan uttrycka allt, få oss att förstå allt, och framför allt: få oss att tänka och förnimma allt annorlunda.

Inte minst gäller det när litteraturen tar hjälp av musiken. Avsnitten i Swanns värld och i Den fångna om Vinteuils violinsonat och septett är de mest imponerande försöken i skönlitteraturen att fånga musik i ord.

Motsatserna tonkonst och ordkonst möts i ett spänningsförhållande

Brokigt & blandat

21

som romanen aldrig löser upp: musiken behåller sin gåtfulla, ordlösa rest samtidigt som den ständigt utmanar lyssnarna Charles Swann och Marcel att sätta ord på den.

Och musik förvandlar åhörarnas liv. I Vinteuils båda verk förtrollar den lilla frasen med sina fem toner och sitt undflyende budskap Swann, hans älskade Odette och Marcel själv i tur och ordning; de blir andra än de var innan. Frasen blir löftet om erotisk tillfredsställelse i själva det otillfredsställda, l’amour réalisé du désir demeuré désir, med poeten René Chars ord för dikten när den är som bäst: den fullbordade kärleksakten hos den åtrå som förblir åtrå.

I Prousts roman är den lilla frasen, tillsammans med madeleinekakan Marcel äter och den lilla gula murytan i Vermeers målning Utsikt över Delft, som författaren Bergotte dör inför, tre unika företeelser som lever sitt eget liv utanför romanen: som om den skapas ur dem eller kring dem i stället för att själv skapa dem. Företeelserna tillhör det slags fynd en stor författare i bästa fall gör någon enstaka gång i sitt författarskap; Proust gör det tre gånger; de blir fixstjärnor i På spanings ömsom expanderande, ömsom krympande universum. Jag gör mina tolkningar av vad som sker med Swann, Marcel och Bergotte när de möter företeelserna: existentiella katastrofer på gott och ont.

Romanens tankar om konstens väsen i allmänhet, vad den kan betyda i våra liv, kompletteras med Marcels möten med ett antal specifika konstverk: av författarna Racine, Victor Hugo, Chateaubriand, Nerval, Mallarmé, Thomas Hardy, Dostojevskij; av målarna Giotto, Mantegna, Botticelli, Veronese och Vermeer; av kompositörerna Chopin, Schumann och Wagner. På spaning låter oss uppleva välbekanta verk på nya sätt – konstkritik på högsta nivå. Proust, lärjungen till 1800-talets engelska esteter John Ruskin, Walter Pater och Oscar Wilde, har en sinnenas sensibilitet, oöverträffad i 1900-talets etablerade kritik. Hans ton-

22

läge är hyllande, hans vördnad för mästerverken ogrumlad – fast franskt återhållen. Han delar aldrig riktigt entusiasmen hos sina engelska läromästare. Och han tar aldrig sin tillflykt till kritikerklichéer utan hittar egensinniga omskrivningar och finurliga metaforer. Han fastnar för undanskymda detaljer, en bifigur i en fresk av Mantegna, vissa geometriska formelement hos Thomas Hardy, Stendhals förkärlek för höjdperspektiv, Dostojevskijs kvinnor som liknar varandra i sin ombytlighet.

Hade Proust inte blivit romanförfattare hade han kunnat bli 1900-talets originellaste kritiker inom flera konstarter. Kanske är han det redan genom På spaning.

Men han är också estetisk polemiker, som när han skriver om det sena 1800-talets franska roman som sysslade med ytans verklighet och ämnena i Tiden. I ett avsnitt i Den återfunna tiden parodierar han, kameleontiskt smeksamt och infamt träffsäkert, realismens och naturalismens stora förespråkare, bröderna Goncourt och deras dagböcker. Och genom verk skapade av På spanings fiktiva konstnärer – målaren Elstir och kompositören Vinteuil – utvecklar han sin egen estetik och blir själv både målare och musiker. En kritisk tour de force. Det sker parallellt med att han berättar om Marcels utveckling från naiv konstsvärmare till originell creator, en mödosam process.

På spaning är en bildningsroman i flera avseenden: hur bilder formar jaget; hur ett jag lär sig att betrakta bilder; och hur jaget når fram till sin unika, i sista hand oförklarliga förmåga att själv forma bilder. På spaning är Prousts motsvarighet till Goethes romaner om Wilhelm Meister, Jean Pauls Titan och Gottfried Kellers Der grüne Heinrich: transponeringar av författarerfarenheter till litteratur, dessutom till en litteratur som både formar och i viss mening ersätter jaget.

Marcel Proust före och utanför sin roman blir därför av underordnat intresse. Det viktiga är vem han är i sin roman. Den amerikanske

Brokigt & blandat

23

s. 18

Proustkritikern Roger Shattuck skriver i sin bok Proust’s Way från 2000: Need we to assume that the authorial self has been formed prior to the composition of the work? Valéry liked to point out that, as the criminal may be the product of his crime, so the author may be the product of his literary work. Träffsäkert och starkt uttryckt. Sådant är också mitt synsätt på förhållandet mellan Proust och hans roman, liksom min uppfattning om konstnärens förhållande till sitt verk. Hon formas av det. All genuin konst är mer eller mindre självskapande.

iv.

VII:217; VII: 232

VII:392; V:420

På spaning är en roman där idéer och teorier spelar stor roll. Fast Proust låter sin Berättare raljera över sådana böcker: Ett verk som innehåller teorier är som ett föremål på vilket man låtit prislappen sitta kvar, skriver han dräpande i Den återfunna tiden. Orden kan verka paradoxala om vi ser till vad Proust faktiskt gör i sin bok: lanserar den ena sinnrika teorin efter den andra, om sinnesintrycken, om tiden, om minnet, om konstens väsen och effekter, om människornas beteenden och deras drivkrafter: de stora lagarna som styr dem. Där jag sökte de stora lagarna menade man att jag rotade efter detaljer, skriver han på ett av de ställen där jag vill tänka mig att författaren Proust och romanens Berättare helt och hållet smälter samman.

Detaljerna, det enskilda, mot lagarna, det allmänna: det är en av många motsättningar inne i romanen, motsättningar den inte löser upp utan vars dynamik är själva romanens dynamik. En viktig del av den dynamiken, kanske den viktigaste, är växelspelet mellan det specifika och det allmängiltiga; Prousts syn i På spaning överensstämmer med Goethes i Wilhelm Meisters Wanderjahre när han skriver: Vad är det Universella?

Det enskilda fallet. Vad är det Partikulära? En million fall. För Proust är inte poängen med de stora lagarna vad de fastställer en gång för alla, utan

24

hur de ordnar det partikulära, som en tillfällig vilopunkt från det i det universella, för att därifrån sedan kunna återvända till det partikulära.

Lagarna är aldrig det absoluta målet för Berättaren i På spaning, därtill är han alltför förälskad i världen och dess mångfald, aldrig helt utforskad: det mångfaldigande av jaget, som är själva lyckan.

Och när Proust hånar teorier i skönlitteraturen avvisar han inte en litteratur där idéer och teorier får sin plats i den. Det han avvisar är en litteratur där de överordnas gestaltningen: som ett program eller en ram för den, som i idéromaner av Émile Zola, det man brukar kalla romans à these. Ingen teori och inget program får begränsa litteraturen för Proust, Den äkta konsten behöver ingenting proklamera, heter det i Den återfunna tiden. På spaning skiftar, trogen detta motprogram, också ofta blixtsnabbt mellan det sinnligt direkta och subjektiva och det analytiskt djupborrande och objektiva. Impressionism växlar med intellektualism menar Ernst Robert Curtius i sin Prouststudie från 1925. Romanen stannar aldrig i endera utan rör sig – merkurialt – från den ena polen till den andra. Rörligheten mellan omedelbara sinnesintryck och reflektionen över dem är ofta hisnande.

Någon försoning mellan motsatsparen är det aldrig fråga om. Man kunde gå ett steg längre: På spanings uppsåt är att ifrågasätta och överskrida dikotomier, sätten att tänka i motsatspar som sedan den grekiska antiken gällt och fortfarande gäller i den västerländska kulturen. Proust gör det genom att spela ut motsatserna mot varandra. Den amerikanske grekisten Daniel Mendelsohn talar i sin bok The Elusive Embrace om the ancient Greek tendency to bipolar thinking. Han hittar det i det svåröversättbara grekiska partikelparet men – de, ungefär å ena sidan – å andra sidan, en vanlig syntaktisk och retorisk figur i texter och tal. Grekerna byggde sitt handlande, sitt tänkande, sin poesi, sin dramatik, sin filosofi, sina berättelser, sin kärlekslära på dikotomier, dualismer. Och det dualistiska är ett arv till oss; det har verkat och varierats i vår kultur under

Brokigt & blandat

25

II:411; II:441

VII:216; VII:232

s. 25f

två och ett halvt årtusende. Det rör sig om motsatspar inom en mängd områden. Proust spelar ut dem mot varandra i sin bok.

Vilka är de då i På spaning? Ja, ett det partikulära gentemot det allmängiltiga, det för individen unika gentemot det för alla människor lika. Ett annat är de konkreta sinnesintrycken gentemot de abstrakta föreställningarna om dem – Curtius impressionism gentemot intellektualism, förnimmelse gentemot idé. Andra är: livet gentemot konsten; den rationella tanken gentemot den språkliga liknelsen; intellektets sanningar gentemot intuitionens insikter; individens essentiella ensamhet gentemot hennes möjlighet till gemenskap; konstnärens person gentemot konstnärens verk; litteraturen som lögn gentemot litteraturen som sanning; det anekdotiskt ytliga gentemot det analytiskt djuplodande; litteraturen som avbild gentemot litteraturen som egen verklighet; det förflutna som erinring gentemot det förflutna som nyskapelse; konstverket som plötsliga infall gentemot konstverket som långsamt arbete, improvisation gentemot konstruktion; kons­ ten som sårande gentemot konsten som helande, det jag kallar telefism; konstnären som aktiv skapare av sitt verk gentemot konstnären som passiv mottagare av det, utifrån eller inifrån; verkligheten som fixerbar gentemot verkligheten som flytande och rörlig; den flyktiga känsloförnimmelsen gentemot den språkliga inskriften; namnet som magisk åkallan gentemot namnet som tom markör; sällskapslivet som upphöjd livsform gentemot sällskapslivet som hyckleri och fåfänga; romankonsten som poetisk existensbetraktelse gentemot romankonsten som episk pikaresk; lyrisk gestaltning gentemot dramatisk konflikt; komiskt gentemot tragiskt; dikten som bejakelse av världen gentemot dikten som avståndstagande från den; kvinnligt gentemot manligt. Och, som med den lilla frasen hos Vinteuil, musik gentemot ord. De är de viktigaste, tror jag. Det går säkert att hitta fler, romanens spännvidd är enorm.

26

Katalogen av motsatspar kan, som jag här formulerar dem, te sig avskräckande abstrakt. Men jag återkommer till åtskilliga av dem genom konkreta exempel, från romanen och från annan litteratur, prosa, poesi, dramatik. Den övergripande motsatsen i På spaning är ändå som jag ser det den mellan söka och skapa: det romanen formulerar redan tidigt med sitt Söka? Det räcker inte: skapa. Och som Picasso – med Proust i tankarna?

– så självsäkert turnerade med sitt Jag söker inte, jag finner. Hos båda genljuder den italienska folkvisdomen Si non e vero e ben trovato.

Romanen låter sina motsatspar samexistera och hänvisar dem i sista hand till läsaren. Sker det ett överskridande av dem så sker det inte på romanens sidor, utan hos oss i läsningen av den. På spanings idé om det sanna är att oupphörligt låta olikheter gå i dialog med varandra – eller i kamp med varandra; å ena sidan ställs gång på gång mot å andra sidan. Ett sådant både gränssprängande och inkluderande motsatstänkande var särskilt närvarande vid 1800-talets fin de siècle. Oscar Wilde skriver i sin samling dialoger Intentions: To know the truth one must imagine a myriads of falsehoods.

Och: In art there is no such thing as a universal truth. A Truth in art is that whose contradictory is also true. Wilde uppmanar oss att använda imaginatio, inbillningskraften, och inte förslavas av ratio, förnuftstänkande. Det uppmanar också Proust oss till när vi söker sanningen: Man önskar att sanningen skulle uppenbaras för en i nya tecken, inte i en fras sådan som man redan uttalat så många gånger. Vanan att tänka hindrar en ibland från att uppleva verkligheten, gör immun mot den, kommer den att te sig som ännu en tanke. Det finns ingen idé som inte bär inom sig möjligheten till sin egen vederläggning, intet ord som inte är laddat med sin motsats.

Den rödmarkerade meningen – en av På spanings många maximer – syftar på hur den av svartsjuka plågade Marcel söker sanningen om den döda Albertine. Vem var hon? I verkligheten? För honom? Avsnittet är fyllt av missmod. Vad Marcel når fram till här i romanens näst sista del,

Brokigt & blandat

27

s. 391

s. 432

VI:205f; VI:220

VI:206; VI:220f

Rymmerskan, är bara en sanning som stiger upp ur djupet och kommer i dagen först när man inte längre har någon användning för den. Först i nästa del, den avslutande Den återfunna tiden, ser Marcel möjligheten att använda den sanningen, att omvandla den till något fruktbart: att äntligen kunna skriva. För det är det rationella och intellektuella inte nog; det heter i Den återfunna tiden: De sanningar som förnuftet glimtvis råkar på och uppfångar i fullt dagsljus

VII:234f; VII:251

kan visserligen vara av stort värde, men – och det gäller även de största begåvningar – dessa sanningar har alltför markerade konturer, är flacka och saknar djup därför att man inte behövt tränga genom några djup för att nå fram till dem; de har inte skapats på nytt.

VII:227; VII:243

Den konstnär som inte förmår tränga ner i några djup och skapa ny sanning ur det åldras i fåfänglighet och otillfredsställdhet, som ett slags konstens ungkarlar, skriver han några sidor tidigare, drastiskt och självsäkert.

Underförstått och med ett äldre språkbruk: konstnären och musan har inte ingått förbund, konstnären varken befruktar eller befruktas.

William Blake – Oscar Wildes inspiratör om än inte Marcel Prousts – tänkte sig i lärodikten Milton a Poem en skillnad mellan Negations, negationer, operationer hos förnuftet å ena sidan, och Contraries, motsatser som tar hela människan i bruk med alla hennes sinnen, det medvetna liksom det omedvetna, å den andra. Proust sysslar med Contraries: han väger dem mot varandra och löser inte upp motsatserna, utifrån övertygelsen att de är det verkliga livet, även när de säger emot varandra – eller kanske just då. Jag tror Proust hade uppskattat Simone Weils ord i Tyngden och nåden: Motsägelserna som tanken stöter sig på – enda realiteter, kriterium

s. 145

på verklighet. I ens fantasier finns inga motsägelser. Motsägelsen är nödvändighetens prövosten.

28

Eller när hon uppmanar oss: Undersökningsmetod: att så snart man har tänkt något, undersöka på vilket sätt motsatsen är sann.

Att jag för egen del är född i Vågens tecken gör motsatserna i På spaning, Prousts bejakelse av dem och hans misstro mot absoluta sanningar, särskilt tilldragande. Att spela ut men mot de har alltid lockat mig, liksom att tänka i termer av både och. Det antitetiska hos William Blake och William Butler Yeats men också hos Gustav Mahler fångade mig i mina tidigare böcker. Alla fyra, Proust, Blake, Yeats, Mahler, är mäktigt subversiva gentemot västerländsk dualism: de utnyttjar den mot den själv.

Och de gör det i en västvärld där Upplysningen och dess romantik sedan tre sekel utmanar ortodoxier inom såväl filosofi som politik och estetik.

v.

En särskilt viktig motsättning i romanen är den dramatiska i att vara utanför mot att vara innanför. En tidig drivkraft för Marcel är att vilja få tillhöra olika sammanhang, fysiska och mentala, emotionella och sociala rum, där han från början är den utestängde: en vänskap, en kärlek, en umgängeskrets, en samhällsklass, ett palats, en stad, en konstnärsvärld.

Att vara utestängd är själva sporren för hans längtan, hans begär, till dess han når det eftertraktade, genomskådar det som illusoriskt och tröttnar.

Eller återvänder till det för att få kreativ näring när det visar sig vara hållbart: som Elstirs konst och de lärdomar den delger Marcel. Marcels sista begärsobjekt, och ett mycket annorlunda sådant från de tidigare, är skrivandet av Boken. Här lyckas han förvandla falskt till äkta, genom en märklig kombination av självkännedom, intuition och slump.

Brokigt & blandat

29

s. 150

Romanens dramaturgi är uppbyggd kring växelspelet mellan otillfredsställelse och genomskådande, illusion och desillusion, maskering och demaskering: avslöjandet och insikten är tankefigurerna framför alla andra i såväl romanhandlingen som i Marcels inre. Den unge, så småningom åldrade Marcels livslopp – hans exakta ålder i olika episoder får vi aldrig veta: romanens förakt för siffror och kronologi – går från förtrollning till avförtrollning, men också till olika former av återförtrollning i Den återfunna tiden. Närmandet och fjärmandet och sedan åter närmandet är Marcels livsrytm, liksom själva roman­prosans. Vi ser ömsom på nära håll, ömsom på stort avstånd; romanens oväntade och lustfyllda växlingar mellan närsyn och fjärrsyn, fascination och genomskådande, liksom mellan det konkreta och abstrakta i tanken och mellan långa och korta meningar i stilen, är det unika med den.

VII:382; VII:410

s. 363

Vad sker då till sist med Marcel? Har berättelsen något egentligt slut, och är det i så fall lyckligt eller olyckligt? Men romanen slutar inte i en punkt utan i en rörelse: i Berättarens förhoppning om att kunna skriva Boken, det var dags att börja säger han på de sista sidorna. Vi får aldrig veta om Boken blir färdig – om vi inte bestämmer oss för att den redan blivit det, i form av romanen vi just läst. Att den är identisk med Boken är rimligt fast inte självklart.

Movement, that problem of the visual arts, can be truly realized by Literature alone. It is Literature that shows us the body in its swiftness and the soul in its unrest, menar Oscar Wilde i Intentions. Det flödande vattnet är På spanings främsta element av de fyra. Prousts skyddsande heter inte Platon utan Herakleitos. Verklighetens väsen finns i dess ändlösa mångfaldigande.

Bara det som förändras är verkligt, skrev Richard Wagner, den konstnär som är viktigare än någon annan för Proust i På spaning. Fast jävar inte hans bok Herakleitos påstående att man inte kan stiga ner i samma flod två gånger?

30

vi.

Litteraturen om På spaning är ofantlig och växer ständigt. För mig har ändå en rätt liten grupp läsare gjort de starkaste iakttagelserna, utfört de hållbaraste uttolkningarna: Ernst Robert Curtius, Samuel Beckett, Walter Benjamin, Gilles Deleuze, Michel Butor, Marguerite Duras, René Girard, Roger Shattuck, Harold Bloom, och indirekt också Simone Weil. De är de som inspirerat mig i mitt skrivande och jag citerar dem ofta.

I likhet med dem läser jag romanen utifrån romanen själv och inte ut­ifrån Marcel Prousts biografi med dess många anekdoter, hans brevväxling publicerad i 21 volymer, hans noveller, essäer och kritik. Inte heller läser jag romanen utifrån Prousts samtid eller förebilderna till romanens personer och platser. Samuel Beckett inledde sin bok Proust 1931: There is no allusion in this book to the legendary life and death of Marcel Proust, nor to the garrulous old dowager of the Letters, nor to the poet, nor to the author of the Essay, nor to the Eau de Selzian correlative of Carlyle’s ’beautiful bottle of soda-water’. Jag är inte riktigt lika strikt. Då och då tillåter jag mig utvikningar till Prousts liv och hans texter utöver På spaning. Men jag har haft D.H. Lawrence’ uppmaning i Studies in Classic American Literature som ledstjärna: Trust not the artist, trust the tale. The proper function of a critic is to save the tale from the artist.

Alltför många Proustkritiker läser hans bok som en kommentar till hans liv. Eller suddar ut gränserna mellan roman och liv. Det specifika hos romanen, och hos litteraturen som sådan, går förlorat. Man läser utifrån vad Proust själv kallade Sainte-Beuves metod: en missuppfattning av litteratur som går ut på att man inte skiljer mellan människa och verk. Proust kritiserar metoden i en essä, postumt publicerad i boken Contre Sainte-Beuve, en samling skisser och utkast skrivna 1908–1909, samtidigt som han börjar arbetet med På spaning. Ett svenskt urval ur

Brokigt & blandat

31

s. 9

MSB s. 29

s. 29f

samlingen har översatts av Jan Stolpe. I titelessän beskriver Proust Sainte-Beuves metod: man samlar på sig alla tänkbara upplysningar om en författare, granskar hans brev, frågar ut människor som har känt honom, samtalar med dem om de ännu lever, läser vad de kan ha skrivit om honom om de är döda. Men denna metod misskänner något som ett någorlunda djupt umgänge med oss

CSB s. 221–222; MSB s. 30

själva lär oss: att en bok är produkten av ett annat jag än det som ger sig till känna i våra vanor, i sällskapslivet och i våra laster. Vill vi förstå detta andra jag är det hos oss själva, genom att försöka återskapa det inom oss, som vi kan nå fram till det. Ingenting kan frikalla oss från denna ansträngning av vårt hjärta [cette effort de notre cœur]. Den sanningen måste vi skapa på egen hand …

Skillnaden mellan konstnären utanför sitt verk och konstnären i sitt verk är ett av motsatsparen i På spaning själv. Det ställs på sin spets i skildringarna av den ointressante kompositören Vinteuil i motsats till hans enastående musik. Eller i skildringarna av den i sällskapslivet smått löjlige målaren Elstir i motsats till hans nyskapande måleri och djärva idéer. Både Vinteuils och Elstirs verkliga liv äger rum i deras verk. Där har de byggt upp nya världar.

Den Proustintresserade som söker kunskap om romanens vindlande tillkomsthistoria, författarens liv och åsikter, hans samtid och hans brokiga umgänge, hans förhållande till sin homosexualitet, sin judiskhet och sitt författande hittar föga av det i min bok. Homosexualitet, judiskhet och författande är bärande teman i romanen, som vi ska se, men de är inte liktydiga med Prousts sätt att leva som homosexuell, jude och författare.

Den som vill veta mer om det hänvisar jag gärna till William Carters och Jean-Yves Tadiés utmärkta biografier över honom. De har sitt

32

oskattbara värde: som biografier, fast inte som litteraturkritik. George D. Painters Proustbiografi, den första utförligare, finns det däremot skäl att varna för. Den bygger på det anekdotiskt otillförlitliga i stället för det dokumenterat tillförlitliga. Och vad värre är: den ser På spaning som en kod att knäcka, en rebus att lösa – vilka var förebilderna till romanens personer i verkligheten? Vilka personliga upplevelser, inte minst erotiska, ligger bakom dem romanen gestaltar? Vilken är livets sanning bakom fiktionens maskspel? Painter förvandlar Prousts roman till medel i stället för mål, något som tyvärr gäller för mycket av det som skrivits om På spaning. Men studiet av förebilderna för Prousts romanfigurer kan i kunniga händer förvandlas till värdefull mikrohistoria, som i Caroline Webers Proust’s Duchess. How Three Celebrated Women Captured the Imagination of Fin-de-Siècle Paris. En sådan bok hjälper oss inte att läsa På spaning bättre. Men den hjälper oss att förstå den värld författaren till den levde i och där hans roman så mirakulöst kom till.

Konstverket, vilket det än må vara, lever sitt liv oberoende av konstnären och hans tid. Det lever i ett avstånd. Det hänvisar till ett liv bortom konstnären och inom oss: ett liv som kanske fanns där hos oss redan innan vi tar del av verket, vi visste bara inte om det. För just sådan är paradoxen hos den lilla skara där Proust är en, de som Simone Weil i sin essä »Litteratur och moral« talar om som de diktare vilkas geni är av allra första ordningen och har nått sin fulla mognad.

Det är vi som fullbordar På spaning. Marguerite Duras är en av dem som framhållit just det ofullbordade hos romanen och hon ser det som en egenskap den delar med den litteratur som verkligen är skriven; här följer hon sin läromästare Maurice Blanchot. Tanken att vi är de som skapar På spaning får i romanen själv sin parallell i vad Marcel och Charles Swann gång på gång gör när de ser en målning av Botticelli eller Elstir, läser en dikt av Mallarmé, lyssnar till musikstycken av Wagner och Vinteuil, ser

Brokigt & blandat

33

s. 53

ett drama av Racine. Verkens verkan är det betydelsefulla: de får hjärtan att tala, som när Marcel berättar för Albertine i Den fångna om de innersta hemligheterna hos Thomas Hardy och Dostojevskij.

Proust förvandlar sig själv till en bok genom På spaning och hans Berättare börjar det arbetet i slutet av Den återfunna tiden. Bådas böcker är större och annorlunda än sina upphovsmän. Att bli någon annan har varit en tanke hos åtskilliga konstnärer alltsedan förromantiken, i en linje från Goethe och framåt: Blake, Novalis, Shelley, Whitman, Wilde, Yeats, Pessoa, Beckett är några. Konstskapandet och självskapandet har gått hand i hand, dessutom med en strävan att förvandla konstverkets mottagare; det orfiska, profetiska, siandet, har varit en ambition hos konstnärer inom alla konstarter. Je est un autre – ’Jag’ är en annan, skriver Arthur Rimbaud 1871 i sitt så kallade Siarbrev. Det kan tolkas som en varning till läsaren att hon inte ska tro att hon känner Poeten men också som en maning Poeten riktar till sig själv: att förändra sig genom sin konst. Proust, född samma år Rimbaud skrev orden, skulle instämma i dem ett halvsekel senare genom På spaning.

VII:395;VII:423 VII:384; VII:411

Tanken är klassisk. Diktaren in-dör i sin väv, diktar barockpoeten Georg Stiernhielm i en metapoetisk sonett; han liknar sig vid silkesmasken som dör och förvandlas till kostbar tråd. I Den återfunna tiden finns en motsvarande bild, hämtad från Jesu liknelse i Johannesevangeliet 12:24 om vetekornet som måste falla i jorden och dö för att bära frukt. Och klänningen, en annan av romanens liknelser för vad den är, behöver inte längre sin sömmerska.

vii.

Den amerikanske filosofen Kenneth Burke hävdar i en essä att ordspråket är en grundform för litteraturen. På spaning är exempel på det, med ord-

34

språken inlindade i väldiga ordmassor i form av maximer. Jag ägnar ett särskilt kapitel åt denna sällan uppmärksammade sida av romanen. När man ser maximerna kan de te sig svårsmälta i sin oförsonlighet om männi­ skan och hennes natur, och det har funnits en tendens att göra Prousts roman mer idyllisk, mer nostalgisk än vad den är – som om den handlade om förlorade barndomsparadis och genom minnet kan bli paradis på nytt.

Med en sådan kitschversion av På spaning stryker man ut romanens beska sanningar, särskilt tankarna om det mimetiska hos männi­skan, med romanens ord härmningsinstinkten hos henne: de drivkrafter som gör henne beroende av modeller, idoler och rivaler, i samhällslivet, i familjelivet, i kär­leken, i tanken, i politiken, i konsten. Romanen visar härmningsbeteenden hos människor som ofta tror sig vara originella och självständiga: bedrägerier och självbedrägerier som filosofen René Girard närmast kirurgiskt frilagt ur romanen med hjälp av romanen själv. Girard är närmast persona non grata i Proustforskningen; han har provocerat den så till den grad att han oftast förtigs i vad som där skrivs. Men hans kirurgi är Prousts egen och att förneka det handlar ytterst, som jag ser det, om läsares och kritikers brist på självförståelse, eller om hotet mot deras självbild.

I det följande återkommer jag ofta till Girards Proustläsning.

viii.

Låt mig passa på att avvisa en annan föreställning om romanen: att den skulle vara dyster. Den amerikanska kritikern Edmund Wilson skriver i sin en gång så betydelsefulla bok Axel’s Castle från 1931: A la Recherche du Temps Perdu, in spite of all its humor and beauty, is one of the gloomiest books ever written. Det stämmer inte. Och även Wilson ser romanens comic violence, almost unprecedented in French literature när han jämför med Dickens, som i Little Dorrit låter Mr Merdle stirra ner i sin hatt as it were some twenty feet deep och sedan be att få låna en pennkniv: den han kort därefter tar sitt liv med.

Brokigt & blandat

35

s. 164 s. 138

s. 139

s. 85; s. 112

2019, s. 502

2000, s. 183

Här nuddar vi vid ett annat av romanens motsatspar: det mellan komiskt och tragiskt. Prousts berättande skiftar ständigt angreppssätt, både Samuel Beckett och Ernst Robert Curtius talar om hans relativism.

I nästa ögonblick, i nästa mening eller i nästa bisats ser världen annorlunda ut: sublimt blir komiskt som sedan blir sublimt på nytt. Proust kan skildra ålderdomens dementa vanföreställningar, bordellens sadomasochistiska tortyr, familjelivets utstuderade grymheter eller sexuella övergrepp i sällskapslivet som ren fars – utan att förringa vad som sker.

Harold Bloom menar: One can see that Proust is a comedian of the spirit och All of Proust’s characters are essentially comic geniuses; as such they give us the option of believing that the truth is as funny as it is grim. Komik och grymhet: att läsa Proust är aldrig att bli serverad en hållning till världen, det är att ställas inför alternativa synsätt. Vad som står på spel är maximal klarsyn. För den krävs perspektivskiften, relativism.

Med uttrycket en känslolivets komiker ser Bloom hur Proust förebådar just Samuel Beckett. Fast innan Proust når fram till Becketts klaustrofobiska rum, slutstationer i Waiting for Godot och Endgame, viker han av och öppnar portarna för den befriade blicken på livets sinnligt lustfyllda och tragiskt plågsamma vidder: en blick som bara är möjlig i just hans version av tragikomedin. Och kanske bara hos den som är på väg att lämna den för gott. Ibland tänker jag: är priset för att skriva en så sann bok som På spaning livet självt?

s. 199

Den tyske författaren Walter Benjamin har skrivit om Prousts humor i sin essä »Till bilden av Proust« från 1929 och han gör en distinktion: Hans sak är inte humor, utan komik: han lockar inte till skratt för att upphäva världen utan för att vräka omkull den. Med risk att den går i bitar, vid vilkas anblick han sedan själv brister i tårar. Och i bitar går den: familjens och personlighetens enhet, sexualmoralens och ståndsförpliktelsernas. Bourgeoisiens pretentioner smulas sönder i ett gapskratt. Benjamin ser i Proust inte humoristens godmodighet utan komikerns destruktivitet; hans

36

Proust är ikonoklasten och står därför närmare Buster Keaton, Helan och Halvan och Bröderna Marx – alla samtida med Benjamins essä – än Dickens, Mark Twain och Wodehouse. Det ligger mycket i det. Fast jag hittar både ömsint humor och vemodig munterhet i På spaning. Ton­ lägena hos honom växlar oupphörligt.

Det gör också ljus och skugga. I Prousts Janusvision av världen är de varandras förutsättningar, ofta omvandlade till ett chiaroscuro där vi ser i djupled, som hos de stora chiaroscuro-berättarna i den då unga filmkonsten: Dreyer, Sjöström, Murnau, Stroheim. I romanens skarpa kontraster mellan ljus och mörker har jag ibland i själva språket tyckt mig se den linje tvärsöver träden som skilde ljus och skugga åt, som det talas om i Den återfunna tiden. Det är den linjen som lockar romanjagets forskarsinne och gör att vi läser vidare. Det är själva livslinjen, den mellan lycka och sorg, mellan kroppen och anden. Ty lyckan är endast hälsosam för kroppen, men det är sorgen som utvecklar de andliga krafterna, heter det i Den återfunna tiden. Det är en variant av motsatsparet känsla gentemot tanke men också det som gör romanen till vad Harold Bloom kallat wisdom literature: all stor epiks signum med rötter i kontemplativa, magiska, icke-västerländska traditioner.

Prousts roman joins the Oriental tradition of works of meditation and initiation into the mysteries of life, menar Bloom i Possessed by Memory.

Redan Curtius betonade det kontemplativa hos Proust och stöder sig i sin bok ovanligt nog på biografiskt material när han återger vad Prousts vän Reynaldo Hahn berättat: »Hur ofta har jag inte observerat Marcel i dessa hemlighetsfulla ögonblick, där han fullständigt kommunicerade med naturen, med konsten, med livet i dess ’djupa ögonblick’, där hela hans väsen samlade sig i inträngande, och därmed växelvis, av mottaglighet, där han så att säga hamnade i ett tillstånd av trance …«

Brokigt & blandat

37

VII:198; VII:212

VII:243; VII:260

2000, s. 186

s. 474

s. 77; s. 72f

1992, s. 118

I mitt kapitel lyckokatalogen ska vi se ett antal sådana kontemplativa och transartade ögonblick från På spaning när romanens Marcel betraktar en hagtornsbuske eller några träd, lyssnar till ljudet från en vattenledning, känner doften från en pissoar. Det transartade får i likhet med mycket wisdom literature sitt komplement i överraskning och chock, särskilt i romanens maximer: a rhetoric of shock in order to break down preconceived associations, talar Bloom om.

ix.

Proust är moralist i den latinska meningen av ordet: den som skildrar sederna, mores, utan moraliska recept och låter läsaren ta ställning.

Berättaren i På spaning dömer aldrig sina personer och inte heller sig själv, den känslige och naive Marcel, så styrd av illusioner innan han i Den återfunna tiden mognar till Berättaren. Hans blick på människorna är aldrig föraktfull eller sarkastisk. Den är skarp men också överseende, förstående, och den siktar till det allmängiltiga. Där är Proust arvtagare till de stora franska moralisterna Montaigne och La Rochefoucauld, La Bruyère och Louis de Saint-Simon. I Den återfunna tiden heter det: De enfaldigaste människor ger i sina gester, yttranden och ofrivilligt röjda

VII:238; VII:254f

känslor uttryck åt lagar som de själva inte uppfattar men som konstnären kan urskilja hos dem. På grund av dessa iakttagelser tror folk i allmänhet att författaren är elak, men däri tar man fel, ty i konstnärens ögon blir ett löjligt drag ett vackert exempel på något allmängiltigt; han klandrar lika litet den iakttagna personen som en kirurg skulle klandra någon för en tämligen vanlig cirkulationsrubbning; följaktligen gör han mindre än någon annan narr av löjliga drag. Tyvärr är han mera olycklig än elak, ty när det gäller hans egna lidelser har han, trots att han är lika medveten om deras allmängiltighet, svårare att få distans till det personliga lidande de förorsakar honom.

38

Konstnären är den som ser något vackert i det löjliga, med andra ord något konstnärligt användbart. Det förutsätter ett intresse för världen.

Och Berättarens främsta drivkraft redan i sin omogna inkarnation som Marcel är nyfikenheten: på andras liv men också på sitt eget. Vem är jag? Och vilka är de andra omkring mig? Berättaren svarar på frågorna med forskarens distans och konstnärens inlevelseförmåga. Stilen i På spaning är konsekvent med det aldrig känslosam eller vädjande, övertalande eller effektsökande. Den har en säregen ton, Mirjam Tuominen karaktäriserar den träffsäkert i sin bok Stadier med orden Sorgsen och ändå oberörd. Det är ofta synd om människorna i På spaning, också om Marcel själv, som när han i början av romanen är så ledsen för att hans mamma inte kommer och låter honom ge henne sin godnattkyss. Men det skildras inte med ömkan eller självömkan, allt ses på avstånd och efteråt: det perspektiv som romanen lär oss kan rädda oss när vi förlorat oss, i världen, i de andra, i oss själva. Far from the Madding Crowd heter en roman av den av Proust och Berättaren så älskade Thomas Hardy.

Orden beskriver På spanings perspektiv: en turbulent värld sedd på håll.

s. 48

Det utesluter inte På spanings intima närgranskningar: av förloppet hos en middagskonversation, av en näckros rörelser, av gatuljuden en kall vinterdag, av havet utanför ett nyss uppslaget hotellfönster. Romanen formulerar själv sin metod i Den återfunna tiden med optiska liknelser.

Berättaren har just visat upp några skisser till romanen han håller på med: Ingen begrep sig på dem. Till och med de som tyckte om mitt sätt att

VII:392; VII:420

uppfatta de sanningar som jag sedan ville rista in i templet, lyckönskade mig till att ha upptäckt dem »med mikroskop«, när jag tvärtom hade använt teleskop för att få syn på saker som visserligen var mycket små, men uteslutande därför att de låg så långt borta, och som var och en var en värld för sig.

Brokigt & blandat

39

Berättaren är besviken över att hans läsare inte förstått det allmängiltiga hos detaljerna han lyft fram, inte heller insett finessen med hans avståndsperspektiv. Både mikroskopet och teleskopet tillåter oss att detaljgranska företeelser. Med mikroskopet går vi fysiskt nära det – med teleskopet står vi på avstånd från det. Teleskopet blir på så vis romanens sannare metafor: för minne och medvetande, livshållning och estetik, hos Berättaren liksom hos hans skapare.

Avstånd gäller också för romanens förhållande till sin läsare. Här finns en viss kyla, en ovilja att komma för nära henne. Walter Benjamin talar om avsaknaden av beröring hos Proust och skriver: Aldrig har det funnits någon som kunnat visa oss tingen som han. Hans

s. 204

förevisande rörelse med pekfingret är oförliknelig. Men det finns en annan gest i den vänskapliga samvaron, under ett samtal: beröringen. För ingen är denna gest mer främmande än för Proust. Han kan inte heller röra vid sin läsare, skulle inte kunna det till något pris i världen.

VII:264; VII:283

Fast avsaknaden av beröring är inte detsamma som likgiltighet för läsaren. Avståndet till henne – det förevisande, eller romanen som tittskåp med På spanings egen liknelse – är till för att bereda plats för läsarens insikter. Många har upplevt På spaning just så, som rum för läsarens frihet, sällsynt i romaner, vanligare i poesi. Proust låter Berättaren säga i Den återfunna tiden: Författaren använder uttrycket »min läsare« rent vanemässigt, i det

VII:248; VII:266

förljugna språk som begagnas i förord och dedikationer. Men i själva verket är varje läsare, när han läser, sin egen läsare. Författarens verk är bara ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok kanske inte skulle ha sett hos sig själv.

40

På spaning är inte bara är en av de visaste böcker vi äger – Harold Blooms wisdom literature – utan också en av de hoppfullaste. I slutet av romanen, i Den återfunna tiden, tycker sig Marcel ha nått vägs ände i livet. Men så förändras allt: Men ibland, just när allt synes förlorat, händer det att man får det tecken

VII:199f; VII:213

som kan rädda en. Förgäves har man klappat på alla dörrar – de leder ingenstans, och den enda som erbjuder en ingång hade man i hundra år kunnat söka förgäves, men så stöter man helt oväntat på den, och se, den öppnar sig.

Tidigt lärde jag mig just de här orden utantill, och jag har använt dem som ett mantra vid svåra tillfällen i livet. Kanske är det romanens viktigaste textställe: Mais c’est quelquefois au moment où tout nous semble perdu que

PIII:866

l’avertissement arrive qui peut nous sauver; on a frappé à toutes les portes qui ne donnent sur rien, et la seule par où on peut entrer et qu’on aurait chercher en vain pendant cent ans, on y heurte sans le savoir, et elle s’ouvre.

Marcel får en lyckovision, som leder till ytterligare en: då snuddade ånyo den bländande och oklara visionen vid mig som om den

VII:201; VII:215

velat säga: »Grip mig i flykten om du kan, och försök lösa den lyckans gåta som jag lägger fram för dig.« de nouveau la vision éblouissante et indistincte me frôlait comme si elle

PIII:867

m’avait dit: »Saisi-moi au passage si tu en a la force, et tâche à resoudre l’enigme de bonheur que je te propose.«

De båda citaten från Den återfunna tiden markerar själva passagen hos Marcel från hopplöshet till hopp. De 150 sidor som följer komprime-

Brokigt & blandat

41

s. 139

rar romanens alla minnen, insikter och händelser, sidorna är med kritikern Gaëtan Picons ord rättfärdigandet och förklaringen av hela företaget.

Marcel pånyttföds, initieras i en ny livsform, han kan äntligen skriva.

Och läsningen av På spaning kan vara en initiation också den. Då och då har Berättaren i Prousts roman tyckts mig som Näktergalen hos den sufiske poeten Farid od-Din Attar: en ropare i varats hemligheter. Det franska ordet för tecken i passagen nyss är också avertissement, nyhet, underrättelse, tillkännagivande. Den kortaste karaktäristiken av På spaning är: ett lyckobudskap.

42