Översättning Lina Wolff
Wahlström & Widstrand www.wwd.se ISBN 978-91-46-23610-8 Originalets titel: Cien años de soledad Copyright © Gabriel García Márquez, 1967 samt Gabriel García Márquez arvtagare Översättning: Lina Wolff Omslag: Kerstin Hanson Släktträd: Michel Bakni (engelsk förlaga) Tryck: ScandBook AB, EU 2020
Till Jomí García Ascot och María Luisa Elio
Remedios den vackra
Man
Barn–förälder
Kvinna
Giftermål Utomäktenskapligt förhållande
17 sÜner med okända kvinnor
Många år senare, när han stod framför exekutionspatrullen, skulle överste Aureliano Buendía minnas den eftermiddag i det förflutna då hans far tog med honom för att upptäcka isen. Macondo var på den tiden bara en by med tjugo hus av lera och rörvass, uppförda längs en flod med klart vatten som strömmade fram i en bädd fylld av släta, vita stenar, stora som ägg från förhistorisk tid. Världen var så ny att många saker saknade namn, och för att tala om dem var man tvungen att peka. I mars månad varje år slog en romanifamilj i slitna kläder upp sitt tält strax utanför byn och demonstrerade under ett väldigt oväsen från pipor och pukor de senaste uppfinningarna för byborna. Den första var magneten. En kraftig man med vildvuxet skägg och fågellika händer presenterade sig som Melquíades och gjorde en skräckinjagande uppvisning av det han själv kallade för de visa, makedonska alkemisternas åttonde underverk. Han gick från hus till hus med två metalltackor släpande efter sig och byborna fylldes av fasa då de såg hur kittlar, pannor, eldgafflar och vedspisarnas kokplattor drogs ner från sina platser och hur föremål av trä gav upp ett gnisslande ljud när spikar och skruvar desperat försökte frigöra sig. Till och med föremål som sedan länge varit försvunna dök upp på de platser där man letat efter dem som mest, och störtade häftigt fram mot Melquíades magiska järn. – Tingen har eget liv, kungjorde han kärvt. Man måste bara väcka deras själ. 9
José Arcadio Buendía, vars omåttliga föreställningsför måga alltid översteg naturens uppfinningsrikedom och än mer miraklens och magins gränser, tänkte att den oanvändbara upptäckten skulle kunna brukas för att utvinna guld ur jorden. Melquíades, som var en ärlig man, varnade honom: – Det duger den inte till. Men José Arcadio Buendía gav på den tiden inte mycket för romanifolkets ärlighet, utan bytte sin mulåsna och några getter mot två magnetiska tackor. Hans fru, Ursula Iguarán, som hade räknat med djuren för att dryga ut hushållets knappa resurser, lyckades inte få honom på andra tankar. – Vi kommer snart att ha guld i ett sådant överflöd att vi kan lägga golv med det, svarade hennes make. Under flera månader gick han sedan in för att bevisa riktigheten i sin förutsägelse. Decimeter för decimeter utforskade han landskapet runt byn – inklusive flodbottnen – genom att släpa runt de båda järntackorna samtidigt som han med hög röst reciterade Melquíades besvärjelse. Men det enda han lyckades få upp ur jorden var en rustning från fjortonhundratalet, vars delar svetsats samman av ett tjockt lager rost och ur vars inre man kunde höra ett tomt skrammel, som från en kalebass fylld av stenar. När José Arcadio Buendía och de fyra männen i hans expedition lyckades bända upp rustningen fann de ett förkalkat skelett som kring halsen bar en relikberlock av koppar, och inuti denna en slinga av kvinnohår. I mars kom romaniföljet tillbaka. Den här gången hade de med sig en kikare och ett förstoringsglas stort som en trumma, som de presenterade som den senaste upptäckten från judarna i Amsterdam. De placerade en kvinna vid byns utkant och satte upp kikaren vid tältets ingång. Efter att ha betalat fem realer fick byborna gå fram till kikaren för att se kvinnan sitta på en armlängds avstånd. – Vetenskapen har eliminerat avstånden, förkunnade Melquíades. Snart kommer människan att kunna se vad som hän10
der på andra sidan jorden utan att ens behöva lämna sitt hem. En varm dag vid middagstid höll de en häpnadsväckande uppvisning med den stora luppen. Efter att ha samlat ihop en hög med torrt gräs mitt på gatan satte de eld på den genom att koncentrera solstrålarna. José Arcadio Buendía, som ännu inte hämtat sig från misslyckandet med magneterna, kom då på idén att uppfinningen kunde användas som vapen. Melquíades försökte återigen avråda honom, men tog till slut emot de båda magnetiska järntackorna och tre kolonialmynt i utbyte mot förstoringsglaset. Ursula grät av bestörtning. Pengarna kom från en kopparkista full av guldpengar som hennes far sparat ihop under ett helt liv av uppoffringar, och som hon gömt under sängen i väntan på rätt tillfälle att investera dem. José Arcadio Buendía försökte inte ens trösta henne, utan hängav sig med en vetenskapsmans självförsakelse och med risk för det egna livet helt och fullt åt sina strategiska experiment. I avsikt att visa glasets effekt på fiendetrupperna utsatte han sig själv för de koncentrerade solstrålarna, vilket gjorde att han ådrog sig brännskador som förvandlades till svårläkta sår. Inför sin protesterande hustru, som skrämts av hans djärva uppfinningslusta, satte han nästan eld på huset. Han tillbringade långa stunder på sitt rum med att göra beräkningar över sitt kraftfulla vapen, till dess att han lyckades sätta samman en manual som var lika fulländat pedagogisk som oemotståndligt övertygande. Till de otaliga vittnesmålen om sina erfarenheter lade han flera ark med illustrativa skisser och skickade sedan alltsammans till myndigheterna med en budbärare som efter att ha bestigit bergen, gått vilse i de oändliga träskmarkerna, färdats uppströms på de strida forsarna och nästan omkommit under rovdjurens, vanmaktens och pestens gissel, lyckades finna den rutt som brukades av den ordinarie postgångens mulåsnor. Trots att det vid den här tiden var praktiskt taget omöjligt att genomföra en resa till staden lovade José Arcadio Buendía att göra ett försök så snart regeringen befallde det, allt för att 11
inför militärmakten demonstrera sin uppfinning i praktiken och därtill personligen utbilda dem i solkrigens komplicerade konst. Under flera år väntade han på svar. Till slut beklagade han sig, trött av all väntan, för Melquíades över sitt misslyckade initiativ, varpå denne bevisade sin otvivelaktiga ärlighet: han bytte tillbaka guldmynten mot förstoringsglaset och skänkte honom dessutom några portugisiska kartor och flera navigationsinstrument. Han skrev också personligen ner en kortfattad sammanfattning över munken Hermanns studier och gav den till José Arcadio Buendía för att denne skulle kunna använda sig av astrolabiet, kompassen och passaren. José Arcadio Buendía tillbringade sedan regntidens långa månader instängd i ett litet rum som han byggt längst bort i huset för att ostört kunna hålla på med sina experiment. Efter att helt och hållet ha övergett sina plikter i hushållet vakade han på innergården nätterna igenom över stjärnornas gång, och var nära att ådra sig solsting när han försökte hitta en exakt metod för att fastställa middagstiden. När han väl blivit expert på användandet av sina instrument besatt han en sådan kännedom om rymden att han kunde segla över okända hav, besöka obebodda territorier och stifta bekantskap med hänförande varelser utan att behöva lämna sitt rum. Det var under den här tiden som han lade sig till med vanan att gå runt i huset och prata för sig själv, alltmedan Ursula och barnen arbetade för allt vad tygen höll med att odla banan, malanga, yucca, jams, pumpa och äggplanta. Plötsligt och utan förvarning upphörde hans febrila aktivitet och ersattes av ett slags förtrollning. Under flera dagar gick han som förhäxad runt och upprepade knappt hörbart en rad fruktansvärda antaganden utan att själv våga tro på sina insikter. En tisdag i december blottade han i ett slag slutligen vidden av sin plåga. Barnen skulle under resten av sina liv inte kunna glömma den strama högtidlighet med vilken fadern satte sig vid bordsänden. Darrande av feber, tillintetgjord av den utdragna vakan och den egna illvilliga fantasin, avslöjade han sin upptäckt: 12
– Jorden är rund som en apelsin. Ursula tappade tålamodet. – Om du ska bli galen får du bli det på egen hand, ropade hon. Men fyll inte dina barns huvuden med zigenaridéer. José Arcadio Buendía förblev oberörd och lät sig inte skrämmas av desperationen hos hustrun som i vredesmod krossade mätinstrumentet mot golvet. Han byggde ett nytt, och samlade sedan byns män i sitt lilla rum och visade dem – med teorier som var obegripliga för alla – möjligheten att återvända till utgångspunkten om man hela tiden seglade österut. Hela byn var övertygad om att José Arcadio Buendía nu helt mist förståndet, men då infann sig Melquíades för att ge honom sitt rättmätiga beröm. Inför alla prisade han intelligensen hos den man som endast genom astronomiska antaganden hade kommit fram till en teori som redan var bevisad i praktiken, även om den ännu var okänd i Macondo. Som en bekräftelse på sin beundran gav han José Arcadio Buendía en gåva som kom att få stor betydelse för byns framtid: ett laboratorium för alkemiska experiment. Under den här tiden hade Melquíades åldrats hisnande snabbt. När han företog sina första resor hade han sett ut att vara jämnårig med José Arcadio Buendía. Men medan denne bevarade den ofantliga styrka som gjorde att han kunde brotta ner en häst endast genom att hålla den i öronen, verkade en seglivad sjukdom härja i Melquíades. I själva verket rörde det sig om flera sällsynta sjukdomar som han blivit smittad av under sina oräkneliga resor runt världen. Medan han hjälpte José Arcadio Buendía med att sätta upp laboratoriet berättade han att han trodde att döden följde honom överallt, att den nosade honom i hälarna, men inte kunde komma sig för att ge honom det slutgiltiga dråpslaget. Han hade lyckats undkomma alla tänkbara gissel och katastrofer som plågat människosläk tet. Han hade överlevt pellagran i Persien, skörbjuggen i den malaysiska övärlden, spetälskan i Alexandria, beriberin i Japan, böldpesten på Madagaskar, jordbävningen på Sicilien och ett 13
flerfaldigt skeppsbrott i Magellans sund. Denna naturbegåvning, som hävdade att han likt Nostradamus kunde förutsäga och tolka mänsklighetens framtid, var nu en svårmodig man som omgavs av en sorgsen aura och vars österländska blick tycktes förbunden med tingens dolda väsen. Han bar en stor, svart hatt vars brätten liknade de utsträckta vingarna på en korp och en väst i sammet som seklerna ärgat med en mossgrön patina. Men sin oändliga visdom och mystiska nimbus till trots besatt han en mänsklig tyngd, ett slags världslighet som fjättrade honom vid vardagslivets alla obetydliga problem. Han beklagade sig över sina ålderskrämpor, led av de allra futtigaste motgångarna i sin ekonomi och hade för länge sedan slutat le eftersom skörbjuggen frätt tänderna ur munnen på honom. Den kvava eftermiddag då han avslöjade sina hemligheter kände José Arcadio Buendía sig förvissad om att detta var början på en lång vänskap. Barnen satt som förstummade av de hän förande berättelserna. Aureliano, som då inte var mer än fem år gammal, skulle under resten av sitt liv minnas Melquíades den eftermiddagen – lutad mot fönstrets metalliskt glänsande yta alltmedan han med sin djupa, orgelliknande röst ledsagade dem in i fantasins dunklaste riken, samtidigt som värmen fick flottet i håret att smälta och rinna över hans tinningar. Aurelianos storebror, José Arcadio, skulle föra den osannolika bilden vidare till sin avkomma, som ett arvegods i form av ett minne. Ursula däremot skulle inte kunna erinra sig att något bra kommit ur besöket, eftersom hon steg in rummet just som Melquíades råkade slå sönder en flaska med kvicksilverklorid. – Det där är doften av fan själv, sade hon. – Inte alls, rättade Melquíades henne. Det är bevisat att hin onde består av svavelbaserade ämnen, men det här är bara lite sublimat. Lika pedagogiskt som alltid gjorde han sakkunnigt en uppräkning av kvicksilversulfidens diaboliska dygder, men Ursula brydde sig inte om honom utan tog med sig barnen för att 14
be. Den stickande doften skulle för alltid finnas kvar i hennes minne, förenad med bilden av Melquíades. Det enkla laboratoriet omfattade – förutom ett överflöd av kittlar, trattar, retorter, filter och färgämnen – en rudimentär destillationsapparat, ett långt och smalt mätglas skapat som en imitation av det filosofiska ägget, en destillator som byggts av Melquíades folk själva enligt de moderna beskrivningarna av Marias från Alexandria trehövdade kärl. Utöver de här föremålen lämnade Melquíades prover på de sju metaller som motsvarade de sju planeterna, Moses och Zosimus formler för fördubbling av guldkvantiteter och en rad anteckningar och skisser från Opus alchymicum som – för den som kunde tolka dem – möjliggjorde tillverkningen av de vises sten. Förförd av enkelheten i de formler som syftade till att fördubbla guld uppvaktade José Arcadio Buendía Ursula under flera veckor för att hon skulle låta honom ta fram hennes kolonialmynt och öka deras antal så många gånger som delningen av kvicksilvret tillät. Ursula gav, som alltid, upp inför sin makes orubbliga envetenhet. Då kastade José Arcadio Buendía ner trettio mynt i en kittel och smälte dem tillsammans med kopparfilspån, auripigment, svavel och bly. Han lät allt koka med ricinolja på hög värme tills han fick fram en tjock, stinkande vätska som mer liknade grov kola än magnifikt guld. Under lika riskfyllda som desperata destillationsprocesser smältes planeternas sju metaller ner och blandades med hermetiskt kvicksilver och kopparvitriol för att sedan återigen kokas upp i grisfett, i brist på rättiksolja, till dess att Ursulas ovärderliga arv reducerats till en förkolnad beläggning av knaperstekt svål som inte gick att lossa från kittelns botten. När följet återvände hade Ursula vänt hela byns befolkning emot dem. Men nyfikenheten vann över rädslan, för den här gången drog de fram genom byn med ett öronbedövande larm som åstadkoms av alla tänkbara musikinstrument under det att de förkunnade att den mest häpnadsväckande av nazianzenernas 15
alla upptäckter nu skulle visas upp för byns invånare. Alla begav sig därför till tältet och efter att ha betalat en cent fick de se en tillfrisknad, ungdomlig och utslätad Melquíades, med nya och skinande tänder. De som mindes hans tandkött som anfrätts av skörbjugg, hans slappa kinder och vissna läppar darrade av fasa inför det slutgiltiga beviset på hans övernaturliga krafter. Fasan övergick i panik när Melquíades tog tänderna, som suttit intakta och perfekt infattade i tandköttet, ur munnen och för ett ögonblick visade upp dem för publiken – ett flyktigt ögonblick under vilket han själv återgick till att vara samme skröplige man som han varit under de senaste åren – för att sedan sätta tillbaka dem i munnen och upprepa leendet med full kontroll över sin återskapade ungdom. Till och med José Arcadio Buendía ansåg att Melquíades vetande nu hade nått outhärdliga extremer, men genomfors likväl av en sund förtjusning när Melquíades enkom för honom förklarade hur löständerna fungerade. Det tycktes honom på en och samma gång så enkelt och så makalöst, att han över en natt helt förlorade intresset för de alkemiska experimenten. Han drabbades av ett nytt anfall av stingslighet, slutade inta regelbundna måltider och tillbringade dagarna med att gå av och an i huset. – Ofattbara saker händer i världen, sade han till Ursula. Där borta, på andra sidan floden, existerar alla tänkbara magiska apparater, alltmedan vi här fortsätter att leva som åsnor. De som känt honom sedan tiden då Macondo grundades förvånades över hur mycket han förändrats av Melquíades inflytande. Till en början hade José Arcadio Buendía varit ett slags ung patriark som givit byborna anvisningar för sådd och råd om uppfostran av barn och uppfödande av djur. Han samarbetade med alla, även när det gällde kroppsarbete, för att säkra samhällets välfärd. Eftersom hans hus ända från början varit byns bästa hade alla andra uppförts enligt samma plan och utseende. Det hade ett rymligt och ljust vardagsrum, en matsal som utfor16
mats som en terrass och pryddes av färgglada blommor, två sovrum, en innergård med en gigantisk kastanj, ett välplanerat trädgårdsland och en inhägnad där getter, grisar och hönor fridfullt levde tillsammans. De enda djur som var förbjudna – inte bara hos honom utan i hela byn – var stridstuppar. Ursulas arbetsförmåga var lika god som hennes makes. Hon var en aktiv och finlemmad kvinna, bister och med nerver av stål. Ingen hade någonsin hört henne sjunga, men från tidig morgon till sen kväll verkade hon befinna sig överallt på en och samma gång, ständigt åtföljd av det mjuka prasslet från hennes underkjolar i stärkt bomull. Tack vare henne var det stampade jordgolvet alltid rent, liksom de nakna lerväggarna och de ru stika trämöblerna som byggts av dem själva. Ur de gamla lådor där kläderna förvarades steg en mild doft av basilika. José Arcadio Buendía – den mest företagsamme man som någonsin skulle leva i byn – hade planerat husen på ett sådant sätt att det var lika lätt att gå till floden för att hämta vatten från dem alla, och han hade ritat upp gatorna så klokt att inget hus fick mer sol än något annat under dygnets heta timmar. På bara några år blev Macondo den mest välordnade och driftiga by som dess trehundra invånare någonsin känt till. Det var sannerligen ett lyckligt samhälle, där ingen var över trettio och där ingen heller hade dött. Ända sedan byns grundande hade José Arcadio Buendía gillrat fällor och byggt burar. Han fyllde snabbt inte bara sitt eget hus utan alla hus i Macondo med vävarstarar, kanariefåglar, biätare och rödhakar. Sången från denna mångfald av fåglar blev så bedövande att Ursula stoppade bivax i öronen för att inte förlora förståndet. Första gången som Melquíades följe kom för att sälja glaskulor mot huvudvärk förvånades alla över hur de kunnat hitta till byn då den ju låg så djupt inne i den sömniga träskmarken, varpå de tillstod att de hade följt ljudet av fågelsången. Denna anda av samhällelig företagsamhet försvann snart, 17
undanträngd av magnetfebern, de astronomiska uträkningarna, drömmen om grundämnenas förvandlingar och ivern att lära känna världens underverk. Från att ha varit proper och handlingskraftig förvandlades José Arcadio Buendía till en man med en dagdrivares yttre, med ovårdad klädsel och ett vildvuxet skägg som Ursula med nöd och näppe lyckades hålla i schack med en kökskniv. Vissa ansåg att han fallit offer för något slags underlig svartkonst, men även de som var mest övertygade om hans galenskap lämnade arbete och familj för att följa honom när han kastade upp sina avverkningsverktyg på axeln och bad om hjälp med att öppna en led som skulle sätta Macondo i förbindelse med de stora uppfinningarna. José Arcadio Buendía besatt ingen som helst kännedom om områdets geografi. Han visste att österut låg en oöverstiglig bergskedja och på andra sidan om bergen låg den gamla staden Riohacha där – enligt vad hans farfar, den förste av alla Aureliano Buendía, berättat för honom – sir Francis Drake i en svunnen tid hade använt sig av kanoner för att jaga krokodiler, krokodiler som han sedan lagat och stoppat upp med hö för att ta med till drottning Isabella. Som ung hade José Arcadio Buendía tillsammans med sina män och deras respektive fruar, barn, djur och allehanda bohag tagit sig över bergen för att hitta fram till havet, men efter tjugosex månader gav de upp och grundade Macondo för att slippa gå hela vägen tillbaka. Det var med andra ord en rutt som inte intresserade honom, eftersom den endast kunde leda till det förflutna. Söderut låg våtmarkerna, täckta av en oöverskådlig växtsörja, och hela det stora träskets vidsträckta universum som enligt romanifolkets vittnesmål var ändlöst. I väster mynnade det stora träsket ut i ett gränslöst vatten som beboddes av tunnhudade valdjur med kvinnotorso, som fick sjömän att gå under då de förhäxades av deras enorma bröst. Följet hade seglat längs den rutten i sex månader innan de stött på fastlandsremsan där postgångens mulåsnor gick. Enligt José Arcadio Buendías beräkningar stod 18
den enda möjligheten till kontakt med civilisationen att finna i den nordliga rutten. Därför utrustade han samma män som varit med då han grundat Macondo med avverkningsverktyg och jaktvapen, lade ner sina navigeringsinstrument och kartor i en ryggsäck och drog ut på det riskfyllda äventyret. Under de första dagarna mötte de inte några nämnvärda hinder. De gick nedströms längs den steniga flodbädden till den plats där de några år tidigare funnit krigarrustningen, och där tog de sig in i skogen på en stig kantad av vilda apelsinträd. Vid den första veckans slut dödade de och grillade en hjort, men nöjde sig med att äta upp halva och salta in resten för de kommande dagarna. På så vis hoppades de slippa behöva äta papegojor, vars blå kött smakade kärvt av mysk. Under mer än tio dagar återsåg de sedan inte solen. Marken blev mjuk och fuktig som vulkanisk aska, växtligheten allt lömskare, fåglarnas skrin och apornas oväsen alltmer avlägsna, tills världen blev för evigt dyster. Expeditionens män blev nedstämda av sina äldsta minnen i detta paradis av fukt och tystnad, äldre än arvsynden själv, där stövlarna sjönk ner i källor av rykande oljor och där macheterna skar genom blödande liljor och gyllene salamand rar. Under en hel vecka tog de sig fram nästan utan att prata, likt sömngångare på färd genom ett universum av svårmod upplyst endast av ett milt glimmer från skinande insekter, och med lungorna tyngda av en kvävande blodslukt. De kunde inte vända om, för stigen som de öppnade framför sig slöt sig strax bakom dem med ny växtlighet, som de nästan kunde se ta form framför sina ögon. – Det kvittar, sade José Arcadio Buendía. Det viktiga är att inte gå vilse. Med ögonen på kompassen fortsatte han att leda männen mot ett osynligt norr tills de lyckades ta sig ut från den förtrollade trakten. Det var en stjärnlös natt och mörkret var kompakt, men luften kändes ny och ren. Utmattade av den långa vandringen satte de upp sina hängmattor och föll för första gången 19
på två veckor i djup sömn. Solen hade redan gått upp när de vaknade. Strax förstummades de av hänförelse för framför dem, omgivet av ormbunkar och palmer, vitt och dammigt i morgonens tysta ljus, låg ett enormt spanskt fyrmastat fartyg. Det vilade på styrbordssidan och från dess master hängde seglen likt smutsiga människorester mellan tackel och tåg som smyckats med orkidéer. Skrovet var täckt av ett lager förstenade havstulpaner och mjuk mossa, och satt stadigt nedkilat i den steniga jorden. Hela konstruktionen tycktes fylla en alldeles egen rymd, en sfär av ensamhet och glömska, skyddad mot de envetna fåglarna och tidens lynnighet. Inuti skeppet, som expeditionens män utforskade med stillsam iver, fanns inget annat än en tätvuxen skog av blommor. Upptäckten påvisade närheten till kusten och tillintetgjorde José Arcadio Buendías nit. Han kände sig hånad av sitt lynniga öde då han sökt efter havet utan att finna det, till priset av oräkneliga uppoffringar och farofyllda strapatser, och nu stötte på det utan att söka det, därtill mitt i hans väg som ett oöverkomligt hinder. Många år senare, när överste Aureliano Buendía skulle ta sig igenom trakten som då utgjorde en del av den vanliga postleden, skulle det enda som fanns kvar av skeppet vara den förkolnade spanten som vilade i ett hav av vallmo. Först då, övertygad som han alltid varit om att berättelsen bara var ett av faderns fantasifoster, undrade han hur skeppet hade kunnat komma så långt upp på land. Det var dock inget som José Arcadio Buendía funderade på när han efter ytterligare fyra dagars resa till sist nådde havet, tolv kilometer från skeppet. Hans drömmar tillintetgjordes framför det skummande, orena och askfärgade vatten som inte förtjänade några av de risker och uppoffringar som hans äventyr hade varit behäftat med. – Det var som fan! utropade han. Macondo är omgivet av vatten. Uppfattningen att Macondo var beläget på en halvö levde därefter länge vidare, och baserades på den godtyckliga karta 20
som José Arcadio Buendía ritade när han kom tillbaka från expeditionen. Han drog upp linjerna i vredesmod och överdrev avsiktligt svårigheterna i framkomlighet, som om han ville bestraffa sig själv för sin totala avsaknad av vett och sans när han valt ut boplatsen. – Vi kommer aldrig att komma någonvart, beklagade han sig för Ursula. Vi kommer att förmultna levande här, utan att få ta del av vetenskapens välgärningar. Denna visshet, som han sedan under flera månader ruvade på i det lilla laboratorierummet, gav upphov till initiativet att flytta Macondo till en mer lämplig plats. Men denna gång förekom Ursula hans febriga planer. Med en liten myras omärkliga men obönhörliga ihärdighet lyckades hon vända sinnet hos byns alla kvinnor mot detta infall, trots att männen redan börjat förbereda flytten. José Arcadio Buendía skulle aldrig få veta i vilket ögonblick motstridiga krafter började trassla in hans planer i ett nät av ursäkter, olägenheter och undanflykter, tills de förvandlats till rena och skära fantasier. Ursula iakttog honom med oskyldig uppmärksamhet och kände till och med ett uns av medlidande den morgon då hon hörde hur han i det lilla rummet längst bort sammanbitet pratade om sina flyttdrömmar, alltmedan han packade ner sin laboratorieutrustning i lådor. Hon lät honom avsluta arbetet. Hon lät honom också spika igen lådorna och skriva sina initialer på dem med en isop doppad i bläck – allt utan att förebrå honom, men medveten om att han redan visste (för hon hade hört honom säga det i sina entoniga monologer) att byns män inte skulle följa honom i hans företag. Först när han började plocka ner dörren till rummet tog Ursula mod till sig och frågade vad han gjorde, varpå han inte utan bitterhet svarade: – Eftersom ingen vill följa med, så ger vi oss av ensamma. Ursula lät sig inte uppröras. – Vi ska inte ge oss av, sade hon. Vi stannar här, för här har vi fått en son. 21