9789146235651 by Smakprov Media AB

susanne skogstad

Svartstilla Ă&#x2013;versĂ¤ttning av Cilla Naumann

WahlstrĂśm & Widstrand

Wahlström & Widstrand www.wwd.se isbn 978-91-46-23565-1 © Susanne Skogstad 2018 Published by agreement with Hedlund Agency Originalets titel: Svartstilla Översättning: Cilla Naumann Omslag: Kristin Lidström Tryck: ScandBook, eu 2019

Jag vet inte när jag upptäckte att han kom in i mitt liv. Jag vet inte heller när jag upptäckte att han var ute ur det. Det enda jag vet helt säkert är att jag inte längre är. Alla känner den. Den plötsliga, överväldigande och ofantliga känslan. Den som tar tag i dig som en storm på öppet hav. Den som slår omkull dig. Härjar. Men stormar kan inte hålla emot. För alla stormar stillnar. Och när de är borta lämnar de bara små minnen av det som varit. Ett nedfallet träd, en dåligt förtöjd roddbåt som sköljts upp på land. Stormar ska man passa sig för. Eller kanske skulle man vid en eller annan tidpunkt själv ha varit i en. Stått mitt i den. Ridit ut den. Kanske kunde det ha förberett dig. Kanske kunde det ha gjort dig säker. För det är inte stormen du kommer att minnas. Det är något mycket farligare än den. Det är den långa sommaren. Den som kommer lömskt smygande som en gryende vår. Den som tar lite tid på sig. Som startar långsamt och försiktigt, men som du inte upptäcker förrän det är för sent. Och som aldrig ska lämna dig. För aldrig glömmer vi den sommaren. Jagar efter den. Längtar efter den.

Men ta det försiktigt. För när du har sett solen. När du har stått i ljuset. När du har känt värmen. Ja, då är du i livsfara. För då är du inte redo när vintern kommer.

Evigheten. Detta ord som kastas ut i tid och otid. Som ingen egentligen kan ge ett innehåll. Som ingen egentligen kan ge en bredd. Jag visste bara att evigheten var oändlig. Utan en början och utan ett slut. Att den var en storlek som inte hade ett omfång. En längd som inte hade någon grad. Den var något man pratade om när man var kär i någon, och skulle vara det för alltid. När det var det största i världen. När det var större än livet. Större än själva evigheten. Jag trodde inte att något kunde vara större än den. Inte visste väl jag vad den var. Men störst av allt är kärleken, sa de. Inte visste väl jag vad den var heller. Jag hörde det på radion. Jag såg det på tv. Jag läste det i Bibeln. Men jag trodde inte på det. Jag visste inte att det gick att vara lika förtjust i någon genom hela livet, och ännu mindre att vara det för evigt. Att det fanns en känsla som överlevde döden,

att det fanns en känsla som inte gav vika. Inte för tiden. Och inte för evigheten. Men det var innan du hittade mig. Det var då jag fick veta att det fanns en sådan känsla. En som aldrig dukade under, som aldrig gav upp. En som bara var. Och som alltid skulle vara. Och på det sättet förstod jag vad evigheten var. Att den var i mig som jag var i den. Att den är mot oss på samma sätt som den är med oss. Och att vi alla är flyktiga, och vi alla är eviga. Och jag fick veta att evigheten rymmer denna känsla, precis som denna känsla rymmer evigheten. En känsla så brutalt hårdnackad att den är en storlek större än evigheten, och som säger mig att allt som har varit ska ha sin plats där. Och vem kan hålla stånd mot något sådant. Mot något som förblir stående också efter kroppens förfall. Det kan väl ingen människa göra. Jag kommer ihåg hur du långsamt växte fast på mig. Som ett spindelnät som spanns runt mig, tills jag satt helt fast. Utan förmåga att röra mig. Jag satt där på din nåd. Och jag sitter där fortfarande. Jag minns hur vi skrattade. Hur du gjorde narr av mig. Hur du skojade med mig. Hur jag log. Att jag kom till liv i det.

Att jag behövde det. Alla kan inte komma undan med det. Men du kunde det. Jag hade sett dig innan. Visste vem du var. Kan inte komma ihåg att det var något speciellt med dig då. Jag blev inte skjuten av någon pil. Inte vid första anblicken. Och inte heller vid nästa. Jag vet inte om jag tror på sådant. Jag bryr mig inte om stormar. Jag såg dig, och tänkte inte så mycket på dig. Tänkte att du var helt vanlig. Att du var som alla andra. Kanske var du det. Men det var du inte. För inte visste jag att du var större än livet. Och inte visste jag att du skulle bli min sommar. Och jag kommer ihåg att jag var öde och tom innan dig. Att jag var i ett djup som bara var mörker. Att det var stilla. Som när det inte finns något som rör sig i vattnet. När det ligger där helt lugnt. Helt i mörker. I det som kallas svartstilla. Och jag var svartstilla. Jag var i det och jag var det. Så kom du. Och det blev ljus. Ljuset var gott. Och jag kallade det för dig. Mörkret var ont. Och jag kallade det för mig.

Och vi var i varandra som dagen är i natten. Som natten är i dagen. Men ändå visste jag att vintern var på väg. Att dagen skulle försvinna. Att den eviga natten skulle ta över. Och att jag skulle sitta fast i den. Att jag skulle känna frånvaron av dagen. Att jag skulle känna frånvaron av ljus. Och att jag aldrig skulle ge upp. Jag kan höra ytterdörren gå upp ute i hallen. Det är Jakob. Vår son. Han är så lik dig. Han är så lik dig att en del av mig vrider sig varje gång jag måste se på honom. För han påminner mig om att du aldrig mer ska komma hem. Han påminner mig om att jag aldrig mer ska få känna din närhet. Att vi aldrig mer ska skratta åt samma saker igen. Och att du aldrig mer ska skoja med mig. – Hej mamma. Jag ser honom inte i ögonen. Jag ser ner på hans fötter istället. Han har inte tagit av sig skorna. Och jag tänker på hur många gånger jag har sett dina smutsiga fotsteg till mitten av trappan. Du gick alltid in med skorna innan du halvvägs upp kom på hur arg jag skulle bli och då stannade du och tog av dig. Ibland gör jag om det nu. Går ut med dina skor på mig. Går sedan in och uppför trappan. Stannar mitt i och sätter mig ned. Bara för att känna dig. För att känna närheten.

Men jag känner den aldrig. Bara stillheten som den lämnade efter sig. Stillheten som du lämnade efter dig. – Går det bra? Jakob tittar på mig. Jag vet att han egentligen inte vill vara här, men att hans syster har tvingat honom. Han tycker att det är obehagligt. Han vet inte vad han ska säga, eller vad han ska göra. För jag är inte längre densamma. Han ser på mig och ser inte sin mor i mina ögon längre. Jag är en främmande. Och vi vet det, bägge två. Jag ler mot honom. Ser in i hans ögon som söker efter mig. Ser dig där i en sekund, men innan han blinkar är du borta. – Behöver du hjälp med något? Ska jag handla till dig? Han ser nästan bedjande på mig i hopp om att få göra något praktiskt. Något som inte innebär att vara tillsammans med mig. Vi är ju bara tillsammans för att vi måste. Och jag ser hur han kväljs här inne. Hur det är jag som kväljer honom. Hur han inte står ut. Jag skakar på huvudet. – Kanske kan jag rensa lite på vinden? I pappas saker? Jag skakar på huvudet igen. Klarar inte tanken på att någon ska rensa ut efter dig. Städa undan den stillhet som är frånvaron av din närhet. För den är allt jag har kvar. Stillheten. Frånvaron. – Jag tror att det är på tiden att någon går igenom det.

Jag skakar häftigt på huvudet igen och han ser bort. Han ger upp. Han har dina ögon, din kropp. Dina gester. Men han är inte du. Han är Jakob. Han är sonen. Men allt jag kan se när jag ser på honom, är att du inte längre är. Att vi övergav dig någonstans på vägen. Att vi lämnade kvar dig. Att jag lämnade kvar dig. Och jag försöker vända mig om för att se dig. Men vi har gått för långt. Så jag stänger ögonen. Och där är du. Och jag ska aldrig öppna dem igen. – Jag och Solveig funderar på att bjuda alla på söndagsmiddag. Vad tror du om det? Jag vet med detsamma att jag inte kommer gå. Att jag inte vill. Att jag inte kan. Men jag förmår inte säga det rätt ut. Istället drar jag ut på det lite. – Jag vet inte om jag orkar, jag har känt mig så dålig de sista dagarna. Men vi kan se till helgen. Han nickar. Han vet det också. Att jag inte kommer. Att jag inte orkar. Att jag inte orkar se din plats stå tom. Att jag inte heller orkar se någon annan sitta där. Att jag inte orkar se framför mig hur middagen skulle ha varit om du var där. Vad vi skulle prata om. Vad vi skulle le åt. Hur bra du skulle vara med barnbarnen. Handen som du då och då skulle lagt över min.

Leendet du skulle ha gett mig. Jag vill inte. Jakob reser sig. – Nej, jag ska vidare. Måste handla innan jag kommer hem. Jag nickar. Ser hur han undviker min blick. Kanske har han sett allt som är och inte är. I mina ögon.

Jag har hört att det första intrycket är viktigt. Att man aldrig kan möta någon för första gången mer än en gång. Att man aldrig kan göra något för första gången mer än en gång. Det är väl därför de säger att det är viktigt. Som om detta första möte betyder något i sig. Som om det betyder något mer än vad andra möten gör. Jag tycker att det är dumheter. Jag tror inte på det första intrycket. Och jag tänker sällan på dem. Bara på hur de har vilselett mig. Hur jag har förbannat dem. Hur de bara är det yttersta lövverket. Att jag inte ser stammen. Att jag väntar på att hösten ska komma. På att bladen ska falla. Jag kommer inte ihåg första gången jag såg dig, inte första gången vi pratade med varandra. Inte vad vi pratade om eller var vi var någonstans. Jag kommer inte ihåg första gången jag skrattade åt något du sa.

Jag kommer inte ihåg första gången jag tyckte att ditt leende var vackert. Jag kommer inte ihåg första gången som jag inte längre kunde titta bort när du log det där leendet. Jag kommer bara ihåg att jag ville stå närmare. Att jag ville stå i ljuset. Att jag ville se dig le. Att jag ville höra dig skratta. Hur jag längtade efter dig i mitt liv. Hur jag till sist måste ha dig i det. För att jag såg att det fanns en väg i dig. Och jag såg en sanning i dig. Och jag såg att själva livet fanns i dig. Sedan var det bara du. Så har det varit sedan dess. Så ska det alltid vara. Det är sällan man träffar någon som kan vara tillsammans med en på riktigt. Kanske kunde inte du det heller. Kanske kunde ingen det med mig. Eller kanske är det ingen som kan det med någon. Och kanske är det inte heller viktigt. Jag ville ändå inte ha dig i mitt djup. Jag var så rädd för att du skulle slukas där. Att mitt mörker skulle skugga ljuset. Att lågan skulle kvävas. Att det inte fanns luft där. När du stod i mörkret och närmade dig det svartaste, då höll jag dig borta. Jag höll dig på armlängds avstånd med mina händer som stack ut från svartstilla.

Men ingen annan kunde ha kommit närmare. Ingen annan kunde ha kommit så nära – om du hade tagit sats, så hade du brakat rakt genom grinden och mina svaga armar skulle ha gett vika. Du visste nog inte hur nära du var. Kanske visste du inte heller att det fanns någon där inne. Kanske visste du inte ens att du stod vid en grind. Att du fortfarande står där. Och jag vet inte om det är du eller bilden av dig. Men du står där hela tiden. Vid min innersta grind. Du står där när jag sover och du står där när jag vaknar. Du står där och håller dig fast. Och grinden är överväxt. Och jag är livrädd för att du ska släppa taget. Att du ska vara borta. Och att jag ska vara kvar i stillheten utan dig. Det är bara jag och alla blommorna kvar nu. Och alla är vissna. Och alla är döda. De vissnade bort, liksom närheten. Den sista knoppen föll en dag och allt blev stilla. Och allt blev mörkt. Och vad kan väl växa utan ljus. Det kan väl inget levande göra. Jag ser på mina blommor. Ser hur de ruttnar. Hur de återvänder till det de kom ifrån. Och jag ser hur du gör det. Hur du ruttnar. Och jag blundar och jag ser det ändå. Och när jag stänger ögonen och de ändå fortsätter att se, vill jag riva ut dem.

Och jag känner att jag förut inte visste att det gick att dö fullständigt. Precis som jag inte visste att något kunde vara större än evigheten. Men så gjorde du det. Och så visste jag det. Och vi kommer ju alla dit. Antingen vi försvinner som blommor utan ljus, och är svultna, eller blir uppryckta ur jorden, och är de lyckliga. Alla ska vi ju dö en gång. Men att be någon om att dö två gånger. Det är obarmhärtigt. Som en ondska som inte finns i naturen. Som inte finns i det levande. Och jag tänker att det finns en glädje i det. Att det är något att hålla sig fast vid. Det som inte finns. För vad annars ska jag hålla fast vid. Jag tar mig ned till vardagsrummet. Sätter mig i soffan och knäpper på tv:n. Bläddrar genom kanalerna. Stannar vid något meningslöst. Alltid något meningslöst. Vill inte tänka. Vill inte skratta. Vill inte veta att du skulle ha skrattat åt samma sak. Hur lika vi är. Hur annorlunda. Jag sitter kvar tills jag känner att hungern har gnagt

sig fram. Den vägrar släppa taget. Men jag gör det ändå. Vägrar. Vägrar att äta. Vägrar att göra något i en värld där du inte är. Som om detta trots skulle utlösa en vinning. Som om min ovilja mot världen skulle göra att den föll till föga. Så att du kom hem igen. Jag upptäcker att det har blivit ljust där ute igen. Kroppen är kall och stel när jag går ut i hallen. Jag stänger dörren efter mig, så att inte värmen ska slippa ut. Och jag drar i handtaget. Drar i handtaget. Drar i handtaget. Släpper det. Tar ett steg innan jag går tillbaka. Drar i handtaget. Stänger ögonen. Blir stående med handen på handtaget. Drar hårt i det. Släpper det. Tar mig för pannan. Känner hur det går runt i huvudet. Känner att jag har fastnat. Att jag bara spelar samma spår om och om igen. Att det har blivit ett hack. Och att jag inte har något annat att byta till. Att jag bara har det här.