9789146235286

K azuo Ishiguro

konstnär i den flytande världen

Översättning Niclas Hval

wahlström & widstr and

Av Kazuo Ichiguro har tidigare utgivits: Begravd jätte 2016 Nocturner 2010 Never let me go 2005 Vi som var föräldralösa 2000 Den otröstade 1996 Återstoden av dagen 1990 Konstnär i den flytande världen 1987 (i nyöversättning 2019) Berg i fjärran 1985 Bleknande berg 1982 (i nyöversättning 2018)

www.wwd.se ISBN: 978-91-4-623528-6 Originalets titel: An Artist of the Floating World © Kazuo Ishiguro 1986 Översättning: Niclas Hval Omslagbild: Guim Tió Omslag: Nina Ulmaja Tryckt hos ScandBook EU, 2019

TILL MINA FÖRÄLDRAR

OKTOBER 1948

Om ni en solig dag skulle ta er uppför den branta gång­ vägen som leder från träbron som än i dag kallas ”Tvekans bro” här i trakten, behöver ni inte gå långt förrän taket på mitt hus skymtas mellan topparna på två ginkoträd. Även om huset inte hade haft ett så ståtligt läge på kullen skulle det ändå ha stått ut bland de andra, och när ni kommer gåen­de där på vägen skulle ni mycket väl kunna börja undra vilken förmögen herre som kan tänkas äga det.

Men jag är inte, och jag har heller aldrig varit, någon förmögen herre. Husets anslående yttre kanske låter sig förklaras om jag berättar att det byggdes av en tidigare innehavare, och att denne föregångare inte var någon mindre än Akira Sugimura. Nu kan det förstås hända att ni inte är bekanta med den här staden, och då säger kanske inte namnet Akira Sugimura er något. Men nämner man det för någon som bodde här före kriget får man strax höra att Sugimura under säkert trettio års tid var en av stadens mest respekterade och inflytelserika män.

Om ni nu vet detta och sedan kommer upp på toppen av kullen och betraktar den tjusiga porten i cederträ, den stora muromgärdade trädgården, taket med sina eleganta tegelpannor och den stilfullt utsirade nocken som pekar ut mot vyn nedanför, då är det förstås inte omöjligt att ni undrar hur det kom sig att jag, som påstår mig sakna större tillgångar, kunde köpa en sådan fastighet. Sanningen är 9

den att jag köpte huset för en närmast obetydlig summa, antagligen betalade jag inte ens hälften av vad det var värt.

Förklaringen till detta står att finna i ett ovanligt – vissa skulle nog säga huvudlöst – försäljningsförfarande från familjen Sugimuras sida.

Det är redan ett femtontal år sedan det skedde. På den tiden verkade min ekonomi förbättras nära nog varje månad, och min fru hade börjat ansätta mig om att vi borde skaffa ett nytt hus. Lika framsynt som alltid menade hon att vi måste ha ett hus som motsvarar vår status – inte av fåfänga, utan för våra barns giftermålsutsikters skull. Jag kunde hålla med om det förnuftiga i det, men eftersom vår äldsta dotter Setsuko bara var fjorton eller femton år då tyckte jag inte att det var särskilt brådskande. Trots det såg jag under något års tid till att förhöra mig om alla lämpliga hus som var till salu. Det var en av mina elever som upplyste mig om att Akira Sugimuras hus skulle säljas, det hade då gått ett år sedan hans död. Det kändes absurt att jag skulle köpa ett sådant hus, och jag tänkte att tanken hos eleven måste ha väckts av överdriven respekt för mig. Men jag förhörde mig om saken i alla fall, och fick ett oväntat svar.

En eftermiddag fick jag besök av två högdragna gråhåriga damer som visade sig vara Akira Sugimuras döttrar.

När jag sa att jag var förvånad över att en så distingerad familj visade personligt intresse för mig sa den äldre systern kyligt att det inte var någon artighetsvisit. De gångna månaderna hade ett relativt stort antal spekulanter hört av sig angående huset som deras hädangångne far lämnat efter sig, men familjen hade beslutat sig för att avvisa alla utom fyra intressenter. Dessa fyra hade noga valts ut enbart med hänsyn till deras anseende och gärningar.

10

”Det är av yttersta vikt för oss att huset som vår far byggde ska överlåtas till någon som han hade ansett värdig”, fortsatte hon. ”Omständigheterna tvingar oss förstås att ta viss hänsyn till den ekonomiska aspekten, men den kommer definitivt i andra hand. Därför har vi satt ett fast pris.”

Den yngre systern som knappt hade sagt ett ord räckte nu fram ett kuvert, och de betraktade mig bistert medan jag öppnade det. I kuvertet fanns ett pappersark som var tomt så när som på en summa, elegant skriven med tuschpensel.

Jag skulle just uttrycka min förvåning över det låga priset, men sedan såg jag i ansiktena framför mig att ytterligare prat om pengar skulle uppfattas som dålig smak. Den äldre systern sa rätt och slätt: ”Ingen av er tjänar något på att försöka bjuda över de andra. Vi är inte intresserade av något annat än det fastslagna priset. Det vi tänker göra nu är att genomföra en prestigeauktion.”

De hade kommit i dag, förklarade hon, för att å familjen Sugimuras vägnar formellt fråga om jag, jämte de tre andra intressenterna förstås, var beredd att underkasta mig en närmare granskning av min bakgrund och mina referenser.

Med hjälp av denna granskning kunde man sedan utse en lämplig köpare.

Det var ett excentriskt tillvägagångssätt, men jag hade inga invändningar; det liknade i mångt och mycket en giftermålsförhandling. Jag kände mig snarast smickrad över att en så gammal och traditionsrik familj alls övervägde mig som kandidat. När jag gav mitt samtycke till granskningen och uttryckte min tacksamhet gentemot dem blev jag för första gången tilltalad av den yngre systern som sa: ”Vår far var en kultiverad man, herr Ono. Han hade 11

stor respekt för konstnärer. Han var rentav bekant med er konst.”

Under de följande dagarna gjorde jag en del egna efterforskningar och förstod att den yngre systern hade talat sanning. Det visade sig att Akira Sugimura faktiskt hade varit något av en konstentusiast, och han hade vid ett flertal tillfällen bidragit med pengar till olika utställningar. Jag fick också höra en del intressanta rykten: en inte obetydlig del av Sugimurafamiljen lär helt ha motsatt sig försäljningen av huset och det hade blivit ett infekterat gräl.

Till slut gjorde den ekonomiska verkligheten sig påmind – det visade sig omöjligt att inte sälja – och den underliga proceduren kring transaktionen var resultatet av en kompromiss som nåddes med dem som inte ville att huset skulle försvinna ur släkten. Visst var det något förmätet över tillvägagångssättet, men jag kunde ändå förstå hur det måste kännas för en familj med en så ryktbar historia.

Min fru, däremot, gillade inte alls tanken på en granskning. ”Vilka tror de att de är?” protesterade hon. ”Vi borde bara säga att vi inte vill ha med dem att göra.” ”Men det kan väl inte skada?” påpekade jag. ”Vi har ju inget att dölja. Visserligen har jag inte någon förmögen bakgrund, men det måste ju familjen Sugimura redan veta, och de tycker ändå att vi är värdiga kandidater. Låt dem undersöka oss, de kan bara hitta sådant som är till vår fördel.” Och jag var noga med att lägga till: ”De tänker hur som helst inte göra något som de inte skulle gjort om det var fråga om en giftermålsförhandling. Vi måste vänja oss vid sådana saker.”

Dessutom fanns det mycket berömvärt att säga om en ”prestigeauktion”, som den äldre dottern hade kallat det.

12

Man kan undra varför inte fler frågor avgörs på det viset.

Tänk så mycket mer hedervärd en sådan tävlan är, där ens gärningar och moraliska ståndaktighet får tala och inte bara storleken på ens börs. Jag minns fortfarande den djupa tillfredsställelse jag kände när jag fick höra att familjen Sugimura, efter grundligast tänkbara granskning, hade kommit fram till att jag var den värdigaste kandidaten för huset som de höll så högt. Och visst var huset helt klart värt en del besvär; trots dess majestätiska läge och imponerande yttre präglas insidan av mjuka träslag som valts för sina vackra fibrer, och alla vi som har bott i det finner att det bjuder på en stillsam och avslappnande miljö.

Men det vilade som sagt något förmätet över förhandlingarna. En del av familjen Sugimuras medlemmar försökte inte ens dölja sitt agg mot oss, och en mindre förstående köpare hade mycket väl kunnat ta illa vid sig och backat ur. Även flera år senare kunde jag råka på någon av familjens medlemmar som i stället för att börja småprata lite artigt genast satte igång att förhöra sig om husets skick och vilka ändringar jag hade gjort.

Numera hör jag nästan aldrig talas om familjen Sugimura. Men jag fick faktiskt ett kort besök efter kapitulationen, det var av den yngre av de två systrarna som hade kontaktat mig inför försäljningen. Krigsåren hade förvandlat henne till en mager och kraftlös gammal kvinna. På familjens karaktäristiska vis försökte hon inte dölja att det var huset, inte dess invånare, som hon hade varit orolig för under kriget; hon utsträckte som hastigast en viss medkänsla när hon hörde vad som hade hänt med min fru och Kenji och släppte sedan lös ett frågebatteri om bombskadorna på huset. Det gjorde mig först bitter, 13

men sedan lade jag märke till hur hennes blick ofrivilligt sökte av rummet och hur hon då och då pausade mitt i en av sina avmätta och formella meningar, och då förstod jag att hon upplevde ett starkt känslosvall av att befinna sig i huset igen. Sedan, när jag hade anat mig till att de flesta av hennes släktingar som var med om att avyttra huset inte levde längre, började jag tycka synd om henne och erbjöd mig att visa henne runt.

Huset hade fått sin beskärda del av krigsskador. Akira Sugimura hade lagt till en östlig flygel med tre stora rum som satt ihop med resten av huset genom en lång korridor som löpte längs ena sidan av trädgården. Den här korridoren var så osedvanligt lång att vissa hävdade att Sugimura hade byggt den och flygeln åt sina föräldrar för att hålla dem på behörigt avstånd. Korridoren utgjorde hur som helst en av husets mer tilltalande detaljer. På eftermiddagarna genomkorsades den i hela sin längd av ljus och skuggor från lövverket utanför så att det kändes som om man gick genom en trädgårdstunnel. Det mesta av bomb­ skadorna hade drabbat just den här delen av huset, och när vi inspekterade dem från trädgården såg jag att fröken Sugimura var nära att brista ut i gråt. Vid det laget var all irritation jag hade känt inför den gamla damen borta, och jag försäkrade henne att jag vid första bästa tillfälle och efter bästa förmåga skulle reparera skadorna så att huset återigen skulle bli som hennes far hade byggt det.

När jag lovade henne detta visste jag inte hur svårt det skulle vara att få tag på material. Långt efter kapitulationen fick man vänta i flera veckor på en viss sorts timmer eller en låda spik. De insatser jag ändå lyckades med under de här omständigheterna fick koncentreras till husets huvud14

kropp – som långt ifrån hade undsluppit skador – och arbetet med trädgårdskorridoren och den östra flygeln har gått långsamt. Jag har gjort vad jag har kunnat för att det inte ska förfalla ytterligare, men mycket återstår innan vi kan öppna den delen av huset igen. Och nu när det bara är Noriko och jag kvar känns behovet av mer utrymme heller inte lika angeläget.

Om jag skulle ta med er till baksidan av huset i dag och flyttade på den tunga skärmen så att ni fick se det som finns kvar av Sugimuras trädgårdskorridor, skulle ni kanske ändå få en känsla för hur pittoresk den en gång var. Men ni skulle säkert även lägga märke till spindelnäten och möglet, som jag inte har lyckats hålla borta, och de stora hålen i taket som är täckta av tunna presenningar. Ibland, på morgonen, har jag flyttat undan skärmen och mötts av solljus som flödar in genom presenningarna i färgade schakt och av damm som svävar i luften som om taket just rasat in.

Bortsett från korridoren och den östra flygeln var det verandan som skadades värst. I min familj har man alltid varit förtjust i att sitta där och småprata och fördriva tiden medan man blickar ut över trädgården, särskilt mina två döttrar har gillat det. Så när min gifta dotter Setsuko kom på sitt första besök efter kapitulationen blev jag inte förvånad över att hon blev nedstämd av dess skick. Vid det laget hade jag reparerat de värsta skadorna, men i ena änden var golvet fortfarande vågigt och sprucket där explosionens stötvåg hade pressat upp brädorna. Verandataket hade också fått sig en törn och regniga dagar fick vi fortfarande rada upp olika behållare på golvbrädorna för att samla upp vattnet som läckte in.

Men det senaste året har jag lyckats komma en bit på 15

väg, och när Setsuko kom ner och hälsade på igen i förra månaden var verandan näst intill återställd. Noriko hade tagit ledigt från jobbet för att systern skulle komma, och eftersom det fina vädret höll i sig tillbringade döttrarna en stor del av sin tid där ute, precis som de alltid gjort. Jag var också där ute en del, och korta stunder kändes allt nästan som förr, när hela familjen kunde ta det lugnt ute i solen och prata om just ingenting. Vid ett tillfälle i förra måna­ den, det måste ha varit första morgonen efter att Setsuko kom, satt vi på verandan efter frukost när Noriko sa: ”Det är så skönt att du äntligen har kommit, Setsuko.

Nu kan du ta hand om pappa åt mig lite.” ”Men Noriko …” Hennes storasyster skruvade på sig på kudden. ”Pappa behöver tas om hand på ett helt annat sätt nu när han har pensionerat sig”, fortsatte Noriko med ett busigt leende. ”Man måste se till att han är sysselsatt hela tiden, annars går han bara runt och tjurar.” ”Äh, vad du pratar …” sa Setsuko och log nervöst, sedan vände hon sig mot trädgården med en suck. ”Lönnen verkar ha återhämtat sig helt nu. Den ser riktigt praktfull ut.” ”Setsuko har antagligen ingen aning om hurdan pappa är nu för tiden. Hon minns nog bara hur det var när pappa var en tyrann som körde med oss allihop. Pappa är mycket lugnare nu för tiden, eller hur?”

Jag skrattade till för att Setsuko skulle förstå att allt var sagt med glimten i ögat, men min äldsta dotter såg fortfarande obekväm ut. Noriko vände sig mot systern igen och lade till: ”Men det är sant att man måste ta hand om honom mycket mer nu när han går runt i huset och tjurar hela dagarna.”

16

”Hon pratar strunt som vanligt”, flikade jag in. ”Om jag hade gått runt och tjurat hela dagarna skulle väl inga reparationer ha blivit gjorda?” ”Nej, just det”, sa Setsuko och vände sig mot mig med ett leende. ”Huset ser fantastiskt ut nu. Pappa måste ha arbetat väldigt hårt.” ”Han hade hantverkare som gjorde allt det svåra”, sa Noriko. ”Du verkar inte tro på mig, Setsuko. Pappa är väldigt annorlunda nu. Du behöver inte vara rädd för honom längre. Han är mycket lugnare och mer huslig av sig.” ”Men Noriko …” ”Han lagar till och med mat då och då. Det hade man inte kunnat tro, va? Men pappa har blivit mycket bättre på att laga mat.” ”Noriko, nu tror jag att vi har pratat klart om det här”, sa Setsuko stillsamt. ”Är det inte så, pappa? Det har varit stora framsteg på den fronten.”

Jag log igen och skakade trött på huvudet. Som jag minns det var det nu Noriko vände sig ut mot trädgården, blundade mot solen och sa: ”Ja, han kan ju inte räkna med att jag kommer tillbaka och lagar mat när jag har gift mig. Jag kommer att ha tillräckligt att göra och kan nog inte ta hand om pappa också.”

Setsuko som dittills blygt hade hållit blicken nedslagen gav mig ett snabbt frågande ögonkast när lillasystern Noriko sa detta. Hon tittade genast bort igen eftersom hon var tvungen att besvara Norikos leende. Men en ny och djupare oro såg ut att ha drabbat Setsuko, och hon verkade tacksam över att hennes lille pojke kom rusande förbi oss på verandan så att hon fick tillfälle att byta ämne.

17

”Ichiro, lugna ner dig!” ropade hon efter honom.

Ichiro måste ha varit fascinerad av hur stora ytor det fanns i vårt hus jämfört med föräldrarnas moderna lägenhet. Han verkade i alla fall inte dela vår förkärlek för att sitta ner på verandan, utan föredrog att springa fram och tillbaka i hög fart och ibland glida fram över de blankpolerade bräderna. Han hade varit nära att stöta till vår tebricka mer än en gång, men hans mammas önskan att han skulle sätta sig ner hade ännu inte hörsammats. Även den här gången ropade Setsuko att han skulle ta en kudde och sätta sig med oss, men han stod bara och surade i andra änden av verandan. ”Kom nu, Ichiro”, ropade jag. ”Jag är trött på att prata med kvinnor hela tiden. Kom och sätt dig bredvid mig så kan vi prata om manliga saker.”

Det fick honom att komma med en gång. Han lade sin kudde bredvid min, sedan satte han sig i en mycket stolt ställning med händerna på höfterna och axlarna ordentligt bakåtdragna. ”Oji”, sa han bistert. ”Jag har en fråga.” ”Ja, Ichiro, vad är det?” ”Jag vill veta hur det är med monstret.” ”Monstret?” ”Är det förhistoriskt?” ”Förhistoriskt? Kan du sådana ord redan? Du måste vara en klyftig pojke.”

Nu släppte Ichiro på sin värdighet. Han övergav posen, rullade över på rygg och började vifta med fötterna i luften. ”Ichiro!” sa Setsuko med en häftig viskning. ”Så kan du inte uppföra dig inför morfar. Sätt dig upp!”

Ichiros enda svar var att låta fötterna livlöst falla ner på 18

golvbrädorna. Sedan lade han armarna i kors och blundade. ”Oji”, sa han med sömnig röst. ”Är det ett förhistoriskt monster?” ”Vad är det för monster du menar, Ichiro?” ”Pappa måste ursäkta honom”, sa Setsuko med ett nervöst leende. ”Det satt en filmaffisch utanför tågstationen när vi kom i går. Han besvärade taxichauffören med en massa frågor. Jag såg dessvärre inte affischen själv.” ”Oji! Är monstret förhistoriskt eller inte? Jag vill veta!” ”Ichiro!” Hans mamma gav honom en förfärad blick. ”Jag vet inte så noga, Ichiro. Jag skulle tro att vi behöver se filmen för att få reda på det.” ”När ska vi se filmen, då?” ”Hm. Det är nog bäst att du pratar med din mamma. Man vet aldrig, den kan ju vara för hemsk för lite mindre barn.”

Det var inte meningen att provocera mitt barnbarn med kommentaren, men effekten den hade på honom var alarmerande. Han rullade tillbaka upp i sittande ställning, blängde på mig och skrek: ”Hur vågar du! Vad är det du säger!” ”Ichiro!” ropade Setsuko bestört. Men Ichiro fortsatte att se på mig med sin mest skräckinjagande min, och hans mamma tvingades lämna sin kudde och komma bort till oss. ”Ichiro!” viskade hon och ryckte honom i armen. ”Stirra inte på morfar på det viset.”

Ichiro svarade genom att rulla över på rygg igen och vifta med fötterna i luften. Hans mamma gav mig ett nervöst leende. ”Så fruktansvärt ouppfostrad”, sa hon. Sedan verkade hon inte finna fler ord utan log i stället igen.

19

”Ichiro-san”, sa Noriko och reste sig. ”Kan du inte hjälpa mig att duka undan frukosten?” ”Kvinnogöra”, sa Ichiro och fortsatte att vifta med fötterna. ”Nehej, ingen hjälp av Ichiro. Då har vi ett problem.

Bordet är så tungt att jag inte orkar ställa undan det själv.

Jag undrar vem som kan hjälpa mig i stället.”

Det fick genast Ichiro på fötter och han gick värdigt in utan att titta tillbaka mot oss. Noriko skrattade och följde med honom in.

Setsuko kastade en blick efter dem, sedan lyfte hon tekannan och började fylla på min kopp. ”Jag hade ingen aning om att de hade kommit så långt”, sa hon med sänkt röst. ”Norikos giftermålsförhandlingar, menar jag.” ”De har inte alls kommit långt”, sa jag och skakade på huvudet. ”Ingenting är bestämt än, faktiskt. Vi är fortfarande i ett tidigt skede.” ”Förlåt mig, det var bara det som Noriko sa nyss som fick mig att tro att saker och ting var mer eller mindre …”

Rösten tonade bort, sedan sa hon igen: ”Förlåt mig.” Men hon sa det så att en fråga blev hängande i luften. ”Det är inte första gången Noriko pratar på det viset, är jag rädd”, sa jag. ”Hon har faktiskt betett sig underligt ända sedan de nuvarande förhandlingarna inleddes. I förra veckan hade vi besök av herr Mori – minns du honom?” ”Det är klart. Mår han bra?” ”Så bra man kan förvänta sig. Han hade vägarna förbi och tänkte att han borde titta in. Poängen är att Noriko började prata om giftermålsförhandlingarna inför honom.

Hon hade ungefär samma attityd som nyss, att allt i princip var klart. Det var hemskt pinsamt. Herr Mori gratulerade 20

mig till och med när han gick och frågade vad brudgummen hade för yrke.” ”Ja”, sa Setsuko tankfullt. ”Det måste ha varit pinsamt.” ”Det var knappast herr Moris fel. Du hörde ju själv precis, och vad ska då en utomstående tro?”

Min dotter svarade inte och vi satt där under tystnad en stund. Vid ett tillfälle, när jag tittade åt hennes håll, blickade Setsuko ut över trädgården och höll tekoppen i händerna som om hon hade glömt att hon hade den. Det här var ett av flera tillfällen under besöket i förra måna­ den som jag kom på mig själv med att tänka på hennes utseende – kanske berodde det på hur ljuset föll på henne, kanske berodde det på något annat. För det går inte att ta miste: Setsuko ser bättre ut ju äldre hon blir. När hon var ung oroade hennes mor och jag oss för att hon skulle vara för alldaglig för att göra ett gott parti. Redan som barn hade Setsuko ganska maskulina drag och de blev ännu mer framträdande under tonåren. De var så pass tydliga att när döttrarna bråkade kunde Noriko alltid trycka till stora­ systern genom att kalla henne ”Pojke! Pojke!”. Vem vet vad det kan ha för effekt på en människas personlighet. Det är säkerligen ingen slump att Noriko blev bestämd och framfusig medan Setsuko blev blyg och tillbakadragen. Fast nu när hon närmar sig trettio verkar Setsuko ha förvärvat en ny och inte obetydlig värdighet. Jag minns att hennes mor förutspådde detta: ”Vår Setsuko kommer att blomma om sommaren”, sa hon ofta. Jag tänkte att det bara var min frus sätt att trösta sig, men flera gånger i förra månaden slogs jag av hur rätt hon faktiskt fick.

Setsuko vaknade ur sina dagdrömmar och kastade ett öga in mot huset igen. Sedan sa hon: ”Noriko måste ha 21

tagit illa vid sig av det som hände förra året. Hon kanske tog det hårdare än vi trodde.”

Jag suckade och nickade. ”Det är möjligt att jag inte ägnade henne tillräckligt mycket uppmärksamhet då.” ”Jag är säker på att pappa gjorde allt han kunde. Men det är klart, en sådan sak är ett hemskt slag för en kvinna.” ”Jag får erkänna att jag trodde att hon spelade till viss del, som hon kan göra ibland. Hon hade hela tiden hävdat att det var ett ’kärleksäktenskap’, så när det inte blev något kände hon sig väl tvungen att bete sig därefter. Men hon kanske inte bara spelade.” ”Vi skrattade åt det då”, sa Setsuko. ”Men kanske var det verkligen riktig kärlek.”

Vi blev tysta igen. Inifrån huset hördes Ichiro ropa något upprepade gånger. ”Ursäkta, men jag undrar en sak”, sa Setsuko med en ny ton i rösten. ”Fick vi någonsin veta varför det inte blev något av anbudet i fjol? Det var så oväntat.” ”Jag har ingen aning. Men det spelar väl knappast någon roll längre.” ”Det är klart att det inte gör, förlåt mig.” Setsuko verkade fundera på något en stund, sedan tog hon till orda igen: ”Det är bara det att Suichi envisas med att då och då fråga om vad det var som hände förra året egentligen, varför familjen Miyake drog sig ur på det viset.” Hon skrattade till, nästan för sig själv. ”Han verkar tro att jag har en hemlighet, något som vi andra undanhåller honom. Jag måste gång på gång försäkra honom om att jag själv inte har någon aning.” ”Jag kan lova att det är ett minst lika stort mysterium för mig”, sa jag lite kyligt. ”Om jag visste något skulle jag inte dölja det för dig och Suichi.”

22

”Nej, det är klart. Förlåt mig pappa, jag menade inte att …” Återigen tonade rösten förläget bort.

Kanske verkade jag lite tvär mot min dotter den morgonen, men så var det inte heller första gången Setsuko frågade ut mig om varför familjen Miyake drog sig ur. Jag vet inte varför hon tror att jag döljer något för henne. Om familjen Miyake hade något särskilt skäl till att dra sig ur är det väl bara naturligt att de behåller det för sig själva.

Min egen gissning är att det inte var något märkvärdigt som hände. Visserligen var det oväntat att de drog sig ur i sista sekunden, men varför ska man dra slutsatsen att det var något underligt med det? Jag har en känsla av att det bara handlade om familjernas status. Om jag utgår från mina egna erfarenheter av familjen Miyake så var de just en sådan stolt och uppriktig familj som kan besväras av tanken att sonen skulle gifta sig över sin ställning. För några år sedan hade de antagligen dragit sig ur betydligt tidigare, men med tanke på allt prat om en ny tid och att paret påstod att det var ett ”kärleksäktenskap”, så kan man tänka sig att en familj som Miyake lätt kan bli osäkra på vad som egentligen är rätt väg. Förklaringen är nog inte mer komplicerad än så.

Det är också möjligt att de blev förvirrade av mitt tydliga godkännande av giftermålet. Jag var nämligen väldigt lättsinnig när det gällde statusfrågan, det ligger helt enkelt inte för mig att bekymra mig om sådana saker. Jag har faktiskt inte någon gång i livet varit särskilt medveten om min sociala ställning, och till och med nu för tiden blir jag ofta förvånad när jag på någon tillställning eller i någons sällskap blir påmind om hur högt aktad jag verkar vara.

Bara häromkvällen, till exempel, var jag nere i vårt gamla 23

nöjesdistrikt och tog ett glas på fru Kawakamis ställe där Shintaro och jag var de enda gästerna, vilket verkar hända allt oftare nu för tiden. Vi satt som vanligt vid baren på de höga stolarna och bytte ett par ord med fru Kawakami, och medan timmarna gick utan att någon annan dök upp blev vårt samtal allt personligare. Vid ett tillfälle pratade fru Kawakami om en släkting och beklagade sig över att den unge mannen inte lyckades hitta ett jobb som anstod honom, och plötsligt utbrast Shintaro: ”Obasan måste skicka honom till sensei här! Ett gott ord från sensei så kommer er släkting snart att få en fin anställning.” ”Vad pratar du om, Shintaro?” protesterade jag. ”Jag har dragit mig tillbaka. Jag har inga kontakter längre.” ”En rekommendation från någon av senseis rang injagar respekt i vem som helst”, envisades Shintaro. ”Skicka den unge mannen till sensei, obasan.”

Jag blev till en början ytterst förvånad av övertygelsen i Shintaros påstående, men sedan förstod jag att han ännu en gång hade dragit sig till minnes den lilla insats jag gjorde för hans yngre bror för många år sedan.

Det måste ha varit 1935 eller 1936, ett rent rutinärende som jag minns det – ett rekommendationsbrev till en bekant på utrikesdepartementet, eller något i den stilen.

Jag hade nog inte tänkt mer på saken om inte min fru hade kommit in en eftermiddag medan jag tog igen mig och sagt att jag hade besökare i hallen. ”Du får ta och visa in dem”, sa jag då. ”Men de envisas med att de inte vill kliva på och störa dig.”

Jag gick ut till hallen och där stod Shintaro och hans 24

lillebror som bara var en yngling vid den här tiden. Så fort de såg mig började de buga och fnissa. ”Varsågoda och kliv på”, sa jag, men de fortsatte bara att buga och fnissa. ”Men Shintaro, varsågod och kom upp på tatamin.” ”Nej, sensei”, sa Shintaro och fortsatte att le och buga. ”Det vore högst förmätet av oss att komma in i ert hus på det här viset. Högst förmätet. Men vi kunde inte stanna hemma längre utan att tacka er.” ”Kom in här nu. Jag tror att Setsuko håller på att göra lite te.” ”Nej, sensei, det vore högst förmätet. Inget mindre än så.” Sedan vände sig Shintaro till sin bror och viskade snabbt: ”Yoshio! Yoshio!”

Först nu slutade den unge mannen att buga och tittade upp på mig med en nervös blick. Sedan sa han: ”Jag kommer att vara tacksam resten av livet. Jag tänker ägna hela mitt väsen åt att försöka vara värdig er rekommendation.

Jag lovar att inte svika er. Jag ska jobba hårt och ständigt sträva efter att göra mina överordnade nöjda. Och oavsett hur högt jag blir befordrad kommer jag inte att glömma mannen som gjorde det möjligt för mig att alls inleda en karriär.” ”Nej, det var väl ingenting. Det är dig väl unt.”

Detta ledde till våldsamma protester från båda två, sedan sa Shintaro till sin bror: ”Yoshio, vi har besvärat sensei länge nog. Men innan vi går ska du återigen ta en ordentlig titt på mannen som har hjälpt dig. Vi är oerhört privilegierade som har en så generös och inflytelserik välgörare.” ”Det är vi verkligen”, mumlade ynglingen och blickade storögt upp på mig.

25