9789146233602

Jag höll Kennys hand hårt när vi gick genom den mörka skogen.

Inte för att jag trodde på spöken, självklart inte. Det gjorde bara idioter. Sådana som Kennys morsa, som satt i timmar framför de där patetiska teveprogrammen där så kallade medium sökte igenom gamla hus i jakt på andar som inte fanns.

Men ändå.

Faktum var att nästan alla som jag kände hade hört ljudet av ett gråtande spädbarn vid stenröset – ett sorts utdraget, sorgset gny­ ende. Det kallades för spökbarnet, och även om jag inte trodde på andar och annat trams ville jag inte ta några risker, så jag gick aldrig hit ut ensam när det var mörkt.

Jag tittade upp mot granarnas vassa toppar. Träden var så höga att de nästan skymde himlen och den klotrunda, mjölkvita månen.

Kenny drog mig i handen. Det klirrade från ölflaskorna i plast­ påsen och jag kände lukten av röken från hans cigarrett blandas med fuktig jord och multnande löv. Några meter bakom oss lufsade Anders genom blåbärsriset, visslande på en låt som jag kände igen från Trackslistan.

– Men för fan, Malin.

Kenny ryckte till i min hand.

– Vad? – Du går ju långsammare än min morsa. Är du redan full, eller?

Jämförelsen var orättvis – Kennys morsa vägde säkert två­ hundra kilo och jag hade aldrig sett henne gå längre än mellan 13

teve­soffan och toaletten. Och till och med då blev hon andfådd.

– Käften, sa jag och hoppades att Kenny skulle höra på mitt ton­ fall att jag skämtade. Att han skulle förstå att invektivet rymde en sorts kärleksfull respekt.

Vi hade bara varit tillsammans i två veckor. Utöver det obliga­ toriska, fumliga hånglandet i hans säng som stank hund, hade vi ägnat tiden åt att prövande etablera rollerna. Han: dominant, rolig (ibland på min bekostnad) och stundtals övermannad av ett bråd­ moget, självcentrerat svårmod. Jag: beundrande, följsam (oftast på min egen bekostnad) och storsint stöttande när han blev deppig.

Kärleken jag kände för Kenny var så intensiv, oreflekterad, och för den delen också fysisk, att den stundvis gjorde mig helt utmat­ tad. Ändå ville jag inte vara ifrån honom en enda sekund, som om jag var rädd att han skulle visa sig vara en dröm, ett ljuvligt fantasi­ foster som min trånande tonårshjärna hade fabulerat ihop.

Granarna runt oss såg uråldriga ut. Mjuka kuddar av mossa bred­ de ut sig runt rötterna och grått skägg av lavar växte på de tjocka grenarna närmast marken.

Någonstans på avstånd hördes ljudet av en kvist som knäcktes.

– Vad var det? frågade jag, kanske en aning för gällt.

– Det var spökbarnet, sa Anders med teatralisk röst någonstans bakom mig. Det är här för att hääämtaa dig.

Han ylade.

– Fan, skräm henne inte! väste Kenny, som verkade ha drabbats av en plötslig och oväntad beskyddarinstinkt.

Jag fnissade, snubblade till på en rot och var nära att tappa balan­ sen, men Kennys varma hand fanns där i mörkret. Flaskorna i påsen klirrade dovt när han flyttade balansen från ena foten till den andra för att stödja mig.

Jag blev varm inombords av gesten.

Så glesnade granarna, som om de makade sig åt sidan. Gjorde plats för en liten glänta där röset bredde ut sig framför oss. Sten­ högen liknade en jättelik, strandad val i månskenet – övervuxen av 14

tjock mossa och små ormbunkar som vippade lätt i den svaga vin­ den.

Bortom gläntan reste sig Ormbergets mörka siluett mot natt­ himlen.

– Asså, sa jag. Kunde vi inte bara ha åkt hem till någon och druckit öl i stället? Måste vi sitta i skogen? Det är ju skitkallt.

– Jag värmer dig, sa Kenny och flinade.

Han drog mig så nära sig att jag kände lukten av öl och snus i hans andedräkt. En del av mig ville vända bort ansiktet, men jag tvingade mig att stå stilla och möta hans blick eftersom det var vad som för­ väntades av mig.

Anders bara visslade, satte sig tungt ned på en av de stora, runda stenarna och sträckte sig efter en öl. Sedan tände han en cigarrett och sa: – Jag trodde att du ville höra spökbarnet.

– Det finns inga spöken, sa jag och satte mig på en mindre sten.

Bara idioter tror på sådant.

– Halva Ormberg tror på spökbarnet, kontrade Anders, öppnade ölen och tog en klunk.

– Just det, konstaterade jag.

Anders skrattade åt min kommentar, men Kenny verkade inte höra. Han verkade sällan lyssna på vad jag sa, inte på riktigt. I stället satte han sig intill mig och trevade med handen över min rumpa.

Stack in en iskall tumme innanför byxornas linning. Sedan förde han sin cigarrett till min mun. Jag drog lydigt ett djupt bloss, böjde huvudet bakåt och tittade mot fullmånen när jag andades ut röken.

I tystnaden framträdde skogens alla ljud tydligt: rasslandet av den svaga vinden som svepte genom ormbunkarna, dova knackan­ den och knäppanden, som av tusentals osynliga fingrar som trevade längs marken och en fågel som hoade spöklikt på avstånd.

Kenny räckte mig en öl.

Jag tog en klunk av den beska, kalla drycken och spanade in i mörkret mellan granarna. Om någon gömde sig där inne, tryckte 15

bakom en trädstam, så skulle vi aldrig se honom. Det skulle vara så ofattbart lätt att smyga sig på oss här i gläntan, som att skjuta rådjur i ett hägn eller håva upp guldfiskar ur ett akvarium.

Men varför skulle någon göra det, i Ormberg?

Här hände aldrig någonting. Det var väl därför folk var tvungna att hitta på spökhistorier – för att inte dö av tristess.

Kenny rapade dovt och öppnade ännu en öl. Sedan vände han sig mot mig och kysste mig. Tungan var kall och smakade öl.

– Get a room! sa Anders och rapade, han också. Ljudligt, som om rapen var en fråga som han förväntade sig att vi skulle besvara.

Kommentaren verkade trigga Kenny, för han körde in sin hand i glipan på min jacka, letade sig in under tröjan och kramade mitt bröst hårt.

Jag makade mig tillrätta så att han kom åt bättre och lät tungan löpa längs de vassa tänderna i hans överkäke.

Anders reste sig upp. Jag sköt Kenny försiktigt ifrån mig och ­frågade: – Vad? – Jag hörde något. Det lät som … som om någon grät, eller ­gnydde, liksom.

Anders utstötte ett klagande läte och skattade sedan så att ölen sprutade runt munnen.

– Du är fan störd, sa jag. Jag måste kissa. Ni kan ju sitta här och spana efter spöket så länge.

Jag reste mig upp, gick runt röset och följde stenhögen bort några meter. Vände mig om och konstaterade att Kenny och Anders inte kunde se mig, innan jag knäppte upp jeansen och sjönk ned på huk.

Någonting, kanske mossa eller en växt kittlade mot låret när jag kissade. Kylan smög sig runt benen och in under jackan.

Jag huttrade till.

Verkligen begåvat att åka hit för att dricka öl. Verkligen! Men var­ för sa jag inte ifrån när Kenny kom med förslaget?

Varför sa jag aldrig ifrån när Kenny föreslog något?

16

Mörkret var kompakt och jag tog fram tändaren ur jackfickan.

Snärtade till det lilla hjulet med tummen och lät lågans sken lysa upp marken: höstbruna löv, sammetslen mossa och så de stora gråa stenarna. Och där, i en skreva mellan två stenar alldeles intill, skym­ tade jag någonting vitt och slätt som såg ut som hatten på en stor champinjon.

Kenny och Anders pratade fortfarande om spöket, deras röster var uppsluppna och ölsluddriga. Orden kom snabbt, snubblade över varandra och avbröts emellanåt av skratt.

Kanske var det nyfikenhet, kanske var jag bara inte särskilt sugen på att gå tillbaka till dem just nu, men någonting fick mig att vilja undersöka den där champinjonen noggrannare.

Fanns det förresten champinjoner så här års, mitt ute i skogen?

Den enda svamp jag någonsin hade plockat här var kantareller.

Jag höll fram tändaren mot glipan mellan stenarna så att det ­svaga ljuset fick föremålet att framträda. Petade undan några löv och ryckte bort en liten ormbunke med rötterna.

Jo, det var definitivt något där. Någonting som …

Fortfarande på huk, med jeansen neddragna, stack jag in den fria handen och petade prövande med fingret på det vita, glatta. Det kändes hårt, som sten eller porslin. Kanske en gammal skål? Defini­ tivt ingen svamp i alla fall.

Jag sträckte lite på mig och rullade undan stenen som låg ovanpå skålen. Den var mindre än de andra och inte särskilt tung, men den landade ändå med en dov duns i mossan bredvid mig.

Och där låg den, skålen eller vad det nu var. Den var stor som en grapefrukt, sprucken på ena sidan och någon sorts trådig, brun mossa växte på den.

Jag sträckte ut handen och kände på de tunna, mörka trådarna.

Gned dem mellan tummen och pekfingret i någon sekund innan hjärnan lade ihop pusselbitarna och jag insåg vad det var.

Jag tappade tändaren, reste mig upp, tog några stapplande steg rakt ut i mörkret och skrek. Det var ett skrik som kom långt inifrån 17

och aldrig verkade ta slut. Som om skräcken pressade ut varenda syreatom som fanns i kroppen genom lungorna.

När Kenny och Anders kom till min undsättning hade jag fort­ farande byxorna vid anklarna och lungorna hade gett skriket nytt liv.

Skålen var ingen skål. Mossan var ingen mossa.

Det var ett kranium med långt mörkt hår.

Ormberg

Åtta år senare – 2017

Jake

Jag heter Jake. Det ska uttalas som på engelska, Djejk, eftersom min mamma och pappa döpte mig efter Jake Gyllenhaal – en av världens bästa skådespelare. De flesta i skolan uttalar det fel med flit: de ­säger Ja-ke som om det rimmade på hake eller drake, eller ännu värre: stake. Jag önskar att jag hette något annat, men det är ju inte mycket jag kan göra åt saken. Jag är den jag är. Och jag heter det jag heter.

Mamma ville så himla gärna att jag skulle heta just Jake och pappa gjorde alltid som mamma tyckte, kanske för att han älskade henne mest i världen.

Till och med nu, när mamma är död, är det som om hon finns kvar hos oss på något sätt. Ibland råkar pappa duka åt henne och om jag ställer en fråga dröjer det ofta länge innan han säger något, som om han funderade på vad mamma skulle ha tyckt. Sedan kommer svaret: ”Visst, låna en hundralapp” eller ”Okej, åk till Saga och se på film, men var hemma till sju”.

Pappa säger nästan aldrig nej till någonting, även om han har blivit lite mer sträng sedan TrikåKungen, den gamla textilfabriken, blev asylboende igen.

Jag vill gärna tro att det beror på att han är snäll, men Melinda, min storasyster, säger att det är för att han är för slö för att orka pro­ testera. När hon säger så brukar hon snegla menande på de tomma ölburkarna som står på golvet i köket, le snett och blåsa perfekta rökringar som långsamt stiger mot taket.

Jag tycker att Melinda är otacksam. Jag menar, hon får ju till och 23

med röka hemma, det skulle mamma aldrig ha tillåtit, men i stället för att bli glad för det så säger hon så där. Det är otacksamt, orättvist och framför allt inte ett dugg snällt.

När mormor levde brukade hon säga att pappa kanske inte var den vassaste kniven i lådan, men att jag i alla fall bodde i Ormbergs tjusigaste hus, och det var ju inte det sämsta. Jag tror inte att hon insåg att jag visste precis vad en vass kniv var, men det gjorde jag.

Hur som helst var det tydligen helt okej att vara en slö kniv också, så länge man hade ett fint hus.

Ormbergs tjusigaste hus ligger femhundra meter ifrån motor­ vägen, rakt in i granskogen, intill ån som flyter hela vägen till Ving­ åker. Det finns två skäl till att huset är så fint: för det första är pappa snickare och för det andra har han sällan några jobb. Det är tur, för det gör att han kan jobba på huset nästan jämt.

Runt huset har pappa huggit ned slyn och byggt en enorm ter­ rass. Den är så stor att man kan spela basket eller cykla på den. Om man verkligen tog sats, och det inte hade funnits något räcke, skulle man kunna hoppa rakt ned i ån från kortsidan också. Inte för att någon vuxen skulle vilja göra det – vattnet är iskallt, till och med mitt i sommaren, och bottnen är full av dy och sjögräs och äckliga, slemmiga maskar. Ibland, på sommaren, brukar Melinda och jag blåsa upp de gamla luftmadrasserna och flyta med strömmen hela vägen bort till den gamla sågen. Trädkronorna bildar ett grönt tak som påminner om spetsdukarna med hålmönster som mormor vir­ kade. Det enda som hörs är fåglarna, det gummiaktiga knarret från luftmadrasserna när vi rör oss och bruset från den lilla forsen som mynnar ut i dammen vid det gamla sågverket.

När vi kommer fram till forsen måste vi ställa oss upp, bära luft­ madrasserna och vada genom det grunda, strömma vattnet ned till dammen som är full av näckrosor och sjögräs.

När farfar, som jag aldrig har träffat, var ung jobbade han på sågen, men den stängdes långt innan pappa föddes. Den förfallna byggna­ den eldades upp av skinheads från Katrineholm när pappa var lika 24

gammal som jag – fjorton år – men de svartbrända ruinerna står kvar.

På håll liknar de huggtänder som sticker upp mellan buskarna.

Pappa säger att alla hade jobb i Ormberg förr i tiden: antingen i jordbruket, på sågen, på Brogrens Mekaniska eller på TrikåKungen.

Nu är det bara bönderna som har arbete, för alla industrier är stängda och jobben har flyttat till Kina. Brogrens Mekaniska står tyst och övergivet, ett skelett av korrugerad plåt på slätten, och ­TrikåKungens slottsliknande tegelbyggnad har alltså förvandlats till asylboende.

Dit får varken jag eller Melinda gå, trots att pappa brukar til�­ låta det mesta. Och han verkar inte behöva fundera på vad mamma skulle ha sagt heller, för svaret kommer blixtsnabbt om vi frågar.

Han säger att det är för vår egen säkerhets skull. Exakt vad han är rädd för är oklart, men Melinda himlar alltid med ögonen när han tar upp det, vilket får honom att bli arg och börja prata om kalifat, burkor och våldtäkter.

Jag vet vad burka och våldtäkt är, men inte kalifat, men jag har skrivit upp det så att jag kan googla det – jag brukar göra så med ord som jag inte kan, för jag gillar ord, speciellt svåra ord.

Jag liksom samlar på dem. Ännu en hemlighet som jag inte kan berätta för någon. Man får spö för betydligt mindre saker i Ormberg, som att gilla fel musik ­eller läsa böcker. Och vissa – som jag – får mer spö än andra.

Jag går ut på terrassen, lutar mig mot räcket och ser ut över ån.

Ovädersmolnen har lättat och blottat en smal glipa av blå himmel och en intensivt orange sol strax ovanför horisonten. Frosten, som får trädäcket att se ludet ut, glittrar i de sista solstrålarna och åns vatten flyter mörkt och trögt nedanför mig. Ån fryser aldrig – det är för att den rör på sig hela tiden. Man skulle kunna bada i den hela vintern, men det är det förstås ingen som gör.

Trädäcket är fullt av grenar som blåste ned under stormen i natt.

25

Jag borde kanske samla ihop dem och slänga dem på komposten, men jag är som hypnotiserad av solen, som hänger som en apelsin strax under molnkanten.

– Jake, kom in för fan, ropar pappa inifrån vardagsrummet. Du fryser ju häcken av dig.

Jag släpper räcket, tittar på de perfekt formade, blöta avtrycken i frosten där mina händer har vilat och backar in i huset.

– Stäng dörren, säger pappa från sin plats i massagefåtöljen fram­ för den stora platteven.

Pappa sänker volymen med fjärrkontrollen och ser på mig. En rynka har vuxit fram mellan hans tjocka ögonbryn. Han stryker lätt med den fräkniga handen över sin kala hjässa. Sedan för han den reflexmässigt ned mot massagestolens kontrollknappar som inte längre fungerar.

– Vad gjorde du där ute?

– Tittade på ån.

– Tittade på ån?

Rynkan mellan pappas ögonbryn djupnar som om jag sagt något av de svåra orden som han inte kan, men sedan verkar han besluta sig för att han inte bryr sig längre.

– Jag drar till Olle om en stund, säger han och knäpper upp jean­ sen för att ge magen plats. Melinda har gjort käk. Står i kylen. Vänta inte uppe på mig.

– Okej.

– Hon lovade att vara hemma till tio.

Jag nickar och går ut i köket, hämtar en Cola, går upp till mitt rum och känner pirret i magen.

Jag kommer att ha minst två timmar på mig.

Det är mörkt när pappa går. Dörren slår igen så hårt att min fönster­ruta skallrar och en liten stund senare startar bilen och kör iväg. Jag väntar några minuter, för att försäkra mig om att han inte kommer tillbaka, innan jag går in i mammas och pappas rum.

26

Dubbelsängen är obäddad på pappas sida. På mammas sida lig­ ger täcket prydligt sträckt över sängen och kuddarna är uppuffade mot väggen. På nattduksbordet ligger boken hon läste innan hon dog, den som handlar om den unga tjejen som blir ihop med en rik snubbe som heter Grey. Han är sadist och kan inte bli kär, men tjejen älskar honom ändå, för tjejer gillar när det gör ont. I alla fall säger Vincent att det är så. Jag har svårt att tro att det stämmer, jag menar, vem gillar att få stryk? Inte jag i alla fall. Jag tror snarare att tjejen gillar Greys pengar, för alla älskar pengar och de flesta skulle göra vad som helst för att bli rika.

Som att få lite stryk eller suga av en äcklig sadist, till exempel.

Jag går fram till mammas garderob och drar spegeldörren åt ­sidan. Den kärvar lite och jag måste ge den en knuff innan den gli­ der upp. Sedan stryker jag med handen över plaggen: glatt siden, paljettklänningar, mjuk sammet, sträva jeans och skrynklig, ostru­ ken bomull.

Jag sluter ögonen och sväljer.

Det är så vackert, så perfekt. Om jag var rik, lika rik som den där Grey, så skulle jag skaffa mig en walking closet eller vad det heter. Jag skulle ha handväskor för olika tillfällen och årstider, som hängde på speciella krokar i garderoben, och mina skor skulle stå i ett eget skåp med belysning.

Jag inser så klart att det är en omöjlighet. Inte bara för att det kostar massor av pengar, utan för att jag är kille. Det skulle vara helt stört att skaffa en garderob med tjejkläder. Om jag gjorde det så skulle det verkligen bevisa att jag är ett missfoster. Att jag är fan så mycket sjukare än den där Grey – för det är okej att slå kvinnor och binda dem, men inte att klä sig som dem.

I alla fall inte i Ormberg.

Jag tar ut den guldfärgade paljettklänningen, den som har sma­ la axelband och blankt, lite halt foder. Mamma brukade ha den på nyårs­afton och när hon åkte på kryssning till Finland med sina tjej­ kompisar.

27

Jag håller upp den framför mig och tar några steg snett bakåt så att jag kan se mig i spegeln. Jag är mager och mitt bruna hår står som en plym runt mitt bleka ansikte. Försiktigt lägger jag ned klän­ ningen på sängen och går fram till byrån. Drar ut översta lådan och väljer ut en svart behå med spets. Sedan drar jag av mig jeansen och luvtröjan och tar på mig behån.

Det ser lite lökigt ut, förstås. Det finns ju ingenting där brös­ ten borde sitta, bara en platt, mjölkvit bröstkorg med små, fåniga bröstvårtor. Behåspetsen står rakt ut från bröstkorgen. Jag stoppar en hoprullad strumpa i varje kupa och låter sedan klänningen glida över huvudet. Som alltid när jag prövar paljettklänningen slås jag av hur tung den är – tung och liksom kall mot huden.

Jag granskar min bild i spegeln och blir plötsligt obekväm, jag hade hellre använt någon annans kläder än just mammas, men jag har så klart inga tjejkläder själv och Melinda har mest jeans och top­ par, hon skulle aldrig ta på sig någonting så här fint.

Jag funderar över vilka skor som passar bäst till klänningen. Kan­ ske de svarta med rosa stenar på? Eller sandalerna med blå och röda remmar? Jag väljer de svarta skorna – jag väljer nästan alltid just de skorna – för jag älskar de gnistrande rosa stenarna. De får mig att tänka på dyra smycken, sådana som tjejerna har i YouTube-klippen som Melinda kollar på.

Jag backar igen och granskar spegelbilden. Om håret bara hade varit lite längre hade jag absolut sett ut som en tjej på riktigt. Kan­ ske kan jag låta det växa lite, åtminstone så att det går att sätta upp?

Tanken är kittlande.

När jag går till Melindas rum blir det spår i den tjocka heltäck­ ningsmattan. Pappa har lagt in heltäckningsmattor i alla rum utom i köket, eftersom det är så skönt att gå på. Jag älskar känslan av det mjuka under de högklackade skorna, det är nästan som att gå på gräs, som om jag var utomhus.

Melindas sminkväska är stor och rörig. Jag kastar en blick på klockan och bestämmer mig för att skynda mig. Målar tjocka kajal­ 28

streck runt ögonen, som den där sångerskan, Adele, gör, och stry­ ker det vinröda läppstiftet över läpparna. Värmen sprider sig inom­ bords när jag ser mig i spegeln.

Jag är vacker på riktigt.

Jag är Jake, men ändå inte, för jag är snyggare och mer perfekt och liksom mer mig själv än förut.

I hallen drar jag på mig en av Melindas koftor – det är nollgradigt ute och även om jag vill så kan jag inte gå ut i bara klänningen. Den svarta yllekoftan är stickig och knapparna har ramlat av, så den går inte att knäppa. Kylan nafsar mig i benen när jag låser ytterdörren, lägger nyckeln under den tomma, spruckna blomkrukan och börjar gå mot vägen. Gruset knastrar under min tyngd och jag får koncen­ trera mig på att hålla balansen i de högklackade skorna.

Natten är mörk och färglös och luktar blöt jord.

Ett glest, snöblandat regn har börjat falla. Klänningen låter lite när jag går, den liksom frasar. Granarna står tysta längs vägen och jag undrar om de ser mig och vad de i så fall tänker. Men jag tror inte att granarna har någon invändning mot min klädsel. De är bara granar.

Jag tar av på den lilla stigen.

Ungefär hundra meter framför mig ligger landsvägen. Jag kan gå dit, men inte längre, för någon skulle kunna se mig och det vore det värsta som skulle kunna hända. Typ, värre än döden.

Jag älskar att gå själv i skogen. Speciellt i mammas kläder. Jag brukar låtsas att jag är ute och går i Katrineholm, på väg till en bar eller en restaurang.

Det kommer ju aldrig att hända, förstås.

När jag står ett par meter från vägen stannar jag. Blundar och för­ söker njuta så mycket det går av hela grejen, för jag vet att jag måste gå tillbaka strax. Tillbaka till Ormbergs flottaste hus, till platteven och massagestolen och mitt rum med alla filmaffischerna. Tillbaka till kylskåpet som är fyllt med snabbmat och har en ismaskin som fungerar om man slår knytnäven hårt mot den några gånger.

29

Tillbaka till Jake som inte har klänning och behå och högklack­ ade skor.

Kalla regndroppar faller mot mitt huvud, rinner ned längs nack­ en och in mellan skulderbladen.

Jag huttrar till, men egentligen är vädret inte så illa. I alla fall om man jämför med igår – då blåste det så mycket att jag trodde att ­taket skulle flyga iväg.

Någonstans hörs en duns, kanske är det ett rådjur – det finns mycket vilt här. En gång kom pappa hem med ett helt rådjur som Olle hade skjutit och hängde det upp och ned i garaget i flera dagar innan han flådde och styckade det.

Fler ljud.

Kvistar knäcks och någonting annat hörs, ett kvävt stönande, som från ett skadat djur. Jag stelnar till och spanar ut i mörkret.

Någonting rör sig mellan granarna, kryper i riset mot mig.

En varg?

Tanken kommer från ingenstans fast jag vet att det inte finns varg här. Bara älgar, rådjur, rävar och harar. Det farligaste djuret i Orm­ berg är människan, det har till och med pappa sagt.

Jag vänder mig om för att springa tillbaka mot huset, men fastnar med ena klacken i jorden och ramlar baklänges ned på marken. En vass sten tränger in i handflatan och jag känner en skarp smärta i svanskotan.

Sekunden senare kryper en kvinna fram ur skogen.

Hon är gammal. Håret hänger i våta stripor runt ansiktet och hennes tunna blus och jeans är blöta och söndertrasade. Hon har ingen jacka eller skor på sig och armarna är strimmiga av blod och smuts.

– Hjälp mig, säger hon med en röst som är så svag att jag knappt kan urskilja orden.

Jag hasar baklänges på marken för att undkomma henne, plöts­ ligt livrädd, för hon ser ut precis som de häxor eller galna mörder­ skor som är med i skräckfilmerna som Saga och jag brukar se.

30

Regnet har tilltagit i styrka och en stor pöl breder ut sig runt mig. Jag reser mig upp på huk, kränger av mig skorna och tar dem i handen.

– Hjälp mig, mumlar hon igen, samtidigt som hon kommer på fötter.

Jag inser självklart att hon inte är en häxa på riktigt, men kan­ ske är hon galen. Och farlig. För något år sedan grep polisen en mental­sjuk snubbe i Ormberg. Han hade rymt från Karsuddens sjukhus i Katrineholm och hållit sig gömd i nästan en månad i tom­ ma sommar­stugor.

– Vem är du? frågar jag, backar och känner fötterna sjunka ned i den blöta mossan.

Kvinnan stannar till. Hon ser förvånad ut, som om hon inte vet vad hon ska svara på frågan. Så tittar hon på sina armar, stryker bort en gren med handen och jag ser att hon håller någonting i sin ena hand, en bok eller kanske ett anteckningsblock.

– Jag heter Hanne, säger hon efter några sekunder.

Hennes röst låter stadigare och när hon möter min blick ser det ut som om hon försöker pressa fram ett leende.

Hon fortsätter: – Du behöver inte vara rädd. Jag ska inte göra dig illa.

Regnet piskar mot min kind när jag möter hennes blick.

Hon ser annorlunda ut nu, mindre som en häxa och mer som en gammal tant. En ofarlig gammal tant som rivit sönder sina kläder och ramlat i skogen. Kanske har hon gått vilse och hittar inte hem.

– Vad har hänt? frågar jag.

Tanten som heter Hanne granskar sina trasiga kläder och möter sedan min blick. Jag anar förtvivlan och skräck i hennes ögon.

– Jag minns inte, mumlar hon.

I samma sekund hörs ljudet från en bil som närmar sig på av­ stånd. Tanten verkar också höra det, för hon tar några steg mot ­stora ­vägen och viftar med armarna. Jag följer efter henne upp på vägrenen och spanar i mörkret mot fordonet som närmar sig. I 31

s­ kenet från billyktorna ser jag att Hannes nakna fötter är täckta av blod, som om hon rivit sig på vassa kvistar och stenar.

Men jag ser någonting annat också, jag ser hur paljetterna i min klänning glittrar och gnistrar i ljuset som stjärnor på himlen en klar natt.

Vem som helst kan sitta i bilen som närmar sig – det kan vara en granne eller en kompis storebror eller den galne gubben på andra sidan kyrkan – men sannolikheten att det är någon som jag känner är stor.

Skräcken sprider sig inombords, vrider om inälvorna och ger hjärtat en björnkram.

Det finns bara en enda sak som är värre än häxor och mentalpati­ enter och galna mörderskor – och det är att bli avslöjad. Att någon skulle se mig i paljettklänning med hoprullade strumpor intryckta i mammas gamla behå. Om det kom ut i Ormberg skulle jag lika gärna kunna skjuta mig direkt.

Jag backar tillbaka in i skogen och hukar bakom ett par buskar.

Bilföraren måste ha sett mig, men han eller hon kanske inte kän­ de igen mig. Det är mörkt, regnet öser ned nu och jag är ju faktiskt utklädd.

Bilen stannar och rutan glider ned med ett hummande ljud. ­Musik strömmar ut i natten. Jag hör tanten tala med föraren, men jag känner varken igen henne eller bilen. Efter någon minut öppnar tanten bakdörren och hoppar in. Sedan försvinner bilen i natten.

Jag reser mig upp och går fram till vägen som löper som en mörk, blank orm genom skogen. Det enda som hörs är regnet.

Tanten som heter Hanne är borta, men på marken ligger ­någonting – en brun bok.