S P R Ä N G Ä N G E L N ! Somliga tyckte att det var farligt att känna hen-
ne, andra såg henne som en prästinna i diktens tempel. Men hon var också en modern ung kvinna, en som älskade att bada, spelade tennis, åkte skidor, suddade bort nätter på nattklubbar. Hon var påfallande kortvuxen. Ibland nådde hennes ben inte ned till golvet när hon satt på en stol. Hon var dottern i en övre medelklassfamilj, blev buddhist, sedan kristen, socialist och till sist politiskt desillusionerad. Eftervärlden har gjort henne till staty i strikt vardagsklänning – själv gladdes hon åt de klänningar och underkläder som hon hade köpt utomlands. Som ung student i Uppsala liknade hon mest en akademisk tant i stram hårknut. Tio år senare var hon en modeklippt och prisbelönt författare som sökte efter unga kvinnor på Berlins dambarer. Sådant gillade hon att berätta om för de allra närmaste vännerna. Kanske var det en befrielse från den offentliga bilden av henne som förandligad och städad, ett sätt att spränga andras uppfattning av henne som en poesins ängel och ett privatlivets helgon. Som många andra författare hade hon förmågan att lämpa sin personlighet efter det sociala sammanhang hon vistades i. Tydligast syns det i de olika namn hon gick under: Misse, Pull, Teo, Emanuel, Barbara, fru Björk. Hon var författare, lärare, feminist, politisk aktivist. I slutet av april 1941, mitt i andra världskrigets bistraste mörker, tog hon sitt liv. Men detta slut var inte hennes livs mål. Väsentligare är hur hon levde. För döden är inte hennes facit. Lika litet som man måste förstå en cancerdöd manlig författares liv utifrån hans rökande och alkoholmissbruk, ska man tolka hennes liv baklänges utifrån hennes självmord. Hon bländade omgivningen med sitt leende, men lät sig nästan enbart
· 11 ·
fotograferas med allvarlig uppsyn. Hon skrev intensivt, men tröttnade snart på varje ny dikt och sökte efter nästa. Hon älskade myter och förvandlades i det närmaste själv till en. Döden löpte som en kylig underström i hennes diktning, men helst återkom hon till födelsen, livets motsträviga mirakel, de växande träden. Alla som har läst hennes verk vet att det inte var natten som lockade mest, utan den gryende nya dagen. Att brista var i hennes värld inte att gå sönder, utan att födas.
F Ö R R Å D E T. Bilden av Karin Boye har skiftat mycket genom åren. Ti-
digt sågs hon som en innerlig poet, uppfordrande och sträng i sina krav på ärlighet och rättrådighet. Hon har framstått som en livsvalens skald, kanske mest läst av unga kvinnor. Inte utan skäl beskrev Göran Hägg en gång hennes samlade dikter som ”en sorts profan psalmbok”. Med åren har andra aspekter på henne lyfts fram: den självmordsbenägna, kärlekslängtande unga kvinnan, den djärva litterära modernisten, vänsterradikalen, den orädda bisexuella pionjären. Så har Karin Boye bytt skepnad, från konfirmationspoet till Clartétjej och sedan till queerikon. Allt ingår i ett växande förråd av bilder av henne. Källmaterial och tidigare forskning presenteras utförligare mot slutet av denna biografi. Här ska bara några huvudpunkter beröras. Hittills har bara en biografi över Karin Boye utgivits, Margit Abenius Drabbad av renhet (1950). Abenius litteraturhistoriska väderkorn lät henne säga mycket om Boyes litterära förebilder, och hennes intresse för Boyes liv lät henne uppdaga reflexer av Boyes privatliv och inre konflikter i hennes litterära verk. Dessutom räddade Abenius många förstahandsuppgifter om Boye genom intervjuer och korrespondens. Samtidigt hade Drabbad av renhet brister som gradvis har blivit tydligare. Olika former av hänsyn till då levande personer innebar bland annat att Boyes kärleksliv bara blev skissartat beskrivet, vilket medförde att mycket av den psykologiska dynamiken i hennes liv gick förlorad. Också många andra aspekter på Boyes tillvaro berördes mest i förbigående, något som orsakade debatt när biografin kom ut (även om mottagandet annars var nästan översvallande). I praktiken kom stora delar av Boyes privatliv och yrkesliv i skymundan, vilket innebar att hon berövades mycket av sin vardag. Abenius hade också en besvärande vag känsla för
· 12 ·
· 13 ·
F ör u tsättn i ng a R
kronologi och geografi, biografins bjälklag. (”Hädanefter är det svårt att följa hennes livsväg i alla dess kurvor”, heter det typiskt nog om Boyes vuxenliv efter hennes magisterexamen 1928.) Dessutom hade Abenius en förkärlek för att välja prosalyriska utflykter framför verifierbara detaljer. Allt detta är svagheter i en levnadsteckning som (det måste upprepas) också rymmer värdefulla och lysande partier. Utgiven i många upplagor har Abenius biografi präglat bilden av Boye för generationer av läsare. När Victor Svanberg i sina memoarer, utgivna tjugo år efter Abenius bok, gav en annorlunda bild – som innefattade att Boye hade ett aktivt sexualliv – betraktade många den närmast som ett attentat. Det dröjde förvånansvärt länge innan den akademiska forskningen om Karin Boye kom igång. Kerstin Pharmanson försvarade 1965 en licentiatavhandling om Boyes ungdomsdiktning, men publicerade aldrig något ur den. Följden är att hennes innehållsrika undersökning sorgligt nog har förblivit nästan okänd. Den första doktorsavhandlingen lades fram först 1986. I den lyfte Gunilla Domellöf fram Boye som prosamodernist och radikal essäist och litteraturkritiker under 1930-talet – och inledde därmed den korrigering av Abenius bild som har fortsatts av andra forskare. Ännu har dock bara ett fåtal personer disputerat på Boye. Viktiga insatser för kunskapen om Boye har också gjorts i flera and ra sammanhang. Främst bör nämnas Paulina Helgeson, utgivaren av ett brett urval av Boyes brev, och Pia-Kristina Garde, författaren till tre böcker om Boye bestående av brev, minnesberättelser, fotografier och dokument. Viktiga smärre bidrag av det slaget finns också i den skriftserie om Boyes liv och diktning som utges av Karin Boye Sällskapet sedan 1985 (hittills tolv volymer). Genom Helgesons och Gardes biografiska grundforskning har flertalet av Boyes brev publicerats, men opublicerade brev från och till henne finns också i olika offentliga arkiv. Hennes eget arkiv finns sedan början av 1970-talet i Uppsala universitetsbibliotek: av litterärt material rymmer det främst ungdomsdiktning och manuskript och utkast från hennes sista år. Manuskripten till hennes publicerade böcker finns i Bonniers förlags arkiv. Ett viktigt material är de intervjuer som har gjorts med efterlevande släktingar och vänner. Anteckningar från sådana finns bevarade i Margit Abenius arkiv (också det i Uppsala universitetsbibliotek). Uppgifter från
På detta foto från 1931, publicerat i Husmodern, poserar Karin Boye som ung hustru med vida litterära vyer – och utsikt mot Kungsholmsstrand från en balkong på det hus där hon bodde som nygift.
B E S Ö K A R N A . Att skriva en biografi är att under en lång tid vara en
besökare i det som kan rekonstrueras av en annan persons liv. Min syn på biografins uppgift och möjligheter har jag skrivit utförligare om i and ra sammanhang. Här får räcka med att säga att jag anser att genren bör präglas av en pendling mellan inlevelse och distans, att den i regel innebär akter av både summering och nytolkning, och att den bör vidgas från den snävt privatbiografiska sfären. Den litterära biografins uppgift är att göra reda för författarens liv och omständigheterna kring verkens tillkomst, snarare än de olika tolkningar de kan föda och har fött. Litteraturvetenskapen strävade länge programmatiskt efter att frigöra litteraturen från författarens liv. Men ingen litteraturtänkare berättade för Karin Boye att det vore ett biografiskt felslut att tro att hennes eget liv hade något med hennes dikter att göra. Tvärtom utvecklade hon med åren en sofistikerad teori om att dik-
· 15 ·
F ör u tsättn i ng a R
flera andra intervjuer anförs i Abenius biografi, liksom i en doktorsavhandling av Barbro Gustafsson Rosenqvist och i Pia-Kristina Gardes redan nämnda böcker. Dessutom finns väsentliga biografiska upplysningar i memoarer, artiklar och publicerade intervjuer, liksom i de självbiografiska anteckningar av Karin Boye som först mycket sent blev tillgängliga för forskningen. (Margit Abenius hade tillgång till dessa anteckningar, men fick gå förbi åtskilliga uppgifter i dem av diskretionsskäl.) Med åren har också annat nytt material kommit fram, på senare tid exempelvis Bengt Nirjes intervjuer med kretsen kring Spektrum och Pia-Kristina Gardes långa intervju med Gunnel Bergström (Gunnar Ekelöfs första hust ru, som lämnade honom för Boye). Rikedomen i detta samlade förråd av uppgifter är ännu ett skäl att försöka ge en ny helhetsbild av Karin Boyes liv och diktning. Materialet ger bilden av en litterär yrkeskvinna med stor integritet – men också av en levande person, ibland självkritisk och desperat, ibland öm, fräck och rolig. Redan hennes publicerade brev visar en person helt olik den livskrisare, den blida konfirmationspoet eller den sexualpolitiska symbol som hon annars ofta reduceras till. Samtidigt förblir hon delvis gåtfull och gäckande. Hon var en människa av det slag som lockar fram den biografiska impulsen.
ten ända in i rytm och bildspråk måste flöda ur personlighetens djupaste skikt. Någon trogen verklighetsskildring strävade hon dock aldrig efter. Även om hon som novellist och romanförfattare gärna lånade ur egna (och andras) erfarenheter, såg hon till att ändra omständigheterna så att personerna inte gick att känna igen. I ett brev till en förtrogen vid mitten av 1930-talet beskrev hon sin metod: Verkliga porträtt gör jag inte: jag fängslas av en situation, där idéer och makter avspeglar sig, förenklar och tillspetsar den så mycket som möjligt, och ur upplevelsen ur de verkliga (eller drömda) [människornas] agerande skalar jag ut den kärna, som bidrar att förenkla och tillspetsa. Det andra lämnar jag ogenerat ur räkningen, det som komplicerar huvudmotivet med bimotiv. Jag tror man måste göra så för att nå konstnärlig effekt.
I sådana akter av förenkling och tillspetsning ingick för Boyes del ofta att dölja alla spår av homosexuella laddningar från det egna livet. Ur snävt biografisk synvinkel kan det beskrivas som att hennes fiktionalisering ofta innefattade könsbyten, där exempelvis en verklighetens kvinna i berättelsen kunde förvandlas till en man för att kärleksparet inte skulle utmana dåtidens konventioner. Lika diskret var hon i sin lyrik, där könet på den som dikten riktades till nästan alltid var fördolt. Men för Boye kom det uppenbarligen även att finnas en avgörande skillnad mellan prosan och lyriken, den att diktade gestalter var just påhittade, medan dikterna var mer direkt förbundna med författarens eget jag. När hon i en enkät ombads att yttra sig om några litterära favoritgestalter svarade hon visserligen artigt, men avfärdade sedan hela frågan som mindre central: De ”levande människor”, som kritikern älskar att finna i böckerna, är ju ändå inte människor, de är en liten välslipad facett av det gåtfulla, mångskiftande, finförgrenade, ogripbara väsen, som också den ringaste själ i verkligheten är. Djupt spännande är ändå bara förstahandslivet – diktgestalterna blir det bara genom att de förmedlar och uppenbarar detta förstahandsliv: diktaren bakom verket. Detta är antagligen en lyrikers syn på litteratur. Eller kanske rent av en olitterär människas? Jag vet bara, att numera också den mest plastiska diktade gestalt förefaller mig som en statisk skuggbild ur en verklig människas outgrundliga och dynamiska liv.
· 16 ·
Nästan alla utkast av Karin Boye har gått förlorade (eller sorterats bort). Merparten av hennes manuskript består av prydliga renskrifter som inte säger så mycket om hennes skapande processer. Denna första sida av ett utkast till dikten ”Legend” (i För trädets skull, 1935) ger dock några glimtar av den litterära energi hon utvecklade när hon sökte sig fram till allt exaktare och tätare formuleringar.
Samtidigt visste hon mycket väl att dikterna för läsaren var frigjorda från sina ursprungliga omständigheter. Efter publiceringen blev de självständiga besökare i läsarnas liv. ”När man har givit ut en bok, så har man ju släppt ut den till självständigt liv”, skrev hon. ”Det är som om privatpersonen i en sedan inte vill blanda sig i vad som hände den, inte offentligt åtminstone.” Också hennes verk blev besökare i läsarnas liv. Men någonstans ifrån kom dessa besökare, och detta ursprung är biografins ämne, snarare än besökarnas destination – ett ursprung som med Boyes ord skulle kunna kallas ”förstahandslivet”. Diskretion kan inte vara biografikerns hederssak, helt enkelt eftersom genren handlar om orsakssamband. Att utesluta Boyes kärleksliv i en levnadsteckning över henne skulle vara lika missriktat som att förbigå hennes författarskap. Det betyder inte att lösmyntheten ska härska. Åtskilliga detaljer av mer intim art har jag utelämnat eftersom de saknar egentlig biografisk relevans. Syftet med denna biografi är att ge en modern, detaljerad och dokumenterad bild av Karin Boyes liv och diktning. Den bygger på en omläsning av hela författarskapet – litterära verk, brev och andra dokument – och på forskningen kring henne. Jag har velat se hennes särart, men också sätta in henne i den tid när hon levde. Hennes vuxenliv och författarskap sammanföll nästan helt med den turbulenta mellankrigstid då Sverige och Europa ändrades i grunden. Karin Boye såg tidens konflikter som en kulturkamp där hon ville göra sin insats. Bakom den viljan låg en idealism, ofta också en utopism som hann ömsa skinn många gånger. Hennes förhoppningar på framtiden kunde ta många former, men var lika mycket ett med hennes person som blodådrorna med hennes kropp. Hon var mer förknippad med gryningen än med skymningen. För att skapa en bild av Karin Boyes liv måste ett antal frågeställningar vävas samman snarare än att någon grandios enskild teori kan få allt att gå jämnt ut. Vad formade Karin Boye som person och författare? Vilka var hennes drivkrafter och målsättningar? Hur utvecklades hon litterärt? Vad ansåg hon om litteraturens uppgift? På vilka sätt samspelade hennes författarskap med hennes liv? Hur uppfattade andra henne? Hur försörjde hon sig? Hur hanterade hon sin homosexualitet i en tid när den knappt fick erkännas offentligt? Vilka var hennes övertygelser inom politik, estetik, religion och etik?
· 18 ·
T I D E N S D O T T E R . Livet igenom präglades Karin Boye av kraftiga hu-
mörsvängningar – hon har kallats ”manodepressiv” eller ”bipolär”. Hennes mor beskrev henne som ”alltid optimist, men hon var aldrig riktigt frisk”, utsatt för ”anfall” av ”akut melankoli” som dock snabbt kunde gå över. Även om hon var en säregen person med ett alldeles eget livsöde, var hennes livskurva samtidigt påverkad av tidens villkor och konflikter. Hon var präglad av chocken från första världskriget, liksom av tjugotalets livstro och tidens kvinnofrigörelse. Hon var en nyfiken utforskare av försöken att kombinera socialism och psykoanalys, en upptäckare av den moderna tidens möjligheter. Bland de möjligheterna fanns sexualiteten – både som frigörare och förhärjare. Till Elin Wägner lär hon ha sagt: ”tänk du, bara för att några körtlar fungerar annorlunda hos mig, så skall mitt liv vara förstört eller ifrågasatt.” Ordet ”förstört” var nog väl starkt, men ”ifrågasatt” helt adekvat – ibland också för Karin Boyes syn på sig själv. Formuleringen om ”körtlar” ska inte tolkas som att Boye menade att hennes sexuella orientering var entydigt medfödd. Som hon uttryckte det i ett brev kunde homosexuella känslor ibland ”vara övergående ungdomssymtom” och orienteringen sedan närmast ett resultat av slumpen: ”Jag tror en hel del människor långt upp i tjugoåren och kanske längre behåller en viss osäkerhet i valet av kön [på den de älskar] för att genom en eller annan tillfällighet väga över åt ena eller andra hållet.” Åsikten om att de flesta var potentiellt bisexuella speglade en föreställning som under 1930-talet blev allt viktigare i den svenska debatten kring homosexualitet. Visserligen var homosexuella handlingar fortfarande förbjudna i lag (avkriminaliseringen kom först 1944) och sågs av många som skamliga och naturvidriga – men i praktiken straffades inga kvinnor för homosexuella handlingar mellan vuxna. Allt fler menade också att homosexuell aktivitet borde avkriminaliseras. Argumenten kunde dock se mycket olika ut. Somliga menade att homosexualitet var medfödd och berodde på könskörtlarnas sekretion: den var en egenskap som tillhör-
· 19 ·
F ör u tsättn i ng a R
Allt är facetter av den litterära biografins gängse grundfrågor. Hur levde hon? Vad formade hennes sätt att leva och hennes litterära verk? Vilken var hennes livsproblematik?
de den naturliga variationen. Andra ansåg tvärtom att homosexualitet var en förvärvad egenskap, orsakad av en hämning i utvecklingen som i flickors fall berodde på en för stark bindning till fadern. Enligt detta synsätt – som omfattades av många psykoanalytiker, men inte alla – var homosexualitet en ”sjukdom” som kunde ”botas” med rätt behandling. Men den homosexuelle skulle inte bestraffas för sina handlingar. Mellan dessa bägge extremlägen (medfödd respektive förvärvad) fanns många försök att jämka samman de båda perspektiven. Boyes syn på homosexualitet varierade över tid, vilket hade att göra både med tidsandan och hennes yttre förhållanden. Homosexualitet var en sak för den unga skolflickan och hemmadottern åren kring 1920, en annan för den självförsörjande och psykoanalyserade radikalen under trettiotalet. Men avståndstagandet från homosexualitet var starkt i många kretsar och Boye var oftast mycket diskret och höll sin sexuella orientering hemlig för de flesta, utom ett litet antal betrodda vänner. Somliga upptäckte den av en slump, andra vägrade långt efter hennes död att tro att den var genuin eller ens fanns. Flera av de kvinnor hon förälskade sig i tillät hon aldrig att märka hennes känslor – ett mönster som gällde från skoltiden ända fram till hennes sista år. Karin Boye var bisexuell, men det var främst den homosexuella dimensionen i hennes sexualitet som utmanade omgivningen. Jag har inte sett någon anledning att terminologiskt avvika från hur Boye beskrev sin egen sexualitet. Det innebär att jag använder termen ”homosexualitet” (som hon själv föredrog), men inte ”lesbisk” (ett ord som hon veterligen undvek). Jag talar också om hennes ”orientering” snarare än ”läggning” (det senare skulle indikera något medfött snarare än något föränderligt: bara tidvis tycks Boye ha sett sin homosexualitet som medfödd). Ofta är det också relevant att tala om hennes ”sexuella problematik” – ett uttryck som har att göra med motståndet mot homosexualitet, både utanför och inom Boye. Hennes sexuella orientering skapade hos henne inte sällan glädje, individualism, kampvilja och en känsla av utvaldhet. Men ofta väckte den tvärtom självförakt, känslor av meningslöshet och fördömelse. Livet igenom fick hon uppleva omgivningens misstänksamhet och motstånd – inklusive föreställningen hos många av dåtidens psykoanalytiker att homosexualitet var en ”avvikelse” som borde ”botas”. Allt detta präglade hennes liv, men också mycket av det hon skrev.
· 20 ·
· 21 ·
F ör u tsättn i ng a R
Ännu en avgörande omständighet bakom Karin Boyes författarskap är att hon var yrkesförfattare. Större delen av sitt vuxenliv var hon ekonomiskt beroende av inkomsterna från egna böcker, översättningar, recensioner, stipendier och sådant hon kunde publicera i tidningar och tidskrifter. Hon måste därför alltid balansera sitt konstnärliga samvete mot bokmarknadens krav. Problemet summerade hon i ett brev till en vän våren 1934, just när hon litterärt var sysselsatt med detta ämne: ”Det verkar ju lite kaninartat att producera två böcker om året, men vad ska man göra? När var bok inbringar omkring 1000 kronor, så kan allmänhet och förläggare inte begära att bli lämnade i fred ett helt år.” Kommentaren kan verka krass, men beskriver hennes vardag som självförsörjande kvinna och praktisk feminist. På litteraturens område var Karin Boye en syster till andra dåtida kvinnor som försörjde sig som kontorister, lärare, telefonister och sjuksköterskor. På sin tid var hon en av de flitigare prosaberättarna på Bonniers förlag, räknat i utgivna titlar. Inte sällan har denna självironiska yrkeskvinna betraktats som ett offer: för sin inre splittring, för en manligt präglad litterär institution, för tidens fördomar om homosexuella. Synpunkterna rymmer mycket sanning – ja, Boye utsattes ofta för press och angrepp. Men de har ganska lite att göra med hur hon levde sitt liv och hur hon såg på sig själv. Hon var en dotter av både romantiken och den nya sakligheten, men framför allt författare ut i nagelspetsarna. Hon hade en hög tanke om litteraturen. För henne var den en form för tänkande som kunde bidra till att göra människorna och världen lite bättre, åstadkomma redlighet, rättvisa och självkännedom. Samtidigt vårdade hon noga den inre isflisa av integritet som varje verklig författare måste värna om. En av hennes bröder, Ulf Boye, beskrev henne som självisk i den meningen att hon var frigjord från hänsyn till de närmaste. Och en av hennes väninnor mindes hennes positiva egocentricitet. Att Karin Boye samtidigt visade generositet och osjälviskhet var bara ett utslag av hennes motsägelser. Hon var systern i bedrövelsen som gav hjälp men också sökte den. Hon ogillade sin mor och gjorde allt för att bli den perfekta dottern. Som kristen övergav hon snabbt sin gud. Hon ville ha sin integritet, men orkade inte alltid med den. Livet satte hon så stort värde på att hon ibland bara ville dö. Lärare eller författare? Hon ville vara bägge eller slippa vara någotdera. Även när hon genomskådade
futiliteten i sina förälskelser smärtade de lika mycket: några av hennes mest svindlande kärleksdikter handlar om plåga och pina. Lika lätt som hon hade att skratta kunde hon falla i gråt. Hon sökte strid men ville ofta bara fly. Hon var en av livsviljans stora diktare i den svenska litteraturen, men många vet mer om hennes sätt att dö än om hennes sätt att leva. Hon liknade den person som hon beskrev i en dikt: synbarligen rustad och sluten i pansar – ”men av skräck var brynjan gjuten / och av skam”. Eller den person som förekom i en annan dikt: ”Passar inte till upprorsman / och tvangs ändå bli det.” Själv värderade hon ofta intensiteten i livsupplevelsen högt, oavsett om den gav glädje eller smärta. När hon orkade ville hon vara vidöppen för allt: Vill jag själv verkligen bli skonad? frågar jag mig. Ja, i svaga stunder, då skriker man och sparkar och vill inte vara med längre. Men verkligen, innerst inne? Nej. Jag vill egentligen ha alltihop med, och vad jag till slut har att tacka för är inte tiderna av smärtfritt halvliv, utan tider av liv, antingen det var himmelskt eller infernaliskt. Och människor som på något sätt har ingripit i ens liv och kastat det in i en annan bana och tvingat en att kämpa för livet, först förbannar man dem med stor bitterhet, men sen, när det har gått över, förstår man att det där var något mycket fint […].
Färdig med sina motsägelser blev Karin Boye aldrig. Men inte heller med sin nyfikenhet på livet, sin törst efter ännu en ny dag.