Förord Vi skulle snart avsluta rättegången. Det enda som återstod av för handlingen var den så kallade personaliadelen och slutanförandena, eller som de mer populärt kallas: slutpläderingarna. De tre åtalade unga männen skulle antagligen dömas för grovt rån. Bevisningen som lagts fram hade varit förkrossande, och de ris kerade långa fängelsestraff. Enligt åtalet hade de tagit sig in på en fest i en lägenhet i norra Stockholm och där allvarligt misshandlat och rånat ett antal ungdomar på deras privata värdesaker, mobil telefoner och busskort. Domaren böjde sig fram och ställde den frågan som hon alltid ställde tilltalade som var under tjugoett år: »Så, var befinner ni er om fem år. Vilka är ni om fem år?« Det var ett sätt att sträcka ut handen, att ge dem en chans att i varje fall visa en ambition till förändring, och i vanliga fall brukade de tilltalade bemöda sig om att förklara att de skulle ändra sina liv, att de skrivit in sig på Komvux och Arbetsförmedlingen för att få jobb och lämna den kriminella livsföringen. Men inte de här männen. De reagerade på ett helt annat sätt. De ställde sig upp (och betänk då att alla alltid sitter ner i svenska rättssalar – det är inte som i det anglosaxiska systemet där åklagare och advokater går omkring framför en jury). Häktesvakterna pres sade tillbaka dem i stolarna, men kunde inte hindra dem från att framföra sin sak. »Du fattar ingenting«, vrålade de till domaren. »Du fattar inte vil ka liv vi lever. Du fattar inte att det vi gör, är naturligt för oss att göra.« Jag satt stilla. Jag lyssnade. Jag försökte förstå. Och när jag kom hem den kvällen slog jag på min dator och skrev de första skönlitterära raderna i mitt liv: »Det vi gör är naturligt för oss att göra.« Det blev en kort berättelse, kanske kunde den kallas för en novell.
- 5 -
Den skildrade ett rån i en lägenhet i norra Stockholm. Men händelse förloppet beskrevs inte genom ögonen på en kriminalinspektör som kom till brottsplatsen i efterhand och förhörde vittnen och försökte rekonstruera gärningen, och jag skrev heller inte ur perspektivet hos något av brottsoffren. Istället beskrev jag rånet och misshandeln ur brottslingens syn vinkel. För jag tänkte att om det finns människor i Sollentuna – och i Sverige – för vilka grov brottslighet är naturligt – för vilka rån och misshandel är som vilket jobb som helst – så måste det också vara värt att för en gångs skull beskriva brott ur brottslingens perspektiv. Inte ur samhällets, polisens eller offrens synvinkel. Jag tänkte att någon måste pröva att skriva med en ny röst. Det blev startskottet för Snabba cash. Inledningsvis visste jag inte vad jag pysslade med. Jag visste bara att jag hade många berättelser i mig som ville komma ut. Dels för att skildringar från domstolen var fascinerande och spännande, dels för att jag behövde berätta som ett slags självterapeutisk behandling. Jag behövde lätta på trycket, helt enkelt. Men det handlade inte bara om vad jag fick ta del av som jurist. Det handlade också om ett Stockholm som hade förändrats. Längs Birger Jarlsgatan låg nu lyxvarornas butiker i rad, varumärken som tidigare bara funnits åtkomliga i Paris, New York och andra super metropoler, varumärken som hade blivit långt mycket större än produkterna de symboliserade. Och längs samma gata hade Sture plan några få år tidigare etablerat sig som hela Sveriges champagne drypande nattklubbsmecka. Tio år senare funderar jag på varför jag lät just de här två värl darna mötas i Snabba cash. Det fanns faktorer som förenade, i vissa fall. Kvinnosynen, de i botten ofta tragiska människoödena, jakten på de snabba kickarna och den enkla framgången. Men i någon mån fick de också spegla ett uppdelat Sverige. Känslan av att vara ute stängd, frustrationen. Drömmen om att få räknas. En gång höll jag en föreläsning för en grupp poliser i Södertörns polisdistrikt. En av polismännen räckte upp handen och sa: »Varje
- 6 -
gång vi gör husrannsakan hos någon ung gängmedlem hittar vi två saker. Varje gång.« Han gjorde en konstpaus och stirrade på mig innan han fortsatte. »Vi hittar en poster på Al Pacino i Scarface och vi hittar din bok Snabba cash. Hur kommer det sig?« Först blev jag smickrad, men det var en kritisk fråga. Polismannen undrade om jag romantiserade eller glamouriserade en kriminell livsstil. Var jag kanske till och med ansvarig för det ökade gängrela terade våldet i Stockholms södra förorter? Jag har funderat på det där många gånger, och när jag nu läste om Snabba cash fanns frågan i mitt huvud. Jag kan med trygghet konstatera att det knappast är någon glättig tillvaro som skildras i boken. Mina huvudpersoners liv är inte en dans på rosor, ingen romantisk bild av verkligheten. Och det är i synnerhet inte en berättelse som torde locka till att begå brott. Mina huvudpersoner skadas och döms till fängelse. De har dåliga relatio ner med sina nära och kära. De sover dåligt och har ont i magen. Framför allt är de rädda. De är rädda för polismakten och för sam hället, de är rädda för sina fiender och sina vänner. De är rädda för sig själva. Men vid sidan av polismannens spörsmål finns också en kanske ännu viktigare fråga. Vilken rätt har jag, född och uppvuxen i en medelklassfamilj i Hägersten, utbildad jurist och advokat, att skildra unga kriminella? Med vilken rätt beskriver jag till exempel Jorges förutsättningar i tillvaron? Jag tror att svaret ligger i perspektivet, samma perspektiv som styr mig som advokat. I Vägledande regler om god advokatsed (Advokatreglerna) står det att: En advokats främsta plikt är att visa trohet och lojalitet mot klienten. En advokats främsta plikt är sålunda inte att visa trohet och loja litet mot polisen eller domstolen. En advokats främsta plikt är inte heller – nota bene – att visa trohet och lojalitet mot sanningen. Advokaten har naturligtvis också en mängd andra skyldigheter, till exempel att inte främja orätt, men det är lojaliteten gentemot klienten som är den främsta plikten.
- 7 -
Och så är det också för författaren. Det handlar om en strävan efter att vara lojal med karaktärerna. Att tillsammans med läsaren gå in i huvudet på dem och se världen genom deras ögon. Att ge röst åt ett annat perspektiv. Att göra människor av personer som ofta annars betraktas som kriminella avskum. Att göra individer av schabloner. Att i stället för att måla världen i svart eller vitt, använda en skala. Det handlar om att förstå att vad karaktärerna gör är naturligt för dem att göra. Givet deras förutsättningar, givet deras värld. Stockholm, Södermalm, sommaren 2016
»I looked at him and nodded. ’Tough day’, I said. He
År 2000 läste jag min första bok
shrugged.
av Dennis Lehane, A Drink Before the
’Me too’, he said and pulled onto the expressway.«
War, och året därpå min första bok
Dennis Lehane
av James Ellroy, L.A. Confidential. Jag blev helt tagen. Dennis Lehanes
»It worked. It happened. It cohered. He did it – he
moraliska dilemman och Ellroys språk
made white horse.«
gjorde mig galen av avund och beund-
James Ellroy
ran. Jag minns att jag inte kunde släppa L.A. Confidential ifrån mig. Vi semestrade på ön Vis i Kroatien den sommaren och jag satt på klipporna och ropade citat ur boken till Hedda som låg i vattnet och försökte få lite lugn och ro. Det var viktigt för mig att hedra mina inspirationskällor i debuten. Ellroycitatet kommer från American Tabloid, som jag anser är hans absolut främsta roman, och Lehanecitatet kommer från just A Drink Before the War.
Prolog De tog henne levande för hon vägrade att dö. Kanske gjorde det att de älskade henne ännu mer. Att hon var där hela tiden, att hon kändes äkta. Men det var också det som de inte fattade, det som skulle bli deras misstag. Att hon levde, tänkte, var närvarande. Planerade deras fall. Ena hörluren trillade ur örat hela tiden. Svetten fick den att halka ur. Hon pillade in den snett, tänkte att den skulle kila sig fast, stanna kvar och fortsätta spela musik. Mini-iPoden studsade i fickan. Hon hoppades att den låg säkert. Spelaren fick hon bara inte tappa, den var Den här devicen är väl mer eller hennes favoritägodel och hon ville inte ens mindre bortglömd idag, men 2004, när tänka på reporna den skulle kunna få av jag skrev de första raderna på Snabba gruset på vägen. cash, var Ipods hyperheta. Jag hade Hon kände efter med handen. Det var gett en grön Ipod Mini med svartvit ingen risk, fickorna var tillräckligt djupa, iPoden låg i trygg position. skärm till Hedda i födelsedagspreHon hade unnat sig spelaren i födelse sent. När jag nu läser om boken känns dagspresent och fyllt den med så många den på många sätt tidlös, men sådana mp3:or som fick plats. Den minimalistiska här detaljer signalerar när den fakdesignen i grön borstad metall hade lockat tiskt är skriven. henne till köpet. Men nu betydde den något annat, något större, för henne. Den gav henne lugn. Varje gång hon tog upp iPoden påminde den henne om de här stunderna av ensam het. Tillfällen då världen inte trängde sig på. När hon fick vara för sig själv. Hon spelade Madonna. Det var hennes sätt att glömma, att springa till musik och känna spänningarna släppa. Att dessutom samtidigt bränna fett var helt klart en ultimat kombination. Hon flöt med rytmen. Sprang nästan i takt till musiken. Lyfte vänster arm lite extra och kollade sin mellantid på klockan. Varje gång hon joggade gjorde hon nya försök att slå rekord. Med en täv
- 10 -
lingsmänniskas besatthet tog hon tiden, memorerade den och skrev upp resultaten efteråt. Sträckan var på sammanlagt sju kilometer. Hennes bästa varv låg på trettiotre minuter. På vinterhalvåret körde hon bara inomhusträning på S.A.T.S. styrketräningsmaskiner, löpband och stair Jag joggade själv mycket under den masterapparater. På sommarhalvåret fort här tiden, särskilt runt Djurgården, satte hon på gymmet, men löpbandet byttes så jag hade stenkoll på vilken tid mot småvägar och grusgångar. en vältränad person bör ha på DjurHon var på väg ut mot Lilla Sjötullsbron, gårdsvarvet. Camilla har en snitthaslängst ut på Djurgården. Kyla strålade från tighet på 4,7 minuter/km – vilket är vattnet. Klockan var åtta och vårkvällen ett okej tempo för en motionslöpare, höll på att försvinna i skymningen. Lyktorna men inte asbra. Om hon ansträngde sig längs vägen hade inte tänts än. Solen lyste skulle hon kunna komma ner ordentligt henne på ryggen utan att längre ge någon i tid. värme. Hon jagade sin egen långa skugga framåt och tänkte att snart skulle den inte synas mer. Fast om en stund, när lamporna började lysa upp vägen, skulle hennes skugga skifta riktning i takt med lyktorna hon sprang under. Träden började få spröda blad. Vitsipporna radade upp sig i gräset bredvid vägen med sina slutna knoppar. Längs kanalen stod gammal torr vass som överlevt vintern. De läckra villorna tornade upp sig till vänster. Turkiska ambassaden med sina fönster klädda med galler. Kinesiska ambassaden, längre upp på kullen, omgärdad av höga stål stängsel, bevakningskameror och varningsskyltar. Vid roddarklub ben låg ett mindre slott med ett gult trästaket runt om. Femtio meter längre fram låg en avlång villa med ett lusthus bredvid och ett garage som såg ut att vara byggt direkt i berggrunden. De glassiga privathusen utan insyn låg utspridda längs hela löp sträckan. Varje gång hon joggade spanade hon in dem, dolda jätte villor skyddade av buskar och staket. Hon undrade varför de för sökte verka anspråkslösa när alla visste att ingen oansenlig bor på Djurgården. Hon sprang om två tjejer som gick i snabb takt. De körde den speciella Östermalmsstilen för power walk på Kungliga Djurgården. Dunväst över långärmad tröja, träningsbyxor och framförallt, den långt neddragna kepsen. Hennes egen träningsdress var seriösare.
- 11 -
Svart Nike Clima-FIT vindjacka och tajta löparbyxor. Kläder som andades. Det lät klyschigt, men funkade. Minnen från helgen för tre veckor sedan kom tillbaka igen. Hon försökte tränga bort dem och tänka på musiken istället, eller kon centrera sig på löpningen. Om hon fokuserade på sin halvtid runt kanalen och kanadagässen som hon var tvungen att väja för kunde hon kanske glömma. I lurarna sjöng Madonna. På grusvägen låg hästbajs. De trodde att de kunde utnyttja henne hur som helst. Men, det var hon som utnyttjade dem. Den inställningen skyddade henne. Hon valde själv vad hon gjorde och hur hon kände. I den officiella världen var de lyckade, förmögna, mäktiga män. Deras namn syntes på ekonomibilagornas framsidor, börsnyheternas tickers och förmö genhetstaxerarnas högsta index. I verkligheten var de en bunt pate tiska, sorgliga förlorare. Personer som saknade något. Personer som uppenbarligen behövde henne. Hennes framtid var utstakad. Hon skulle spela med i teatern tills det passade henne att avbryta och avslöja dem. Och om de inte ville bli avslöjade skulle de få betala för sig. Hon hade förberett sig, sam lat information i månader. Lockat fram bekännelser, gömt bandspe lare under sängar, till och med filmat vissa av dem. Känt sig som rena rama FBI-agenten, fast med en skillnad. Hennes rädsla var så mycket större. Det var ett högt spel. Hon kände till reglerna, om det gick fel kun de det betyda slutet. Men det skulle funka. Hennes plan var att lägga av när hon fyllde tjugotre. Sticka från Stockholm, till något bättre, större. Coolare. Två unga flickor, raka i ryggarna, kom ridande över den första bron vid Djurgårdsbrunns Wärdshus. Ännu inte exponerade för li vet med stort L. Som hon själv hade varit innan hon stack hemifrån. Hon rättade sig själv, för det var fortfarande hennes mål. Att rida upprätt genom Livet. Hon skulle klara det. En man stod med sin hund vid bron. Talade i mobiltelefon samti digt som han följde henne med blicken. Hon var van, uppmärksam mad sedan tidiga puberteten, och efter bröstjobbet vid tjugo rådde
- 12 -
total invasion av manligt stirrande. Det gav henne kickar men äck lade henne samtidigt. Mannen såg välbyggd ut. Klädd i läderjacka och jeans, med en keps i rund form på huvudet. Men något var annorlunda med ho nom. Han hade inte vanlig gubbsjuka i ögonen. Tvärtom, han kändes balanserad, koncentrerad, fokuserad. Som om han pratade om hen ne i mobiltelefonen. Gruset upphörde. Vägen fram till den sista bron, Lilla Sjötulls bron, var asfalterad men med långa sprickor på flera ställen. Hon övervägde att springa på den upptrampade stigen i gräset. Fast det var för många kanadagäss där. Hennes fiender. Hon skymtade knappt bron längre fram. Varför tändes inte belys ningen? Brukade den inte slå på automatiskt när det blev mörkt? Uppenbarligen inte i kväll. En skåpbil stod parkerad med bakdelen mot bron. Inga människor syntes till. Tjugo meter längre bort låg en lyxvilla med utsikt ut över Saltsjön. Hon kände till ägaren som hade byggt villan utan bygglov inuti en stor gammal lada som redan stod på platsen. En mäktig man. Innan hon skulle svänga upp på bron, no terade hon att skåpbilen stod märkligt nära Jag hörde en story om att det där grusvägen, två meter ifrån henne när hon faktiskt hade hänt på Djurgården, och det lät så smart att jag tog med det, svängde höger. Skåpbilens dörrar slogs upp. Två män även om det kanske inte är sant. kom ut. Hon hann inte fatta vad som hände. En tredje man kom springande mot henne bakifrån. Var hade han varit alldeles nyss? Var det han med hunden som hade iakttagit hen ne? Männen från skåpbilen tog tag i henne. Satte något över mun nen på henne. Hon försökte skrika, riva, slå. Drog efter andan och blev snurrig. Det var något i trasan de höll över hennes mun. Hon krängde med kroppen, drog i deras armar. Det hjälpte inte. De var för stora. Snabba. Starka. Männen slet in henne i skåpbilen. Det sista hon tänkte var att hon ångrade att hon någonsin flyttat till Stockholm. En skitstad.
- 13 -
*** Mål: B 4537-04 Band 1237 A 0,0 – B 9,2 Avskrift I svenska domstolar tilldelas
Det här är mål B 4537-04, åklaga-
alla mål ett s.k. målnummer. Brott-
ren mot Jorge Salinas Barrio, åtals-
mål börjar alltid med B. Tvistemål
punkten 1, och det är förhör med den
med T, osv. I mina böcker brukar jag
tilltalade, Jorge Salinas Barrio.
inte så ofta skriva ut årtal, efter som de kan komma ut med flera års
Rådmannen – Du kan väl berätta med
fördröjning utomlands. I Snabba cash
egna ord om händelsen?
finns det knappt några årsangivelser
Tilltalade – Det finns inte så mycket
någonstans. Men här kan det juridiskt
att säga. Förrådet används egentligen
tränade ögat se ett årtal, »-04« i
inte av mig. Mitt namn står bara på
målnumret betyder
hyreskontraktet som en tjänst åt en
att målet är från
vän. Ni vet, ibland måste man hjälpa
2004.
till lite. Jag har i och för sig förvarat saker där då och då, men mitt namn var bara på pappret. Förrådet är inte mitt. Det är ungefär allt jag har att säga, faktiskt. Rådm. – Jaha, om det var allt, varsågod åklagaren och ställ frågor. Åklagaren – Med förrådet menar du lagerutrymmet hos Shurgard Self Storage vid Kungens kurva? Tillt. – Ja, visst. Åkl. – Och du säger att det inte är du som använder det? Tillt. – Just så. Kontraktet är underskrivet av mig och det gjorde jag för att vara snäll mot en polare som inte får hyra lokaler och sånt. Han har för många betalningsanmärkningar. Jag hade ingen aning om att det fanns så mycket skit i det. Åkl. – Så vems är förrådet? Tillt. – Det kan jag inte säga.
- 14 -
Åkl. – Då får jag lov att åberopa sidan 24 i för undersökningspromemorian. Det är ett förhör med dig, Jorge Salinas Barrio, som hölls den 4 april i år. Jag läser fjärde stycket, där du säger såhär: »Förrådet hyrs av en man som heter Mrado, tror jag. Han arbetar åt de stora killarna, om du förstår vad jag menar. Jag har skrivit under kontraktet men det är egentligen hans.« Stämmer det att du sa så? Tillt. – Nej, nej. Det är fel. Det måste ha blivit nåt missförstånd. Det där sa jag aldrig. Åkl. – Men det står ju här. Det står att förhöret har blivit uppläst och godkänt av dig. Varför sa du inte till om de missuppfattade dig? Tillt. – Alltså, jag var rädd. Det är inte så lätt att förklara allting rätt när man sitter i förhör. Det blev ett missförstånd. Poliserna pressade mig. Jag blev orolig. Sa väl sådär bara för att slippa sitta och bli förhörd. Jag känner ingen som heter Mrado. Jag svär. Åkl. – Jaså inte. Mrado säger i förhör att han vet vem du är. Och du sa alldeles nyss att du inte visste att det fanns så mycket skit i förrådet. Vad menar du med »skit«? Tillt. – Droger alltså. Det enda jag förvarade där själv var cirka tio gram kokain för eget bruk. Jag har missbrukat i flera år. Annars använde jag för rådet till att ha möbler och kläder i eftersom jag ofta flyttar runt. De andra mängderna var inte mina och jag visste inte att de fanns där. Åkl. – Så vem tillhör narkotikan? Tillt. – Jag kan inte prata om det. Ni vet, jag kan råka ut för repressalier. Jag tror att det är den personen som jag brukar köpa droger av som kan ha lagt dit kokainet. Han har nyckel till förrådet. Vågen är däremot min. Den använder jag för att mäta upp mina egna doser. För eget bruk. Men jag säljer inget.
- 15 -
Jag har ett jobb, behöver inte syssla med langning. Åkl. – Vad jobbar du med då? Tillt. – Jag kör budbil. Ofta på helgerna, det ger bra betalt. Svart, ni vet. Åkl. – Så om jag förstår dig rätt så menar du att förrådet inte tillhört nån som heter Mrado utan nån annan. Och denne andre är din langare? Men hur har tre kilo kokain hamnat där? Det är ganska mycket. Vet du vad det är värt på gatan? Tillt. – Jag vet inte exakt, jag säljer ju inte sånt. Men det är mycket, kanske en miljon kronor. Han som jag köper narkotikan av lägger själv in drogerna i förrådet efter att jag har betalat honom. På så sätt undviker vi att ha direktkontakt och synas tillsammans. Det är ett bra sätt, tycker vi. Men nu verkar det ju som att han har blåst mig. Stoppat in all den där skiten i förrådet, så att jag ska åka dit. Åkl. – Kan vi ta det här en gång till. Du säger alltså att förrådet inte tillhör nån som heter Mrado. Det tillhör egentligen inte dig heller. Det tillhör inte heller din langare, men han använder det ibland för transaktioner er emellan. Och nu tror du att det är han som förvarar all kokain där. Jorge, tycker du att vi ska tro på dig? Varför skulle din langare vilja förvara tre kilo kokain i ett förråd som du har tillgång till? Dessutom ändrar du dina uppgifter hela tiden och du vill inte nämna några namn. Du är inte trovärdig. Tillt. – Kom igen. Det är inte så komplicerat men jag blir lite förvirrad. Såhär är det. Jag använder förrådet jättelite. Min langare använder det nästan aldrig. Jag vet inte vem all kokain tillhör. Men det verkar ju troligt att det är min langares skit. Åkl. – Och frimärkspåsarna, vem tillhör de? Tillt. – De måste vara min langares. Åkl. – Vad heter han då?
- 16 -
Tillt. – Det kan jag inte säga. Åkl. – Varför fortsätter du att säga att förrådet egentligen inte är ditt och att det inte är din narkotika i det? Allt pekar ju på det. Tillt. – Jag skulle aldrig ha råd att köpa så mycket narkotika. Dessutom langar jag inte har jag ju sagt. Vad mer ska jag säga? Knarket är inte mitt helt enkelt. Åkl. – Andra vittnen i den här rättegången har nämnt ett annat namn också. Kan det vara så att narkotikan tillhör en kamrat till Mrado som heter Radovan. Radovan Kranjic. Tillt. – Nej, det tror jag inte. Jag har ingen aning om vem det är. Åkl. – Jo, jag tror du vet. Du har ju i förhör nämnt att du känner till Mrados chef. Är det inte Radovan du menar då? Tillt. – Jag har ju aldrig snackat om nån Mrado, det där är fel, så hur ska jag kunna veta vad du pratar om? Va? Kan du svara på det? Åkl. – Här är det jag som ställer frågorna, inte du. Vem är Radovan? Tillt. – Jag vet ju inte, sa jag. Åkl. – Försök ... Tillt. – För FAN, jag vet inte. Fattar du långsamt eller? Åkl. – Det där var visst en känslig punkt. Då har jag inga fler frågor. Tack. Advokaten får ställa sina frågor nu. *** Det här är mål B 4537-04, åklagaren mot Jorge Salinas Barrio, åtalspunkten 1. Nu följer förhör med vittnet Mrado Slovovic avseende narkotika i ett lagerförråd vid Kungens kurva. Vittnet har avlagt ed och erinrats
- 17 -
om edens vikt. Det är åklagaren som har åberopat förhöret och inleder med sina frågor: Åkl. – Du har nämnts under förundersökningen i samband med den tilltalade, Jorge Salinas Barrio, som den som hyr ett förråd hos Shurgard Self Storage vid Kungens kurva i Skärholmen. Vilken är Jorges och din relation? Vittnet – Jag känner till Jorge, men jag hyr inget förråd. Vi har varit bekanta tidigare. Jag har också hållit på med droger men slutade för ett par år sen. Då och då stöter jag på Jorge. Nu senast var i Solna Centrum. Han berättade för mig att han numera sköter sina drogaffärer genom ett förråd på andra sidan stan. Han sa att han kommit upp sig ordentligt och börjat sälja en hel del kokain. Åkl. – Han säger att han inte känner dig. Vittn. – Det är fel. Vi är inte direkt kompisar. Men vi känner till varandra. Åkl. – Jaha. Kan du minnas när du träffade honom? Kan du berätta mer i detalj vad han sa? Vittn. – Det var i våras nån gång. April tror jag. Jag var i Solna för att hälsa på några gamla kompisar. Brukar annars inte vara där så ofta. På vägen hem gick jag in i centrumet för att spela på V75. Inne hos ATG-ombudet stötte jag på Jorge. Han var snyggt klädd och jag kände knappt igen honom. Du vet, när vi var kompisar höll han på att gå ner sig i skiten. Åkl. – Och vad sa han? Vittn. – Han berättade att det gick bra för honom. Jag frågade vad han gjorde. Han sa att han gjorde fina affärer med koks. Han menade kokain alltså. Eftersom jag har slutat med sånt där ville jag inte höra mer. Men han skröt på. Berättade att han förvarade allting i ett förråd söder om stan. I Skärholmen tror jag han sa. Då bad jag honom sluta snacka för jag ville inte
- 18 -
höra om all smörja han höll på med. Han blev irriterad på mig. Bad mig typ dra åt helvete eller nåt sånt. Åkl. – Så han blev arg? Vittn. – Ja, han blev förbannad när jag liksom tyckte han snacka skit. Det är kanske därför han har hittat på att jag skulle ha nåt med det där förrådet att göra. Åkl. – Sa han nåt mer om förrådet? Vittn. – Nej, han sa bara att han förvarade sitt kokain i det. Och att det låg i Skärholmen. Åkl. – Ja, tack. Då har jag inga fler frågor att ställa. Tack för att du kom hit.
- 20 -
DEL I
I
- 21 -
I
den
västerländska
underhållningsindustrin
är
Östeuropa
ett
»dåligt Europa«, där kvinnorna är prostituerade och männen krimi nella. Stereotyperna återkommer i samtidens populäraste litterära genre, kriminallitteraturen, och motsvarande gäller även för ut budet från Hollywood. Ur ett internationellt perspektiv har »Nordic noir« förvandlat Norden till ett hett litterärt område, där skurkarna ofta kommer österifrån. Också i Jens Lapidus böcker förekommer många kriminella med östeuropeisk bakgrund, ofta tillhörande juggemaffian, men hans förbrytare avviker från klichéerna i och med att de är helgjutna människor, som tilldelas hundratals sidor istället för bara en replik. De har egen röst, karaktär, familj och historia, och deras personliga problem består av utmaningar som ofta drabbar människor med immigrantbakgrund. Saknaden efter det förlorade landet och konflikter mellan olika generationer i det nya hemlandet är företeelser som också jag kan identifiera mig med. Den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie har talat om faran med en enda berättelse: ett narrativ som är skapat av den dominerande kulturen, och som grundar sig på klichéer om en viss etnisk grupp och spär på utanförskapet samt uppehåller diskriminerande föreställningar. Historier som bygger just på den enda berättelsen erbjuder inga identifikationsmöjligheter för dem som där befinner sig i utanförskap. Problemet med den dominerande berättelsen försvinner inte även om man skulle avlägsna alla östeuropeiska sexslavar, dealers och mafioson ur böckerna och filmerna. Det finns ingen anledning att påstå att de inte finns, och frågan avgörs inte heller genom att exempelvis öka antalet serbiska sjuksköterskor på film. Däremot kan man smula sönder den förhärskande berättelsen genom att göra som Lapidus och gestalta dem som helgjutna människor oberoende av vilket yrke de har, ge dem utrymme i berättelserna samt göra dem till huvudpersoner med egna åsikter. Redan i debutromanen visade Jens Lapidus suveränt att han behärskar gatans språk, det som skapar personerna. Språkets trovärdighet beror inte enbart på ordförrådet och dialogen, utan också på rytmen och interpunktionen. En karakteristisk Lapidusmening trummar liv i
- 22 -
berättelsen och bygger upp spänningen i verket. Den förser läsaren med glasögon genom vilka hen kan ta sig in i huvudet på personerna. Genom språket formas också en tidsbild samtidigt som vår egen tid dokumenteras. Lapidus verk är ingen engångsunderhållning: böckerna erbjuder ett trovärdigt fönster mot en blivande försvunnen värld, där problemen sannolikt är desamma som idag. Det officiella språket som används i texter om bevismaterial och promemorior tillför verket en egen dimension: som uttryck för lag och institutioner betecknar de inrättningar som måste kringgås eller motarbetas, och leder till att bokens karaktärer råkar i kon fliktsituationer. Det officiella språket är också ett maktmedel, en utomstående blick som avgör personernas öde om de hamnar i klorna på ordningsmakten, och som fastställer hur de uppfattas i den världens ögon som tål dagsljus. Romanen ger också en bild av klassamhället och en värld där somliga är mer jämlika än andra, trots den fasad som skapats av den nordiska demokratin. Via JW, en av huvudpersonerna, upplever läsaren hur svårt det kan vara även för en svensk att klättra uppåt i samhällssystemet om bakgrunden inte är den rätta. Immigranterna representerar för sin del en klass vars möjligheter i Norden är andra än den ursprungliga befolkningens. Finland brukar betraktas som ett land med färre strukturer inom klassamhället än Sverige och därför diskuteras det knappast alls. Emellertid visar undersökningar gång på gång att exempelvis fattigdom går i arv också hos oss, detsamma gäller utbildning, trots att alla människor officiellt ges möjlighet till jämlik och kostnadsfri skolgång. Jens Lapidus är mycket populär i Finland – kanske finländarna dryftar klassamhället genom att läsa böcker.
S of i Oksan en, fö rfatta re Översättning: Janina Orlov
- 23 -
Jag hade skrivit en roman, Still, som kom ut 2008 och jag hade börjat fundera på nästa. Jag visste att den skulle handla om en pojke i tonåren. En pojke vars vardag präglades av våld och hot – den utsatthet som jag själv kände att jag befann mig i när jag var tonåring. Det utanförskap som jag levde med var inte främst i förhållande till medelklassamhället, utan till de pojkar som befann sig i min omgivning – de som gick i min klass, bodde i området, var på ungdomsgården. Jag kände ett utanförskap till dem som befann sig i utanförskapet – som en outsider bland outsiders. Jag ville skriva om det – och till slut tyckte jag att jag hade hittat tonen. Jag hade skrivit halva romanen när min vän Daniel Espinosa frågade mig om jag ville läsa manuset till filmatiseringen av romanen Snabba cash. Han var missnöjd och tyckte att det haltade och klingade falskt, vissa saker var bra och andra – vilket jag själv insåg efter att ha läst det – fungerade inte överhuvudtaget. Det var inte riktigt redo för att filmatiseras och det kändes framförallt inte trovärdigt. Det är inte realismen som jag syftar på, utan trovärdigheten som även fiktionen måste vila på, den som vi accepterar när vi ser en film eller läser en roman, den som får oss att köpa fiktionens absurda regler oavsett om det handlar om Scener ur ett äktenskap eller Star Wars. Trovärdigheten i romanen Snabba cash fanns helt enkelt inte i filmmanuset. Daniel ville att jag skulle skriva om det tillsammans med manusförfattaren Maria Karlsson. Det som fanns i romanen måste in i manuset, annars blev det omöjligt att göra en bra film. Jag tvekade, jag hade ju börjat med min egen roman, Belägring, och jag var rädd för att om jag skrev något annat skulle min egen text rinna mellan fingrarna och ut i ingenting. Jag sa till slut att jag skulle göra det – men jag förklarade också att jag inte hade en aning om hur. Daniel undrade vad jag menade, och jag svarade att jag inte kände till den där världen och att det inte räckte att bara ha läst Snabba cash, jag måste också känna något när jag skrev om den till filmmanus. Han skakade på huvudet, tog ett bloss på cigaretten och sa att jag måste läsa om romanen. Orsakerna är många till varför Daniel är en fantastisk regissör och varför han kommit dit han kommit, och det handlar inte
- 24 -
enbart om att han är visuell och en bra personregissör, utan också om att han förstår hur man får ut det bästa av alla som är med och skapar filmen innan den faktiskt spelas in. Jag läste och försökte förstå texten, vad var det i den som kunde bli film – vad skulle tas bort och varför? Hur jag än tänkte kring skrivandet kunde jag inte skaka av mig osäkerheten – den som mest bottnade i att jag inte hade någon aning om hur sådana här människor fungerade. Jag har aldrig varit kriminell, jag har aldrig känt den desperationen, och den väg jag valt i livet har snarare varit motsatsen till den kriminella banan. Precis som det varit för författaren själv, Jens Lapidus, tänkte jag och undrade hur han kunde ha skrivit boken. Språket bygger på korta meningar och ett rytmiskt tempo som jag gillade, slangen, som är enda gången efter Alejandro Leiva Wengers noveller ”Elixir” och ”Till vår ära” (ur novellsamlingen Till vår ära) då det inte känts smaklöst och effektsökande. Vi började skriva, jag och Maria Karlsson, och saker fick ett flyt. Jag fick en lust, en lust att skriva om alla de där männen i desperation, om de där männen i utanförskap, om demW som känner sig som outsiders bland outsider – jag började skriva om den där känslan man har när man är på flykt, när man rymmer, när man till varje pris vill slita sig loss ur det sammanhang man tvingats in i och lägga om den väg som getts en men som man inte längre vill löpa. En känsla som jag, trots att jag tidigt valde en annan väg i livet än den som mycket omkring mig omringade mig med, kunde relatera till. Snabba cash är en roman som handlar om människor som söker en utväg och just det kunde jag väldigt enkelt relatera till, att desperat söka sig fram och undvika alla hinder som ligger framför en. Jag sökte visserligen en annan väg, den har inte på något sätt varit som Jorges eller JW:s eller Mrados, men känslan insåg jag, den som jagar dem alla, den har jag känt och levt med hela mitt liv. Jag skrev helt enkelt om det som jag anser att romanen handlar om – om människans kamp och rädsla mot fattigdom och om alla de morallösa beslut man är beredd att ta för att nå de snabba cashen.
H as san Loo S at tarvandi, fö rfatta re
- 25 -