Förord Vi skulle snart avsluta rättegången. Det enda som återstod av för handlingen var den så kallade personaliadelen och slutanförandena, eller som de mer populärt kallas: slutpläderingarna. De tre åtalade unga männen skulle antagligen dömas för grovt rån. Bevisningen som lagts fram hade varit förkrossande, och de ris kerade långa fängelsestraff. Enligt åtalet hade de tagit sig in på en fest i en lägenhet i norra Stockholm och där allvarligt misshandlat och rånat ett antal ungdomar på deras privata värdesaker, mobil telefoner och busskort. Domaren böjde sig fram och ställde den frågan som hon alltid ställde tilltalade som var under tjugoett år: »Så, var befinner ni er om fem år. Vilka är ni om fem år?« Det var ett sätt att sträcka ut handen, att ge dem en chans att i varje fall visa en ambition till förändring, och i vanliga fall brukade de tilltalade bemöda sig om att förklara att de skulle ändra sina liv, att de skrivit in sig på Komvux och Arbetsförmedlingen för att få jobb och lämna den kriminella livsföringen. Men inte de här männen. De reagerade på ett helt annat sätt. De ställde sig upp (och betänk då att alla alltid sitter ner i svenska rättssalar – det är inte som i det anglosaxiska systemet där åklagare och advokater går omkring framför en jury). Häktesvakterna pres sade tillbaka dem i stolarna, men kunde inte hindra dem från att framföra sin sak. »Du fattar ingenting«, vrålade de till domaren. »Du fattar inte vil ka liv vi lever. Du fattar inte att det vi gör, är naturligt för oss att göra.« Jag satt stilla. Jag lyssnade. Jag försökte förstå. Och när jag kom hem den kvällen slog jag på min dator och skrev de första skönlitterära raderna i mitt liv: »Det vi gör är naturligt för oss att göra.« Det blev en kort berättelse, kanske kunde den kallas för en novell.
- 5 -