9789146230021

Page 1

Kapitel 1

VÅRDAGJÄMNINGEN

Klockan i Saltöns kyrka slog sex när Gregory Peck gol. Det var ovanligt tidigt till och med för honom. Men Gregory var inbilsk och tillhörde den kategori tuppar som tror att solen gått upp enbart för att höra dem gala. Han stod på komposten utanför Roger Holkfjells stuga nära vattenbrynet på Saltön utanför Lysekil i klippiga Bohuslän. Hans svarta fjäderdräkt var välputsad och den röda kammen lyste i morgonsolen. Men Gregory var ändå inte belåten. Han gol fyra gånger till, allt ilsknare, men inte en höna i sikte. Var fanns hans flock? Han saknade dem alla, men argast var han för att hans favorithöna Audrey Hepburn verkade ha stuckit utan att säga till. De hade en speciell relation alltsedan inspelningen av Prinsessa på vift. Samtidigt vaknade mångmiljonären Roger Holkfjell i sin dubbel­ säng, byggd av gamla sockerlådor. Varför ligger en mångmiljonär på en bädd av gamla sockerlådor? Det kan man fråga sig, men efter sina yrkesverksamma år levde Roger Holkfjell numera i en harmonisk och ursprunglig tillvaro. Däremot kände han just i denna morgonstund att något var fel, men han visste ännu inte vad. Normalt sett brukade han studsa upp ur sängen, göra sexton situps, öppna sovrumsfönstret och andas djupt i åtta minuter. Sedan hade han för vana att knapra på en rysk rot medan han 13


lyssnade på ekonominyheterna på radion. Därefter behandlade han sitt snygga garnityr med stickor, mellanrumsborste och tandtråd. När dessa rutiner var utförda var det dags att angripa en ny dag. Roger var en rask och målmedveten man trots att han fyllt sjuttio. Men vad var det som fattades honom denna morgon? Något viktigt! Han stirrade i taket medan han försökte samla tankarna. Där löpte en gammal lång och krokig spricka och en färskare, kort och smal. Den smala vägen och den breda. Inget som störde en agnostiker från storstan. Han tittade fortfarande i taket när sovrumsdörren öppnades av President Bill Clinton. Bill var en viril gammal bondkatt som Roger ärvt efter sin företrädare Klasse när han köpt den fallfärdi­ ga stugan på Saltön. Och Klasse hade i sin tur ärvt ex­presidenten av den legendariske Saltöbon MacFie. Denne hade hittat Presi­ dent Clinton för femton år sedan i sillfabrikens kompost. – Vilken soppa, muttrade Clinton för sig själv. Rogers båda föregångare hade lämnat Saltön: gamle MacFie var död och saknad av många. Före sin död hade han skänkt sin stuga och Clinton till Klasse som var kock på öns restaurang Lilla Hunden. Men till slut hade Klasse tröttnat på Saltön. Han var fyrtio år men levde som en gammal gubbe. Han hade sagt upp sig och sålt stuga och katt till Göteborgs rikaste man Roger Holkfjell som ville börja ett nytt enkelt liv efter sin senaste skilsmässa. Roger hade lämnat all status, alla resor och båtbyggeriet bakom sig och var nu en fri man. Hans umgänge kunde räknas på ena handens fingrar och han hade inte ens någon båt. Men en ny kvinna hade han redan skaffat. En riktig bohuslänska och tio år äldre än han. Hans tidigare fruar hade aldrig varit över fyrtio. Med andra ord hade Roger på sin ålders höst blivit en toy boy. Å andra sidan hade han gjort ett riktigt kap. Judit Svensson med sina havsblå ögon hade en bakgrund som elitsimmare, en av Sveriges mest framgångsrika genom tiderna. Judit var från 14


Lysekil på andra sidan bron, men besökte ofta Saltöns Sköna Spa där hon höll i simundervisningen för vuxna och för rädda. Plus för några unga interner från Trollhättan som hade frigång och behövde ett intresse. Hon hade varit gift med en ungrare som nu var död och hade en dotter i Göteborg. Med en duns slog sig Bill Clinton uppfordrande ner på Rogers marinblå foppatofflor. – Jag vet att jag ska stiga upp, sa Roger med hög röst medan han reste sig och gick ut i köket. – Det heter inte stiga upp i Bohuslän. Det heter stå upp. Det var inte Clinton som kom med detta påpekande. Det var Rogers senaste dam, Judit, som stod och rörde i en gryta råg­ mjölsgröt på vedspisen. Då var det inte hon som fattades. Judit vände sig om och tittade på honom med huvudet på sned. Likt de flesta äldre bohuslänska kvinnor var hon solbränd året om, och solfjädersrynkorna vid ögonen var vita när hon var allvarsam, vilket hon oftast var. – Vad är problemet? frågade hon. Det är ju vårdagjämning. Nu är natten och dagen lika långa. Fröjda dig storligen, du dot­ ter Sion. Om drygt två veckor är det påsk! Påskdagen som i år infaller den femte april är den bästa dagen på året i min värld. – Va? – Påskdagen är viktigast på året av kända skäl för alla som är bekanta med Jesu uppståndelse! Judit var troende och sträng schartauan. Det hade inte Roger fattat i början av deras relation, liksom Judit inte hade fattat att han var agnostiker. Roger undvek att tala om religion. Han försökte fortfarande komma på vad som var fel. – Det är för tyst, sa han till slut till Judit. Inget kackel. Utom ditt förstås. Han öppnade dörren och spanade ut över trädgården i det 15


bleka vårljuset. Sedan sprang han runt, tittade i vedboden, i förrådet och till och med i bikuporna. Han ställde sig på hugg­ kubben och spejade åt alla väderstreck. Inte en höna. Gregory Peck stirrade på Roger. Sedan gol han igen. Roger hötte åt honom. – Är du inte klok, skrek han. Alla hönorna är borta. De är borta! Allihop. Och det är ditt fel. Gregory Peck vände blickarna mot himlen. – Audrey Hepburn, Doris Day, Elisabeth Taylor, Anita Ekberg, Greta Garbo och Leslie Caron! fortfor Roger. Någon har rövat bort mina Hollywoodhönor. Din infama tuppjävel. Jag ska se till så att du blir coq au vin på Lilla Hunden om jag inte hittar Audrey! – Sluta svära! Man kan inte äga hönor, sa Judit som kommit ut på trappan. De är fria varelser under Guds himmel. Med mycket liten hjärna. Om du ska bo på Saltön, Roger, kan du inte uppföra dig som en korkad stadsråtta. – Smaklöst sagt, muttrade han. Hjälp mig att leta rätt på dem i stället. Och försök få tyst på den förbannade tuppen! Judit betraktade honom iskallt. – Du tror väl inte att det skulle falla mig in att leta efter en höna. Inte efter sex heller. Roger försökte andas i fyrkant som hans shrink hade lärt honom. Han sjönk ner på bänken utanför stugan med klap­ pande hjärta. Judit satte sig bredvid honom. Hon iakttog honom, vilket han inte märkte eftersom han bara tänkte på sitt hjärta och på sina hönor, särskilt Audrey Hepburn. Han hade aldrig trott att han skulle komma att fästa sig vid levande varelser som inte ens visste vad index, börstermometer och AstraZeneca var. Tänk om hon var kidnappad. Det fick inte hända. Audrey var mycket känslig. Och vacker! Fastän hon bara var en Orusthöna drunknade Roger i hennes vemodiga rådjursögon. – Det här är inte alls bra för ditt blodtryck, sa Judit. (Gud, 16


vilken beskäftig kvinna.) Nu går vi en långsam promenad och när vi kommer hem ska du se att hönsen är tillbaka. Man saknar inte kon förrän båset är tomt. Bill Clinton trängde sig emellan dem. När Roger gav den gamla tjocka katten en hård blick ryckte denne bara på axlarna. Ett litet dammoln steg upp från hans päls och soldiset blev gråprickigt. – En kort sväng där du spanar åt vänster och jag åt höger, sa Roger. Sedan tänker jag lyfta på varenda sten. Inga hönor försvinner från mig ostraffat. – Men du sa ju att det var Gregory Pecks fel? –  Tjata … De började gå under tystnad. Plötsligt mötte de en familj i gröna stövlar och Fjällrävenjackor. Både vuxna och barn bar Kånken. – Morgen! utropade mannen. Roger och Judit nickade mekaniskt. När de gått ett stycke, konstaterade Roger: – Tyskar. – Du är ett språkgeni, muttrade Judit. – Reta mig inte när jag är på dåligt humör, fräste han. Kom igen när jag hittat mina hönor. Judit stannade och stampade med sin halta fot. – Roger Holkfjell, ibland är du så jobbig. Roger stirrade på hennes lilla hårda kropp. – Tack detsamma. De gick genom grinden och upp på stigen. Bergssidan som vette åt norr var täckt av droppande istappar, men under en björk tittade två snödroppar upp. De hörde en skata skälla på sin kusin. Roger blängde på den fräcka fågeln och vände sig sedan om. Han kunde fortfarande höra Gregory Peck gala som om elden var lös. Annars ingenting. 17


– Härligt med Guds fria natur. Nu börjar häckningstiden för ejdrarna. Och snart kommer strandskatan, sa Judit och tryckte hans arm. Uppmuntrande för dig som tycker om fåglar. Fast sädesärlan som jag själv väntar på, kommer först den elfte maj. – Vad trött jag blir, mumlade Roger. Dessa tvärsäkra bohus­ länningar. Jag har aldrig sagt att jag tycker om alla fåglar! Jag tycker inte om alla människor heller. De fortsatte under tystnad och efter en stigkrök mötte de en bekant. Det var Lilla Hundens krögare Kabben Nilsson som var nybliven änkling efter den vackra modisten Gertrud MacFie, den likaledes bortgångne MacFies lillasyster. Båda hade blivit överkörda på Saltön. Först MacFie och sedan Gertrud. Kabben var deprimerad men tvingade sig ändå ut på en prome­ nad varje dag innan han öppnade sin krog. Han suckade tungt, för han var inte upplagd för möten. Roger hajade till när han såg Kabben som kom lufsande med händerna i fickorna. Ansiktsdragen var bittra nedanför den turban­liknande damhatten i turkos, minst sagt uppseende­ väckande nästan överallt, men särskilt på Saltön. Kabben nickade stelt mot dem. Roger pekade på hans hatt. – Skojig huvudprydnad, sa han och ignorerade Judits hårda knuff i sidan. Kabben gav honom en mörk blick från sina normalt isblå ögon. – En hyllning till min framlidna hustru. Judit lade huvudet på sned och klappade honom på armen. – Livet måste kännas tomt och innehållslöst för dig. – Fast det har ändå gått minst ett halvår, avbröt Roger. Det är ju jättelänge sedan hon dog. Har du hittat någon ny? Judit gav honom ännu en knuff. Kabben svalde. – Hur står det till med herrskapet då? 18


– Det är ett rent helvete! utbrast Roger. Hönorna har rymt. Alla sex! Inklusive Audrey. Eller blivit kidnappade. De kan vara överkörda! Inte konstigt att man är ledsen. Jag sörjer! Ännu en knuff. – Jag måste vidare, sa Kabben med konstig röst. Titta gärna in på Lilla Hunden någon gång. – Slå mig en signal om du ser mina höns. Mest saknar jag som sagt Audrey Hepburn. – Hej då, sa Kabben. Judit stönade. När de passerat vägkröken blängde Roger på henne. – Jag får blåmärken av dina knuffar. Du brukar väl inte lägga fingrarna emellan. Alla pratar om hur rak, reko och rättfram du är. – Respekt för döden, sa Judit och knep ihop läpparna. De fortsatte sin promenad, var och en i sina tankar. Plötsligt tvärstannade Judit. – Jag går till simhallen i stället, sa hon. Det är roligare. Just nu i alla fall. Roger svarade inte. Han fortsatte mot det övergivna badhotellet, som var ägarlöst sedan flera år och statt i förfall. Han stannade till och betrak­ tade hotellets gamla syrenberså där Saltöns doktor, apotekare, tandläkare, konservfabrikör och hotelldirektör brukade dricka punsch på torsdagarna och konjak på lördagarna. Det var vid förra sekelskiftet, som man sa nu för tiden. En svunnen tid. Till och med bysten av kung Oscar II som ståtade i mitten av bersån var övervuxen av murgröna och ingången var ogenom­ tränglig. Kungens hårda bronsmustascher stack ut som på en gammal get. Spindelväv överallt. Roger gick in i bersån och spejade mellan de nakna grenarna. I en gammal trädgårdssoffa som en gång varit vitmålad, på en grönmöglig dyna, låg Audrey Hepburn och betraktade sin husse under lugg. 19


Roger sträckte lyckligt ut armarna. Audrey plirade oförstående mot honom. Hon vägrade låta sig lyftas. – Javisst ja, det är vårdagjämning i dag, utbrast Roger. Det är väl då hönsen börjar värpa? Ligger du på ägg? Ska jag hämta en filt? Audrey skakade på huvudet. Roger satte sig på soffan och pratade lugnande med sin höna medan han strök henne över ryggen. – Audrey! Du kommer förstås hem när du vill. Om du vill. Du är ingen vilsen kyckling utan en höna i sina bästa år. Det var längesen du åt frukost på Tiffany’s. Ligger du och tänker på Gregory, kanske? Han är helt galen, så han måste längta vansinnigt efter dig och de andra tjejerna. Audrey flyttade sig irriterat en bit i sidled och Roger konstate­ rade att det inte låg något ägg på bänken. – Stackars dig, sa han. Men det gör inget. Det finns alldeles för mycket ägg i världen om du frågar mig. Sill är godare. Men var är de andra hönorna? Orkar du lyfta en vinge och peka åt rätt håll? Audrey Hepburn suckade och slöt ögonen. – Om du funderar på att lägga ett ägg och ruva på det hoppas jag att Gregory Peck är informerad! Han kanske till och med är inblandad, om du förstår vad jag menar. Och i så fall har du all rätt att bli ompysslad och äta konstiga knapriga saker. Djungelvrål är inte fel. Hon tittade gillande på honom. – Säg mig bara en sak, sa Roger lågt. Audrey blev stilla. – Ni hönor hade det ju bra hemma hos mig, eller hur? Audrey nickade lojt. – Så varför har du flyttat hit? Till hotellet som är helt förfallet. Audrey betraktade honom med sorgsna rådjursögon. – Jag blev trött på kärringen, sa hon. På Judit Svensson. Roger tittade upp på det förfallna hotellet. Vindflöjeln hängde på sned. Han log med hela ansiktet. 20


– Vet du vad, Audrey. Ska vi försöka få fart på det här gamla hotellet? Du och jag? Audrey kacklade entusiastiskt. Roger blev tårögd. – Heureka! Äntligen en vettig varelse som stöder mig som entreprenör! Och som du vet, Audrey: beslut och handling är ett hos mannen! Nu får du vara för dig själv en stund för nu fick jag plötsligt riktigt bråttom. Han kastade en slängkyss och gick med långa kliv mot sin lilla stuga. Där duschade han och bytte till mörk kostym. Sedan gav han sig iväg mot kommunhuset med bestämda steg. De skulle få två timmar på sig. Hade de inte fallit till föga vid det laget tänkte han ta tillbaka sitt erbjudande. Och om de ville förhandla skulle han hota med att satsa på ett hotell på en annan plats: Grundsund, Smögen eller Gåsö. Långa näsor. Han steg in genom svängdörren till kommunhuset. I sista stund tog han upp GKSS-slipsen ur fickan och knöt den utan tillgång till spegel framför den häpna receptionisten. Det var bra att kunna koderna. Må vara att Roger levde ett enkelt liv nu för tiden, men muskler hade han, liksom entreprenörhjärna. Hjärtat slog när han anmälde sig och sitt ärende. Han hade tur. Något annat hade han inte räknat med.

21


Kapitel 2

Två timmar senare klev Roger leende in på Lilla Hunden, Saltöns hjärta. Restaurangen låg nära havet. På sommaren hade krö­ garen Kabben uteservering, men krogen var även lockande på hösten när stormarna piskade mot fönstren och under sällsynta isiga vintrar när människor som åkte långfärdsskridskor ville ta en glühwein. Och nu på våren var restaurangen en pärla som lyste i solskenet. På en utskjutande granitklippa nedanför Lilla Hunden blommade redan skörbjuggsört och havet låg klarblått som om det var målat i akvarell. Roger satte sig vid bardisken. Kabben läste just lusen av någon stackare för en försenad leverans av jordnötter. Han fortsatte med sin otrevliga ton i mobilen medan han nickade vänligt åt sin gäst. Han måste ha förträngt Rogers okänsliga attityd när de möttes på stigen. Roger Holkfjell gillade antagligen inte män med damhattar. Kabben tog snabbt fram en sejdel och öppnade ölkranen så att inte Roger skulle behöva vänta. När han avslutat sitt jordnötssamtal höjde Roger glaset mot honom. – Du är en man som kan göra minst två saker på en gång, Kabben, sa han uppskattande. Vad än forskarna säger. Kabben hällde upp en sejdel åt sig själv och skålade. – Varför ser du så glad ut? frågade han. Lär mig hur man bär sig åt. Roger log snett. – Respekt, Kabben! sa han. Jag är hotelldirektör. Och du är den första som får veta det. – Inte ens Judit? 22


– Inte ens Judit. Jag vet faktiskt inte var hon är. Det var min käraste höna Audrey Hepburn som inspirerade mig. Så här gick det till, för att göra en lång historia kort: Jag hängde på låset till kommun. Gubbarna lade sig platt! – Du har dina metoder. – Ja, nu är det spotta i nävarna och kavla upp ärmarna som gäller. – Å, vilket manligt språk! Platt, nävar, kavla! Jag måste bara kolla hur ni ser ut när ni pratar så där. Rösten som kvittrade i deras öron tillhörde servitrisen Lotten Månsson, tjusig och energisk brunett med omfattande herrtycke. Hon hade kommit ut från köket med en trave plastunderlägg med snäckmönster som hon började placera ut på borden medan hon iakttog Kabben. Hon var bekymrad för honom. Inte för att han var hennes chef utan för att han också var hennes före detta fästman och fortfarande en nära vän. Lotten var uppvuxen i direktörs­villan på Saltöns gräddhylla, för hon var dotter till Saltöns store man, konservfabrikören, den numera bortgångne Månsson. Hon hade gjort revolt i övre tonåren och flyttat hemifrån eftersom hon blivit kär i Kabben, vars pappa var arbetare på konservfabriken. Det var inte populärt i hemmet. När Roger gått beslöt sig Kabben för ännu en nypa luft. Det skulle ju vara bra för själen. Så fort han lämnat Lilla Hunden träffade han Emily Blomgren på stigen. De hade alltid varit goda vänner. Hon såg ovanligt glad ut. – Hej, Kabben. Så roligt att se dig! Hur känns allting? – Jag har bestämt mig för att komma över Gertruds död, sa Kabben och såg henne i ögonen. Hon kramade honom hastigt. – Jag var så ledsen för din skull, Kabben. Du är en god ­människa 23


och jag har alltid önskat dig det bästa. Tänk bara så du ställde upp för mig på min femtioårsdag när inte en människa kom till min mottagning. – Ja, desto mer till oss, sa Kabben med ett leende. Hur är det med Blomgren? – Jo vars, fast jag trodde ju att allt skulle bli så bra när vi förnyade våra äktenskapslöften, men efter några månader är det lika långtråkigt igen. Ibland tvivlar jag nästan på tvåsamheten. – Nej, då är du fel ute, sa Kabben. Det var jag och Gertrud ett bevis på. Den sanna kärleken är överlägsen allt. Han fick tårar i ögonen av sina egna ord. Emily klappade honom på handen. – Ja, er kärlek var något alldeles extra, sa hon. Det lyste om er. Men det är nog inte alla förunnat att få uppleva det. Visst har Blomgren och jag haft många lyckliga år, men man lär nästan känna varandra för väl till slut. Och vi är så olika. Alla olikheter som jag tyckte var charmiga i början är de jag retar mig mest på i dag. – Menar du klarinettspelandet? – Nej, det får väl passera. – Tavelmåleriet då? – Nej, det stör mig inte. – Vad är det då? Alla ordspråk han svänger sig med? Emily gapskrattade. – Där satte du fingret på den ömma punkten! Av födsel och ohejdad vana! Bränt barn skyr elden! Nu brast även Kabben ut i skratt. När han tystnat tittade han på klockan. – Nej, nu måste jag nog fortsätta min vandring. Jag ska spana efter vitsippor. Det är vårdagjämning i dag, om du har glömt det. Ta vara på dig, Emily. Det är du värd. – Egen härd är guld värd, sa Emily och vinkade åt honom. Hon vek av på stigen och fortsatte ner mot hamnen. 24


Det var uppiggande att träffa Kabben, men nu var det gyllene ögonblicket över. Hon kände sig rastlös. Och hon hade dåligt samvete för att hon tyckte att Blomgren var tråkig. Hon sa det till och med högt bland folk! Hon borde vara nöjd när hon var gift med en så snäll man. Fast snäll hade han förstås inte varit den gången han hade suttit med Johanna i knäet en midsommarafton för en massa år sedan. Visserligen hade Emily själv hoppat över skaklarna dagen innan med en semestrande högstadielärare från Kalmar, men i alla fall. De hade både försonats och förnyat sina äktenskapslöften sedan dess. Ändå kände hon sig ensam. ”Bättre ensam än i dåligt sällskap.” Vem var det som sa så? Blomgren förstås.

25


Kapitel 3

F.d. tobakshandlaren och göteborgaren Holger Jönsson satt med hatten på i sin egen ägandes friggebod på Saltön. Han skrattade högt. Miss Tusker spann i hans knä. Allt var harmoni, med ett undantag han absolut inte ville tänka på. Ett fånigt litet snedsteg bara, för ett halvår sedan. Då ringde hans mobil. Holger tittat belåtet på mobilfodralet där han låtit gravera in ”Holger Jönsson” i guld. Vuxenpoäng. Och ännu roligare blev det när han hörde Åkes röst. – Goddag på dig, lille Holger! – Hej själv, storebror! Holger måste erkänna, åtminstone för sig själv, att inget gladde honom mer än att höra sin brors knastertorra stämma. – Vet du varför jag ringer, Holger? Jo, jag har hört ett litet rykte av en av mina kunder, nämligen Samantha Holkfjell, att du har gjort dig av med den hemska valkyrian af Svanskog som du flyttade ihop med. Min första fråga: Är detta med sanningen överensstämmande? – Huvudet på spiken, Åke. Jag har köpt ut hennes friggebod med mark och allt och flyttat in i den. Jag har haft stor hjälp av en vän här på Saltön, Hans-Jörgen Mårtensson. – Trevligt, Holger. Jag är glad för din skull. Hon var inget för dig. Förmodligen en lurendrejare som var ute efter dina pengar. Solochvårare, kallas det visst. – Men jag har också hört ett rykte om dig, Åke. – Jaså minsann. Vad skulle det kunna vara? – Jo, jag har hört att du blivit träningsnarkoman och joggar och cyklar med en konstig klocka på armen? 26


– Så pass. Ja, det råkar lustigt nog vara sant, var du nu har hört det någonstans? – Jag ringde faktiskt till Margareta, din träningskompis hulda maka häromdagen, och hon berättade att du och Axel tränar i kapp. – Vad ville du Margareta? – Jag ville att hon skulle kolla efter en fisk åt mig på Univer­ seum. Jag har skaffat akvarium nämligen. – Men Holger, ska du inte fråga vad jag har för ärende? – Trodde kanske att du bara ville höra min röst. – Så fånigt! Nej, bättre upp. Jag tänker hoja genom Bohuslän och hälsa på dig i friggeboden. Holger tog av sig hatten och hjulade två varv på stigen när sam­ talet avslutats. Nu var han riktigt glad! Miss Tusker betraktade honom kärleksfullt. Det var efter safa­ rin i Kenya Holger hade köpt en fint mönstrad liten katt utan att ens fråga Åke om lov. Hon hade fyra tassar med klorna indragna utom när Åke eller någon annan närmade sig henne. Miss Tusker, som var uppkallad efter ett afrikanskt öl, tyckte bara om en enda människa i hela världen och det var Holger Jönsson. Hon tyckte förresten inte om andra katter heller. Miss Tusker var Holgers bästa vän. Det var nästan så att han försummat Åke efter att han skaffat henne. Fattades bara att Åke passat på att träffa en kvinna i sin ensam­ het i Göteborg! Åke hade liksom Holger levt nästan hela livet utan damsällskap. Ja, en liten flört hade Åke haft när de varit på den där hemska resan i Kenya förstås. Föremålet var mallgrodan Karin Hurtig, änka efter en prost och allting. Men det verkade turligt nog som om det udda paret självt kommit på att de inte passade ihop innan det blev något allvarligt av förhållandet. Inte underligt, med så olika bakgrund. De kunde ha frågat Holger om råd. 27


Karin hade två osympatiska söner: Jan som var jurist i Stock­ holm och Martin som var författare i Göteborg. Holger tänkte ibland att det antagligen var sönerna som satt definitivt stopp för den spirande romansen mellan Åke och Karin. Tur det. De var tråkmånsar båda två. Hela resan till Kenya hade varit konstig. Några grannar som bodde i hyreshusen Öster om Heden hade vunnit massor av pengar i Postkodlotteriet. Men i ett lyxigt flerfamiljshus i ­cent­rala Göteborg var det knappast någon som kände grannyra och hoppade högt med armarna upp i luften. Pengarna var förstås välkomna, men grannar var sådana man möjligen nickade till i hissen. Om någon ensamstående i huset gick och dog märkte man det på lukten efter ett par tre veckor. Då ringde man polisen och så var den saken ur världen. Men en av vinnarna var en kvinna i fyrtioårsåldern, Samantha Holkfjell, som drev fotvårdssalongen Fina Fötter på Södra vägen, och hon var en riktigt social typ. Hon hade blixtsnabbt satt upp lappar i tvättstugorna på Sten Sturegatan. Eftersom november obegripligt nog kunde vara lite blåsig och regnig i Göteborg hade hon föreslagit att alla nyrika i grannskapet skulle åka på safari till Kenya tillsammans. Holger och Åke, som hade tobaksaffär på Engelbrektsgatan, hade åkt med av bara farten. Den lilla driftiga Samantha var förresten på den tiden gift med den trettio år äldre mångmiljonären och entreprenören Roger Holkfjell, som gett sin unga hustru fotvårdssalongen i morgon­ gåva trots att Samantha inte ens visste vad morgongåva var. Hon visste inte heller vem Frank Sinatra var, så äktenskapet hade med tiden blivit ganska olyckligt och slutat med skilsmässa. Men i Kenya hade de verkat lyckliga. Holger hade däremot inte mått så bra. Hans hemlängtan hade startat redan när flygplanet lyfte från Landvetter, och hade till­tagit i kraft och styrka under hela safarin. Han hade faktiskt hållit på 28


att stryka med, och då hade Åke visat sin rätta sida genom att nästan förgås av oro för sin lillebror som var försvunnen vid Masai Mara där de värsta krokodilerna ligger och väntar på feta byten. Men den verkliga hjälten var just Roger Holkfjell. Det var han som nästan bokstavligen hade ryckt Holger ur krokodilkäftarna. Sedan dess var Roger Holgers idol och Holger hade inte bara blivit överraskad utan också överlycklig när han upptäckte att Roger efter sin skilsmässa bosatt sig på Saltön. Att Holger hamnat på Saltön var en annan slump. Det berodde på kärleken, så där hade Holger faktiskt brädat sin storebror som antagligen fortfarande var oskuld. Det var nämligen en kvinna som dragit med honom till Saltön. Imponerande, eller hur? En vacker vårdag, nästan som denna, hade Holger känt sig riktigt sugen på att gå på Liseberg. Då bodde han och Åke fort­ farande tillsammans i sitt föräldrahem i närheten av tobaksaffä­ ren. De hade ärvt både sjurumsvåningen och affären och faktum var att de då fortfarande delade pojkrummet, där de låg i sina gamla juniorsängar och hade halva byrån var. Så Holger hade naturligtvis frågat Åke om han ville hänga med till Liseberg, men det ville inte Åke, för han tyckte att Liseberg var barnsligt. Med facit i hand hade han nog hängt med, tänkte Holger belåtet. Han hade gått ensam och ställt sig och tittat på de dansande paren på Polketten där ett berömt dansband spelade. Just när de spelade ”Jag vill vara din, Margareta” blev allting svart för Holger, som trodde att han drabbats av en stroke. Så var inte fallet. Han befann sig på dansgolvet, men hans fötter nådde inte ner. Han kunde inte ens nudda det med tåspetsarna. Hans näsa var intryckt i en jättebarm som doftade starkt av mysk. Den som förde var en jättekvinna och när musiken tystnade och hon släppte ner honom, såg han att hon var en nästan övernaturlig skönhet. Svarta svallande lockar, gnistrande ögon och en knallröd 29


mun full av lysande vita tänder. Och barmen sedan – som en högt sittande byrå! Vilken toppsnäcka. Dolores var lika förtjust. Det var förstås därför hon hade plockat upp honom. Aldrig mer panelhöna! Allt hade gått så snabbt. Holger, som sedan länge i hemlighet var trött på Åkes översitteri, hade flyttat hemifrån och tvingat Åke att köpa ut honom. I stället hade han och hans katt Miss Tusker flyttat in i Dollys jungfrukammare. Hon bodde i en parad­ våning på Götabergsgatan vid Vasaparken. Inte långt därifrån hade hon en mycket lukrativ verksamhet, en antitatuering­sateljé där hon tog bort oönskade tatueringar med laser. I början bestod kunderna mest av uråldriga sjömän som tatuerat sig i främmande hamnar i ungdomligt oförstånd. Men efter ett tag spred sig ryktet och numera kom till och med tonårstjejer för att ta bort pojknamn och drakar som de låtit tatuera sig med för bara en vecka sedan. Till och med Holger hade haft en liten hemlig tatuering på tre bokstäver under ena stortån. Den hade Dolly tagit bort. De var hett förälskade. En dag hade Dolly – eller Dolores af Svanskog som hon påstod att hon hette – fått brev från en advokat. Av en amerikansk kusin som hon aldrig hade träffat hade hon ärvt en stuga på Saltön. I höstas hade de åkt dit på Dollys motorcykel med sidovagn och de hade blivit så förtjusta att Dolly gjort sig av med lägenheten i Göteborg, utan att ens rådfråga Holger. I den lilla stugan hade hon öppnat sin ateljé och Holger kände sig med tiden alltmer överkörd. Till slut hade han flyttat ut till friggeboden som hörde till stugan, och inte nog med det. Han hade fått en vän på Saltön, Hans-Jörgen Mårtensson, innehavare av loppishuset Sunkiga Sune. Holger hade köpt möbler av HansJörgen som också hjälpt honom att inreda stugan. Till slut hade Holger gått så långt att han köpt friggeboden av Dolly och sedan hade han raskt satt upp både staket och en blåvit brevlåda med hjälp av den snälle Hans-Jörgen. 30


Var Holger och Dolly fortfarande ett par? Det visste de knappt själva. Att Holger bodde i ett eget litet hus betydde att han inte längre behövde redogöra för varje steg han tog. Han fick gåshud bara han tänkte på tiden när han bodde ihop med Dolly och hennes ständigt växlande humör. En oberäknelig kvinna. Åka berg-ochdalbana var en platt promenad vid jämförelse. Holgers storebror Åke ansåg att allt var Dolores fel. Det var hon som vilselett hans lillebror. Åke hade dessutom haft oturen att träffa damen ifråga och det hade varit en riktigt obehaglig upplevelse. Ett vulgärt och förvuxet fruntimmer. Det hade han också upplyst Holger om. Men nu behövde Holger varken fråga brorsan eller kärestan om lov över huvud taget. Holger Jönsson, en vuxen om än kortvuxen man. När han träffade Dolores var han över sextio och oskuld. Det var han inte nu. Holger speglade sig. Ingen kunde säga annat än att han var en grann karl. Han stängde dörren bakom sig och gick visslande ner mot centrum. Bestämt skulle han ta en tur till tobaksaffären, köpa snus och höra sig för om hattaffären fanns kvar. Efter Gertruds plötsliga död kanske Kabben hade sålt butiken eller i alla fall stängt den och då skulle det verka okänsligt om Holger plötsligt stod och bankade på dörren. Men Blomgren höll ju reda på saker och ting. Holger var verkligen sugen på en ny hatt. Om Blomgren inte visste besked kunde Holger ta bussen till hattaffären på Kungsgatan i Lysekil. En kvart senare klev han in genom dörren med den välbekanta bjällran och i hörnan stod Baskermannen och tjuvläste Illustre­ rad Vetenskap. När inte Blomgren såg det kastade han också ett öga i Dagens Industri. Blomgren sorterade piprensare i färgordning. 31


Inga kunder vad Holger kunde se. Solen sände in en stråle och dammkornen dansade förvirrat i den. Holger kastade upp sin hatt i luften där den snurrade två varv innan den landade på hans huvud. Blomgren lade ner piprensarna på disken och betraktade honom med ett leende. – Holger Jönsson. Du kommer som sänd från himlen! Holger blev ställd. Det var längesedan han hjälpte Blomgren i butiken och han hade lite dåligt samvete för en grej så han ville inte stanna längre än nödvändigt. Nu gällde det att hitta på något snabbt. – Tyvärr kan jag inte hoppa in för dig i dag, sa han. Jag ska vara hos tandläkaren om tio minuter. Blomgren stirrade på honom. – Men det finns inte längre någon tandläkare på Saltön. Holger rodnade. – Ursäkta. Jag sa fel. Jag menade bilverkstan. Förlåt. Han sprang ut genom dörren. Blomgren och Baskermannen stirrade på varandra. – Han har ju ingen bil, sa Baskermannen. – Jag tänkte just säga det, sa Blomgren. Holger släntrade ner mot hamnen. Han var stolt över nödlögnen som han levererat. Säga vad man ville om Holger Jönsson, men snabbtänkt var han. Han var en fri man och ville inte gärna vara Blomgrens hjälpreda. Det kändes obekvämt. Han kunde förresten leta rätt på hattaffären själv och diskret kolla om den fortfarande fanns. Annars kunde han lika gärna ta en tur till Lysekil och köpa hatt. Holger var som sagt en fri man. Nu närmade han sig den gamla ljugarbänken där Veteranen Ols­ son, Frisören och Mäklaren brukade sitta. Men Frisören hade klippt sin sista kund i höstas. Det var chefredaktören Gustav 32


Gustén som ville ha en mycket invecklad frisyr inklusive nog­ grann överkamning av flinten. Frisören hade blivit så ansträngd av uppgiften att han somnat in för evigt i sin säng när han stängt för dagen och sopat trappan. Den elektriska rödvitrandiga ­reklamstolpen utanför salongen snurrade fortfarande. – Vad gör vi nu? hade Veteranen Olsson och Mäklaren frågat varandra efter dödsfallet. Inte vem som helst kunde fylla Frisö­ rens plats. Nästan ingen. Men det löste sig på ett utmärkt sätt. Följande dag satt nämligen Frisörens gamla blandrashund på Frisörens plats och han hade ungefär lika mycket att säga som hans husse haft. Nu satt Veteranen Olsson, Frisörens jycke och Mäklaren på bänken. Vinden ryckte i herrarnas kepsar. De diskuterade vindkraftverk. Mäklaren och Veteranen Olsson var emot men Frisörens hund var för. Fast när någon vågade passera framför dem avbröt de sig alla tre och diskuterade den förbipasserandes väl och ve. Om utsocknes tyckte de inte. Utlänningar var ännu värre. Holger stannade en bit ifrån. – Jaså, ni har skaffat hund, gubbar? Ja, jag hörde att Frisören är död. Vet ni förresten vad det är för likhet mellan en barberare och Bohuslän? Inget svar. Ingen tittade ens på honom. – Jo, det kan jag tala om, hojtade Holger. Klipper och skär! Den gick visst inte hem. Veteranen Olsson som var äldst suckade. Han hade suttit på bänken redan som pojk mellan sin pappa och farfar när ångbåten från Göteborg lade till vid bryggan varje eftermiddag. Om man hjälpte badgästerna med deras bagage kunde man tjäna en slant. Endast tre fiskebåtar hade numera hemmahamn vid kajen framför deras fötter, och för övrigt var det inte mycket liv i hamnen. 33


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.