Långsamt gled blixten längs kastanjens stam. Alla blommorna tändes, lyste upp fasaden mitt emot.
så är det
På en trottoar i det omedvetna, i rymden eller universum, om du hellre vill, ropar någon i rutig keps ett namn! En utan mössa på andra sidan gatan rycker till. En ambulans och en röd buss full med ansikten kommer emellan. Namnet fastnade ett ögonblick och blåste bort igen.
9
Bara vinden Det var inget, är det inte så man säger, inget som skiljer sig från ljudet vinden gör i en gran, eller åldern i en människas gångande, ljudet när en ung människas blick slår upp dörren på vid gavel och doften av hyvlat virke visslar in i ett länge tillbommat ögonkast. Bara vinden, vinden i en lönn, i vad som helst. Bara det. Stå i den, vinden, som småpratar, med vem? Inte med de döda, de har redan sagt sitt deras ord har lagt sig. Men mumlet. Sorlet över mångas läppar. Det suset. Tonerna. 10
Det har inget namn ännu men det svämmar över, flödar över ordens och begreppens kanter, ned på fatet, ned på golvet, fyller köket, fyller gården, stiger över skorstenskransarna, ryms inte i små ord som ”jag” eller ”du”, bara stiger och fyller alla former, omsluter dem, alla fasta fundament undermineras när det drar sig tillbaka, när tiden byter våglängd, bryter nära strand. Det är ingenting, säger vi, ingenting. Ingenting är rutigt och prickigt på en och samma gång, skorna är för stora, läpparna vita och röda och sorgsna, de ditsminkade mungiporna uppdragna, gråter och skrattar, skrattar och gråter för allting både börjar och slutar, på den enda och samma gången.
11
Det är ingenting, säger vi, det är verkligen ingenting, för om ingenting inte ens fanns hade tungan ingen plats att gymnastisera i glatta munnen och i glottis glottis fasta muskelkorsett måste alla vältränade filosofiska teser masseras inför mötet med de skummande brottsjöarna över sanningens förrädiska rev.
12
Det helt uppenbart dolda Sopborsten uppkrokad pĂĽ en lĂĽngskaftad skyffel. Smulorna under bordet. Vintergatan Ăśver skorstenskransen, 250 kilometer i sekunden. I sekunden!
13
Rapport 11/12 2010 Dödstyst, om och om igen dödstyst, dödstyst på den suddiga filmen från en övervakningskamera. Alla springer, hukar, ryggar, kastar snabba skrämda blickar mot det som väller ut ur gränden, blixtmolnet, den ljudlösa detonationen. Det är en tyst värld, tyst som på en boksida fast man ser läppar röra sig. Ändå var det mitt i en julrusch, ändå var gatan full med musikanter och tiggare. Kunde man inte lagt på ljud, utan att det skulle kallas förfalskning, är inte redan det dödstysta förfalskat, kunde inte någon ha hamrat på pianotangenter eller våldsamt attackerat fiolsträngar, eller tagit upp en sång, ett skillingtryck om sorg och undergång, men om och om och åter igen den ljudlösa sången, 14
den ljudlösa trumpeten, den ljudlösa saxofonen, det ljudlösa slitna dragspelet, man ser ju hur fingrar tapplar, hur kinder blåses upp. Och en stor grön klocka högre än alla andra klockor i stan vrider sig kring sin egen axel på det att alla ska kunna se men inte höra vad klockan är slagen. Tid och ljud frös till is. Senare, när det tinade, flödade tal över himlen, moln kom störtande, vågskum slets upp ur vågkammar för att larma om nya stormar, men ännu var allt tyst, alla gester överdrivna som på en stumfilm så tyst att man ruskar på huvudet, drar i örsnibbarna, som hade man fått vatten i öronen efter en djupdykning, dunkar mot skallbenet ovanför öronfästena för att befria sig från det dånande tysta.
15
När bedövningen upphör, driver bokstäverna som snöflingor längs tomma gator.
16