9789146226710

Damon Galgut

ARKTISK SOMMAR Översättning Rose-Marie Nielsen

Wahlström & Widstrand

Copyright © Damon Galgut, 2014 Först publicerad av Atlantic Books Ltd Originalets titel Arctic Summer All rights reserved.

Tryckt hos ScandBook AB Falun, 2015 Wahlström & Widstrand www.wwd.se ISBN 978-91-46-22671-0

Till Riyaz Ahmad Mir och vår fjortonåriga vänskap

”Orgier är så viktiga, och det är sådant som man överhuvudtaget inte vet något om.”

E. M. Forster till P. N. Furbank, 1953

Ö.a.

Författaren använder omväxlande ”muhammedan” och ”muslim”. Begreppet ”muhammedan” har behållits för tidsandans skull.

Kapitel ett

SEARIGHT I oktober 1912 var S/S City of Birmingham på väg genom Röda havet halvvägs på sin resa till Indien, då två män fann sig stå på främre däck tillsammans. De hade kommit dit var för sig, i hopp om att slippa ifrån en konsert som några av de andra passagerarna organiserade, men de var vid det här laget lätt bekanta och hade ingenting emot att få sällskap. Det var mitt på blanka eftermiddagen. De satt på en vindskyddad plats med både sol och skugga, upptagna av varsin bok som de artigt lade undan när samtalet inleddes.

Den förste mannen, Morgan Forster, var trettiotre år gammal och hade just börjat betrakta sig som författare. Hans fjärde roman som nyss kommit ut hade varit så framgångsrik att han tyckte sig ha råd med denna resa. Det var första gången han lämnade Europa och bara andra gången han var borta från modern, och resan planerades pågå i sex månader. Den andre mannen var arméofficer och skulle återvända till den plats där han var stationerad, vid den nordvästra gränsen. Det var en stilig karl med bakåtkammat, guldblont hår och vita tänder, och han var några år yngre än Morgan. Han hette Kenneth Searight.

De båda männen hade talats vid några gånger förut och Morgan kände att han gillade Searight, även om han inte väntat sig att göra det. Fartyget var fullt av militärer och deras fasansfulla fruar, men 9

den här mannen var annorlunda. För det första reste han ensam.

För det andra hade Morgan sett honom uppträda vänligt mot den ende indiske passageraren ombord, något som annars var sällsynt, och det gjorde intryck på honom. Dessa små tecken vittnade om att de kanske hade mer gemensamt än vad han först trott. Även om Morgan bara varit ombord en vecka hade han börjat känna att han redan vistats alltför länge på fartyget. Han reste tillsammans med tre vänner, men också deras sällskap började gå honom på nerverna. Tankarna vandrade ständigt ut mot det omgivande havet. Han kunde ströva på däck timmar i sträck eller sitta vid relingen, förlorad i planlösa drömmar, och betrakta maneter, hajar, delfiner eller flygfiskar som hoppade runt fören. I sådana ögonblick kunde han försjunka i tankar. En gång hade han sett blodröda sjok som böljade i vågorna och som sades vara fiskrom på väg att kläckas. Liv som inte var mänskligt liv, redo att mogna och breda ut sig i en omgivning som inte heller den var mänsklig.

Han var dock hänvisad till människorna ombord. Samma ansikten väntade var dag. Fartyget var som en liten del av England, ett Tunbridge Wells som styckats av och satts i rörelse. Av någon anledning var det svårast att stå ut med de kvinnliga passagerarna, kanske för att de pratade mer. De förutsatte att han delade deras känslor, trots att han för det mesta inte gjorde det. En av dem, en ung dam på jakt efter en äkta make, hade förstulet gjort några närmanden, till dess att hans slutna ansikte fick henne att retirera.

Men det som gjorde honom mest upprörd var de lättsinniga elakheterna som nonchalant kastades fram vid middagsbordet. Han hade skrivit ner några av dem i sin dagbok och grubblat över dem efteråt. Vid ett tillfälle hade en matrona till kvinna som varit sköterska i Bhopals Purdah predikat för honom mellan rätterna om hur eländigt det muhammedanska hemlivet var. Och om engelska barn vistades i Indien för länge lärde de sig tala som de infödda, vilket var en sådan belastning. ”Och den unge indiske mannen som finns ombord”, tillade hon med låg röst. ”Ja, han är väl muhammedan?

10

Han har gått på internatskola i England, men har det haft någon effekt? Han tror att han är en av oss, men det kommer han förstås aldrig att bli.”

Morgan och den indiske mannen i fråga, vars namn han aldrig riktigt mindes, hade en del gemensamma bekanta, men det var påfrestande och inte särskilt givande att tala med honom. ­Morgan hade på senaste tiden också börjat undvika honom, men han förstod att hans bordsdam menade något annat med sin aversion, och han ogillade henne för det. Även om hon på intet sätt var ensam om den inställningen; nästan alla passagerare behandlade den s­ tackars mannen artigt nedlåtande. Så sent som dagen före hade en av militär­fruarna, en mrs Turton, anmärkt: ”Det sägs att den unge indiern är ensam. Ja, och det med rätta. De låter oss inte lära känna deras fruar, varför skulle vi då lära känna dem? Om vi är vänliga mot dem föraktar de oss bara.” Morgan hade velat gå i svaromål men lät bli och beklagade det efteråt.

Så detta slumpartade möte med den guldblonde unge officeren rymde något löftesrikt. Det fanns någonting hos Kenneth Searight som inte passade ihop med uniformen eller med den oklanderligt artiga framtoningen, även om det var svårt att säga vad.

I början talade de flyktigt om resan. De hade just seglat igenom Suezkanalen men för Morgan hade den upplevelsen på ett underligt sätt fört tanken till ett tavelgalleri. Och han hade blivit besviken på Port Said: alla hade sagt att det var där man fick en första aning om Orienten, ändå rymde det ingenting av den doft och intensitet och färg som han hade väntat sig. Där fanns inga minareter och bara en enda kupol, och de Lesseps staty som myndigt pekade mot kanalen tycktes hålla ett knippe korvar i sin andra hand. Han hade förstås gått i land, och några av araberna var vackra, men de hade förstört allt genom att försöka pracka på honom oanständiga vykort. (”Vill ni se något snuskigt? Inte? Men kanske efter middagen.”) Det hade på det hela taget inte varit någon upplyftande erfarenhet. ”Med undantag för kolpråmen”, sa Searight.

11

”Ja”, sa Morgan. ”Med undantag för den.” Minnet av pråmen gjorde sig starkt påmint. Eller snarare var det så att gestalterna på pråmen dröjde kvar och besvärade honom: svarta av koldamm hade de plötsligt vaknat ur en dödsliknande dvala och fyllts av sjudande verksamhet, medan de sjungande och käbblande burit ombord sina korgar. En av dessa gestalter, i obestämd ålder och av obestämt kön, hade stått vid landgången efter mörkrets inbrott med en lykta i handen, och denna syn med sina djupa skuggor och sitt kontrasterande gula lyktsken hade framstått som både hoppfull och skrämmande.

Searight hade alltså varit där, det mindes Morgan nu; de hade stått tätt intill varandra vid relingen och iakttagit scenen. Även om de då ännu inte träffats och talats vid, vilade det ett slags samförstånd över ögonblicket när man såg tillbaka på det.

De började nu tala om sina planer efter landstigningen i Bombay. De var överens om att de kanske skulle resa så långt som till Agra tillsammans, varefter Searight skulle bege sig mot Lahore och Morgan mot Aligarh. ”Ska ni besöka en god vän där?” ”Ja”, sa Morgan och dristade sig sedan till att medge: ”Han är infödd.” ”Åh”, sa Searight. ”Jag anade det. Det var roligt att höra, mycket roligt. Man lär sig ingenting om Indien om man inte umgås med indierna, och det oavsett vad andra säger. Jag har själv stått många av dem nära. Jo, verkligen. Mycket nära.” ”Jag kan inte tänka mig att alla era officersbröder gillar det.” ”Det finns större förståelse än vad man skulle kunna tro, men naturligtvis måste man vara försiktig. Det handlar om att veta sin plats och känna sin tid.” Han skrattade kort. ”Er vän, är han hindu?” ”Han är faktiskt muhammedan.” ”Jaha. Muhammedanerna, ja. Folk tycker att hinduerna är sensuella, mycket på grund av det dekadenta religiösa bildspråket. Å andra sidan är muhammedanerna Bokens folk, precis som vi. Ja, jag kan tala om för er att pathanerna är ett släkte av unga vildar, 12

och jag tänker bli vän med många av dem. Det är ett av glädjeämnena med att bli överflyttad till Peshawar. Jag har varit stationerad i Bengalen, förstår ni, i Darjeeling, och det var fantastiskt. Men jag ser verkligen framtiden an.”

Morgan hade en olustig känsla av att ämnet glidit ifrån honom och att de talade om olika saker. Trots det sa han: ”Det gör jag också.” ”Ser ni fram emot att få träffa er vän?” ”I högsta grad.” ”Har ni saknat honom? Den känslan är mig välbekant, alltför välbekant. Och då drivs jag att söka tröst på annat håll. Turligt nog behöver man inte se sig om särskilt långt, inte i Indien. Svårare i England, som ni vet.” ”Vad är svårare?” ”Att finna tröst.” Han tittade menande på Morgan. ”Men jag träffade faktiskt någon ur Kungliga hästgardet i Hyde Park. För bara ett par veckor sedan.”

Oroad och på sin vakt över den vändning som samtalet hade tagit beslöt Morgan att ge ifrån sig ett neutralt hummande och stirra ut över vattnet. Searight hade vänt sig mot honom i stolen, och hela han utstrålade förtrolighet. Efter en stunds tystnad började han tala om värmen. Det tycktes vara ett nytt ämne men växte oförmärkt fram ur det föregående. Under de senaste dagarna hade temperaturen stigit dramatiskt; många av passagerarna hade börjat sova på däck.

Och hade Morgan lagt märke till att en del män bar kortbyxor?

De äldre borde inte tillåtas göra det, sa Searight, deras ben var fula.

Mycket få engelsmän hade vackra ben, det hade något med knäna att göra. Men i Indien var det gott om vackra knän. Ben visades upp överallt, som Morgan skulle få se. Kroppen var överhuvudtaget mer exponerad i Indien än hemma, så var det bara härute.

Morgan lät för säkerhets skull bli att svara, bättre att vänta och se vad som skulle hända därnäst.

Till slut suckade Searight och mumlade: ”Jag skyller på värmen.”

13

”Ja”, sa Morgan försiktigt. ”Det ena leder till det andra. Det får människor att tina upp.

Jag har sett det gång på gång. Jag menar, många kommer hit till Indien och börjar uppföra sig som de aldrig skulle göra i England.

Jag skyller på värmen.” ”Jag ska använda min tropikhjälm.” ”Den kommer inte att skydda er.” ”Jag försäkrar att den är av högsta kvalitet …” ”Säkert. Men den räddar er inte från er själv.” Searight hade omärkligt fått något menande och sensuellt över ansiktsuttrycket. ”Jag är inte riktigt säker på om jag förstår.” ”Åh, det tror jag att ni gör.”

I det ögonblicket hördes ett rabalder inifrån fartyget, ett svagt ljud av musik och röster, överröstat av vattnet som forsade om fören – en påminnelse om den vanliga världen som fanns alldeles intill.

Morgan såg sig hastigt om för att vara säker på att de var ensamma. ”Vi måste kanske gå och göra oss klara till middagen”, sa han.

Innan han hunnit bryta upp lutade sig Searight fram och räckte honom boken som han hållit i knäet. Morgan hade knappt tittat på den utan trott att det var en diktsamling, precis som den bok han själv läste. Men den tjocka inbundna anteckningsboken, grön till färgen, var något mycket mer personligt. På omslaget stod det mystiska ordet Paidikion, och de många sidorna i boken var fyllda av handskrift istället för tryck.

Men den sida där Searight höll pekfingret tycktes dock rymma en dikt. … jag reste Från det sensuella Bengalen till det stolta Peshawar ett asiatiskt fäste där varje gosseblomma planterad i rastlös jord genom sakens natur är redo att beröva (eller bli berövad) någon …

14

”Åh, kära nån”, sa Morgan. ”Vad är det här?” ”Det är mitt livs historia, på vers.” ”Har ni skrivit detta?” … berättelsen förtäljer att den unge pashtunen anser det underligt om han skulle gå förbi utan att någon betraktade hans kropp.

Varenda pojke i en viss ålder bjuder ut sina tjänster åt urskillningslös åtrå, åt sund sodomi och pervers lystnad … ”Jag skyller på värmen”, sa Searight och skrattade högt. *** Medan de klädde om till middagen den kvällen återgav han andlöst samtalet för Goldsworthy Lowes Dickinson i deras trånga hytt.

Vid blotta minnet skälvde han i hela kroppen och knapparna gled ur hans grepp. Det var förbluffande, sa han till Goldie, det var märkligt. Att tala på det sättet med en nästan främmande person, att exponera sig så hänsynslöst! Det hade inte varit en bekännelse – det fanns ingen skam bakom. Det var det mest anmärkningsvärda: Searight tycktes nästan vara stolt över vem och vad han var.

De båda männen tittade under tystnad på varandra, sedan frågade Goldie försiktigt: ”Och fick han dig att svära på att hålla det hemligt?” ”Nej. Jag tror han tog det för givet.” ”Varför trodde han inte att du skulle … ” ”Jag vet inte.” ”Och pratade du om dig själv på samma öppna sätt?” ”Inte alls. Han verkade inte intresserad av mig. Jag berättade lite om mitt vanliga liv och då bytte han ämne.”

15

”Åh”, sa Goldie. Tonen var deltagande men hans lättnad var påtaglig.

Det var så här de båda vanligen kommunicerade, med små utbrott av delad entusiasm, följda av mumlande anspelningar. De utbytte mycket mellan sig utan att tala rent ut. De hade känt varandra ett antal år nu, alltsedan Morgan läst vid King’s där Goldie var lärare, även om deras vänskap egentligen inte tagit fart förrän Morgan väl lämnat Cambridge bakom sig. De var båda prudentliga och ängsliga, gamla i förtid, och ungkarlsprägeln var tydlig hos dem båda. Båda hade haft erfarenhet av kärlek, men bara obesvarad och på avstånd.

De förstod varandra väl och därför visste Morgan att den äldre mannen misstrodde Searight, även om han inte sa det. Goldie ansåg att en så indiskret person kunde vara farlig. Han tillhörde en generation där diskretion var av nöden och där man aldrig fick släppa kontrollen, eftersom det skulle kunna leda till katastrof. Oscar­ Wilde hade hamnat i fängelse bara sjutton år tidigare.

Den nästan tjugo år yngre Morgan var aningen mindre försiktig, men bara i teorin. I praktiken var han inte alls så rädd för staten som han var för sin mor. Han kunde inte ens i tanken öppet erkänna sin läggning utan gjorde det förtäckt och såg sig tillhöra en minoritet. Han själv var en solitär, en ”minorit”. I hans egna kretsar i Cambridge diskuterades frågan, men vinklat och tryggt abstrakt.

Man kunde bli förlåten om man enbart talade om saken men inte omsatte den i praktiken. Så länge man höll sig till ord hade inget brott begåtts. Men också ord kunde vara farliga. *** Morgan iakttog noga Searight under de följande dagarna och konstaterade att han var en dubbelnatur. I sin militära roll hade han en offentlig framtoning och var av allt att döma kraftfull och maskulin. Han tillhörde drottningens eget Royal West Kent Regiment 16

och var en förnämlig och rakryggad försvarare av samväldet. Han kunde skratta och dricka tillsammans med sina officerskollegor på ett hjärtligt och kamratligt sätt, han var populär och väl respekterad, även om han undvek att umgås med kvinnorna ombord. Det var den ena halvan av honom – men naturligtvis fanns en annan hemlig sida som Morgan redan hade anat.

Denna sida av Searights natur – som kunde sägas vara hans sanna personlighet – avslöjade han bara för personer han litade på. Men när förklädnaden föll gjorde den det med besked. Det där första samtalet hade bringat Morgan ur fattningen, men det följdes snart av andra. Redan dagen därpå tog han med sig Goldie till samma plats på däck för att han skulle få möta denne nye vän, och nästan genast var samtalet inne på sådant som Morgan aldrig tidigare hade gett uttryck för eller bara avslöjat för sin dagbok, och då i kryptiska ordalag.

En samling med von Gloedens fotografier, till exempel, rejält tummade trots försiktig hantering. Morgan hade sett dessa bilder förut men då i ett sammanhang som krävde nykter och estetisk värdering. Så var inte fallet nu. I Searights hand fick de buttra sicilianska­ungdomarna som strövade runt bland ruiner och statyer en prägel av sinnlig öppenhet. Hans röst stockade sig av respekt inför ämnet ungdomlig manlig skönhet. Kropp och tunna musta­ scher och trotsig men sårbar blick … ”och titta på hans blodfulla kuk, vinklad ungefär fyrtiofem grader åt vänster. Den är verkligen vacker. För att inte tala om testiklarna, som är spektakulära, särskilt den till höger.” När Searight talade blev till och med det mest vulgära möte självlysande, teatraliskt. Han läste upp en egen novell som fick honom att andas kort och plågat med Morgan och Goldie som åhörare. Han lät dem läsa igenom ytterligare en del av den episka självbiografiska dikt, som han kallade E ­ ldprovet.

Och han visade dem ett antal sidor längst bak i den gröna anteckningsboken, fyllda av kryptiska spalter med siffror, innan han med dämpad röst förklarade att de utgjorde en förteckning över de 17

sexuella erövringar han dittills gjort – alla med statistiska detaljer över datum, plats, ålder, hur många möten som förekommit och antalet klimax. Det var till större delen möten med pojkar och unga män i åldrarna från tretton till tjugoåtta, många av dem indier. Dittills nästan fyrtio.

Nästan fyrtio! Morgan hade själv aldrig haft en älskare, inte en enda. Eros värld förblev ett flimrande inre skådespel, som ständigt fanns med honom men alltid var utom räckhåll. Först tre år tidigare hade Morgan helt förstått hur kopulering mellan män och kvinnor egentligen fungerade, och han hade blivit så häpen att han tvingats slå bort tanken. Att hans mor och far ägnat sig åt sådan fysisk samvaro för att avla honom – det var nästan otänkbart.

(Men det måste ha hänt, åtminstone två gånger.) Fadern hade dött när Morgan ännu inte fyllt två, och när han funderade över sex i någon form var det bilden av modern, Lily – medelålders änka och ständigt olycklig – som steg fram för honom och kom emellan. Som hon gjorde i detta ögonblick.

Men nu hade han lämnat kvar modern i Italien med väninnan, mrs Mawe, som sällskap. Han var fri från henne, åtminstone en tid, och fast besluten att ta vara på friheten. Men när han betraktade Searight över ett stort åtskiljande avstånd kändes det hopplöst. Han hade en känsla av att den andre mannens sexuella vanor inbegrep smakriktningar och beteenden som skulle chockera honom djupt om han bara känt till detaljerna, ändå avundades han honom förmågan att omsätta åtrå i handling. Så mycket sex, så många kroppar som smälte samman! Morgan kände sig upphetsad och störd av de bilder som kom för honom. Hur hade Searight lyckats? Hur hade han gjort sina erövringar, hur hade han vetat vad han skulle säga, hur han skulle agera?

Kanske behövde man ha talang för sådant, en gåva som Morgan helt enkelt inte ägde. Ändå insåg han att det fanns ett annat sätt att leva i världen, ett sätt att leva mer helhjärtat. När han väl insett det såg ingenting längre ut som förut. Vem som helst kunde föra 18

ett osynligt dubbelliv, vilket samtal som helst kunde ha en dold mening.

När han till exempel en av de följande kvällarna lade märke till att Searight intensivt samtalade med den lille indiske passageraren, såg han dem i ett helt annat ljus. Tidigare hade han sett det som en vänlig gest, men så uppfattade han det inte längre. De stod tätt intill varandra och Searight höll handen varsamt tryckt mot den andre mannens axel medan de talade i låg ton. De skulle ha kunnat diskutera vädret eller fartygets rutt – men de kunde också ha talat om något helt annat. *** När Morgan nu funderade på saken undrade han om det inte var hans reskamrater som hade gett Searight en fingervisning. Det var bara han själv och Goldie som var minoriter, men alla fyra var ovanliga, och det hade roat dem att visa upp hur de skilde sig från de andra passagerarna ombord. Och kanske hade detta faktum varit ett slags signal för Searight.

De utgjorde ett glatt gäng och det var något av en lycklig slump att de nu reste tillsammans. Goldie hade fått ett resestipendium och beslutat att använda det för att besöka Indien och Kina. Han reste i en anda av social nyfikenhet och ville katalogisera fängelser och tempel och sjukhus och på det viset förstå de moraliska framstegen på främmande platser. Bob Trevelyan (för de flesta känd som Bob Trevy) hade samtidigt kommit fram till att det var ett bra tillfälle att besöka Orienten utan att hindras av hustru och barn. Gordon Luce, en mer avlägsen bekant från King’s, skulle resa via Bombay på väg till en postering i Burma. Och Morgan – ja, Morgan var på väg att träffa sin indiske vän igen.

I de övriga passagerarnas ögon var de en underlig samling. De var i högsta grad medvetna om sin excentricitet och försökte inte dölja den. Vid måltiderna diskuterade de gärna med hög röst viktiga 19

klassiska frågor, så som de relativa förtjänsterna hos Tolstoj visavi Dostojevskij eller huruvida Nero hade visat någon teatertalang när han satte upp sina skådespel. För officerarna och statstjänstemännen och de icke-officiella européer som utgjorde merparten av passagerarna gav dessa fnissande intellektuella med sina upptåg fog för misstänksamhet. En gång, när alla fyra satt uppradade och drack te, hade en soldat som satt mittemot fått ett skrattanfall. De tycktes höra dit men gjorde det inte riktigt. De hade inga fruar med sig, och de deltog inte i några spel på däck eller galanta maskerader. Deras ironi tolkades som brist på allvar. Därför hade de blivit kända som Professorerna och ibland som Sällskapet, i en ton som rymde både förtrolighet och förtal.

Under de dagar som följde blev Searight hedersmedlem av Sällskapet och satt ihop med dem vid måltider och strövade tillsammans med gruppen på däck. Efter att först ha varit avvaktande bestämde sig alla för att de gillade honom. Under hans burdusa militära yttre anades en poetisk och romantisk själ. Han var välunder­ rättad, charmerande och slagfärdig, lätt att umgås med. Han var generös till sin natur och hade levt ett högst intressant liv som han delade med sig av genom en rad roande anekdoter, ofta förmedlade med självironi och en fyllig barytonröst som på samma gång var öppen och förtrolig. Snart insisterade han på att de skulle komma upp och besöka honom vid gränsen, och de tyckte alla att det var en utmärkt idé. Han skulle ta ut dem på picknick i Khyberpasset, lovade han, han skulle visa dem imperiets utkant.

Men för ögonblicket återstod resten av färden med fartyget och det vida, ljusa havet omkring. En allmän stämning av spänning och förväntan hade nu infunnit sig, något som fick många av passagerarna att uppehålla sig på däck och stirra mot horisonten i hopp om att se en glimt av fastlandet. Den första påminnelsen kom i form av ett par gula fjärilar som fladdrade omkring på däck. Morgan blev hänförd, men fjärilarna försvann utan att man siktade land.

Nästa morgon väckte Bob Trevy honom med nyheten att man 20

såg Indien. Alla fyra samlades för att se den mörka linjen lösas upp och ta formen av en lynnig molnbank långt borta. Men senare på förmiddagen tätnade horisonten obestridligen och blev till en rad märkliga röda kullar, uppenbarligen tomma på liv. Av någon anledning kom Morgan att tänka på Italien. Han hade redan vid ett tidigare tillfälle lagt märke till en likhet mellan södra Europas och Asiens form – tre halvöar med en massiv samling berg vid krönet av den mittersta, och med Sicilien som motsvarighet till Ceylon – men det här var ett Italien som han inte riktigt kände igen, som om det vore en plats sedd i drömmen, ruvande hotfull.

Sedan kom den förutsägbart kaotiska och tröttsamma ankoms­ ten med en sista olustig måltid tillsammans med samma olustiga personer innan man till slut roddes i land. Medan de långsamt närmade sig fast mark såg Morgan som satt tillsammans med Goldie längst bak i den lilla båten att Searight tagit plats i fören bredvid den indiske passageraren, och plötsligt slogs han av en oroande minnesbild. ”Jag undrar varför Searight ville döda honom?” sa han. ”Vadå?” sa Goldie. ”Vad i hela världen menar du?”

Han påminde Goldie om den händelse som inträffat nästan två veckor tidigare, i Port Said. En underlig historia hade spridit sig på fartyget: indiern hade rapporterat till stewarden att hans hyttkamrat velat kasta honom över bord, men sedan hade de båda rett ut saken och blivit de bästa vänner igen. Morgan hade inte funderat särskilt mycket på saken då, men nu kom den oroande frågan tillbaka.

Goldie blinkade förvirrat. ”Åh, men du har fel”, sa han. ”Det var inte Searight.” ”Inte?” ”Nej, verkligen inte. Det var Searight som berättade historien för mig.” ”Naturligtvis inte”, sa Morgan och kände sig plötsligt mycket generad. ”Jag vet inte vad jag tänkte på.”

21

Det var ett logiskt tankefel att förutsätta att Searight skulle dela hytt med indiern – ett sådant arrangemang var osannolikt. Morgan visste inte hur han fått den idén. Men efteråt, också när han förstått att det inte var så, fortsatte han att fascineras av tanken. Lust i trånga utrymmen under en het och tom himmel där drömmar om mord föds; han kände att det var början till en historia.

Kapitel två

MASOOD Resan till Indien hade inletts flera år tidigare, på torra land. I november 1906, då Morgan och hans mor sedan drygt två år bodde i Weybridge, Surrey, fick Forsters en ovanlig förfrågan från mrs Morison, en god vän och granne. Kände Lily till någon som skulle kunna ge lektioner i latin åt en ung indier som snart skulle börja läsa i Oxford? ”Kära du”, sa Lily, ”skulle du möjligen vara intresserad … ” ”Absolut”, sa Morgan genast. Han hade under de senaste åren undervisat i latin på Working Men’s College i London, men hans nyfikenhet låg djupare än kompetensen. Vem var denne unge man från andra sidan världen och vad gjorde han i en förort till London? ”Ja, det är en invecklad historia”, sa modern. ”Den unge mannen är Morisons skyddsling. Du vet väl att Theodore Morison har varit rektor för det muhammedanska anglo-orientaliska college som ligger i, jag har glömt var i Indien … ” ”Aligarh, tror jag.” ”Ja. Det verkar som om den unge mannens farfar grundade detta college, så han har en mycket god bakgrund.” ”Säkerligen. Men hur kom det sig att han blev Morisons skyddsling?” ”Jag vet faktiskt inte riktigt. Du får fråga honom själv. Mrs Morison­ 23

har förklarat saken, men det kändes inte helt solklart. De talar om honom som sin son.” ”Fast Morisons har ju en son.” ”Jo, men de tycks ha två.” Och Lily som varit på utmärkt gott humör fram till dess blev nu oförklarligt lättirriterad och började otåligt kalla på jungfrun, så att Morgan fann det lämpligt att dra sig undan till musikrummet och öva Beethoven.

Den indiske mannen dröjde dock kvar i hans tankar som ett mysterium. Visserligen ett mindre mysterium men tillräckligt färgstarkt för att lysa upp den omgivande tristessen. Sedan han tog sin examen i Cambridge fem år tidigare hade han gradvis känt att han förlorat fotfästet. Den strålande och intressanta världen fanns kvar, men för det mesta måste han ge sig ut och söka upp den. Sällan kom den på besök till honom, än mindre fick han chansen att möta den i form av någon som ville förbättra sitt latin.

Den utsatta dagen dröjde Morgan oroligt kring ytterdörren en halvtimme i förväg. Dessutom var hans elev försenad. Syed Ross Masood var lång och bred och uppseendeväckande stilig, och han såg äldre ut än sina sjutton år. Det leende ansiktet, med den frodiga mustaschen och de sorgsna bruna ögonen, blickade ner på Morgan från något som denna första förmiddag kändes som en avlägsen höjd.

De skakade hand när de hälsade, men Masood ville inte släppa taget. Han förkunnade högtidligt och i lätt anklagande ton: ”Ni är författare. Ni har gett ut en bok.”

Morgan erkände att det andra påståendet var sant. Han hade året före gett ut en roman som i stort sett blivit väl mottagen, och han hade ytterligare två däruppe som var mer eller mindre färdigställda. Ändå kändes tanken på att kalla sig författare som en illasittande kostym som han hela tiden försökte ta på eller kränga av sig. ”Det är något mycket fint. Det är en av de ädla konsterna, kanske den ädlaste av alla. Om man undantar poesin. Har ni läst Ghalibs dikter? Det måste ni genast göra, annars kommer jag aldrig mer att 24

tala med er. Åh, om jag ändå hade levt på mogulernas tid! Har ni varit i Indien? Inte? Men det är ett stort brott från er sida. Ni måste komma och hälsa på mig någon gång.”

Den låga, snabba, välljudande rösten som aldrig riktigt förväntade sig något svar på sina frågor tystnade inte förrän de kommit in och slagit sig ner i vardagsrummet och Agnes serverat te. Nu granskade de båda männen varandra noga. Masood var elegant och dyrbart klädd och en fläkt av parfym omgav honom. Han talade och doftade och såg ut som en prins. Morgan å sin sida hade skrynkliga och väl använda kläder som fick honom att se ut som en handlare av något slag. ”Ni behöver hjälp med latinet”, sa han till Masood. ”Nej, nej. Mina latinkunskaper går inte att hjälpa upp. Det är en förlorad kamp.” Han bar ett par läroböcker under armen och slängde med låtsad uppgivenhet ifrån sig dem. ”Berätta om livet vid ett engelskt universitet.” ”Jag är hemmastadd i Cambridge, inte i Oxford.” ”Min far har läst vid Christ’s College i Cambridge. Visste ni det?

Han skickades dit av min farfar, sir Syed Ahmad Khan. Min farfar ville att hans anglo-orientaliska college skulle bli som Cambridge, men bara för muhammedanska studenter. Farfar älskade allt engelskt, särskilt engelsk utbildning, ja, verkligen! Det gjorde också min far, även om han inte alltid blev väl behandlad av sina engelska vänner. Jag för min del har ännu inte tagit ställning.” ”Vad läste er far i Cambridge?” ”Juridik, juridik. Han var rättsjurist, förstår ni, och sedan blev han domare vid Högsta domstolen. Men han avgick från den posten under olyckliga omständigheter.”

Morgan frågade försiktigt: ”Hur kommer det sig att ni bodde hos Morisons?” ”Åh. Det är en intressant historia. En mycket intressant historia.

Men jag tror inte att jag känner er tillräckligt väl för att berätta den.”

25

”Nej, det är klart. Det var inte meningen att snoka.”

Masood satt tankfull ett ögonblick och lutade sig sedan fram i stolen medan de mörka ögonen svartnade. ”För några år sedan, när jag var tio, tappade min far besinningen. Han var mycket berusad, förstår ni. Alkoholen blev min fars fall. Den var också skälet till att han tog avsked från rätten.” ”Det var tråkigt att höra.” ”Ja. Han tog mig med ut på collegeområdets gräsmatta en kväll.

Det var mycket mörkt och kallt. Han försökte visa mig hur man använde en träplog. Han pratade en massa smörja om jordbrukspolitik. Han ville lära mig något, tror jag, om vad det innebär att vara indier. Jag var mycket rädd. Min mor var också rädd och hon sprang iväg och kallade på mr Morison, som snabbt kom dit. Han svepte om mig sin rock och tog mig med hem, och sedan har jag aldrig gett mig av.” ”Jag förstår”, sa Morgan – även om han egentligen inte gjorde det. Det fanns mycket i historien som han inte begrep. ”Ja, det är sorgligt, förfärligt sorgligt. Min fars liv var sorgligt.

Han dog, några år efter händelsen jag nämnde.” När Masood sagt det ljusnade han avsevärt och frågade Morgan: ”Var är er far?” ”Min far dog för länge sedan, när jag var väldigt liten. Jag minns honom inte.” ”Det är också förfärligt sorgligt.” ”Jag tycker inte att det känns sorgligt.”

De båda männen tittade på varandra med förnyad vaksamhet.

Morgan visste inte hur han skulle uppfatta denne gäst som varit ytterst uppriktig på ett sådant föga engelskt sätt. Han frestades delvis att känna sig chockad men bestämde sig istället för att han tyckte om den unge mannen, just för att han var så oförbehållsam.

Och sympatierna bara växte under de följande veckorna då de träffades regelbundet. Undervisningen i latin blev det dock inte mycket med. Även om Morgan förberedde lektionerna började Masood genast att slingra sig och tala om annat så snart de slagit sig ner.

26