Möte Från min barndom har jag inte ett enda positivt minne. Jag vill inte påstå att jag aldrig, under dessa år, upplevde känslor av lycka eller glädje. Jag menar bara att lidandet är diktatoriskt: det utplånar allt som inte omfattas av dess ordning. Två pojkar dök upp i korridoren, den förste var lång och rödhårig och den andre kort och kutryggig. Den långe rödhårige spottade fram Här fåru rätt i käften. Spottloskan rann sakta över mitt ansikte, gul och tjock, som sådana där slemklumpar med stark och kväljande lukt som äldre och sjuka brukar harkla upp. De båda pojkarnas gälla genomträngande skratt Kolla horungen han har käften full. Loskan rinner från ena ögat ner till läpparna och letar sig in i munnen. Jag vågar inte torka bort den. Det skulle jag kunna göra, det skulle räcka med att jag sköt upp baksidan av ärmen. Det skulle räcka med en bråkdels sekund, en hastig armrörelse för att inte spottloskan ska komma i kontakt med mina läppar, men jag gör det inte eftersom jag är rädd att de ska känna sig förolämpade, rädd att det ska reta upp dem ytterligare. Jag kunde inte tänka mig att de skulle göra det. Ändå var våld mig inte främmande, långt därifrån. Jag hade alltid, så långt tillbaka jag kunde minnas, sett min berusade far slåss med andra berusade män utanför kaféet och knäcka näsan eller slå in tänderna på dem. Män som hade låtit blickarna 11
Louis_ Bellegueule_20150203.indd 11
2015-02-04 08:26
dröja för länge vid min mor, min alkoholpåverkade far som exploderade Vem tror du att du är som kollar in min fru sådär ditt jävla drägg. Min mor som försökte lugna honom Ta det lugnt älskling, ta det lugnt utan att någon tog notis om hennes protester. Min fars kompisar som långt om länge givetvis ingrep, sådana var reglerna, det ingick också i att vara en riktig vän, en bra kompis, att ge sig in i slagsmålet och skilja min far från den andre, fylleoffret med sitt vid det laget sönder slagna ansikte. När någon av våra katter fick ungar såg jag min far stoppa ner de nyfödda kattungarna i en plastkasse från snabbköpet och drämma kassen mot en betongkant tills den var full av blod och jamandena upphörde. Jag såg honom skära halsen av grisar i trädgården och dricka det ännu varma blodet som han tog tillvara för att göra blodkorv (hans nedblodade haka, läppar och t-shirt) Det finns inget godare än blod när det tas direkt från ett döende kräk. När min far skar av luftstrupen på grisen och den skrek i dödskamp hördes det över hela byn. Jag var tio år. Jag var ny på högstadiet. När de dök upp i korridoren kände jag dem inte. Jag visste inte ens vad de hette i förnamn, vilket var rätt ovanligt på den här lilla skolan med knappt tvåhundra elever där alla snabbt lärde sig vilka de andra var. De släntrade fram, de såg glada ut, de utstrålade ingen som helst aggressivitet, vilket först fick mig att tro att de bara ville lära känna mig. Men varför skulle stora pojkar gå fram och prata med mig, som var ny på skolan? Skolgården fungerade precis som världen i övrigt: de stora umgicks inte med de små. Det brukade min mor säga med syftning på arbetarna Oss småfolk är det ingen som bryr sig om, särskilt inte storgubbarna. 12
Louis_ Bellegueule_20150203.indd 12
2015-02-04 08:26
I korridoren frågade de mig vem jag var, om jag verkligen hette Bellegueule – det vill säga Snyggkäft – om jag var den alla pratade om. De ställde mig den fråga jag sedan dess oavlåtligt har upprepat inombords, i månader och år, Äre du som är bögen? Genom att uttala den frågan präntade de in den i mig för evigt som ett stigma, dessa märken som grekerna brände in med glödjärn eller ristade med kniv i huden på avvikande individer som ansågs samhällsfarliga. Omöjligt att skaka den av mig. Det jag då kände var förvåning, trots att det inte var första gången jag hörde något liknande. Man vänjer sig aldrig vid glåpord. En känsla av hjälplöshet, av att förlora fotfästet. Jag log – och ordet bögen ekade och exploderade i mitt huvud, bultade i mig i takt med hjärtats slag. Jag var tanig, de hade säkert gjort bedömningen att jag hade liten eller närmast noll förmåga att värja mig. I den åldern blev jag ofta kallad Benranglet av mina föräldrar, och min far drog jämt och ständigt samma skämt Du skulle kunna slinka bakom en affisch utan att den lossna. I byn sågs hög kroppsvikt som en värdefull egenskap. Min far och mina båda bröder var gravt överviktiga, liksom flera kvinnor i släkten, och man brukade säga Det är en hälsosam sjuka bättre än å dö av hunger. (Året därpå hade jag tröttnat på familjens gliringar om min vikt och bestämde mig för att lägga på mig. Jag köpte chipspåsar efter skolan för pengar som jag tiggde mig till av min moster – mina föräldrar hade inte kunnat betala – och åt tills jag storknade. Jag, som dittills hade vägrat äta den drypande feta mat min mor lagade just av rädsla för att bli som min far 13
Louis_ Bellegueule_20150203.indd 13
2015-02-04 08:26
och mina bröder – har du en pinne i röven eller vad är det med dig sa hon harmset – jag började plötsligt sluka allt i min väg, likt sådana där insekter som rör sig i svärmar och ödelägger hela landskap. Jag gick upp tjugo kilo på ett år.) Till att börja med puttade de på mig med fingertopparna, inte alltför hårdhänt, fortfarande flinade de, fortfarande hade jag loskan i ansiktet, sedan allt bryskare tills de dunkade mitt huvud mot korridorväggen. Jag sa ingenting. Den ene höll fast mina armar medan den andre sparkade, leendet mattades gradvis, han tog sin roll på allt större allvar och hans ansiktsuttryck kom att präglas av allt större koncentration, vrede och hat. Jag minns: sparkarna i magen, smärtan när mitt huvud stötte mot tegelväggen. Den saken tänker man inte på, smärtan, den sårade och misshandlade kroppens plötsliga lidande. Man tänker – och jag menar då i den här sortens situation: när man ser den utifrån – på förödmjukelsen, förvirringen och rädslan, men man tänker inte på smärtan. Sparkarna i magen fick mig att kippa efter luft och jag hade svårt att andas. Jag öppnade munnen på vid gavel för att suga i mig syre, jag blåste upp bröstet, men luften ville inte komma in; det var som om lungorna plötsligt hade fyllts av trögflytande vätska, av bly. De kändes med ens tunga. Jag darrade i hela kroppen, det var som om den inte längre tillhörde mig, inte längre styrdes av min vilja. Som när en åldrad kropp gör sig fri från själen, överges av den, vägrar att lyda. Kroppen blir en börda. De skrattade när syrebristen fick mitt ansikte att anta en röd ton (chosefriheten man möter i de lägre samhällsskikten, rättframheten hos enkelt folk som gillar ett gott skratt, hos 14
Louis_ Bellegueule_20150203.indd 14
2015-02-04 08:26
de levnadsglada). Mina ögon tårades av ren reflex, synen blev dimmig som när man sätter sin egen saliv eller någon matbit i halsen. De visste inte att det var andnöd som fick tårarna att rinna, de trodde att jag grät. Deras tålamod var på upphällningen. Jag kände deras andedräkt när de kom gående emot mig, en lukt av skämda mjölkprodukter, av djurkadaver. Deras tänder blev förmodligen aldrig borstade, lika lite som mina. Byns mödrar var måttligt intresserade av sina barns tandhygien. Det var för dyrt att gå till tandläkaren och penningbristen yttrade sig i slutänden alltid i prioriteringar. Mödrarna brukade säga Det finns väl viktigare saker här i livet. Än idag får jag plikta för min familjs och min socialgrupps försummelser i form av fruktansvärd värk och sömnlösa nätter, och när jag flera år senare kom till Paris och började på högskolan fick jag höra kamrater fråga mig Men varför ordnade inte dina föräldrar så du fick tandreglering? Mina lögner. Jag brukade svara att mina föräldrar var intellektuella bohemer som så till den grad månat om min litterära bildning att de emellanåt försummat min hälsa. I skolkorridoren gapade och skrek den långe rödhårige och den korte kutryggige. Glåporden varvades med slag och sparkar alltmedan jag fortsatte tiga. Bög, bögjävel, bögfjant, bögäckel, fjolla, fikus, fitta, kuksugare, skinkprins, sittkissare, stjärtgosse, böckling, fjompa, rövluder, kuddbitare, eller homot, gaykillen. Det hände att vi stötte ihop i trängseln av elever i trappan, eller någon annanstans, mitt på skolgården. De kunde inte slå mig i allas åsyn, så dumma var de inte, då hade de kunnat bli avstängda. De nöjde sig med ett glåpord, ett enstaka bögjävel (eller något annat). Ingen runtomkring brydde sig om det 15
Louis_ Bellegueule_20150203.indd 15
2015-02-04 08:26
men alla hörde. Jag tror att alla hörde eftersom jag minns de belåtna flin som spred sig i somliga ansikten på skolgården och i korridoren, som om de var glada över att se och höra den långe rödhårige och den korte kutryggige skipa rättvisa, säga högt det alla tänkte för sig själva och viskade när jag gick förbi, och som jag uppfattade Kolla där går Bellegueule, fjollan.
16
Louis_ Bellegueule_20150203.indd 16
2015-02-04 08:26
Min far Jag ska berätta om min far. När han föddes, 1967, hade byns kvinnor ännu inte börjat åka till sjukhuset. De födde barn hemma. Hans mor satte honom till världen på familjens soffa som var inpyrd med damm och hund- och katthår samt smuts eftersom ingen tog av sina konstant leriga skor vid dörren. I byn finns förstås asfalterade vägar, men också många åkervägar som fortfarande är i bruk, dit barnen går för att leka, jord- och grusvägar längs fälten, kantstråk med packad jord som blir som kvicksand regniga dagar. Innan jag började på högstadiet brukade jag flera gånger i veckan ge mig ut och cykla på åkervägarna. Jag satte fast en liten kartongbit på ekrarna för att cykeln skulle låta som en motorcykel när jag trampade. Min farfar drack mycket alkohol, pastis och vin på fem litersdunkar av det slag som männen i byn mestadels dricker. Alkohol de köper i speceriaffären, som därtill fungerar som kafé, tobaksaffär och brödleverantör. Man kan komma och göra sina inköp valfri tid på dygnet, det är bara att knacka på hos föreståndarna. De står till tjänst. Farfar drack mycket alkohol, och när han väl var berusad slog han farmor: han var plötsligt på henne och började för olämpa henne, han kastade alla föremål han hade till hands på henne, ibland rentav sin stol, och så slog han henne. Min far var för liten, instängd i sin lilla taniga barnakropp, och 17
Louis_ Bellegueule_20150203.indd 17
2015-02-04 08:26
stod maktlös och såg på. Han samlade på sig hat i det tysta. Det där var ingenting han sa till mig. Min far talade inte, åtminstone inte om sådana saker. Den uppgiften tog min mor på sig, det ingick i kvinnorollen. En morgon – min far var då fem år – gav sig farfar av för gott, utan förvarning. Farmor förde även hon släktens berättelser vidare (enligt samma kvinnoroll) och berättade det för mig. Då, flera år senare, skrattade hon åt det i glädjen över att äntligen ha blivit kvitt sin man Han gick iväg en morgon för å jobba på fabriken och kom aldrig hem till kvällsmat, vi vänta på han. Han var fabriksarbetare, det var han som drog hem lönen till hushållet och när han försvann stod familjen utan pengar, med sex eller sju barn hade de knappt så det räckte till mat. Min far glömde det aldrig, när jag hörde på brukade han säga Det där usla kräket som lämna oss i sticket och gjorde mor luspank, han pissar jag på. Trettiofem år senare dog farfar. Den dagen satt vi samlade framför teven i allrummet hela familjen. Min far fick ett telefonsamtal från sin syster, eller från ålderdomshemmet där hans farsgubbe skulle sluta sina dagar. Personen han talade med sa Din – er – far avled i morse, av cancer, men framför allt av sviterna efter en olycka där han fick höften krossad, såret ville inte läka, vi har försökt med allt men hans liv gick inte att rädda. Han hade klättrat upp i ett träd för att kapa grenarna och så hade han kapat den han satt på. Mina föräldrar skrattade så de kiknade när personen sa det där på telefon innan de kunde ta sig samman Såga av grenen han sitter på, en sån jävla idiot, där tog han priset. Olyckan, den krossade höften. När min far hade fått dödsbudet jublade han 18
Louis_ Bellegueule_20150203.indd 18
2015-02-04 08:26
av glädje, han sa till min mor Där strök den fähunden med till slut. Samt: Jag köper en pava för å fira. Han fyllde fyrtio några dagar senare och hade aldrig förr verkat så uppåt, han sa att han hade två saker att fira inom några dagar, två anledningar att ta sig en bläcka. Jag tillbringade kvällen med dem, leende som ett barn som anammar föräldrarnas sinnestillstånd utan att riktigt veta varför (de dagar då min mor grät härmade jag henne likaså utan att förstå varför; jag grät). Min far hade till och med kommit ihåg att köpa läsk åt mig och en sorts små salta kex som jag älskade. Jag fick aldrig veta om han i hemlighet sörjde, om han log åt faderns dödsbud så som man kan le när man får spottloskor i ansiktet. Min far började skolka från skolan i unga år. Han föredrog danskvällarna i grannbyarna och de tillhörande obligatoriska slagsmålen, att ta mopeden – moppen – bort till dammarna där han blev kvar i dagar och fiskade, att hålla till i garaget där han gjorde justeringar på mopeden, skruva på moppen, så att den blev motorstarkare och snabbare. Om han någon gång tog sig till gymnasiet blev han oftast hemskickad på grund av sitt provocerande beteende mot lärarna, svordomarna och skolket. Han pratade ofta om slagsmålen Jag var en hårding när jag var femton sexton, jag var i slagsmål för jämnan i plugget och på danserna och vi kröka hårt kompisarna och jag. Vi sket i allt, vi hade skoj, men det är klart att det var annat dåförtiden, fick jag sparken från fabriken hitta jag en annan fabrik, det var inte som nu. Mycket riktigt hoppade han av yrkesgymnasiet och precis som sin far, farfar och farfarsfar före honom fick han anställning som arbetare på byns fabrik där man framställde mässingsdelar. 19
Louis_ Bellegueule_20150203.indd 19
2015-02-04 08:26
Byns hårdingar förkroppsligade alla de så hyllade manliga värdena och vägrade att underkasta sig skolans disciplin, och för honom var det viktigt att ha varit en hårding. När min far talade om någon av mina bröder eller kusiner och sa att han var en hårding kunde jag skönja beundran i hans röst. Min mor berättade en dag för honom att hon var med barn. Det var i början av 90-talet. Hon skulle få en pojke, mig, deras första barn. Från sitt första äktenskap hade min mor redan två barn, min storebror och min storasyster, tillsammans med sin förste man, en alkoholist som dog av skrumplever och som hittades flera dagar senare liggande på golvet; kroppen hade börjat förruttna och kryllade av likmask, i synnerhet hans ena kind där käkbenet tittade fram bakom det sönderfallande köttet i en hålighet där larver krälade, ett hål stort som ett golfhål mitt i det vaxartade och gulaktiga ansiktet. Min far blev väldigt glad över nyheten. I byn var det viktigt inte bara att ha varit en hårding utan också att kunna lära upp sina söner till hårdingar. En far förstärkte sin manliga identitet genom sönerna, det var hans plikt att överföra de maskulina värdena till dem, och det tänkte min far göra, han tänkte göra en hårding av mig, det var hans manliga stolthet som stod på spel. Han bestämde sig för att ge mig namnet Eddy på grund av de amerikanska teveserier han följde (ständigt denna teve). I kombination med efternamnet jag fick i arv, Bellegueule, och hela den historia som var förknippad med det namnet skulle jag alltså få heta Eddy Bellegueule. Ett namn värdigt en hårding.
20
Louis_ Bellegueule_20150203.indd 20
2015-02-04 08:26
Mina manér Det tog inte lång tid förrän jag hade krossat min fars förhoppningar och drömmar. Redan de första månaderna i mitt liv konstaterades problemet. Det verkade som om jag var född sådan, det var aldrig någon som förstod ursprunget eller upprinnelsen till den okända kraft som tog mig i besittning vid födseln och som gjorde mig till en fånge i min egen kropp. När jag började tala och lära mig språket antog min röst automatiskt ett feminint tonfall. Den var pipigare än de andra pojkarnas röster. Varje gång jag tog till orda började mina händer ivrigt att vifta hit och dit, de vred sig och for runt i luften. Mina föräldrar kallade det fasoner, de brukade säga Håll opp med dina fasoner. De frågade varandra Varför uppför sig Eddy som ett våp? De beordrade mig: Lugna ner dig, kan du inte hålla opp med å åbäka dig sådär. De trodde att jag hade valt att vara feminin, som om jag hade lagt mig till med ett visst rörelsemönster för att misshaga dem. Jag var dock själv ovetande om orsakerna till mitt beteende. Mina manér hade mig i sitt våld, jag var slav under dem och den pipiga rösten var ingenting jag valde. Jag valde varken min gångstil, mitt överdrivna vickande på höfterna från sida till sida när jag gick eller de gälla rop som undslapp min kropp, rop som jag inte utstötte utan som bokstavligen undslapp min strupe när jag var förvånad, förtjust eller skrämd. 21
Louis_ Bellegueule_20150203.indd 21
2015-02-04 08:26
Då och då brukade jag uppsöka småbarnens rum, som var mörkt eftersom det saknade belysning (vi hade inte råd att montera riktig belysning, hänga upp en taklampa eller ens en glödlampa: i rummet fanns bara en skrivbordslampa). Där lånade jag min systers kläder som jag tog på mig och visade upp mig i, jag provade allt som var möjligt att prova: korta, långa, prickiga och randiga kjolar, figursydda, urringade, slitna och trasiga t-shirts med axelband i spets eller vadderad trikå. Dessa föreställningar med mig som enda åskådare framstod då som de mest fantastiska jag någonsin fått se. Jag var så vacker att jag hade kunnat gråta av glädje. Mitt hjärta bankade så häftigt att det hade kunnat explodera. Efter modevisningens tillfälliga lyckorus kände jag mig med ens dum, besudlad av flickkläderna jag bar, och inte bara dum utan äcklad över mig själv, förkrossad av det anfall av galenskap som fått mig att spöka ut mig, precis som sådana där gånger då man på grund av berusning och lust att släppa alla hämningar uppför sig löjeväckande, vilket man ångrar dagen därpå när alkoholens verkningar har klingat av och det enda som återstår av våra handlingar är plågsamma och skamfyllda minnen. Jag fantiserade om att klippa sönder kläderna, elda upp dem eller begrava dem på en plats där ingen någonsin gräver i jorden. Även när det gällde tycke och smak var jag naturligt lagd åt det feminina hållet, utan att jag visste eller förstod varför. Jag gillade teater, schlagersångerskor och dockor medan mina bröder (och faktiskt också i viss mån mina systrar) föredrog videospel, rapmusik och fotboll. I takt med att jag blev äldre kände jag hur min fars blickar blev allt tyngre, hur han sakta fylldes av fasa, hans vanmakt 22
Louis_ Bellegueule_20150203.indd 22
2015-02-04 08:26
inför monstret han hade skapat som för varje dag bara ytterligare bekräftade sin avvikande läggning. Min mor verkade tycka att situationen var henne övermäktig och resignerade i ett tidigt skede. Många gånger trodde jag att hon en dag skulle ge sig av och bara lämna en lapp på bordet där hon förklarade att hon inte orkade mer, att hon aldrig bett om att få en son som jag, att hon inte var redo för den sortens liv och att hon ville åberopa sin lagliga rätt att lämna bort ett oönskat barn. Andra gånger trodde jag att mina föräldrar skulle sätta av mig vid någon vägkant eller långt ute i skogen och lämna mig där, ensam, som man gör med djur (jag visste att de inte skulle göra det, det var en orimlighet, så långt skulle de inte gå; men jag tänkte tanken). Rådlösa inför den märkliga varelse som de inte begrep sig på kämpade mina föräldrar förtvivlat för att få mig på rätt spår igen. De blev irriterade, de sa Han har en skruv lös, det är nåt fel i huvet på han. För det mesta brukade de kalla mig våp, och våp var i deras ögon det i särklass grövsta skällsordet – det jag nu påstår märktes på tonen de använde – och det som uttryckte mest vämjelse, långt mer än idiot och dumskalle. I en värld där manliga värden hyllades och ansågs överlägsna brukade till och med min mor beskriva sig själv med orden Jag har minsann stake, jag låter dom inte sätta sig på mig. Min far trodde att fotbollen skulle härda mig och ville att jag skulle börja spela, precis som han själv hade gjort när han var ung, precis som mina bröder och kusiner. Jag stretade emot: redan i den åldern ville jag dansa; det gjorde ju min syster. Jag drömde om att stå på scen, jag fantiserade om trikåer och 23
Louis_ Bellegueule_20150203.indd 23
2015-02-04 08:26
paljetter, att jag möttes av publikens jubel och genomsvettig och salig av lycka bugade för applåderna – men det hade jag aldrig avslöjat eftersom jag visste hur skamligt det var. En annan pojke i byn, Maxime, tvingades av sina föräldrar att dansa av skäl ingen kunde förstå och blev utsatt för de andras gyckel. Han fick öknamnet Dansösen. Min far försökte övertala mig Det är åtminstone gratis och så får du va med din kusin och dina kompisar i byn. Testa. Var snäll och testa. Jag gick med på att gå dit en gång, definitivt mer av rädsla för bestraffning än för att jag ville glädja honom. Jag gick dit och jag kom tillbaka – tidigare än de andra, för efter träningen skulle vi gå till omklädningsrummet och byta om. Men där insåg jag till min fasa och förfäran (och jag borde ha tänkt på det, det är sådant alla känner till) att duscharna var gemensamma. Jag kom tillbaka och meddelade honom att jag inte kunde fortsätta Jag vill inte fortsätta, jag gillar inte fotboll, det är inte min grej. Han framhärdade ett tag, men gav sedan upp. Jag var på väg till kaféet med honom när han stötte på fotbollsklubbens ordförande som allmänt kallades Pipan. Med den där minen folk anlägger när de höjer ena ögonbrynet i förvåning frågade Pipan honom Men varför kommer inte grabben din längre. Jag såg min far slå ner blicken och haspla ur sig en lögn Äh han är lite krasslig och greps i det ögonblicket av den där oförklarliga känslan ett barn får när det i allas åsyn konfronteras med föräldrarnas skam, som om världen i ett slag förlorade all stabilitet och mening. Han förstod att Pipan inte hade trott honom och försökte korrigera sig Och förresten vet du ju att han är lite egen, Eddy, eller inte egen utan lite konstig, han vill mest sitta och kolla på 24
Louis_ Bellegueule_20150203.indd 24
2015-02-04 08:26
teve i lugn och ro. Till slut bekände han med bedrövad min och flackande blick Alltså han gillar inte fotboll verkar det som. Utanför hemmet, i den nordfranska by på knappt tusen invånare där jag växte upp, tror jag mig kunna påstå att jag var en rätt omtyckt liten pojke. Och så fanns där också alla de inslag man brukar förknippa med en barndom på landet och som jag gillade: våra långa strövtåg i skogen, kojorna vi byggde där, brasorna i öppna spisen, den spenvarma mjölken direkt från ladugården, kurragömmalekarna på majsfälten, den rofyllda tystnaden i gränderna, den gamla damen i godisaffären, äppel-, plommon- och päronträden i alla träd gårdar, explosionen av färger på hösten, de lövtäckta trottoarerna där man snavade och vadade fram genom drivor av löv; kastanjerna som föll vid samma tid på året, om hösten, och kastanjekrigen vi utkämpade. Kastanjerna gjorde ont, jag kom hem med en massa blåmärken men beklagade mig inte, tvärtom. Min mor brukade säga Jag hoppas du har gett dom andra fler blåmärken än dom har gett dig, det är så man vet vem som vinner. Inte sällan fick jag höra Han är lite egen, Bellegueules pojk eller så lockade jag fram spydiga leenden hos dem jag pratade med. Men eftersom jag var byns särling, den flickaktige pojken, väckte jag när allt kom omkring en sorts road fascination som skyddade mig, precis som Jordan, min granne från Marti nique, den enda svarta människan på flera kilometers håll, som brukade få höra Visserligen gillar jag inte svarta, man ser ju inte annat nuförtiden, dom ställer till med problem överallt, dom krigar i hemlandet och så kommer dom hit och bränner bilar, men du är reko Jordan, du är inte sån, dig gillar vi. 25
Louis_ Bellegueule_20150203.indd 25
2015-02-04 08:26
Kvinnorna i byn berömde min mamma Han är väluppfostrad din pojk Eddy, han är inte som dom andra det ser man direkt. Och min mor var stolt och vidarebefordrade berömmet till mig.
26
Louis_ Bellegueule_20150203.indd 26
2015-02-04 08:26